DN 1997-10-12
Under den mest intensiva skrivfasen, när reportern skall knyta ihop de flisor av verklighet som han samlat i Algeriet eller Azerbajdzjan till en imponerande syntes, blir hans seende mycket smalt. När han går i parken för att samla tankarna eller bläddrar i en bok är hans sinne som en håv – det fiskar bara upp det som är direkt användbart för skrivandet.
Det som inte passar in i tankepusslet ratas eller stängs ute: av den älskades kvitter uppfattar han bara två formuleringar som kanske kan komma till pass, av boken han läst en tanke, utryckt ur sitt sammanhang. Varar tillståndet för länge är då lätt hänt att skribenten börjar äcklas över sig själv. Ingenting ser han längre för dess egen skull. Världens mångfald blir till något som genast skall förbrukas – som metaforer, parabler eller annat byggmaterial.
För en poetisk själ och stram stilist som Ryszard Kapuscinski måste hans egen sensibilitet ibland framstå som en fiende – alltför mycket väsentligt tränger sig på – men måste ratas. Så tror jag att den världsberömde reporterns serie av Lapidarium-böcker kommit till, som ett försök att rädda hemlösa bilder och tankar undan förgängelsen. Här finns minireportage, iakttagelser, dagboksblad, stilla polemiker mot husfilosofer, mementon och skrivrecept. Några äger närmast aforistisk dignitet, andra framstår kanske som banala – men naiviteten är, lär Kapuscinski, reporterns bästa vän.
Tre “Lapidarium” har hittills utkommit i Polen och mötts av samma köplust som Kapuscinskis klassiska reportage “Kejsaren”, “Shahernas shah” och “Imperiet”. Översättaren Anders Bodegård har valt ut fragment ur de tre böckerna. I vår utkommer i hans översättning Kapuscinskis kanske främsta reportagesamling, “Fotbollskriget”, på Bonniers förlag.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.