DN 2003-02-06

SEDAN DEN 20 JANUARI leds FN:s kommission för mänskliga rättigheter av ambassadören för en diktatur, överste Muammar Khaddafis diplomat Najat Al-Hajjaji. 

Man måste förstås beklaga att ett FN-organ håller på att mista resterna av sin trovärdighet. Men valet av Libyen är en möjlig följd av FN-systemet, där diktaturer och demokratier väger lika men där man också, av obegriplig anledning, betraktar världsdelar som valberedningar. I år var det alltså Afrikas regeringar, ansvariga för merparten av övergreppen i världen, som fick nominera sin egen granskare. 

Det var då inte underligt att valet föll på Khaddafi. Eller att Pakistan, Kina och Kuba fann det vara gott. (Många diktaturer har sökt sig till denna FN-kommitté, i akt och mening att blockera kritiken mot sig själva, hävdar BBC-journalisten Mark Doyle.) 

Det enda riktigt förvånande är att bara tre länder av de femtiotre röstade emot Libyen. Sjutton andra, däribland Sverige, avstod från att rösta. Ambassadör Ulla Ström på UD förklarar att redan detta var en kraftfull protest. Det har nämligen aldrig hänt att man ens voterat om ordföranden, som alltid valts med acklamation. Det var “oerhört oförskämt”, tyckte de afrikanska diplomaterna, när Sverige och andra EU-länder, medelst diplomatiska viskningar, försökt få fram en trovärdigare kandidat. 

De höll fast vid Libyen, och så blev det som det blev, det vill säga “djupt olyckligt” och “till skada för kommitténs trovärdighet”, säger ambassadör Ström. Med om det var så olyckligt, varför röstade inte Sverige nej? På detta finns det inget övertygande, men en del diplomatiska svar. 

Det som fångar mitt intresse är dramaturgin. Sju europeiska demokratier finner att de inte kan behålla ansiktet om Libyen väljs med acklamation. Någon måste alltså begära votering. Här kunde man tycka att Sverige som varken haft kolonier eller annat skumt i Afrika borde gå i spetsen för protesten. Då kunde den kanske få effekt. Men icke. Europa ligger lågt och inväntar det som man vet händer i sådana fall. Till slut begär USA ensamt votering och röstar nej (vilket inte rör något afrikanskt ledarsamvete). Själva kan européerna avstå och andas ut, i tron att ha räddat både ansiktet och goodwill. Man kan till och med kosta på sig att klaga litet över amerikanernas burdusa fasoner. 

Det är smart. Alldeles väldigt smart. Men är det riktigt klokt? 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.