DN 2002-10-24

Jag avundas Dan Jönsson, i vars värld de rättrådiga finns till vänster och skurkarna till höger, varmed ordning och disciplin uppstår på hjärnkontoret. Det är praktiskt och tidsbesparande. Han behöver till exempel inte läsa Noam Chomskys “The New Military Humanism – Lessons from Kosovo”, för att gå i god för dess progressiva halt. Chomsky är ju “vänster” så de som kritiserar honom måste vara “höger”, vilket bevisar hur fel de har! Det är oemotståndligt, och gör säkert susen på väckelsemöten. 

Jag skulle råda Dan Jönsson att trots allt läsa boken. Om en rekommendation från en person som varken knäböjt inför Noam Chomsky eller haft vett att sätta etikett på sin penna känns besvärande, kan han bläddra i den vänsterpress som är mindre frireligiöst lagd. Han kommer kanske att finna att den marxistiska News & Letters i Chicago också ingår i högerkonspirationen som vill “tysta en obekväm opinion”. 

“Det fanns en gång en tid då man kunde räkna med att radikala kritiker reagerade på våldtäktsläger och massmord på etniska minoriteter genom att angripa förtryckarna, avslöja västmakternas delaktighet och utsträcka sin solidaritet till offren. Men inte nu längre, att döma av Noam Chomskys senaste bok om Kosovokriget”, inleder recensenten Peter Hudis. Som vidare anklagar Chomsky för att, i akt och mening att framställa Natos ingripande som illegitimt, förtiga avgörande fakta: massmobiliseringen av serbisk paramilitär i Kosovo, karaktären av Milosevics regim, samt, framför allt, den etniska rensningen av Bosnien – “…som om en massaker av hundratusentals genom ett omsorgsfullt planerat folkmord varit en historisk bagatell utan relevans för vad Milosevic gjorde i Kosovo”. (www.newsletters.org.) 

Som synes kan också den som kallar sig “vänster” läsa Noam Chomsky rätt, det vill säga just så som han läses i Serbien, som “a virtual apologist for Milosevic”. 

Återstår att förklara den paradox som också Erik Angner för på tal. Hur kan serbiska nationalister känna sig urskuldade av Noam Chomsky, trots att han faktiskt här och var påtalar serbiska övergrepp? Jag tror att det beror på den skuldförskjutning som uppstår vid läsningen av hans bok. Jag har hittat ett enda ställe där Chomsky kallar Slobodan Milosevic för kriminell. Några sidor senare antyder han dock att Jugoslaviens ledare utsatts för en överlagd demonisering. (sid 93) Däremot används epitetet “kriminell” ymnigt om Nato liksom om namngivna amerikanska och brittiska ledare. Det må tyckas vara en detalj, men det gör intryck. Vad mera är, individer som förespråkat interventionen i Kosovo (Vaclav Havel, Elie Wiesel) framställs som moraliska krymplingar, medan det i gengäld om Slobodan Milosevics personlighet inte står ett ovänligt ord. Är det så oväntat att en serbisk läsare känner sig lättad över jämförelsen, även om den inte görs direkt? Varför skulle han acceptera klander från folk som enligt Chomsky saknar all moralisk trovärdighet? 

Denna effekt uppstår desto lättare som de serbiska övergreppen omnämns mycket sparsamt och nästan alltid i jämförelse med något värre. I själva verket drunknar de i en massiv uppräkning av brott begångna (nyligen, eller för hundra år sedan) av dem som nu påstår sig skynda till offrens försvar: 

Jo då, serber har före Natos attack mördat över 2 000 albaner och fördrivit några hundra tusen, det skriver Chomsky, men har de inte blivit provocerade av Washington, som för övrigt bär ansvaret för mycket värre grymheter i Colombia eller i Laos, där folk lemlästas dagligen av gamla amerikanska krigsminor? (sid 49 och 63) Visst, albanerna lider, men inte mer än kurderna, förtryckta av ett Natoland. (sid 51) Och eftersom Nato varken plockar minor i Laos eller rycker ut till kurders försvar, är det bevisat att Nato hycklar humanitet i Kosovo. (sid 63) 

Chomsky ägnar stort utrymme åt att kritisera Kosovoalbansk separatism, (vilket kan vara på sin plats), men underlåter att berätta om Belgrads koloniala politik som provocerat fram separatismen. Detta avsnitt (sid 24-37) har så starka likheter med Milosevics propaganda att man må förlåta serbiska nationalister om de slickar i sig. Och så det viktigaste: den humanitära krisen i Kosovo orsakades huvudsakligen av Natos intervention som samtidigt “över en natt förvandlade Serbien till en totalitär stat”. (sid 133) Vad var det dessförinnan? 

Här, liksom på många andra ställen, är det inte Chomsky själv som för ordet. Oftast väljer han att bygga upp sina teser genom att bejaka lösryckta citat av kända eller okända experter. 

Enligt Chomsky är det alltså inte Milosevic utan Nato/USA som är huvudförövaren i Kosovo. Men vilka är då offren? Jag tror att en serbisk nationalist särskilt uppskattar sidorna 74-75, där Noam Chomsky, utan kommentar, upplyser oss om att Adolf Hitlers angrepp på Tjeckoslovakien också åtföljdes av “obscena rättfärdiganden”, nämligen påståenden om att vilja sätta stopp för etniskt våld. 

Jag vidhåller att det trots stora skillnader finns fog att inför Noam Chomskys insatser associera till Robert Faurissons. Bägge kränker minnet av offren för ett folkmord, manipulerar historien och hittar ursäkter för mördarregimer. Deras motiv är förvisso olika. Faurissons är välkända, men vilka är Noam Chomskys? 

Hans eget favorituttryck är “honesty and human consequence”. Det var också i den ärliga konsekvensens namn, och för de rena principernas skull, hävdar han, som han 1979 ansåg sig tvungen att försvara Robert Faurissons akademiska frihet att förneka Förintelsen. 

1998 utsattes den akademiska friheten för ett något allvarligare angrepp: det var Milosevic som satte i gång massavskedanden och arresteringar av oppositionella på universiteten. Tidskriften Belgrade Circle, Jugoslaviens främsta demokratiska bålverk, vädjade personligen till Noam Chomsky (som man publicerat) om stöd. Men Chomsky avstod, och bröt därefter kontakten med Belgrade Circle, enligt chefredaktören Obrad Savic. 

Säkert kan Dan Jönsson, som vet hur Chomsky tänker, förklara hur den ärliga konsekvens ser ut, som gäller för Faurisson men inte för serbiska demokrater. 

Tills vidare nöjer jag mig med marxisten Peter Hudis slutsats, att den amerikanske professorn blivit immun mot verkligheten. Noam Chomsky (och en del andra radikaler) lider av ett “antiimperialistiskt tunnelseende” så allvarligt att det driver dem till att urskulda Milosevic “eller vilken reaktionär makt som helst, som kan anses stå i vägen för USA:s dominans”. 

Det är på pricken, och jag ordinerar Dan Jönsson att läsa denna mening tre gånger. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.