DN 1994-04-07
Föreställningen om en värdefri journalistik bottnar i positivistiskt tänkande och en delvis missriktad reaktion mot 70-talets ideologiserande nyhetsjournalistik, skriver Maciej Zaremba.
VAD ÄR FAKTA och vad är åsikt? Om jag säger att blixten slog ned i stadshuset refererar jag ett faktum. Om jag berättar att Nilsson slog Olsson i huvudet med en spade, är det nog också ett faktum. Men när jag tillägger att Nilsson därigenom brukat våld mot Olsson och brutit mot brottsbalkens 3 kap 5 par invänder allmänhetens pressombudsman Pär-Arne Jigenius att jag bara luftat en åsikt.
Det är innebörden i hans inlägg i debatten om pressetiken i min artikel om Daniel Sigströms död. Han uppfattar den som en “åsiktsartikel”: “Den pressetiska komplikationen ligger i att artikeln på ett försåtligt sätt blandar kalla fakta med hårda svepande värdeomdömen.” Det var – för att komma från PO – ett oroväckande slarvigt språkbruk. Som gammal chefredaktör och ansvarig utgivare torde han veta att det är skillnad på rent subjektiva åsikter (du klär inte i den här blusen, påsken är trevligare än julen) och sådana värdeomdömen som hänvisar till en allmänt accepterad måttstock och kan granskas, kontrolleras och befinnas mer eller mindre korrekta (den här personen är inte trovärdig, Zjirinovskijs uttalanden är aggressiva, Strindbergs “Giftas” är ingen objektiv skildring av kvinnokönet). Om vi inte varit hjälpligt överens om vad trovärdighet, objektivitet eller aggressivitet är, skulle vi inte kunna ha några domstolar och troligen inte heller någon pressombudsman.
När så Jigenius i värdenihilistisk yra jämställt alla sorters omdömen rusar han vidare – och rakt in i en vägg: min granskning av Gottsunda socialtjänst blir för honom “en åsiktsartikel som innehåller fler skarpa värdeomdömen än vad en konventionell ledarsida ger uttryck för under ett kvartal”.
Jag skulle förstås hoppas att allmänhetens pressombudsman Pär-Arne Jigenius ångrade sin schvungfulla formulering när han såg den i tryck. Den är intellektuellt undermålig och som sakpåstående osaklig och lätt att vederlägga.
Min artikel från den 30 maj 1993 innehåller bland nära hundratalet faktauppgifter noga räknat ett påstående om socialtjänstemännens frustrerade aggressivitet och sex direkta omdömen om detta sociala ärende, samtliga av den karaktären att de kan prövas och värderas – också av en domstol. Jag betecknar ett beslut som “både formellt lagvidrigt och kränkande” (vilket även en Gottsundapolitiker funnit det vara), jag berättar att “skrivningar i socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar”.
Det är inget löst tyckande, det är en kvalitetsbedömning av en regelvidrigt förd socialjournal. Läs för övrigt Bo Edvardssons “Informationshantering – för vem?” från Socialhögskolan i Örebro. Det rör sig med liknande begrepp och hänvisar rent av (anonymt) till handlingar i just detta ärende.
Vidare: jag betecknar beslutet att trots moderns samtycke till vården av pojken (dokumenterat på flera ställen, inte minst i hennes personliga samtal med JO Anders Thunved 16/5 1989) omhänderta honom med tvång som “skräckexempel på rättsövergrepp”. I samband med ett läkarintyg som utfärdas utan besiktning av patienten men på beställning av socialen väljer jag ordet “maktkorruption”. Slutligen tillåter jag mig, efter att ha belagt att tjänstemännen (skriftligen) ljugit för tillsynsmyndigheter om en fosterfamiljs bakgrund, ifrågasätta “deras trovärdighet och moral”. Det var allt, jämte några bittra tonfall, i en artikel på en och en halv DN-sida. Det sistnämnda är också den enda direkta utsagan om socialtjänstemännens personliga kvaliteter. Men det tyngsta omdömet ligger förstås i artikelns upphov och uttalade syfte: att belägga de namngivna socialtjänstemännens och politikernas ansvar för Daniel Sigströms död.
Det är där som Jigenius sko klämmer som mest. “Socialsekreterarna bör finna sig i att deras fögderi granskas och att de utpekas. Men behöver utpekade tjänstemän”, frågar han sedan retoriskt, “finna sig i att ‘reportern’ . . . talar om för läsarna hur de bör tolka de egendomligheter som artikeln avslöjar?” (Egendomligheter? Använder inte här Jigenius ett något väl värdeladdat ord?)
Hans huvudinvändning är således inte att jag identifierat och beskrivit maktmissbruk, inte heller att jag pekat ut de ansvariga. Det är i stället att jag benämnt det jag beskrivit, kallat lögn för lögn och maktmissbruk för maktmissbruk. Och därmed skulle jag också ha föregripit rättvisans gång.
Skall man skratta eller gråta? Det Jigenius talar om är ju inte pressetik utan kosmetika.
Det behöver väl knappast sägas att det vore en smal sak för mig att göra Jigenius nöjd: i stället för att exempelvis själv värdera socialjournalen hade jag kunnat låta tre oberoende jurister fälla dessa omdömen. Tre små pratminus och – simsalabim – en egen bedömning (“en åsikt”) har förvandlats till objektivt sakkunnigreferat. Eller, rättare sagt, dolts för läsaren i en förment opersonlig och lidelsefri form.
Men det vore att omyndigförklara läsaren. Vem som helst uppfattar ju ändå att artikeln om Daniel och Marianne Sigström inte skrivits av en slump (“och i dag, bästa medborgare, skall vi se hur de har det i Gottsunda. Hoppsan, det står visst litet egendomligt till!”), utan därför att skribenten funnit att lagen och anständigheten trätts för när utan att dess väktare vaknat till. Att inte låtsas om detta i texten vore att anställa en maskerad, ett litet ovärdigt spel för det formalistiska galleriet.
Att skriva utifrån ett deklarerat syfte (här: att utkräva ansvar för misshandeln av en familj) snarare skärper än trubbar av kravet att hålla isär faktauppgifter och omdömen. Det är inte något recept för journalistiken som sådan, det mesta som skrivs är trots allt inte anklagelseskrifter. Men om Jigenius förment värdefria kriterier finge råda, skulle den sortens artiklar inte bli skrivna alls.
Han anser ju nämligen, i likhet med socialchef Lennart Andersson och 1:e socialsekreterare Karin Hedström från Gottsunda kommundelsförvaltning, att mina omdömen föregripit rättvisans gång. “Föregrip inte en domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan.” Denna utmärkta regel gäller, såvitt jag förstår, under en pågående rättsprocess och uppfordrar pressen att inte tala om för domstolen och allmänheten vad utfallet bör bli. Den är rimlig och förnuftig: domstolen är i detta läge, måste man förmoda, bättre insatt i fallet än både press och allmänhet.
Men Jigenius tolkning går mycket längre. Skall vi följa honom, måste vi finna att det inte heller är pressens uppgift att uppfordra rättvisan, det vill säga fästa rättssamhällets uppmärksamhet på brottslig verksamhet. Sådant låter sig ju rimligen inte göras utan att man antyder att den är just brottslig, det vill säga värderar och bedömer och medvetet föregriper rättvisan i hopp om rättvisa.
Detta är – för att komma från PO – en sensationell ståndpunkt. Pressen får ju därigenom inte bara svagare rättigheter utan även slappare ansvar än en vanlig medborgare. Alla myndiga svenskar är nämligen under straffansvar förpliktigade att identifiera pågående brottslighet och anmäla saken till vederbörande myndighet (brottsbalken 23:6). Hur Jigenius och Andersson och Hedström i Gottsunda än vrider och vänder på det, tror jag inte att de kommer på ett sätt att efterleva denna lag utan att “ta parti i skuldfrågan”. Att påpeka misstänkt brottslighet är alltid att peka ut den troligen skyldige. Det är vad jag gjort i min artikel i maj 1993.
Jag föregrepp inte rättvisan, jag uppfordrade den. Det kan Lennart Andersson och Karin Hedström i Gottsunda läsa som ett svar på deras fråga i gårdagens DN om vilket allmänintresse som motiverat att de ansvariga nämndes vid namn. I efterhand ser jag att det var dubbelt befogat att göra det. De namngivna kände sig föranlåtna att svara offentligt och blottade därmed en del av sin myndighetskultur: merparten av deras svar var lättstjälpta osanningar (18/6 1993, mitt svar 19/6 1993). De fortsätter nu i samma stil. I gårdagens inlägg begår de ännu en citatförfalskning (se upp Jigenius, det var ett värdeomdöme): ingenstans i mina artiklar har jag skrivit om deras “besinningslösa agg” mot Daniels mamma.
De blygs inte att manipulera ett citat i DN. Inte underligt då att de gjorde det än friskare i en hemligstämplad utredning. Därför kan jag bara ångra att jag inte “föregrep rättvisan” redan 1991, när jag först fick kännedom om denna historia. Vid denna tidpunkt har JO bara granskat ärendet i knappa två år (nu är det fem år, dnr 996-1989, 1080-1989, 332-1992). Men Daniel Sigström levde ännu.
Måste jag uttrycka mig tydligare? Det känns ju litet genant att behöva upplysa allmänhetens pressombudsman om att man ibland tvingas skriva en anklagande artikel, emedan rättvisans kvarnar mal för långsamt eller inte alls. Om jag minns rätt, klandrade en rad skribenter Ahmed Ramis radiostation för hets mot folkgrupp långt innan justitiekanslern hunnit uppfatta att här förelåg en åtalsplikt.
Är Jigenius beredd att fälla dessa skribenter för att ha föregripit rättvisan? Och är hans krav på ett reportage om Radio Islam att skribenten inte betecknar budskapet som antisemitiskt – så länge inte någon myndighet gjort det? Man undrar om det är allmänhetens eller myndighetens ombudsman som tänkt ut denna nya pressetik.
Jag skulle inte ägna så stort utrymme åt att polemisera mot Jigenius om inte hans ideer vore en tillspetsning av mer utbredda illusioner om vad en förment “värdefri” journalistik är. Jag tror att det rör sig om en blandning av ett föråldrat positivistiskt kunskapsideal och en delvis missriktad “backlash” mot 70-talets engagerade – läs ideologiserande – nyhetsjournalistik.
Motreaktionen var nödvändig, men i hastigheten drog en del publicister den alltför enkla slutsatsen att personligt engagemang alltid åtföljs av bristande objektivitet. Alltså kom tendensen att brännmärka alla uttryck för engagemang och värdering, även dem som på intet sätt snedvred rapporteringen. Vi fick ett – ytligt sett – neutralt och distanserat mediespråk, ett slags formell försäkran om att oss kan man lita på, ty oss berör allt lika mycket, det vill säga inte alls.
Jag uppfattar Pär-Arne Jigenius allmänna utdömande av värdeord som en oreflekterad men extrem exponent för denna tvivelaktiga ideologi. Trovärdigheten är inte oberoende av formen, det är sant. Men den bor inte i formen. Och ibland är det enda sättet att vinna förtroende och bibehålla självrespekten att presentera sig ordentligt – med ansikte och avsikter, övertygelse och tvivel.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.