DN 2000-04-13
Man dricker inget ont anande sitt morgonkaffe och så kommer det: “Redan som ung”, meddelar speakerrösten i P 1, “släppte Velázquez en rad betydande porträtt.”
Kroppsspråk är förvisso inget nytt i kreativa sammanhang. Man kan värka fram en symfoni och det finns romaner som tarvat födslovåndor. Obstetriken är en gammal källa till skapares metaforer. Man gastriken? Släpper gör man väl ändå ofrivilligt – och sällan något konstfullt? Det började, mycket riktigt, med lättare produkter. Medan klassiska musikskivor kom ut i vanlig ordning, började popplattor släppas i recensionerna. Sedan kom turen till grövre förrättningar.
I mars 1997 släpptes en hel monitor på denna sida (44-tums, men platt som en tavla försäkrade skribenten. Som om detta kunde lugna någon). Vad kommer härnäst? “Nej, Tranströmer släpper inte i år.” “Nej, vi vet inte säkert om det var Homeros som släppte ´Iliaden´.”
Det är inte omöjligt. I fjol kunde vi åse Stockholms stadsarkiv släppa en skiva. Även ett fåtal böcker har landat på kultursidan genom denna process, samtliga, nota bene, av engelskspråkiga författare. Aldrig har väl Ulf Erikssons bevingade fras passat bättre:
“När jag hör sådana uttryck osäkrar jag min golvmopp.”
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.