DN 2007-10-04 

Knappt har Yrsa Stenius hunnit tillträda som allmänhetens pressombudsman förrän hon blir tillrättavisad för sin vandel. Det är DN-kollegan Peter Wolodarski som håller i linjalen (3 okt).

Stenius överträdde sin roll, heter det, när hon gladdes över att en populär bloggare, som konsekvent blandat ihop verklighet och fiktion, lagt ned pennan. Men ännu farligare, enligt Wolodarski, var Stenius skepsis till konsekvensneutraliteten, det vill säga till den enkla tumregel som säger att den som publicerar inte har något ansvar för publiceringens konsekvenser. Så enkelt var det inte, menade Stenius, och erinrade om den finska erfarenheten. I ett land hotat av en aggressiv stormakt kände sig medierna tvungna att hålla tand för tunga.

Här anar Wolodarski en uppmaning till ömklig självcensur. Om Stenius varit PO under andra världskriget, resonerar han, hade hon ingripit mot Torgny Segerstedt.

Det var, får man säga, en överilad slutsats. Förvisso var exemplet Finland illa valt av Stenius. Det finns en gräns mellan försiktighet och undfallenhet som finska medier överskridit flera gånger om. Men låt mig ta ett annat exempel.

Häromåret publicerade ett stor polsk veckotidning en bild där en en tysk politiker i SS-uniform red barbacka på Gerhard Schröder. Fotomontaget var ett inlägg i debatten om fördrivna tyskars fordringar på Polen. Den tyska opinionen blev rasande, varpå delar av den polska också blev det – grovheter började hagla, det utväxlades noter, det punkterades bildäck, och inom loppet av några månader raserades stora delar av det ömsesidiga förtroende mellan Polen och Tyskland som det tagit decennier (av självcensur, bland annat) att bygga upp. Populistiska partier (som alltid hotar med tysken) vann gehör. Vladimir Putin myste hemma i Kreml. Och allt detta kunde redaktörerna förutse, med ett minimum av historisk fantasi.

Se dilemmat: Vi önskar att bilder som kan få sådana effekter varken skall förbjudas eller publiceras. Jag tror att det är den debatten Yrsa Stenius vill väcka. Ansvariga utgivare måste kunna skilja de nödvändiga provokationerna från de tomma och yttrandefriheten från rätten att uppvigla till hat. Ingen lätt uppgift, och just därför behöver vi debatten.

Till slut. Det måste vara PO:s rätt att ha synpunkter på mediala avarter också innan de blivit anmälda. Aftonbladetbloggaren (glömska över hans minne), var ingen röst i samhällsdebatten, som Peter Wolodarski adlar honom till. Det var ett mobbningsläte utan subjekt och utan ansvar. Just sådant som PO skall klandra.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.