DN 1994-04-15

Pressetiken måste formas från fall till fall. Inget enkelt regelverk kan ersätta den egna reflexionen, skriver Maciej Zaremba i ett svar till PO Pär-Arne Jigenius. 

PÄR-ARNE JIGENIUS tycks inte intresserad av att diskutera pressetiska överväganden, han föredrar att slå fast principer. Den första säger att en lekman – en journalist till exempel – inte är kompetent att bedöma karaktären av ett brott. 

Jigenius tar ett exempel ur livet: en bilist riktar en pistol mot en annan bilist, ett skott går av, den skjutne faller död till marken. 

“Om nu Zaremba eller en journalist i hans anda bevittnat detta och skrivit om saken”, spekulerar Jigenius, “hade det väl varit riktigt att säga att ett mord begåtts?” Men rätten hade kommit till en annan slutsats och dömde skytten till en lindrig påföljd. 

“En gärning i lagens mening (är) inte alltid vad den synes vara i lekmannens ögon”, avrundar Jigenius magistralt och antyder att mitt försvar för pressens rätt att vid behov benämna det man beskriver vittnar om en ansvarslös böjelse att på lösa grunder utfärda juridiska domar. 

“I Zarembas anda.” Det är till att börja med mycket generöst av Jigenius att jämföra mina slutsatser av ett års undersökningar med ett spontant omdöme fällt av någon som på håll råkat se en händelse vid vägkanten. 

Allmänhetens pressombudsman Pär-Arne Jigenius borde vara försiktigare med pennan och med slutsatserna. Han har ingen som helst grund för att spekulera i mitt allmänna lättsinne. Det är förvisso inte min uppgift att recensera artikeln om Daniel Sigström, men en sak vet jag: så mycket arbete kommer jag aldrig mer att lägga ned på tre meter tidningsprosa. När jag varit tvungen att lita på färre än två av varandra oberoende källor har jag avtvingat mina sagesmän ett löfte att upprepa vad de sagt under ed inför domstol. Tjänstemännen i Gottsunda har i sina genmälen och inlagor till PO och PON varit mycket frikostiga med invektiven, men inte kunnat vederlägga någon enda av mina sakuppgifter. 

Jag har för övrigt, tvärtemot vad Jigenius insinuerar, inte kallat dem “mördare”. I artikeln tar jag explicit avstånd från en sådan brottsrubricering. Däremot finner jag Marianne Sigströms kommentar “dråp, mord”, nedtecknad vid polisförhöret med Daniels siste vårdare, moraliskt befogad. Det är hennes ord i förtvivlan, jag har förståelse för dem. Det är hårt, jag vet. Men det är inte samma sak. 

Följaktligen är Jigenius tillvitelser om “Zarembas anda” eller om vad jag på lösa grunder skulle ha ansett om dittan och dattan – till exempel om denna dödsskjutning vid vägkanten – lindrigt sagt otillständiga. Att på hypotetiska grunder beskriva andras sinnelag är visserligen effektivt och tidsbesparande men alltid riskabelt, särskilt för den som anförtrotts uppgiften att lära oss andra fin ton i spalterna. Jigenius kan inte veta vad jag anser. Kanske anser jag att man inte kan döma efter det man ser utan måste granska pistolmannens uppsåt innan man vet om det varit en olyckshändelse, dråp, eller mord? Det är i alla fall vad jag har sagt, apropå just denna skottlossning, och i försvar för den milda domen, i radions “Gomorron världen” den 8 mars 1992. 

Jigenius felspekulationer illustrerar själva grundproblemet med hans bedömning av min artikel om Daniel Sigström. Det är svårt att värdera skäligheten i mina anklagelser mot dessa socialtjänstemän om man inte vill ta ställning till de fakta jag refererar. Det vill inte Jigenius. Han uppfattar tydligen pressetiken som en samling enkla tumregler. 

Men jag tror inte att man kan ersätta pressetiken med pressetikett, för att använda ett träffande uttryck av Jigenius företrädare Hans-Gunnar Axberger. Det kan inte finnas särskilt många enkelt tvingande pressregler. Pressetiken måste – som all annan etik – formas från fall till fall genom ständiga avvägningar mellan motstridiga värden, principer och legitima intressen. Försöker man ersätta den reflexionen med ett formellt regelverk, hamnar man där PO och PON hamnat: den ena godkänner namnpubliceringen men vill klandra omdömena, den andra gör tvärtom. 

Själv kan jag bara hoppas att omprövningen av detta PON-fall inte föder någon ny enkel regel eller ens ett behändigt prejudikat. Innan jag själv bestämde mig för att namnge dem jag klandrat fick jag väga graden av deras formella ansvar mot deras faktiska inflytande över Daniels liv, deras rätt till anonymitet mot det lidande de åstadkommit, det jag visste säkert mot det jag trodde mig veta, respekten för rättsinstanser mot (föga uppbyggliga) erfarenheter av JO och domstolar i detta och liknande fall, samt de inblandades (och bland dem också Daniels och hans mammas) integritet mot allmänintresset och den preventiva effekten av att namngivna makthavare ställs till svars. 

Jag tycker att jag har rätt att förvänta mig att pressens etiska instanser inte gör det lättare för sig. Om de tror sig kunna ta en genväg med hjälp av tumregler, lär vi få se flera orimliga avgöranden och tillfälliga resonemang – tills journalister och en klagande allmänhet börjar längta efter att i stället rannsakas av en tryckfrihetsjury. Ty det finns inget så oförutsägbart som paragrafryttare. 

Pär-Arne Jigenius formulerar en ny pressetisk princip: brottslig får kallas den allena som dömts för ett brott. Men jag har svårt att tro att Jigenius riktigt menar vad han skrivit. Det finns ju uppenbara brott som rättvisan aldrig kommer åt (enligt principen ovan blir Saddam Hussein vit som snö), våra domstolar är trots allt inte alltid rättvisa, och det finns moraliska förbrytelser som lagen inte bestraffar. Exempel på det senare: om tio män bevittnar en våldtäkt utan att ingripa, vill jag beteckna deras passivitet som kriminell, trots att den svenska lagen i motsats till den finska eller danska inte bestraffar den sortens underlåtenhet. Och omvänt: om pressen på goda grunder misstänker att någon blivit oskyldigt dömd, bör, menar jag, pressen avhålla sig från att sälja upplagor på hans “kriminalitet”. Men enligt Jigenius lär vi kunna göra det, mannen är ju dömd och vi har av PO befriats från rätten, och därmed från skyldigheten, att göra en egen bedömning. 

Bevare oss för en sådan pressetik. Då finns det bättre vägledning i lagboken. Domarregel nummer 11: “Lagen gillar icke allt det hon icke straffar: förty all misshandel kan icke uppräknas i lagboken.” 

Jigenius tror att han ertappat mig med en ofrivillig självangivelse: Zaremba visste om att JO granskar socialtjänsten i Gottsunda, alltså medger han indirekt att han föregripit rättvisan! Jag föreslår att vi går längre. Jag har nog också klandrat rättvisan: länsrätten och länsstyrelsens konsulenter, som okritiskt accepterat socialtjänstens manipulerade utredningar, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, samt även justitieombudsmannen, som jag menar haft tillräckliga skäl att för länge sedan ingripa i denna historia (jo, jag har läst stora delar av JO-materialet). 

Härmed är det alltså erkänt. Men jag tror inte att dessa rättsinstanser reagerar lika ängsligt som Jigenius gör. Och när högmodet faller på undrar jag rent av om inte den föregripna rättvisan blivit en smula hjälpt av några vittnesbörd som min artikel provocerat hos socialtjänstemännen, av ett och annat viktigt vittne som JO-anmälaren Marianne Sigström inte orkat hitta till, och av ett par dokument som undanhållits JO. 

Sedan kan det ju hända, som Jigenius antyder, att de ansvariga tjänstemännen i detta fall ändå går fria. Sådant har hänt förr. Liksom att artiklar som klandrat odömda ansvariga friats av tryckfrihetsjuryn. Rättskänslan är ju inte identisk med den rättvisa som skipas. Det låter nästan på allmänhetens pressombudsman som om han velat avskaffa denna oroväckande asymmetri. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.