DN 2000-10-19  

Att massmediala rättegångar föregriper eller ersätter rättvisan är något nytt. Dessbättre går det att fastställa orsakerna till trendbrottet. I Sverige håller meddelarskyddet nämligen på att urholka sekretesslagen. De medier som okritiskt återger selektiva läckor blir emellertid lätt manipulerade av makten, skriver Maciej Zaremba. 

Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställs.” 

Människans behov av syndabockar är så starkt att man kan undra om inte denna princip (Europakonventionen, artikel 6:2) betytt mer för civilisationen än många andra demokratiska normer. McCarthys aktioner på 50-talet visade att det inte behövdes några paramilitärer för att underminera världens största demokrati. Det räckte att rucka på denna enda princip. 

Tänker man så finns det andra anledningar att bekymras över den svenska demokratins tillstånd än förekomsten av hårlösa ligister i Klippan. Jesús Alcalá är inte den första som dömts av massmedierna innan hans sak prövats av domstol. Samma behandling bestods Sigvard Marjasin. Några år tidigare tvingades bankdirektör Jacob Palmstierna, även han oskyldig, att lämna sin post efter en skur av felaktiga anklagelser för skattebrott. Än värre gick det för byggaren Donald Ståhl, som genomled konkurs och skilsmässa innan samma tidningar som dömt honom skyldig till skattebrott hann publicera nyheten om den friande domen. Det mest kända fallet var förstås Halvar Alvgard, bilhandlaren i Vimmerby, som även han gått i konkurs. Någon process blev det aldrig, åklagaren tog tillbaka. 

Att massmediala rättegångar föregriper eller ersätter rättvisan är något nytt i Sverige. Dessbättre går det att fastställa orsakerna till trendbrottet. Det beror, vill jag påstå, på tilltagande korruption. I första hand av rättvisan, först i den andra av medierna. 

Det sjuka ligger inte i att medierna gör nyheter av oavslutade rättsfall. Sådan rapportering kan vara både rimlig och nödvändig. Och så länge tidningar gör det på eget ansvar, står fullt ut för sina bedömningar och är beredda att ta konsekvenserna brukar resultatet bli ganska anständigt. Att det inte blev så i fallen ovan beror uppenbarligen på att redaktörerna kände sig befriade från ansvaret. Det kunde skjutas över på en annan. 

Sedan ett femtontal år tillbaka är det nämligen möjligt för en åklagare eller polis att läcka hemligstämplade uppgifter, utan större risk för påföljd. Det borde inte vara möjligt om man ser till lagens anda och bokstav. 

Den lag som mer än andra skall skydda medborgarna från lynchjustis är bestämmelsen om tystnadsplikt. 

“Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål”, och särskilt “för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.” 

Sekretessen har också en praktisk funktion. Om åklagare och polis läcker till medierna är det lätt hänt att de äventyrar sitt eget arbete. Haveriet i Palmeutredningen är det bästa exemplet. Vad blir en vittneskonfrontation värd när domstolen upptäcker att den misstänkte utpekas med formuleringar som stått i kvällspressen? (SOU 1999:88 s 736) Slutligen skall sekretessen bevara förtroendet för rättvisan. En åklagare som för process i medierna framstår gärna som partisk. Och när allmänheten märker att sekretessbelagda uppgifter hamnat i tidningen har allmänheten rätt att fråga sig vad tjänstemannen fått i utbyte för detta läckage. Löfte om vänlig behandling? Hjälp på traven med ett besvärligt åtal? Eller, ve och fasa, ett brunt kuvert? 

Det som förenar Marjasins, Alvgards och de andra fallen är att åklagaren/polisen struntade i dessa regler. Antingen genom att delar av förundersökningen läckt till medierna, eller att åklagaren talat vitt och brett om vad han funnit, tror och tycker. I samtliga fall var dessa uppgifter både felaktiga och kränkande, det vill säga vad vi kallar förtal. En åklagare får inte träda in i domstolens ställe och uttala sig om den misstänktes skuld. En laglydig åklagare säger: “Jag har funnit att de bevis jag har räcker för åtal. Om de räcker för fällande dom får domstolen avgöra.” 

I vad mån också Jesús Alcalá utsatts för förtal får alltså rättegången utvisa. Men redan nu står det klart att rättsstaten svikit också i hans fall. En del av de tillvitelser som florerat i medierna kommer inte att prövas av domstolen och förblir därigenom varken bestyrkta eller vederlagda. 

Just därför är sekretessen av ett omistligt värde. Varje förundersökning kommer över mängder av informationer och rykten som är irrelevanta för målet och sållas därför bort vid åtalet. Men de är desto begärligare för skandalpressen. Alkoholproblem, skamliga sjukdomar, diverse tillkortakommanden, sexuella egenheter, för att inte tala om rent förtal från fientliga vittnen. Det mest flagranta exemplet i Alcalás fall är ryktena om han att han skulle ha farit i osanning om sin farfar, som sprids med benäget stöd av en åklagare som samtidigt funnit dem irrelevanta eftersom de inte tas upp i åtalet. Och kommer därför inte att prövas i domstol. 

Hur kan det komma sig att åklagare och poliser ostraffat kan bryta mot grundläggande rättsregler? Marjasin-åklagaren Lennart Almqvist tog sig före att i massmedierna diskutera detaljer i förundersökningen, vädra nya misstankar (som han inte delgett Marjasin) samt uttala sig allmänt förklenande om hans person och vänkrets. Överträdelsen var så grov att Almqvists chefer fann det bäst att genast skilja honom från utredningen. (Västerås ÅD 197-96). Men när Marjasins klagomål skall besvaras formellt (han anmälde Almqvist för tjänstefel) blir svaret häpnadsväckande. Justitiekanslern låter förstå att en åklagare, som utgör en sådan fara för rättssäkerheten att han brådstörtat måste skiljas från sitt uppdrag, i formell mening är vit som snö (dnr 212-98-21). 

Har han då inte uppsåtligt åsidosatt sin tystnadsplikt? Justitiekanslern anser sig inte behöva svara på den frågan, ty han har funnit att i den mån åklagaren talat bredvid mun så var det inte som åklagare utan som privatperson. Och då kan han ju inte klandras, eftersom alla medborgare har rätt att säga vad de vill till en tidning. 

Jo, ni läser rätt. Enligt JK Hans Regnér är en åklagare, som är bunden av sekretesslagen och objektivitetsplikten i sin egenskap av åklagare, samtidigt fri att bryta mot dem i sin egenskap av privatperson. Sigvard Marjasin och alla vi andra har helt enkelt missuppfattat situationen. När åklagare Lennart Almqvist intervjuas efter följande presentation, “Förundersökningsledaren i fallet Marjasin, statsåklagaren Lennart Almqvist i Örebro, framträder i dag – mitt under pågående förundersökning – i en mycket öppenhjärtig intervju i Expressen”, så är det inte en åklagare som bryter mot tystnadsplikten utan en privatperson som nyttjar sin medborgerliga meddelarfrihet. Och med identiska argument avfärdades helt nyligen Arne Ruths med fleras anmälan mot Alcalá-åklagaren Yngve Rydberg (dnr 2184-00-30). 

Att på det sättet friskriva makthavare från plikter och ansvar är, vill jag påstå, en grundlagsvidrig och för rättssäkerheten förödande manipulation. Därtill är den illegitim. Ingen lagstiftare eller domstol har konfirmerat en så bakvänd tolkning av meddelarfriheten, som ju i praktiken upphäver det mesta av sekretesskyddet. Tilltaget, som får konsekvenser jämförbara med en grundlagsändring, är ett självsvåldigt verk av ett par justitiekansler. Det är också vad Hans-Gunnar Axberger, sedermera expert i meddelarskyddskommittén och pressombudsman, påpekade redan 1987. (Meddelarfrihet – till statens tjänst? Om våra rättigheter III, Rättsfonden). Men för att det anstötliga i JK:s advokatyr skall stå uppenbar måste jag påminna om meddelarfrihetens mening. 

Meddelarfriheten, erinrar Axberger, är en medborgerlig, individuell rättighet. Den förutsätter som princip att det föreligger en konflikt mellan medborgaren och makten, där den senare tenderar att hålla hemligt vad som borde vara offentligt. Meddelarfriheten ställer sig på medborgarens sida. I tryckfrihetsförordningens första kapitel heter det att envar är fri att “meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift”. 

För offentliggörande. Meddelarfriheten ger således även statens tjänstemän rätt att överlämna hemligheter till medierna – men inte att dryfta dem hemma vid köksbordet. Det kan förefalla egendomligt, men framstår inte så i ljuset av meddelarfrihetens ursprungliga syfte: att göra samhället uppmärksamt på angelägenheter som någon makthavare vill dölja. När meddelarfriheten får ta över sekretessen sker det alltså i namn av ett högre värde än vanlig nyfikenhet eller fåfänga, inskärper Axberger. Hade det inte varit så, hade meddelarfriheten upphävt det mesta av sekretessen, och det kunde ju ingen önska. (Det finns för övrigt kvalificerade hemligheter som inte meddelarfriheten rår på: Sådana vars röjande kan leda till fara för liv, rikets säkerhet, allvarligt men för enskild, mm.) 

Man kan faktiskt tänka sig att också en så välomgärdad sekretess som den vid förundersökning skulle behöva vika för meddelarfriheten. Finner till exempel en polis att åklagaren inte gör sitt jobb, bryter mot lagen eller undanhåller bevis, kan han ha skäl att gå till medierna med dessa uppgifter. Men – och det är den springande punkten – han måste göra det som medborgare och aldrig å tjänstens vägnar. Och väljer vår polis att göra det anonymt finns det ett skärskilt skydd för den hedersmannen: TF 3:4 som förbjuder myndigheten att efterforska källan och TF 3:3 som förbjuder journalisten att mot källans vilja röja dess identitet. Så är det meningen att meddelarfriheten skall fungera. 

Av meddelarfrihetens konstruktion, andemening och av något sekels praxis, framgår att den är ett instrument riktat mot maktens missbruk av sekretessreglerna. Och då säger det sig självt att meddelarfriheten aldrig kan åberopas av en myndighet, bara mot den. 

Hur i all världen kan då JK hävda att en åklagare, som å tjänstens vägnar bryter mot sekretessen i sin egen utredning, utnyttjar meddelarfriheten? Han är ju myndigheten. “Av reglerna i rättegångsbalken följer… att fullgörande av åklagaruppgifter inte lagts på åklagarmyndigheterna som sådana utan på enskilda åklagarna som personer”, medger samme JK (dnr 2184-00-30). 

Icke desto mindre hävdar JK samt RÅ att när åklagare Almqvist förtalar Marjasin i Expressen, så kan varken staten ställas till svars eller Almqvist klandras för tjänstefel, emedan han inte talade som åklagare utan som vanlig Svensson. “Uttalandena kan inte sägas ha skett som ett led i någon myndighetsutövning. Inte heller har de haft ett funktionellt eller tidsmässigt samband med någon myndighetsutövning.” 

En åklagare som ger en intervju eller talar på en presskonferens är alltså inte åklagare hela tiden. Enligt dessa toppjurister inträffar det emellanåt, momentant och utan förvarning, att åklagaren förvandlas till en privatperson. Det kan inträffa mitt i en mening att en statsåklagare plötsligt blir en Svensson och strax därefter statsåklagare igen. 

Hur skall vi då förstå vem vi talar med? Det kan vi aldrig veta medan metamorfoserna pågår. Saken klarnar först i efterhand, när JK analyserat fallet: Var gång en åklagare säger något som han inte får säga, och som riskerar att ådraga staten skadeståndsansvar (bryter mot sekretessen, röjer sin partiskhet eller liknande), finner JK att i just detta ögonblick agerade han som privatperson. Råkar åklagaren, i tjänstetelefon, eller under en presskonferens som han kallat till på myndighetens brevpapper, uttala: “Förundersökningen gör framsteg, konstigt vore annat mot en parasit och syfilitiker som NN, jag räknar med att väcka åtal på fredag”, kommer JK Hans Regnér att hävda att stycket mellan kommatecknen inte kom från åklagaren utan från privatpersonen. 

Skall man ta denna doktrin på det allvar den förtjänar borde den kunna testas empiriskt. En medborgare som känner för att klippa till en åklagare medan denne befinner sig mellan kommatecknen borde i konsekvensens namn undgå ansvar för våld mot tjänsteman. Det blir vanlig misshandel, betydligt lägre brottskala. 

Men det är inte tillrådligt. Det är endast när åklagaren misshandlar en medborgare som han åtnjuter förmånen att förvandlas från pliktbunden ämbetsman till fredad och ansvarslös “uppgiftslämnare”. Förgriper sig medborgaren på åklagaren är denne alltid åklagare, till och med i sömnen eller sedan han gått i pension, det framgår av brottsbalken 17:1. Det är således endast då det gäller att hålla staten skadelös som åklagaren tillåts att byta skepnad. 

Enligt Hans-Gunnar Axberger knäsattes denna doktrin för första gången av JK Bengt O Hamdahl år 1984 i akt och mening att undandra staten från ansvar för den skada som åklagarens presskonferens åsamkade Halvar Alvgard (dnr 2140-83-41). Det var förstås inte meningen, men JK:s beslut innebar faktiskt en sorts privatisering av sekretessbelagda uppgifter. Det som åklagaren eller polisen kommer över i tjänsten kan han som privatperson bjuda ut på mediemarknaden. 

Eftersom denna doktrin aldrig tillbakavisats av domstol eller riksdag, utan tvärtom åberopats ett flertal gånger, är det i princip fritt fram för myndighetspersoner att i eget intresse bryta mot tystnadsplikten. Inte heller när denna trafik övergår i ren korruption kommer den att kunna beivras. Det är ju inte ämbetsmän som läcker, utan vanliga uppgiftslämnare som det är förbjudet att ens försöka spåra. 

Varför har då oskicket inte uppmärksammats tidigare av våra pigga medier? Jag är rädd att det beror på en undermedveten intressegemenskap mellan å ena sidan vissa poliser och åklagare och mindre nogräknade tidningar å den andra. Det kan vara till draghjälp för åklagaren och är säkert lönsamt för pressen att servera pikanta detaljer ur pågående förundersökningar, särskilt som man kan göra det utan ansvar. Skulle någon misshandlad medborgare anmäla åklagaren får han av JK veta att åklagaren bara brukade sina civila rättigheter. Medborgaren får stämma tidningen. Men stämmer han tidningen är det risk att tryckfrihetsjuryn, som kan tycka uppgifterna både oriktiga och kränkande, ändå finner att det var försvarligt att publicera dem, eftersom de ju kom från en åklagare. Och det måste väl vara lagenligt att återge statens röst? Ingen tryckfrihetsjury är nämligen så enfaldig att den köper JK:s försäkran att åklagaren bara representerar sig själv. 

Vem prostituerar sig mest? Vem är hora och vem är torsk? Jag misstänker att det är medierna som torskar, i dubbel mening. Den tidning som okritiskt kolporterar selektiva läckor blir lätt manipulerad av makten. För det andra äventyrar tidningen sin självständighet. Läsarna upptäcker snart att de journalister som hämtar sina nyheter hos lösmynta makthavare blir egendomligt obenägna att utsätta sina källor för samma opartiska granskning som de består andra. 

Hans-Gunnar Axberger betecknar JK:s omtolkning av meddelarfriheten som en pervertering av medborgerlig rättighet. Det är träffande och drabbar också de publicister som – aningslöst, får man hoppas – försvarar myndigheternas rätt att bryta sekretessen. Meddelarfriheten, med vars hjälp medborgaren skulle få insyn i staten, perverteras till statens rätt att i armkrok med medierna gå med skvaller om medborgaren. En så korrumperad meddelarfrihet lär bli svår att försvara den dagen det verkligen behövs. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.