DN 1993-06-19

Lennart Andersson och Bengt Ehlin ljuger på en rad konkreta punkter när det gäller Daniel Sigströms sjukdom och död samt handläggningen av hans fall. Maciej Zaremba har granskat Gottsunda socialtjänsts hantering av ärendet. 

VEM ÄR ansvarig för Daniel Sigströms död? Svaret på denna fråga fick vi i går, det har socialcheferna Lennart Andersson och Bengt Ehlin levererat alldeles själva. 

Jag beskrev i min förra artikel hur socialtjänstemännen i Gottsunda provocerats av Marianne Sigströms fordrande attityd och hur de levde ut sina aggressioner i hanteringen av henne och hennes sjuka barn. Socialchefernas svar bekräftar denna bild. Det måste till starka känslor för att så till den grad förblinda två socialchefer att de mister självbevarelsedriften och börjar ange sig själva: förnekar fakta som står bortom allt tvivel, förvränger lättkontrollerade citat och chansar på simpelt bondfångeri. 

Andersson och Ehlin ljuger nämligen om Daniel Sigströms död. De vet att han dog i B:s fosterhem, de vet att han redan var död när B ringde efter ambulans. Men de skriver: “B var van vid dessa seriekramper men ringde ändå till sjukhuset för att få råd. Han valde därefter att avvakta. När pojkens tillstånd försämrats ringde B omedelbart efter ambulans. Ambulansen dröjde och när den äntligen nådde sjukhuset var pojken död.” 

Två raka lögner och ett förtigande. 

1. B var inte “van” vid det som hände. Ur polisförhöret med B, daterat 24/4 -92: “Det var första gången som (Daniel) hade ett anfall under natten efter det att han flyttat till B. Däremot har B den informationen att Daniel tidigare brukade ha anfall under nätterna, varför B inte tyckte att det var något anmärkningsvärt . . .” 

2. Ur samma polisförhör: “Efter telefonsamtalet . . . gick (B) till Daniels sovrum. Denne var därvid död.” Ur akutklinikens journal: “(fosterfadern) upptäckte att patienten var livlös och larmade ambulans. Larmet gick 04.57 och ambulansen var på plats 05.02. Man konstaterade då hjärt- och andningsstillestånd.” 

3. Akutkliniken antecknar i journalen att man uppmanar B att inkomma till akuten med Daniel. Men till polisen säger B att man sagt till honom att vänta till nästa dag . . . 

Jag kan förstå att Andersson och Ehlin behöver förskjuta ansvaret för Daniels sista minuter från B till en bortkommen ambulans. Andersson och Ehlin har ju godkänt denne B och gått i god för hans förmåga att hantera epileptiska barn. De är ansvariga chefer för socialsekreteraren Gunbritt Graan och de har ställt sig bakom hennes uppfattning om Daniels åkommor: “Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig.” Men de måste ha tappat besinningen när de tror sig kunna lyckas med en så primitiv lögn. 

Framför mig ligger ett intyg från Ulla Renström i Söråker, som av tingsrätten förordnats “att såsom god man vårda den underårige Daniels angelägenheter”: 

“Allvaret i Daniels sjukdom anser jag inte beaktades tillräckligt. Vid boendet hos mig den 21-28/1 1992 var jag mycket orolig för att Daniel kunde få ett anfall och vad jag i så fall skulle göra. Vid ett telefonsamtal 27/1 med Gun-Britt Graan vid Barn- och Familjesektionen i Gottsunda kommundelsförvaltning fick jag rådet att klappa litet på kinderna!” 

Det var också vad fosterfadern B försökte med efter Daniels femte anfall den natten. Ur polisförhöret med B: 

“Daniel andades inte och var blå på läpparna och hade en begynnande blåhet i ansiktet. B . . . tog tag i denne och ruskade honom och klappade honom i ansiktet.” 

Men kanske har Andersson och Ehlin inte tappat besinningen. Kanske har de i själva verket blivit litet väl bortsskämda av länsstyrelser, socialkonsulenter och justitieombudsmän. Andersson, Ehlin, Graan, Salander och Gottsundas sociala utskott har ljugit tidigare och de har blivit trodda. De flesta av de osanningar som Andersson och Ehlin presterat i gårdagens artikel hade tidigare passerat helt obemärkt hos dessa instanser och även duperat länsrätten. De har i själva verket avgjort detta ärende. En generell lärdom: När en socialmyndighet lägger hela sin auktoritet i vågskålen blir den inte synad av de rättsvårdande instanserna. 

Anderssons och Ehlins lögner är många, ibland subtila, men har alla två egenskaper gemensamt: de pekar åt samma håll och de är lätta att kontrollera för en tillsynsman som tar sin uppgift på minsta allvar. 

Jag skall ta dem i tur och ordning. Varför kom aldrig Daniel till de dyrbara magnetkameraundersökningarna? Andersson och Ehlin skriver att Daniel föredrog att delta i ett julspel, medan hans läkare i Uppsala Bo Strömberg inte heller hade särskilt bråttom. 

En dubbellögn. 4/12 -91 antecknar Sundsvallsläkaren Staffan Mjönes i Daniels journal: “MRT-kameraundersökningen har ej gjorts. Daniel vet ej skälet.” Och 25/2 -92 skriver Strömberg själv till överläkaren Jonas Wåhlinder i Sundsvall: 

“Anledningen till mitt brev var att vi dels i december -91 och nu i mitten av februari -92 kallat Daniel hit ner till Upplsala för den planerade MRT-undersökningen. Båda gångerna avbeställdes dock undersökningen av någon av fosterföräldrarna . . . jag tycker inte att detta har varit tillfredsställande . . .” (Strömberg har fel, det var socialens Bengt Ehlin som avbeställde det andra besöket.) 

Andersson och Ehlin anser vidare att jag smutskastat fosterfamiljen E. De ids emellertid inte förneka mannens förflutna, hans dokumenterade rattfylleri (med ett fosterbarn i den totalkvaddade bilen). Alltså försöker de förvränga vad jag skrivit: “I DN sägs att familjens enda rekommendation skulle vara ‘en viss K’.” Jag skrev: “Detta fosterhem . . . kunde i själva verket inte förete några som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn”, samt från “K, (som) dömdes i våras till fängelse för olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn.” 

Och just så förhåller det sig. Socialchefernas påstående att även socialkonsulenten i Härnösand Olle Wickström skulle ha gått i god för E är ännu en simpel chansning. På min fråga (15/11 -92) huruvida han rekommenderat familjen E för någon socialförvaltning svarade Olle Wickström tämligen rakt: “Nej, aldrig någonsin.” 

Så går det till i detta ärende. Samma lögn finns för övrigt i sociala utskottets inlaga till JO (sid 5, 31/7 -89). Och varför skulle JO misstro en svensk socialchefs och en utskottsordförandes sakliga uppgifter? 

“Mannen (E) har också erfarenhet av att arbeta med behandling. Ingenting har framkommit i våra kontakter runt familjen som bekräftar det Zaremba antyder om alkoholmissbruk och våldsbenägenhet”, skriver socialcheferna vidare. Lögn igen, och ovanligt fräck. I socialens egen familjehemsutredning, undertecknad av Mona Salander (12/6 -89), står det uttryckligen att E saknar “sådan erfarenhet”. Däremot är han bra på hunduppfödning. Också denna osanning återfinns i den ovannänmda JO-inlagan, med flera dokument. Men varför kontrollera en socialchef? 

Att “ingenting framkommit . . . runt familjen” är begripligt. Jag har kunnat kontrollera att ingen socialtjänsteman från Gottsunda varit i kontakt med någon före detta make till paret E. Dessa personer har däremot intervjuats av mig. De har inget ont att säga om Marianne Sigström, som de inte känner. Däremot åtskilligt belastande om fosterfamiljen E. Därmed stjälps också nästa lögn, den nedrigaste av dem, ägnad att förtala Marianne Sigström som skulle ha “attackerat” E:s “vänner och bekanta, före detta makar, barn”. 

Andersson och Ehlin hävdar sedan att fosterfamiljen visst följde lagen och “omedelbart” tog kontakt med Marianne efter Daniels olycksfall den 3 april 1991. Osant intygande och lagbrott: Varken fosterfamiljen eller socialen upplyste Marianne om olyckan. Det gjorde Daniel själv. Och först efter drygt en vecka informerades socialen av E. Den 11 april skriver Salander i socialakten: “Telefonsamtal med E. Daniel har ramlat ner från sitt fönster . . . bröt nyckelbenet . . . varit inlagd på Sundsvalls sjukhus i tre dagar . . .” 

Andersson och Ehlin försäkrar vidare att kontaktmannen G (vars missbrukshistoria de inte ids dementera) inte utfordrats med lönande och osanna intyg av Mona Salander. Men bevisen finns i Salanders egen journal, 10/4 -91 och 9/8 -91. (sidnumren har ändrats flera gånger). Salander betalar ut arvoden till den sjukskrivne G och samtidigt intygar hon till Scandia i Sundsvall att G på grund av sjukdom blivit inkomst förlustig. 

Så förhåller det sig med nästan alla sakpåståenden i socialchefernas artikel, inbegripet referenser till läkarutlåtanden, intyg, psykologer och kontaktmän. Den enda korrekta uppgiften är citatet ur Bo Larssons läkarintyg, men denne märklige docent har å andra sidan inte undersökt de personer han uttalar sig om . . . 

Anderssons och Ehlins sätt att referera min artikel är ett talande exempel på deras utredningskultur: “Socialtjänsten har glömt bort att pojken lider av epilepsi, menar Zaremba.” Så står det givetvis ingenstans. Jag skriver: “I fortsättningen nämns aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma.” 

Det är just vad Andersson och Ehlin bekräftar i sin artikel. “Krampanfallen sammanföll nästan alltid med kontakter med modern”, skriver de. Det är konsekvent, så ville socialsekreterarna ha det. Men det är lögn, och en ödesidiger sådan, ty den förklarar varför Gottsundas socialtjänst intresserar sig mera för Mariannes karaktär än för Daniels hälsa. Ur Bo Strömbergs läkarjournal: 

“30/5 -91 Anfallen (kommer oftast när Daniel) varit i konflikt med fosterföräldrarna, andra barn i fosterhemmet eller haft kontakt med biologiska modern.” 

Ur Strömbergs sammanfattning 31/7 -91: “Daniels anfallsfrekvens har sedan hösten 89 ökat . . . ett klart samband mellan ökat antal kramper och dels medicinslarv dels stress- och orosfaktorer i Daniels miljö.” 

Resten av socialchefernas artikel är kvasipsykologisk mjukvara om Mariannes skadliga inflytande på sin son. Den har jag kommenterat i min förra artikel. Här kan jag bara tillägga att jag finner det ofrånkomligt att ett barn slits i lojalitetskonflikt mellan fientliga fosterföräldrar och sin mamma, men förnufts- och lagvidrigt att lösa konflikten genom att skära bort modern. 

Andersson och Ehlin har inte kunnat vederlägga eller ens sakligt ifrågasätta någon enda av uppgifterna i min förra artikel: om misshandel av fosterbarn hos E, om ekonomisk misshandel och vräkning av Marianne Sigström, om censuren av Daniels korrespondens, avlyssnandet av hans telefonsamtal, plundringen av Daniels dödsbo, eller om att socialen ljugit inför JO och länsstyrelsen om fosterfadern B:s kontakter med sjukvården. 

I stället ljuger de desperat och undrar rent av om det verkligen är så vanligt att föräldrar känner till riskerna med epilepsi . . . 

Kontakterna med sjukvården har fosterföräldrarna och socialen skött på ett bra sätt, avrundar Andersson och Ehlin, och det tycker ju även länsstyrelsen i Uppsala. 

Själv gitter jag inte kommentera detta omdöme. Sjukvården får göra det: 

Doktor Staffan Mjönes i Sundsvall till “Målsmän för Daniel Sigström”, 6/9 -91: “Daniel skulle ha kommit på återbesök till mig den 5 september men kom inte. Kanske bor Daniel inte längre hos er? I så fall vore jag tacksam för ett meddelande var han befinner sig.” 

Doktor Kristina Hemmingson i Härnösand till doktor Bo Strömberg i Uppsala (9/4 -92, två veckor före Daniels död): “Känner Du till om gossen räknas som skriven i Uppsala eller vilket landsting som egentligen har huvudansvar för gossen?” 

Strömberg svarar 16/4 -92: “Den som kan ge dig exakt besked är sannolikt Gun Britt Graan, Gottsunda socialkontor i Uppsala, som är den socialassistent som åtminstone haft huvudansvaret för Daniel.” 

Gunbritt Graans kommentar (till mig, 19/11 -92): “Det är inte vår sak, det skall landstinget sköta.” 

Andersson och Ehlin antyder att den som klandrar socialtjänsten i Gottsunda har politiska motiv att “försvaga lagstiftningen för utsatta barn”. Jag föreslår att de också framför denna synpunkt till justitieombudsmannen, som i dagarna i en inspektionsrapport klandrat Anderssons fögderi för en rad allvarliga missförhållanden: underlåtelse att ompröva tvångsomhändertaganden, vaga formuleringar som beslutsunderlag, lagvidriga fosterhemsplaceringar och anläggande av förbjudna personregister. (Inspektionsprotokoll 603-1993.) 

Jag tror inte att jag har målat “en karikatyr av ett svårt socialt arbete”. Jag har granskat Gottsunda socialtjänsts hantering av Daniel och Marianne Sigström och jag önskar verkligen att denna hantering var en karikatyr på socialt arbete och inte någon regel, ens i Gottsunda. 

Kanske hoppas jag för mycket. Lennart Andersson är nämligen ytterst ansvarig för att ha godkänt den ensamstående man som i Expressen (9/6) kallas för “Peter” som fosterfar åt en bråkig 15-åring. Den 15 juni åtalades “Peter” vid Uppsala tingsrätt för misshandel, olaga hot, utpressning och narkotikabrott. 

Uppsalapolisen varnade tidigt socialen för denne man. Vid tidpunkten för godkännandet var han redan misstänkt för kokainhandel. “De sociala myndigheterna tyckte att de ville ha någon som kunde sätta gränser åt 15-åringen, men jag har ändå svårt att förstå varför man valde just den här personen”, sade en av de initierade poliserna till UNT:s Staffan Wolters den 1 april i år. Under knappt tre månader 1991 betalade socialen i Gottsunda 152 720 kronor för denna vård. 

Socialcheferna Andersson och Ehlin hotar DN med trycksfrihetsåtal. Mot bakgrund av hur ansvariga tillsyns- och rättsvårdande myndigheter hittills hanterat deras framfart vore en rättegång kanske det enda sättet att få dessa socialchefer att svara under ed. Det vill säga under straffansvar. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.