DN 1999-01-27
Ibland skrivs historia i så anspråkslös inramning att man inte riktigt märker vingslagen.
Detta inträffade i går, när särskilde utredaren Carl-Gustaf Andrén offentliggjorde den första delen av steriliseringsutredningen: “Ekonomisk ersättning”. Den andra delen, som skall belysa och värdera politikernas, läkarnas och socialtjänstens ansvar för rashygieniska tvångsssteriliseringar, väntas till sommaren.
Utredningens svar på frågan om någon oförrätt begåtts mot de över 62 000 steriliserade och hur de i så fall skall ersättas lider förvisso av en ambivalens och mynnar ut i ett skamligt förslag. Men det är för sina otvetydiga meriter som den kommer att gå till historien: som ett första officiellt försök till hederlig beskrivning av individens maktlöshet i “folkhemmet”.
Utredningen har funnit att steriliseringslagarna skrevs så försåtligt att de under skenet av frivillighet medgav nästan obegränsade möjligheter till tvång. Vilket också var meningen, framhåller utredarna. Dessa avsnitt borde ingå i skolans läroböcker, som en osminkad bild av en socialstat där rättslösheten är satt i system.
Inte heller har jag tidigare läst någon utredning som förhållit sig så självständigt till statsmaktens önskemål. Regeringen har sagt att frågan om riksdagens och regeringens ansvar inte skall behandlas. Andrén finner det lämpligt att inskärpa att de steriliserade faktiskt kan väcka process mot staten, både enligt svensk lag och i Europadomstolen, vilket är en halvkväden värdering: att steriliseringarna varit brottsliga också i förhållande till då gällande grundlag. Och han tar sig före att ifrågasätta den ansvarsfrihet som statsmakterna velat bevilja sig själva.
I det sammanhanget tror jag att utredningen innebär ett verkligt trendbrott. För första gången ställs folkhemmets sociallagar mot de mänskliga rättigheterna. Utredningen utesluter inte att steriliseringarna inneburit ett brott mot ett tjugotal normer som Sverige sedan 50-talet haft skyldighet att följa: förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling, barnets rätt, erkännandet av människan som person, rätten att bilda familj, förbudet mot förföljelse och diskriminering. Man nämner också folkmord: i den mån lagstiftningen “avsågs att användas för att utrota etniska rasgrupper eller delar därav”. I det avseendet kommer man att undersöka om romer och samer särbehandlades bland de “undermåliga”.
Som synes är det tyvärr bara indirekt som utredningen tar avstånd från rashygienen som sådan – “Synsätt . . . som det svenska samhället sedan länge tar avstånd ifrån”, hör till de starkaste uttrycken. Från offrens synpunkt och från demokratins är denna ambivalens oacceptabel. Dessutom är det osant. Så sent som på 90-talet avvisade Carlssons regering principiellt klagomål från rashygienens offer. Man kan bara hoppas på att riksdagen uttalar sig tydligare på den punkten.
Lika oacceptabelt är emellertid förslaget till ersättning. Med rätta framhåller utredningen gottgörelsens symboliska karaktär: ett havererat liv kan inte värderas i pengar. Just därför är det obegripligt okänsligt att därefter föreslå en blygsam summa (175 000 kronor), som man får fram genom att lägga samma standardersättning för invaliditet och privatkränkning. Det är en sak att bli kränkt av en enskild ligist, en helt annan att stympas som “mindervärdig” av myndigheter som äger företräde att tolka samhällsmoralen. Av detta skäl måste ersättningen, just symboliskt, gå högt utöver alla ojämförbara skadestånd. Inte heller skall offren behöva bevisa att de har blivit kränkta. Här är utredningen oenig. Majoriteten har, med hänvisning till ett par starkt partiska källor, kommit fram till att de flesta ingrepp på 60- och 70-talet måste ha varit frivilliga. Historikern Mattias Tydén är inte lika säker. Även om inte alla steriliserats under utpressning borde kanske alla få ersättning utan vidare prövning, menar han. När offret skall tvingas bevisa övergreppet kan det innebära en ny kränkning. Detta förefaller vara den enda rätta ståndpunkten.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.