DN 1992-09-25

Det största hindret för demokratin är att landet inte genomlevt moderniteten. Trots rymdresor och rockvideor är Ryssland i grunden ett förmodernt samhälle. Oktoberrevolutionen var en konservativ reaktion mot det moderna. Maciej Zaremba rapporterar från ett seminarium om press- och yttrandefriheten i det nya Ryssland som ägde rum på Louisiana. 

NÄR VÄSTEUROPEER envisas med att granska Kina med hjälp av begrepp ur Europas historia kallas det eurocentrism. Men när det gäller Ryssland är förhållandet det omvända. Vi antas visa respekt genom att räkna Ryssland till Europa och överlägsen arrogans ifall vi antyder att det helt eller delvis hör till en annan värld. Eller en annan epok. 

Inkonsekvensen är begriplig. Vi önskar ju innerligt, av humanitet och sund självbevarelsedrift, att det väldiga och välbeväpnade landet å det snaraste återbördas till det ännu rationella och demokratiska Europa, där det hör hemma. 

Man kan emellertid fråga sig om denna retroaktiva gästfrihet inte motverkar sitt eget syfte. Det gjorde jag mer än en gång under seminariet “Medier och marknad – press- och yttrandefriheten i det nya Ryssland” på Louisiana i förra veckan. Redan rubriken ställde till bekymmer för de inbjudna chefredaktörerna för Izvestija, Nezavisimaja Gazeta och Kommersant. De hade nästan ingenting att säga om marknaden, men desto mera om makten och de lagar vars avsaknad gjorde marknaden till en chimär. 

Igor Golembjovskij från Izvestija (2 300 000 i upplaga) klagade visserligen artigt över papperspriset, men talade helst om det ryska parlamentet, som i dagarna åter försöker ta kontroll över tidningen. Izvestijas oberoende (erövrat efter augustikuppen förra året) försvaras för närvarande (principiellt) av president Jeltsin, som dock nyss själv velat samla alla massmedier under presidentens makt . . . 

Det är också oklart hur han ställer sig till det lagförslag som kriminaliserar både tidningarnas uppgiftslämnare och journalister samt hotar med fängelse för “förtal av statens ämbetsmän”. Golembjovskij må därför förlåtas för att han svarade så tankspritt på frågor om pressetik, reportageskolor och klagomål från läsarna. Vi frågade ut en chefredaktör, men där satt i själva verket en person i tillfällig besittning av ett väldigt maktinstrument som Rysslands makthavare krigar om och som när som helst kan utlösa en mindre statsvälvning. 

Men vår önskan att behandla de ryska redaktörerna som kära kolleger med i grund och botten nästan samma bekymmer var för stor. Ryssarna blev allt tystare och deras svar korthuggna och allt mer lågmälda. Men så är det ju också litet förödmjukande att gång på gång behöva göra de välvilliga värdarna besvikna. Nej, Nezavisimaja Gazeta har bara fyra utrikeskorrespondenter. Nej, de får inte betalt. Vad lever de av? Privat affärsverksamhet. Ni förstår, vår tidning saknar hårdvaluta. (Tretjakov). 

Därför tror jag mig ha förstått ironin i Michail Sokolovs troskyldiga leende när han inledde presentationen av sin Kommersant med att påpeka att tidningen tyvärr var korrumperad. Borgmästaren i Moskva Jurij Luzkov hade nämligen hotat att frånta redaktionen dess lokaler om inte Kommersant upphöde med att kritisera honom. “Så vi slutade med det.” Nej, det fanns igenting att göra. Om Luzkovs hot var olagligt så var tidningens rätt till lokalen också tvivelaktig. “Som alla avtal och kontrakt är för närvarande.” 

Och senare, utanför seminarierummet, ville Sokolov varken bekräfta och definitivt inte dementera att Luzkov begärt och fått ett sexsiffrigt belopp i dollar för att låta Kommersant vara i fred. Men han uppmanade mig att läsa andra Moskvatidningar för att se om de innehåller någon kritik av borgmästaren . . . 

Som seminarium om mediepolitik var tillställningen tämligen misslyckad. Men som en påminnelse om det fruktlösa i att projicera västvärldens bekymmer på det forna Sovjet var det mycket lärorikt. 

“Varför skriver Izvestija så partiskt om den rysk-moldaviska konflikten?” frågade en en ung och skäligen indignerad röst ur publiken. Svarade trött Golembjovskij: “Ni läser er Isvestija dåligt.” Och hur skulle han ha svarat? 

“Bäste herr dansk, förmågan att inta en neutral ståndpunkt och att gå emot sin nations vitala intressen är en egenskap som i bästa fall vidhäftar moderna och liberala samhällen. Sådana som frigjort sig från det kollektiva medvetandet och hyllar på gott och ont – den självständiga individen. Danmark har varit ett sådant samhälle i över hundra år, Ryssland – aldrig. Inte ens våra författare törs ställa sig utanför folket ty de fruktar – på goda grunder – att hamna i ett vacuum. Läs Dostojevskij. Eller Solzjenitsyn. Izvestija är inget undantag. Vi är numera liberala till principer med det kommer att dröja mycket länge innan vi blir det också till sinnelaget.” 

Så svarade förstås inte Igor G. Det gjorde i stället Galina Belaja, professor vid Rysslands första fria universitet i Moskva, hennes rektor, historikern Jurij Afanasjev och även sociologiprofessorn tillika chefen för opinionsmätningsinstitutet Vox Populi, Boris Grusjin. 

Det största hindret för demokratin är inte att Ryssland genomlevt kommunismen. Det är att det inte genomlevt moderniteten. Så kunde man, en aning tillspetsat, sammanfatta de tre forskarnas inlägg. Trots rymdresor och rockvideor är Ryssland i grunden ett premodernt samhälle, inskärpte Grusjin. Det har aldrig genomgått den smärtsama process där individen urskiljts ur kollektivet – först ekonomiskt – som i 1400-talets italienska städer, sedan mentalt och politiskt. 

Ryssland är ett samhälle utan självständiga subjekt, förkunnade sociologen: kommunismen har konserverat en feodal tankestruktur där människan uppfattar sig som en del av ett egalitärt kollektiv, men utan något personligt ansvar för kollektivet. Tjeckerna kan nu återuppbygga sitt civila samhälle, men vi har aldrig haft något, sade Grusjin. Och det förklarar varför det är nästan omöjligt för ryssar att organisera sin demokrati. 

Jurij Afanasjev försökte mildra Grusjins omdömen. “Hade det varit så illa hade Ryssland inte funnits längre.” Men han delade sociologens grundsyn. Oktoberrevolutionen, sade han, måste ses som en i grunden konservativ reaktion mot det moderna. För Rysslands bondemassor, som tidigare revolterat mot Alexander II:s och Stolypins moderniseringsförsök, var industrialismen det stora hotet och revolutionen ett löfte om att kunna värna det traditionella samhället mot kapitalismens centrifugalkrafter. 

Och de lyckades på sitt sätt, menade Afanasjev. Byarna gick under, men den traditionella kollektivismen präglar Ryssland än i dag, liksom egalitarismen och det mytiska tänkandet. “Totemismen. Inom den premoderna mentaliteten förläggs i regel lösningen på människans problem utanför människan: i naturen, hos en stor personlighet, i föreställningen om radikalt annorlunda samhällsförhållanden.” 

Enligt Grusjin håller 49 procent av intervjuade ryssar Stalin för en stor politiker. Bara 34 procent tyckte så förra året. Samtidigt anser över hälften religionen central för Rysslands pånyttfödelse. Afanasjev: Rysslands problem är i dag nästan samma som på 1800-talet. Avsaknaden av självständiga sociala subjekt, svagheten i det civila samhället och ytterst – den historiska frånvaron av självägande bönder. Och på den politiska nivån konflikten mellan “narodniki” och “zapadniki”, det vill säga traditionalism och autokrati mot modernitet och demokrati. 

Sade Jurij Afanasjev och tog planet tillbaka till det premoderna. Själv flög jag samma dag, högt över de sista bondgårdarna, till det postmoderna, där subjektet redan gjort sitt och där bara de sista resterna av civilt samhälle ännu hotade demokratin. Sådan tur, tänkte jag, att det i alla fall inte heter samma sak. På ryska kallas det civila “medborgarsamhället”.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.