DN 1995-01-09

GÖRAN GREIDER HAR varit på bio och sett Ken Loachs prisbelönade “Ladybird, Ladybird” – historien om Maggie från Liverpool som först misshandlas av sina karlar och sedan av statens omsorgsmyndigheter. 

Med undantag för en enda olyckshändelse tar Maggie på bästa sätt hand om sina talrika barn. Men hon är fattig, lever med en utvisningshotad flykting, har tidigare i sitt liv fallit offer för psykopater till karlar. Trots det kräver hon att sociala myndigheter skall behandla henne som en jämlike, och hon tillåter sig rentav att få vredesutbrott mot socialtjänstemännen. Som utan saklig grund berövar Maggie hennes barn – vid två tillfällen redan på BB och med polishandräckning. 

Ingen kan undgå av drabbas av Maggies förtvivlan och hennes maktlösa raseri. Alla henns försök att återvinna självrespekten efter ett liv fyllt av misshandel slås sönder av socialtjänst och domstolar. Även Göran Greider blev starkt berörd av Maggies öde, i onsdagens krönika känner han för att diskutera och protestera “som om Loachs film skickade ut en kallelse till något okänt möte eller demonstrationståg”. 

Vad skall då diskuteras? Inte myndigheternas misshandel av Maggie och hennes barn, finner Greider. Inte heller socialtjänsten i England eller i Sverige. (Var och en som någon gång grävt i den svenska misären vet att liknande övergrepp äger rum också hos oss: några av replikerna i “Ladybird” ekar nästan ordagrant av vad assistenterna i Gottsunda sagt om Marianne Sigström, DN 30/5 1993.) Inte heller finner Göran Greider det värt att diskutera hur det kommer sig (och hur det kunde undvikas) att också de förment progressivaste sociala ambitioner kan förbytas i aggressivitet när klienten inte accepterar sin plats i hierarkin. Det vill säga: när han eller hon vägrar att finna sig i rollen som en andra klassens medborgare. 

Nej, Greiders dom “faller hård – inte över socialen utan över det samhälle som de konservativa skapat”. Följaktligen finner han att Loachs film uppfordrar till en grundläggande diskussion – om Margaret Thatchers krig mot de engelska fackföreningarna. 

Det är inte lätt att förstå hur Göran Greider kommit fram till denna slutsats, i synnerhet som socialtjänsten började beröva Maggie hennes barn medan Labour ännu styrde i England. Och för bara något år sedan ansåg Greider att samma kritik av socialmyndigheternas stundom ödesdigra oförmåga att se en levande jämlike bakom klientjournalen som Loach nu levererar i England var “konservativ” när den levererats i Sverige (DN 18/3 1993). 

Måhända saknar “konservativt” och “höger”, liksom “progressivt” och “vänster”, egentligt idéinnehåll under hans penna utan tillgrips i stället för att godtyckligt positionera författaren och hans vedersakare. 

Det är i själva verket inte lätt att veta. Göran Greiders debattartiklar lyfts mera av poetisk formuleringslusta än av någon överdriven förtjusning i logiskt sammanhängande resonemang. Det kanske förklarar varför de så sällan blir besvarade. Onsdagens krönika är visserligen ett extremt exempel men åskådliggör desto tydligare varför det faktiskt är ogörligt att sakligt polemisera mot en monolog: 

En upplevelse ger en tanke, som glöms bort för en annan tanke, som emellertid vecklar ut sig till en anslående metafor, vilket föder en association, som åtföljs av en dundrande slutsats, som landar mjukt i nästa metafor, som följs av en parabel, beledsagad av en bestämd känsla och en ny oemotsäglig slutsats. Dessemellan ett antal axiomer. På ett dunkelt, men liksom uppenbart sätt, leder så fru Thatchers kamp mot fackföreningarna till att polisen rusar in på BB för att omhänderta Maggies barn. De hade, förstår man, inte gjort det om Thacher varit mindre stygg mot gruvbasen Arthur Scargill. Associativ logik kallas sådant på fackspråk. Att föra dialog med den sortens tankegångar vore som att försöka äta soppa med en kniv. 

“All radikalism växer ur det dialogiska. Tystnaden är konservativ”, fastslår Göran Greider efter att ha sett “Ladybird, Ladybird”. Om han med “konservativt” här menar “mot bättre vetande” kan jag bara hålla med Göran Greider. Men jag trodde inte att han kunde tiga så mångordigt. Eller så radikalt. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.