DN 2004-03-19
Svensson står anklagad för att ha stannat sin bil på motorvägen.
Han försvarar sig med att han fick dubbelpunktering, vilket visar
sig vara sant. Vad skulle vi tycka om den domare som kvitterade
hans argument med följande: “Vad som anförts förändrar inte rättens
bedömning att Svensson brutit mot stoppförbudet och skall därför
dömas till … och så vidare.”
Vi skulle nog tycka att denne domare brast i saklighet. Han
avfärdade ett vägande skäl och försummade dessutom att förklara på
vilken grund han fann skälet ogiltigt. Därutöver var han försåtlig.
Han undvek att återge vad Svensson hade sagt. Han skrev i stället
dunkelt: “vad som anförts…”
Beslutsfattaren Yvonne Olsson och föredraganden Harriet Öhman tycks
uppriktigt oförstående inför min kritik. De har “på ett sakligt
sätt prövat” Amir Maric asylskäl, hävdar de. Det kan bara betyda
att Olsson och Öhman inte begriper vad saklighet vill säga. I sitt
beslut att avvisa Amir Maric beter de sig nämligen som domaren ovan:
Negligerar anförda argument och underlåter att förklara varför de
gör det.
Amirs advokat åberopar att Amir, som redan vittnat om
krigsförbrytelser och kan komma att kallas till Haag, inte går säker
i hemlandet. FN:s flyktingkommissariat räknar upp en rad överfall
på vittnen och inskärper (i juli 2003) om just Bosnien: “Those who
witnessed war crimes may still fear for their security upon return.”
De är därför i särkilt behov av skydd, inte minst för
rättsprocessens skull. Olsson och Öhman bemöter inte dessa sakskäl
med ett ord. Deras enda kommentar lyder: “Det förhållandet att du
eventuellt kan komma att kallas som vittne inför Haagdomstolen
förändrar inte den gjorda bedömningen” (att han saknar skyddsbehov,
min anm.).
Advokaten belägger att Amir lider av posttraumatiskt stressyndrom,
en åkomma som inte kan behandlas i Bosnien. FN säger samma sak:
“Refugees who have suffered … from atrocious forms of persecution
should not be expected to repatriate. For BiH, this category of
persons would include those who are severly traumatized … ” Och
vidare: “… psycho-social services in BiH are not adequate for
dealing with this kind of trauma … “
Beslutsfattarna anser sig inte behöva beakta eller ens notera FN:s
slutsatser. De kvitterar saken med en mening: “Emellertid finns i
Bosnien-Hercegovina möjlighet till vård.” Vilket är taget ur luften,
som framgår av Utlänningsnämndens beslut.
Så går det på. Olsson och Öhman har “aldrig ifrågasatt eller
raljerat över orsaken till att Amir inte tidigare sökt sig till
Sverige”. Läsaren må döma själv. Amir har berättat för dem att
hans torterare Arklöv gick fri i Sverige och bodde i närheten av
hans barn. I skälen för beslutet omnämner inte Olsson och Öhman
denna omständighet med ett ord. De skriver:
“Att du inte lämnade ditt hemland för att söka asyl utomlands redan
tidigare samt att du uppehållit dig i Sverige i tre veckor innan du
sökte asyl tyder, enligt Migrationsverkets mening, på att du inte
kan ha upplevt ditt skyddsbehov som särskilt starkt.”
Slutligen till frågan om varför Utlänningsnämnden upphävde Olssons
och Öhmans beslut. De själva hävdar att nya fakta tillkommit, men
underlåter att berätta vilka. Begripligt, ty det finns inga nya
fakta. Därför antar jag att beslutet upphävdes emedan det var
juridiskt undermåligt och moraliskt stötande, vilket nämnden kanske
inte tordes att säga rent ut.
Om DN råkat hjälpa nämnden att uppfatta haveriet har vi skäl att
glädjas, om nämnden såg det själv, så desto bättre. Beslutet är
dock daterat samma dag som min artikel stod i bladet, (och det blev
känt först två dagar senare). Så om inte nämnden samlats i
vargtimmen ser det ut som om beslutet kom efter artikeln. Men vem
vet? Dock tycker jag inte att Yvonne Olsson och Harriet Öhman skall
lägga mig till last att jag inte genast begripit det uppenbara: Att
om ett beslut ser ut att ha tagit intryck av opinionen så måste det,
självfallet, givetvis, vara feldaterat.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.