DN 2008-05-17

Låt oss se mindre moraliserande och mer krasst på problemet med de papperslösa invandrarna. De behövs ju. Maciej Zaremba läser Kristina Mattssons konkreta och osentimentala bok om  en olöst samhällsfråga.

Vem skall trösta Jimmie Åkesson när den dagen kommer?

Det lär inte bli någon Gunbritt eller Kerstin. Inte heller lär någon Torsten pyssla om ledaren för -sverigedemokraterna när hans tid är inne. Vårdarna lär nog heta Fatima, Ashanti eller kanske Boris. Om Jimmie Åkesson har tur, vill säga, och det finns pengar till hans blöja, rullator och pension. Just detta är nämligen osäkert. De tolv leda-möterna i Åkessons partistyrelse, till exempel, har tillsammans fjorton barn. Typiskt europeiskt, kan man säga. Men vill de vara säkra på sin pension bör de avla dubbelt så många. Det kommer de inte att göra, säger statistiken. Likväl förväntar de sig både pension, fler lintottar på gatorna och att en Gunbritt kommer med bäckenet. Det går inte ihop.

Ekonomerna har räknat ut att för att det snabbt åldrande västra Europa skall behålla sin välfärd måste inom 40 år nära 80 miljoner människor invandra, arbeta, betala skatt och dessutom ställa upp på att torka våra tårar, stjärtar och golv.

Jag har med egna ord tecknat utgångspunkten för Kristina Mattssons nyutkomna De papperslösa och de aningslösa, det mest uppfriskande inlägget om invandringen på länge. Enligt Mattsson sprattlar den svenska debatten i en moralisk tankefålla som har litet med verkligheten att göra, men desto mer med vårt behov att bekräfta självbilden: Sverige som oegennyttigt men humant låter en och annan av de beklagansvärda slippa in i väl-färden. Men så ligger det inte till, menar Mattsson, inte nu längre. Och hon föreslår att vi ser mindre moraliserande och mer krasst på problemet. För då kommer vi att upptäcka att det kanske inte är något problem. Eller i varje fall ett helt annat problem än det som vi älskar att spegla oss i.

Styrkan i hennes bok ligger i konkretionen. Hon berättar historier. Om Nicolas och andra papperslösa som i åratal städar och river asbest i Sverige för 50 kronor i timmen och varje månad skickar hem bolivianska årslöner för att skulderna skall betalas och barnen få studera. De kan åka fast och utvisas när som helst, men det händer sällan, för vilken svensk (eller tysk för den delen) vill riva asbest?

Mattsson vill att vi skall se oss själva i de papperslösa. Inte i deras nöd utan i deras driftighet. Här påminner hennes upplägg om Farnaz Arbabis lysande uppsättning av Vilhelm Mobergs Utvandrarna häromåret, där Karl-Oskar var en arbetsnarkoman från Bosnien. Mattssons intervjuobjekt är inte heller några offer. Vad sägs om 45-åriga Nancy från La Paz, mor till sex barn, som när familjen inte kan klara sig i Bolivia ensam tar planet till Sverige där hon känner ingen, och halvtannat år senare har städat ihop till en biljett åt barnen och sin man, som hon nu försörjer i Sverige? Illegalt, hur annars? Men hon är beredd till skenäktenskap om det kan hjälpa henne till de fyra siffrorna.

Här lutar sig Mattsson mot svensk arbetsmoral. Vem är mest klandervärd: snickaren Nilsson, som lyfter sjukpenning och slöjobbar svart när lusten faller på, eller fru Nancy som knegar från morgon till midnatt, inte har rätt till sjukvård och drömmer om att få betala skatt – men inte får? Mattsson intervjuar en viss Ramon, driftschef på en städfirma som anlitar papperslösa. Ramon anser att han hjälper människor som försöker förbättra sitt öde så gott de kan. Men han skulle aldrig betala en svensk svarta pengar: Vi hjälper inte dem som stjäl från staten.

Mattssons ärende är alltså att de tiotusentals papperslösa arbetarna i Sverige (sju miljoner i Europa) är svaret på en enorm efterfrågan på arbetskraft till de usla jobben. Samt att vi borde erkänna detta faktum, sluta hyckla och inrätta reglerna därefter. Om en afrikan med halvsvältande familj kan trettiodubbla sin inkomst i ett Europa som faktiskt suktar efter hans arbetskraft, kommer han att ta många risker, konstigt vore annars. Dessa marknadskrafter är så starka att gränserna under alla förhållanden passeras av tillräckligt många individer, skriver Mattsson.

I inget EU-land prioriterar polisen jakten på de papperslösa, synbarligen därför att deras illegala knog är en sådan lysande affär för värdlandet. Mattsson har funnit att en del svenska kommuner och skolor pressat sina städtaxor till en nivå som ingen laglig städpersonal kan klara. Men de låtsas inte förstå hur de kunde få det så billigt. (Vem städar 470 kvadratmeter per timme? Tre svarta till priset av en vit.)

Allt fler europeiska länder har börjat inse att om de nekar dessa nödvändiga migranter alla rättigheter bidrar de själva till exploateringen, snedvrider konkurrensen och ger diverse maffior ett handtag. En papperslös kan ju inte gå till polisen om hon blir tvingad till prostitution eller blir rånad på lönen av sina mellanhänder. Mattsson har gott om sådana historier.

Alltså driver schweiziska domstolar in svarta löner, tyska fack-föreningar organiserar arbetare utan dokument, sjukvården i Spanien och Italien behandlar migranter lika med infödda och med jämna mellanrum legaliseras papperslösa i dessa länder.

Kristina Mattsson kan inte förstå varför LO fortsätter att låtsas att problemet inte existerar eller – i bästa fall – att de papperslösa finns, men att deras problem inte är LO:s, vars socialism bara tycks omfatta människor som har rätt stämpel på rätt ställe. Mattsson anar att med den attityden kommer LO att få svårt att rekrytera i den globaliserade framtiden. Dock har det skett framsteg, får vi veta. Efter att ha blivit kritiserat av FN (för att ha blandat ihop fackets uppgifter med ordningsmaktens) lär Byggnads ha skrinlagt angiverienheten. (Dessförinnan jagade man klassbröder utan tillstånd för vidare befordran till utlänningspolisen.)

Mer genuint fackliga organisationer (TCO samt LO-förbundet Fastighets), som funnit att de till varje pris måste undvika att folk står utan rättigheter och försökt organisera de papperslösa, har stött på ett oväntat problem. Det visar sig att svenska fack (utom Syndikalisterna) är så hopvuxna med staten att man inte kan bli medlem utan att myndigheterna inklusive polisen får tillgång till uppgifterna. Alarmerande i en tid då den personliga integriteten hotas, finner Mattsson. I ett framtida förändrat politiskt klimat kan de oskyddade medlemsregistren bli en grund för förföljelse, inte bara av pappers-lösa utan av alla fackföreningsmedlemmar.

En som skriver så röjer ett historiemedvetande utöver det vanliga i vår tid. Till Mattssons övriga förtjänster skall räknas ett osentimentalt tilltal, en energisk prosa, gedigen research och känsla för att gestalta sin analys med mänskliga öden. Samt det goda omdömet att välja det mest angelägna och kontroversiella ämnet. Vad mer kan man begära av en journalist?

Man kan låta bli att läsa denna bok, men då blir man svårt funktionshindrad i debatten om invandringen, arbetsmarknaden, flyktingpolitiken och äldrevården. Det är bara att välja.

Maciej Zaremba

Kristina Mattsson
De papperslösa
och de aningslösa
Leopard förlag

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.