Category: Polen

Det finns inget stopp
för den polska hatspiralen


DN 2019-01-16

Mordet på den liberale borgmästaren Paweł Adamowicz i Gdansk är ytterligare ett tragiskt uttryck för det politiska sönderfallet i Polen. Maciej Zaremba konstaterar att det är lätt att släppa loss demoner, men att det inte går att kalla dem tillbaka.

När det polska regeringsplanet störtade utanför Smolensk i april 2010 skrev jag under natten en artikel som jag kanske borde ångra. Jag såg bilderna av forna bittra fiender som bad varandra om förlåtelse och jag tänkte att en katastrof av sådana dimensioner bara kan ena det splittrade landet. ”Min slaviska själ viskar till mig att den här sorgen inte kommer övergå i bitterhet eller vrede. Kanske därför att den är så stor att den måste delas.”

Jag kunde inte ha mer fel. Det tog inte många dagar innan populistledaren Jarosław Kaczyński började exploatera katastrofen för att så misstro och hat.  Det kom att heta att olyckan var ett attentat, genomförd av Polens liberaler och Vladimir Putin i förening. Därmed var tonen satt för politiken. Kaczyńskis politiska motståndare hade inte bara fel idéer, de var onda människor, landsförrädare och av genetiskt sämre sort. Det är för att de vill sitt land illa som de försvarar rätten till abort och tolererar homosexualitet. Och tänker släppa in muslimer.

Det fungerade. Fem år senare vann Kaczynskis parti PiS valet på denna retorik plus löften om dramatiskt höjda bidrag och pensioner. Efter tre år av PiS styre är Polen ett land med lägst tillit i Europa och där många familjer inte längre kan dela ett söndagsbord.

Sorgen som drabbar Polen nu lär de inte heller kunna dela.

I söndags mördades den liberale borgmästaren i Gdańsk Paweł Adamowicz under en välgörenhetsgala. Inramningen kunde inte bli mer symbolisk. Stiftelsen WOŚP, som i tjugosex år genom auktioner och konserter samlat pengar till utrustning för sjukvården är det i särklass mest omtyckta medborgarinitiativet. Årets insamling inbringade motsvarande en kvarts miljard kronor. Det var när Paweł Adamowicz skulle tacka sina landsmän för deras empati som han fick en kniv i hjärtat.

Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien.

Knivmannen skrek i mikrofonen att Adamowicz måste dö eftersom det var hans parti som satte honom i fängelse fem år tidigare. Stefan W, som mördaren heter, blev den gången dömd för en rad väpnade rån, som han också erkände. Allt tyder på att 27-åringen inte är frisk i huvudet. Innan han börjat råna banker vårdades han av psykiatrin. En ensam vettvilling?

Kanske vettvilling, men ensam om det?

Få andra politiker har blivit mer smutskastade av Polens statstelevision och nationalistmedia än Paweł Adamowicz. Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien. Han har dessutom haft fräckheten att vinna tre borgmästarval på denna politik. I juni 2017 blev han (tillsammans med tio andra borgmästare) dödförklarad av extremistorganisationen Młodzież Wszechpolska (Allpolsk Ungdom). Dokumentet sprids på nätet, med bild på Adamowicz. ”Dödsbevis” står det. ”Utfärdare: Den polska nationen.” ”Dödsorsaken: liberalism, multikulturalism, dumhet.” Ja, det står också att dödförklaringen är ”politisk”. Men dokumentet, med Polens vapen, ser ut som dödsattest.

Hur reagerade det officiella Polen? För två veckor sedan tog den forne ledaren för Allpolsk Ungdom plats i regeringen. Adam Andruszkiewicz blir som minister ansvarig för digitalisering och sociala medier. Och en vecka tidigare beslutade åklagaren att ”dödförklaringen” av Adamowicz varken uttryckte hot eller missaktning, utan var ”uttryck för politiska åsikter” samt ”missnöje med borgmästarens initiativ”, vilket omfattas av yttrandefriheten.

Säkert av en slump råkade Jarosław Kaczyńskis stats-tv i torsdags sända ett hetsinslag också mot WOŚP, stiftelsen på vars gala Adamowicz blev mördad tre dagar senare. I ett slags dockteater fick man se hur de insamlade pengarna hamnar i fickan på en vidrigt vanställd, men igenkännbar oppositionspolitiker. Bara en tia blir kvar till de behövande. En märklig sedel, när man tittar närmare. Den har en Davidstjärna i vänstra nederkanten.

Dagen efter mordet gav Polens president Andrzej Duda och även Jarosław Kaczyński uttryck för bestörtning och sorg. De kanske menar det. Men det är för sent. De blir inte trodda ens om de gråter. Däri ligger Polens tragedi.

Om några veckor kommer kanske en åklagare säga att man inte funnit kopplingar mellan knivmannen och högerpolitiker. Det kan vara sant. Men varannan polack kommer att misstro beskedet, eftersom åklagarna numera är underställda nationalistpartiet.

När misstron nått en viss nivå finns ingen väg tillbaka. Den gripne var inte ens förhörd när landets ledande oppositionstidning slog fast att dådet var ett politiskt attentat. Och Adamowicz kropp hade knappt hunnit kallna när Kaczyńskis tv började peka ut offrets partivänner som ansvariga för mördarens sinnelag. Var det inte deras ilskna ord om PiS som gjorde folk våldsbenägna? Det måste sägas att den nedrigheten, som indirekt gjorde offret vållande till sin egen död, till och med fick ett par högerskribenter att ropa ”skam”. Men de är för sent ute.

Nej, denna tragedi inte lär sätta stopp för den polska hatspiralen. Jarosław Kaczyński kommer att fortsätta med sin söndringspolitik, den enda han behärskar. Man kan släppa loss demoner, men det går inte att kalla dem tillbaka. Återstår att försöka rida på dem.

Jag fick grundligt fel för nio år sedan. Jag kan bara hoppas att jag får det också nu.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Den uträknade polackens revansch


Få européer har fått det så mycket bättre på kort tid som polackerna. Just därför undrar många varför de röstat fram en bakåtsträvande regering. 
DN 2016-02-21

Den svarte mannen i kupén som svarar på fem språk i sina tre mobiler är från Kongo. Han är en ”underlättare”, berättar han. Vilket visar sig gå ut på att hjälpa polska affärsmän till gruvlicenser i Afrika.

”De vita fattar inte att de inte bara kan be om möte med ministern. Först måste de ge presenter till hans kusiner. Det är där jag kommer in. Jag känner alla.”

Mutor alltså?

”Så säger ni i Europa. Men jag jobbar i Afrika. Ministern skulle skämma ut sig om han inte försörjde sin klan.”

Vi är ensamma i kupén så jag passar på att fråga om mutläget i Polen.

”Å nej, det är slut med det. Alla har blivit rädda.”

För finanspolisen?

”Dem också. Men mest för tidningarna.”

Tåget som tar oss från Wroclaw till Warszawa är både snyggare och bekvämare än X 2000. Det visar sig att toaletter städas under gång. Konduktören som annonserar en försening på två minuter låter som han beklagade ett dödsfall. Det är i sin ordning. Polska fjärrtåg är numera punktligare än de svenska. Det säger kanske inte mycket. Men de är också punktligare än Deutsche Bahn.

Om ett folks nivå av trivsel berodde på sådant som statistik kan mäta borde Polen vara Europas friske man. Landet har i åtta år haft den högsta tillväxten i Europa, mer än fördubblat sin export, halverat andelen fattiga liksom arbetslösheten. Också Herr Underlättares intryck visar sig vara korrekt. Brottsligheten (inbegripet korruptionen) sjunker snabbare än i andra länder. Och frågar man efter livskänslan har andelen nöjda med livet stigit från 60 procent 1991 till 80 procent i fjol. Samma sak med hälsan. Tre av fyra säger sig tillfreds med sin kropp och själ, mot bara tre av fem för två decennier sedan.

Låt oss lägga till sådant som inte gör sig i tabeller. För första gången på århundraden har Polen militära garantier för sin suveränitet. Troligen har inget annat land haft så påtaglig nytta av EU-medlemskapet. Polen inkasserar det högsta EU-stödet av alla länder, mellan 2014 och 2020 kan man räkna med 820 miljarder kronor i diverse stödbidrag. Också den nationella självkänslan fick häromåret en efterlängtad subvention, när en polack (Donald Tusk) blev ordförande för Europeiska rådet.

Man kunde tycka att en regering som kan ta åt sig äran för en stor del av detta kunde räkna med fortsatt förtroende. Men väljarna tyckte annorlunda. I oktober slog de världen med häpnad. De röstade fram Lag och Rättvisa (PiS), ett parti som hävdar att EU är ett hot mot polsk moral, att landets ekonomi är på fallrepet, medborgarna plundrade och bedragna av lömska ”eliter” och staten genomrutten. Allting måste rivas ned och byggas upp från grunden, var det vinnande budskapet.

Tre månader senare var det PiS-regeringen som i sin tur slog en del av sina egna anhängare med häpnad. Ingenstans i PiS program står det att Polen skulle må bra av att förvandlas till en polisstat. Men i februari 2016 är den redan på plats, om än så länge på pappret.

Lagen om åklagarna ger en politiker (justitieministern) rätt att ingripa i varje enskilt rättsfall. Han kan beordra en åklagare att gripa en medborgare, inleda förundersökning, avlyssna telefonen, anställa brottsprovokation och väcka åtal. Ministern är också fri att under tiden upplysa media om vad som enligt hans åsikt belastar den misstänkte. Och skulle den skandaliserade frias i domstol, kan inte ministern klandras för förtal. I nästa steg lovar regeringen att ge ministern rätt att begära resning i de fall han funnit att domstolar inte dömt rättvist.

Redan samma dag som lagen går genom får Polen en försmak av den rättskultur som väntar. Från parlamentets talarstol antyder vice justitieministern Patryk Jaki att en namngiven oppositionspolitiker driver en bordell i sin våning. Det hade han nämligen hört. Kunde det vara sant?

Nej, det är inte sant och det vet Patryk Jaki. Talmannen beordrar honom att lämna talarstolen, oppositionen kräver att ministern skall avsättas. Men premiärministern Szydlo vägrar: ”Han är ett starkt kort.”

Onekligen. Ett annat starkt kort heter Witold Waszczykowski. Polens nya utrikesminister hann knappt tillträda då han upplyste världen (via Bild-Zeitung) att varken cyklister, vegetarianer eller ens ”rasblandning” är förenligt med polska traditioner. I en annan intervju kallade han Europaparlamentets ordförande, socialdemokraten Martin Schulz för både ”obildad” och ”extremvänster”.

Det tog en rad polska och tyska regeringar 25 år, en del mod och mycket möda att bygga upp vänskapliga relationer. Nu har Beata Szydlos regering på två månader lyckats förstöra en stor del av den tilliten. Hennes ministrar försitter sällan chansen att få det tyska att förknippas med nazismen, alternativt storkapitalet, som Szydlo lovar att freda Polen från. Nyligen tog hennes partichef Kaczynski stolt emot titeln ”Årets man” från tidskriften ”Wprost” som veckan innan hade Merkel på omslaget – utklädd till Adolf Hitler. Medan justitieministern Ziobro läxade upp EU-kommissionären Gunther Oettinger. Denne borde hålla inne med oförståndigt tal om polska medielagar eftersom han är tysk. För den händelse han inte blev förstådd tillade Ziobro att hans egen farfar ”kämpade under kriget mot tysk kontroll.”

Detta är inte något olycksfall i arbetet. Tonen angavs av PiS enväldige ledare Jaroslaw Kaczynski redan i december, då han yttrade att de polacker som kritiserar hans regering utomlands tillhör en ”genetiskt sämre sort”, med landsförräderi i anlagen. Varpå en riksdagsledamot fyllde på med att det är ”judiska bankirer” som bekostar gatuprotesterna mot regeringen.

”Det är som om någon kastat ned en handgranat i latrinen”, säger en hög regeringstjänsteman på UD i Warszawa. ”Vi är alla nedstänkta med träck.”

Vad har polacker gjort för att förtjäna detta öde? En hel del, vill jag mena. Men låt mig först bemöta en farhåga. Nej, Polen har inte drabbats av längtan efter en Putin eller en Orban. Inte ens den minoritet som fört fram PiS till makten önskade göra stats-tv till partiets megafon och åklagarna till dess polis. De lockades av löften om högre pensioner, barnbidrag och gratis läkemedel åt alla 60 plus. Samt av något annat, mera svårbestämt – en bättre självkänsla?

Det som nu pågår kan därför beskrivas som kidnappning – först av väljarnas vilja och därefter av staten. PiS demokratiska underlag består nämligen av blott 19 procent av de röstberättigade. Att detta räckt för att få obegränsad makt över staten borde bli en tankeställare långt utanför Polen.

Det finns fler skäl till varför Polens affärer borde angå oss alla. En del av de politiska missgreppen som kantat PiS väg till makten är förvisso mycket polska. Men det större mönstret har en del gemensamt med SD:s framgångar i Sverige.

Det finns en ”italiensk” förklaring till kalabaliken i Polen. I reportageboken ”Ack Europa!” (1987) noterar Hans Magnus Enzensberger att det inte verkar spela någon roll hur mycket regeringen än vanstyr landet, Italien tuffar på ändå, till synes oberörd av politiken.

Enligt denna tolkning var det av pur leda som polacker bytte ut en liberal regering mot en auktoritär. För deras livhank skulle det ändå inte göra någon skillnad.

Och det kan faktiskt stämma för somliga. För femton år sedan ansåg var fjärde polack att hen hade staten att tacka för att hen fått det bättre. I dag har folk det betydligt fetare, men bara fem procent tillskriver politiken någon del i detta.De flesta menar att de har sig själva, ödet eller andra män­niskor att tacka.

Det är dramatiska resultat, i synnerhet när de ställs samman med frågor om tilliten. Där ligger landet i botten av tabellen. Nästan varannan svensk utgår från att andra vill hen väl, men det gör bara var tionde polack. Ganska märkligt, eftersom de flesta (78 procent) samtidigt uppger att de känner sig trygga på nattliga promenader. Så tydligen är det inte gatuvåldet som får dem att misstro sin nästa.

Det räcker att slå upp en tidning eller slå på tv för att inse vad det är. Här och var förekommer ännu en smula politisk debatt. Men i övrigt handlar politiken nästan bara om hotbilder, förräderi, förtal och oegentligheter. Om med vilka könsord ledamoten A smädat B, om C är landsförrädare och D antisemit, huruvida E tänker hämnas på F, om G lyckas manövrera ut H, eller vad K påstås fått från M för att vittna falskt mot N. Och så vidare, hela alfabetet.

Alla länder drabbas emellanåt av skandaler. Men de polska tillåts aldrig att gå över. Femton år gamla affärer är som nya, småsaker blir till följetonger. Inget rykte tycks för svagt för att väcka krav på rannsakan och räfst.

Det har sagts att polacker lever i två världar. I den verkliga tycks det mesta på väg åt rätt håll. Tågen avgår i tid, välståndet stiger, ungdom gör plats för äldre, rörmokaren saltar inte räkningen. I den politiska världen, den som syns i media, råder girighet, nepotism, dubbelspel och svek. I en enkät 2013 svarade alarmerande 65 procent av de tillfrågade att det inte fanns något parti de ville rösta på.

Mediernas fel, som vulgariserat politiken till såpopera? Ja, men bara till en del. Det är faktiskt den politiska klassen som havererat. Inte så att den skulle vara så korrupt som den framställs, långt därifrån. Men den har ofrivilligt skapat denna bild genom att ersätta politisk debatt med att måla upp skräckbilder av motståndarlägret. Man får förstå de polacker som vänder sig bort. Svårare att förstå hur det kunnat hända i ett land vars politiker bara en generation tidigare uppvisat enastående klokhet, när de lirkade Polen ut ur Sovjets grepp. Minnet av denna storhetstid gör det förstås ännu svårare att uthärda nuet.

Inget är lättare än att ex posteriori klandra politiker för att de inte förstod vad de gjorde. Dock vill jag mena at den liberala polska Medborgarplatformen, som nu efter åtta år besegrats av nationalisterna i PiS, begick ett stort misstag. Liksom socialdemokratin i Sverige trodde man sig kunna mota mörksens krafter genom att påpeka hur mörka de är.

När det heter att ett land ”dras isär” tänker folk på ekonomin. Men det är inte livsvillkoren som i första hand gjort Polen till Europas mest söndrade land. Det är kulturen. Eller, mera exakt: känsla av mindre värde omtolkad till kulturkrig. De polska liberalernas (liksom vänsterns) misstag bestod i att de lät sig lockas till att spela med i ett riggat ödesdrama.

Jag ber om ursäkt om någon tycker att denna text krånglar sig fram. Så blir det när man försöker beskriva ett skeende som inte passar i något känt schema.

De kallas för ”burkar”. Om burken inte skäms över sin status (vilket hen i regel gör) kommer studentkamraterna hjälpa hen på traven: anmärka på ordvalet, flina åt uttalet, klädsmaken och bordsskicket. Eller bara inte låtsas att hen finns. Burkarna kallas så efter de glaskärl med inläggningar som de antas ha fått med sig från byn.

Jag minns min häpnad en gång i tiden vid upptäckten av studentnationer. Kunde man i Uppsala ståta med att vara från Mora? En polsk student från landet döljer sin härkomst, ty ”landet” står i Polen nästan entydigt för obildning, trångsyn och råa seder. Vill man förnedra en polack kallar man honom cham. Bondtölp. Polskans vanligaste smädeord dryper av klassförakt. Det var så lantadeln talade om sina trälar.

Språkbruket speglar en dyster realitet. Till följd av livegenskapen (som upphörde först 1815) och förintelsen av Polens judar är kulturavståndet mellan storstadades medelklass och landsbygd långt större än i de flesta andra länder. Klassresan från åkern till högskolan, som så många svenskar gjort under början av 1900-talet, var tills ganska nyligen nästan otänkbar i Polen.

Jag drar upp detta eftersom denna kulturklyfta har kommit att förgifta politiken. Tjugofem år efter kommunismens fall har det ekonomiska gapet mellan stad och land krympt väsentligt. Samtidigt har det mentala blivit större.

Kulturförändringar tar tid. En extatisk Prideparad är numera nästan lika cool i Warszawa som den är i Stockholm, fast den var otänkbar för tio år sedan. Men tjugo mil därifrån, i Bialystok, är den fortfarande nästan lika otänkbar som den var i Sverige året jag kom hit, 1969.

Polens lycka och olycka är att från året 1989 började tiden rusa fram. Samma mentala resa in i moderniteten som tog sjuttio år i Sverige avverkade polacker på tjugo. Det vill säga – halva Polen: det urbana, det utbildade, det självsäkra. Den andra halvan, i småstäder och i byarna där människor behöver varandra och inte har råd att utmana sederna – kände inte igen sig längre. Får man tala så vanvördigt om Gud, familjen och våra polska hjältar? Smutskasta kyrkan och nationen? Propagera för homosexualitet? Och vem betalar dessa filmer där fromma bönder framställs som hatiska råskinn?

Det är denna känsla av ringaktning som Jaroslaw Kaczynski blåser under och exploaterar. Nyckelordet i hans valkampanj var ”förakt”. Det heter att ”det vänsterliberala etablissemanget” föraktar sitt folk: framställer polacker som värnar familjen, tron och traditionen som efterblivna, primitiva och en fara för demokratin. Men vi skall inte skämmas för att vi varken tål bögar, muslimer eller feminister och säger detta på ett rakt och enkelt språk. Det är ju vi som är folket, de riktiga polackerna, i motsats till de där – och här brukar det komma ett otäckt nyord. Wyksztalciuch är en person som på grund av sitt diplom anser sig veta allting bättre än det äkta folket. Oöversättligt. Plugghora? Seminariebög? Något i den stilen.

Denna retorik hade inte gått hem om den inte rörde vid verkliga känslor av förödmjukelse. Med en aningslöshet som nog bara kan förklaras med högmod valde polska liberaler att bekämpa osunda åsikter genom utskämning och stigmatisering. Alltså samma skampedagogik som man i Sverige försökt använda mot SD-väljare: vi behöver inte tala med dem, det räcker att brännmärka. Det är bara det att en taktik som i Sverige är bara felslagen blir direkt söndrande i Polen, där språket nästan per automatik uttrycker skillnaden mellan det passande och det skändliga i klasstermer.

”Rädda demokratin! Göm valsedeln för mormor!” hette det under valkampanjen 2007. Maningen åtföljdes av bilder på tanter i ulliga baskrar av mohair. Det speciella med Polen är att ingen feminist invände mot att kvinnor framställdes som för dumma för att anförtros rösträtten. Eftersom kvinnorna var äldre, kyrksamma och från landet.

Jag tror att det kvickhuvud som uppfann parollen har skäl att ångra det nu. ”Mohair” har blivit till en vattendelare i det polska kulturkriget. För de liberala står det för allt förkastligt: homofobin och den folkliga fromheten, rasismen och abortmotståndet, trångsynt nationalism och simpla seder, samt sovjetnostalgin, allt i samma paket.

Som svar på detta blev samma basker (gärna röd-vit) för PiS symbolen för det äkta och folkliga Polen. Som värnar det ofödda livet och kolgruvorna, den sanna tron och minnet av Polens hjältar, traditionen, landets oberoende och lokalbutikens fortbestånd – mot nihilister, ekologer, EU, liberaler, feminister och stormarknader. Alla dessa onda och opolska fenomen som liberalerna hämtat från det dekadenta Väst.

Jag tror inte att PiS-partiet hade lyckats med konstycket att mobilisera det folkliga mot ”eliterna” om inte de välmenande liberalerna och vänstern hjälp dem på traven. Säger man i Sverige att homofobin är pöbelaktig är det ingen särskilt grupp som tar åt sig. Säger man det i Polen tar miljoner åt sig, däribland en del studenter med glasburkar i kylskåpet.

Det är som om Polens liberaler inte förstod att de tagit över ett klassamhälle, eller att bitterheten kunde gå i arv.

I ett relativt jämlikt land som Sverige går det an att lägga ned hela industrier (varv, gruvor, stålverk) utan att de friställda känner sig berövade all respekt. Annat i Polen, där fallhöjden från ortdrivare till nattvakt är oändligt mycket högre.

De polska gruvarbetarnas högtidsdräkt är så ståtlig (tuppfjäder i hatten, silverknappar) att utlänningar tar dem för livgardet. Under kommunismen hade folk i den tunga industrin eländiga arbetsvillkor, men jämförelsevis hyfsade löner, förtur till begärliga varor, egna semesterhem och framför allt – anseende. Det var ju de som byggde socialismen. Lovtal, medaljer, mottagningar, bilder i tidningen. Under demokratin blev de nästan över en natt ett ömkligt överskott i en smutsig och olönsam industri.

Ett par miljoner fick göra en omvänd klassresa, från jordens salt till knappt anställningsbara. Troligen var det ofrånkomligt. Men behövde det gå så brutalt till, så utan känsla för smärtan i fallhöjden? Nu kommer i vart fall notan. Det är de onödiggjorda i tung industri och deras barn som tycks beredda att rösta på vilken högerextremist som helst, bara den lovar att göra slut med ”liberalerna”.

Varför de inte röstar på vänstern i stället? En bra fråga. Efter oktobervalet är det polska parlamentet ensamt i Europa om att inte hysa något rött, rosa eller ens grönt i sina bänkar. Sejmens vänsterflygel börjar med politiker av Annie Lööfs åsikter. Sex vänsterpartier ställde upp i valet, inget kom in. Dessa nästan två miljoner bortkastade röster är huvudförklaringen till att nationalisterna PiS med sina 37 procent fick egen majoritet. Men det betyder inte att klassiska vänsterfrågor är borta från agendan.

Om PiS skall hålla vad man lovat blir det gratis daghem åt alla. De äldre får fri medicin och högre pensioner, lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor. Det skall bli slut på utförsäljning av vårdcentraler och på korttidsanställningar. Järnvägen skall åter bli statlig och stats-tv reklamfri. Och så en särskild bankskatt. Samt höga barnbidrag och mera pengar till kulturen.

En del av dessa krav fanns också på den splittrade vänsterns listor. Men de drunknade i larmet kring konstgjord befruktning, partnerskap, könskvotering, samt kyrkans intrång i politiken. Viktiga frågor allesammans, men kanske inte helt brännande från en friställd varvsarbetares perspektiv. I efterhand verkar det nästan som en taktik från PiS sida att genom grova utspel provocera vänstern till ständiga reaktioner i just dessa frågor.

Ibland behövdes ingen provokation. Här blir en teaterchef upprörd över att Bergoglio valts till påve. Hon har nämligen hört att Bergoglio på 70-talet skulle ha stött den argentiska juntan. Så på Facebook kallar hon påven ett könsord, det mest vulgära polskan äger. När saken blir offentlig säger hon inte att hon druckit, att det var privat, att hon beklagar ifall någon… Hon står för ordvalet. Aldrig att hon ger efter för skenheliga katoliker. På dem bara!

Nog skulle det bli reaktioner om en svensk teaterchef kallade en lika vördad person – säg Anna Lindh – något lika sexistiskt. Som väntat höjs det röster för att teaterchefen skall lämna sin post. Varpå tvåhundra kulturpersoner skriver ett långt försvarstal. De värnar teaterchefens yttradefrihet, vilket är nödvändigt. Men de har inga synpunkter på hennes ordval. Nu blir det fritt fram att sprida bilden av ”eliten” för vilken ingenting står högre är något annat – och av yttrandefriheten som elitens privilegium att för nöjes skull håna det enklare folket.

Sådan är den tragiska dynamiken i dagens Polen.

Det heter att historien är summan av händelser som hade kunnat förhindras. Det var Jaroslaw Kaczynski, den lille mannen med de plirande ögonen, som för snart tjugo år sedan startade detta kulturkrig. Folk som känner Kaczynski tvivlar på att han själv kan tro på allt han säger. (Som att det var polska liberaler som i maskopi med Putin arrangerade flyg­olyckan vid Smolensk 2010. Eller att femtio svenska orter styrs av sharialagar.) Men han är besatt av makten och en mästare på att så tvedräkt. Det är också hans metod: att åstadkomma maximal polarisering.

Jag tror dessvärre att det är en riktig diagnos. Själv kan jag lägga till att Kaczynski bättre än någon annan avläser polska nojor och komplex. Så bra att han faktiskt lyckats provocera en lång rad av hederliga politiker att delta i pajkastningen. Så här ser den ut, hans svarta saga:

Polen har aldrig kommit ut ur kommunismen. Genom en hemlig pakt med ”liberaler” (som de slöt redan 1989) fortsätter kommunister att styra i Polen, nu genom ombud. Deras agenda: att behålla makten, så att de kan leva gott och slipper stå till svars. Deras medel: intriger och ränker (vem vet, kanske också mord) samt att undergräva nationens självkänsla och kultur. Verktygen: nyliberal teori, Prideparader, feminism, ”gender-ideologi”, ateism samt förtal av polsk historia, kyrka och tradition.

Felet med liberalerna är alltså att de egentligen är mot Polen. Kanske är de i tjänst hos tysken. Det skulle förklara varför de lyfter fram Jedwabne, där polska bönder 1941 mördade sina judiska grannar. Eller gjorde de?

Enligt PiS program var det en skandal ”av världsmått” att polsk statsteve finansierade spelfilmen ”Poklosie” (Efterskörd) som skildrar den historien. Nu ska det bli slut på den sortens förtal. Tv:n skall i stället stödja uppbygglig kultur, som klassisk litteratur, teater och folkdans.

En kvinna som jag möter i Warszawa säger att det kostade på att ta med sig en polsk flagga till demonstrationen mot rege­ringen. Kunde det missförstås? Sist hon viftade med den var det 1989, för att fira friheten. Därefter var det bara nynazister och fotbollshuliganer som vajat med nationens färger. Och nu också Kaczynskis stödtrupper. Då fick det vara nog.

Det visade sig att många andra tänkte som hon. ”Vi får inta låta dem ta fanan”. Så nu är kampen om symboler i full gång. (Tänk på det, när ni ser bilder på flaggviftande polacker. De kan demonstrera MOT nationalismen.) Premiärministern Szydlo markerar sin patriotism genom att ta bort EU-flaggan från kontoret. Demonstranterna visar upp sin med att vifta med den – tillsammans med den nationella, som i Ukraina häromåret. När Szydlo börjat tala om att det skall heta ”nationell tv” och inte ”public service”, deklarerar skådespelerskan Krystyna Janda att hon är en polsk artist, inte ”nationell”.

Illavarslande, ty det antyder att ”nationell”, som länge varit neutralt i Polen (som i ”nationalmuseum”) håller på att fyllas med religiöst-etniskt innehåll.

Vart Polen är på väg? Just nu verkar det faktiskt ändå gå åt rätt håll. Massmötena mot de repressiva lagarna är inte bara demonstrativt fredliga. De är närmast uppslupna. Avväpnande plakat (”Jaroslaw, ta en Japp”), inga smädelser, mer humor än brösttoner. Som om folk samtidigt ville distansera sig från hela kulturkriget. Just detta måste vara en stor missräkning för Jaroslaw Kaczynski. Vem vet, kanske blir hans öde att skrattas ut från makten. Polen är ett av de få länder där något sådant är möjligt.

Maciej Zaremba

Fakta

1. Författningsdomstolen satt ur spel. Här avgörs om en lag är förenlig med grundlagen. Till följd av lagändringar som PiS-majoriteten antog under julhelgen förlamas i praktiken domstolens arbete. Domarna får inte längre avgöra ärenden efter deras angelägenhet utan i den ordning som de kommit in. Dessutom måste det gå minst sex månader mellan kallelse och förhandling. Det innebär att det lär dröja ett par år innan domstolen kan avgöra om detta ingrepp i dess arbetsordning (eller någon annan ny lag) är förenlig med grundlagen.

2. Politisering av statliga medier. Två dagar senare, på nyårsafton, antogs en ny medielag, som sades syfta till att få statliga etermedier (16 teve- och 4 radiokanaler) att bli mer objektiva samt befordra ”nationell enighet”. För att uppnå detta mål skulle chefen utnämnas direkt av finansministern.

Det blev Jacek Kurski, högerpolitikern som vid två tillfällen dömts att betala skadestånd för förtal och som 2005 höll på att avgöra valet med den falska nyheten att Donald Tusks farfar skulle ha varit frivillig i Hitlers armé. ”Det är fejk, men det dumma folket går nog på det” skulle han ha sagt, enligt tre namnkunniga vittnen.

Dagen efter sitt tillträde började Kurski avskeda programchefer. Till sommaren utlovar regeringen en korrigerad medielag.

3. Hemlig övervakning och kontroll. Efter ändringar i polislagen får polisen (men också skatteverket och tullen) tillgång till uppgifter om telefon- och datatrafik: vem medborgaren ringer eller mejlar, vilka webbsidor hen besöker och vilka sökord hen knappar in. För detta krävs inte tillstånd av domstol.

Tillstånd krävs först när polisen vill avlyssna telefonen, läsa mail eller bugga en lokal. Det skall beviljas även vid misstanke om ett ringa brott. Det finns inget oberoende organ som kan granska om ingreppen är motiverade.

Samtliga remissinstanser (däribland ordföranden i överdomstolarna) har motsatt sig lagen.

4. Politiserad förvaltning. I mars förlorar cirka 1600 höga chefer inom staten sina jobb. Deras efterträdare skall utses på fri hand av en minister och inte som tidigare efter ansökan och meritvärdering. Den nya lagen tar bort kravet på tidigare erfarenhet av statliga chefsjobb liksom kravet på partilöshet. Dock måste den utnämnde lämna sitt parti senast dagen innan hen tillträder.

5. Ministern kan åtala. Se artikeln. Justitieministern får rätt att ingripa i varje åklagares ärenden. Beordra denne att inleda förundersökning, tillgripa tvångsmedel, väcka åtal eller att lägga ned det.

Så blev östra Europa
Förintelsens övningsfält

Innan nazisterna i Tyskland verkställde sina planer för den slutgiltiga lösningen förstod man att det var i de upplösta staterna inom Europa som massutrotningen av judar kunde genomföras utan större motstånd. Maciej Zaremba läser historikern Timothy Snyders nya bok om Förintelsen, och ser spår som leder in i dagens Syrien.

DN 2015-11-24

Den 19 november 1618 exploderar krutlasten på skeppet Nieuw Hoorn. De få överlevande, bland dem kaptenen Willem Bontekoen, irrar i en livbåt i Indiska oceanen. De dricker sin urin, ibland lyckas de fånga en flygfisk. Galna av törst och hunger bestämmer sig matroserna för att äta upp skeppspojken. Båtsman Joost lyfter sin kniv.

Det finns flera versioner av det som sedan hände. Enligt kaptenen själv reste han sig i aktern och höll en lång predikan om det femte budet och kärleken till din nästa, varpå mannarna avstod sitt uppsåt.

Enligt en apokryf av poeten Zbigniew Herbert kan det omöjligen ha gått till på detta sätt. Mest troligt är att kaptenen sprang upp och vrålade att den som rör pojken blir utan lön och mat, och när de kommit hem till Amsterdam skall han hängas i stadens högsta galge.

”Med tanke på de skeppsbrutnas hopplösa belägenhet var hotet helt abstrakt. Men dess effekt blev ögonblicklig. Det återställde hos de av törst och hunger galna männen känslan av moralisk ordning, den klara bilden av civilisationen, vars fundament består av föda, pengar och en stolpe med tvärslå i toppen.”

Galgen som moralens fundament… Jag anar en del läsare kommer att finna Timothy Snyders senaste bok lika upprörande som denna apokryf av Zbigniew Herbert. ”Black earth. The Holocaust as history and warning” är inget vanligt bidrag till forskningen. Snyder har ett ärende. Han fruktar att Förintelsen kan komma att upprepas. Inte på samma sätt, inte på samma plats, inte mot samma offer, men under liknande villkor. Det kan upprepas eftersom vi inte lär reagera förrän det är för sent. Eftersom vi inte har förstått villkoren.

När jag läst färdigt tänker jag att om Timothy Snyder fullbordat sin bok bara ett halvår senare, skulle han ha lagt in ett avsnitt om Syrien och Irak.

Timothy Snyder börjar med upphovet. Han gör en nyläsning av ”Mein Kampf” som får mig att inse att jag, som de flesta, måste ha förträngt det mest radikala i Hitlers tankevärld. Varför hatade Hitler judar till den grad att deras utplåning var honom viktigare än Tysklands fortbestånd? De flesta lär nog svara att hos Hitler kulminerade samtliga av tidens fördomar – folkliga, rasistiska och religiösa – uppförstorade till besatthet. Men det är fel svar, eller i vart fall bara halva svaret.

Hitler ansåg att den lag som styr arternas utveckling – survival of the fittest – gällde också människor. Mänskligheten bestod av raser som egentligen var åtskilda arter (arier, asiater, svarta) inbegripna i en ändlös kamp om resurser. Så länge den mest livsdugliga arten vinner går utvecklingen framåt. Men avstannar raskriget eller om de starkaste blandar sitt blod med de mer undermåliga, urartar mänskligheten.

Det finns en Skapare i Hitlers universum, men hans avsikt med människor är densamma som med djuren. De starkaste skall befolka jorden. Det enda bud jag accepterar, skriver Hitler, är ”du skall bevara arten”. Alltså är hans mission att återföra tysken till naturtillståndet. Han må fortsätta att äta med kniv och gaffel och läsa sin Goethe. Men möter han en annan art skall han bete sig som när en babian möter en schimpans. Jorden räcker inte för alla, därför måste tyskarna förslava eller döda andra arter, ty endast så kan de sprida sin vinnande arvsmassa. Vilket är naturens lag och den enda lagen.

Så här långt känner nog läsaren tankegången och tänker att i antisemiten Hitlers hierarki hamnar förstås judarna längst ned. Det gör de inte, inskärper Snyder. Judarna hamnar utanför. Eller kanske ovanför. De är nämligen inte en ras i Hitlers ögon. Raserna ingår i naturen, men det gör inte judarna. Så vad är de? Onatur, hävdar Adolf Hitler, ett diaboliskt ämne, kanske inte ens människor, men i besittning av övermänskliga krafter. Att de överlevt utan eget land beror på att de har lyckas sätta raskampen ur spel – genom att förgifta folken med falska idéer: att raserna inte finns, att mänskligheten är en och lyder under en högre lag än djungelns.

Judarnas brott består enligt Hitler i att de har uppfunnit etiken. Således är, menar han, kristendom, liberal filosofi och parlamentarism frukter av en judisk konspiration. Men även kapitalismen, vars praktik förnekar raskampen, samt kommunismen, som predikar att proletärer är bröder. För Adolf Hitler går det en rak linje från aposteln Paulus till bolsjeviken Trotskij. De är två judar som förnekar raskampens naturlag.

Detta är långt från kristen antisemitism, som anklagar judarna för att ha förnekat Messias. För Hitler består deras brott i att ha spridit hans budskap. I hans apokalyptiska vision står ”juden” i själva verket för det vi menar med civilisation, som genom att hindra det naturliga urvalet hotar mänsklighetens framtid. Om den judiska anden inte stoppas kommer människosläkten att förfalla och dö ut, skriver Hitler. Bokstavligen: han åkallar bilden av en folktom planet. Det blir hans mission att hindra katastrofen.

Jag förstår varför Timothy Snyder ägnar ett helt kapitel åt ”Mein Kampf”. Historien hade nog tagit en annan vändning om omvärlden tog Hitler på orden. Det gjorde man inte förrän det var för sent. Man valde att se en tysk nationalist med storhetsvansinne, och med sådana hade man ju ackorderat förr. Men Hitler var ingen nationalist, inskärper Snyder. Nationalisten bryr sig om sitt folk. Hitler var en ”zoologisk anarkist” och konsekvent in i det sista. När Röda Armén intar Berlin har han ingen medkänsla med tyskarna. De har förlorat raskriget, och visat sig vara svagast. De kan lika gärna gå under. ”Framtiden tillhör helt och hållet de starkare folken i öst.”

Jag refererar så utförligt för att göra Snyders fortsatta resonemang rättvisa. Om jag skulle ta en genväg till Snyders tes, skulle den lyda: de som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand fara till Auschwitz. De skall resa längre österut, till Ponary, Bikernieki och Babij Jar. Där finns inte mycket att se, utom skog och ojämnheter i marken. Men det var på sådana platser som en miljon judar mördades innan tanken på den slutgiltiga lösningen föddes i Berlin. Dödsfabrikerna byggdes upp när man lärt vad som blir möjligt när civilisationen sopats bort och naturkrafterna tog över.

Snyder finner att symbolen Auschwitz skymmer Förintelsens historia. Så länge som vi fokuserar på detta Tysklands unika bidrag till världsarvet (lidelsefritt mördande under arbetstid, på kvällen ett varmt bad och Bach på grammofonen) – riskerar vi att se bort från det allmänmänskliga som ledde fram till Auschwitz. Men varje judes väg mot döden var kantad av många andra människors vägval. Det missvisande med Auschwitz är att det verkar inhägna den ondska som i verkligheten härjade i det fria mellan Smolensk och Paris. Miljoner människor åsåg vad som hände med judarna.

Makaber statistik: I Tyskland pågick jakten på judar i tolv år. När kriget var över var två tredjedelar av Tysklands judar döda. De som överlevde hade i regel lyckats fly landet. Men tiotusentals lyckades överleva i mörkrets hjärta, cirka 8 000 av dem i Berlin.

I Lettland pågick samma jakt i drygt tre år. Nästan ingen överlevde. Riga var för en jude, oavsett var hen kom ifrån, en dödligare plats än Berlin. Samma gällde för Litauen, Estland, Belarus och Ukraina. Ingen annanstans, inte ens i trakterna kring Auschwitz, var en judes livschanser så minimala som i dessa områden.

Det finns en standardförklaring till detta. Nämligen att befolkningen i dessa områden varit så anfäktat av antisemitism att man gärna bistod tyskarnas mordkommandon.

Det är den tesen, som nästan blivit till en sanning, som Timothy Snyder gendriver i sin bok. Inte i syfte att lätta på de baltiska och slaviska folkens skuldregister, även om han finner att den luktar unket av kolonialt idégods eller rentav ekar av nazipropaganda om de barbariska arterna där borta i öst. Nej, hans ärende är viktigare än så. När man förklarar massmorden bakom östfronten med ingrott judehat gör man sig blind för de universella mekanismer som gjorde massakrerna möjliga. Det var nämligen inte där antisemitismen var som starkast som judarna blev som mest prisgivna. Det var något annat som gjorde det som i dag är Ukraina, Belarus, Lettland, Litauen, Estland och västra Ryssland till Förintelsens försöksfält.

De baltiska staterna var enligt Snyder inte mer anfäktade av antisemitism är andra, snarare mindre. Estland tog emot judiska flyktingar, till skillnad från Danmark, som efter 1935 skickade dem tillbaka till Tyskland. Estniska anhängare till Hitler satt i Tallinns fängelser. Också Litauens diktator Antanas Smetona låste in sina nazister, vilket renderade honom epitetet ”judarnas konung” från extremhögern. ”Zoologisk nationalism och rasism” var Smetonas omdöme om Hitlers politik. Åren strax före kriget tog lilla Litauen emot 23 000 judiska flyktingar, sju gånger fler än Sverige. Och det enda försök till pogrom på judar som ägde rum i ett fritt Litauen slutade enligt Snyder utan dödsoffer, men med åtal mot anstiftarna. Fram till september 1939 framstod Litauen som en trygg plats för judar. Tre år senare var 95 procent av dem döda.

Det råder ingen tvekan om att lokalbefolkningen deltog i massakrerna. Den fråga Snyder ställer sig är varför de gjorde det. Var de verkligen radikalt olika den tidens danskar eller fransmän?

Den 4 juli 1941, bara dagar efter tyskarnas intåg i Riga, satte letten Viktors Bernhard Arājs upp anslag där han sökte frivilliga till en polisiär hjälpstyrka under tyskt befäl. Det framgick inte vad de skulle göra. Eftersom volontärerna blev för få utökades truppen med ditkommenderade lettiska polismän. Därefter for de omkring i Lettland och mördade judar. 22 000 på egen hand, cirka 28 000 som stödfolk till Einsatzgruppe A. Och de dödade flera tusen andra. Handikappade, motståndsmän, belaruser, alla som SS pekat ut. I den meningen var de typiska. Enligt Timothy Snyder finns det inget känt fall där någon som gått med på att skjuta judar vägrade att skjuta icke-judar. Eller vice versa.

Långt ifrån alla i Arājs kommando var lettiska nationalister, eller ens letter. Där fanns också ryssar och tidigare soldater i Röda Armén. Den största åldersgruppen var mellan 16 och 22 år. Arājs själv, 31 år gammal, hade inte tidigare gjort sig känd för några övertygelser. Han var först lojal mot den sovjetiska ockupanten, därefter mot den nazityska.

Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9 000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ”Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare” var inget ovanligt förslag.

Nazisternas ursprungliga plan för dessa områden var att provocera fram pogromer. Det lyckas till en början, men i långt ifrån väntad omfattning. Slaver och balter tycks inte dela Hitlers uppfattning att bolsjeviker är judar och judiska småbarn bolsjeviker. Timothy Snyder citerar en rad besvikna SS-kommendanter. Deras lösning på problemet blir att sätta upp kommandon av frivilliga och lokalpoliser. Och dessa visar sig leverera över förväntan.

Hatade de judar, dessa frivilliga? Många gjorde det. Men det var inget villkor. De kunde fås att skjuta vem som helst, visar Snyder. Det var inte i första hand lojaliteter, fördomar eller ismer som gjorde landmassan mellan Tallinn och Karpaterna till Förintelsens övningsfält. Det var tvärtom upplösningen av alla lojaliteter och mänskliga band.

Det mest nydanande (och upprörande) med Snyders bok är att den visar till vilken grad vår livhank är beroende av att det finns en stat: territorium, byråkrati, medborgarskap, löfte om kontinuitet. Så länge någonting av detta existerar, om så i en lydstat till Tredje riket, stöter barbariet på friktion. Till och med nazistaten kunde utgöra ett visst skydd för en tysk judes liv, emedan den malde långsamt och försökte hålla uppe skenet av en ordning.

Snyders förfärliga statistik över det ockuperade Europa visar att det inte var graden av lokal antisemitism som avgjorde en judes överlevnadschanser. Det var graden av statsförstörelse. Chansen att överleva steg dramatiskt där villebråden ännu var medborgare i någonting som påminde om en stat. Nazisterna ansåg sig inte fria att mörda franska judar som man hade i sitt våld förrän Frankrike tagit sin hand från dem. (Vilket statschefen Philippe Pétain gjorde.) Ungerns vildsint antisemitiska lydrike satte till slut stopp för deportationerna till Auschwitz. Det gällde dock ungerska medborgare, som Tyskland inte kunde förfoga över som man ville. Visst, det var i sista stund, när man började ana Tysklands nederlag. Men för att kunna säga ”stopp” måste det finnas ett subjekt, om så med symboliska rester av statlig legitimitet.

Det är först när allt detta lagts i spillror som man kan skjuta spädbarn inför publik.

”Första gången skakade jag på handen. Men man vänjer sig. Vid tionde gången siktade jag lugnt och sköt träffsäkert många kvinnor, barn och nyfödda. Jag tänkte att jag själv har två spädbarn hemma, som de där skulle ha behandlat på samma sätt om inte tio gånger värre. Den död de fick var en vacker och snabb död, jämfört med de helvetesplågor som tusentals och åter tusentals fått utstå i GPU:s (senare NKVD) fängelser. Spädbarnen flög i stora bågar genom luften, vi sköt dem i stycken, innan deras kroppar nådde dikena och vattnet.”

Brevet är skrivet 1941 från Mogilev, östra Belarus. Vi vet inte om det nådde fram till frun i Österrike. Men Timothy Snyder menar att sådana scener nästan bara kunde äga rum i områden där samhället förstörts två gånger. Först av Sovjet, därefter av Nazityskland. Den upprepade ödeläggelsen skapade vad Snyder kallar ”politisk resurs” för Förintelsen arkitekter.

Låt mig räkna upp vad resursen bestod av. När tyska trupper sommaren 1941 går över Molotov-Ribbentrop-gränsen rycker de in i redan lemlästade och topphuggna samhällen. Under de två åren av sovjetisering hade NKVD arkebuserat över 100 000 människor och deporterat mångdubbelt fler till Sibirien, i första hand individer som kunde tänkas bjuda motstånd mot kommunismen: politiker, statsfunktionärer, intellektuella, samt ”kapitalister” och ”kulaker”. Av Estlands elva regeringsmedlemmar blev fyra mördade och fem dog i Gulag.

På dessa områden hade tusentals fabriker, handelshus och verkstäder nyligen nationaliserats under Sovjet. Många av dessa (i Litauen över 80 procent) hade tidigare ägts av judar. Nu stod de herrelösa. Under tyskarna kunde de kanske övertas av andra, givet att de tidigare ägarna inte visade sig mera.

Den viktigaste resursen var emellertid moralisk: det gigantiska behovet av individuell och kollektiv skuldsanering. Miljoner individer, ukrainare, polacker, letter, ryssar, judar hade under dessa två år samarbetat med Sovjetmakten, av övertygelse, beräkning eller rädsla. Somliga i det tysta, som angivare och bödlar, andra som funktionärer i den nya Sovjetstaten. De nazistiska herrarnas budskap – att kommunister och deras hejdukar var judar – kunde knappast tas för sant i Tallinn eller Lwow. Men den behövde inte tas för sann för att locka till pogromer.

Etnifieringen erbjöd en enastående utväg. Genom att ge sig på judarna kunde man rentvå sig från misstanken att ha tjänat Sovjetmakten. Den bruna propagandan kom att sammanfalla med medlöparnas intresse. Så kom det sig att de flesta pogromer, som den i Jedwabne i östra Polen, anfördes av tidigare medlöpare till Sovjet – som nu pekade ut judarna för att vara det.

Antisemitismen spred död i hela det ockuperade Europa. Men dessa tre element – förintad samhällsordning, mängden av judisk egendom att röva (i det utarmade Ukraina dödades folk för sina kläders skull) samt miljoner individer med ett desperat behov att skylla sitt medlöperi på någon annan – fanns endast där Hitlers raskrig avlöste Stalins terror. Och det var där som Förintelsen skördade flest offer. Av Ungerns judar överlevde varannan. I Stalin-Hitlerlandet, från Ukraina till Estland – tre av hundra.

Detta är lektionen som Timothy Snyder vill att vi skall lära. Den som juristen och SS-kommendanten Franz Walter Stahlecker från lärde i Bikerneiki redan 1941: Att man kan få nästan vem som helst att medverka till massmord, bara man först demolerar samhället: alla institutioner, lojaliteter och auktoriteter som han skulle kunna luta sitt ”får inte” mot.

Detta var den stora skillnaden mellan männen i Stahlecksrs lokala mordkommandon 1941 och de skeppsbrutna från Nieuw Hoorn, som berättelsen började med. För de senare fanns dock ett samhälle, låt vara som en hägring av galgen i Amsterdam. För de förra fanns inte ens det. Det fanns ingenting, utom nuet och hoppet att få vakna till ännu en dag av allas krig mot alla.

Den minutiösa skildringen av förspelet till Auschwitz gör Snyders bok till en milstolpe i Förintelseforskningen. Ingen har före honom gjort denna syntes och jag undrar om någon mäktar att följa i hans spår. Historikern Snyder från Yale läser på elva språk, däribland ryska, slovakiska, ukrainska och jiddisch. Det är nog vad som krävs för att inventera motiven hos alla de som mot- eller medvilligt beredde vägen för Förintelsen.

Det som väckt mest kontroverser är Snyders varning att något liknande kan upprepas, denna gång med ännu tydligare ”ekologiska” förtecken. För åttio år sedan köpte faktiskt tyskar Hitlers globala tänkande: jordens resurser räcker inte åt alla, Tyskland måste ta Ukrainas svarta jord för att föda sitt folk.

Snyder menar att flera av ingredienserna i den nazistiska häxbrygden har fått en ny aktualitet. Populärkulturen matar oss med ekologiska undergångsscenarion. Och klimatförändringen kan faktiskt leda till lokal mat- eller vattenbrist, ekologisk panik och jakt på syndabockar. Despotiska stormakter (Ryssland och Kina) kan ha ett intresse i att skapa anarki i resursrika områden i Afrika och Mellanöstern och har inga problem med att vid behov stigmatisera folkgrupper. Och USA har inget lärt av historien, utan krossar glatt den irakiska staten i hopp om att något civiliserat skall spira ur ruinerna.

Snyder har klandrats för att spekulera utan vetenskaplig grund. Men vad har han för val? Vem ägde vetenskaplig grund för att år 1932 förutse att tyska musikälskare skulle lystra till en korpral som upptäckt att tyskar var en djurart som för att överleva måste döda andra, men framför allt judar, som påstår att tyskar är människor – som alla andra?

Det mest skrämmande med Snyders bok är dess aktualitet.

Ledarna för Daish (Islamiska staten) menar vad de säger: att för den sanna lärans skull måste vi otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse. Krossandet av den västliga civilisationen är både vägen och målet. Det är samma mål som Adolf Hitlers, om än med andra förtecken. Det finns fler likheter: våldsdyrkan, idén om judarnas diaboliska förmågor, föraktet för det kvinnliga, förbudet mot medkänslan.

Med det finns också en väsentlig skillnad. Hitler lovade tyskarna ett liv sus och dus. Det var inte Paris restauranger som skulle förintas, bara den (judiska) idén att alla hade rätt att äta där. (Eller att sätta barn till världen.)

Daish utlovar något helt annat; dess drömda kalifat är ett puritanskt böneläger. Därför är det föga troligt att särskilt många av de unga männen som mördar i dess namn gör det av övertygelse, drivna av en from längtan efter en värld utan gitarrer, öl och dans och där ingen bild och ingen kvinna riskerar avleda deras tankar från Allah.

Sådana finns, men räcker inte ens till att bemanna alla mordpatruller. Vad de övriga har för skäl? Troligen samma som männen i Viktors Arājs dödskommando i Lettland 1941. Kanske det raka valet mellan att slakta eller själv bli dödad. Alldeles säkert – att göra bot för att man nyss tjänat de otrogna. Högst sannolikt – för att inte verka vekare än den som sköt först.

Det fanns människor som kunde ha överlevt Förintelsen, om de inte råkat ut för en man med vapen som just då hade tråkigt.

Detta är nog den viktigaste av Timothy Snyders lärdomar: Enskilda människor behöver inte omfatta mordiska trossatser eller ens hata sina offer för att delta i massaker. Det räcker att alla de andra trossatserna, som kunnat hindra henne, begravts under ruinerna av samhälle och stat.

Maciej Zaremba

BOK:

Timothy Snyder

”Black earth. The Holocaust as history and warning”

The Bodley Head

Staden där Europa
syns som tydligast

DN 2014-05-18

Det är en vecka kvar till EU-valet. Maciej Zaremba reser till Lviv i Ukraina för att hitta sin morfars dödsplats. Men också för att träffa människor som med värdighet slåss för ett gemensamt Europa.

Morfar har ingen grav. Det sägs att han blev igenkänd och skjuten på gatan redan i november 1941. Det är vad min mamma alltid hävdat. Också jag vill hoppas att det var då. Alternativet är nämligen att han i augusti 1942 tagits till ravinen Kuliczowka utanför Krzemieniec, tvingats klä av sig naken och med piskrapp fösts till randen av en lergrop.

Nyfikna bybor som samlats på bergsluttningen kunde inte förstå hur liken av åtta tusen judar skulle få plats i den femtio meter långa och tio meter breda graven. Men om man tvingar människor att lägga sig skavfötters på de nyss skjutna och fyller utrymmet mellan deras ben med barn, får man plats med väldigt många. ”Sardinenpackung” som facktermen lyder, uppfanns av Friedrich August Jeckeln från Hornberg i Baden-Württemberg.

Jag kom till Ukraina för att lägga en sten på morfars dödsplats eftersom ingen någonsin gjort det. Izak Wilhelm Immerdauer, domare i den polska staden Tarnow, finns varken på listan över stupade polska ämbetsmän eller i rullorna över mördade judar. Han är utplånad ur de kollektiva minnena. Inte polsk nog för polacker, inte heller judisk så det räckte för att sörjas av trosbröder.

Det var inte lätt att hitta hit. Lervägen som leder till platsen där en tredjedel av stadens befolkning finns begraven är inte utmärkt på stadskartan. Av Krzemieniecs åtta tusen judar överlevde fjorton. Därför är det ingen bra idé att fotografera husfasaderna i Kremenets, som staden nu heter. Då kan det hända att gardiner dras för hastigt. Så är det på de flesta orter i denna del av Europa. De som bor i husen var inte med när dessa bytte ägare. Men de vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Jag har en annan grav att besöka här, men jag har inte namnet på den döde. Kanske har inte han heller någon gravsten. Ukrainaren som i november 1941 var polischef i Krzemieniec kunde sluta sina dagar på så många sätt. Om han gick med i partisanerna UPA kunde han dö för en polsk, tysk eller sovjetisk kula. Han kunde också tas till fånga och skickas att frysa ihjäl bortom Ural. Eller, lika sannolikt, anmäla sig frivillig till Waffen SS Galizien i hopp om att vinna ett fritt Ukraina, och stupa på östfronten. Men innan något av detta hände skaffade han en lastbil, inväntade en månfri natt och räddade två judinnor från en vidrig död. En av dem hette Liljan och kom att bli min mor.

Jag skulle kunna fråga gamla människor vad han hette, polischefen i Krzemieniec 1941. Någon minns säkert. Men jag vill inte väcka demoner till liv.

Detta kan tyckas vara ett konstigt sätt att inleda en artikel inför EU-valet. Men jag tror att Ukraina är den plats från vilken Europa syns som tydligast. Någon kanske menar att det bara är en hägring, ett förskönat Europa. Dock var det här som människor för första gången gick i döden för EU-fanan. Var det verkligen för en hägring? I så fall går vi alla en dyster tid till mötes.

Vad är den europeiska unionen bra för? Sett från Stockholm eller London ser den ut att mest handla om pengar. Är det värt att hålla Grekland under armarna, var euro ett misstag, hur länge skall vi betala för att freda Frankrike från dess bönder, har det inte blivit kostsamt med den fria rörligheten. Är det lönt att vara med i denna klubb? På den cyniska frågan har faktiskt marknaden en sorts svar.

Henley & Partners heter ett bolag som är en sorts kopplare. Det lockar stater att öppna sin famn mot betalning och bjuder ut varan till högstbjudande. I klartext: medborgarskap till salu. Länge har bara gamla pirathamnar i Västindien drivit den kommersen: Saint Kitts and Nevis, Antigua och Dominikanska republiken. Nyheten för i år är att Malta bjuder ut sig, därför vet vi vad rika ryssar och kineser är beredda att betala för enskild anslutning till EU. Tio miljoner kronor kostar det att bli medborgare i 28 stater, åtnjuta sjukvård och skydd mot godtycke, slippa muta polisen samt resa visumfritt i 69 länder, inklusive USA. Om svenska pass vore till salu skulle de bli dyrast av alla, framgår det av Henley & Partners ranking. Vi reser fritt i 173 av världens 218 länder.

Jag nämner detta bara som erinran, eftersom fiskar brukar ha svårt att minnas fördelarna med vatten. Själv tror jag inte att allt detta livsgodis, som för övrigt inte ens är inom räckhåll för Ukraina, räcker för att förklara den desperata envisheten hos människorna på Majdan. Det är förstås vanskligt att tolka sinnelaget hos ett folk. Men om man inte ens försöker riskerar man att bli åskådare till sitt eget öde.

Påskdagarna 2014 är Lviv en overklig plats. För sex veckor sedan var det revolution här. Presidenten flydde landet, liksom toppen av statsledningen. I Kiev finns en provisorisk regering som inte tycks kontrollera armén, om det nu finns någon. Ryska trupper har intagit Krim. På vägen hit var det nästan omöjligt att växla till sig valuta. (I en av bankerna i Krakow stod hryvniakursen på noll.) Enligt gängse definitioner är Ukraina en stat i upplösning, en plats där vad som helst kan hända.

Den enda påminnelsen om tillståndet är högarna av blommor framför porträtten av de dödade i Kiev. Frihetstorget är fyllt av flanörer, barn far runt i leksaksbilar. Men det är något med rytmen. Människor rör sig långsamt, nästan utstuderat. Man gör plats för varandra, vybatje, ursäkta, för all del. Inte ens de fåtaliga poliserna bär vapen, de ser ut att be om ursäkt för att de finns. Och så det där märkliga med ständig ögonkontakt, vad det än gäller, spårvagnsbiljetten eller bara ett möte på gatan. Jag har sett det förr, en enda gång, i Polen, 1981. Också den gången stod stridsvagnar vid gränsen. Fast då var de ännu sovjetiska, inte ryska.

Jag genomkorsar staden efter tecken på ryssfientlighet. De måste finnas här, allt annat vore onaturligt. Kärlek kan förbli obesvarad, hatet blir alltid ömsesidigt. Och nu har Rysslands medier i två månader framställt Ukrainas folk som våldsverkare och undermänniskor. Jag spanar in en hotfull affisch. Den maskerade gestalten gör stopptecken. Ryssar ej välkomna? Nej, ”Povstaniec nie barbar! Nie ruinuj svoi misto!” Som betyder: ”Revolutionärer är inga barbarer! Sabba inte din egen stad!”

På gatstenen hittar jag en sprejad babusjka med huggtänder. Och så, äntligen, en liten rysk flagga, placerad som en p-bot på en bil som blockerar trottoaren. Texten upplyser: ”Jag parkerar som en ockupant”.

Det är som om staden ingått en hemlig pakt med sig själv. Det finns kylskåpsmärken med Putin under hakkorset, men inga ryska flaggor med hakkors. På Stortorget tömmer sjuåriga flickor vodkaflaskor i avloppet. Mammorna håller i plakat: ”Sponsra inte ockupanten, köp inte ryska varor”. ”Det är väl inte riktig vodka?”, undrar någon häpet. Jo, det är det.

Jag blir vittne till ett rådslag hos Lviv-Boycott, som genom att dela ut små blad med namn på ryskimporterade varor fått försäljningen att gå ned till hälften. (Tråkigt för Carlsberg, som numera äger Rysslands största ölmärke ”Baltika”.) Vad skall man göra med Bank Rosija, som visar sig finansiera Los Colorados? De kallas så (efter skalbaggen, för de gul-svarta bandens skull), separatisterna i Donieck. Andryj Senkovskyj erbjuder sina pojkar. Han är teleingenjör och ledare för en av de vaktstyrkor som under revolutionen skyddade museer och konsulat. Vad sägs om att måla över bankfönstren i samma färger? ”Nej, för fan, vi är européer”, får han höra. Skadegörelse, det får ryssar stå för.

Jag kan ha missat något. Eller så finns det nattliga patruller som avlägsnar hätskheter. Men det verkar faktiskt som om den ryska aggressionen har lyckats med något storartat: att driva fram en moralisk istället för en etnisk definition av vad det vill säga att vara ukrainare. Med andra ord – att göra patrioter av nationalister.

Jag kanske uttrycker mig obegripligt. Det beror på äkta språkförbistring. I New Republic (12/5 2014) skriver historikern Anne Applebaum att Ukraina behöver mer, inte mindre av nationalism. Det är patriotism hon menar: beredskap att ta ansvar för landets väl och ve.

I svensk och brittisk text gör man sällan skillnad på patrioter och nationalister. Men i länder som upplevt liberalt-nationella resningar (som folkens vår 1848-49, eller Amerikas 1776) står orden för vitt skilda hållningar. Patriotens hängivelse kan liknas vid mannens kärlek till en kvinna. Att älska en betyder inte att man hatar alla andra. Nationalisten är mer som en fotbollssupporter. För att få upp den (rätta känslan) för sitt land, måste han nedvärdera andra folk. Hans lag är alltid bäst, hur illa det än bär sig åt. Patrioten, däremot, kan ta kritik, ty han älskar inte landet som det är, utan som det borde vara. Som en Vilhelm Moberg. Och så den viktigaste skillnaden: den nationelle tror att bara folk av samma bakgrund kan dela hans hängivelse. För patrioten är det rakt tvärtom. Det är hållningen som gör ett folk, inte var man kommer från.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå vad det var som uppstod på torget i Kiev. Popstjärnan Ruslana Lyzjytjko (som vann Eurovision 2004) ställde in konserter för att nätterna igenom med allt hesare röst sjunga Sjtje ne vmerla Ukraina på Majdan. När Ruslana blir känslosam får hon en lätt accent. Hennes modersmål är ryska. Att vi kunde följa händelserna på Maidan i realtid beror på Hromatske, oberoende webbteve, dirigerat av Mustafa Naiem, född i Kabul. Den ukrainare som ryska medier hetsar mot mest heter Igor Kolomojskyj, guvernören i Dniepropetrovsk som utfäst en belöning på varje gripen seperatist eller hans vapen. Kolomojskyj råkar vara jude. Oleksandr Turtjynov, som utnämnt honom, är däremot protestant.

Så kunde man hålla på länge. Det mest talande är minnesplatsen över de fallna på Majdan. Mihaylo Ziznievskij, belarus, Sergil Nigojan, armenier, David Kipiani, georgier, Igor Tkatjuk, ryss, Georgij Arutiunjan, armenier, Olexandr Stjerbatyuk, judisk aktivist. Till hans jordfästning kom maskerade ultranationalister från Högra Sektorn. För att ära hjälten och skjuta hedersalut – vilket noterades med viss häpnad ända till Jerusalem och New York. Kanske var det bara teater. Kanske något mer.

Jag räknar upp detta för att peka på det mest bisarra i Putins propaganda: att han vill skydda Ukrainas minoriteter (och särskilt de ryskspråkiga) mot nationalism. I själva verket är ryskan den ukrainska revolutionens lingua franca. Ingen har uttryckt det bättre än Timothy Snyder: ”Rysktalande kan säga vad de vill i Ukraina, med det kan de inte göra i Ryssland.”

Jaroslav Rusjtjysjyn, född i Lviv, talar engelska, polska, hjälplig franska, något tyska, säger han. Och ryska? ”Ni frågade om främmande språk.” På Majdan var det omväxlande ryska och ukrainska. Skärmarna på sin Harley Davidson har han smyckat med slingrande folkmotiv, men Julia Timosjenkos etniska utstyrsel inger honom avsmak.

Man kan tycka att Rusjtjysjyn har det bra, och hade därför mycket att förlora. Han är mångmiljonär, hans företag Trottola med nio fabriker och femhundra anställda dominerar exporten av damkläder. Kunderna heter sådant som Zara och Lener Cordier. I dag uppträder Rusjtjysjyn i en grafitgrå kostym som ser ut att ha kostat mera än hans hoj. Men nyligen kamperade han påbyltad på EuroMajdan i Kiev.

När dragkampen på torget började gjorde direktörerna i Lvivs företagarförening upp ett schema. Några for i omgångar för att hålla stånd på Majdan, andra bekostade transport av folk, mat och kläder. Rusjtjysjyn är dock mest stolt över blockaden i Lviv. I fem veckor stod en mänsklig mur dygnet runt kring kasernerna och lyckades hindra militären från att ta sig ut. Hans eget skift började fyra på morgonen.

Se där, svagheten med de snabba nyheterna i teve. Eller uppfattade tittaren den väloljade logistiken? Sambandscentraler, videoövervakning av polisens rörelser, utrustning … De plagg som på teve såg ut som skottsäkra västar visar sig komma från leverantören till Zara. ”Vi sydde upp dem i all hast, tunna stållister i vadderat tyg. Skyddade inte mot eldvapen, förstås. Men höjde självkänslan”.

Ukrainas mest brännande problem är korruptionen, säger Rusjtjysjyn. Till och med universitetsexamen är till salu. (Jag minns affischen: ”Den som ger mutor har Majdanoffrens blod på sina händer”.) Rusjtjysjyn berättar att hans arbetare ogillar att företaget betalar alla skatter. Om han fuskade, som så många andra, skulle de få mera i plånboken. Men han är optimist. ”När allt färre handlar off-line (i butiker, alltså) kommer de oseriösa firmorna att slås ut.” Jag ber honom kommentera talesättet ”EU tog ställning. Putin tog Krim.” Visst, säger han, tyska hamburgare väger tyngre än internationella avtal. Men de milda sanktionerna har också haft verkan. ”Utan dem hade det redan varit krig.” Jag frågar vad som oroar honom mest. ”Krim. Vi har förlorat land. Det är risk för en dolkstötslegend”.

Det är alltså inte Putin som skrämmer honom mest, det är att hans landsmän skall få ännu en anledning att betrakta sig som offer för främlingars komplotter och att leta skyldiga till sina olyckor. Man kan bara hoppas att det är sant att han överväger att bilda ett politiskt parti. Hans svar sätter fingret på Ukrainas ömmaste problem: Att det finns så många demoner som kan släppas loss. Mot bakgrund av historien är det faktiskt häpnadsväckande att det högerextrema Svoboda har mindre stöd i Ukraina än Åkessons parti har i Sverige. Inget annat land i Europa, utom Ryssland, hyser så mycket ont minne att exploatera.

Denna berättelse började vid en massgrav och sådana finns det flera här än någon annanstans. Från trettiotalet till 1945 var Ukraina det dödligaste området i världen. Det var här som de röda och de bruna massmördarna avlöste varandra.1930 började Stalin likvidera människor med högre utbildning för att en gång för alla ta död på idén om ett självständigt Ukraina. 80 procent av de bildade och utbildade gick under. Svälten 1932-33, numera betraktad som ett planerat folkmord, skördade mellan 3 och 4 miljoner offer. Notera detta ”mellan”. En osäkerhetsmarginal på en miljon. Därefter världskriget och Förintelsen. Det var här de bodde, och i Polen, merparten av Europas judar, efter att 1791 blivit bannlysta i Ryssland. Sex miljoner dog här under kriget, av dem 1,5 miljoner ­judar. Låt mig också nämna det extremt grymma partisankriget mot krigsslutet (ukrainare mot polacker, ryssar och tyskar) samt 25 år av Stalins terrorvälde. Ännu pågår utforskningen av massgravarna vid NKVD-fängelset i Bykovnia utanför Kiev. Man tror att de döljer 100 000 lik. Nej, inte krigsoffer. Döda efter förhör.

Jag talar om demoner, eftersom minnet av allt detta finns i det fördolda. Tyskar har haft snart sjuttio år på sig att försonas med andra och med sig själva. I Ukraina har det tills nyligen inte ens varit lovligt att tala om historien. Om den nu ens fanns. Enligt den sovjetiska uppslagsboken över Ukraina (tryckt på 80-talet) har Förintelsen tydligen inte ägt rum, av det enkla skälet att det aldrig funnits några judar i Ukraina. Ordet nämns inte.

Mitt i Lviv, symboliskt placerad intill katedralen, står monumentet över denna politik. En gigantisk radiomast vars enda uppgift varit att utsända brus. Bokstavligen. Jag minns ­ljudet från min barndom, det var som tusen kaffekvarnar, som dränkte utsändningar från Väst.

Och när det blev möjligt att tala, 1991, blev det bara för plågsamt. Här farfar frihetskämpen som dock mördade judar. Där morfar, först torterad, sedan angivare. Man vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Den ukrainske historiken Jaroslav Hrycak skrev år 2009 att EU var en förening av nationer som erkänt sitt medansvar för Förintelsen. Varken mer eller mindre. Marknaden och allt det andra var bara bihang. Det är också min idé om varför EU kom till. Men Hrycak trodde inte att hans landsmän skulle ta det steget utan mycket starka påtryckningar utifrån. (Naturligtvis inte. Tyskar fick man tvinga. Fransmän och polacker började sin rannsakan först efter böcker utgivna i utlandet.)

Det är oerhört svårt för ett folk som misshandlats av historien, och vävt sin identitet kring det egna martyrskapet att erkänna att man också varit förövare. Fenomenet kan studeras dagligdags. Man hinner inte avsluta den sakligaste mening (om polsk judepogrom, arabisk slavhandel, afrikanskt kvinnoförakt, israelisk ockupation) förrän polacken/araben/afrikanen/israelen går i försvar. Identiteten gör motstånd, den vill vara entydig. I Europa är det endast tyskar som slutat med sådant, (och svenskar, som sällan ser sig som offer.)

Det heter att en våg av högerextremism sveper över Europa. Det är en dålig metafor. Det vore klokare att tala om smitta, eftersom den drabbar så ojämnt, så man kan undra om några har svagare immunförsvar än andra. Varför anfäktas Ungern, Österrike och Frankrike, men inte Portugal och Spanien? Gängse sociologi ger ingen upplysning, i de senare länderna är arbetslösheten dubbelt så hög som i de förra.

Inte heller invandringen duger som förklaring. Ty i så fall skulle Sverige, som sedan 60-talet tagit emot flest främlingar per capita, leda missnöjesligan. I själva verket är det tvärtom, visar statsvetaren Marie Demker i en nyutkommen bok. Ju fler främlingar som kommer hit, desto färre svenskar ser dem som ett problem. Vilket antyder att Jimmie Åkessons parti kanske lever på flera sorters missnöjen.

Det finns förvisso i ett Europa, där både liberaler och socialister slåss om medelklassen många som känner bitterhet över att bli akterseglade av en globalisering man inte begriper, befunna överflödiga, sedda ned på för att man inte hängt med i diskursen om genus och etnicitet, underbetalda för att man råkar arbeta med sjuka eller barn, svikna av en skola som inte håller vad den lovat. Eller, som fallet är i forna Östeuropa, offrade på de ofrånkomliga reformernas altare.

Allt detta är begripligt. Det man vill förstå är varför benägen­heten att följa charlataner och leta syndabockar är så ojämnt fördelad. Jag menar att det har med historien att göra. Med det som varit, men ännu mer vad efterkommande gjort av det som varit. Det finns psykoanalytiskt sinnade forskare som menar att nationer fungerar som personer. Om de inte klarar av att se sanningen om sig själva, och försonas med den, vilket är en svår process, kommer de att styras av krafter de inte begriper. Alltsammans börjar med att erkänna det onda man gjort andra.

Kunde det tänkas att Le Pens framgångar har något samband med att fransmän vill tro att deras land stod på den goda sidan under kriget och att antisemitismen var en tysk uppfinning? Eller inte kan försonas med att engelskan blivit världsspråket, Tyskland en stormakt? Häromveckan ­påpekade Katrine Kielos i lätt ton att man i Österrike kommit fram till att Hitler egentligen var tysk. Men hon menade förstås allvar. Vore jag freudianskt sinnad skulle jag säga att österrikare röst­ar på FPÖ för att övertyga sig själva om att idéer som hans har de aldrig stött på tidigare.

Chefen för Förintelsemuseet i Auschwitz, Piotr Cywinski, berättar att var tredje av SS-männen i lägret var från Österrike och att dessa hörde till de mest sadistiska. Kanske för att de behövde bevisa att de dög. ”Är det inte märkligt”, säger Cywinski. ”Vi har en miljon utländska besökare. Flest britter, amerikaner, israeler, tyskar förstås. Men nästan inga österrikare.” Nej, och knappt några ryssar heller. 6 600, närmare bestämt, jämfört med 20 000 svenskar.

I Lviv kan man se Putin avbildad med Hitlermustach. Tveksam jämförelse, Hitler var dock besatt av bisarra idéer, Putin är nog bara besatt av makten. Den otäcka likheten finns på ett annat plan: Det ryska samhället av 2014 har bara för mycket gemensamt med tyskarnas sinnelag 1935. Vapendyrkan, föraktet för det svaga och det feminina (då judar, nu ”Gayropa”) och ett skriande behov av revansch. Tyskland hade förlorat världskriget, Ryssland efter murens fall förlorade både imperiet och freden. Det måste finnas någon som bär skulden till att det enorma landet är en ekonomisk dvärg, akterseglat av asiater som man vant sig att förakta.

Väcker man varken sympati eller ens respekt återstår att injaga fruktan. Jag är rädd att den är äkta, ryssars uppslutning bakom sin ledare. Och tragisk, i ordets djupaste betydelse. Av alla Europas folk är ryssar de som vet minst om hur fascism blivit till. De skulle inte känna igen den, inte ens i spegeln. De fick inte vara med på den långa historielektionen, efterkrigs­tidens. Det hette att den inte angick dem. Att så få av dem besöker Auschwitz kan faktiskt bero på att de inte vet att det finns.

Jag vet inte om jag med detta lyckats förklara vad EU är bra för. Det kan hända att Vladimir Putin kommer att göra det bättre.

 Maciej Zaremba

Fakta:

Lviv, tidigare Lwów, (Lejonstaden), grundades av den rusiske fursten Daniel 1250. Från 1390-talet till 1772 var staden polsk, därefter tillhörde den Österrike-Ungern, återigen Polen 1918, Sovjetunionen efter 1945. Sedan 1991 huvudstad i västra Ukraina. Fram till 1939 bebodd huvudsakligen av polacker, judar, ukrainare, armenier.

Hemstad för bland andra författarna Sholem Alejchem, Martin Buber, Leopold von Sacher-Masoch, Joseph Roth, Zbigniew Herbert, ekonomen Ludwig von Mises och Simon Wiesentahl.

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑