DN 2021-05-24
Det finns människor som blir provocerade var gång de anar en flockartad konsensus. Ibland, som i Lena Anderssons klimatkrönika, blir det fel. Men när det slår rätt är det helt ovärderligt.
Jag har en granne (välutbildad, progressiv), som vill ersätta demokratin med en global ekodiktatur. Han är nämligen säker på att det är människan som står bakom klimatförändringen. Våra dagar är räknade om vi inte genast ändrar vår livsstil. Men det kommer vi aldrig att göra utan tvång.
Hade jag varit lika säker som han skulle jag också tala för en diktatur. Demokratin kan inte vara värd priset av mänsklighetens undergång. Men jag är inte lika säker. Jag är rent av säker på att man inte kan vara säker på sambanden i ett system så rikt på variabler som klimatet. Därom upplyser kaosforskningen.
Det är alltså bara sannolikt att det är människan som orsakat klimatförändringen. Men det räcker för mig för att dra ned på råbiffen och bejaka klimatmålen. Men om jag lutat åt att det nog är klimatet självt som råkat ändra på sig, skulle det ändå finnas skäl att minimera utsläppen – för att kompensera för naturens nycker.
Jag misstänker att de flesta resonerar likadant. Alltså finns det inget självklart samband mellan skepsis inför undergångsscenarion och förnekandet av behovet av globala åtgärder. Men det finns ett historiskt samband mellan eko-panik och politiska katastrofer.
Ordet ”sannolikt” gör sig som bekant inte i rubriker. Det gör inte heller komplicerade invändningar mot enkla och alarmerande budskap.
Jag vill tro att det var det som var Lena Anderssons egentliga ärende i hennes krönika i Svenska Dagbladet (15/5). Det är inte svårt att dela hennes oro för vad intoleransen mot skeptikerna (också på andra områden) ska göra med vår demokrati.
Däremot har hon tyvärr fel i att ”journalistiken har svikit sitt skeptiska uppdrag.” Detta uppdrag har axlats av skrivande individer, men knappast av journalistiken som sådan.
I själva verket var det genom pressen som osäkra vetenskapliga fynd kunde bli till tidens sanning eller rentav ett härskande paradigm. Ordet ”sannolikt” gör sig som bekant inte i rubriker. Det gör inte heller komplicerade invändningar mot enkla och alarmerande budskap. Så gick det exempelvis till när rashygienens läror i förra seklets början blev till en vedertagen sanning: genom mängder av populärtidskrifter som varnade för vad som skulle hända ifall ”de undermåliga” fick fortplantas utan hinder. Det mest skrämmande i den historien är ändå inte att Sveriges riksdag stiftade despotiska lagar (om tvångssterilisering) med grund i denna pseudovetenskap. Det är att besluten var enhälliga. (Fyra decennier senare fördömde de folkvalda samma lagar – även då enhälligt.)
I dag är förstås läget ett helt annat. Uppvärmningen är ett faktum och klimatforskningen en seriös vetenskap. Det går mycket trögt att ena världen kring klimatåtgärder. I värsta fall kan det vara för sent att hindra trenden. Man kan förstå om folk tycker att de som i detta läge vill vädra sina tvivel gör mänskligheten en otjänst och borde veta bättre. Men när de nu ändå gör det, ska de inte per automatik tillskrivas en dold agenda eller orena motiv.
Det finns nämligen en särskild sorts skeptiker som blir provocerade var gång de anar en flockartad konsensus. Det är inte nödvändigtvis själva sakfrågan som triggar deras misstro, utan just enigheten, som de misstänker för tanklös. Det kan slå ganska fel ibland, och skeptikern kan låta som om hon avfärdade själva sakfrågan. Men när det slår rätt är det helt ovärderligt. Så låt oss vara rädda om dem. De är ju så sällsynta.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.