DN 2000-01-11

Kyrkan ska varken anpassa sig efter en imaginär masspublik eller den politiska makten. Partiernas fortsatta närvaro i kyrkan är bara en förlängning av statskyrkosystemet. Det drar löje över kyrkan. 

Jag måste tacka Torgny Larsson och Marianne Upmark för deras klargörande angrepp (13/12) på mina artiklar om Svenska kyrkan. De bekräftar att jag gjorde rätt i att ägna utrymme åt Arthur Engberg, som på 20-talet lade upp en strategi för en sekularisering av kyrkan. Men i motsats till den frejdige Engberg, som stod för sitt uppsåt, försöker de få oss att tro något annat. Alltså förnekar de att det numera är lekmännen på kyrkomötet som beslutar om kristendomens innebörd: “Påståendet är lika orimligt som att val av kirurgisk teknik för buksnitt skulle underställas majoritetsbeslut i landstinget.” 

Det är inte påståendet som är orimligt, utan Svenska kyrkans nya ordning. Partierna i landstinget varken äger eller önskar talan om vad som är sjukt eller friskt. Men just den rätten har kyrkopolitikerna – mot de flesta prästers vilja – tagit sig i religiösa frågor. Enligt 10 kapitlet kyrkoordningen utfärdar kyrkomötet (där biskoparna saknar stämma) ensamt “bestämmelser om . . . Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära . . . gudstjänster, sakrament och övriga handlingar”. 

Larsson och Upmark har tillskyndat denna ordning, som de nu framställer som föredömligt “luthersk”. I en luthersk kyrka är alla de döpta präster, hävdar de, och det är endast av “praktiska skäl” som några få har det “till yrke”. I den mån yrkesprästerna är kallade är det alltså av “alla oss döpta”. Kyrkan består av “folkvalda och anställda”, och eftersom det framgår av socialdemokratins program “En öppen folkkyrka” (med en bild från Gröna Lund på omslaget) att det enda sättet att organisera kyrkfolket är i politiska partier (annars kan individer med “udda intressen” komma in) är det tydligen partikanslierna som utfärdar det kall som gör prästen till präst. 

Här måste jag erkänna min irrlärighet. Jag måste ha missuppfattat Svenska kyrkans apostoliska karaktär, liksom dess bekännelseskrifter, och särskilt den augsburgska. I dess femte kapitel hävdas det att predikoämbetet inrättats på högre ort. Men en sådan uppfattning, menar Larsson och Upmark, vore “katolsk”, “konservativ” samt “hierarkisk”. I så fall är världens alla kristna kyrkor (utom den svenska) katolska och hierarkiska, eftersom ingen av dem, inte heller den norska eller danska, motat ut biskoparna och överlåtit åt partierna att besluta om läran. 

Men om Torgny Larsson, i motsats till biskoparna folkvald, säger att det är rätt, måste det vara rätt. (Såvida inte de 97,5 procent av kyrkans medlemmar som inte röstat på hans parti, tycker annorlunda.) 

Torgny Larsson och Marianne Upmark anklagar mig för att missakta den kyrkliga demokratin. Visst – jag kan inte annat. Att bejaka den till demokrati förklädda koloniseringen (Erik Amnås uttryck) vore för mig att förråda de demokratiska idealen. Enligt gängse definition utövas demokrati när människor gemensamt bestämmer om sådant som angår dem själva. Det är inte demokrati om EU-parlamentet beslutar om hjortronsäsongen, eller om de som aldrig uppsöker teatern fastställer repertoaren. Detsamma gäller ifall folk som aldrig går i kyrkan tar sig före att bestämma vad den skall användas till. Men sådana finns det gott om bland kyrkans “förtroendevalda”. 

Inte heller förmår jag högakta den demokrati där partidisciplinen väger tyngre än det medborgerliga ansvaret. När jag intervjuar en av Torgny Larssons kolleger, vars röst bidrog till det historiska beslutet att neka biskopar rösträtt, vet han inte ens om att det funnits ett sådant förslag. Denne folkvalde (i Strängnäs stift) visar sig ha dunkla idéer om vad han medverkat till. Men han tryckte i alla fall på rätt knapp, nämligen samma som gruppledaren Torgny Larsson. 

Jag tvivlar inte på att det bland partifolket finns engagerade kristna. Med de andras deltagande tycks bara ägnat att spä på politikerföraktet och dra löje över kyrkan. Varken vad orgeln får kosta eller den rätta innebörden i transsubstantiationsläran har något svar i de politiska ideologierna. Partiernas fortsatta närvaro i kyrkan handlar därför om illegitim politisk kontroll, det vill säga en förlängning av statskyrkosystemet. De som försvarar denna ordning uppträder gärna i folkdräkt. Men det är kejsarens språk de talar. 

“Varför är de som inte tror på Gud så arga på Honom?” undrade på sin tid Henrik Tikkanen. Inte heller jag förstår riktigt varför Thomas Anderberg (7/7 -98, 25/9 -98 och 18/12 -99) är så irriterad: Över religionen, över folk som köper undergörande kristaller och över mina stycken om Svenska kyrkans tillstånd. Men av hans bildrika resonemang (“Wittgensteins språkspelsvärldar har utgjort fyndplatser för de murar som byggs upp och som fått kyrkans officiella stöd . . .”) uttyder jag att kyrkan bör upphöra att tala i metaforer, samt att den inget vederhäftigt har att säga. Det kan ju tyckas vara en förebråelse för mycket. Men så vill Anderberg antyda att jag som ägnat fyra artiklar åt kyrkans förlorade integritet – utan att samtidigt ta avstånd från dess läror – egentligen försöker återupprätta det irrationellas auktoritet. Vad annars? 

Ack, ja. Liksom Carl-Johan Kleberg (10/1) utgår Thomas Anderberg från att antingen är man troende – eller så bekämpar man religionen. Jag förstår dem på sätt och vis. Denna tankefigur har i Sverige varit gällande lag fram till 1951, så det är inte underligt att den lämnat avtryck i mentaliteten. Men när vi nu skriver år 2000 är det kanske dags att börja avläsa religioner mindre bokstavligt än Karl XI eller Ingemar Hedenius. 

Thomas Anderberg klandrar mig för att jag särbehandlar det religiösa språket. Så dunkla tankar om etik som i K G Hammars “Samtal om Gud” skulle jag inte stått ut med i andra sammanhang, skriver han. Men “somlig irrationalism är uppenbarligen bättre än annan . . .” 

Helt rätt! Jag skulle aldrig acceptera ett dunkelt tal hos en rörmokare eller en analytisk filosof, men i motsats till Anderberg förväntar jag mig inte entydigheter i spekulationer om Gud, och inte heller i etiska resonemang. Om Anderberg och jag missförstår varandra beror det på vitt skilda krav på religionen. Jag blir inte arg på K G Hammar för att han inte förklarar Guds passivitet (Anderberg 7/7 -98), inte heller tror jag att han kan snickra till någon “enhetlig samhällsmoral”. Däremot blir jag nervös när jag hör Anderberg ropa på en statlig kommission som skall utreda våra gemensamma värden. 

Jag tror nämligen att den goda moralen är lika fylld av motsägelser som de religiösa bilderna av Gud. Därför tycks det mig lika förfelat att kräva av K G Hammar att han skall räta ut metaforerna eller definiera Gud – oavsett om det är Bibeltrogna Vänner eller Thomas Anderberg som kräver det. (Märkligt nog kräver de samma sak.) 

Man kan fråga om det är bra med en mystiker som ärkebiskop i denna svåra tid, men man kan inte förneka att K G Hammar försöker tala till fullvuxna. Det vill säga till dem som accepterat tillvarons motsägelsefulla natur – som är ursprunget till både tragedin och skrattet – och som därför varken efterfrågar entydiga Bibeltolkningar eller motsägelsefri etik. “Jag älskar dig, fast jag tycker inte om Dig” är en till synes ologisk mening, men den som känt så vet att den kan vara sann. Jag pläderar inte mot rationalismen. Men jag håller den rationalism som vägrar att räkna med nödvändigheten av irrationella val som irrationell och självstympande. Den strider mot erfarenheten, begränsar sitt eget verkningsfält och hamnar förr eller senare i människofientlig reduktionism. 

Jag tror också att Thomas Anderbergs svårigheter att förstå mitt uppsåt beror på att han tänker religionen statskyrkligt, det vill säga i termer av instrumentalitet, auktoritet och makt. Han störs uppenbarligen av privatreligiositeten (“ny-mystik” för “hemmabruk”), och efterlyser en mer intellektuellt disciplinerad, logisk och kollektiv andlighet – samtidigt som han a priori underkänner dess meningsanspråk . . . Det är, med förlov sagt, en något motsägelsefull hållning. 

Varken Anderberg eller Kleberg förstår vad en okyrklig skribent kan ha för skäl att bry sig om den före detta svenska statskyrkans integritet. Men jag hade också omhuldat islam, om den korrumperats på liknande sätt. En tänkande teologi är en omistlig part i den oenighet vi är dömda att leva i. Jag begriper inte hur man i ett land där 700 000 biblar säljs under några veckor kan finna religionen ointressant, avskriva den som vederlagd, eller tro sig förnuftigare av att sakna all insikt i dess grammatik. Ett samhälle som inte analyserar sina egna religiösa böjelser och sina myter (som för den delen kan vara klädda i vetenskaplig dräkt) upphör snart att förstå sig självt. 

Därför har ateister samma skäl som troende att slå vakt om en god teologi. Inte för prästutbildningen, utan därför att det alltid kommer att tros där ute. Några på Gud, andra på Vetenskapen, ännu andra på Nyttan eller på vad som helst. 

Men för att teologier och moralsystem skall kunna brytas mot varandra måste de vara oförställda, eftersom all sann konst, liksom all dialog, förutsätter integritet hos subjekten. En “folkkyrka” av Torgny Larssons modell, som redan innan den börjat tala anpassar sig efter en imaginär masspublik eller politiska makthänsyn, blir däremot lika artificiell som ett författarskap tillkommet för en marknad. Den blir ingen part i en dialog. Det var utgångspunkten för min artikelserie, det vill säga förvissningen om att ett självmedvetet samhälle består genom oenighet. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.