DN 1994-10-26
Den ideologiska häxjakten på socialtjänstens kritiker åsamkar samhället och framför allt fosterbarnen stor skada. Det är en kuslig tendens, skriver Maciej Zaremba i en replik till Bengt Börjeson, Sven-Axel Månsson och Jonas Fogelqvist.
BENGT BÖRJESON och Sven-Axel Månsson beskriver socialt arbete som “en ideologisk arena”. Det förklarar för mig varför de i Socionomen och på gårdagens kultursida försöker avfärda min artikel om Daniel Sigströms död (DN 30/5 1993) som en ansats att “förstöra välfärdsstaten”. För en ideolog är det förstås mindre väsentligt hur och varför denna pojke dog, det avgörande är i stället hur det talas om det och vem som vinner eller förlorar på all uppmärksamhet. Jag förstår, som sagt, men blir samtidigt en aning förundrad, eftersom jag trodde att Bengt Börjeson och Sven-Axel Månsson förestod professurer i vetenskapliga ämnen och inte konsultbyråer för ideologiproduktion.
För övrigt kan också ideologer ha glädje av en smula rationella överväganden: vem vet, kanske gynnas välfärdsstaten av att det sociala arbetet utsätts för en och annan kritisk artikel? Jag kan förstås inte garantera utgången – men kunde man inte hålla möjligheten öppen? Det skulle emellertid kräva att Börjeson och Månsson tog till sig fakta i fallet Sigström, i stället för att, som de skriver, “läsa undertexten” i min artikel. Med uttolkare av undertexter och tankeläsare kan det dessvärre inte föras någon meningsfull diskussion, de vet ju ändå bäst vad deras motpart “egentligen” har sagt.
På en punkt vill jag ändå kommentera deras utfall. De anklagar mig för att inte låtsas om svårigheterna i socialt arbete, missakta de ansvariga socialarbetarna i Gottsunda och även principiellt misstro “de solidariska insatserna . . . inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg”.
Jag har många gånger beskrivit socialtjänstens utsatta situation. Senast i Socionomen 4/94: att en dag vara terapeut och nästa dag tvingas agera polis är egentligen ett omöjligt yrkesuppdrag. Men det är också sant att jag har svårt att uppbåda någon aktning för tjänstemän som bryter mot lagar. Inte heller kan jag godta svårigheterna som ursäkt för att socialsekreterare vilseleder läkare och ljuger i journaler. Jag kan stödja och försvara de solidariska avsikterna bakom socialtjänsten som sådan, men jag ser ingen solidaritet hos tjänstemän som förtalar dem de är satta att hjälpa.
Av samma skäl har jag svårt att högakta professorer som, när de skall försvara ett katastrofalt socialt arbete, försöker lägga skulden på klienten! Det är nämligen den kusliga tendensen i Börjesons och Månssons artikel: Daniel Sigströms mamma som en nära nog avgörande faktor bakom det onda som hänt. Än tydligare framstår denna projektion i deras artiklar i Socionomen. Läs dem. De belyser vad som inträffat i Gottsunda och på ett sätt som författarna nog inte riktigt tänkt sig.
Inte heller hyser jag någon vidare aktning för journalister som bygger sina omdömen på hörsägen.
Jonas Fogelqvist beklagade i går att jag (8/10) inte bemötte hans artikel i Arena, utan nöjde mig med konstaterandet att den börjar med lättkontrollerad osanning. Han medger den (till hälften), beklagar ingenting, och övergår sedan till att upprepa valda delar av socialtjänstemännens försvarstal. Det mesta har vi läst förr (DN 18/6 1993) och det har utförligt vederlagts både av mig (19/6 1993) och genom JO:s utredning. Jag ser ingen anledning att upprepa vad jag en gång skrivit. Däremot förtjänar Fogelqvists debattmetoder att synas litet närmare.
Han åberopar tre kontrollerbara fakta till stöd för sina vidlyftiga slutsatser. Men samtliga är fel.
Det är “nonsens”, skriver Fogelqvist, “att hävda att pojkens epilepsi negligerats av fosterföräldrar och socialsekreterare . . . det kan vilken objektiv läsare av JO-utredningen som helst konstatera”. “Kontakter har tagits med pojkens läkare.” När, hur och av vem? Det framgår inte. Men Fogelqvist antar korrekt att läsaren inte springer till JO för att kolla vad som står skrivet.
Om Daniels sista år i livet skriver emellertid JO (sid 192):
Såvitt utredningen utvisar har från förvaltningen sida endast en kontakt tagits med läkaren och då först i mitten av december 1991 då, enligt journalen vid Sundsvalls sjukhus, (socialsekreteraren) Mona Salander lämnade sitt telefonnummer för det fall att (läkaren) Staffan Mjönes ville diskutera något “på den sociala sidan”. I övrigt har man från förvaltningens sida inte upprätthållit någon kontakt med sjukvården i Sundsvall. Detta är en brist. Som särskilt anmärkningsvärt framstår det förhållandet att läkare vid Sundsvalls sjukhus inte omedelbart underrättades, när Daniel lämnade familjehemmet för att bo hos (B).
Och vidare, sid 199:
Nämnden . . . åsidosatte sin skyldighet att upplysa Staffan Mjönes om alla de omständigheter rörande vården av Daniel i familjehemmet, som var av betydelse för hans bedömning som ansvarig läkare. Inte heller Staffan Mjönes har således fått kännedom om att krampsituationen för Daniel förändrades, så att seriekramper förekom.
Faktum nummer två: Fogelqvist har, i motsats till mig, inte undersökt fosterfadern E:s bakgrund, men går utan vidare i god för hans vandel. För att förstärka intrycket försöker han med följande: “Det enda Maciej Zaremba anför är en närmare tio år gammal historia då familjefadern rattonykter kört av vägen.” (Ett billigt knep, i artikeln “anförde” jag sex intervjuer med personer ur E:s närmaste omgivning.)
Fosterfadern E krockade med en åker utanför Gålsjöbruk den 4 augusti 1987. Enligt länsrättens dom (K 4383-87) har fordonet totalförstörts. E hade 0,78 promille i blodet och ett fosterbarn i bilen. I juni 1989 blev han godkänd som fosterförälder. Mellan rattfyllan och godkännandet gick det alltså ett år och tio månader, den enda tidsrymd som är relevant i sammanhanget. Men det är klart, i dag är “denna historia” om inte tio så över sex år gammal, och allt äldre för varje dag som går.
“Lögnen tryter aldrig mantel”, sade man förr i tiden (och menade att skall lögn bli trodd, får den blandas med sanning). Då kräver den många ord att vederlägga, vilket förstås är poängen med Fogelqvist debatteknik. Han riskerar inte mycket, sitt anseende bara, men lyckas kanske förvirra en och annan.
Faktum nummer tre: Jag skulle ha “förvrängt” hur familjehemmet E utsågs av socialtjänsten, påstår vidare Fogelqvist. E “rekommenderades naturligtvis inte av ‘barnplågare’ utan av kommuner som placerat barn hos hemmet i fråga”. En osanning blir inte sannare av att besvärjas med ett “naturligtvis”. Sidan 115 i JO-utredningen:
E fick (socialsekreterarna) kontakt med via HVB-förmedling och detta hem var det enda man gjorde djupintervju med.
Det är ostridigt att denna “förmedling” bestod av familjen K utanför Borås samt att fosterfadern K dömdes både i tingsrätt och i hovrätt (DB 496/92 och DB 12/94) till fängelse för mångårig misshandel av fem fosterbarn. Det är också ostridigt att de första signalerna om K:s våldsamhet och fru K:s pennalism nådde socialbyråerna redan 1980, vilket inte hindrade att familjen under hela 80-talet och fram till 1992 åtnjöt de bästa rekommendationer från ett tiotal socialkontor, vars omhändertagna barn (till ett pris av exempelvis 33 010 kronor per månad och barn) lärdes hut med bland annat knytnävar och sparkar.
Därmed också sagt vad en rekommendation från ett socialkontor kan vara värd. Det framgick nämligen under rättegången att flera av K:s fosterbarn inte vågade berätta om misshandeln för “sina” socialsekreterare av rädsla för att detta skulle föras vidare till K. Andra berättade – men blev inte trodda. Han hade ju så fina rekommendationer: från Hässleholm, till exempel. Och från – Uppsala. Just det. Från samma socialförvaltning som efter kommundelsreformen avknoppade Gottsundas socialtjänst.
Jag har ett särskilt skäl att uppehålla mig vid denna affär. Den åskådliggör nämligen vilken skada den ideologiska häxjakten på socialtjänstens kritiker redan åsamkat samhället (men kanske främst fosterbarnen). Genom att konsekvent misstänkliggöra granskare av socialtjänsten som “välfärdsstatens fiender” har debattörer av Börjesons och Fogelqvists sort nära nog lyckats med att lägga sordin inte bara på debatten – utan även på den normala informationshanteringen. Socialtjänsten blev på så sätt socialtjänstens angelägenhet. Hur skall man annars förklara att en dom som denna mot K inte ens fick en notis i Dagens Nyheter? (Mindre förvånande är kanske att den gick även Socionomen förbi, den hade ju fullt upp med att bortförklara Daniel Sigströms död.)
Själv kan jag inte riktigt värja mig mot slutsatsen att det var denna ängsliga tystnad som gjorde fosterfadern K och socialtjänsten i Gottsunda möjliga. Och att det tydligen krävdes en tragedi i Hedemora och en annan i Härnösand för att denna sektor skulle börja granskas av medierna på samma förutsättningslösa sätt som allt annat i samhället.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.