DN 1998-05-22

I Kyotos nya museum har konsten fått bestämma yta, rymd och ljus.

Det mest frapperande i Japan är den ständiga närvaron av Åtskillnaden. Mellan heligt och profant, offentligt och privat, affärsmässigt och existentiellt. Från de mest dystopiska stadsmiljöer, där ångor stiger upp ur underjorden och där husens inälvor – lufttrummor och drypande rörpipor – bryter fram ur husfasaderna alltmedan expresståg dånar över hustaken (vilket troget avbildats i filmen “Blade Runner”), kan man alltid stiga in i ett minimalt tempel som gömts i en port eller på en bakgård. Därinne råder grönska, stiltje och porlande vatten. En plats för kontemplation som framstår som lika självklar som dånet och brådskan därute. 

Det lär finnas tiotusentals av dem i Tokyo och då räknar jag inte med alla de avskilda terum, förandligade badhus och restauranger med skoförbud. Övergången mellan det timliga och det andligare kräver förstås en liten ceremoni, en bokstavlig rite de passage. En enda sko på tatami – den japanska matta som täcker templen, palatsen och privathemmen – kan få hela landet i uppror, varnar min guide i Kyoto. 

Samma princip – men tilllämpad med yttersta konsekvens – ligger bakom det nyöppnade Mihomuseet utanför Kyoto. Det har tagit sju år och astronomiska belopp att uppföra och presenteras som Japans arkitektoniska svar på Guggenheim i Bilbao och Getty i Los Angeles. Men det ligger både praktiskt och symboliskt avskilt från världen. Vilket var meningen. Arkitekten, den 82-årige kinesamerikanen Ieoh Ming Pei (välkänd inte minst för glaspyramiden och ombyggnaden av Louvren samt det mer futuristiska rock’n’roll-museet i Cleveland), ansåg att vägen till andliga upplevelser alltid kantas av vissa vedermödor. Han stödde sig härvidlag på en kinesisk saga från 300-talet, om en fiskare som av en allé av persikoblom lockats in i en trång tunnel i vars ände Shangri-La, det fulländat harmoniska samhället, stod att finna. Men först fick han alltså kravla på alla fyra. 

Besökaren till Miho får ta ett tidigt pendeltåg från Kyoto. Efter trekvart bland sömndruckna resenärer med praktiska väckarklockor instuckna i öronen byter man till en buss som går två gånger om dagen. Sedan väntar en timmes klättring utmed en ravin på en väg så smal att personbilar har svårt att mötas. Här syns inga väckarklockor, samtliga passagerare är beredda på andliga upplevelser. Bussen stannar på en kliniskt ren parkeringsplats bland de skogsklädda Shigarakibergen. En allé av delikat körsbärsblom leder upp mot en öppning i branten och man stiger in i en 200 meter lång och krökt tunnel klädd med rostfritt stål som svagt reflekterar det försvinnande ljuset. 

På andra sidan slår himlen emot en och tunneln har övergått i en bred hängbro som ändar med en tempeltrappa upp till en paviljong med tak av glas. Den reser sig, helt oansenlig, i en till synes orörd natur. Åttio procent av Mihos utställningsrum ligger under jord, detta var villkoret för att alls få bygga i ett naturreservat. Men här och var sticker lanterniner, brutna glastak och fragment av murar upp ur grönskan. 

Det har varit arkitektens avsikt att man inte från någon plats skall kunna överblicka hela byggnaden. I stället är entrén beräknad att stillsamt ta andan ur besökaren: en stor sexkantig hall, liksom resten av museet klädd med honungsgul fransk kalksten, under en hög glaskupol på runda stålsträvor, men skuggad av ett slags persienner, vilket ger intryck av japanska rispappersskärmar. Och rakt framåt, mot väster, ett väldigt panoramafönster och vidare utanför grönska och hundraåriga tallar som fraktats hit och planterats så att solnedgången skall filtreras genom grenarna . . . Det första konstverk man ser är således naturens egen tablå, varsamt korrigerad av Ieoh Ming Pei. 

Själva museet ligger i två asymmetriska flyglar. Det har byggts för att hysa en privat samling av familjen Shumei, alltså har föremålen fått bestämma yta, rymd och ljus. Japansk keramik och måleri, arabiska vävnader, kinesisk, egyptisk, indisk, grekisk och persisk konst har fått var sin avdelning. En väldig stående Buddha har en egen sal, lik den takbelysta grotta i Indien där statyn restes på 100-talet. En häpnadsväckande arabisk matta med djurmotiv från 1600-talet, som det krävs en dag att studera, har fått ett litet torn för sig själv. Konstverk som tål ljus belyses genom lanterniner i taket och av diskreta spotligtar infällda i väggarna. 

Det är en imponerande samling konsthistoria från fyra årtusenden och värdig ett mindre nationalmuseum. Men man märker att medlemmarna av familjen Shumei haft ett bestämt kriterium för sin samling av dyrbarheter. Här finns inga kämpande heroer, inga vapen och knappt några bruksföremål. Denna kollektion har ett uppbyggligt syfte, besökaren skall lockas till en förädlande tillbedjan: av gudomen, eller skönheten, eller av naturen med dess växlingar (som den japanska te-ceremonin kretsar kring). 

Ieoh Ming Peis arkitektur är helt kongenial med detta ideal: ett mästerverk till jordbävningssäkert tempel för stillhet och balanserad hänförelse. De perfekt proportionerade rummen, färgerna, de milda ljusskiftningar och det fjädrande golvet, tillsammans med de exemplariska bergen utanför, försätter de besökaren i behaglig harmoni, som åtminstone hos mig snabbt övergår i dåsighet. Eller kan det vara så att en arkitektur som uppnått en så fulländad jämvikt – inte bara mellan sina komponenter utan även med föremålen och med naturen utanför – trubbar av sinnena och avkönar konstverken? 

Från detta undersköna mausoleum hade jag velat ta med mig en blåskimrande japansk teskål från 1100-talet och den något tusen år äldre statyn av Arsinoë II. Hon var syster, men även andra hustru till farao Ptolemaios II. Instängd i svart basalt och med kantstöt näsa ser hon ut att småle åt eftervärldens dom. Hon är också det enda i Mihomuseet som inte är perfekt bevarad. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.