DN 1998-06-16
Debatt med Pierre Schori
Femtio år efter kriget börjar vi få veta sanningen om regeringens medverkan till skamliga affärer med Hitler. Nu är det åter krig i Europa, flyktingströmmar och etnisk rensning. Vill vi vänta till år 2050 för att få veta vilka nesliga avtal som vår regering ingår i dag? Eller är det myndigare att fråga redan i dag vad exempelvis Pierre Schori och den kroatiske folkrensaren Franjo Tudjman kommit överens om?
Enligt Daytonavtalets annex 7 skall flyktingar på Balkan kunna återvända till de bosättningar där de levt före kriget. Mycket mer står här på spel än människors rätt att komma tillbaka till sina hem. Misslyckas världssamfundet med att omintetgöra åtminstone en del av folkfördrivningen blir det nämligen uppenbart att folkmord och etnisk rensning lönar sig i längden. (Det är också en slutsats som Milosevic tycks ha dragit. Ostraffad efter folkrensningen i Bosnien fortsätter han i Kosovo.)
På papperet stödjer Sverige förstås Daytonavtalets anda. I praktiken gäller en annan linje. Ett avtal har slutits med en av de främsta nationalisterna på Balkan, Kroatiens Franjo Tudjman. Kroatien skall ta emot mellan 800 och 1 000 “bosnienkroatiska” flyktingar som under kriget tagit sig till Sverige. Om de är eller vill vara “kroater” i den mening den kroatiska staten lägger i begreppet är det ingen som frågar. De blev det i alla fall under den stora folkrensningen där det gällde att få ett pass för att ta sig ut ur Bosnien. Och Tudjmans regering var mer än villig att dela ut passhandlingar till bosnier som belastade kroatiska flyktingläger. Nu är man lika villig att ta dem tillbaka.
En märklig situation. Sverige vill återsända flyktingar, “fosterlandet” vill gärna ta emot dem – varför vill de själva inte återvända? Svaret är nog inte de luxuösa villkoren i Botkyrka. Svaret ligger i det perversa öde som väntar dem i Kroatien. De kan inte återvända till sina hem, ty dessa ligger numera på serbiskt eller muslimskt område. Inte heller kan de bosätta sig var de vill i Kroatien, vars medborgare de blivit av en slump. Sådana friheter tillåter inte Tudjmans regering. I stället sänds de dit inga kroater vill flytta och där de enligt Daytonavtalet inte heller får bo. Till de öde husen i Krajina och Västslavonien, att ta de fördrivna eller mördade serbernas plats. De som kanske minst av alla identifierar sig med det etniskt rensade Kroatien, skall tvingas bli dess spjutspets. De som kanske flytt från själva idén om etnisk rensning skall med sin närvaro garantera att den blir bestående. Tids nog lär de sig kanske att försvara sina hus med vapen i hand – och det lär de behöva: de blir inkräktare i serbernas ögon, men också i världssamfundets.
Pierre Schori och Sveriges regering kan inte vara okunniga om detta förhållande, vilket betyder att Sverige med berått mod saboterar Daytonavtalet. Såvitt är känt finns i uppgörelsen mellan Sverige och Tudjman inga förbehåll mot att de människor Sverige avvisar skall tvingas bli kolonister av rövad mark. Däremot kan man hysa misstankar att Sverige även bidrar ekonomiskt till att cementera den etniska rensningens effekter. Förra gången man förhandlade med Tudjman fanns det mycket tillförlitliga uppgifter om att Sverige varit berett att betala 50 000 D-mark per “återtagen” flykting. Inte till flyktingarna, till den kroatiska staten. Hur dessa pengar skulle användas finns det inga uppgifter om. Men det är logiskt att de skulle användas för att installera kolonisterna på deras etniska utpost.
Nu sänds de i väg, en och en eller i små grupper. Det gäller förstås att undvika onödig uppståndelse som skulle kunna störa valrörelsens diskurs om solidaritet, ansvar, fred, och allt vad de tomma orden nu heter.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.