DN 2003-09-20

I EN ESSÄ HÄROMVECKAN (”Vad är vi skyldiga de döda”, 7/9) berättade jag om sjömännen på M/S ”Erik Frisell”. Fartyget torpederades 1940 av en tysk ubåt. ”Det var i början av kriget, innan tyskarna fått för vana att sänka också livbåtarna”, stod det sedan, som förklaring till varför alla de 34 ombord överlevde. 

Flera läsare har reagerat mot denna formulering, och med rätta. Det är inte korrekt att påstå att den tyska ubåtsflottan under andra världskriget ”fått för vana” att angripa skeppsbrutna. I själva verket lär det finnas ett antal misstänkta – men bara ett väldokumenterat fall: löjtnant Heinz Eck på U-852 som i mars 1944 uttryckligen beordrade sina män att slakta alla överlevande från S/S ”Peleus”. Befälet på U-852 rannsakades för detta i Hamburg efter kriget av en brittisk-grekisk krigsdomstol. Ecks advokat försökte rädda sin klient genom att hävda att denne bara lydde order. Heinz Eck var en krigsförbrytare, men han var ingen lögnare: han förnekade att det funnits sådana order och dömdes följaktligen till döden. 

Året dessförinnan, 1943, utfärdade däremot den tyska ubåtsflottans chef amiral Karl Dönitz en order som förbjöd ubåtsbesättningar att bistå sjömännen från de fartyg de sänkt. Det var på förekommen anledning: vid flera tillfällen hade tyska ubåtskaptener försett sina offer med vatten, mat, cigarretter, kompass eller förband till de sårade. Den omedelbara anledningen till Dönitz åtgärd var fallet Laconia i september 1942, då den tyska U-156 med däcket fullt av skeppsbrutna och livbåtar på släp blivit angripen av amerikanskt flyg. ”Vi måste vara hårda”, skrev Dönitz. Men där stod inget om att skjuta på överlevande. 

Ken Dunn, en brittisk amatörhistoriker och son till en överlevande maskinist från S/S ”Cardonia” (torpederad i mars 1942 av U-126), har dokumenterat åtta fall där tyska ubåtskaptener trotsat Dönitz förbud (mat, mediciner, kurs mot land etc), av allt att döma med amiralens goda minne. (I Nürnberg friades Dönitz från misstankar om krigsförbytelser inom ubåtskriget.) 

Visst skulle vi sova bättre om natten om vi fick tro att det krävs ett helt folk av nazister för att sätta världen i brand. Då skulle ju en upprepning framstå som osannolik. Jag antar att slentriandemoniseringen av tyska soldater kan tjäna ett sådant terapeutiskt syfte. Men bevisligen betedde sig långtifrån alla tyska soldater som nazister. Också denna åtskillnad är vi skyldiga de döda. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.