DN 2005-06-10
Öppet brev till en fransk gourmand
Jag kan förstå att Le Pen-anhängare röstar mot Eu-konstitutionen av olusten inför turken, av rädslan för araben eller av lust till ett eget suveränt rike, till ett annat Frankrike där man inte behöver bry sig så mycket om 1789-års idéer.
Det är rationellt.
Jag kan även begripa alla trotskister, maoister och andra –ister som insett att deras internationalistiska utopi bara kan förverkligas i ett nationellt reservat. De har rätt när de röstar nej. Ett enat Europa blir en alldeles för stor sten att välta.
Jag kan förstå ungdomen, vars ”nej” av hormonella skäl alltid framstår som radikalare än ett ”ja”, i synnerhet om det senare torgförs av någon så felklädd som Jacques Chirac.
Det är naturligt.
Jag kan även förstå suveränisterna av alla kulörer, som undanber sig några slaver, anglosaxer, ungrare, skandinaver eller annat löst folk skall vara med att skriva lagar som sedan gäller i Frankrike.
Det är väl förstått egenintresse.
Jag kan begripa att franska hantverkare, vars ekonomi inte är något vidare, fruktar den polske rörmokaren, som förför deras kvinnor medan de är på jobbet och snor deras jobb medan de är hemma. Ja, han erbjuder sina tjänster till ett längre pris. (Men bara i början. Sedan kommer han att höja. Tro mig, jag känner honom.)
Det är dock berättigat självförsvar, om än något oförenligt men alla floskler om solidaritet.
Jag kan begripa de fransmän som anser att det enda sättet att föra Europa till högre nivå av civilisation, rättvisa och kultur, är att få det att i detalj följa Frankrikes exempel. Förslaget till EU-konstitutionen var bevisligen inte franskt i alla delar. Det var en kompromiss och måste därför förkastas.
Det är logiskt.
Jag har litet svårare att förstå de fransmän som vill sätta upp Europa mot USA och av det skälet röstar nej till den författning som skulle kunna få Europa att samlas kring en gemensam utrikes-, flykting- och skattepolitik.
Det är inte helt kartesianskt.
Jag har vissa problem med de fransmän som ogillar marknadsliberalismen, men röstar mot en författning som börjar inskränka densamma.
Det verkar en aning förvirrat.
Men det är för mig helt omöjligt att begripa de fransmän som vill försvaga nationalismen, som ser ett historiskt framsteg i överstatlighet, som uppskattar EU-parlamentet som ett första steg mot en europeisk demokrati, som gillar de sociala klausulerna i konstitutionsförslaget och som varken ogillar muslimer, fruktar den polske rörmokaren eller lider av ett mindervärdeskomplex gentemot tyskar – men som ändå röstar nej, eftersom förslaget inte är tillräckligt långtgående.
För mig liknar de ett middagssällskap som skickar ut vinflaskan eftersom korken luktar en aning för strävt. Hmm..öh… nog inte… ingen perfekt bouquet…
Visst, så gör vi här i Sverige varje vecka med regeringens förslag. ”Det här duger inte, var god återkom med något bättre.” Så beter sig sunda medborgare i en väloljad nationalstat. Men detta förslag – låt mig avslöja det för er – gällde inte någon fransk gatuförordning. Det var en historisk kompromiss framsvettad av regeringar och oppositioner i 25 länder. Det tog fyra år att få ihop det, och den processen kommer inte att göras om.
Fanns det ingen som kunde upplysa gourmanderna att den flaska som de skickade ut var den sista? Att vi är inte på La Coupole längre? Nu måste nya druvor sola sig, skördas, trampas, jäsa och slås på fat. Och sedan mogna länge, om ni menar allvar med er förfinade smak. Om fem år tidigast, mer troligt om tio, eller kanske aldrig mer, får ni åter lukta på någonting lika drickbart. Tills dess får ni hålla tillgodo med Coca-Cola. A la santé…
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.
Länkad artikel:
« Lettre ouverte à un gourmet français »
(Publié dans La vie des idées, mensuel international sur le débat des idées nr 4/2005.
Je peux comprendre les électeurs de Jean-Marie Le Pen qui ont voté contre la Constitution, que ce soit par peur de la Turquie ou par la nostalgie d’un royaume souverain, d’une France où les idées de 1789 comptent peu. C’est raisonnable de leur part.
Je comprends les trotskistes, les maoïstes et les autres « –istes » qui ont fini par croire que leur utopie cosmopolite n’était réalisable qu’à l’intérieur d’une réserve nationale. Ils ont raison de voter non : une Europe unifiée leur serait une charge bien trop lourde à porter.
Je peux aussi comprendre les réactions des jeunes, pour qui dire ”non” a toujours paru plus radical que dire ”oui”, surtout si le oui est promu par quelqu’un comme Jacques Chirac. C’est parfaitement naturel.
De même, je comprends les souverainistes de tout poil, horrifiés par l’idée que les Slaves, les Anglais, les Scandinaves et d’autres types suspects puissent participer à l’élaboration des lois qui seront ensuite en vigueur en France. Voter non était pour eux une façon de défendre un intérêt personnel.
Je comprends que les artisans français, dont la situation économique n’est pas des meilleures, aient peur du plombier polonais. Le plombier polonais propose ses services à un prix concurrentiel (mais uniquement au début : croyez-en mon expérience car je le connais, il va finir par augmenter son prix…) et leur réaction relève de la légitime défense, bien qu’elle soit difficile à marier avec toutes les belles phrases sur la solidarité.
Je comprends les Français qui pensent que la seule façon de mener l’Europe vers un modèle de société plus civilisé et plus juste consiste à copier en détail le modèle français. Certes, la Constitution était en grande partie inspirée par les Français, mais qu’importe : c’était néanmoins un compromis et comme tel il devait être rejeté. Tout ceci est logique.
Ce qui l’est moins, c’est la réaction des Français qui souhaitent une Europe qui s’oppose aux Etats-Unis et qui, pour cette raison même, ont voté non à une Constitution qui aurait réuni les Etats européens autour d’une politique commune dans les domaines des affaires étrangères, de l’immigration et de la fiscalité. Cela ne me paraît pas très cartésien.
Aussi, j’ai du mal à comprendre les Français qui n’approuvent pas le libéralisme de marché, mais qui ont voté contre un texte qui tente de le limiter. Ceci relève de la confusion.
Enfin, il m’est complètement impossible de comprendre les Français qui souhaitent combattre les nationalismes, qui voient dans la supra-nationalité un progrès historique, qui approuvent le Parlement européen comme un premier pas vers une démocratie européenne, qui apprécient les clauses sociales de la Constitution, qui n’ont peur ni des Musulmans ni des plombiers polonais, qui ne souffrent pas de complexe d’infériorité envers les Allemands – et qui ont quand même voté non en disant que le texte « ne va pas suffisamment loin ».
Tout cela me fait penser à une compagnie à table qui renvoie la bouteille puisque le bouchon à l’air un peu trop amer. Tout compte fait, le bouquet n’est pas parfait…
Certes, nous faisons souvent la même chose en Suède, toutes les semaines, lorsqu’il s’agit de rejeter les propositions de notre gouvernement. « Ca va pas, revoyez votre copie et revenez avec quelque chose de mieux ». C’est ainsi que peuvent se comporter des citoyens dotés d’un esprit critique et vivant dans un Etat-nation stable. Or, ici, il ne s’agissait pas – faut-il le rappeler ? – uniquement des Français. C’était un compromis établi avec beaucoup de peine par les gouvernements et les oppositions des vingt-cinq pays membres. Il a fallu quatre ans pour le trouver, et il ne sera pas facile à refaire.
N’y avait-il personne pour prévenir nos gourmets que la bouteille renvoyée était la dernière ? Que, pour une fois, on n’était pas à la Coupole ? Maintenant, les raisins doivent mûrir au soleil, être cueillis et mis en bouteille. Et la fermentation prendra beaucoup de temps avant que le vin ne soit buvable. Jusque-là, il faudra vous contenter du Coca-Cola. A la vôtre !
Maciej Zaremba
Traduit du suédois par Wojtek Kalinowski
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.