DN 2020-12-10 

Timothy Snyders bok om krisen i den amerikanska sjukvården är ett personligt och stundom rasande manifest. Människor som lider är de mest mottagliga för demagogi. Maciej Zaremba läser ett nyskapande bidrag till den politiska filosofin.

Timothy Snyder
”Frihet och solidaritet. Om hälsa som en mänsklig rättighet”
Övers. Öyvind Vågen
Mondial

Låt er inte avskräckas av den svenska titeln. Timothy Snyders lilla bok är ingen akademisk uppsats. Den är ett manifest: personlig, passionerad, stundom rasande. Originalets titel fångar dessa kvaliteter: ”Our malady. Lessons in liberty from a hospital diary”. ”Vår sjuka” är det amerikanska sjukvårdsystemet och dess politiska följder.

Kritiska böcker om USA:s kommersiella sjukvård kunde fylla ett mindre bibliotek, så ingen kan skylla på bristande insikter. Som att en nyfödd har större chanser att fylla år i Sarajevo än i Sacramento. Och råkar mamman vara svart är också Kazakstan (och sjuttio andra länder) en tryggare plats att födas på. Och medan världens dyraste sjukvård blir allt dyrare, lever amerikaner allt kortare. Missbruk av mediciner skördar numera flera liv än trafikolyckor.

Det är nog bara på Wall Street detta kan tas med ro. Tjugo procent av sjukvårdsutgifterna är företagens vinster.

Snyders förklaring till varför hans landsmän finner sig i detta är inte ny. Det är baksidan av ”sin egen lyckas smed”, den amerikanska idén om frihet, som skambelägger beroendet – och särskilt det av staten. Den gör det bara alltför lätt att framställa solidariskt finansierad sjukvård som förmynderi.

Det nya är Snyders insikter om hur denna frihetslängtan kan bana väg för tyranniet. För knappt ett år sedan svävade han mellan liv och död på ett amerikanskt sjukhus. Tre läkarmisstag på raken gav honom blodförgiftning. När han kommit ut ur skuggorna var han förändrad. Inte så att han varit ovetande om hur illa det stod till. Men först nu fick han känna vad det gör med människan. Om jag får spetsa till det: Först på sjukhuset blev Timothy Snyder från Dayton, Ohio, amerikan på riktigt. Och förstod bättre varför så många av hans landsmän tyr sig till Donald Trump.

Man kan se hans manifest som en efterskrift till ”Om tyranni” (2017), där han i katekesform samlat lärdomar av sina studier av kommunismen och nazismen. Att den nu läses världen över måste bero på att hans råd är användbara mot all smygande underkastelse: i USA:s senat, på svenska vårdcentraler och i Facebookbubblor. ”Var aktsam om språket. Undvik ord och fraser som ligger i var mans mun.” ”Håll yrkesetiken högt”. ”Skilj dig från mängden.” ”Lyd inte i förväg.”

Om man kunde sammanfatta ”Our malady” till en förmaning skulle den lyda: ”Låt inte tyrannen spela på din ångest. Kräv sjukvård åt alla.”

Man tänker inte på amerikaner som ett ängsligt folk. Men på sjukhuset drabbades Snyder av en existentiell rädsla han inte känt tidigare. Och när han kom ut var det i tillstånd av obegripligt raseri, en vrede utan föremål. Det var inte dödens närhet – det var övergivenheten. Förutom hans närmaste verkade ingen angelägen om hans livhank. Han hade en god försäkring, men det hjälpte föga. Han insåg att man ville skriva ut honom så fort det gick. Läkarna var inte oskickliga, men de gjorde inte sitt bästa, förstod han av journalen. I denna beskrevs inte sjukdomens faktiska förlopp. Där stod mest sådant som kunde faktureras, varför missgrepp följde på missgrepp. Det var alltså inte patienten som var föremålet för sjukvårdens omsorger. Det var aktieägarna. Patienten var bara medlet.

Och läkarna? Snyder skriver om en omyndigförklarad profession, som dock dagligen tvingas låtsas för patienten att det är de som rår över besluten.

Timothy Snyder kan inte säga varför folk i Ohio hade så ont året 2016. Om det var av för hårt arbete, ledsnad, eller för att de inte hade råd med sjukgymnast. Men de var så många att det året dog sju hundra av dem av en överdos av värktabletter, och ytterligare två tusen av heroin eller fentanyl, som de skaffade när recepten på Oxikodon tagit slut.

Ohio och Pennsylvania utgjorde epicentrum i den nationella opioid-epidemi som skördade 42.000 döda det året. Snyder skriver att om man velat förutse Trumps seger den gången, skulle man inventera de valkretsar där epidemin härjade som värst. I nästan samtliga flyttade de som tidigare röstat på Obama helt oväntat sina röster till Donald Trump. Vilket avgjorde valet.

Visst låter det absurt. Trump hade inte någon bättre sjukvård att erbjuda. Nej, skriver Snyder, men han tillhandahöll måltavlor för den vrede som inte förstår sin källa; den som Snyder upptäckt hos sig själv. Människor som lider men förblir ohjälpta är de mest mottagliga för demagogi. De är inte fria, skriver Snyder, har inte kraft att tänka, att se samband, att känna empati. Och just därför är det knappast troligt att Trumps republikaner vill reformera sjukvårdssystemet. De är beroende av ”smärtans politik”, den som sår ångest och skördar fiendskap.

Av samma skäl landar Snyder i slutsatsen att rätten till hälsa (läs: allmän sjukförsäkring) är lika oumbärlig för demokratin som yttrandefrihet och oberoende domstolar. Detta är onekligen ett nyskapande bidrag till politisk filosofi. Men för att ens kräva denna rätt måste amerikaner ompröva sin idé om frihet – och även den om manlighet. De måste inse att deras stolthet manipuleras för att hålla dem ofria. De måste hitta en ny balans mellan solitude och solidarity.

Hur översätta solitude till svenska? Vi har inget positivt ord för den avskildhet som följer på att vara sin egen herre, oberoende av andras välvilja och omdömen. Översättaren Öyvind Vågen tvingas avvända ensamhet, självständighet och självtillräcklighet om vartannat. Ja, vad ska han göra. Men den amerikanska frihetens lyskraft (och elände) ligger just i att dessa tre legerats av historien. Solitude ljuder av både stolthet och framsteg, en i våra dagar sällsynt kombination. I inget annat land har så många satsat allt på att gå sin egen väg, inte sällan till gagn för mänskligheten. Solidaritet? Det verkar vara något socialistiskt, för den som inte är karl nog att resa sig på nio. Eller för dessa veklingar som längtar efter att uppgå i massan.

Timothy Snyder är själv ett barn av detta. Man skulle uthärda smärta, tiga, inte be om hjälp, lärde han av sin beundrade farfar, jordbrukare i Ohio. Hans morfar dog på traktorn. Själv tror han inte att han blivit den han är utan sin uppväxt i mellanvästern. (Hans väldiga lärdom, inkluderande nio språk, skaffades under ständiga migränanfall.) Snyder är den siste att håna detta ideal. Han ser dess frihetliga dygder, han fylls av ömhet när han lyssnar till Lucinda Williams ”Car wheels on a gravel road”. Desto mer trovärdig blir han när han nu hävdar att de håller på att förvandlas till lyten.

Amerikanska män, skriver han, rör sig från att förneka smärtan, till att förneka att de har ett problem med smärtstillande läkemedel. De glider från att klara allt på egen hand och inte ta pillret, till att ge upp allting och bara ta pillret. De fylls av för mycket vrede och för litet medkänsla, av för mycket solitude och för litet solidaritet. Men tänk på vad ni gör. Ni som tror er fria – ni står i skuld till solidariteten. Någon har uppoffrat sig för er när ni var små. Självständigheten är bara ett lån. Den ska betalas tillbaka – som solidaritet.

Det är vackert och det är enkelt. En och annan finsmakare rynkar kanske på näsan åt Snyders retoriska omtagningar och emellanåt predikande tonfall. Men det må vara. ”Our malady” är inte skriven för dem. Den vill in mellan pappmuggarna på McDonald’s.

Maciej Zaremba

P.S. Dessvärre lär översättaren Öyvind Vågen haft lite väl bråttom. Snyders spänstiga prosa förslappas här och var av onödiga tillägg, otympliga fraser och slarvigt ordval. ”Abnormal” betyder väl ”abnormt”, inte ”avvikande”. Varför utstoffera ”det är lögn” med ”ren och skär”? Garnera ”återkommande” med ”ständigt”? Inte heller redaktören tycks ha varit på sin vakt. Vad är ”en saklig värld”? (factual world). ”Professionella yrkesmänniskor”?

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.