För sex år sedan misshandlade en vit FN-medarbetare en svart kollega med ett järnrör. Maciej Zaremba berättar om en nedtystad rättsskandal.

När vi blir tagna på sängen av omvälvande händelser (som Sovjets fall eller mullornas revolution i Iran) beror det på att ingen rapporterat om det som förebådat sammanbrottet. Alla dessa förskjutningar och sprickor som ägde rum dessförinnan var liksom för små eller för banala för att slå sig fram i nyhetsflödet. Jordskred gör sig i teve. Erosionen som skapade jordskredet gör det inte.

Därför finns det skäl att redan nu berätta om FN-mannen Samson G Mariam. Han är en sådan spricka. Om en dag, vilket Gud förbjude, Förenta nationerna bryter samman och inte ens afrikanska stater skyndar till dess försvar, kommer det som hänt honom förstås på rätt sätt.

I nästan sex år har han väntat i Addis Abeba på att rättvisa skulle skipas. Att han väntat så länge beror på att händelsen inte var nog dramatisk för att noteras utanför Etiopien. Till exempel överlevde Mariam misshandeln. Men hade han dött skulle rubriken ”Vit FN-anställd sparkar ihjäl svart kollega, får reprimand” haft goda chanser att ta sig utanför Afrika, kanske ända till New York.

När Mariam den 28 november 2003 skulle hämta sin bil vid FN-kontoret i Addis ser han en man som slår på bilen med ett järnrör. Mannen är Lawrence Peterson, amerikansk medborgare och FN:s säkerhetschef för Etiopien och Djibouti. Peterson är ond över att Mariam tagit hans parkeringsplats. Därefter ser flera FN-anställda hur Peterson överfaller Mariam med järnröret. När denne fallit till marken fortsätter misshandeln med sparkar, till Peterson övermannas av sina egna säkerhetsvakter.

Mariam tas till sjukhus med krossår i huvudet och ett brutet revben. FN-kontoret i Addis är i uppror. Av en protestlista daterad samma dag och undertecknad av över två hundra anställda framgår att överfallet på Samson G Mariam inte är det första fallet av brutalitet från amerikanens sida. Men den här gången har det dessutom karaktären av offentlig förnedring.
Alltså vänder sig Etiopiens regering till UN Economic Commission for Africa med begäran att utlämna Lawrence Peterson till rättvisan. Han är förvisso FN-anställd med särskild immunitet. Men enligt avtalet mellan FN och Etiopien gäller immuniteten endast handlingar som FN-folket begår inom ramen för FN-uppdraget. Den får inte brukas för att hindra rättvisans gång i vanliga brottmål. Immuniteten är till för att skydda FN:s intressen, inte individernas. Enligt FN:s egna regler skall nu alltså FN i Etiopien be generalsekreteraren i New York att upphäva Petersons immunitet, på det att rättvisan skall skipas.

Sex veckor senare i februari 2004 kommer svaret från Kingsley Y Amoako: Peterson skall inte överlämnas till rättvisan, ty den ”olyckliga incidenten” mellan två FN-anställda inträffade på FN:s parkering och är därför en intern FN-affär som skall hanteras enligt FN:s egna regler. Vad det innebär i praktiken? Att säkerhetschefen blir suspenderad i två veckor samt skriver ett brev till Mariam där han erbjuder sina ursäkter.

Här undrar nog läsaren varför denna artikel kommer så sent. Det beror på att Samson G Ma­riam verkligen litat på FN. Han går inte till medierna, han anlitar i stället en svensk advokatbyrå (Bratt & Feinsilber), som skriver artiga brev till ansvariga instanser, inklusive FN-chefen Ban Ki-moon, i förvissning om att ett så flagrant brott mot FN:s regler kommer att rättas till, bara överheten får reda på fakta. Först när han får det sjunde svaret från New York som rabblar diarenummer men inte ens låtsas ha uppfattat hans begäran ger han upp hoppet och kontaktar DN.

Mariams begäran är att Peterson skall rannsakas för överfallet. Och hans fråga är på vilken laglig grund som FN lät immuniteten skydda en chef från ansvar för misshandel. Det är en fråga som också FN:s bästa vän Sverige har skäl att ställa. Fallet Peterson bildar nämligen prejudikat. Om en FN-man inte kan ställas till svars för överfall på FN-parkering, hur blir det med våldtäkter på FN-kontor och andra övergrepp?

Frågan är inte retorisk. I Addistidningen Reporter (15 feb 2004) berättar etiopiskor anställda hos FN (anonymt) att deras anmälningar av sexuella övergrepp avskrivs utan utredning. ”Omöjligt att bevisa”, hette det. Misshandeln av Samson G Mariam var bevisad bortom varje tvivel, men förövaren gick fri med hänvisning till samma immunitet som dessa kvinnors chefer också åtnjuter. Man behöver ingen fantasi för att inse vilket rättslöst ställe United Nations’ Economic Commission for Africa i Addis Abeba blev för infödda kvinnor efter detta beslut. Blev de antastade på gatan kunde de gå till polisen. Blev de ofredade på FN-kontoret fanns ingen att vända sig till.

Maciej Zaremba