DN 2007-10-17 

Exilpalestiniern Amin Faraj har bott i Sverige i 16 år, men förvägras medborgarskap. Orsak: han tände eld på en avdelning på sitt mentalsjukhus. Maciej Zaremba ifrågasätter den svenska seden att döma friska och sjuka lika.

Vad skall vi svara Amin Faraj om han säger att för hans del verkar muslimsk lag humanare än den svenska?

Amin förstår ingenting. I brevet som han fått från myndigheten står att han, Amin Faraj från Palestina, är en dålig människa. Du uppfyller inte kravet på ett hederligt levnadssätt. Detta har en viss fru Dahlstedt i Norrköping funnit ut. Och därför avslår Sverige hans ansökan om medborgarskap.

Migrationsverket hävdar att Amin är kriminell. Ni må förstå Amins förvirring, ty den handling som Migrationsverket lägger honom till last är inte brottslig i Norge, inte i Danmark, inte i Palestina eller Schweiz eller någon annanstans i världen. Den är bara brottslig i Sverige och endast sedan 1965. Men bevisligen är den så belastande att Amin skall nekas medborgarskap, fast han levt här i sexton år. Låt oss inse vad det betyder. Det betyder att en sådan som Amin Faraj kan bli medborgare var som helst i världen – utom i Sverige, som tycks ha en alldeles egen uppfattning om hederligt levnadssätt.

Hur skall jag förklara den svenska hederskulturen för Amin Faraj? Jag kanske tar ett exempel från forntiden. Minns han perserkungen Xerxes, som lät prygla havet för att det dränkt hans skepp? Visst, skulle Amin svara, han minns Xerxes barbaren. Som levde 400 år före Kristus och 1 000 år före Muhammed. Visst kunde hedningar få för sig att döma ett hav till spöstraff. Eller halshugga hästar som trampat ned en åker. Men vad har det med Sverige att göra? I civiliserade stater dömer man bara medvetna varelser, som vet att de kränkt lagen. Redan på 800-talet, erinrar sig Amin, skrev Abu Dawud (hedrat vare hans minne): Från tre är pennan lyftad: från barnet tills det blir vuxet, från dåren tills han blir frisk, från den som sover tills han vaknar. (Att pennan är lyftad betyder att deras dåd inte räknas, inte heller bestraffas. Så säger islamisk lag.)

Så varför drar jag in Xerxes, undrar Amin. Pryglar ni kanske vulkaner i Sverige? Bestraffar ni dårar?

Ja, det gör vi, måste jag svara. Våra domstolar handlar inte som Xerxes, men sedan 1962 har de börjat tänka som han. Det året jämställde riksdagen dårar, dementa och friska inför lagen. Sedan dess dömer vi alla lika. Vi gör, om du förstår, ingen skillnad på sjuka och friska. Det är vår svenska specialitet, som vi är ensamma om i världen. För en dansk myndighet är du fortfarande en ömkansvärd sjukling. Men för en svensk är du en skurk, ty hos oss kan också ett handikapp vara brottsligt. Fråga inte våra folkvalda hur de tänkte när de stiftade denna lag, ty de fattar det inte själva. Men den gäller, och därför kan du inte bli en av oss. Du är handikappad, bäste Amin, svårt handikappad – och därför får du inte bli svensk.

Amin Faraj, som är statslös palestinier, kom till Sverige som flykting för sexton år sedan. Han var sjuk redan då. Paranoid schizofreni av svåraste sorten, enligt läkarintyget. Följaktligen har Amin tillbringat hela sitt svenska liv på sjukhus. En gång, för elva år sedan, satte han eld på sin avdelning. Det var då, enligt Migrationsverket, som han förverkade sin heder och ära. Och därmed rätten till hemvist i Sverige.

Amin Faraj har uppehållstillstånd i riket, så inte ens Migrationsverket kan kasta ut honom, hur många champagneflaskor som än väntar i kylen. När han söker medborgarskap har han inget praktiskt att vinna med den saken. Av allt att döma lär han tillbringa resten av sitt liv på hospitalet. Det han söker är en flik av tillhörighet, säger hans läkare. Efter sexton år på sjukhus i ett främmande land är Amin så ensam som en människa kan bli. Denne psykiatriprofessor, Sten Levander, överväger nu att stämma handläggarna på Migrationsverket för förtal och ärekränkning av hans patient. Du uppfyller inte kravet på ett hederligt levnadssätt är enligt Levander ärerörigt, osant och därmed brottsligt.

Jag förstår honom. Kanske vore det rätt sak att göra. Makten skall inte ostraffat få skymfa en hjälplös. Jag anar förstås vad handläggarna kommer att svara: Vi lydde bara lagen. Så desto bättre. Låt oss då ställa själva lagen till svars. Låt oss kalla rikets högsta domare som vittnen (de flesta skäms nog för denna lag), må landets psykiatriker berätta (de flesta finner den lagen inhuman), kalla även filosofer (de finner den ologisk). Tag gärna med någon muslimsk rättslärd, eller en kristen, som med stöd av Aristoteles förklarar varför den också är barbarisk. Och må sedan justitieminister Beatrice Ask stå till svars. Jag tror inte att hon kommer att trivas i den rollen. Men det är den hon blivit vald till.

Maciej Zaremba

Amin Faraj heter i verkligheten något annat.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.