DN 2000-04-08

Det är inte lätt att vara åklagare i dessa dagar. Man kan göra sitt bästa för att snärja skurkarna, och ändå schavottera i tv och i spalterna som en suspekt figur. Nu är det kammaråklagare Anders Sundholm som fått drevet efter sig. Han tar lätt på våldtäkt får vi veta. Han diskriminerar kvinnor. Han låter förstå att berusade småflickor är mer lovliga än andra. “Det är otäckt”, kommenterar Sveriges kvinnojourer. 

Man tycker att de som särskilt bevakar kvinnors rättigheter borde veta vid det här laget hur vårt rättsväsen fungerar på den punkten. Och de borde förstå att inom den egenartade rättskultur som gäller har den arme Sundholm verkligen gjort sitt bästa. Han tycker nog som de flesta andra att det som hände i Rissne var våldtäkt. Men vill han få förövarna dömda måste han kalla det något annat. 

Ja, så fungerar faktiskt vårt rättsväsen. Man måste göra fel för att det skall bli rätt. Så när jurister emellanåt utmanar anständigheten är det nog oftast för att de tvingas till det av riksdag och regering. Bakom flertalet havererade sexualmål ligger nämligen en rättspolitisk paradox: problemet är inte att jurister vet för litet om vad en våldtäkt kan vara. Det är tvärtom att de vet litet för mycket. 

Varje lagstiftare har ett val. Han kan uttrycka sig kort och allmänt: Till exempel: “Den som med våld, hot om våld, list eller genom att utnyttja någons hjälplöshet förmår/tvingar vederbörande till sex, döms för våldtäkt.” Sedan är det upp till domstolen att avgöra vad som i det konkreta fallet kunde anses som våld, hot eller hjälplöshet. Hot om våld kan också framställas ordlöst och hjälplöshet kan ha många orsaker. Men tillsammans täcker nog dessa allmänna begrepp alla situationer där någon tvingas till sex mot sin uttalade eller förlamade vilja. Då är det våldtäkt. (Sexuellt utnyttjande, som åtalet i stället lyder i Rissne, är inte en mildare form av våldtäkt. Det är ett annat brott, där offret är helt omedvetet om vad hon utsatts för: en medvetslös eller förståndshandikappad, till exempel. I vissa länder bestraffas det till och med strängare än våldtäkt.) 

Hade lagstiftaren nöjt sig med en allmän definition som ovan skulle åklagaren i fallet Rissne tryggt kunnat åtala för våldtäkt. Men våra politiker vill inte ge juristerna det humanistiska uppdraget att tolka moralbegreppen som våld, hot eller kränkning. De vill göra dömande till en mer ingenjörsmässig och teknisk hantering. Alltså skriver de ordrika och detaljerade lagar som de utrustar med kommentarer och “förarbeten” där den fåkunnige juristen får veta i detalj hur en våldtäkt går till. Den skall vara förenad med smärta, till exempel, eller åsamka skada. Hotet skall vara uttalat. Eller så skall det framstå som “en trängande fara”. Men också “fara” anser sig ministern behöva definiera åt rätten: “fara för omedelbart förestående våld av allvarligare beskaffenhet” som hotar “liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse”. 

Den klåfingrige lagstiftaren nöjer sig inte med “våld” utan upplyser att det också kan gälla “våld mot närstående”. Han tror inte domstolen kapabel att själv räkna ut att en kvinna som missbrukas under hotet mot hennes barn inte ger sig av fri vilja. 

Lagstiftaren tror i sin enfald att han genom att räkna upp dessa rekvisit minskar risken för domarens godtycke. Men effekten blir den motsatta. Det är lagstiftaren som åstadkommer godtycke. Ty för varje detalj som han räknar upp utesluter han automatiskt alternativen. Ju exaktare definierad våldtäkt, desto fler våldtäkter som inte passar i mallen. Jaså, kände hon ingen smärta? Minns hon inte? Inget uttalat hot? Framstod det inte som trängande fara? Var den hotade personen inte tillräckligt närstående? Då kan vi tyvärr inte åtala för våldtäkt, i alla fall inte i den lagens mening. Så resonerade faktiskt åklagaren i det havererade målet i Södertälje 1997, och så gissar jag att han tänker även om Rissne. 

Skjut inte på honom, begrunda i stället sensmoralen: Ju mer detaljerade lagar, desto mindre utrymme för den gode domaren. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.