DN 1998-10-21 

Sedan en tid tillbaka bedriver historikern Mattias Tydén ett egendomligt krypskytte mot journalister i allmänhet och Dagens Nyheter i synnerhet. Egendomligt, ty Tydén är en utmärkt forskare, och av en sådan förväntar man sig faktaunderlag och kontrollerbara referenser. 

Nu senast i tidskriften Tvärsnitt (3/98) upprepar Tydén, denna gång tillsammans med historikern Gunnar Broberg, en tes som den förre utformade redan i höstas (i Aktuellt om historia nr 1/98): Det råder en djup förtroendekris mellan historiker och journalister. Som bevis för denna ofärd åberopar de pressens behandling av den svenska steriliseringspolitiken under hösten 1997. Den beskrivs med en rikedom av adjektiv: förenklad, sensationslysten, slätstruken, manipulerande och så vidare. Syndauppräkningen kröns med slutsatsen att “journalistikens hela struktur . . . ytterst leder till ett hot mot demokratin”. 

Är det på detta viset är läget givetvis allvarligt. Hur har då historikerna kommit fram till denna slutsats? Förgäves letar läsaren efter några hänvisningar till enskilda artiklar. De enda referenserna är till välkända (och ofta hiskeliga) överdrifter i utländska medier. Men vilken svensk tidning har formulerat anklagelsen om “nazistiskt inspirerad steriliseringsterror fram till 1975”? Broberg och Tydén är otillfreds med en av DN:s löpsedlar och en rubrik, för övrigt uppger de inga källor. Men genom försåtliga formuleringar och oklara syftningar fås vi att tro att de orimligheter de gendriver kanske stått i Dagens Nyheter. De måste veta att det inte förhåller sig så. Så vad är det som står på? 

Det är inte lätt att veta. Men under alltsammans ligger tesen att det var DN:s “säljande rubriker” som bär skulden till att “svensk historia blev världsnyhet”. Broberg och Tydén menar nämligen att denna sak fått alldeles för stor uppmärksamhet i massmedierna. Inte därför att den var oviktig utan för att den inte borde vara någon nyhet. De förstår inte varför en historia som de själva utforskat i minst ett decennium plötsligt utlöser löpsedlar i London. Alltså söker de efter den okända variabeln, och då saken enligt deras mening gått galet måste också orsaken vara oegentlig. “Sensationslysten journalistik”, blir svaret. 

Nu är jag inte helt rättvis. Det finns i denna artikel en del tänkvärda resonemang om varför människor kan uppfatta tidigare kända fenomen ur ett annat och symboliskt laddat perspektiv, (även om jag finner tesen om att svenskar kanske blivit masochister något enkel). Men slutsatsen blir likväl att den malplacerade publiciteten måste ha berott på journalisternas excesser. 

Samtidigt är det något djupt motsägelsefullt med dessa anklagelser. Ty efter att ospecificerat ha ondgjort sig över journalister förklarar historikerna plötsligt att “det upprörande” med den svenska steriliseringspolitiken “utan minsta tvekan” motiverade ett massmedieuppbåd. Och de prisar rent av DN för att ha återuppväckt debatten. Hur skall man förklara detta intellektuella spagat? 

Först efter tredje läsningen börjar jag ana vad det rör sig om. När Broberg och Tydén inskärper att steriliseringarna var en “skapad nyhet” antyder de i själva verket att den borde ha briserat för länge sedan, närmare bestämt 1991, när deras pionjärverk “Oönskade i folkhemmet” kom ut. 

Jag är den förste att erkänna Gunnar Brobergs och Mattias Tydéns banbrytande insatser. För mig är deras verk jämte Bosse Lindquists “Förädlade svenskar” två av 90-talets viktigaste böcker. De mekanismer som kväste debatten den gången är rent av intressantare att analysera än de som släppte fram den 1997. Men Broberg och Tydén kan inte tas på allvar när de hävdar att all den kunskap som behövdes för att spräcka den politiska tystnaden fanns redan 1991. Ty därmed säger de också att Maija Runcis avhandling “Steriliseringar i folkhemmet”, som var en av mina viktigaste källor (men som de knappt omnämner i sin artikel), inte bidrog med några tunga nyheter. 

Kan det vara så enkelt? Att historikernas diffusa klander av medierna bäst förklaras av sårad akademisk högfärd? Det är i sanning inte min uppgift att förmå forskare att uppskatta varandras förtjänster. Men eftersom Brobergs och Tydéns tes om steriliseringar som “gammal skåpmat” gjort en viss karriär i kvällspressen skall jag förklara vad jag tror om saken. 

Mina artiklar var naturligtvis inget “avslöjande” i meningen att steriliseringar skulle varit hemliga eller okända. Sålunda inleddes texten med en uppräkning av befintlig forskning. Däremot var steriliseringshistorien inget etablerat faktum och följaktligen frånvarande i uppslagsverk samt i läroböcker. Det fanns en kunskap om den idéhistoriska inramningen samt om hur lagarna kommit till. 

Men innan Maija Runcis slutfört sin omfattande arkivforskning visste vi mycket litet om hur steriliseringslagarna tillämpades i praktiken: Hur godtycklig diagnosen “sinnesslö” kunde vara, eller att den för det mesta passade på kvinnor; att inslaget av tvång och utpressning var långt större än man kunnat ana, samt att också de “medicinska” diagnoserna ofta var sociala eller ekonomiska eller helt enkelt uttryckte moraliskt avståndstagande. Inte heller stod det särskilt klart hur praktiskt integrerad denna verksamhet var i välfärdsprojektet. Före sommaren 1997 visste ingen forskare att berätta att socialdemokratiska politiker som Inga Thorsson personligen undertecknade steriliseringsbeslut. Före 1996 fanns det inte heller någon internationell jämförelse som avtäckte de nordiska socialdemokratiernas speciella engagemang i tillämpad folkförbättring samt Sveriges framstående plats i denna dystra historia. (Den kunskapen tillkom 1996 genom Gunnar Brobergs med fleras “Eugenics and the Welfare State”, som jag fick beställa från Michigan då den inte fanns tillgänglig på svenska bibliotek.) I själva verket var den allmänna övertygelsen att steriliseringslagar varit regel i Europa och inte undantag, och om nu Sverige avvek från mönstret så var det säkert till det bättre. 

Min begränsade insats bestod, förutom en del egna undersökningar, mest i att lägga ihop det som historikerna ännu inte sammanfogat: I första hand Brobergs och Tydéns idéhistoria med Lindquists intervjuer och Runcis arkivrön. Samt i att tolka den bild som framträdde. Gunnar Broberg och Mattias Tydén har på några punkter dragit annorlunda slutsatser av samma material. Det är helt i sin ordning, menar jag. Fastän på dem låter det nästan som om de i egenskap av forskare ansåg sig ha företräde att tyda sina egna rön. Det måste röra sig om ett missförstånd. Forskarna forskar och lägger fram vad de upptäckt i det mönster de finner mest meningsfullt. Men rätten att dra slutsatser tillhör oss alla lika, historiker, journalister och skorstensfejare. 

Slutligen saknar jag en viktig sakuppgift i Tvärsnitts presentation av artikelförfattarna. Det framgår inte att bägge sedan 1997 ingår i den kommission som skall lägga fram Sveriges officiella version av steriliseringspolitiken. (Oförklarligt nog har inte Maija Runcis medtagits i denna krets.) Jag har ingen anledning att tro att regeringsuppdraget influerar deras ståndpunkter i denna artikel. Men ett liknande övervägande borde rimligen varje läsare av Tvärsnitt få faktaunderlag att göra själv. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.