Moderna tider 1994

Midssommars Dagen var uti Skepthammars Kyrcka, en infödd Turck, tagen vid Svenskarnas segerrika slag vid Swensksund till fånga och nu Page hos Hans Mait. vår allernådigaste regerande Konung, vid namn Mohamed närvarande, som för Dess sällsynthet förtienar anmärkas.

anteckning i Skäfthammars-Gimo kyrkboken 1791

Kort efter midsommardagen 1993 samlades gimoborna till ett rådslag varvid de fällde ogina och även hätska ord om socknens 500 främlingar, tagna till Gimo av Statens Invandrarverk. Det som där sades blev samma dag, genom televisionsns försorg, känt för alla andra inbyggarna i Riket, vilket för dess för Gimos rykte beklagansvärda följder förtjänar anmärkas. 

1. Om Gimo torg

Om Gimos historiska hjärta bör man rimligtvis säga att det ligger under den lilla bron intill Herrgården, just där Stordammen öppnar sitt lilla fall och där man än idag kan beskåda resterna av hammaren. Men det Gimo som grundades 1615 av kronans befallningsman Hans Sigvardsson finns inte längre. Det nya, rest på ett gärde nästan en kilometer längre bort, saknar bokstavligen förbindelse med det gamla. För att ta sig från centrum och bostadskvarteren till dess ursprung vid fallet måste man antingen ut på landsvägen eller in genom skogen. Det är kvarlevorna av Gimos framtid som idag avskiljer byns gamla hjärta från dess nuvarande kropp: mellan samhället och bruket ligger moderna industrilador, de ännu fungerande och de redan nedlagda. Norr om industrierna, där nästan ingen bor, är Gimo hänförande vackert, ombonat av gamla träd, harmoniskt och lummigt. Söder om arbetet, där man lever och dör, härskar vinden, de underhållsfria taggbuskarna och 60-talets bolådor varvade med amerikanska villakvarter. Här finns det inte heller några gamla träd. Det nya Gimo står på en åker. 

På det vindpinade torget finns efter klockan sju sällan några svenskar. De av Gimos 3000 inbyggare som vid den tidpunkten inte har något annat för sig räcker inte till för att befolka gatorna. Vill de idka umgänge använder de telefonen, önskar de se på hockey tar familjen bilen. Men på torget finns två telefonkiosker och eftersom de 500 asylsökande varken har bil eller telefon behärskas kvällstid Gimos torg av bosnier, iranier, albaner, somalier, ugandier eller någon annan av de 35 nationaliteter som invandrarverket placerat i utkanten av byn. Om det inte vore så kallt och ICA:s och Konsums fasader inte genast röjde breddgraden, och om inte de svarta, bruna och vita tilltalade varandra per kompis (“kom kompis, spela biljard”) skulle man kvällstid kunna tro sig befinna i en förort till Neapel eller Amsterdam. 

2. Om svenskt stål, mandom, mod och morske män

Sandvik Coromant i Gimo är en ljus, luftig och modern fabrik. Nästan hela tillverkningen av hårdmetallskär går på export. Om en kund i Brasilien eller Canada ringer in sin beställning före klockan 16:00 kan han räkna med att få karva med Sadviks produkter redan nästa dag. Svensk kvalitet, pålitlighet men framförallt – svenskt stål. Om Gimo torg är neapolitanskt kvällstid är Gimo Sandvik nästan helnordiskt. De jugoslaver som funnits på fabriken har nästan alla slutat, så har även libaneserna som anlände efter 1982. I juni 1989 fanns det kanske fem utomnordiska invandrare bland Sandviks 1500 anställda. En av dem kallar vi Josef. 

Polisen kom 21:45, mot slutet av andra skiftet. Enligt larmet skulle en anställd skadats av en maskin. “Då vi kom till platsen upplystes vi om att det gällde misshandel.” Josef låg på mage på en ambulansbår, “uppgav att han blivit sparkad och slagen”. Ur läkarintyget: “blod i urinen, troligen orsakat av slag i närheten av vänster njure…skador i bakhuvudet…över tre nedersta revbenen…De kroppsliga skadorna är inte livshotande och kommer inte att ge några framtida men, men de psykiska skadorna är förmodligen mera svårläkta.” 

Endast två sakförhållanden har kunnat fastställas. För det första: att Josef vid upprepade tillfällen klagat hos arbetsledningen, men att förmännen upplyst honom om att tillmälen som “djävla svartskalle”, eller “ut med utlänningen” liksom detta att få järnbitar och vattenindränkta trasor kastade på sig “kunde förekomma på arbetsplatsen som ett sätt att skoja med varandra” och att Josef inte skulle ta det så personligt. För det andra: att kort innan ambulansen kallats till platsen försökte en av cheferna få Josefs kamrater “att sluta upp med dumheterna”

I övrigt går versionerna helt isär. Enligt Josef blev han överfallen av ett tiotal personer och tog till järnröret för att värja sig. De övriga vittnesmålen motsäger varandra i det mesta men enas om att Josef helt oprovocerat angripit sina arbetskamrater med tillhygget. Ingen har heller sett någon måtta ett enda slag mot Joseph. De flesta säger sig inte känna till hans namn, han omtalas genomgående i förhören som “invandraren” eller “utlänningen”. 

När Josef skrivits ut från sjukhuset fick han avsked från Sandvik. Numer ångrar arbetsledningen beslutet, “vi hade inte behövt avskeda honom, han skulle nog slutat ändå”.

Numer finns bara ett par svartmuskiga personer på Sandvik i Gimo. I oktober i fjol fann en av dem ett anslag på sin arbetsplats: “Lasermannen är en ljuspunkt i Sverige”. Det som gjorde honom mest ont, har jag fått höra, var inte kräket som satte upp skylten, utan att hans arbetskamrater, som han i övrigt trivs med, inte kom sig för att riva ned den. Det hängde i flera timmar, och togs sedan ned av en kvinna. Händelsen har inte rapporterats vidare till facket eller fabrikschefen. 

3. Skolan är till för alla

För att förstå vad som händer i Gimo måste vi först bege oss till Heby, fem mil väster om Uppsala. Det finns inga belägg för att lärarna vid Hebys Centralskola skulle hemfallit åt rasistiska tänkesätt. För övrigt är den 14 åriga Linda Hellström varken svart, brun eller ens rödhårig. Hon är i själva verket född och uppvuxen i Gimo. I höstas försvann hon från hemmet och hittades samma natt sovande i en lada. I en av takbjälkarna hängde en snara. På hennes rum låg ett avskedsbrev. 

Lärarna i Centralskolan i Heby har i sex års tid sett Linda dagligen slåss, stickas med fil på slöjdtimmarna, dras i håret eller knuffas mellan eleverna tills hon började gråta. Stora delar av hennes klass och även yngre elever har deltagit i folknöjet. Då har Lindas lärare tittat åt annat  håll. När allt fler föräldrar börjat reagera förnekade man först all kännedom och föreslog sedan att Linda skulle byta skola. “Skolan har att värna om alla elever, även om mobbarna. Skolan är till för alla”. Sedan har man försökt få Lindas mamma att avstå från polisanmälan. Och i övrigt? “Det är mycket svårt att åtgärda mobbning av den typen och vi saknar erforderliga resurser för det”, meddelar tillforordnade rektorn Uppsala Nya Tidning, medan studierektorn antyder att det kanske är något fel på Linda. Eller på hennes mamma. 

5. Svenska normer

“Antingen sköter de sig enligt svenska lagar – eller så får de en enkel biljett hem! Punkt slut!” En lång och våldsam applåd. Det är den 1 juli 1993, två tv-kanaler filmar gimobornas första offentliga samtal någonsin om flyktingförläggningen. Det är varmt, björkarna susar utanför den ljusa möteslokalen. Ett historiskt ögonblick, ty detta nyhetsinslag kommer att följas av flera och på hösten 1993 blir Gimo rasisthålan nummer tre i Sverige, efter Trollhättan och Sjöbo. För säkerhets skull visar Rapport en karta med dessa tre ortnamn på. 

Det måste sägas med en gång: sammanställningen var skändlig. Skånska Sjöbo hade efter en omröstning sagt nej till femton flyktingar som man inte ens sett. I uppländska Gimo med omnejd har man genom åren hyst tusentals främlingar och erbjudit kommunplats åt hundratals som fått stanna i landet. Däremot är det sant att Gimoborna inte samtalade med varandra denna dag. De skrek, de buade ut misshagliga svar, visslade, grimaserade och föll varandra i talet. De betedde sig, kort sagt, som en mobb i vardande. Men vad var de de sade?  

Det är lätt att få reda på, i de fem inslagen (tre i Rapport, två i TV4) förekommer i stort sett samma personer och de upprepar samma klagomål. Att flyktingar stjäl bensin ur bilarna, att de är ute mitt i natten och drar, att nu får det vara nog, att vi skall upp och jobba men får inte sova på nätterna, att de är för många, att de gör inbrott på pizzerior, att de är för många, får för mycket bidrag, att de är för många, att de får komma sams där nere i Bosnien istället för att komma hit, att Sverige hjälper fel personer, att de inte städar. Att de är för många. Och att de inte följer de svenska normerna. 

Numer är även de gimobor som själva gett hals på mötet (skäligen) förgrymmade över televisionens bild av deras samhälle. Själv kan jag inte undgå att tänka att en sorts pervers rättvisa har skipats. TV:s gimorapporter var, som vi skall se, lika generaliserande och platta som stormötets bilder av Gimos flyktingar. 

5. Mera om svenska normer

Vilka är de svenska normerna? Vid Sågargatan 13 i Gimo bor ett hundratal flyktingar samt Karlsson. Karlsson har livligt umgänge, mestadels skinnhuvuden från Uppsala. Det kan gå häftigt till när man roar sig tillsammans: ibland slänger man en sten in till en somaliska och hennes barn eller gör hitlerhälsning från balkongen sjungandes en sång till den vita rasens ära. I den mån Karlsson och hans gäster hälsar grannarna är det med ett “åk hem negerdjävel” och förstås  inte detta tar man till handgripligheter. Ett annat nöje är att pissa genom fönstret. För att undanröja alla tvivel om sina motiv har Karlsson tidvis haft en banderoll med bokstäverna VAM hängande på balkongen. 

Den 11 juni 92 blir en flykting som leker med sitt barn skjuten i låret från Karlssons balkong. Det är en 15-årig gimobo, vi kallar honom Thulin, som för tillfället håller i vapnet. Polisen förhör Karlsson, Thulin och ett tredje yngel – som alla erkänner skottlossningen. Luftgeväret av märket Diana tas därför i beslag. Och därmed är den saken utagerad. Sex månader senare beslutar nämligen åklagaren att avstå från åtal. 

Jasså, skulle Karlssons våning varit behängt med nazistiska symboler? Det har polisen inte rapporterat. Å andra sidan skulle en sådan information inte påverkat åklagarens beslut. “Hemma får man ju ha vilka symboler man vill.” För övrigt var skytten Thulin minderårig, det får socialen ta hand om, och Karlsson kan inte bindas till brottet. 

Socialen känner till Karlssons nazistiska umgänge. Men ingen socialtassistent besvärar Thulin eller hans föräldrar. Följaktigen vet de inte när jag ringer i december 1993 att deras son halvannat år tidigare skottskadat en flykting. De tror att det var någon annan av Karlssons kamrater. Men varför har ingen sagt något? Jo, pojken umgås fortfarande med Karlsson, men VAM? Det hade vi ingen aning om…

Den numera 17-årige Thulins mor säger sig vara förvånad över att inte hört något från myndigheterna. Hon borde hon väl åtmnistone ha krävts på skadestånd…

Chefen för bostadföretaget Östhammarshem Bo Malmsten har sitt kontor 300 meter från Sågargatan. Han har aldrig hört talas om någon skottlossning, hitlerhälsningar, VAM-banderoller eller berusade skinheads i flyktingförläggningen. Jag hör hur han kippar efter andan: “hade jag vetat det…sådant slödder skulle vi aldrig tolerera.” Men han visste inte. Det var invandrarverket som mottagit flyktingars, polisens och  fältsassistentens varningar för Karlsson. Förläggningschefen Trond Olsson minns vagt att någon skottlossning ägt rum, men det är en nyhet för honom att det bor en VAM-anhängare mitt bland flyktingarnar. 

   Nu syns Trond Olsson ytterst sällan bland Gimos flyktingar, uppriktigt sagt vet han inte vilka hus de bor i. Ändå är hans förvåning föga trovärdig. Man behöver inte vistas längre än en timme bland Gimo:s ungdomar för att få historien berättad, huset utpekat, Karlssons sällskap beskrivet. En Vam:are som bor mitt i en flyktingförläggning är ju en sevärdhet, till och med i Gimo.

 “Och vad menar du att jag skall göra”, frågar Olsson.

(Jag hade kunnat svara, men anser inte att den som uppbär 25 000 i månaden för att bereda asylsökande “ett värdigt och humant mottagande” har rätt att ställa sådana frågor. Kanske borde han fråga sina partivänner. Av någon anledning är de allra flesta av invandrarverkets chefer  socialdemokrater och denna förtjänst förefaller också vara den tyngsta bland både Olssons och hans ställföreträdares tidigare meriter.

6. Ännu mera om svenska normer

Bland Gimos 500 flyktingar finns 27 unga män mellan 15 och 18 år som kriget eller någon polismakt skiljt från deras familjer. De flesta härstammar från forna Jugoslavien. Av någon anledning, som varken socialen, Röda Korset eller gimoborna förstår, bor de tillsammans tre lägenheter utan vuxet sällskap. Av samma svårbegripliga skäl placerades sommaren 92 den 17-årige Faruk (som rymt från Kosova undan serbisk militärtjänst) i en enrummare med fem jämnåriga.

“Från början fanns det mat i kylskåpet, men efter några veckor fanns det bara öl”, uppger hans handläggare. Enligt samstämmiga uppgifter var Faruk vänlig och tillmötesgående som nykter, men helt oberäknelig i berusat tillstånd.  Vilket han varit så gott som varje kväll. Det blir således Faruk – även kallad sheriffen – som skickas fram var gång det blir bråk. Ibland slår han svenskar, ibland sina egna landsmän. Alla ungdomar i Gimo känner till Faruk. Sju polisanmälningar för misshandel, ett antal förmaningar från fältassistenter och andra föranleder emellertid ingen åtgärd från invandrarverket. (Jo, det vidtas förresten åtgärder. Än idag talar gimoborna upprört om att det blev Faruks offer som förflyttades till Norrland, medan han blev kvar.) Trond Olsson: “Han var ju inte farlig för oss”. Rikard Grönlund, en av de tre särskilt ansvariga för relationerna mellan gimoborna och flyktingar: “vad asylsökande gör utanför min arbetstid – det skiter jag fullständigt i.”

Parantes. Rikard Grönlund arbetar fem dagar i veckan mellan 9:00 och 16:40. Fram till 1989 fanns personalen mitt bland flyktingarna. Men sedan det nya kontorhuset byggdes utanför samhället flyttade alla anställda dit och kort därefter beslutade Trond Olsson att lägga ned nattjouren. “Onödigt, för dyrt.” Flyktingarna antastade nämligen invandarverket med bagateller: ett barns skrubbsår, en läckande kran, en trasig glödlampa – kort sagt, någon att prata med när natten blir för lång. 

När klockan slagit 16:40 och invandrarverket lämnat Gimo (de flesta bor på andra orter) består förläggningen av 500 flyktingar inne i byn samt en plåtlåda femhundra meter därifrån. I lådan finns telefon med direktlinje till bevakningsbolaget Cubab (fem mil från Gimo, specialitet värdetransporter och där man bara förstår svenska). I flyktingbostäderna finns givetvis inte telefoner. Samma ordning gäller mellan fredag kväll och måndag morgon. Något socialjour finns inte i kommunen och den ende fältassistenten avpatrullerar på kvällarna ett 1452 kvadratkilometer vidsträckt område med ytterligare en stor flyktingförläggning i Österbybruk. Polisen finns i Tierp, fem mil från Gimo. Slut parentes.

Faruk passar snällt barn på dagarna, dricker och slåss på kvällarna. Han har fått ett första avslag på asylansökan, är redan straffad i Sverige, har inte längre mycket att förlora. Visst behöver han hjälp, men den mest hjälpbehövande är nu den allt skörare freden i samhället. Sedan sommaren 91 rapporterar fältassistenten allt flera etniska slagsmål. Därför det det som händer efter den 9 maj 93 nästintill ofattbart. 

Efter en fyllefest vid Gimodammen provocerar ett gäng gimoungdomar en grupp jämnåriga flyktingar. Faruk hämtas och under ett handgemäng sticker han en kniv i magen på sin vedersakare. Magen innehåller för tillfället sju mellanöl och tre till fyra folköl, Faruks magsäck är fylld med liknande varor. Den skadade hamnar på sjukhus och redan samma dag vet polisen att det var Faruk som hållit i kniven. Men han grips inte. Inte denna dag och inte dagen därpå, och inte heller på tredje dagen. Däremot syns han på byn, enligt sägnen nöjd och utmanande belåten. Trond Olsson finner inget anmärkningsvärt i detta. “Polisens sak, inte vårt. Och vad menar du att jag skulle ha gjort? Förflyttat honom? Det är vår princip att inte flytta på problemen.”

En natt klockan 03:30 samma vecka rusar en svensk mobb in bland flyktingbostäderna. Män beväpnade med tillhyggen bankar i dörrarna, hoppar in på balkonger, slår på fönsterrutorna. Man letar efter Faruk, ropar hans namn. Flyktingar har, som sagt, inga telefoner. En familj som nyss räddats ur Sarajevo och en ensam somalisk kvinna med två barn bryter ihop i sina lägenheter. 

Trond Olsson förnekar all kännedom om detta överfall och det är inte heller polisanmält. Men varför har i så fall invandrarverket begärt polisbevakning till natten därpå?

Knappt två månader senare äger det numera rikskända möte rum som får Gimo att framstå som Sveriges svarta baksida. I TV-sändningen syns bland andra Trond Olsson beklaga sig över gimobornas bristande humanitet och, i ett annat inslag, läxa upp en flykting för att en annan flykting, någonannanstans, dragit upp potatisblasten för en hederlig gimoit. Det är, förstår man, denne iraniers uppgift, att se till att albaner inte knivhugger svenskar, att bosnier avstår från att beträda privata tomter och att somalier paketerar sina sopor litet bättre. Möjligen skall han också se till att det inte bor nazister i flyktinghusen. 

I inget av de fem tv-inslagen får man så mycket som en antydan om de dramatiska händelser som föregått mötet, varför de församlades oartikulerade utbrott framstår som uttryck för ren och osjälvisk främlingsfientlighet. Ingen tv-reporter har heller bemödat sig om att undersöka hur mötet egentligen kommit till. Initiativet kom bara till synes från invandrarverket. Idén och tidspunkten härstammar istället från en osedvanligt argsint ung man med en tydlig böjelse att lasta flyktingar för nästan alla sina olyckor. Det var på hans inrådan som Trond Olsson kallade till möte, men det var den argsinte som mobiliserade publiken. 

7. Om invandrarverket och massan

Några dagar efter knivdådet stövlade den skadades far in på Trond Olssons tjänsterum och slängde sin sons nedblödade persedlar på skrivbordet. Därefter krävde han skadestånd. Av invandrarverket, förstås. “Det är ju de som tar hit flyktingarna.”

Ja, så tänker man nämligen i Gimo. “Dina flyktingar åker haskana på min bil, säg åt dem”, kan det låta i Trond Olssons telefonlur. En skollärare ringer och kräver att staten skall upplysa två bosnier om innebörden av allemansrätten, vederbörande står för tillfället på pedagogens tomt. Då värjer sig Olsson och svarar att vederbörande kan väl säga åt själv. Men det är förgäves, flyktingarna är inte kommunens, inte gimobornas, egentligen inte ens Sveriges. De är invandrarverkets. Så resonerar de flesta i Gimo och många på andra ställen. Absurt, kan man tycka, men på sätt och vis logiskt. Inte vid någon tidpunkt har detta verk bett någon om lov, vädjat till medkänslan eller den mångomtalade solidariteten. Man har talat maktspråk, som i Sjöbo, när man inte viftat med sedelbuntarna.  

Invandrarverket köpte in sig i Gimo genom att erbjuda hyra för ett hundratal tomma lägenheter och sysselsättning åt arbetslösa förskollärare. Några andra resonemang förekom inte då och inte heller senare. Varken verket eller kommunen har följaktigen frågat Gimo om någonting som helst, än mindre bett om hjälp. När nu Gimo efter åtta år spontant ger hals säger Gimo “för många”.

Naturligtvis är 500 främlingar (från mestadels miljonstäder) ett existeniellt bekymmer i ett nedgånget brukssamhälle som redan i jämförelse med hamnorten Östhammar alltid framstått som förhållandevis tillslutet och trångt. Här har det tagit decennier innan en finne upphörde att vara finnpajsare eller finnkoling. Inte roligt, men mänskligt. Men invandrarverket förutsätter att människor inte bara tänker utan även känner med hjärnan, att seder är till för att likriktas, skillnader till för att utplånas. Men hur vore det med en förläggning med 120 000 flyktingar i Stockholms innerstad? Det är vad 500 personer motsvarar i Gimo. 

500 främlingar i Gimo uppfattas som en massa. “När jag vill bli sedd som en individ åker jag till Uppsala”, kan man höra på flyktingförläggningen. Det är bara invandrarverket som inte ser något problem. Det kan bero på att man där inte anser sig hantera individer. Det finns flyktingar som bott i Gimo i över tre år och gimobor som han träffat tiotals gånger men som Trond Olsson inte känner till namnet. “Namn är inte viktiga för mig”. Följaktigen finns det heller ingen skillnad mellan Olssons och Ny demokratis grundidiom. Det handlar om “dem”. “Vi städar numer inte så noga efter dem som flyttat, så de nya får välja sin egen nivå av snusk.” Eller: “Det bästa vore att få in dem i militärkaserner med taggtråd runt, så vi fick litet ordning på dem, ha ha.” Detta förstås menat som ett skämt, skyndar han sig att tillägga när han får syn på bandspelaren. 

8. Om varför Fredriksson hade tur

Gary Fredriksson har tur. Hade Rapport kört upp en kamera i ansiktet på honom och gett honom tio sekunder skulle han troligen låtit som de andra. Som Sigrid Wahlund, till exempel. Hon var ett så tacksamt fall att både Rapport och TV 4 repriserade hennes utbrott över invandrares bristande städvilja och hennes omdömen om afrikaner. Somliga av dem kunde inte ens klockan, påpekade Sigrid upprört. En särskilt försvårande omständighet utgjorde den flagga som Sigrid har på balkongen. Den var nämligen svensk och hon ombads av fotografen att stå intill den när hon lättade sitt hjärta.

Två detaljer missade emellertid Rapport i sin presentation av fallet Sigrid Wahlund. Att hon tillhör de få svenskar som öppnat sitt hem för flyktingfamiljer (av barnen, också de svarta, kallas Sigrid för Mormor) och att hon är känd för sin ostyriga tunga: “Det var för hemskt som du ser ut i håret, kära du.”

“Det här är inte Sverige längre”, sade Gary Fredriksson en dag för drygt ett år sedan, tog sin hustru och barn och flyttade från Sågargatan. “Jag förstår honom” säger Garys serbiska granne. “Själv var jag färdig efter två år, han har väl bott där i tio.”

 Fallet Fredriksson är måhända inte typiskt, men desto mer belysande. Skiftarbetare på Sandvik är han en av de sista svenskarna i flyktinglimporna. Man kommer till Fredriksson, som hjälper till med det mesta. Det är från hans telefon som man kan ringa hem till Teheran eller Montevideo, det är hans hustru som skjutsar sjuk flykting till läkare om natten. Gary är med i hyrestgästföreningen och håller introduktionsmöten med nyanlända och visar dem runt i området. “Det skall vara öga mot öga, man kan inte lära folk med stenciler.”  Nej, Fredriksson är ingen eldsjäl, han gör vad han anser att man måste. 

Och allt var bra, tills hösten 91. Den hösten sov inte Fredriksson. Sju tonårsjugoslaver utan vuxensällskap hade flyttats in bakom väggen. “Bad man dem dra ned volymen skrattade de bara.” Och Gary som skulle upp klockan fem till skiftet på Sandvik. Men hos invandrarverket fick han inget gehör, Trond Olsson antydde istället att Fredriksson nog ogillade flyktingar och att man framledes kunde vara utan hans introduktioner.  

Ja, Trond Olsson har ett vagt minne av någon “som varit väldigt oförskämd mot invandrarverket” och att han, Olsson, sagt ifrån på skarpen. Också Gary minns. “Man blev behandlad som vore man en skit. Han sade tydligt att det var hans arbete att få flyktingar till en lägenhet, sedan fick de fan sköta sig själva.” Något senare blev Fredrikssons tonåring misshandlad av den redan bekante Faruk om vilken vi vet att han inte varit farlig för invandrarverket. Numera bor familjen långt från förläggningen, pojkens libanesiska flickvän har flyttat och Gary avvisar alla propåer att “hjälpa till med flyktingmottagingen”. Det tänker han göra så länge den där Olsson finns kvar i Gimo. En sak till: Gary tål numera inte folk som säger att gimoborna får skärpa sig, inte vara så främlingsfientliga. 

9. Milena

En serbisk flicka i Uppsala har ögon som en hjort, adventsljus i fönstret och en liten svensk flagga i pelargoniekrukan. Hon säger: “jag förstår mig inte på svenskarna. De har så mjuka regler”. Hon och hennes kroatiske man (de gifte sig i Sarajevo) har tillbringat 20 månader i Gimo. De flyttade under stor lättnad, ty det hände mer än en gång att vredgade albaner utgjöt över henne de känslor de hyste för serben Milosevic. De flyttade under lättnad, ty nu blir de uppfattade som individer. Och hur var svenskarna? Snälla, men frånvarande. En gång spottade någon på gatan när hon frågat efter klockan. De ber mig hälsa till Gary Fredriksson. 

10. Dave

Han är mycket svart och mycket ensam. Dave har en teori om Gimo. I moderna samhällen, säger han, behöver människor inte varandra för att vara lyckliga. Sedan överfallet i somras går han inte ut på kvällarna. Han har hittat till en religiös församling i Uppsala och dit åker han så fort han har råd. Det blir tomma dagar, svenskundervisningen har han övergett sedan polisen hämtat hans vän mitt under lektionen. “Fick inte tid att säga adjö”. (Polisen har frångått tidigare praxis och hämtar numera allt oftare flyktingar utan förvarning.). Dave har aldrig blivit antastad på gatan men tog mycket illa vid sig när hans rumskamrater från Algeriet, Palestina och Irak vägrade att bo med en svart. “Jag vägrade flytta, sedan vande de sig.” 

11. Om nödvändigheten av lika stora biljardbord

På Café Black & White i Gimo sitter sorgsna kurdiska män och ser på turkiska nyheter. I rummet intill spelar tjugo ungdomar av tio nationaliteter biljard med en trasig kö, längre bort köar trettio mörkhyade pojkar till två pingisbord. Däremellan säljs begagnade kläder och tomater för sju kronor kilot. Den ende svensken är en norrman från Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Alltså kan okända förövare då och då kan kasta in en bensinbomb utan risk att sveda en rasfrände. 

Så var det förstås inte menat. När caféet invigdes i maj 92 var det med förhoppning om kulturernas blandning, ungdomens försoning och fridens snara ankomst. Vackert tänkt, och Gimos kanske enda riktigt lovande chans att hantera en tilltagande mental apartheid. Dessvärre hade invandrarverket och kommunen litet bråttom och hann inte riktigt övertyga  Gimos ungdomar (som tidigare lovats Folkets hus) om att det var just här som de helst ville tillbringa  in fritid. Och så var det det här med normer.

De vuxna flyktingarna spelar vid det större biljardbordet och tycker att ungdomarna passar vid ett mindre. Det tycker gimoungdomen är fel. Dels är det stora  biljardbordet deras – det vill säga kommunens och inte invandrarverkets – dels är de ju ungdomar och med med rätt till särskilt stora biljardbord. Och måste det vara så många gubbar här? De vuxna flyktingarna röker medan de väntar på avvisning (åttio procent av Gimos flyktingar har små chanser att stanna i Sverige). Man funderar ett tag på att resa en vägg mellan ungdomen och rökarna, men nu har invandrarverket plötsligt fått sin i kassan samtidigt som de två rumäner som snickrat så skickligt blivit avvisade från landet. Det anses också menligt för de yngre barnen att behöva se poliser som genomsöker kaféet efter någon att avvisa. Och så har vi tonårsflickorna. De fylkas alltför nyfiket kring de spännande gossarna som ser så manliga ut och inte doftar traktor. Dessvärre finns det ingen som förmår övertyga de unga jugoslaverna, som inte smekt en kvinna på månader och år, att en trettonåring som sminkar sig som Madonna inte menar något särskilt med det. De kommer från ett krig och lyssnar bara förstrött till den kvinnliga fritidsledaren.  

Inga lättlösta problem, det medges. Men kanske inte helt omöjliga, om det nu funnits ett par avlönade (män) med pondus, fantasi och litet erfarenhet. Alltmer förtvivlade föräldrar från Vuxna på byn (Gimos sannolikt enda folkrörelse) tillbringar sin lediga tid på kaféet. Kanske skall man bygga en vägg här här istället? “Rita på ni bara, det är ändå vi som bestämmer”, får de 50-åriga mödrarna höra från invandrarverkets alltid lika diplomatiska 30-åringar till flyktingmottagare. Rikard Grönlund bestämmer således, men varken han eller någon annan av de 24 anställda har tid eller lust att vistas på caféet. Och när de förolämpat Gimos föräldrar ett antal gånger till drar sig både dessa,  fritidsnämnden och gimoungdomarna ur lokalerna. Det blir ett flyktingkafé, att kasta brandbomber på. 

11. Om råd

Har invandrarverket inte råd med en stadig svensk på Black & White? Jodå, men det finns angelägnare uppgifter. I höstas utökades verkets personal med en friskvårdskonsulent med uppgift att lära de anställda hur man smälter maten och går ut på lunchpromenader. “Personalens hälsa är sedan en tid tillbaka högprioriterad på förläggningen i Gimo”, läser jag i SIV-Nytt. 

Prioriteringar. Trond Olssons arbetsrum försätter besökaren först i häpnad, sedan i dyster uppgivenhet. Jag försöker minnas var jag sett dessa furstemöbler förut. Det var hos kommunens mäktigaste man förstås, hos chefen på Sandvik Coromant. Industriledaren anskaffade möblemanget under det goda 80-talet och han har valt en diskret grå färg. Flyktingchefen toppade 1992 med den dyraste varianten: “Eleganz und Autorität. Chefarbeitsplatz in Leder und klassichen Mahogni”, läser jag sedan i den trespråkiga katalogen. Sedermera har jag ofint nog räknar ut att de 53000 kronorna som det kostat att utrusta Trond Olsson med sittplats och lampa motsvarar 880 flyktingars matbidrag. Är det då förvånande att han betalar 318 000 kronor i årshyra till en privatperson för den lagerlokal till café, som han sedan säger sig sakna råd att bemanna? Gimoborna tycker att flyktingar är dyrt för staten, men känner de till att invandrarverket betalar 2,38 miljoner eller 1790 kronor per kvadratmeter för sitt Gimokontor? De 25 flyktingmottagarnas arbetsplats drar samma hyra som 244 flyktingbostäder. 

Det är upp till folket till Gimo om de skall gråta eller kanske skratta. Det är nämligen det kommunala Östhammarshem som höstar in fantasihyran. Visst kostar det staten att ta emot skyddssökande, men vad kostar det inte att underhålla ett invandrarverk. 

13. Någonting för oss

“Se på den här byn! Här finns ingenting för oss!” Han nästan hoppar av upphetsning. Mannen som fick Trond Olsson att sammankalla det olycksaliga mötet och som lät hotfullast av alla i Rapport är ständigt och oavlåtligen upprörd. Över flyktingar, över att ingen lyssnar på honom, över sin förlorade anställning. Vi talar i timmar, men jag lyckas aldrig förstå vad det var i hans liv som försatte honom på det humöret. “Här finns ingenting för oss”, ropar han alltså. Och vad skulle då finnas? Han är ju inte sjutton längre, han har barn och familj och kan knappast sakna sin ungdomsgård. Och jag börjar misstänka att det han längtar mest är kanske en förlorad eller en aldrig upplevd gemenskap… Jag minns mitt eget obehag efter en hockeymatch i Gimohallen. Hemmaförlust, inte en applåd och efter två minuter var publiken som uppslukad av jorden. Men kring torget promenerar flyktingfamiljer, långsamt, småpratande, som i en pjäs av Tjechov. 

Efter sju år i Gimo sände Invandrarverket en samarbetsinvit till traktens 199 föreningar och folkrörelser (det hade kommit en ny instruktion från Norrköping). Tre svar fick man: från Golfklubben, Missionsförbundet och Röda Korset. (Logiskt, dessa tre har ju inga subventioner vilket antyder att de verkar och lever, medan vördade Verdandi, får jag höra i kommunalhuset, skamlöst ansöker om bidrag till ungdomsverksamhet som bara finns på papper.)

Missionsförbundet, Röda korset och Vuxna på Byn. Det är, av allt att döma, Gimos samlade medborgerlighet. Men de får inte säga sitt i Rapport, kanske låter det för mossigt med måndagskaffe för flyktingar i Missionshuset. Jag läser att Folkets Hus måste begränsa öppetiderna, det kommer inga bidrag. I en bygd med 1900 arbetslösa och tusentalet metallpensionärer finns det ingen som gitter hålla i nycklarna.  

När invandrarverket kallar fullmäktige till en studiedag om flyktingar kommer bara varannan socialdemokrat, men alla nydemokrater. Och när Trond Olsson klandrar gimoborna för att de väntar att han skall tillrättavisa flyktingar som trampat i fel gräsmatta påpekar kommunordföranden att inte heller upplänningar uppfordrar varandra utan ringer polisen när grannen parkerat fel på tio centimeter.

En överdrift, förstås. Men jag tänker att det är möjligt att se gimobornas vredesutbrott, deras till synes oresonliga utfall mot flyktingarna – “varför måste de alltid gå i grupp, varför låter de sina barn vara ute på kvällarna” – som ett desperat sökande efter en egen gemenskap. Det var nog inte flyktingarna som bringat främlingsskapet till Gimo, det har funnits där länge, i groparna efter den tillhörighet som maldes sönder mellan 60- och 80-talet. Men först med främlingarnas ankomst blev bristen synlig, uppenbar och outhärdlig. Flyktingarna har bara gett våndan ett namn och en adress: Sågargatan, Köpmangatan. Och genom sin mängd har de höjt den existentiella stressnivån i det lilla samhället. Först då upptäckte Gimoborna hur rädda de var för varandra och hur ensama. Hur litet samhälle det har blivit kvar av det en gång så stolta bruket, så litet att det räcker med fem hängivna rasister och femton gaphalsar för att bringa det ur balans. 

Ack, vilket missförstånd! Gimoborna har betraktat invandrarverket så som våra myndigheter velat framstå: myndiga, kompetenta, ansvarsfulla. I deras klagan hörs en berättigad längtan efter en äkta och demokratisk auktoritet som i deras namn ställer saker tillrätta. Ty har vi inte blivit sagda att fyllona är socialens ansvar, barna skolans och flyktingarna verkets? Men det tar så emot att inse vad man redan ser: en makt tom på verklig myndighet, arrogans utan kompetens, moraliserande beskäftighet utan engagemang, potenssymboler utan manlighet, spendersamhet utan ansvar.

Invandrarverket i Gimo, Centralskolan i Heby, nämnder, kommitér och åtgärdspaket. Och så hyckleriet: samma verk som utan att blinka utvisar en ensam treåring till Sarajevo mästrar sedan den outsövde Fredriksson för undermålig humanitet… 

14. FEM I TOLV

Det är säkert tvåhundra personer i Bruksgymnasiets smakfulla hall. Det är den femte december, Sverige och Gimo samlas mot rasism och hat. Prästen talar vackert och klokt om förståelse och respekt. Ett spelmanslag inleder med att förklara att man har bara svensk folkmusik på repertoaren, vilket inte skall förstås som att man har något emot andras musik eller, Gud förbjude, andra musikanter. Även flyktingchefen är med, han uppmanar “oss svenskar” att bry oss mer om flyktingar: “kontakta dem, bjud in dem till hemmet”. Ett milt och välmenande samförstånd sprids i lokalen. “Lär känna dem”, säger Trond Olsson”. Man nickar, instämmande. Barn leker på golvet, prästen ler milt. Gary Fredriksson är inte här. Och inte heller några flyktingar. Dem har man glömt att bjuda in. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.