DN 1994-03-19

I en artikel om Gottsunda socialnämnd namngav Maciej Zaremba enskilda tjänstemän. För detta har Pressens opinionsnämnd fällt Dagens Nyheter. “Helt oacceptabelt”, skriver Maciej Zaremba. 

DET SOCIALA UTSKOTTET i Gottsunda kommundelsnämnd har hos Pressens opinionsnämnd beklagat sig över min skildring av socialarbetarnas hantering av Daniel och Marianne Sigström. Den tvångsomhändertagne Daniel avled den 24 februari 1992 efter en serie epileptiska anfall. I min artikel, publicerad den 30 maj 1993, beskrev jag – efter en lång och mycket omfattande undersökning – hur tre namngivna socialtjänstemän (Gunbritt Graan, Mona Salander och Bengt Ehlin) som förblindats av agg till Daniels mamma konsekvent negligerat hennes och läkarnas varningar för pojkens hälsotillstånd, farit med osanning inför både henne och tillsynsmyndigheter och slutligen lagstridigt överlämnat Daniel till en undermålig vårdare i vars hem han sedermera avled. 

Efter en utdragen granskning fann opinionsnämnden att det sociala utskottets invändningar saknade fog för sig. “Ingenting har framkommit som tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle sakna stöd i det genomgångna materialet.” Likväl klandrar opinionsnämnden Dagens Nyheter: för publiceringen av tjänstemännens namn. De borde fått förbli anonyma, menar nämnden. Ty det formella ansvaret för deras beslut åvilar politikerna i det sociala utskottet. 

Beslutet är både ologiskt och pressetiskt oacceptabelt. 

Ologiskt är det, ty reportaget skildrar hur ett par socialtjänstemän låtit sig provoceras av en stark och försigkommen mamma och hur de låter sina aggressioner styra behandlingen av henne och hennes son. Hur de missbrukar sin tjänsteställning, bryter mot lagar och instruktioner, manipulerar journaler, politiker och beslutsunderlag. När opinionsnämnden prisar artikelns förtjänster och finner att “uppgifterna i artikeln, även i vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft fog för sig” (några oväsentliga fel har nämnden för övrigt inte redovisat) skriver opinionsnämnden under på mina utpekanden av just tjänstemännen som huvudansvariga för denna tragiska historia. Att när detta är gjort ändå förmoda att ansvaret ligger någon annanstans är att underkänna sitt eget friande resonemang. 

Hur skall man kunna förstå denna logiska kullerbytta? “Opinionsnämnden har, generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på förmodan att det verkliga ansvaret ligger på en överordnad befattningshavare eller styrelse som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet”, förklarar opinionsnämnden (min kursivering). På förmodan. Det är grunden för POn:s klander mot DN. Att man förmodar att ansvaret trots allt ligger någon annanstans. Jag skulle aldrig tillåta mig att peka ut någon som ansvarig om jag bara förmodade att vederbörande var det. POn dristar sig till att utbilda en pressetisk praxis utifrån en from förmodan att några yrkeskategorier saknar ansvar. Det är helt oacceptabelt. 

Nämnden argumenterar: Politikerna i Gottsunda har stött sina tjänstemän. Alltså är politikerna huvudansvariga. 

Jag vill ingalunda frånkänna politikerna i det sociala utskottet deras ansvar. De är skyldiga att sätta sig in i de ärenden de avgör. Men svensk socialtjänst skulle bryta samman om politikerna inte kunde lita på sina tjänstemän utan tvingades dubbelgranska varenda detalj i utredning och journal. 

Men det är just vad de hade behövt göra i fallet Daniel Sigström. Tjänstemännen försäkrar utskottet att Daniel hade bästa möjliga vård, varpå utskottet avvisar moderns krav på att undersöka saken. Men tjänstemännen har farit med osanning: de vet för tillfället inte själva vilken läkare som har ansvar för pojken och de har underlåtit att upplysa sjukvården om hans flyttning. Så ligger det till såväl i stort som i smått i detta ärende. 

Politikerna har förvisso signerat besluten, men de gjorde det i regel först i efterhand, det vill säga godkände redan fattade tjänstemannaavgöranden vars beredning de saknade allt praktiskt inflytande över. För det mesta saknade de även insyn. I detta ärende förekommer politiskt signerade försäkringar om att allt står rätt till och att pojken mår utmärkt – som är daterade efter Daniels död. En tjänsteman har stuckit fram ett papper, en politiker har satt sitt namn därunder. 

Jag tror inte att det går att hitta en annan sektor av samhället där dessa nämnde- eller utskottsbeslut fattas på basis av så dålig kännedom om ärendena och där enskilda funktionärer äger så mycket reell makt över andras öden. Fallen är för många, ärendena för omfattande. Politiker blir därför alltför ofta en sorts gisslan som signerar redan de facto fattade avgöranden. Enligt statistiken hör det till undantagen att nämnder och utskott går emot tjänstemannaförslag. 

Att mot denna bakgrund förmoda att tjänstemännen saknar reellt ansvar är att röja genant bristande insikter om samhällsrealia. Samt, vad värre är, att bibringa allmänheten uppfattningen att det är möjligt att upplösa det personliga ansvaret för tunga beslut med hänvisning till att det någonstans finns en politisk nämnd som då och då formellt undertecknar besluten. Hur blir det om vi följer POn:s principiella syn efter ett eventuellt inträde i EU, där det formella avståndet mellan politiskt och administrativt ansvar är ännu större? 

Vad får vi för journalistik om POn:s förmodanden tillåts vägleda den redaktionella policyn? De flesta asylärenden avgörs i första instans av underordnade tjänstemän. Det är på den nivån som det föreslås att en treåring skall sändas tillbaka till Sarajevo. Skall journalistiskt klander i varje enskilt fall adresseras till Birgit Friggebo? Det är i själva verket mycket sannolikt att den ansvarslöshet som kännetecknar flyktingpolitiken beror på att de som verkligen utformar dess praxis, de enskilda handläggarna och deras närmaste överordnade, nästan aldrig nämns med namn, nästan aldrig behöver stå upp och försvara sina bedömningar. 

Den ensidiga fixeringen vid politikernas ansvar är inte bara verklighetsfrämmande, den är dessutom menlig för demokratin. En hel del av politikerföraktet består troligen av en felriktad frustration över byråkratiskt godtycke som politiker saknar reellt inflytande över. I ett land som tillhör det fåtal stater som håller sig med självständiga ämbetsverk och skyr “ministerstyre” borde det vara en självklarhet att förvaltningar och enskilda tjänstemän blir granskade för vad de är: allt som oftast självständiga beslutsfattare. Vi skulle få litet fler oskäliga PO-anmälningar, men förhoppningsvis också litet färre rättshaverister. 

Det finns ett nästan rörande drag i POn:s oskuldsfulla förmodan över hur samhället styrs och vem som bär ansvar för besluten. En nostalgi, måhända, över de svunna tider före Hans Holmer, då en politiker var politiker och tjänstemannen tjänsteman – ett laglydigt och ödmjukt instrument som i stillhet verkställde de demokratiskt fattade besluten. 

En partiideolog må vara förlåten om han ibland anpassar sitt seende till fromma önskemål. En publicist som gör samma sak är en dålig publicist. Jag kan inte se annat än att sex av de sju ledamöterna i Pressens opinionsnämnd brustit mot gott publicistiskt omdöme och må klandras därför. (Den sjunde ansåg att åtminstone en av dessa skrupelfria tjänstemän förtjänade att nämnas vid namn.) Och av hänsyn till deras underordnade ställning väljer jag förstås att inte nämna dem vid namn. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.