DN 2000-07-16 

Utan underdrifter går det inte att skriva romaner om älskvärda banditer

Röde Orm lägger ut med sitt följe av ovana roddare och strax hänger besättningen blek över relingen. Säger då Toke: “Det tar lång tid för landbor att förstå hur bra de har det ombord. Med denna vind kunna de nu spy i lovart utan att det kommer i synen på närmste man, och därmed undgås mången träta mellan retligt folk. Men ingen skall tro att de känna glädje för detta.” 

Det kallas litotes, har jag lärt, den medvetna förringningen. “Träta” för mandråp och “retligt folk” för bärsärkar. 

Varför känns greppet så befriande? I Frans G Bengtssons fall är svaret givet. Utan den ständiga underdriften hade det aldrig gått att skriva en roman befolkad av intagande slavjägare och älskvärda våldtäktsmän. Litotesen, förstår man, måste till när människan skall beskrivas sådan hon var innan den universella moralen lärt henne att handla rätt eller åtminstone försköna sina motiv. 

Jag slår upp Willy Kyrklunds “Om godheten”, stycket om korsriddarna, som han menar ännu inte var helt säkra på att de stred för en god sak, utan emellanåt återföll i det självmedvetna röveriet. Så hände det sig att när deras hövding Richard Lejonhjärta blev liggande i feber sände Saladdin is från bergen, på det att Richard måtte rycka upp sig och börja slåss igen. “Denna höviskhet imponerade storligen på de kristna, som i ett par århundraden framöver skickade isbitar kors och tvärs till febriga fiender. I våra dagar uppfattas ett sådant beteende som groteskt. Fiendesidan i ett modernt krig består av objekt som skall elimineras. Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig.” 

Se där, möjligen ett omvänt bevis för att den bosnisk-serbiske generalen Zdenko Mladic visste med sig att han inte kämpade för en sak som var god. Under striderna i Krajina brukade han ringa till generalen på andra sidan fronten, förhöra sig om dennes fru och barn som kan kände, och sedan i lätt ton inflika att det vore bäst om motparten plockade upp liken efter sina mannar, eftersom de luktade så elakt. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.