DN 2008-04-07

Geert Wilders omdebatterade film om Koranen är uppenbart islamofobisk. Men är det EU:s, Natos, FN:s och näringslivets uppgift att strypa kritik mot islam, hur vrickad den än kan synas vara? Maciej Zaremba ser avståndstagandet från Fitna gå för långt.

Ponera att någon kristen sekt i Sverige blir besatt av de blodigaste passagerna i Bibeln och startar ett krig mot de ogudaktiga: sätter eld på moskéer, kvinnohus och synagogor, spränger abortkliniker och visar på nätet hur det går till att stegla sodomiter.

Vore det konstigt om vi fick en debatt om sambandet mellan illdåden och de Bibelord som terroristerna åberopar? Vore det onaturligt om en och annan debattör (som kanske själv hotats till livet) tappade omdömet och dömde ut hela Gamla testamentet som en hatskrift? Skulle vi tycka att sådan åsikt borde bemötas – eller skulle vi tysta ned den, av rädsla för att reta upp terroristerna ännu mer?

Frågan är inte hypotetisk. Häromåret skrev Eva Moberg att Gamla testamentet var en våldsmanual och dess Gud en fullblodsnazist. Och i förra veckan visade den nederländske politikern Geert Wilders kortfilmen Fitna på Internet. Den sade inget om Gud, men föreslog att hans tillbedjare skulle riva ut de sidor ur Boken som manade till våld. Men utanför filmen, i intervjuer, gick Wilders längre. Kallade Koranen fascistisk, jämförde med Mein Kampf och krävde att den skulle förbjudas.

I Mobergs fall blev följden en och annan animerad debatt i en tevesoffa. I Wilders fall blev följden kontinentalpanik. Självaste FN-chefen Ban Ki-moon fördömde filmen, så gjorde även EU:s utrikesministrar. Natos generalsekreterare uttryckte oro. Efter något dygn försvann Fitna – the movie från webbsajten Liveleak, vars anställda hotats till livet av islamister. Och därefter hotade också den nederländska industrin (bland annat Philips, Unilever och Shell) Geert Wilders med stämning – för att ha riskerat deras försäljning i muslimska länder.

Om inte förr så står det klart nu att i praktiken är inte yttrandefriheten en och odelbar. Det som kan sägas om Bibeln kan inte sägas om Koranen. Jag tillhör inte dem som ser denna inkonsekvens som ett oförlåtligt svek mot principen. Det är ju med ordet som med öppen eld i naturen: går bra i sumpmarker men inte i snustorra skogar. Den som tar till orda kan inte avhända sig allt ansvar för hur eldfängda hans lyssnare råkar vara. Talet var ju trots allt ett socialt fenomen innan det blev en monologisk rättighet. Jag tror inte att någon skulle hävda att den som på skoj ropar det brinner i en teatersalong nyttjar sin yttrandefrihet. Han skapar livsfara. Förstår han det inte själv, bör någon tysta honom.

Om man accepterar detta argument (vilket jag menar att man kan göra) måste man samtidigt medge hur nedlåtande det blir när det kommer till islam: Vi måste behandla muslimer med större hänsyn än vi behandlar kristna eftersom vi är den starkare parten, bär på en kolonial skuld samt därför att många muslimer varken accepterar en historisk läsning av Koranen eller delar vår överlägsna uppfattning att tolerans och yttrandefrihet skall gälla också religionen.

Det ligger en hel del i detta – men hur mycket? Var finns den punkten där hänsynen för Den Andres konservatism och mindervärdeskomplex övergår i ett svek mot dem som vill göra sig fria? Jag är rädd att reaktionerna på Wilders film passerat denna punkt.

Wilders film utgår från fem Koran­stycken som manar till våld mot de feltroende. Sedan kommer vrålande mullor som viftar med svärd och eggar sitt folk att göra slag i saken. Därefter bilderna av verkställigheten: World Trade center, Madrid, London, hängningar av homosexuella, nackskott för otrogna kvinnor, halshuggningar, med mera. Wilders behöver inte själv etablera sambandet mellan Koranen och massakrerna – det gör mullorna åt honom.

Så långt är det korrekt. Slaktarna åberopar Muhammeds välsignelse. Men sedan blir det sinnesrubbat. Någon annan tolkning av Koranen har Wilders inte sett till. I stället samkör han flera ylande mullor, som lovar att islam skall ta över världen, med statistiken över det växande antalet muslimer Europa samt en rad tidningsrubriker: könsstympade kvinnor och unga män i Amsterdam som lovar att dräpa sin mor och sin syster ifall de älskar med fel person. Plötsligt blir alla muslimer talibaner. Eftersom själva giftet, enligt Wilders, finns i deras tro.

Han verkar tro att religiösa människor oreflekterat suger i sig Skrifternas bokstav och agerar därefter. Vore jag tevechef skulle jag refusera Wilders film, eftersom den är en nidbild av religiositeten. Och jag skulle inte bli orolig för yttrandefriheten om den blev refuserad av alla andra – med samma argument. Jag skulle bli positivt överraskad.

Dessvärre är det inte det som saken gäller. Det var inte kvaliteten som stoppade Fitna – the movie utan enfalden och ängslan. Det är de som är vårt problem, inte Wilders film, som världen kan vara utan. Som den tyska journalisten Fatma Aykut skrev i Der Spiegel den 31 mars: För henne som muslim var filmen närmast harmlös, eftersom den var så enfaldig i sina försök att göra alla muslimer till terrorister. Däremot, skrev hon, är det knappast politiskt korrekt att medge, att Fitna har en viss sprängkraft … … det överhuvud möjligt att i dag göra en islamkritisk film utan risk för mord, protester och andra våldsamheter? Jag ställer den frågan som muslimsk kvinna. 

 Man kan förstå att Nederländernas regering kände sig manad att ta avstånd från filmen, eftersom denne Wilders med medias hjälp tagit Holland som gisslan och eftersom många människor i diktaturländer tror att allt som publiceras i Europa är regeringens ståndpunkt. Men vad hade EU och Nato med en holländsk kortfilm att göra? Sedan när ansvarar dessa organisationer för vad 500 miljoner européer har på hjärtat? Och förstod FN:s generalsekreterare vad han gjorde när han dömde ut Fitna som en antiislamisk film?

Här kan det bli svårt att bli rätt förstådd. Wilders film uppfattas med rätta som antimuslimsk, eftersom upphovsmannen är en deklarerad islamofob. (För en gångs skull är det annars så missbrukade begreppet på sin plats). Likväl var det omdömeslöst av Ban Ki-moon att kalla filmen så, eftersom nästan samma film, gjord av en iransk marxist eller feminist (eller av Voltaire, som inte heller var så noga med nyanserna), kunde vara en rasande protest mot prästerskapets totalitära anspråk. Antireligiös, helt enkelt. Men nu har mullorna fått FN:s ord på att den sorts oresonliga religionskritik som en gång närde Upplysningen är antiislamisk, värd att fördömas, alltså brottslig! Precis som mullorna alltid har sagt … Så nästa gång de hänger en iransk Voltaire, hoppas de kanske på större förståelse.

De nederländska storföretagens ingripande är än mer historiskt än FN-chefens. Philips, Shell, Unilever, med flera, hotar alltså enskilda holländare med skadestånd om deras förgripligheter misshagat någon diktatur till den grad att bolagens bokslut lidit skada.

Detta erbjudande om nya utpressningsmetoder mottogs säkert tacksamt i Teheran, Peking och Moskva. Varför hota och larma – när man kan förhandla direkt med Europas företagsjurister? De kritiska artiklarna om Kina i holländsk press är förstås sårande för folket, som överväger att bojkotta era varor … Kanske har Wilders-affären det goda med sig att vi blir varse villkoren i den globaliserade världen. Tycker du också att protesterna mot stening av kvinnor kränker muslimer och skadar din aktiekurs? Handla dina fiskpinnar hos Findus. Ett företag i Unilevergruppen. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.