Category: reportage

Staden där Europa
syns som tydligast

DN 2014-05-18

Det är en vecka kvar till EU-valet. Maciej Zaremba reser till Lviv i Ukraina för att hitta sin morfars dödsplats. Men också för att träffa människor som med värdighet slåss för ett gemensamt Europa.

Morfar har ingen grav. Det sägs att han blev igenkänd och skjuten på gatan redan i november 1941. Det är vad min mamma alltid hävdat. Också jag vill hoppas att det var då. Alternativet är nämligen att han i augusti 1942 tagits till ravinen Kuliczowka utanför Krzemieniec, tvingats klä av sig naken och med piskrapp fösts till randen av en lergrop.

Nyfikna bybor som samlats på bergsluttningen kunde inte förstå hur liken av åtta tusen judar skulle få plats i den femtio meter långa och tio meter breda graven. Men om man tvingar människor att lägga sig skavfötters på de nyss skjutna och fyller utrymmet mellan deras ben med barn, får man plats med väldigt många. ”Sardinenpackung” som facktermen lyder, uppfanns av Friedrich August Jeckeln från Hornberg i Baden-Württemberg.

Jag kom till Ukraina för att lägga en sten på morfars dödsplats eftersom ingen någonsin gjort det. Izak Wilhelm Immerdauer, domare i den polska staden Tarnow, finns varken på listan över stupade polska ämbetsmän eller i rullorna över mördade judar. Han är utplånad ur de kollektiva minnena. Inte polsk nog för polacker, inte heller judisk så det räckte för att sörjas av trosbröder.

Det var inte lätt att hitta hit. Lervägen som leder till platsen där en tredjedel av stadens befolkning finns begraven är inte utmärkt på stadskartan. Av Krzemieniecs åtta tusen judar överlevde fjorton. Därför är det ingen bra idé att fotografera husfasaderna i Kremenets, som staden nu heter. Då kan det hända att gardiner dras för hastigt. Så är det på de flesta orter i denna del av Europa. De som bor i husen var inte med när dessa bytte ägare. Men de vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Jag har en annan grav att besöka här, men jag har inte namnet på den döde. Kanske har inte han heller någon gravsten. Ukrainaren som i november 1941 var polischef i Krzemieniec kunde sluta sina dagar på så många sätt. Om han gick med i partisanerna UPA kunde han dö för en polsk, tysk eller sovjetisk kula. Han kunde också tas till fånga och skickas att frysa ihjäl bortom Ural. Eller, lika sannolikt, anmäla sig frivillig till Waffen SS Galizien i hopp om att vinna ett fritt Ukraina, och stupa på östfronten. Men innan något av detta hände skaffade han en lastbil, inväntade en månfri natt och räddade två judinnor från en vidrig död. En av dem hette Liljan och kom att bli min mor.

Jag skulle kunna fråga gamla människor vad han hette, polischefen i Krzemieniec 1941. Någon minns säkert. Men jag vill inte väcka demoner till liv.

Detta kan tyckas vara ett konstigt sätt att inleda en artikel inför EU-valet. Men jag tror att Ukraina är den plats från vilken Europa syns som tydligast. Någon kanske menar att det bara är en hägring, ett förskönat Europa. Dock var det här som människor för första gången gick i döden för EU-fanan. Var det verkligen för en hägring? I så fall går vi alla en dyster tid till mötes.

Vad är den europeiska unionen bra för? Sett från Stockholm eller London ser den ut att mest handla om pengar. Är det värt att hålla Grekland under armarna, var euro ett misstag, hur länge skall vi betala för att freda Frankrike från dess bönder, har det inte blivit kostsamt med den fria rörligheten. Är det lönt att vara med i denna klubb? På den cyniska frågan har faktiskt marknaden en sorts svar.

Henley & Partners heter ett bolag som är en sorts kopplare. Det lockar stater att öppna sin famn mot betalning och bjuder ut varan till högstbjudande. I klartext: medborgarskap till salu. Länge har bara gamla pirathamnar i Västindien drivit den kommersen: Saint Kitts and Nevis, Antigua och Dominikanska republiken. Nyheten för i år är att Malta bjuder ut sig, därför vet vi vad rika ryssar och kineser är beredda att betala för enskild anslutning till EU. Tio miljoner kronor kostar det att bli medborgare i 28 stater, åtnjuta sjukvård och skydd mot godtycke, slippa muta polisen samt resa visumfritt i 69 länder, inklusive USA. Om svenska pass vore till salu skulle de bli dyrast av alla, framgår det av Henley & Partners ranking. Vi reser fritt i 173 av världens 218 länder.

Jag nämner detta bara som erinran, eftersom fiskar brukar ha svårt att minnas fördelarna med vatten. Själv tror jag inte att allt detta livsgodis, som för övrigt inte ens är inom räckhåll för Ukraina, räcker för att förklara den desperata envisheten hos människorna på Majdan. Det är förstås vanskligt att tolka sinnelaget hos ett folk. Men om man inte ens försöker riskerar man att bli åskådare till sitt eget öde.

Påskdagarna 2014 är Lviv en overklig plats. För sex veckor sedan var det revolution här. Presidenten flydde landet, liksom toppen av statsledningen. I Kiev finns en provisorisk regering som inte tycks kontrollera armén, om det nu finns någon. Ryska trupper har intagit Krim. På vägen hit var det nästan omöjligt att växla till sig valuta. (I en av bankerna i Krakow stod hryvniakursen på noll.) Enligt gängse definitioner är Ukraina en stat i upplösning, en plats där vad som helst kan hända.

Den enda påminnelsen om tillståndet är högarna av blommor framför porträtten av de dödade i Kiev. Frihetstorget är fyllt av flanörer, barn far runt i leksaksbilar. Men det är något med rytmen. Människor rör sig långsamt, nästan utstuderat. Man gör plats för varandra, vybatje, ursäkta, för all del. Inte ens de fåtaliga poliserna bär vapen, de ser ut att be om ursäkt för att de finns. Och så det där märkliga med ständig ögonkontakt, vad det än gäller, spårvagnsbiljetten eller bara ett möte på gatan. Jag har sett det förr, en enda gång, i Polen, 1981. Också den gången stod stridsvagnar vid gränsen. Fast då var de ännu sovjetiska, inte ryska.

Jag genomkorsar staden efter tecken på ryssfientlighet. De måste finnas här, allt annat vore onaturligt. Kärlek kan förbli obesvarad, hatet blir alltid ömsesidigt. Och nu har Rysslands medier i två månader framställt Ukrainas folk som våldsverkare och undermänniskor. Jag spanar in en hotfull affisch. Den maskerade gestalten gör stopptecken. Ryssar ej välkomna? Nej, ”Povstaniec nie barbar! Nie ruinuj svoi misto!” Som betyder: ”Revolutionärer är inga barbarer! Sabba inte din egen stad!”

På gatstenen hittar jag en sprejad babusjka med huggtänder. Och så, äntligen, en liten rysk flagga, placerad som en p-bot på en bil som blockerar trottoaren. Texten upplyser: ”Jag parkerar som en ockupant”.

Det är som om staden ingått en hemlig pakt med sig själv. Det finns kylskåpsmärken med Putin under hakkorset, men inga ryska flaggor med hakkors. På Stortorget tömmer sjuåriga flickor vodkaflaskor i avloppet. Mammorna håller i plakat: ”Sponsra inte ockupanten, köp inte ryska varor”. ”Det är väl inte riktig vodka?”, undrar någon häpet. Jo, det är det.

Jag blir vittne till ett rådslag hos Lviv-Boycott, som genom att dela ut små blad med namn på ryskimporterade varor fått försäljningen att gå ned till hälften. (Tråkigt för Carlsberg, som numera äger Rysslands största ölmärke ”Baltika”.) Vad skall man göra med Bank Rosija, som visar sig finansiera Los Colorados? De kallas så (efter skalbaggen, för de gul-svarta bandens skull), separatisterna i Donieck. Andryj Senkovskyj erbjuder sina pojkar. Han är teleingenjör och ledare för en av de vaktstyrkor som under revolutionen skyddade museer och konsulat. Vad sägs om att måla över bankfönstren i samma färger? ”Nej, för fan, vi är européer”, får han höra. Skadegörelse, det får ryssar stå för.

Jag kan ha missat något. Eller så finns det nattliga patruller som avlägsnar hätskheter. Men det verkar faktiskt som om den ryska aggressionen har lyckats med något storartat: att driva fram en moralisk istället för en etnisk definition av vad det vill säga att vara ukrainare. Med andra ord – att göra patrioter av nationalister.

Jag kanske uttrycker mig obegripligt. Det beror på äkta språkförbistring. I New Republic (12/5 2014) skriver historikern Anne Applebaum att Ukraina behöver mer, inte mindre av nationalism. Det är patriotism hon menar: beredskap att ta ansvar för landets väl och ve.

I svensk och brittisk text gör man sällan skillnad på patrioter och nationalister. Men i länder som upplevt liberalt-nationella resningar (som folkens vår 1848-49, eller Amerikas 1776) står orden för vitt skilda hållningar. Patriotens hängivelse kan liknas vid mannens kärlek till en kvinna. Att älska en betyder inte att man hatar alla andra. Nationalisten är mer som en fotbollssupporter. För att få upp den (rätta känslan) för sitt land, måste han nedvärdera andra folk. Hans lag är alltid bäst, hur illa det än bär sig åt. Patrioten, däremot, kan ta kritik, ty han älskar inte landet som det är, utan som det borde vara. Som en Vilhelm Moberg. Och så den viktigaste skillnaden: den nationelle tror att bara folk av samma bakgrund kan dela hans hängivelse. För patrioten är det rakt tvärtom. Det är hållningen som gör ett folk, inte var man kommer från.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå vad det var som uppstod på torget i Kiev. Popstjärnan Ruslana Lyzjytjko (som vann Eurovision 2004) ställde in konserter för att nätterna igenom med allt hesare röst sjunga Sjtje ne vmerla Ukraina på Majdan. När Ruslana blir känslosam får hon en lätt accent. Hennes modersmål är ryska. Att vi kunde följa händelserna på Maidan i realtid beror på Hromatske, oberoende webbteve, dirigerat av Mustafa Naiem, född i Kabul. Den ukrainare som ryska medier hetsar mot mest heter Igor Kolomojskyj, guvernören i Dniepropetrovsk som utfäst en belöning på varje gripen seperatist eller hans vapen. Kolomojskyj råkar vara jude. Oleksandr Turtjynov, som utnämnt honom, är däremot protestant.

Så kunde man hålla på länge. Det mest talande är minnesplatsen över de fallna på Majdan. Mihaylo Ziznievskij, belarus, Sergil Nigojan, armenier, David Kipiani, georgier, Igor Tkatjuk, ryss, Georgij Arutiunjan, armenier, Olexandr Stjerbatyuk, judisk aktivist. Till hans jordfästning kom maskerade ultranationalister från Högra Sektorn. För att ära hjälten och skjuta hedersalut – vilket noterades med viss häpnad ända till Jerusalem och New York. Kanske var det bara teater. Kanske något mer.

Jag räknar upp detta för att peka på det mest bisarra i Putins propaganda: att han vill skydda Ukrainas minoriteter (och särskilt de ryskspråkiga) mot nationalism. I själva verket är ryskan den ukrainska revolutionens lingua franca. Ingen har uttryckt det bättre än Timothy Snyder: ”Rysktalande kan säga vad de vill i Ukraina, med det kan de inte göra i Ryssland.”

Jaroslav Rusjtjysjyn, född i Lviv, talar engelska, polska, hjälplig franska, något tyska, säger han. Och ryska? ”Ni frågade om främmande språk.” På Majdan var det omväxlande ryska och ukrainska. Skärmarna på sin Harley Davidson har han smyckat med slingrande folkmotiv, men Julia Timosjenkos etniska utstyrsel inger honom avsmak.

Man kan tycka att Rusjtjysjyn har det bra, och hade därför mycket att förlora. Han är mångmiljonär, hans företag Trottola med nio fabriker och femhundra anställda dominerar exporten av damkläder. Kunderna heter sådant som Zara och Lener Cordier. I dag uppträder Rusjtjysjyn i en grafitgrå kostym som ser ut att ha kostat mera än hans hoj. Men nyligen kamperade han påbyltad på EuroMajdan i Kiev.

När dragkampen på torget började gjorde direktörerna i Lvivs företagarförening upp ett schema. Några for i omgångar för att hålla stånd på Majdan, andra bekostade transport av folk, mat och kläder. Rusjtjysjyn är dock mest stolt över blockaden i Lviv. I fem veckor stod en mänsklig mur dygnet runt kring kasernerna och lyckades hindra militären från att ta sig ut. Hans eget skift började fyra på morgonen.

Se där, svagheten med de snabba nyheterna i teve. Eller uppfattade tittaren den väloljade logistiken? Sambandscentraler, videoövervakning av polisens rörelser, utrustning … De plagg som på teve såg ut som skottsäkra västar visar sig komma från leverantören till Zara. ”Vi sydde upp dem i all hast, tunna stållister i vadderat tyg. Skyddade inte mot eldvapen, förstås. Men höjde självkänslan”.

Ukrainas mest brännande problem är korruptionen, säger Rusjtjysjyn. Till och med universitetsexamen är till salu. (Jag minns affischen: ”Den som ger mutor har Majdanoffrens blod på sina händer”.) Rusjtjysjyn berättar att hans arbetare ogillar att företaget betalar alla skatter. Om han fuskade, som så många andra, skulle de få mera i plånboken. Men han är optimist. ”När allt färre handlar off-line (i butiker, alltså) kommer de oseriösa firmorna att slås ut.” Jag ber honom kommentera talesättet ”EU tog ställning. Putin tog Krim.” Visst, säger han, tyska hamburgare väger tyngre än internationella avtal. Men de milda sanktionerna har också haft verkan. ”Utan dem hade det redan varit krig.” Jag frågar vad som oroar honom mest. ”Krim. Vi har förlorat land. Det är risk för en dolkstötslegend”.

Det är alltså inte Putin som skrämmer honom mest, det är att hans landsmän skall få ännu en anledning att betrakta sig som offer för främlingars komplotter och att leta skyldiga till sina olyckor. Man kan bara hoppas att det är sant att han överväger att bilda ett politiskt parti. Hans svar sätter fingret på Ukrainas ömmaste problem: Att det finns så många demoner som kan släppas loss. Mot bakgrund av historien är det faktiskt häpnadsväckande att det högerextrema Svoboda har mindre stöd i Ukraina än Åkessons parti har i Sverige. Inget annat land i Europa, utom Ryssland, hyser så mycket ont minne att exploatera.

Denna berättelse började vid en massgrav och sådana finns det flera här än någon annanstans. Från trettiotalet till 1945 var Ukraina det dödligaste området i världen. Det var här som de röda och de bruna massmördarna avlöste varandra.1930 började Stalin likvidera människor med högre utbildning för att en gång för alla ta död på idén om ett självständigt Ukraina. 80 procent av de bildade och utbildade gick under. Svälten 1932-33, numera betraktad som ett planerat folkmord, skördade mellan 3 och 4 miljoner offer. Notera detta ”mellan”. En osäkerhetsmarginal på en miljon. Därefter världskriget och Förintelsen. Det var här de bodde, och i Polen, merparten av Europas judar, efter att 1791 blivit bannlysta i Ryssland. Sex miljoner dog här under kriget, av dem 1,5 miljoner ­judar. Låt mig också nämna det extremt grymma partisankriget mot krigsslutet (ukrainare mot polacker, ryssar och tyskar) samt 25 år av Stalins terrorvälde. Ännu pågår utforskningen av massgravarna vid NKVD-fängelset i Bykovnia utanför Kiev. Man tror att de döljer 100 000 lik. Nej, inte krigsoffer. Döda efter förhör.

Jag talar om demoner, eftersom minnet av allt detta finns i det fördolda. Tyskar har haft snart sjuttio år på sig att försonas med andra och med sig själva. I Ukraina har det tills nyligen inte ens varit lovligt att tala om historien. Om den nu ens fanns. Enligt den sovjetiska uppslagsboken över Ukraina (tryckt på 80-talet) har Förintelsen tydligen inte ägt rum, av det enkla skälet att det aldrig funnits några judar i Ukraina. Ordet nämns inte.

Mitt i Lviv, symboliskt placerad intill katedralen, står monumentet över denna politik. En gigantisk radiomast vars enda uppgift varit att utsända brus. Bokstavligen. Jag minns ­ljudet från min barndom, det var som tusen kaffekvarnar, som dränkte utsändningar från Väst.

Och när det blev möjligt att tala, 1991, blev det bara för plågsamt. Här farfar frihetskämpen som dock mördade judar. Där morfar, först torterad, sedan angivare. Man vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Den ukrainske historiken Jaroslav Hrycak skrev år 2009 att EU var en förening av nationer som erkänt sitt medansvar för Förintelsen. Varken mer eller mindre. Marknaden och allt det andra var bara bihang. Det är också min idé om varför EU kom till. Men Hrycak trodde inte att hans landsmän skulle ta det steget utan mycket starka påtryckningar utifrån. (Naturligtvis inte. Tyskar fick man tvinga. Fransmän och polacker började sin rannsakan först efter böcker utgivna i utlandet.)

Det är oerhört svårt för ett folk som misshandlats av historien, och vävt sin identitet kring det egna martyrskapet att erkänna att man också varit förövare. Fenomenet kan studeras dagligdags. Man hinner inte avsluta den sakligaste mening (om polsk judepogrom, arabisk slavhandel, afrikanskt kvinnoförakt, israelisk ockupation) förrän polacken/araben/afrikanen/israelen går i försvar. Identiteten gör motstånd, den vill vara entydig. I Europa är det endast tyskar som slutat med sådant, (och svenskar, som sällan ser sig som offer.)

Det heter att en våg av högerextremism sveper över Europa. Det är en dålig metafor. Det vore klokare att tala om smitta, eftersom den drabbar så ojämnt, så man kan undra om några har svagare immunförsvar än andra. Varför anfäktas Ungern, Österrike och Frankrike, men inte Portugal och Spanien? Gängse sociologi ger ingen upplysning, i de senare länderna är arbetslösheten dubbelt så hög som i de förra.

Inte heller invandringen duger som förklaring. Ty i så fall skulle Sverige, som sedan 60-talet tagit emot flest främlingar per capita, leda missnöjesligan. I själva verket är det tvärtom, visar statsvetaren Marie Demker i en nyutkommen bok. Ju fler främlingar som kommer hit, desto färre svenskar ser dem som ett problem. Vilket antyder att Jimmie Åkessons parti kanske lever på flera sorters missnöjen.

Det finns förvisso i ett Europa, där både liberaler och socialister slåss om medelklassen många som känner bitterhet över att bli akterseglade av en globalisering man inte begriper, befunna överflödiga, sedda ned på för att man inte hängt med i diskursen om genus och etnicitet, underbetalda för att man råkar arbeta med sjuka eller barn, svikna av en skola som inte håller vad den lovat. Eller, som fallet är i forna Östeuropa, offrade på de ofrånkomliga reformernas altare.

Allt detta är begripligt. Det man vill förstå är varför benägen­heten att följa charlataner och leta syndabockar är så ojämnt fördelad. Jag menar att det har med historien att göra. Med det som varit, men ännu mer vad efterkommande gjort av det som varit. Det finns psykoanalytiskt sinnade forskare som menar att nationer fungerar som personer. Om de inte klarar av att se sanningen om sig själva, och försonas med den, vilket är en svår process, kommer de att styras av krafter de inte begriper. Alltsammans börjar med att erkänna det onda man gjort andra.

Kunde det tänkas att Le Pens framgångar har något samband med att fransmän vill tro att deras land stod på den goda sidan under kriget och att antisemitismen var en tysk uppfinning? Eller inte kan försonas med att engelskan blivit världsspråket, Tyskland en stormakt? Häromveckan ­påpekade Katrine Kielos i lätt ton att man i Österrike kommit fram till att Hitler egentligen var tysk. Men hon menade förstås allvar. Vore jag freudianskt sinnad skulle jag säga att österrikare röst­ar på FPÖ för att övertyga sig själva om att idéer som hans har de aldrig stött på tidigare.

Chefen för Förintelsemuseet i Auschwitz, Piotr Cywinski, berättar att var tredje av SS-männen i lägret var från Österrike och att dessa hörde till de mest sadistiska. Kanske för att de behövde bevisa att de dög. ”Är det inte märkligt”, säger Cywinski. ”Vi har en miljon utländska besökare. Flest britter, amerikaner, israeler, tyskar förstås. Men nästan inga österrikare.” Nej, och knappt några ryssar heller. 6 600, närmare bestämt, jämfört med 20 000 svenskar.

I Lviv kan man se Putin avbildad med Hitlermustach. Tveksam jämförelse, Hitler var dock besatt av bisarra idéer, Putin är nog bara besatt av makten. Den otäcka likheten finns på ett annat plan: Det ryska samhället av 2014 har bara för mycket gemensamt med tyskarnas sinnelag 1935. Vapendyrkan, föraktet för det svaga och det feminina (då judar, nu ”Gayropa”) och ett skriande behov av revansch. Tyskland hade förlorat världskriget, Ryssland efter murens fall förlorade både imperiet och freden. Det måste finnas någon som bär skulden till att det enorma landet är en ekonomisk dvärg, akterseglat av asiater som man vant sig att förakta.

Väcker man varken sympati eller ens respekt återstår att injaga fruktan. Jag är rädd att den är äkta, ryssars uppslutning bakom sin ledare. Och tragisk, i ordets djupaste betydelse. Av alla Europas folk är ryssar de som vet minst om hur fascism blivit till. De skulle inte känna igen den, inte ens i spegeln. De fick inte vara med på den långa historielektionen, efterkrigs­tidens. Det hette att den inte angick dem. Att så få av dem besöker Auschwitz kan faktiskt bero på att de inte vet att det finns.

Jag vet inte om jag med detta lyckats förklara vad EU är bra för. Det kan hända att Vladimir Putin kommer att göra det bättre.

 Maciej Zaremba

Fakta:

Lviv, tidigare Lwów, (Lejonstaden), grundades av den rusiske fursten Daniel 1250. Från 1390-talet till 1772 var staden polsk, därefter tillhörde den Österrike-Ungern, återigen Polen 1918, Sovjetunionen efter 1945. Sedan 1991 huvudstad i västra Ukraina. Fram till 1939 bebodd huvudsakligen av polacker, judar, ukrainare, armenier.

Hemstad för bland andra författarna Sholem Alejchem, Martin Buber, Leopold von Sacher-Masoch, Joseph Roth, Zbigniew Herbert, ekonomen Ludwig von Mises och Simon Wiesentahl.

Med livet som insats


DN 2014.03.06

Om Herodotos, född 485 före Kristus, var världens förste reporter är Ryszard Kapuściński förmodligen den mest vittbereste. I femtio år har han rest mellan revolutioner, krigsherrar och krokodiler med den gamle greken i kappsäcken.
 

Det är fint att utöva ett yrke som har anor. Är det väldigt gammalt kan man tro att det är omistligt. Ingår kanske i mänsklighetens survival kit, samman med skomakare, bagare och poliser. Men kanske inte fritidspedagoger.

Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår.

Om det allra första reportaget och om historiens lagar handlar Ryszard Kapuscinskis “På resa med Herodotos”. I femtio år har Kapuscinski med oöverträffad medkänsla och klarsyn skildrat Afrikas frigörelse och söndring (ett tjugotal revolutioner och lika många krig), kejsarnas hov, schahernas fall och det sovjetiska imperiets undergång. I den här boken, som lika gärna kunnat heta “Självporträtt med en Mästare” försöker han bland annat förstå varför han gjort allt detta. Varför han tillbringat halva livet på bussar, i öknen, på skabbiga hotell i olidlig hetta och ändlös väntan på transport, varför han riskerat att rånas och misshandlats av berusade soldater, ådragit sig malaria för att sedan plågas i dagar över en enda boksida.

Salman Rushdie antydde i en recension av “Ebenholts” (på svenska år 2000) att någon som utsätter sig för sådana risker inte kan vara riktigt klok. En annan jämförde Kapuscinski med en skrivande Indiana Jones. (Man ser hur han med piskan röjer sin väg genom informationsdjungeln.) Ingen bild kan vara felaktigare. Om Kapuscinskis självporträtt påminner om någon hjälte är det snarare detektiv Claude Lebel i Frederick Forsyths roman “Schakalen”. Också de mest misstrogna anförtrodde honom sina hemligheter, påstår Forsyth, eftersom denne mästerpolis verkade så “hjälplös, osäker och förbigången av livet”. Året är 1957, polacken Kapuscinski är för första gången i Rom och tappar bort sig: “Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, litet förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.” Och genast skyndar människor till undsättning och han får rent av hjälp att köpa nya kläder, för att inte skrämma romarna med sin dubbelknäppta cheviotkostym la Warszawapakten.

Hur kan en sådan person hamna bland krigsherrar och krokodiler? Varför reste Herodotos, kontrar Kapuscinski. Liksom han genomkorsade greken hela den kända världen, som var mycket större på den tiden, då det tog tre månader från Babylon till Aten.

Nej, Kapuscinski söker inte faran. Men liksom femåringen kan han bara inte låta bli att klättra över staketet. Redan som ung reporter på 50-talet var han ohjälpligt besatt av gränser, bekänner han, och i synnerhet av själva överskridandet: “Vad kände man? & 2026; det måste vara ett ögonblick av stor spänning och sinnesrörelse.” Han bönar om att bli skickad till närmaste gräns, den mot Tjeckoslovakien: “Överskrida och genast återvända, det skulle räcka mer än väl för mig.” Det går en erotisk darrning genom texten var gång Kapuscinski skall förklara varför han ständigt måste över till andra sidan. Hur var det där? “Säkert annorlunda. Men vad betydde annorlunda ? Hur såg det ut? & 2026; kanske liknade det ingenting som jag kände till och var därmed obegripligt, omöjligt att föreställa sig?”

Begäret alltså, snarare än kallelse eller annat aktat motiv. Om Kapuscinskis reportage gjort världen litet bättre, vilket man kan tro, så var det nog för att han inte trodde sig om så ädla drivkrafter. Om hans ödmjukhet inför andra kulturer känns mer genuin än hos många ideologier, så är det av samma lystna skäl. Respekteras inte det annorlunda kommer det inte att släppa till! Gång på gång återkommer han till att man som reporter inget får veta om man gör sig förmer än de andra. Man måste dela bussar och härbärgen med dem man skriver om, i värsta fall också dricksvattnet. Helst skall man försöka tänka samma tankar. Samt, om man vågar, hysa liknande känslor.

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nil dalen! “Han återkommer ständigt till sin stora passion besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & 2026; som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar.”

Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen.

Vid andra omläsningen tänker jag att dessa historier bildar en serie liknelser, som i evangelierna. Som om Kapuscinski vid fyllda sjuttio känt för att sammanfatta, men är orolig för att läsas bokstavligt. Han misstror orden för att “sätta ut falska vägskyltar, leda in i bakhåll, inleda i frestelser”, som det står i diktsamlingen “Prawa natury” (Naturlagarna) som kom ut i år. I stället har han skapat ett collage, vars budskap överlämnas åt läsarens intelligens och medkänsla att uttolka.

Här skär till exempel den unge persern Zopyros av sig näsan och öronen, ty han står inte ut med att de belägrade babylonierna hånar hans folk från murkrönen. Kapu scinski upplyser hastigt att sådant kunde vara meningsfullt på den tiden: “En människa vars värdighet kränkts, som blivit förnedrad och förödmjukad av någon annan, kan frigöra sig från den svidande skamkänslan bara genom en självdestruktiv handling.” Man lägger ifrån sig boken och tänker att den tiden kanske inte är så avlägsen.

Tjugofem sekel har passerat, nu står han själv på en gata i Lisala i anarkins Kongo och ser två svarta gendarmer närma sig. De brukar slå ihjäl folk när lusten faller på. Vi är inte helt ensamma på gatan, upplyser Kapuscinski, här finns även ett tungt stycke världshistoria: Stamberättelser om kung Leopolds bödlar, som högg av händer och fötter på gendarmernas förfäder och ett löfte om att hämndens dag skall komma. “Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”

Vedergällningen i synnerhet den som drabbar blint, kollektivt och efter generationer är ett barbariskt vanvett. Att säga annat vore dårskap. Men lika dåraktigt, hör jag Kapuscinski viska, är att blunda för att minnet av (eller myten om) gamla oförrätter är den kanske starkaste kraften i historien, ofta mäktigare än livet självt. Den som vill göra historia måste tänka förnuftigt, men den som vill förstå den bör räkna med andarna. “Om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?” Först med den insikten kan vi till fullo uppskatta Herodotos vishet.

Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: “egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig.” Eller: “Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet”. Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det

Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet “utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi.”

Jag har läst Kapuscinskis mästerstycke, som liksom Gombrowicz prosa kan växla tvärt mellan bokmål och talspråk, ömsom i polskt original och i Anders Bodegårds översättning. Vid omläsningen kunde jag inte alltid minnas på vilket språk jag läst sist. Vad bättre kan man säga om en översättning.

MACIEJ ZAREMBA

Ryszard Kapuscinski
På resa med Herodotos.
Albert Bonniers förlag.

Den olönsamma patienten

Hela artikelserien, med kommentarer av statsvetare och läkare, finns utgiven på Weylers förlag under titeln ”Patientens pris”. http://www.weylerforlag.se/bocker/patientens-pris/

Artikelserien finns även på polska i boken ”Polski Hydraulik”, Agora 2013

1. Vad var det som dödade herr B? 

DN 17.02.2013

Diagnosen var cancer. Men det var inte tumören som tog hans liv.

Dödshjälp!, står det med stora bokstäver i sjukjournalens marginal.

Herr Gustav B, låt mig kalla honom så, avled på våren 2008. Diagnosen var cancer. Men det var inte tumören som tog hans liv. Det var något helt annat, som vi ännu saknar begrepp för.

Låt oss börja från slutet. En tid efter hans död tar fru B fram det sista fotot av sin man, taget på sjukhuset. ”Plötsligt blir jag iskall. Varför hänger det bara en påse från sänggaveln? Var är den and­ra? Fick han ingen näring?”

Hon ringer till sjukhuset, vill ha journalen uppläst. Bilden ljög inte. Under den sista veckan av sitt liv fick hennes man ingen näring. Fru B vet att så gör man med döende. ”Men till mig sade man att han var på bättringsvägen!”

I sin anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anklagar hon sjukhuset för ”dold aktiv dödshjälp”. Och när hon skriver till mig är det på inrådan av en professor i medicinsk etik. Han menar att jag borde undersöka vad det var som Gustav B dog av.

Jag ber två högt kvalificerade läkare att oberoende av varandra granska sjukjournalen. De förstår varför fru B anmälde sjukhuset. Hon hade skäl att tro att läkarna förde henne bakom ljuset. Inte nog med att hon har fått motstridiga besked. Läkarnas beteende måste ha gett egendomliga signaler. Medan några finner att patienten är förlorad och endast skall ha smärtstillande, sprutar andra honom med penicillin. ”Fullständigt ofattbart”, säger min konsult, ”här planerar en doktor rehabilitering för en patient som överläkaren funnit döende och som i en vecka varit utan näring! Och varför står inte beslutet att stänga av näringen någonstans? Och varför sätter man i gång med återupplivning när det står ”0 HLR” i journalen, vilket betyder ’allt hopp är ute, låt människan dö i fred’? Det måste ha varit oerhört förvirrande för anhöriga.”

Mina läkarkonsulter är dock eniga: Det var inte dödshjälp. Att stänga av näringen var ett korrekt beslut. Patienten var faktiskt bortom räddning när det skedde.

När en saktmodig medborgare misstänker ett svenskt sjukhus för dödshjälp, då har det gått långt. Fru B är högutbildad, sjukvårdskunnig och inte utan självdistans. Hon slår inte bakut vid beskedet att hennes anklagelse saknar grund. Hon blir lättad. Fru B vill ju inte tro att man i Sverige tar livet av patienter. Men kan jag förstå varför hon reagerade så?

Det kan jag, dessvärre. När en av mina konsulter läst färdigt journalen var hon mörk i synen. ”Jag antar att redan innan detta hände hade fru B förlorat sitt förtroende för sjukhuset. Det hade jag också gjort.”

Det är vad detta reportage handlar om. Fru B:s förlorade tillit.

Hon verkar inte ensam om den. Skall man tro statistiken har det blivit farligare att vistas på sjukhus. Sedan år 2005 har anmälningar enligt lex Maria (där sjukvården själv anmäler felsteg) nästan fördubblats. Det skulle kunna tolkas optimistiskt, som att man blivit frejdigare med att medge misstag. Men samtidigt ökar klagomålen från patienter och anhöriga. I skrivande stund väntar 5.500 ärenden i kö hos Socialstyrelsen.

Att misstron vuxit syns med blotta ögat. ”Fotografering förbjuden” står det numera vid entrén till vartannat sjukhus. Ännu för tio år sedan blev ingen barnmorska nervös när en nybliven fader lyfte en kamera. Hon tog för givet att det var miraklet som han ville fånga. Numera kan hon inte vara säker. Kanske är det hennes handlag som skall dokumenteras, för den händelse någonting går fel. Det händer allt oftare att anhöriga fotograferar pillerburkar och inställningar på droppet. Vilket är den verkliga bakgrunden till fotoförbudet: vårdfolket står inte ut med så oblyga demonstrationer av misstro. Man får förstå dem. Ingen yrkesgrupp skulle finna sig i något liknande. Så vad har Sveriges läkare och sköterskor gjort för ont för att förtjäna detta?

Låt oss återvända till fru B och hennes förlorade tillit. Först visar sig sjukvården från sin allra bästa sida. Gustav B är ingen ungdom längre, hans cancer sitter illa till, han har skrumplever och dåliga blodvärden. Det är fara värt att han avlider under kniven, menar narkosläkarna – och avråder från operation. Denna avrådan är samtidigt en dödsdom. Avlägsnas inte tumören har Gustav B ett år kvar att leva.

Ack, ja. Man kan inte annat än älska kirurger. Hur många av oss har inte deras tävlingslusta att tacka för sitt liv? Det går nästan att höra i journalen hur det lät. ”Jasså narkosvänner. Högriskpatient, säger ni. Intressant… jag opererar.”

Min läkarkonsult får något saligt över anletsdragen när hon granskar operationsjournalen. Som läste hon ett partitur av Bach. Och så, och där, åh, såå elegant… Och efteråt: ”Okomplicerat vårdförlopp på IVA. Pat har överstått ingreppet väl trots stor preoperativ risk”, jublar journalskrivaren.

Men därmed är Gustav B:s goda lycka slut. Få dagar efter den lyckade operationen börjar han hemsökas av demoner. Sliter av slangarna, försöker fly. På intensiven har man inte kompetens för sådant, alltså ber man psykiatrin om hjälp. En psykdoktor anländer, föreslår mera lugnande preparat och neuroleptika (Haldol) och går sin väg. Men B blir inte lugnare, tvärtom. Nytt psykbesök, nya preparat. Nu blir Gustav B helt oregerlig, han river i operationssåret, tror att syrrorna vill smitta honom med hiv, han sparkas, slåss och bits. Det krävs tre personer för att hålla honom kvar i sängen.

Det här kan inte intensiven klara, man vädjar om ett extravak från psykiatrin. Men får ett rakt ”nej”, därifrån. Patienten verkar inte särskilt farlig, hälsar en psykdoktor. (Hur vet han det, som aldrig sett herr B?) Så kommer det sig att en bukkirurg tvingas fatta ett psykiatribeslut: att utfärda vårdintyg enligt LPT, Lagen om psykiatriskt tvångsvård. Mannen är en fara för sig själv och andra, antecknas i journalen. Nu måste väl ändå psykiatrin skicka folk? Ställa diagnos? Föreslå medicinering?

Det tar fyra dagar innan en psykiater, från kliniken 300 meter längre bort, visar ett intresse för patienten, som slåss så fort drogerna slutar verka. Han ställer diagnosen ”psykos”. Men då protesterar herr B:s hustru. Han har aldrig varit psykotisk. Hon misstänker att det är den stora mängden psykofarmaka som gjort mannen tokig. (Hon tror sig veta ett och annat om drogverkan, har själv arbetat inom psykiatrin.) Fru B önskar att man snarast går igenom makens mediciner. Javisst, svarar psykiatern, det skall vi göra.

Det går en dag, två, fem… B måste övervakas dygnet runt, blir oregerlig så fort han vaknar. Då kommer psykdoktorer, olika varje gång, och ger honom en spruta. B börjar få svårt att andas. När en vecka gått är fru B:s nerver slut. Hon travar över till psykiatrin, griper tag i överläkaren och drar med honom till makens sjukläger. Nu vill hon veta vad det är för blandning han får i sig. Javisst, det har doktorn lovat ett vecka tidigare. Och då, 20 dagar efter det att herr B blivit tokig, samkör psykiatern hans medicinering. Och upptäcker att ”den enda orsaken till patientens konfusion kan vara Catapresan…” Det blir en ny diagnos: ”läkemedelsbetingad förvirring.” Och mycket riktigt, efter några dagar är B:s psykos som bortblåst. Men då är det för sent.

”Ödesdigert”, säger mina konsulter om psykia­trins bidrag till vården av B. Lungorna tog skada av medicineringen, han är utmattad, får inflammationer, blodproppar, flera komplikationer, till slut en hjärnblödning.

Innan vi går vidare, två ögonblicksbilder, för märkliga för att förbigås. Fru B sätter upp stora lappar över makens säng, för att visa onsdagens läkarskift vad tisdagens bestämt. ”Ingen Catapresan! Ingen Haldol!” Annars är risk att B får i sig fel mediciner.

Och så den andra bilden. Redan på sin förvirrings andra natt höll Gustav B på att dö. ”Tappade luftvägarna” står det i journalen. Jag skickar denna sida till en narkosspecialist, anonymt, men med uppgifter om B:s ålder, vikt och tillstånd i övrigt. Hans kommentar: ” Det ser ut som om man försöker hjälpa mannen över stupet. Dog han?”

Nej, men nästan. Han slutade andas efter en cocktail av sex olika droger (Ketogan, Catapresan, Haldol, Lergigan, Heminevrin, Propofol), som en läkare på språng, som varken sett herr B tidigare eller därefter, pumpade i Gustav B för att få honom lugn.

Här en utvikning, inte oväsentlig. Hur skall den tillrusande jouren få reda på det viktigaste om patienten? Det är akut utryckning, mitt i natten, knappast läge att i lugn och ro studera journalen. Man kunde ringa Gustavs läkare, men vem är det? Det är nya namn på varje journalsida, ingen framstår som mer insatt än en annan.

Fru B vill numera varken ställa denne doktor eller någon annan läkare till svars. Eller rättare sagt: hon kan det inte. Det är just detta – upplösningen av ansvaret – som gör henne mest förfärad. Hon tror att hennes man hade fått leva om det funnits någon enda läkare på sjukhuset som sett honom som sin patient. Men han var ingens, knappt ens en patient, bara en samling åkommor som skulle åtgärdas var och en för sig. Hon har en bild för detta: ”In kommer människan, hon kastas upp i luften och kommer ned som konfetti.”

När jag frågar klinikchefen vem som bär ansvaret för vården av patienten Gustav B svarar han emellertid direkt: ”Jag gör det ensam. Ingen annan.” Det är bara att ta av sig hatten.

Men hans svar är lika nobelt som det är orimligt. Fru B trodde att så många som fyrtio läkare tog hand om hennes man. Jag räknade. Det var åttiotvå läkare som under Gustavs hundratretton dagar på sjukhuset medverkade till hans vård och sjutton av dem, psykiatrikerna, gjorde det motvilligt. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon.

Man tycker att den uppgiften vore nog för att tillsätta en haverikommission. Det tycker också Patientnämnden. Men både HSAN och Socialstyrelsen avfärdar fru B:s begäran om utredning. ”Överspelat”, skriver man finkänsligt, varmed menas att rent juridiskt är det för sent att pricka någon läkare. Det är det speciella med granskarna av sjukvården. När de letar skyldiga gäller det att identifiera någon vitrock eller grönblus som missat ett provsvar eller förväxlat sprutor. Men när felet består i en struktur som gör det omöjligt med patientansvar, finner de ingenting att grans­ka. Det är som om haverikommissionen skulle bestämma på förhand att alla flygolyckor beror på piloterna.

Låt oss slå fast att vad herr B än dog av, var det inte brist på pengar. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård, här finns också fler läkare per patient än i Frankrike, Tyskland eller USA. Men på vägen mellan skattebetalaren och sjuksalen drabbas resurserna av ett märkligt svinn.

Varför har svenskar extremt svårt att nå fram till doktorn? På OECD-listan över patienters läkarmöten ligger Sverige på 33:e plats, mellan Mexiko och Chile. En fransman träffar läkare i genomsnitt 6,9 gånger om året, en estländare 6,3, en svensk 2,9 gånger. Det kan förstås hända att fransmän, polacker och tyskar springer till doktorn i onödan. Men de kommer fram. Varför svenskar inte gör det kan bero på att våra läkare verkar upptagna med annat. En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Så vad gör Sveriges 33.000 läkare när de inte läker?

De spelar sudoku. Det vill säga: Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer. Sodukoliknelsen är inte min. Den är myntad av professor Hans-Göran Tiselius i Läkar­tidningen.

Varför var psykiatrikerna så kallsinniga till kollegers vädjan att ta hand om Gustav B? Jag skriver till flera av dem men får inget svar. Kanske beror det på att det de hade kunnat svara vill ingen som svurit läkareden höra sig själv säga:

”Hade denne Gustav ringt och beställt tid hos oss, skulle det gå bra. Produkt 29A07, styckepris 787 kronor, nybesök dessutom, det ger extra bonus för vårdgarantin! Också om han råkade bli knäpp i hemmet skulle det gå för sig. Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod. Då får vi inte debitera. Så denne Gustav B var olönsam. En ren förlustaffär.”

Nu undrar väl läsaren om jag hittar på. Olönsam? Finns det räntabla patienter? Sjukdomar som går plus? Hur kan en patient i den offentliga vården vara mindre lönsam än en annan?

En mycket bra fråga. Låt mig svara så här. Nej, i den verkliga verkligheten finns inga lönsamma patienter. Alla är förstås omkostnader. Men herr B dog i den virtuella verkligheten, där sjukvården spelar sudoku. Eller kanske Monopol.

Somliga minns kanske känslan av overklighet när uttrycket ”produktiviteten ökar på dagis” dök upp i medierna. Det var i början av 90-talet. Svenska politiker var bland de första i världen att omfamna den nya läran, New public management, kläckt i USA och Storbritannien. Den kan sammanfattas i två trossatser. Den första säger att om man låter medborgare fritt välja sjukhus, vårdcentral och skola, så kommer vi att få mer valuta för skattekronorna och ett nöjdare folk.

Så här långt är det inget konstigt. På många håll i världen har patienter i århundraden valt sin doktor utan att bli produkter på kuppen. Det är den andra trossatsen som är en revolution. Den säger att sjukhus och skolor (men även and­ra offentliga verksamheter), kommer bli ännu effektivare om de uppför sig som om de vore entreprenörer på en marknad. När de lägger kejsarsnitt eller griper en langare skall det beskrivas i termer av ”produkter”, prissättas och debiteras en ”beställare”.

Det var inte många länder som entusiastiskt anammade New public management förutom Sverige: Nya Zeeland, Storbritannien, Kanada, Holland, Norge och Australien. Men som nästan alltid när en ny trend når Sverige, slår den igenom som en annan väckelse. Inom kort och utan någon vidare diskussion blev ”mål och resultatstyrning” och ”lean production” (inspirerat av Toyota) rättesnöre för var och varannan förvaltning. Också sjukvården drogs med. Det kunde man kanske förstå. Sjukvården hade i decennier försmäktat under byråkratiska pyramider där det krävdes sju äskanden och tog lika många månader att få en ny dator till mottagningen. Företagsmodellen bar på ett löfte om frigörelse och autonomi. Nu skulle man äntligen få sköta sig själv. Det var i vart fall vad många trodde.

Här måste jag be läsaren om tålamod. Om en flodhäst fick ihop det med giraffen skulle resultatet vara lika svårbeskrivligt som detta något som uppstår när offentligt finansierade sjukhus och vårdcentraler leker företag.

Jag skriver ”leker” eftersom på denna marknad nästan allt utom patienter är på låtsas. Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

Det mest imaginära är ”produkterna”. Inte ens en bilverkstad kan standardisera sina priser, då ingen vet hur hårt en bult kan rosta fast. Men sjukvården skall låtsas att behandlingen av psykoser, njursvikt och reumatism kan brytas ned i delmoment med var sitt styckepris.

Det enda som är på blodigt allvar är kampen om resurserna. Tjänar inte vårdcentralen nog med låtsaspengar får man säga upp verkliga läkare, avvisa patienter eller slå igen. Se upp, här kommer det mest bisarra: huggsexan på vårdens låtsasmarknad är dömd till att bli mer destruktiv än konkurrensen på den verkliga marknaden. En sådan kan ju svälla; två bilhandlare på samma gata kan samsas om en växande kundskara. Men det kan inte två vårdcentraler: Omsättningen på deras ”marknad” är fixerad på förhand. Vad den ena vinner, tas från den andra.

”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall”, säger en doktor. ”Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipelskleros och pnuemoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.”

Så kom det sig att redan 1993 (långt före privatiseringar av sjukhus) började man tala om ”olönsamma patienter”. I en enkät svarade var tredje läkare att dessa olönsamma utreddes och behandlades mindre än vad som vore önskvärt från medicinsk synpunkt. (DN 10.12.94) Det var naturligtvis inte meningen. Meningen var att göra vården effektivare.

Låt oss då se hur det kan gå till. Förr i tiden, när Karlsson äntligen nådde fram till doktorn, kunde han ta upp alla sina plågor: den onda ryggen, andnöden och blemman bakom örat. Det kanske tog tre kvart. Numera kan det gå snabbare att nå fram, men i gengäld får Karlsson höra: ”En sak i taget.” Han får en läkartid tid för blemman, en annan för andnöden, en tredje för ryggen. Karlsson knotar kanske, det blir dyrt med resor och varför skall han behöva ta ledigt tre gånger?

Därför att ”beställaren” (landstinget i Stockholm) anser att läkarnas produktivitet mäts i antalet besök. Om de är långa eller korta spelar ingen roll. Alla ersätts som om de varade i cirka en kvart. Således blir det mest kostnadseffektivt för vårdcentralen att dela upp Karlsson i tre produkter à 485 kronor styck.

Doktor N, chef för en privat vårdcentral i Stockholm, gör inte så. Men hon vet andra husläkare som skulle kalla Karlsson en fjärde gång, bara för att berätta att blemman var ofarlig. Hon ringer i stället – och går miste om ytterligare 485 kronor. (Det finns ingen priskod för telefonkontakt.) Och skriver hon recept, räcker de i ett år, fast det mest lönsamma är att skriva på tre månader. Varje recept ger 80 kronor.

Doktor N röstade borgerligt, säger hon, hon ville bli sin egen, stod inte ut med att ha politiker till chefer. Men hon kunde inte föreställa sig att liberala politiker skulle införa planekonomi i sjukvården. Hon finner prislistan vanvettig:

”Här kommer Gun-Britt med rullator, hon är åttiofem. Det tar fem minuter innan hon lyckas sätta sig på britsen. När hon har klätt av sig har min kvart gått och jag har inte ens börjat undersöka. Då tar hon fram en lapp med åtta frågor som hon förberett i ett halvår … Vad är det för vårdkvalitet när jag blir stressad av att människan är gammal?”

Det är inte lönt att tala med doktor N om landstingets incitament. Hon har inte studerat i tio år, väser hon, för att någon kamrer skall tala om för henne vilka patienter som hon bör prioritera. Men om hon tar sig tid med Gunbritt och det råkar sitta ”en sån där bortskämd åttiotalist” i väntrummet, som kanske skall på dyksemester och är orolig för vax i öronen, blir hon bestraffad om hon låter honom vänta.

Ja, faktiskt. Regelboken 7:5: Patienter som fått vänta mer än 30 min har rätt att bli undersökta gratis. Som på McDonald’s.

”Sjukvården lider under ultraliberalism och stalinism samtidigt”, säger överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska. Han undrar om det är så de har det i Kina. Läkare skall konkurrera med varandra om resurserna, samtidigt som planekonomer vill bestämma i detalj vad doktorerna skall göra. Vill jag förstå vad han menar bör jag studera landstingets regelböcker.

Menar du verkligen alla?” Ja, varför inte? Jag vill få överblick. Då svarar landstingets vänliga presstjänst att det kommer ta sin tid att mejla över 2.500 dokument. Så många är de, ungefär, avtalen som prissätter läkarnas arbete – bara i Stockholm. Då ber jag om adressen där jag kan studera dem på plats. Ett sådant rum finns inte, får jag höra. Prislistorna är bokstavligen virtuella. De ändras så ofta att det vore slöseri med papper att sätta dem på pränt.

Begrunda paradoxen med New public management. På den verkliga marknaden, utsatt för svängande valutakurser och annat volatilt, inser handlarna vitsen med att skona våra nerver. De konkurrerar rentav med trygghet. Teknikmagasin och biltemor tar risken med att trycka kataloger där samma pris gäller från nyår till jul. På statens och landstingens låtsasmarknader gäller det omvända. SJ ser till att jäkta de stressade kunderna litet extra: man auktionerar ut biljetter. Och också landstingen tycks se en poäng i att hålla vårdfolket i osäkerhet.

Det heter att priserna justeras för att hela tiden göra vården bättre. Politikerna hjälper läkarna att prioritera. Jag studerar prislistor, intervjuar läkare. Nobelpriset till den ekonom som lyckas hitta en idé om människovården i denna djungel av interndebiteringar, ”leverantörsuppföljningsmodeller” (ja, det heter så), piskor och morötter. I nästa artikel skall jag belysa några av dem i detalj. Här bara ett smakprov:

Stockholms landsting (”beställaren”) anser sig uppmuntra ”vård inom rimlig tid”. För det ändamålet bestraffas husläkarna med vite om de inte lyfter luren inom 1,5 minut. (Somliga fick anställa extra personal för att möta kravet. ”Man kan inte avbryta patientbesöket varje gång det ringer.”) Men om läkarna ligger i veckor på akuta provsvar har landstinget inga synpunkter på saken.

Detta är inte ett hypotetiskt exempel, det är horribel verklighet. Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter. Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår. Hur många som avled under tiden förtäljer inte statistiken.

Dessa omständigheter påverkade dock inte ”produktiviteten” negativt eftersom i motsats till telefonsvarandet finns inte ”dödliga väntetider inom cancervården” bland landstingens mått på vårdens kvalitet. Följaktligen riskerade inte heller någon vårdgivare viten eller andra obehag.

Den norske sociologen Rune Slagstad kallar New public management ”en revolution”. Det är nog rätt ord. För första gången i historien tar sig lekmän rätten att tala om för läkarna vilken patient som är viktigare än en annan, hur doktorn skall bruka sin tid och – faktiskt – vilka diagnoser som är mest välkomna.

Herr Gustav B:s öde, som fick inleda detta reportage, antyder vad denna omvälvning får för konsekvenser. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba


2. Hur mycket bonus ger ett benbrott?

DN 2013-02-20

Vissa sjukdomar är mer lönsamma än andra när den svenska vården leker affär. I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om sjukvårdens stora systemskifte – från läkekonst till bokföring.

 Ryssar undviker att ta bilen i december. Då kan en oputsad bakruta ge skyhöga böter. Som dock kan bytas ut mot en rundlig gåva till konstapeln. Det är polisen som skramlar till julklapparna.

I december 2010 var det extra vådligt att köra bil också i Göteborg. Då var alla med rätt att bära polisbrickan ute på gatorna. Trafikpolisen låg nämligen efter med böterna. 35 000 skulle det vara, för att uppfylla årets produktionsmål. Man får anta att ett antal hustrumisshandlare fick härja fritt den kvällen. ”Bedrövligt”, tyckte konstaplarna. Men det var inte de som bestämde.

Också för svårt sjuka svenskar kan december vara en farlig månad. För det kan hända att ortopedkirurgerna inte tar de mest behövande först. De kanske ligger efter produktionsplanen och har fått order från klinikledningen att prioritera de enklaste fallen, som kan avverkas i större kvantiteter. Eller kanske tvärtom: De har redan uppfyllt planen och får inte betalt för fler ingrepp. Ber därför patienten att återkomma efter nyår.

I Ryssland stavas förklaringen till decembernojan korruption. I Sverige stavas det New public management, som går ut på att också sjukvården och polisarbetet består av ”produkter”, som kan prissättas på samma sätt som varor.

Det kan tyckas märkligt att så helt olika fenomen kan få så lika effekter. Men vid närmare påseende är det inte märkligt alls.

I september kunde man i Läkartidningen läsa ett öppet brev till Filippa Reinfeldt. Doktor Nina Akerman tackade för musmattan och broschyrerna som Filippa skickat, kastade gåvorna i papperskorgen och slutade som läkare. Det fick vara nog med förnedring, stod det i hennes artikel.

Akerman var inte ensam. I uppropet ”Låt patienten bestämma och vården vårda” protesterade 1 300 läkare mot samma fenomen. Som denna gång gick ut på att läkarna skulle använda besökstiden till att samla uppgifter om svenskarnas livsstil. Får man in en misshandlad kvinna skall man först fråga om hon har margarin eller smör på mackorna, äter nog med frukt, motionerar 30 minuter varje dag samt om alkoholintaget överstiger 168 gram per vecka. Svaren skall (med personnummer) levereras till landstinget. Nej, läkarna är inte tvungna. Men vid utebliven rapport bestraffas mottagningen ekonomiskt. (Denna ordning gäller redan hos flera landsting.)

I läkarnas upprop stod det att besökstiden är till för patientens skull, inte för att tillfredsställa statens nyfikenhet. ”Patienter söker för att de behöver hjälp, inte för att bli kartlagda.” Det stod vidare att ovidkommande frågor förstör det sköra samspelet med patienten samt att svenskar lär tappa förtroende för läkare som snokar i deras liv. Det kan tyckas vara självklarheter. Det märkliga är att det behöver sägas, och med sådant eftertryck, efter sex år med en regering som påstår sig vara liberal.

Jag antar att om något parti föreslagit ett register över svenskar som missköter sin matsmältning skulle det bli upprörd debatt och en fråga för lagrådet. Tillåter grundlagen sådana register? Men som synes kan samma reform införas i lönndom, gömd i en lista över sjukvårdens ”prestationsersättningar”. Det hade inte varit möjligt tjugo år tidigare. Men det blev alltså möjligt när våra politiker bestämde att sjukvården skall leka affär, definierade läkarens arbete som en rad ”produkter” och började styra med hjälp av prislistor.

Det är det nya med New public management. Att också integriteten – polisens, lärarens, läkarens – kan bli föremål för prissättning och köpslagan.

Det är det som Nina Akerman syftade på när hon skrev ”förnedring”, och det är också vad läkaruppropet djupast handlar om. De ”prestationsersättningar” som numera styr vården uppfattas av läkare som godtyckliga och korrumperande. ”De går emot mina professionella bedömningar”, skriver läkaren Saskia Bengtsson. ”De försöker tvinga mig till åtgärder som jag ofta upplever som medicinskt felaktiga och kontraproduktiva. De stjäl resurser från det viktiga och får mig att prioritera bagateller.”

Låt oss se vad det kan betyda i praktiken. Men först en nyhet: Den enkla frågan – hur betalas sjukvården i Sverige? – har numera inget svar. Den franska sjukvårdens ersättningssystem kan förklaras på en timme. I Sverige skulle det krävas en genomgång av tiotusentals prislistor och avtal, olika för varje landsting och för vårdenheterna inom landstingen. Skillnaderna kan gälla praktiskt taget allt. Hur en viss operation betalas, hur olika diagnoser värderas, vad läkarna förväntas rapportera, vilka ”kvaliteter” som ger bonus, till och med vilka läkemedel som det är mest lönsamt att skriva ut. Men även helt grundläggande saker, som vad som menas med ”läkarbesök”.

Inte ens en sådan utredning skulle dock ge klarhet, eftersom det förekommer hemliga avtal. (Socialstyrelsen kan inte upplysa om hur öppenvården i Kronobergs län betalas, eftersom själva prislistan visar sig vara en kommersiell produkt, omfattad av affärssekretessen.) Och för övrigt skulle en sådan utredning vara föråldrad dagen den blev klar eftersom ”menyerna”, som prislistorna kallas, ändras år från år.

 Uppräkningar är trist läsning. Dessvärre kan det inte hjälpas här. Stora omvälvningar sker ofta i smått – och i detta drama bor djävulen sannerligen i detaljerna. Jag frågar Saskia Bengtsson varför det är så förargligt med de cirka 180 000 kronor som landstinget lovar hennes vårdcentral för dokumenterade ”läkemedelsgenomgångar” med äldre patienter. Det är väl bra att folk inte får i sig för mycket mediciner?

Här är hennes svar:

”Här kommer fru Märta, 80. Jag har 30 minuter på mig att läsa in mig på sjukhistorien och vad som hänt sen vi sist träffades, titta över labprover som lämnats inför besöket, prata med patienten, undersöka henne, utföra eventuell behandling, ordinera ytterligare prover och telefontid för provsvar, gå igenom läkemedlen med henne, skriva recept och eventuella remisser eller intyg, dokumentera besöket och lägga in en preliminärbokning för nästa besök.

Kanske har hon bara hypertoni och kärlkramp, men hon kan lika gärna vara diabetiker med svårreglerat blodsocker, hjärtsvikt, förmaksflimmer, Waran, KOL, vaxpropp, knäartros och ’jag har ett födelsemärke här på armen som blivit större’ och ’i förrgår vaknade jag och hela rummet snurrade och sen mådde jag illa och nu är det som ett tryck här ovanför naveln som strålar ut mot sidan – kan det vara njurarna?’ och ’min son ska skilja sig och jag tycker så synd om barnbarnen och jag kan inte sova på nätterna’. Trettio minuter, som sagt. Om jag dessutom skall dokumentera att jag gått igenom läkemedlen, får jag ingen tid till själva genomgången.”

Hon visar mig dokumentationsmallen. Den består av 14 moment.

Det som gör doktor Bengtsson extra upprörd är att dokumentationen är ett spel för gallerierna. ”Jag kan ju faktiskt bara skriva in åtgärdskoden XV012 utan att ha gjort någonting och kvittera ut belöningen. Det är omöjligt att kontrollera. Skulle vilja vara en fluga på väggen när vårdvalsenheten kontaktar 80-åriga Märta ett halvår efter besöket och frågar vad doktorn och hon egentligen pratade om.”

De mest välkända av prislistorna är ”Vårdgarantin” och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid (se faktaruta).

”Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!” Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ”Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackare som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.”

Menar doktor Wohlin att han sorterar bland patienter? ”Aldrig i livet. Men det hjälper inte att jag önskar återbesök inom 2–3 månader om någon chef högre upp kräver ett schema utan återbesökstider. I stället bokas nybesök, som ger klirr i kassan. Så de redan sjuka blir sjukare under tiden och till slut så dåliga att de tvingas till akutmottagningen. Där har du en del av förklaringen till de senaste årens överbelastade akutmottagningar, tror jag.”

”Populism” är det mildaste bland omdömen Wohlin öser över den reformen. Han är inte minst bedrövad å professionens vägnar.

 Martin Wohlin har goda skäl. Det framgår av Socialstyrelsens granskning att tusentals allvarligt sjuka har fått stå tillbaka för de lukrativa nybesöken, somliga med bagatellartade åkommor. Bara i Örebro har till följd av ”vårdgarantin” 14 000 kroniker fått vänta längre på behandling än vad som var medicinskt acceptabelt. I Västernorrland har 13 personer fått permanenta synskador på grund av försenade kontroller. Två förlorade synen helt och hållet.

Om dessa vanvårdade vill stämma ”vårdgivaren” för brott mot lagen (”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”), mot vilka skall de föra talan? Mot läkarna, som handlat mot bättre vetande – eller mot politikerna, som tubbat dem till detta?

Jag ber socialminister Göran Hägglund besvara denna fråga. Han säger först att han är stolt över att kömiljarden kapat väntetiderna: ”Det är hälften så många människor i köerna mot förr i tiden, och de väntar ungefär hälften så lång tid.” De bieffekter som man nu rapporterar bygger på mycket små underlag, säger socialministern. Men han är beredd att se över systemet, om det skulle visa sig att det tränger undan kroniskt sjuka. Göran Hägglund vill betona att innan han sjösatte kömiljarden fick Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka om det fanns en sådan risk. Svaret var nej.

(Göran Hägglund måste minnas fel. Socialstyrelsen har aldrig gjort en konsekvensanalys inför ”kömiljarden”, än mindre utfärdat frisedel. I den rapport han syftar på finns varken begreppet kömiljard eller ens idén att locka sjukhusen med pengar. Utredningen utvärderar ”vårdgarantin”, innehåller mängder med exempel på hur den missgynnar kroniker och äldre, varpå man drar slutsatsen att det saknas data för att dra säkra slutsatser.)

Jag upprepar min fråga: Är den som skapar ett incitament ansvarig för de oönskade bieffekterna? ”I någon mening ja, naturligtvis”, svarar Göran Hägglund. Men han understryker att det är landstingens ansvar att se till att lagen följs. Men landstingen, säger jag, utfärdar bara ett nytt incitament: enskilda sjukhus och vårdcentraler får del av pengarna om de uppfyller målen. Så vem skall de synskadade i Sundsvall stämma? ”Vårdgivaren, sannolikt en viss ögonklinik, som inte har följt regelverket.”

Kan verkligen en makthavare som utfäster ett incitament svära sig fri från de oönskade konsekvenserna? Men vilka argument skulle det vara? Att han inget visste om människans natur?

År 2007 hände något märkligt med Londons ambulanser. Sträckor som de tidigare klarade på en kvart kunde nu ta två timmar. Eller så fick en patient med brutet ben sitta i ambulansen i flera timmar innan han blev insläppt på akuten. Och efter varje leverans tog ambulanspersonalen god tid på sig innan de stod redo för nästa utryckning. Vid 14 700 tillfällen (under ett år) tog det över en timme. Orsaken? Ett regeringsbeslut att bestraffa akutmottagningar där det tog mer än fyra timmar från inskrivning till behandlig. Då såg sjukhusen till att inte släppa in patienter förrän man var säker på att kunna klara gränsen.

Flera svenska landsting har infört samma mål. Ortopeden Karin Bernhoff: ”Dagligen ser jag effekterna av detta system. Hur man skyfflar läkare till akuten för att hjälpa folk med stickor i fingrarna medan människor med bruten höft får vänta i dygn på sin operation. Det ena ger vite, inte det andra. Varför kan jag aldrig få en operationssal till mina riktigt sjuka som riskerar liggsår, blodproppar och lungfunktionsnedsättning om de väntar? Men jag tvingas schemalägga en extra jourlinje på akuten för att en 80-talist med tennisarmbåge inte vill gå till sin vårdcentral utan ska träffa en ortopedspecialist inom 4 timmar! Jag har ingen chans att som läkare göra någon vettig prioritering. Jag ser att det är helt galet men vad ska jag göra?”

”Jag tvingas”, säger doktor Bernhoff. Av vem? Sorteringen av patienterna sker diskret och tekniskt, utan att någon skall behöva känna sig direkt ansvarig. Ofta är läkare och sköterskor inte ens tillfrågade. Någon administratör högre upp ser till att operationssalen redan på morgonen är inbokad för de fall som är bäst för statistiken.

Somliga prislistor borde en åklagare granska med en gång. Vad sägs om 7 527 kronor i ”prestationsersättning” som landstinget i Halland betalar för varje dement åldring som läkarna förmått att lämna informerat samtycke till att få sina journaler och persondata införda i ett centralregister. Somliga läkare har vägrat denna handel. Andra har varit desto flitigare.

Andra prislistor korrumperar mer indirekt. Om en psykolog efter fyra möten inser att patienten behöver en annan sorts hjälp (vilket inte är ovanligt), är det enda försvarbara att avbryta. Så säger kårens etiska regler. Samma sak gäller om patienten säger: ”tack, men jag tror inte du kan hjälpa mig”. Men så går det inte längre till i staden N. Nu är det mest sannolika att patienten övertalas att fortsätta. Förklaringen finns i en osannolik prislista som landstinget påtvingat sina psykologer. Pågår behandlingen kortare tid än sex möten, får de bara betalt för ett.

En av mina källor, en psykolog som vägrat finna sig i detta, har dåligt samvete. Mot sina kolleger, säger han. Visst, han har räddat sin heder. Men gör de andra likadant, går deras mottagning i konkurs. Han känner sig … osolidarisk.

Hade det varit radio skulle jag här lägga in en paus. Och kanske en nocturne av Chopin.

 Dags för en muntration. Sedan 2011 gäller i Norrbotten att om en läkare inte bara råder Nilsson att röra på sig litet mer utan även skriver ned det på ett papper, får vårdcentralen 750 kronor extra. Det kallas FaR, Fysisk aktivitet på Recept. Politikerna sporrar läkarna att befordra sund livsföring.

Säg inte att prislistor inte får effekt. År 2010 skrevs i Norrbotten 600 sådana ”recept”. Två år senare var de närmare 8 000. Kostnad: Sex miljoner kronor, som får tas från andra verksamheter.

”Vad tycker du att jag skall göra”, säger en psykiater i södra Sverige, ”lyda den idiotiska prislistan och svika patienterna eller fibbla med bokföringen så att vi får råd att fortsätta? Vilket jag än väljer blir jag korrumperad.” Hennes klinik har utvecklat en modell för patienter med psykos, där man drar in närstående i terapin. En stor succé, de får till och med ett pris. Men så ändrar landstinget plötsligt i prislistan. Nu får mottagningen noll ersättning för kontakter med anhöriga, men desto mer för andra möten. Från dag till annan är deras modell borta från menyn.

Prislistorna lockar till antingen felbehandlingar, fusk eller bådadera, säger distriktsläkare Bengt Järhult. Han berättar att i många landsting får vårdenheter bonus om de lyckas hålla blodsockerhalter hos sina diabetiker under en viss gräns (HBA1C-provet visar det). ”Följer läkaren ekonomistyrningen, att nå dessa så kallade kvalitetsmål, riskerar han att ta livet av några patienter”, säger Järhult. ”Den låga parametern är framtagen för en genomsnittlig yngre diabetiker. Tillämpas den på gamla kan de hamna i för lågt blodsocker, få hjärnskador eller dö. Politiker och administratörer begriper inte konsekvenserna av sin ekonomiska detaljstyrning av läkares medicinska verksamhet.”

Järhult berättar att han ertappar sig själv med att leta allt tyngre diagnoser. Om Nilsson söker för förkylning och tidigare har behandlats för kräfta är det frestande att skriva ”Tillstånd efter cancer” bland bidiagnoserna. Helt ovidkommande för just det vårdtillfället – men gynnsamt för ersättningen.

”Jag kommer ju inte att registrera ett korrekt uppmätt värde på 131 mmHg systoliskt blodtryck om bara 129 mmHg eller därunder ger vårdenheten ekonomisk belöning”, skriver Bertil Hagström i Dagens Medicin. ”För mig och den enskilde patienten är detta egalt, men kanske inte för vårdenheten, som ofta brottas med budgetunderskott. Jag kan ge exempel på en mångfald av liknande manipulativa registreringsfiffel med samma syfte. Jag har till exempel aldrig skrivit så många diagnoser på varje enskilt patientärende som under den sista tiden, allt på order från ’ovan’, med syftet att få mer pengar till vårdcentralen.”

Citatet belyser varför så många läkare föraktar de flesta av dessa prislistor. Strider de inte mot vetenskapen eller mot etiken eller inbjuder till manipulation, förmedlar de en bild av svenska läkare som så inkompetenta att de måste tubbas till rätt behandling med piskor och morötter. Det finns vårdcentraler där läkare försetts med inplastade checklistor att bära i fickan. Där står de frågor som det är lönsamt att ställa till patienten. Om vad de brer på mackorna, till exempel. Svaren må vara irrelevanta för vården, men inte för ersättningen. (På andra ställen har man rationaliserat saken: redan i väntrummet får patienten själv fylla i ett formulär.)

Behöver jag berätta vad vårdens låtsasmarknad gör med sjukvårdsstatistiken? År 2007 varnade överläkare Gunnar Akner för att den håller på att göra flera av de medicinska registren värdelösa. Det som hamnar i dem nu för tiden är inte de mest relevanta uppgifterna, utan de diagnoser och åtgärder som doktorerna får betalt för. Bokföringen, inte läkekonsten, styr inflödet till vetenskapliga databaser.

Kanske behövs en skruvad liknelse för att klargöra vad det innebär. Det är som om den främsta källan till en biografi över Olof Palme bestod av hans sparade kvitton.

Gunnar Akner visste inte hur rätt han hade. Redan fem år senare kan inte forskare tolka tabellerna över svenskars sjuklighet utan tillgång till prislistorna. Vad kan förklara epidemin av depressioner som år 2011 drabbade två vårdmottagningar i Ljungby men skonade den i Lagan, två mil därifrån, samt alla andra i omnejden? Det kan förstås inte uteslutas att det var något särskilt med stämningen i Ljungby just det året. Men kanske var det bara några läkare som var snabbare än kollegerna med upptäckten att enligt den nyaste prislistan kunde bidiagnosen ”depression” högst avsevärt höja ersättningen för såväl ryggskott som astma.

Hälsoforskare lär få problem också på annat håll. Det gäller exempelvis att veta exakt när ett visst landsting slutade betala per diagnos. Barnläkaren Håkan Westerlund berättar: ”En kväll när chefen räknade ihop min ersättning undrade hon om föräldern till ett visst barn varit orolig. Jag sa att det brukar föräldrar vara. Hon frågade då om jag inte hade försökt ta hand om den oron. Jag sade att det brukar man göra. Anledningen till denna omsorg var att ett besök för öroninfektion gav 400 kronor, men om det samtidigt fanns oro med i bilden så kunde man sätta en psykiatrisk diagnos och fick då 800.”

När eftervärlden skall förstå varför så många barn i Sveriges 2010-tal bokfördes som avvikande lär prestationsersättningar vara till viss hjälp. Jag läser i landstingets avtal att psykiatrin i sydvästra Stockholm årligen skall misstänka 300 fall av adhd/Aspergers syndrom. Utreder man färre blir det avdrag i anslagen. Södertälje kommer undan med 140 fall. Men i norra Stockholm skall de bli 500. Vad jag kan se är bokstavsdiagnosen den enda där politikerna försäkrat sig om en säker leverans. Det finns inga budgetkrav på depressioner, psykoser eller bulimi.

 Jag skrev i den förra artikeln att det är omöjligt att se någon idé om vården i dessa prislistor. Men det går att se ett mönster. Jag kör en privat simulering på ett urval av landstingens regelböcker för primärvården. Ut faller följande rekommendation:

Etablera dig bland välmående övre medelklass. Undvik områden med invandrare och äldre. Fråga aldrig en patient varför hon verkar sorgsen, det kan förlänga besöket. Men fråga alla hur många gånger per vecka de äter (fet) fisk. Det ger bonus. Se till att överföra dina sjukaste patienter till äldreomsorgen, då slipper du utgifter för provtagningar och remisser. Anställ en expert som vet hur man bäst fyller i landstingens formulär. Det ger extra bonus. Tveka aldrig att låta en astmatiker vänta på kontroll, om du kan fylla tiden med lätta förkylningar. Anställ nybakade doktorer till lägsta pris; läkarnas kvalitet har ingen inverkan på dina prestationspoäng. Introducera ”drive-in” för ospecificerad trötthet på måndagsmorgonen och sponsra en populär bloggare att vittna om hur mysigt det var att bli palperad av de sammetsögda doktorerna på din central. Har jag glömt något?

Jovisst, trappan! I Dagens Medicin överväger två ortopeder att bygga en spiraltrappa till mottagningen. Den skulle hindra de mest ledbrutna från att komma till, varmed vårdkvaliteten genast skulle höjas, liksom intäkterna.

Ovanstående recept är ingen satir, dessvärre. En vårdcentral som följde dessa råd skulle både tjäna bra och framstå som föredömlig – ur kvalitetssynpunkt.

Det skall erkännas att er reporter in i det sista misstrodde sina egna rön. Ortopederna här ovan tar väl i? Det är väl inte möjligt att sjukvårdens prestationssystem skulle innehålla hundratals krav på tider, mängder och volymer – men nästan inga alls på vårdens kvalitet? Men så läser jag ännu en vårdchef uttala sig i medierna. Hans psykiatriska personal ”producerar” för litet klagar han. Vad är då måttet på tillverkningen? Nyktra alkoholister? Nej, det är antalet ”pinnar”, det vill säga hur många patientmöten som personalen avverkar per dag.

Som en sista utväg kontaktar jag experten. Anders Ivarsson Westerberg är nybliven föreståndare för Förvaltningsakademin (Centrum för högre förvaltningsutbildning och forskning vid Södertörns högskola). Han vann berömmelse redan 2004 med ”Papperspolisen”, som analyserade effekterna av New public management på polisarbetet. Där framgick bland annat att om ett polisdistrikt ville höja ”produktiviteten” (och anslagen) var det en dålig idé att spana i en månad för att spränga ortens knarkdepå. Man fick fler ”pinnar” genom att en morgon plocka in fem välkända pundare för rutinkontroll. Alltid fann man några gram. Tillslag som tillslag.

Nu utforskar Ivarsson Westerberg sjukvårdens styrprocesser. Rädda mig, säger jag, säg till mig att jag missat någonting, för jag kan inte tro det jag hör och läser. Nu har jag plöjt psykiatrins prislistor och kvalitetskriterier. Är det verkligen så att en mottagning där patienter går och dränker sig efter tionde besöket uppvisar högre ”produktivitet” än där patienter återfår livslusten efter fem besök?

”Ja”, svarar Anders Ivarsson Westerberg, ”det är precis så det fungerar.”

 Det mesta av debatten kring sjukvården handlar om privata företag som skor sig på skattemedel. Vilket borde förhindras, förstår man. Men knappt någon har noterat att det betalsystem som politiker av alla kulörer påtvingat den offentliga vården bygger på samma sorts vinsttänkande som de fördömer hos den privata. Om så alla riskkapitalister drivits ut från vården skulle nästan ingenting förändras. Patienter som försummats av omsorg om aktiekursen skulle fortsätta att försummas – av omsorg om vårdenhetens imaginära ”produktivitet”. Dock med den bisarra skillnaden att nu skulle inte ens någon kupongklippare tjäna på eländet.

Maciej Zaremba

Fakta: Kömiljard och vårdgaranti

Vårdgarantin är en förordning (2010:349) som kan sammanfattas med siffrorna 0-7-90-90. Landstingen skall se till att patienten får kontakt med husläkaren samma dag, får tid inom 7 dagar, inte behöver vänta längre än 90 dagar på besök hos specialist och därefter högst 90 dagar på operation eller behandling. Klarar inte landstinget tiderna skall medborgaren erbjudas vård hos en annan vårdgivare.

Staten fördelar en miljard kronor årligen mellan de landsting som lyckas uppnå följande: minst 70 procent specialistbesök och samma andel behandlingar/operationer inom 60 dagar från remiss.

I nästa steg betingar landstingen sina sjukhus och vårdcentraler. I regel genom ett procentpåslag på budgeten för de enheter som uppfyller målen. Och i tredje steg försöker de lokala cheferna att korta väntetiderna för nybesöken. Det är nämligen bara nybesök som omfattas av betinget. Alltså uppstår ett incitament att prioritera nybesök och enkla fall på bekostnad av den övriga vården.

Källor:

Stefan Holgersson: Yrke: Polis. 2005

Anders Ivarsson Westerberg: Papperspolisen. Den ökade administrationen i moderna organisationer. Handelshögskolan 2004

Nina Akerman: Husläkare ¬tackar för musmatta men tänker gå vid 62. Läkartidningen 5.07.2011

”Låt patienten bestämma och vården vårda.” Norrbottensuppropet, http://lab2x.mediahuset.se

Saskia Bengtsson: Prestationsersättningar i primärvården. Läkartidningen 31.01.12

”Scandal of patients left for hours outside A&E” The Observer 17.02.08

”Vårdgaranti för vissa”, P1, 25.05 2012

”Demensregister” P1 5.7.12

”Uppföljning av den nationella vårdgarantin”, Socialstyrelsen 2008.

Bertil Hagström: Snälla politiker: Sluta att förstöra kvalitetsregistren. Dagens Medicin 12.4.2012

Gunnar Akner: Stort behov av generalistorienterad analysstödjande hälsoinformation. Läkartidningen 22.08.2007

Olof Nilsson och Olle Svensson: Ett anspråkslöst förslag för ortopedin. Dagens Medicin 45/2007.

Henrik Berggren: Fastna inte i ideologistrid. Axess nr 1/2013


3. På vilken prislista står din njursvikt?

DN 2013-02-15

Två män har samma skada. En av dem får leva, en får dö. Varför? I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om de perversa incitament som styr svensk sjukvård.

Det är oklart hur länge A varit under vatten. I femton minuter, påstod vittnen. Läkarna fick i gång hjärtat, men inte andningen. När man efter fem dagar i respirator lät honom vakna ur narkosen reagerade han varken på smärta eller på tilltal. Det var illa. Också röntgenbilderna antydde att hjärnan slagits ut. A sövdes ned igen, allt medan läkarna försökte hantera hans infektioner. Men då han väcktes nästa gång, på den åttonde dagen, rörde han på armarna och verkade förstå vad folk sade. A:s konvalescens blev lång. Men numera är han nästan helt återställd.

Samma vecka körde ambulansen en annan drunknad till ett annat sjukhus i samma stad. Också B var medvetslös, röntgenbilderna visade liknande hjärnskada. B avled efter sex dagar, av urinförgiftning. Redan på tredje dagen fann läkarna det lönlöst med livsuppehållande åtgärder, så när B njurar sviktade avstod man från dialys. Anhöriga fick veta att han var bortom räddning, i bästa fall dömd till ett liv ”som en grönsak”.

Det skall sägas att både A och B var män under fyrtio, båda i gott fysiskt skick när olyckan hände. Även i övrigt var omständigheterna mycket lika. Möjligen hade B:s hjärna litet bättre odds. Den hade inte varit utan syre lika länge.

Det skall också sägas att det är mycket svårt att redan efter tre dagar avgöra graden av hjärnskador. I regel tar det veckor och upprepade undersökningar innan en neurolog kan säga säkert att patienten är dömd att vegetera. Men i B:s fall fattades det beslutet efter tre dagar och utan neurologisk expertis. Varför?

B:s anhöriga, varav en är läkare till yrket, har krävt ett svar på denna fråga. De hävdade att vården av B avbrutits i förtid. Anmälde läkarna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och när nämnden avvisat saken överklagade de i domstol. Jag hittar inget svar i den tjocka akten. Men jag hittar egendomligheter.

Den ende neurolog som undersöker B (dag tre) förordar fortsatt intensivvård och vill ha B flyttad till särskild neuro-IVA. Där finns dock ingen plats. Men redan nästa dag ringer B:s läkare till en annan neurolog, vi kallar honom X. Denne har varken sett B eller läst journalen. Men efter att ha lyssnat säger han ”prognosis pessima”, på svenska ”han klarar sig knappast”. Hur han resonerar kan man inte veta. X har inte gjort någon anteckning av samtalet, som han inte uppfattade som konsultation. Men dessa två ord avgör saken. B:s läkare anser sig ha fått en ny specialistbedömning av patienten, och samma dag beslutar man att avstå från dialysen, det vill säga att låta honom dö.

Den andra omständigheten som gör läsaren nervös är att länsrätten misslyckas med att få ett oberoende sakkunnigutlåtande om detta beslut. Tre läkare tillfrågas i tur och ordning, alla avböjer. I målet finns i stället tre yttranden av utländska specialister, ingivna av B:s anhöriga. De finner, oberoende av varandra, att vården av B avbrutits i förtid. Tre dagar är för kort tid att avgöra graden av hjärnskada i ett fall som B:s.

Samma slutsats drar en av domarna i länsrätten, vars majoritet friat läkarna: ”Intensivvårdsbehandlingen av (B) har avbrutits på ett för tidigt stadium. Mer tid och flera undersökningar hade behövts. De anmälda läkarna har inte haft tillräckligt underlag för att kunna ställa en säker prognos eller diagnos som bör krävas innan ett beslut om att begränsa vårdinsatser fattas.”

Hade detta inträffat för tjugo år sedan hade vi sagt att det var slumpen som gjorde skillnad mellan liv och död. Alla riskerar att någon gång hamna i händerna på en mindre kunnig eller en extra stressad doktor. Men i dag finns mer obehagliga möjligheter. Som att B riskerade att bli en mycket olönsam patient.

Ingen kan veta om denna insikt ringde i huvudet på hans läkare. Men bara det faktum att frågan kan ställas – och inte kan avfärdas utan vidare – är en förändring av historiska dimensioner. För tjugo år sedan hade inte en klinikchef ekonomiska incitament att ge upp patienten i förtid. Men det har han i dag.

Här undrar förstås läsaren hur B kunde bli olönsam, när nu A tydligen inte var det. Rent medicinskt var ju dessa patienter identiska? Ja, i det närmaste. Vårdade för samma skattepengar? Givetvis. Men läsarens undran vittnar om ett föråldrat synsätt. Enligt New public management, den ideologi som numer organiserar svensk sjukvård, vårdar inte sjukhusen. De producerar. Förvisso har inte ordet ”vård” fallit ur omloppet, läkare och sköterskor anser fortfarande att de vårdar. Men när deras arbete skall ersättas är det i termer av produkter på en fiktiv marknad, enligt prislistor som landstingen bestämmer.

Nu råkade det bli så att som produkter hamnade patienterna A och B i olika prisklasser. Patienten B skulle bli en minuspost redan efter ett par veckor på sjukhuset. Och han riskerade att bli där länge: för olycksbrodern A tog det nästan tre månader att komma ut på egna ben. Men hans läkare behövde inte bli nervösa. Kliniken fick betalt vad det faktiskt kostat.

Låter det absurt? Då låter det som det skall låta. Det tog mig en månad att reda ut hur denna prissättning gått till. Jag gissar att de flesta inte vet vad förkortningen DRG står för. Själv hade jag inte en aning, innan jag började rota i B:s avkortade vårdtid. Redan detta – att vi inte vet – är en nyhet av dignitet. För det betyder att historiska beslut, sådana som lossar grundbultarna i samhället, kan fattas utan insyn, utan tillstymmelse till debatt och utan att politikerna inser vad de gör. Räck upp handen, du medborgare som av ditt ombud i landstinget blivit tillfrågad om din åsikt om DRG-systemet.

Det kommer från Amerika och står för ”Diagnosrelaterade grupper”. Numer är de flesta svenskars livsöden prissatta enligt DRG. Råkar vi inte genast ut för DRG 381P (abort) blir vår entré på vårdens marknad en DRG 3730. Det är förlossning, en populär produkt. Därefter och till frånfället lär vi bokföras i några av de cirka 580 prisgrupper: från 002A, ”Annan kranitomi med trauma” till 570 ”Inplant/byte nervsimulator”. Och dessemellan: 421, virusinfektion, 032 hjärnskakning, 427A ångestsyndrom.

DRG är ett helt nytt och revolutionerande sätt att ersätta sjukhusen för vad de gör. Väldigt länge hade de en budget och ett upptagningsområde. Räckte pengarna inte till ropade de på mera. Det var inte bra. Köerna blev långa och det verkade nästan som om somliga kom till för att stärka sjukhusens äskanden. Då började man ersätta sjukhusen per ingrepp. I det läget blev ingreppen många, somliga kanske onödiga.

DRG är den senaste lösningen på problemet. Upphovet är en amerikansk elektroingenjör, Robert B Fetter. Det är 70-tal, Fetter, som är tidsstudieman inom industrin blir nyfiken på varför vårdtiderna vid samma diagnos kan vara så olika. Han samlar alla kända diagnoser, som är flera tusen, och grupperar dem till några hundra efter en genomsnittlig tids- och resursåtgång. Nu kan man jämföra sjukhusens effektivitet. Så intressant! Varför skuttar hjärtpatienter ut från hospitalet X efter fem dagar, men ligger kvar på Y dubbelt så länge?

Det var inte Fetters mening att hans jämförelser skulle leda till ett ackordssystem inom sjukvården. Men när Ronald Reagan sökte efter ett nytt sätt att finansiera Medicare föll hans blick på Fetters rön. Dennes rapport, publicerad 1980, blev politik redan tre år senare. Därefter har DRG gjort en svindlande karriär. Sedan 90-talet har det – helt eller delvis – introducerats i ett stort antal länder. Principen är oerhört enkel eftersom den är industriell.

Det finns ingen anledning till varför bromsbyte på en Volvo skall ta längre tid i Luleå än i Lund. Visst är några bromsar fastrostade, men det är de i så fall både i Luleå och i Lund. Är bara verkstaden stor nog, har den samma andel besvärliga bromsok. Så det jämnar ut sig.

DRG förutsätter att samma gäller för förlossningar, hjärtinfarkter, diabetes, psykoser och allt annat vi kan drabbas av. Alltså tar vi den genomsnittliga kostnaden för varje grupp av diagnoser och sätter den som ett pris. Hädanefter skall inte sjukhusen få betalt för vad de faktiskt lagt ned av tid och resurser på sina patienter. De får betalt per rubrik, ett schablonbelopp. Stroke, DRG 14A – 1,5579 poäng. Nyfödd under 1000 gram – DRG 386 N – 13,8234 poäng. Och så vidare, över 500 olika koder, där poängen multipliceras med ett konstant belopp.

I praktiken är det litet mera komplicerat. Man räknar också med bidiagnoser, vissa åtgärder, ibland med kön och ålder. En patient med cancer och njursvikt ger något högre poäng än bara cancer. Men det är huvuddiagnosen som styr ersättningen. När patienten skrivs ut omvandlas diagnoserna till DRG-koder, matas in i datorn som i samma ögonblick spottar ut poängen.

Problemet med systemet är att det är helt verklighetsfrämmande. Parallellen med bilverkstan håller inte, eftersom inget bromsbyte tar hundra gånger längre tid än ett annat. Men det är just vad som gäller för sjukvården, där en liten grupp (5 procent) svårt sjuka patienter står för en femtedel av alla kostnader. Om DRG tillämpades konsekvent skulle en större tågolycka driva omkringliggande sjukhus i konkurs.

Lösningen på problemet kallas ”konstnadsytterfall”. Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor. Men blir han kvar längre än sjutton dagar, upphör DRG att gälla. Han blir ett ”konstnadsytterfall” och sjukhuset får betalt vad det faktiskt kostar. Denna magiska gräns, uttryck i vårddagar eller i pengar, har fixerats för varje diagnos. Men – hör och häpna – inte för varje patient. Och därmed är vi tillbaka hos B.

När nu politiker önskar att sjukvården leker marknad, får man inte bli häpen över att sjukhusen gör det. På en marknad tar man risker. Här prövar ett visst sjukhus sin lycka i poker. Man säger till landstinget: ”Ge oss en egen prislista, utan extra ersättning för ’konstnadsytterfallen’. I stället vill vi få mer betalt för vissa diagnoser.” Och de får det! Vilket innebär att sjukhuset får högre standardpeng än andra för varje fall av lungödem, men inte ett öre extra om patienten blir liggande i månader.

När jag berättar om detta avtal för DRG-experten Olafr Steinum blir han häpen. ”Hur kunde ett landsting acceptera något sådant? Det ser ju ut som om sjukhuset spekulerar i att slippa komplicerade fall!”

Ja, så kan man säga. Och det var just på ett sådant sjukhus som patient B råkat hamna. Om han så vårdats i tre månader (vilket blev fallet med A) skulle sjukhuset bara få betalt för fjorton dagar.

Varför jag inte nämner vilket sjukhus det var? Därför att jag inte kan veta hur läkarna eller deras chefer resonerat i just detta fall. Men om de böjde sitt omdöme efter en sjuk prislista, är det de som skapat listan som skall rannsakas samtidigt. Och det är vi det, som väljer våra landsting.

Det var som fan”, säger kirurgen, medan han syr ihop bröstkorgen. ”Han överlevde. Det här blir dyrt för vår klinik.”

Detta är givetvis ett skämt, tillägger min källa på Karolinska. Självfallet. Det fina med kirurghumorn är emellertid att den inte ryggar för sådant vi helst vill slippa höra. Som att i DRG-systemet ger den patient mest utdelning som lämnar sjukhuset dagen efter han kom in. Och det spelar ingen roll om han tar trappan eller rullas till bårhuset. Prislistan tar ingen hänsyn till resultatet. Död eller levande, räddad från blodförgiftning eller med fel ben amputerat ersätts lika. Bara det går fort.

Låter det för absurt för att vara sant? Låt mig då tillägga att när våra hälsomyndigheter jämför sjukhusen ur ”produktivitetssynpunkt”, är det DRG, det vill säga tids- och resursåtgången per diagnos, som är det enda eller i vart fall det främsta måttet. Så rent teoretiskt skulle den klinik där alla strokepatienter avled redan första natten visa sig ha producerat mest vård för pengarna. Jag vill be läsaren att hålla kvar den bilden.

När DRG började introduceras i Sverige radade flera insiktsfulla läkare, bland dem kirurgen Åke Andrén-Sandberg, upp riskerna med systemet. Här ett urval:

1. Man anpassar diagnosen efter prislistan. Det rasslar litet i luftvägarna, nog är det infektion, men ”pneumoni” ger högre poäng.

2. Man anpassar åtgärden efter prislistan. Kejsarsnitt ger tre gånger mer betalt än normal förlossning.

3. DRG ger betalt per ”vårdtillfälle”. Skriver man ut patienten i förtid, kommer han tillbaka, ett nytt vårdtillfälle.

4. Sluten vård ger mer betalt än den öppna vården. Man lägger in folk för små ingrepp som förr fixades på vårdcentralen.

5. Onödig vård ger också betalt, men att hålla folk friska genom goda råd gör det inte.

6. Att beställa prover belastar vårt konto. Bäst att ransonera.

7. Att remittera till annat sjukhus belastar också vårt konto.

8. Cancervården är en förlustaffär.

9. Gamla människor med många åkommor kräver en sorts omsorg som inte finns på DRG-menyn.

10. Att göra rätt ger inte högre ersättning än att göra fel. Snarare tvärtom. (Måste en misslyckad operation göras om blir det ett nytt ”vårdtillfälle” och nya friska pengar.)

11. Korta vårdtider ger hög inkomst, oavsett utgång.

Detta skrevs 1994 – märk väl – av en tillskyndare av DRG-modellen. Den gode Andrén-Sandberg trodde att läkarnas etik skulle motstå dessa frestelser, alltmedan prislistorna gjorde sjukvården mera effektiv. Men när han skrev detta var ”resultatstyrning” och New public management bara i sin linda. Knappt tjugo år senare kan vi säga att hans lista borde ha varit mycket längre och att han – jag är den förste att beklaga – gjorde sig för höga tankar om sin yrkeskår. Eller kanske förutsåg han inte, lika lite som vi andra, hur snabbt läkaretiken kan erodera när den inte utmanas öppet utan med små, nästan omärkliga påtryckningar och lockelser. Det är möjligen den viktigaste lärdomen av historien.

År 2002 blev kirurgipatienterna i Halland något sjukare än året innan. Patienterna själva märkte ingenting av detta. Inte heller deras läkare noterade försämringen. Men den märktes i sjukhusens redovisning. Sjuklingar som året innan vårdades för en diagnos hade nu två. Vårdförlopp som året innan varit enkla blev nu komplicerade. Detta meddelas som en god nyhet i Läkartidningen under rubriken ”Välutbildade läkarsekreterare lönar sig”.

Det som hände var att läkarsekreterarna gått kurs i ”aktiv DRG-kodning”. Det är numera en hel vetenskap att överföra sjukjournalen till DRG-språket, så det är nog bra att folk utbildas i den saken. Men i artikeln står det att fördelen med ”utbildade aktiva kodare” är att de hittar fler och lämpligare diagnoser, varmed de flesta vårdtillfällen framstår som litet tyngre – och lönsammare för sjukhuset. Allt inom lagens ramar, givetvis. Emellertid, upplyser författarna till rapporten, är det mycket svårt att fixera skillnaden mellan legal och illegal diagnosglidning.

Och dessvärre har de rätt i sak. Vill sjukhuset förbättra sin ekonomi, eller sin plats på rankningslistorna, är en ”aktiv kodare” en bättre investering än fler sjuksköterskor.

Här verkar läkarna på en lungklinik inte kunna skilja astma från bronkit. De skriver ”J988: Andra sjukdomar i andningsorgan” på nästan allt som kippar efter andan. Några år senare drabbas en annan klinik av samma oförmåga. Nu är det ” J 229: Icke specificerad nedre luftvägsinfektion” på det mesta. Osäkra doktorer, en farlig klinik? Inte alls. Tittar man i journalerna framgår det att de visste och behandlade adekvat: det står ”bronkit” eller ”lunginflammation”. Det var bara när de skulle koda DRG som de plötsligt blev osäkra. Kanske därför att ”bronkit” gav det året 0,68 DRG-poäng, pneumoni 1,13, men den ospecificerade infektionen var full hand: hela 1,86 poäng.

Påstår jag att sjukhusen fuskar? Några gör det. Rapporterar slutenvård och operation när de bara rispat litet i patienten på mottagningen. Skriver kanske ”cancer” som bidiagnos på en patient med kräfta som sökt för lunginflammation. Vaddå, han har ju cancer… Eller skall vi säga att de spelar med i elakt spel? Blir de ekonomiskt bestraffade för att de tar hand om döende på ett värdigt sätt, framstår det kanske som mindre tvingande att följa reglerna till punkt och pricka. ”Begär inte av läkare att de skall respektera en prislista som belönar felbehandlingar och sätter de mest sjuka på undantag”, säger en klinikchef.

När DRG började införas i Sverige fanns det röster som menade att det kunde accepteras endast på villkoret att prislistan hölls hemlig för vårdpersonalen. Annars fanns risken att de började se patienter som tillgångar respektive minusposter. Fortfarande vet långtifrån alla läkare hur DRG fungerar – och är de rädda om sin heder vill de inte veta. Men det blir allt svårare att hålla sig okunnig. På landstingets interna hemsida kan den som önskar öva sig i prisspelet. Man ser direkt efter hur många dagar en viss patient börjar generera underskott.

Andra går längre. På det sjukhus som hade hand om patienten B håller ledningen regelrätta DRG-kurser för doktorerna. När jag undrar varför, DRG har ju ingen medicinsk relevans, svarar direktören: ”Man skall ju veta hur ens lönesystem är uppbyggt.”

Också socialministern Göran Hägglund anser att ”för att åstadkomma bästa möjliga resultat” bör vårdpersonalen veta hur DRG fungerer. Så det är nyttigt för vårdpersonalen att se prislappen på varje diagnos? ”Jag tycker att det är bra att man vet hur vården ersätts. Men det betyder inte annat än att vården skall följa de principer och prioriteringar som gäller för övrigt”, svarar Göran Hägglund.

För ordningens skull skall tilläggas att det var motvilligt som Göran Hägglund svarade på mina DRG-frågor. Han har ”ingen aning om hur det praktiseras i detalj”, säger han, inte heller om hur många eller vilka landsting som tillämpar systemet (se faktaruta). Det är också en nyhet för honom att DRG-ersättningar inte gör skillnad på vård och vanvård. Men allt detta ligger utanför statens ansvar, menar Göran Hägglund. ”Själva utförandet av vården ligger i allt väsentligt på landstingsnivå.” Därför vet han inte heller om det gjorts någon konsekvensanalys innan DRG-systemet infördes i Sverige.

Låt oss då ta några konkreta exempel på vad som kan inträffa när läkaren gjorts medveten om ersättningssystemet. Som redan nämnts har inte bara svenska landsting (dock icke alla) infört denna modell. I Tyskland, där det började användas 2003, sänkte DRG den genomsnittliga sjukhusvistelsen från 9,7 till 7,8 dagar – och berikade tyskan med ett nytt uttryck.

”Blutige Entlassung”, upplyser en doktor i Koblenz, betyder att man skriver ut en nyopererad ett par dagar för tidigt, i hopp att hemsjukvården sköter om hans sår. Och kommer den blodigt utskrivne tillbaka med ambulans får kliniken bokföra ett nytt vårdtillfälle och nya DRG-poäng – för samma diagnos.

I en artikel i Die Zeit under rubriken ”Nog med tystnadsplikt” vittnar doktorer om hur systemet med styckepris förändrar deras läkargärning. Låt mig referera:

Ambulansläkaren: Hon undviker numera att berätta hela sanningen om vad för slags patient som är på väg. Om jourhavande sköterska får höra att det är en 85-åring med misstänkt stroke, som dessutom bor på ett vårdhem, kan det visa sig att inget sjukhus i staden har en säng ledig.

Avdelningsläkaren: Han blir uppringd av dam på ekonomiavdelningen som ifrågasätter att en viss patient får antibiotika i tablettform. Ge honom intravenöst, säger ekonomen, det ger högre ersättning. Och för övrigt borde mannen skrivas ut. Han har redan kostat mera än sjukhuset får betalt.

Onkologen: En fyrtioårig kvinna håller på att dö i cancer. Hon har metastaser i ryggrad och i lever, bara ett par veckor kvar att leva. Han vill avbryta strålbehandlingen. Den gör ingen nytta längre, men är ytterst plågsam för den sjuka. Då får han order från sin överläkare att fortsätta stråla, med argumentet att kliniken förlorar pengar om behandlingen pågår kortare tid än planerat. ”Hon var för svag för att värja sig … Hon litade på oss …s å vi strålade. ”Wir haben dieser Frau ihre letzten Wochen versaut.” ”Vi har förpestat hennes sista tid.”

Kirurgen: Drabbas man av pancreascancer finns det bara en chans till räddning: Whipples operation, där man tar bort magsäck, gallblåsa, bukspottkörtel och den översta delen av tunntarmen. Ett oerhört påfrestande ingrepp. Men om det lyckas kan patienten leva i månader och år. Problemet är att det lyckas mycket sällan på gamla människor. De får i regel infektioner och dör av blodförgiftning och organsvikt. Därför har man hittills satt en gräns vid 70 år. Nu är den gränsen borta, man opererar 80-åringar. Jag vet ingen i den åldern som repat sig efter ingreppet, de dör under svåra plågor. Det är inte människovärdigt att utsätta patienterna för ett sådant lidande. Men det finns ett incitament att göra det: Operationen och eftervården ger mycket höga DRG-poäng.

I reportaget citeras en schweizisk ekonomiprofessor, Mathias Binswangers, omdöme om DRG-systemet: Det inför meningslös konkurrens på ett område som inte är en marknad. Det skapar perversa incitament, leder till absurda resultat och förstör vårdpersonalens motivation.

Låt mig ge ett exempel på det perversa. Never events är ett begrepp för oacceptabla missgrepp inom vården, sådant som aldrig bör inträffa. Som att ge fel blodgrupp, glömma en operationsduk i buken, amputera fel ben, eller smitta patienten med HIV. När nu poängen med DRG-marknaden sägs vara att sporra sjukvården till högre kvalitet, undrar man förstås hur systemet värderar missgreppen. Vi vet hur de värderas på den vanliga marknaden: Bilverkstan kan inte räkna med betalning om bilen som de lagat inte startar.

Det visar sig att på vårdens låtsasmarknad gäller det omvända. Missgrepp belönas. Det är förstås inte meningen, men en logisk följd av styckepriset per diagnos och vårdtillfälle. Om en hjärtpatient halkar på otorkat golv och bryter benet, måste iväg till ortopeden för att gipsas och sedan återvänder till hjärtkliniken, är han enligt DRG-systemet ett nytt ”vårdtillfälle”, varför hjärtkliniken får betalt för honom en gång till. Samma gäller de flesta andra andra vårdskador. De genererar nya DRG-poäng.

”I princip blir vi belönade för feloperationer och vi tjänar gott om pengar på att påföra patienter infektioner”, stod det 2011 i den danska utgåvan av Dagens Medicin. Det var Per Okkels, direktör för Danske Regioner, som citerades under rubriken ”Skrot DRG-systemet”. Okkels trodde förvisso inte att sjukhus spekulerade i vårdskador. Men han fann det helt orimligt med ett prissystem som lockade till sådant – och som redan visat sig tubba läkarna till oetiska prioriteringar och fiffel med bokföringen. Då har bland andra danska reumatologer ertappats med att systematiskt kalla patienter till onödiga besök. ”Vi är tvungna att tänka kreativt … om vi skall få ekonomin att gå ihop”, förklarade överläkaren Claus Rasmussen i Hjørring.

”DRG har korrumperat oss”, sade Per Okkels.

Maciej Zaremba

P.S. Det visade sig att Per Okkels talade för många. Efter socialdemokratins valseger 2011 kallades han till departementet med uppdrag att reformera ersättningssystemet. Utredning pågår.

Ersättning enligt DRG.

DRG-poängen för de cirka 580 diagnosgrupperna inom slutenvården och 380 inom öppenvård/dagkirurgi bygger på vad vården för varje diagnos kostar i genomsnitt. Systemet innehåller inga kvalitetskriterier. Onödiga eller misslyckade operationer ersätts som alla andra. Endast i tre fall minskar ersättningen ifall patienten avlider inom 2–3 dagar: hjärtinfarkt, svåra brännskador och för tidig födsel.

”Grupperingslogiken” i DRG förändras från år till år, samma sak gäller ersättning per poäng, som är en förhandlingsfråga mellan landstigen och sjukhusen.

Av Sveriges 21 landsting tillämpar elva DRG som ersättningssystem inom slutenvården. Det är Stockholm, Uppsala, Sörmland, Kronoberg, Skåne, Halland, Västra Götaland, Västmanland, Gävleborg, Västernorrland och Norrbotten. Inom övriga landsting gäller traditionell budgetfinansiering, DRG används bara som en uppföljningsmodell eller ett sätt att ersätta vård landsting emellan.

På frågan varför man inte använder DRG som ersättningssystem svarar landstinget i Värmland att man inte anser DRG ”kvalitetssäkrat”. I Östergötland blir svaret att DRG kan motverka effektivitet. Det kan kan leda till överproduktion av vård, göra det ”olönsamt” att introducera nya metoder eller att flytta behandlingar från slutenvård till öppenvård (som ger lägre DRG-poäng för samma diagos). Också i Västerbotten avstod man medvetet från prestationsersättningar, som anses kunna leda till överproduktion av vård.

Källor

Åke Andrén-Sandberg: Diagnosrelaterade grupper. Liber utbildning 1994

”Välutbildade läkarsekreterare lönar sig” Läkartidningen 16.05.2005..

”Gesundheitsreform. Das Ende der Schweigepflicht“ Die Zeit nr 21/2012.

Mathias Binswanger. ”Sinnlose Wettbewerbe – Warum wir immer mehr Unsinn produzieren” (Meningslösa tävlingar. Varför producerar vi mer och mer nonsens.) Herder, Freiburg, 2010.

Læger: Giv os et system, som ikke indbyder til snyd. Dagens Medicin 20.04. 2012

”Rygpatienter indkaldes seks gange for at sikre hospitalets økonomi.” Dagens Medicin 20.09.2009

”Nu vill regionerna stoppe DRG-cirkus”. Dagens Medicin 9.05.2011

”Skrot DRG-systemet”, Dagens Medicin, 15.04.2011

4. Hur mycket oro tål en människa?

DN 2013-03-03

Svensk cancervård är en av Europas långsammaste. Patienter i Sverige får vänta längre än i till exempel Ungern, Tjeckien och Danmark på besked om den där knölen i bröstet. Den fjärde delen i Maciej Zarembas reportage om vårdens destruktiva systemskifte.

När en kvinna får beskedet att knölen hon känt i bröstet inte är cancer blir rummet alldeles stilla och hon börjar gråta. Så stor är anspänningen, uppbyggd under veckor av väntan, berättar Ingrid Tegrup, bröstkirurg i Skåne.

Detta inträffar ungefär sex tusen gånger varje år. Hur många års samlad ångest blir det? Det finns ingen statistik över ”väntetider för besked vid misstänkt bröstcancer”. Aningen förvånande, kan man tycka, eftersom landstingen – inte sällan under hot om vite – avkräver sjukvården en mängd rapporter om mindre brännande problem, exempelvis andelen bananskal i pappersåtervinningen (”miljöavvikelserapport”, Region Skåne).

Emellertid finner ett landsting år 2009 att 47 dagars väntan är alldeles för länge. Man utser därför tvenne ”förbättringsledare” och skickar dem på en kurs i ”Lean Six Sigma”, där de för 49 000 kronor per person erövrar ”Black Belt” i förbättring. Vidare identifieras förbättringens aktörer: Kompetensförsörjare, processägare, processansvariga och processledare. Processkartor upprättas, liksom styrgrupper och referensgrupper, inalles 30 personer.

Efter ett stort antal workshops, möten, intervjuer, ”processförbättringssamtal” och studier av journaler lyckas man ett år senare (tyvärr var inte alla möten välbesökta) identifiera cirka hundra hinder för en effektivare process och undanröja några av dem. Som ett sista led, läser vi i landstingets slutrapport, ”utbildades processägare, processansvarige och processledarna i att arbeta med ständiga förbättringar så att brösttumörprocessen blir en levande process som ständigt analyseras och utvecklas”.

Och faktiskt gav det resultat. Tiden fram till diagnos kortades från 47 till 38 dagar.

Hur skulle det vara om landstinget i stället frågat någon sakkunnig, en bröstsköterska till exempel, eller en kirurg, hur fort det kunde gå att ställa en diagnos, givet man gjorde allting rätt?

Det är en retorisk fråga. Om en kvinna i Malmö år 2008 kände en knöl i bröstet kunde hon stiga in på One-stop Breast Clinic och få besked samma kväll. Det tar inte längre tid än två timmar att upptäcka bröstcancer eller befria patienten från ångest. Det enda som krävs är att en kirurg, en cytolog, en röntgenläkare och dennes apparat finns på plats samtidigt när patienten kommer.

Detta berättas för att belysa själva kärnan i New public management: förvissningen om att en administratör som gått tre kurser i ”flexibelt ledarskap” eller något med ”lean” i namnet, och därför kallar sig ”strateg”, kan effektivisera vilken verksamhet som helst – över huvudet på dem som skall göra jobbet. Som läsaren redan anat hade ingen av förbättrarna med svart bälte någon erfarenhet av cancerdiagnostiken.

När One-stop Breast Clinic öppnade sin kvällsmottagning 2004 blev det anstormning från hela Skåne. Men det sägs att personalen stortrivdes. Det var länge sedan som specialisterna hade tillfälle att lära av varandra. Också samhällsekonomin andades ut. Inga förlorade arbetstimmar, ingen remisshantering. Samt – omöjligt att värdesätta – miljoner timmar av besparad kvinnoångest. Kliniken översköljdes med utmärkelser; också de på landstinget var lyriska: ”Den öppna bröstmottagningen … erbjuder en första klassens resa genom sjukvården”, yttrade sjukvårdsdirektören.

Resan blev kort. Redan år 2009 stängdes mottagningen, mot personalens protester. Region Skåne ville ha högre ”kostnadseffektivitet”, läser jag i beslutet. För det ändamålet skulle all mammografi samlas i en och samma enhet. Vilket skulle medföra ”ökade möjligheter att utifrån ett helhetsperspektiv öka samordningen och skapa ett mer processinriktat arbetssätt med tydlig ansvarsfördelning och gemensamma indikationer och riktlinjer”.

Jag antar att många känner igen språket. Och det blev ansvarsfördelat: mammografi för sig, kirurger i en annan organisation, cytologer i en tredje, med var sin prislista. Då blev det inte längre möjligt att ha tre specialister i ett rum samtidigt med patienten. Så numera är nivån av kvinnoångest återställd i Skåne. Man strävar dock efter att det inte skall ta längre tid än 21 dagar till diagnos.

Det mest intressanta med detta beslut är att det egentligen inte finns. Ingenstans står det ”vi stänger”, ingen politiker behöver ta åt sig. Man har ju bara justerat i upphandlingar och prislistor. Följaktligen innehåller beslutet inga överväganden om vad tidig upptäckt kan innebära för överlevnaden i bröstcancer. Detta noteras, inte utan häpnad, av forskarna i tankesmedjan Leading Health Care, som granskat historien.

Om varje svensk kvinna som känner en knuta i bröstet tvingas vänta i tre veckor på diagnos gör det fyra hundra år av ångest varje år. Något att tänka på när man ser sig om på bussen. Tio små mottagningar som den i Skåne skulle korta denna plåga till ett par decennier. Så varför är det så omöjligt i ett land där nästan alla politiker bekänner sig till feminismen?

Anders Fagerlund ställer sig samma fråga. När han var sjukhuschef på Åland lyckades han korta väntetiden från en månad till två dagar. Inget märkvärdigt, menar han. Det gick på ett par veckor att ändra i rutinerna. Men när han föreslog en liknande reform i Uppsala visade sig saken omöjlig.

Varför? Fagerlund har funderat åtskilligt på den saken och i februari 2011 skrev han en artikel med kollegerna Johan Sundström och Martin Wohlin. Svenska läkare månar inte längre om patienterna, kunde man läsa. Så vad gör de? ”De leker affär.” Prislistorna som styr sjukvården och den konstgjorda konkurrensen motverkar samarbetet kring patienten, hävdade författarna.

Anders Fagerlund är ansvarig för Lex Maria-utredningar på Akademiska sjukhuset i Uppsala, Martin Wohlin är specialist på akutmedicin och universitetslektor. Jag ber doktorerna att granska min artikel om herr B:s öde (DN 17/2). Var det dumt av mig att påstå att landstingets prislistor borde finnas med bland dödsorsakerna?

”Nej, det är inte dumt”, svarar Martin Wohlin. ”Det är så det fungerar. Varsågod, ett typexempel: Nilsson får svårt att andas, går till husläkaren som misstänker hjärtsvikt. Nilsson får remiss till arbetsprov. Väntetiden är tre månader. Och så kommer han till mig och gör arbetsprovet. Jag ser direkt att det är hjärtat, han skall ha medicin med en gång och det måste göras ultraljud för att se om det är klaffar eller något annat. Vi har ultraljud här bakom väggen, så det hade vi kunnat göra samma dag. Men det får jag inte! Skriver jag ut medicin belastar det vår budget, samma sak med ultraljud. Så nu skickar jag bara ett svar till vårdcentralen. Där har de mycket att göra, men ett par veckor senare har de läst det, kallar Nilsson till besök, remitterar till ultraljud förstås, väntetid tre månader, sedan nytt svar till vårdcentralen… Det tar ett halvår innan han får den behandling han behöver.”

”Om han lever då”, säger Fagerlund.

”Det här”, fortsätter Wohlin, ”är New public management i ett nötskal. Man har delat upp sjukvården i låtsasföretag där varje företag skall förtjäna sin peng. Då gör man det som ger mest betalt och ser till att utgifterna för dyra remisser och läkemedel belastar någon annan. Jodå, läkare får faktiskt sådana order uppifrån. Patienterna bollas mellan kliniker där var och en gör ett minimum av provtagningar och undersökningar. Att ta ansvar för patienten är direkt olönsamt och därför inte tillåtet.”

Han berättar om äldre multisjuka som är så olönsamma att ingen vill ta hand om dem, därför blir de aldrig färdigbehandlade, utan slussas omkring på nätterna mellan tillfälliga vårdplatser i duschrum, från avdelning till avdelning och från sjukhus till sjukhus. ”Men inte för att få vård, lindring och tröst – utan för att minimera kostnader.”

”New public management är ett begrepp utan lukt eller smak. I fel sammanhang är det giftigt som arsenik, men med långsammare verkan”, skriver distriktsläkaren Christer Pettersson i Växjö.

Mycket träffande. Kan någon säga hur det gick till när svensk cancervård hamnade bland Europas makligaste? I Danmark gäller att en kvinna med en knöl i bröstet skall få besked inom fem dagar. I Skåne är det stolta målet tre veckor, i Västmanland en månad.

Bröstcancer är inget undantag. De svenska väntetiderna vid livshotande sjukdom framstår som bisarra i internationell jämförelse. I Holland, Danmark, Tyskland, Belgien och sju andra länder i Europa är det en cancerpatient av tio som tvingas vänta längre än tre veckor på behandling. I Sverige gäller det omvända. Knappast någon får behandling inom tre veckor. Den normala väntetiden (median) för de flesta cancerformer är dubbelt så lång. Vi tänker oss kanske inte Ungern, Tjeckien eller Portugal som väldfärdsstater, men också där slipper den cancersjuke våndas lika länge som i Sverige.

Det verkar finnas fler förklaringar till denna skillnad, varav en ligger i öppen dager: Vi må ha den bästa utrustningen och världsledande onkologer, men när det kommer till vårdplatser är Sverige ett u-land. Man måste gå utanför Europa för att hitta ett land med lika få sjukbäddar. Och det är ingen liten skillnad. Låt mig räkna upp de EU-länder som har mer än dubbelt så många sjukhussängar per invånare som Sverige: Tyskland, Österrike, Tjeckien, Ungern, Polen, Frankrike, Belgien, Slovakien och Finland. OECD-genomsnittet är 4,9. Sverige, med sina 2,8 sängar per tusen invånare, ligger i botten av den listan, plats 33 av 40, strax före Turkiet och Kina.

Alltså är det bara följdriktigt att en svensk akutmottagning i influensatider ser ut som en italiensk efter en jordbävning. Vem har bestämt att det skall vara så? Hade något parti år 2000 hotat att krympa sjukhusvården till Sydafrikas nivå, skulle det få lämna riksdagen. Men tretton år senare är vi där, utan att medborgarna till¬frågats om saken.

Detta är den andra paradoxen med New public management. Den är inte ”public” alls, i meningen ”offentlig”. När sjukvården börjar styras av prislistor abdikerar politiken från ansvaret: vården upphör att vara ett nationellt projekt. Därför är det förspilld möda att ställa Göran Hägglund till ansvar för scenerna på akuten. Det är varken ministern eller riksdagen som avgör antalet sjukhusplatser.

”Makten är en hjälm som bärs av ingen”, skriver poeten. Jag misstänker att det kunde vara landstingen som Tomas Tranströmer hade i åtanke. De anonyma politikerna i Region Skåne stängde liksom i förbigående, kanske sig själv ovetande, Sveriges snabbaste bröstmottagning. Just så ansvarsfritt går det till på vårdens låtsasmarknad.

Det finns inget subjekt bakom Sveriges unika decimering av vårdplatser. Det som finns är tusentalet anonyma politiker, av vilka få hållit ett torgmöte, som klubbat prislistor vars effekter de saknade kompetens att överskåda, som i sin tur tubbade sjukhuschefer, av vilka allt färre nånsin lyssnat på ett hjärta, att stänga en avdelning eller två. Konsekvenserna? Dem får sköterskor och läkare klä skott för. Avlider någon ”satellitpatient” (landstingets språkbruk) på sin väg mellan fullsatta kliniker, kommer Filippa Reinfeldt säga att sjukvården inte håller avtalet. Eller att läkarna prioriterat fel. Det är den tredje, och den mest perfida paradoxen med New public management: den tar läkaretiken som gisslan.

Jag antar att namnet Mats Eriksson inte är bekant. Det borde det vara. Denne lokalpolitiker från Träslöv, vald till landstinget i Halland med 10 830 röster, har numer större makt över sjukvården än socialministern. ”Jag skulle vilja köra det i botten först”, yttrade Eriksson i fjol i Almedalen, under en debatt med läkare om överbeläggningar på sjukhusen. Därmed ville han säga att det inte blir fler sjukbäddar i Sverige förrän han, Eriksson (och kollegerna i ”Sveriges Kommuner och landstings sjukvårdsdelegation”), uttömt alla anda möjligheter att snabba på svenskarnas väg genom vården.

När jag intervjuar Göran Hägglund beklagar sig ministern över att journalister kommer till honom med frågor som de borde ställa till SKL. Det är ju landstingen som styr och ställer inom vården, staten kan bara påverka på marginalen, genom lagstiftning, tillsyn samt litet budgetmedel. ”När jag påpekar detta säger dina kolleger att ingen vet vilka som är landstingspolitiker, därför kommer vi till dig.”

Begår jag samma misstag? Eller är det en sund reflex att söka ansvar där det kan utkrävas? Göran Hägglund kan förlora valet, men hur väljer man bort Sveriges Kommuner och landsting? Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som ”en ideell förening”, är den stängd för medborgerlig insyn, men utövar ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn. (Hur det kunnat bli så är ett annat reportage.)

Ibland är det först i spåren av en tragedi som en sjuk struktur blir synlig. Norsk polis gjorde nästan allting fel den 22 juli 2011. Granskningskommissionen finner att hade polisen reagerat adekvat, haft en fungerande operationscentral, inte slarvat bort information eller tagit omvägar, hade man kunnat stoppa Breivik 25 minuter tidigare. Ordföranden Alexandra Bech Gjørv sade inte mera.

Man får förstå att norrmän satte i halsen när det uppdagades att polischefen i Oslo vid slutet av det året fick bonus för ”goda resultat och måluppfyllelse”. Bisarrt, men följdriktigt. Den norska polisens ”resultat” mättes nämligen med samma kriterier som mäter ”produktiviteten” på svenska vårdcentraler och sjukhus: mängder, volymer och flöden. Och då politiet gjort många fartkontroller och lyckats snabba upp processflöden här och där, kunde måluppfyllelsen inte bli annat än god.

När 22-julikommissionen letar orsaker till misslyckandet hittar man – New public management. Den norska polisen har prioriterat de mätbara mål (ett hundratal) som gav ”pinnar”, och då ”beredskap inför terroristangrepp” inte lät sig fångas i sådana kriterier, hamnade det långt ned på agendan. Med kommissionens egna ord: ”… politiet har utviklet mål på de områdene som er enklest å måle – ikke nødvendigvis på de områdene der klare mål og forventninger er viktigst.”

Detta är inte helt rättvist mot norsk polis. Det var ju inte konstaplarna som introducerade New public management. Initiativet kom, liksom i Sverige, från politiker. I själva verket protesterade flera polischefer tidigt mot mätsystemet. Avfärdades dock som bakåtsträvare.

I den i övrigt nedslående rapporten finns dock en god nyhet. Sjukvården agerade enastående den ödesdigra dagen. Utan att det kom några order tömde läkarna sjukhusen för att ge plats åt sårade, gängse flaskhalsar avskaffade sig själva, lediga sköterskor och läkare skyndade självmant till Utøya, ingen skrev någon ”avvikelserapport”, men alla drog kabel om det behövdes.

Professor Torleiv Ole Rognum, ansvarig för rättsmedicinen på Utøya, har en förklaring: ”Lyckligtvis var de flesta sjukvårdsbyråkraterna på semester den 22 juli.” Alltså improviserade vårdfolket utifrån sin professionella instinkt. Rognum menar att det hade tagit flera år för vårdstrategerna att planera fram den krisorganisation som uppstod på ett par timmar runt Utøya.

New public management, NPM, skulle göra den offentliga sektorn mera brukarvänlig. Men nu heter det i Morgenbladet att det ”har resultert i et dysfunksjonelt byråkrati, preget av irrasjonell målstyring, dokumentasjonshysteri, detaljfiksering, malplassert markedsøkonomisk språkbruk og mistenkeliggjøring av fagfolk”.

I Aftenposten skriver Torgeir Bruun Wyller, professor i geriatik: ” I stedet for å kombinere offentlig solidaritet med privat handlingskompetanse, har NPM gitt oss offentlige foretak som forener grådighet av verste privatkapitalistiske sort med byråkrati som en sovjetisk betongfabrikk. Resultatet er åpenbart: Flukt av flinke fagfolk og ressurssterke pasienter over til private tilbud, og utarming av et offentlig finansiert helsevesen for alle.”

Efter läkarnas omdömen kom ekonomernas. I december i fjol ägnade Dagens Næringsliv en hel bilaga åt en granskning av hur DRG (styckepris per diagnos, samma som i Sverige, se DN 25/2) korrumperat sjukhusen. Här i telegramstil:

Sex hundra vårdanställda arbetar numera på heltid med att koda epikriser till DRG-systemet. En ensam läkarsekreterare i Ullevål lyckas höja klinikens intäkter med åtta miljoner. Ett sjukhus i Arendal kodar systematiskt enkla ingrepp som komplicerade operationer. (DRG-konsulten hade utlovats tio procent på vinsten.) Ett sjukhus i Telemark ertappas med 750 falska diagnoskodningar. Helsedirektoratet finner att två av tre öron/näsa/hals-kliniker systematiskt sätter dyrare diagnoser, varför patienter riskerar felbehandling nästa gång de uppsöker sjukhuset. Fyra sjukhus visar sig ha specialdesignade dataprogram som räknar ut den mest lukrativa mixen av diagnoser. Lærdalsjukhuset: en vårddirektör beordrar sina läkare att sluta ta emot patienter från det egna fylket. Det är lönsammare att behandla vårdsökande från and¬ra kommuner. (Också i Sverige är ”utomlänspatienter” en bättre affär.)

En granskning av 310 000 journaler visar att patienter med lättare åkommor prioriteras på bekostnad av multisjuka. Andra effekter: det har blivit färre smarta ”titthålsoperationer” i öppenvården, eftersom inlagda patienter ger bättre betalt.

”Det aller meste som går gal vei i helsevesenet, kan spores til stykkpriserne. De belønar det motsatte av hva leger skal drive med”, säger Olaug Lian, medicinsociolog i Tromsø, till Dagens Næringsliv.

Liksom andra frälsningsläror härskar New public management genom språket. Den kidnappar värdeorden. Målstyrning. Vart skall man styra om inte mot målet? Vad vill man uppnå om inte resultat? Vem är emot kvalitet, som dessutom blivit säkrad?

Går man tillbaka i historien kan man förstå varför det tog skruv. Det fanns för 25 år sedan gott om offentliga verksamheter där man gick hem klockan tre, blev befordrad per automatik och betraktade medborgaren som ett störningsmoment. Visst har ”målstyrning” gjort en hel del nytta. ”Nej, det duger inte att ni rapporterar timmarna i plogbilen, målet är att få bort snön, förstår ni. Så hädanefter betalar vi per lass.” På den nivån fungerar det utmärkt, eftersom kvantiteten (ton bortforslad snö) samtidigt är kvalitet (säkra gator). Även vissa medicinska ingrepp kan rationaliseras på det sättet, som operationer av gråstarr och höftleder, vilka med fördel kan utföras på löpande band. Men så fort det kommer till omvårdnad blir det problem.

En managementkonsult skriver till mig att han blev ombedd av en kommun i Bohuslän att kartlägga ”hemtjänstprocessen”. Denna process, säger han, ser i verkligheten ut som så: ”1. Åk hem till X. 2. Gör en bedömning av hur du bäst hjälper X (om möjligt, stäm av med X) 3. Hjälp X 4. Rapportera vad du gjort.”

Kommunen i fråga var tydligen beredd att betala en halv miljon för att få detta utstofferat till fikonspråk. Men managementkonsulten hade inte hjärta att ta uppdraget, säger han. Det hade varit ren bondfångeri, särskilt som det som avgör kvaliteten i hemtjänsten – personalens kompetens och attityd – inte låter sig mätas med processmått.

Ett väl enkelt exempel, kan tyckas, men det fångar kärnan i problemet med New public management. Mät- och styrmetoder från industrin kan inte fånga kvaliteter som inte låter sig uttryckas som mängder. Varken en väl genomförd förlossning, mordutredning eller en mattelektion i årskurs nio kan beskrivas med kvantitativa mått. Människor är olika, det finns flera sätt att uppnå samma mål, det finns kvaliteter (erfarenhet, omdöme, pedagogisk förmåga, klinisk blick, inlevelse, mod att handla, förstånd att låta bli) som kan vara helt avgörande för framgången, men som varken kan standardiseras, mätas eller snabbas på.

I en äldreomsorg någonstans i Sverige överväger man att förbjuda vårdarna att prata med de gamla, läser jag i VD-tidningen. Arbetet blir effektivare och mätbart om folk bara gör vad de blir tillsagda. Kommunen har anlitat en konsult i ”Lean production”, framgår av artikeln. En överläkare på Karolinska, som också stött på fenomenet, skriver att jag måste berätta vad Lean innebär. Nämligen ”en ständig rationalisering”: Att allt oavlåtligen skall kunna göras ännu snabbare och effektivare. ”Det stämmer säkert på biltillverkningen. Men nu skall det tillämpas på vården av döende. Det är kriminellt.”

Jag tror att Toyotadirektörerna i Japan skulle bli förfärade om de läste detta. Deras koncept (döpt till Lean av forskare i Boston) var aldrig avsett för vården. Och för övrigt byggde det på att människor arbetar effektivast om man respekterar deras yrkeskompetens och ger dem frihet att göra sitt bästa. Men när Lean-filosofin skulle överföras till västvärlden tömdes den i många fall på sin moraliska kärna, läser jag i en rapport från det statliga Innovationsrådet. Inte sällan blev det bara mantran och bantningskurer kvar.

I dag råder Vilda Västern på Lean-marknaden, framgår det av rapporten. Så när du får höra att din verksamhet skall förbättras medelst något med ”lean” i namnet, ta dig i akt. Det kan vara ett seriöst projekt, som vill frigöra ditt initiativ och göra ”kunden” lyckligare. Men det kan lika gärna vara en charlatan, resande i härskartekniker, som arbetsgivaren anlitat. År 2008 lyftes brittiska skatteverket fram som ett lysande exempel på lyckad lean-reform. Två år senare rankades verkets medarbetare bland ”de mest olyckliga av alla offentliganställda”.

Denna rapport från Innovationsrådet borde läsas av alla som försmäktar under ”de resande idéerna” Lean och New public management. Där framgår bland annat att när dessa två möts, kan i värsta fall det mesta haverera.

Det tycks saknas belägg för att New Public management gjort vården effektivare. Troligen äts vinsterna av kortade ”processer” upp av biverkningarna, som när halvvårdade patienter belägrar akuten. Däremot vet vi ganska väl vad ideologin gör med professionerna.

Eftersom de som numer detaljstyr läkarnas arbete inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av konferenser. Överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska räknar ut att han tillbringar fjorton av veckans timmar i sammanträden och på resor mellan dessa. Det hade räckt med fyra, säger Heimbürger. Och så är det alla rapporter och enkäter.

Det han berättar stämmer väl med forskningsrön: En svensk sjukhusläkare ägnar numera 31 procent av sin tid åt patienterna, betydligt mera åt administration: rapporter, debiteringar, dubbla och överlastade journaler, uppföljningar och enkäter som politikerna kräver, för att förstå hur de skall göra vården ännu effektivare. (Varför är Riksrevisionen förhindrad att granska landstingen? Medborgaren skulle vilja veta om det är rätt bruk av skattemedel att låta kirurger agera sekreterare åt ekonomikontoren.)

Martin Wohlin i Uppsala säger att New public management håller på att ”avprogrammera” sjukvårdsprofessionen. Läkare och sköterskor som studerat för att ta ansvar för hela människan skall nu läras att utföra punktinsatser och strunta i resten.

Det finns ett fult ord för detta: avprofessionalisering. Det är när yrkeskårer som (förutom kompetensen) också förvaltat ett särskilt ansvar – läkare, domare, sköterskor, poliser, professorer, lärare – fråntas rätten att definiera vad som är kvalitet på deras område. Då börjar poliser räkna ”pinnar” och högskolor mäta ”produktivitet” i antalet godkända tentor, helt oavsett vad dessa handlar om eller om de ingår i en examen.

Avprofessionalisering kan faktiskt mätas. Under arton år (1992–2010) rasade andelen läkare som ansåg att de hade en fullt kompetent chef från 70 till 49 procent. Samma utförslöpa gäller på andra områden: andelen läkare som har inflytande på sitt arbete, som fortbildar sig, som känner stöd från cheferna. Statistiken gör det lättare att förstå varför prislistorna och andra dubiösa incitament kunnat få ett sådant genomslag: Nästan var tredje läkare lyder numera under en chef som saknar läkarexamen.

”Den svenska sjukvården styrs i allt högre grad genom arrangemang och mekanismer som ingen tagit ställning till”, skriver professorn i företagsekonomi Hans Hasselbladh. Hans kollega inom ämnet arbetsvetenskap Eva Bejerot ser läkarprofessionen befinna sig i ”fritt fall”. Det är dessvärre en riktig diagnos. Men vi bör inse vad det innebär: I ett sådant landskap kan vården systematiskt diskriminera de mest hjälpbehövande – utan att någon behöver stå till svars för saken.

Jag mäktar inte med att sammanfatta det överväldigande gensvaret på dessa reportage. Nästan alla som reagerat har egna erfarenheter av vad ”målstyrning” och prislistor gjort med sjukvården. (Tack alla för er tid och för förtroendet.) Jag tror att följande omdöme av William Brochs-Haukedal, norsk professor i ledningskunskap, är representativt för opinionen:

”New public management /…/ är ett opersonligt och auktoritärt system av budgetar, rutiner och mål som tar ifrån de anställda motivation och arbetsglädje. /…/ De har tvingats avstå från att engagera sig i sina kunder, klienter, patienter och elever. NPM har inga parametrar för alla möten mellan människor som ger mening i vardagen. Att engagera sig räknas inte. Det blir bara extra slitsamt. Då försvinner också den inre motivationen. /…/ Förfrämligandet av de anställda i offentlig sektor måste stoppas. Avveckla NPM och inför ledningsformer som främjar de anställdas engagemang i stället.” (Ukeavisen Ledelse nr 28/2009).

Kanske kommer statsministern säga att också sjukvården, liksom försvaret, är ”ett särintresse”. Men jag tror inte att svenskarna är redo för idén att vi bor i en butik. Sverige är faktiskt fortfarande en gemenskap, ett samhälle. Och kanhända är de stressade människorna på sjukhusen dess starkaste länk. Efter sin sorgliga insats på Utøya krävde norska polisfacket full övertidsersättning. Norska läkare och sjuksköterskor, som självmant avbröt semestrar för att rusa till sjukhusen, ville inte ha betalt.

Maciej Zaremba

Källor

Tid eller pengar? Exempel från cancervården – bröstcancerprocessen. LHC Report nr 1/2011

Anders Fagerlund, Johan Sundström, Martin Wohlin: Amerikanisera inte sjukvården. SvD 20/2 2011

Christer Pettersson: New Public Management och beslutsfattarnas tankestil. Läkartidningen 8.05.2012

Väntetider i cancervården. Socialstyrelsen 2012

Health at a Glance 2011. OECD

Euro Health Consumer Index 2012 report

Ingrid Tollgerdt-Andersson, Gun Britt Ivansson: Hälso- och sjukvård i Europa. Landstinget Kronoberg 2012.

”Jag skulle vilja köra det i botten först”. Sjukhusläkaren 5/7 2012

Ikke snakk om New Public Management. Morgenbladet 25/10 2012

Torgeir Bruun Wylle: Tåkelegging. Aftenposten 27/9 2012

Daniel G.R.Butenshøn ”Bivirkningen.”, Dagens Næringsliv, 29/12 2012

Prioriteringspraksis før og etter sykehusreformen. Program för helseøkonomi i Bergen. Nr 05/07

Miki Agerberg: Svårt att befria läkarna från administrationsbördan. Läkartidningen 13/11 2012.

Shirin Ahlbäck Öberg, Sten Widmalm: Professionalism nedvärderas i den marknadsstyrda staten. DN Debatt 26/10 2012

Gunnar Rundgren: Checklistor skapar inte rätt vård. SvD 21/1 2013

Lean och systemsyn i stat och kommun. Innovationsrådet 2012

Lean kan bli en arbetsmiljöfälla. VD-tidningen 2/11 2012

Lean and mean in the civil service: the case of processing in HMRC. Public Money & Management, 31:2.

Eva Bejerot, Hans Hasselbladh, Rolf Å Gustafsson: Bortom New Public Management. Halmstad 2008

Eva Bejerot, Gunnar Aronsson, Hans Hasselbladh, Susanne Bejerot:

Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande. Läkartidningen 29/11 2011

Nå er det nok. Ukeavisen Ledelse nr 28/2009.

5. Förlåt dem, ty de visste inte
vad de gjorde


DN 2013-04-24

De riksdagsledamöter som gjorde vården till marknad insåg inte vart det skulle leda. Än i dag är frågan om systemet som korrumperar läkaretiken politiskt hemlös. Maciej Zaremba avslutar i dag DN:s uppmärksammade artikelserie om vården. ”Hjälp oss, medborgare! Gör någonting! Vi håller på att korrumperas.”

Thyra Frank valde att fuska. Istället för att utarbeta den ”arbejdsplatsvurdering” som kommunen krävde, kopierade hon hela pärmen från ett annat vårdhem.

Thyra Frank själv ansåg inte att hon fuskade. Hon prioriterade. ”Mens vi skal bruge tid på att skrive om kvalitet på en computer, så falder den ude i afdelningen, fordi vi ikke er der”, har hon sagt. Det skulle ta henne tre månader att besvara kvalitetsgranskarnas alla frågor. Att skriva av tog bara ett par timmar. En ren kvalitetsvinst för äldrevården.

Sjuksköterskan Thyra Frank behövde inte frukta efterräkningar. Inte nog med att danskarna gav henne rätt. Hon blev en folkhjälte på kuppen. Korades år 2008 till Årets Kvinna och Årets ledare, dubbades rentav av monarken rill Riddare av Dannebrogen. Också den svenska drottningen har vallfärdat till vårdhemmet Lotte Köpenhamn, där de gamla tar sig en snaps till maten och far på utflykter till Karibien.

Det är nog ingen överdrift att säga att det var Thyra Frank som gav den danska vantrivseln med ”mål- och resultatstyrningen” ett ansikte. På hennes lilla vårdhem (23 platser) tog det en heltidstjänst att redovisa att och hur vårdarna uppfyllt ”målen”.

Fortsättningen är som en saga av HC Andersen. ”Tillgiv os – vi vidste ikke hvad vi gjorde” stod det över en hel sida i Politiken den 27 mars 2007. Något liknande hade inte Danmark upplevt tidigare. Visst har det hänt att makthavare gjort avbön. Men oftast var det under trycket från ett mediedrev, för att få slut på plågan. Här var det tvärtom. De åtta herrar som bad Danmark om förlåtelse önskade inte frid och glömska – de ville ha debatt.

Om jag får lov att sammanfatta på fri hand, blir det så här:

Förlåt oss, ni som fuskar med uppföljningar och rapporter. Förlåt livsmedelsinspektörer, som i december ränner från korvkiosk till korvkiosk för att uppfylla kvoten av tillsyn, och ni poliser som skickas ut att patrullera de lugnaste gator för att få ihop nog med ”utetid”.  Förlåt oss läkare som kallar patienter till onödiga besök. Vi ville verkligen ingenting av detta. Men vi borde ha förstått vad det var för slags krafter som vi släppte loss.

Författarna till artikeln var ambitiösa tjänstemän på finansen, som vid 90-talets början lyckades övertyga politikerna om att den offentliga sektorn skulle må bäst av att efterlikna marknaden. Istället för en fast budget och ett regelverk (lönegrader, meritkrav, öronmärkta pengar) skulle folk få stor frihet att agera, bara de uppfyllde ”målen” och visade ”resultat”.

Tjugo år senare är New Public Management och målstyrning närmast skällsord i Danmark. Det står för prislistor som belönar felbehandlingar och för exemplariska vårdhem som måste fibbla med rapporter för att få tid för vården. New public management anses ha skapat en ”tystnadens kultur”. Man larmar inte gärna om missgrepp när ens lön och anställning hänger på att ”resultatenheten” hävdar sig i konkurrensen. Därför blir vårdskandaler så mycket värre nu för tiden, skriver sociologen Rasmus Willig. Missförhållanden får pågå längre innan de upptäcks.

Om det var frihet och effektivitet som var meningen, varför blev det planekonomi och korruption? Därför – så tolkar jag artikeln – att arkitekterna bakom ”mål och resultat” hade bland mycket annat förbisett en enkel sanning. Nämligen att när man ger amatörer makten att peka ut mål som professionella skall uppfylla, kan de peka ut hur många mål som helst, även om alla går i vägen för varandra. I talarstolen har nämligen den som hävdar att äldreboenden skall stå i första ledet i kampen för klimatet och för jämställdheten, för källsorteringen och för världsfreden, liksom för städvänliga utrymmen, nykterhet och folkhälsa (fyll i efter behag) alltid en fördel framför den som säger att detta är förvisso fina saker, men kan inte fås samtidigt som man vårdar gamla på en ganska mager budget.

När man styr med ord blir allt prioriterat, för att citera statsvetaren Daniel Tarschys. Mycket riktigt. När tjänstemän skall översätta önsketänkande till något som kan redovisas, skapar de mängder med kriterier som har följande gemensamt:

1.De försöker fånga kvaliteter med hjälp av kvantiteter (antalet patientbesök, vårddagar per diagnos, andelen ”nöjda kunder”, och andelen etanol i vårdcentralens bilar. 2. De stämmer ofta illa med professionens idé om kvalitet. 3. De kräver gräsligt med pappersarbete. 4. De lockar till irrationella och oetiska val. 5. De är lätta att manipulera. 6. De blir också manipulerade, ofta med gott samvete, av ovan nämnda skäl. Vilket väcker rop på mer kontroll, flera uppföljningar och granskande myndigheter.

 Detta är New public managements näst sista paradox: en styrmodell som utlovade mera frihet, decentralisering och eget ansvar ändade i motsatsen. Skall man tro personalenkäter har anställda i stat och kommun aldrig känt sig så misstrodda och övervakade som nu. Också statsvetarna har noterat saken och myntat ett nytt begrepp. Vi lever numera i ”granskningssamhället”.

Enligt professor Töres Theorell är det inte någon hälsosam miljö. En stor europeisk undersökning har nyligen visat att professionella som underkastas ständig granskning av dilettanter lär få problem med hjärtat. Inte undra på. Det måste ta på kärlen att blir instruerad – på ett barnspråk utstyrt i abstraktioner –  om vad ens arbete går ut på och hur det skall göras.

Det språk som härskar i mål- och resultatsamhället vore värt ett eget reportage. ”Förr i tiden ägnades våra möten åt att diskutera patienter och behandlingar. Nu handlar det nästan bara om siffror och koder”, berättare en läkare. Hur det kan låta? Var så god, här ett exempel ur den dagliga dialogen mellan läkare och deras uppdragsgivare i landstinget:

”Våra diabetespatienter registreras som teambesök när patienten träffar hela teamet. Huvuddiagnosen är E10 eller E11 med fjärdeposition 7, 8 eller 9. Vi använder åtgärdskoden GB002 (Information och utbildning UNS) för ’skolor’. Teambesöken grupperas till DRG 836P ’Läkarbesök i team vid endokrina…’ oavsett om vi använt KVÅ-koden GB002 eller inte. Varför påverkar inte åtgärden GB002 DRG-grupperingen?”

Ja, varför?

Stockholms läns landsting har publicerat en ”termlista” till vårdanställdas upplysning. Där finns 2255 begrepp vars betydelse – efter utredning och analys – fastställts för gemensamt bruk. Jag är inte kompetent att avgöra hur användbar termlistan är för vården. Men som ett självporträtt av New Public management är den omistlig. Här ett urval:

60. Aktör: roll som innehas av fysisk person och som är delaktig i aktivitet i vård- och omsorgsprocessen. 131. Ansvar: det ansvar som gäller för en viss typ av katalogkomponent samt vilka typer av aktörer som har detta ansvar. 107. Arbetslös: person som saknar yrkesarbete. 529. Efternamn: namn som anger släkt- eller familjetillhörighet. 580. Ensamboende: en som bor ensam. 636. FIPS: Krypteringstandard som klarar 256 bitars nyckel. 652. Fritidssysselsättning: det som patienten normalt ägnar sin fritid åt. 857. Hyllmeter: En meter handlingar ställda bredvid varandra på hyllor (jfr löpmeter). 879. Hälsoproblem: ett hälsotillstånd som av någon kompetens bedömts motivera åtgärder eller insatser riktade mot hälsoproblemet. 996. Invånare: användare som inte tillhör kategorien, eller uppträder i rollen medarbetare. 1375. Organ: alla tjänster har ett antal möjliga egenskaper som det är möjligt att tala om. Organ är ett sådant exempel på tjänsteegenskap (organ är en specialisering av Tjänsteegenskap). 1416. Patient: patienten är utgångspunkten för en önskad beställning respektive beställning. 1443: Person: kan ibland annat ta rollen som utförare respektive beställare. En utförare respektive beställare är alltid en viss person. 1532 Problem: okänd underliggande orsak till en eller fler incidenter. 1837. Språk: det vi använder när vi talar och skriver.

När nu landstingets språkavdelning även ägnat möda åt att skapa samförstånd  kring begreppet telefonnummer (Position 1946: ”sifferföljd som man slår för att komma i förbindelse med viss abonnents telefon”) söker man nyfiket efter hur ”läkaretik” definieras. Förgäves. Ordet finns inte med på listan.

Då kan det vara på sin plats med en påminnelse. En ung läkare skriver:

”Redan på min första praktik fick jag lära mig vilka diagnoser som var “bäst” att sätta, och att det var viktigt att få med så många som möjligt./ …/ På vårdcentralen ombes patienter som kommer in med små barn med halsfluss gå ut och registrera sig en andra gång om de även vill ha antibiotika till syskonet (så att de får betalt för båda). Så måste det vara, annars går vårdcentralen i konkurs. Inga patienter får medicin vid första besöket, alla får en återbesökstid om två veckor. /…/ Jag skäms. Jag vill inte göra så här. Jag vill inte jobba så här. Men jag känner mig maktlös, jag vet inte ens vilket parti jag ska rösta på om jag vill att det här ska sluta.”

För 30 år sedan kunde inte en husläkare hotas med avsked om han vägrade fuska med bokföringen: anteckna ”sjukbesök med tolk” när ingen tolk närvarade. På den tiden fick ingen doktor antydningar om att förtidigt födda som inte dog var en förlustaffär (se barnläkaren Hugo Lagercrantz vittnesmål i DN 6.03.13). Då var det inte heller det möjligt att krympa anslagen till högskolan för att den underkände undermåliga uppsatser. Eller, för den delen, att förbjuda forskare att tala med media, med mindre de först ”förankrat” vad de tänker säga hos högskolans ledning (Högskolan i Gävle).

Var det så här våra politiker ville ha det?Knappast. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg skriver att riksdagens ledamöter inte förstod vad de gjorde när de på eftermiddagen den 9 juni 1988 godkände kompletteringspropositionen 1987/88:150. De ändrade nämligen i Sveriges statsskick. Det var ingen liten sak att ersätta lagstyrning med kontrakt och statlig tillsyn med prislistor och viten. Det var emellertid vad finansministern Kjell Olof Feldt, liksom i förbigående, föreslog i bilaga 1, sidorna 73-74, punkt 6.3 ”Mål och resultatorienterad styrning”.

Av allt att döma lästes dessa sidor inte särskilt noga. Ingen riksdagsman hade en synpunkt på reformen. I finansutskottet hade den rubricerats som en ”övrig fråga” och passerade utan att ens omnämnas i kammaren.

Att de folkvalda inte förstod vad de gjorde betyder inte att de inte visste vad de ville. De ville effektivitet. Det var 80-tal, usla statsfinanser och bubblande missnöje. Svenskar har börjat tröttna på att stå i kö till doktorn, dagis, sponken, bygglov och frimärken. Den offentliga sektorn slukade allt mera skattepengar, men användes de rätt? Tjugo förlossningar per barnmorska och månad, var det mycket eller litet? Ingen visste. Det saknades vettiga instrument att mäta effektiviteten på BB. Men de fanns på marknaden: varor till rätt pris, nöjda kunder och livskraftiga företag. I brist på annat framstod New Public Management, idén att stat och kommun blir effektivare genom att efterlikna näringslivet, som en både kundvänlig och cool lösning på problemet. 

En expert på Riksantikvarieämbetet minns systemskiftet som vore det igår. Han trodde först att kollegan blivit galen. De hade som vanligt under lunchen diskuterat hur man bäst bevarar gamla stenar. Men nu låg det en räkning i internposten. Samtalet var ”konsultation”, x antal kronor att betalas inom trettio dagar.  Nej, kollegan i ämbetet hade inte blivit tokig. Men han var numera ”en resultatenhet”.

Att svensk borgerlighet var positiv till New public management kan man till nöds förstå. Det märkliga är att vänstern så motståndslöst anammade pristänket för vården av människor och fornminnen. Axiomet bakom NPM, påminner den estniske statsvetaren Wolfgang Drechsler, är ju att egennyttan är människans enda drivkraft. Varför insåg inte socialdemokratin att prislappar på diagnoser och patienter skulle dra undan den etiska grunden för solidariteten? Eller rentav för socialdemokratin som ett alternativ?

Forskarna har litet olika svar på denna fråga. Ekonomiprofessorn Hans Hasselbladh vid Handels pekar på socialdemokratins teknokratiska tradition. I den genomrationella blicken på samhället finns ingenting som hindrar att man uppfattar också vård och skola som en sorts tillverkning. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg tolkar 1988-års tysta samförstånd som en sorts allians: borgerligheten tror att marknaden skall bota välfärdens ineffektivitet; vänstern ser samma marknad som en rättvisereform. Nu skall man äntligen jämställa de ”svårstyrda eliterna” med andra löntagare. Det är läkare, lärare och akademiker som åsyftas. De anser sig förvalta ett exklusivt uppdrag och tar sig rentav rätten att frondera mot fattade beslut. ”Det här kan vi inte ta på vårt ansvar” brukar det heta. Det skall bli ett annat ljud i skällan, och demokratin skall bli mera demokratisk, när också professioner blivit producenter.

Detta är möjligen en starkt förkortad, men inte en osann skildring av tidsandan. Marknadsentusiasm från höger fick understöd av Jantelag och populism från vänster. Och åtminstone på en punkt har vänstern haft framgång. Det är numera föga troligt att en svensk lärare anser sig tillhöra en elit av något slag. Om skoleleverna är tacksamma för framsteget är en annan fråga.

”New Public Management har slagit sönder verksamheter i hela världen, till störst skada för dem som har störst behov”, skriver statsvetaren Wolfgang Drechsler. I grannlandet Norge pågår ett fullskaligt uppror mot mål- och resultatmodellen: Helsetjensteaksjonen, initierad av läkare, sköterskor och och anhöriga, kräver ett slut på marknadsstyrning och förbud mot köp-och säljsystemen inom vården. Också i Danmark har NPM blivit en politisk fråga. I Sverige däremot, där NPM fått minst lika omfattande konsekvenser, är det knappt ens ett begrepp i offentligheten. Forskare har visserligen larmat, liksom de mest berörda inom skolorna, sjukvården och polisen. Men varför är det så extremt svårt för den politiska klassen att ens uppfatta vad det handlar om?

Det heter att ideologierna är i kris i hela Europa. Kanske har krisen gått djupare här än i grannländerna? Ideologier är förvisso ensidiga tankebyggen: en är för rättvisan, en annan för friheten, den tredje för traditionen. Själv vill jag slippa se någon av dem genomförd tillfullo. Men just för att de är ensidigt fixerade vid vissa värden, är de omistliga som seismografer vid vändpunkter i historien.

I den pragmatiska kapplöpningen mot mitten som pågår i Sverige förefaller ideologi mest som belastning. Socialdemokratin vill inte minnas vad det var som en gång i tiden gjort partiet till en frihetsrörelse. Efter sju år i opposition ser man fortfarande samhället från den underbara maktepokens perspektiv: som en maskin man kan manipulera, om inte med påbud, så med prislistor. Å andra sidan en borgerlighet, berusad av framgången, som tycks ha glömt att om man låter marknaden invadera värdestyrda verksamheter – som vården, skolan, konsten, universitetet – upphör man att vara liberal. 

Så kan en av tidens stora frågor bli politiskt hemlös.

Kanske är det bäst att vara övertydlig. Den svenska sjukvårdens kris låter sig inte fångas i motsatsparen vinst mot icke vinst, offentligt mot privat. Möjligheten att ta ut vinst av skattefinansierad verksamhet kan, men behöver inte korrumpera. Låt oss inte glömma att det var autonomin och kvaliteten, inte profiten, som lockade många av de skolor och husläkare som valde att göra sig fria. Nu har dessa idédrivna svårt att hävda sig mot företag där vinsten ensam är drivkraften. Ett glasklart exempel på illojal konkurrens, förstås. En liberal därför har alla skäl att utestänga anonyma ägare och rena kupongklippare från skolor och sjukhus.

Så här långt är det enkelt och begripligt och gör sig i debattprogram.  Det är betydligt svårare är mobilisera mot en sjuka som varken stämmer in i gängse konfliktscheman, kan beskrivas på tre minuter, eller ens har ett namn.

Låt mig förtydliga med ännu en effekt av New public management. Under en övning i etik på Karolinska fick en grupp unga läkare i uppgift att leka klinikchefer. De har fått order uppifrån att stänga en avdelning. Det är uppror bland personalen, som hävdar att patienter får betala priset. Hur skall de nu agera?

Kirurgprofessorn som ledde övningen blev bedrövad över resultatet. De unga medicinarna gick utan vidare in i arbetsgivarrollen, hävdade att neddragningen rentav skulle göra vården bättre och drog sig inte för att förlöjliga de kollegor som påstått motsatsen. Det var bara en i gruppen som tvekade att försvara beslutet. Hans första lojalitet var nog mot patienterna, menade han, inte mot landstinget. 

Jag tror inte att scenen ovan bara har anekdotiskt bevisvärde. Etikläraren själv, professorn Åke Andrén-Sandberg, har sagt till Läkartidningen att han blev skrämd över de unga läkarnas lojalitet uppåt. Han hade räknat med en mera kritisk hållning. ”Det är ett problem att läkare inte vågar yttra sig om ledningen. Mina nuvarande kolleger är mycket räddare än för 25–30 år sedan. Folk är mer rädda om sin karriär. När jag började var man mer beredd att säga upp sig och flytta.”

Jag ser en och annan landstingsman- och kvinna le belåtet när de läser detta. Från det inskränkta arbetsgivarperspektivet är det förstås angenämt med lättskrämda läkare. Men i den frågan är dessa folkvalda inte representativa för svenskar i gemen. Dessa förväntar sig tvärtom att läkarens lojalitet mot patienten står över andra bud. Ja, faktiskt alla, lagens inbegripna. Ingen berömmer läkarkåren för att man på 40-talet verkställde steriliseringar av ”mindervärdigt människomaterial”. Den laglydnaden drog tvärtom skam över professionen.

Det finns ett upplysande sakfel i detta reportage. Upplysande, eftersom bara en enda av tusentalet läsare som kommenterat artiklarna såg felet. Jag skrev (18.02.13) att ”ingen som svurit läkareden” vill höra sig själv säga att en viss patient är ”olönsam”. Uppenbarligen tog läsarna för givet att svenska läkare, liksom danska eller tyska, svurit att inte göra skillnad på  patienter. Denna förväntan är ett faktum som läkaren får leva med. Den väger tyngre än den faktiska omständigheten att ingen svensk läkare svurit någon läkared (såvida han inte fått diplomet utomlands).

Detta var alltså mitt sakfel. Sist en läkare här avlade en ed var 1887. Och det var inte till patienten han svor sin lojalitet. Det var till staten. Sverige har en avvikande historia på denna punkt.

Man kan förstås diskutera om högstämda försäkringar gör någon skillnad. Svenska Läkarförbundets etiska regler skiljer sig inte nämnvärt från de franska. Å andra sidan återstår det att förklara varför förvandlingen av patienter till ”produkter” tycks ha gått längre Sverige än i mera efterblivna länder, som valt att hålla på ålderdomliga ritualer. Eller, för den delen, varför våra läkare anlägger en så lågmäld ton när påpekar att de trots allt är läkare, inte expediter i en butik.

Maciej Zaremba

P.S.

Jag har i fyra reportage skildrat vad prislistorna och huggsexor mellan vårdens ”resultatenheter” fått för följder. Jag drog en rad slutsatser. Att vårdpersonalen tubbas till oetiska prioriteringar, att de äldsta patienterna, som oftast är de sjukaste, hamnar på undantag, att människor som vigt sitt liv åt att hjälpa nästan måste öva sig i likgiltighet för att överleva i systemet. Att detta är ett oförlåtligt slöseri med engagemang, pengar, dyrköpt skicklighet och moraliskt kapital.

Jag efterlyste ett politiskt ansvar. Det visade sig dock att även politiken lagts ut på entreprenad. Socialdepartementet lät en ekonom utan politiskt ansvar att gå i svaromål. Roger Molin meddelade (DN-debatt 7.04.13) att inget av de missförhållanden som jag belyst har  kommit till hans kännedom, vilket bevisade att de inte fanns.

Jag har ingen anledning att misstro Roger Molins uppriktighet på denna punkt. Hans brist på insikt om sjukvårdens verklighet bär det självupplevdas prägel. Det är den sista paradoxen med New public management: när rapporteringen om verksamhetens kvalitet kopplas till belöningar, får makthavarna i systemet idel glädjebud.

Man kan som reporter aldrig vara säker på att människor man mött är representativa för det man söker skildra. Det är lätt att falla offer för kedjeeffekter, som när likasinnade hänvisar till varandra. Men de spontana reaktionerna på artikelserien är något annat: de är oberoende av varandra och skrämmande enstämmiga. Långt över tusentalet vittnesmål från alla led av vårdkedjan, från barnmorskan till överläkaren till medicinstudenten. Materialet hade räckt till ett par vitböcker. Men innebörden är densamma:

”Hjälp oss medborgare! Gör någonting! Vi håller på att korrumperas.”

D.S.

P.P.S.

Läkareden, som den avlägges i Finland:

Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Då jag rekommenderar undersökningar och behandlingar skall jag objektivt bedöma hur de gagnar patienten och vilka nackdelar de eventuellt medför.

Jag skall fortlöpande upprätthålla min yrkesskicklighet och granska kvaliteten av mitt arbete.

Jag skall högakta mina kolleger och bistå dem i vården av deras patienter, då de ber om det. Jag skall uppmuntra mina patienter att vid behov rådfråga även en annan läkare.

Jag skall respektera min patients vilja. Det som meddelas mig i förtroende i samband med vården av patienterna skall jag hemlighålla. Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.

Det danska läkarlöftet

Efter at have aflagt offentlig prøve på mine i de medicinsk-kirurgiske fag erhvervede kundskaber, aflægger jeg herved det løfte, til hvis opfyldelse jeg end ydermere ved håndsrækning har forpligtet mig, at jeg ved mine forretninger som praktiserende læge stedse skal lade det være mig magtpåliggende, efter bedste skønnende at anvende mine kundskaber med flid og omhu til samfundets og mine medmenneskers gavn, at jeg stedse vil bære lige samvittighedsfuld omsorg for den fattige som for den rige uden persons anseelse, at jeg ikke ubeføjet vil åbenbare, hvad jeg i min egenskab af læge har erfaret, at jeg vil søge mine kundskaber fremdeles udvidede og i øvrigt gøre mig bekendt med og nøje efterleve de mig og mit fag vedkommende anordninger og bestemmelser.

Litteratur:

Tilgiv os – vi vidste ikke, hvad vi gjorde. Jes Gjørup, Henrik ­Hjortdal m fl. Politiken 27.03.07.

Rasmus Willig: Dødsstødet til new public management. Politiken 22.09. 2012.

Poul Albret: New public management på retræte. Mandag morgen 9.03.10.

Vad staten vill: mål och ambitioner i svensk politik. Red Daniel Tarschys och Maria Lemne. Gidlunds 2013.

Daniel Tarschys: Mål utan mening? Om ordstyrning i landet där allt är prioriterat. I ”Förvaltningens byggstenar” red Marja Lenne. Statskontorets småskrifter 2006:1.

Kommunikationspolicy för Högskolan i Gävle. 16.11.2012 Dnr 2012/1383.

Töres Theorell, Robert A Karasek: Ökad kontroll gör arbets­tagare sjukare. SvD 18.02.2013.

Shirin Ahlbäck Öberg, Per-Ola Öberg: Kunskap och politik: mellan kunskapsnonschalans och expertdelegation. I ”Kunskapen och makten” red Per Molander. Atlantis 2012.

Hans Hasselbladh: Sjukvårdens nya styrning – vad står på spel? I Bortom New public management. Halmstad 2008.

Shirin Ahlbäck Öberg. Framväxten av granskningssamhället: En fråga i författningspolitisk skugga. Statsvetenskaplig Tidskrift (5/2010), 501–514.

Wolfgang Drechsler: The Rise and Demise of the New public management. Post-autistic economics review. Issue no. 33, 14.00.05Ta faget tilbake! 14.03.13.

Gjør opprør mot kontrollregimet. Morgenbladet 22.03.13.

ST-läkare på kurs valde vara lojala med ledningen. Läkartidningen 18.12.2007.

Lisa Öberg: Varför svär inte svenska läkare ed? Läkartidningen 37/2001.

Skogen vi ärvde

DN april 2012

En artikelserie i fyra delar. Här kan man läsa det första avsnittet.
Hela artikelserien finns utgiven på Weylers förlag http://www.weylerforlag.se/bocker/skogen-vi-arvde/

Denna artikelserie finns också på polska.
Ten reportaż w przekładzie na polski ”Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny” ukazał się nakładem wydawnictwa Agora. 

Tutaj można przeczytać pierwszy rozdział.

 

Sveriges nya miljonprogram

DN 2012-04-30

Kanske var det hunden som skällde. När Hans Åfeldt tittade ut genom köksfönstret såg han en man vid tomtgränsen. Mannen var klädd i grönt och under jackan hade han en rulle med rödgula band som han knöt runt trädstammarna. ”Stora Enso” stod det på snitslarna. Det var så Hans Åfeldt fick reda på att skogen för vars skull han flyttade till Storfors sex år tidigare, skulle huggas ned. När skulle det ske? Den grönklädde visste inte riktigt. Om några veckor kanske, eller först till jul.

Detta var strax före midsommar. Från den dagen och i sex månader framöver lärde sig Hans Åfeldt och hans grannar allt som är värt att veta om svensk skogspolitik. De vann många insikter, förvisso. Men framför allt fick de sig en läxa.

”Vår skog”, sade Åfeldt och grannarna om tallarna utanför sina fönster. De visste förstås att marken ägdes av någon annan. Men de uttryckte sig som de stockholmare som talar om ”vår stad”, fastän de inte äger husen. Och de trodde, liksom folk i städerna, att de hade en viss rätt till sin livsmiljö. Det var ju dit man gick på morgonpromenad, dit lärarna tog med sig barnen för naturkunskap. Denna lilla skog (lite drygt Humlegården) var noga räknat en del av samhället: utsikten från skolfönstret, inramningen till badet och campingplatsen och Inlandsbanans hållplats. Den var, kort sagt, kultur och trolsk: höga tallar och granar, marken täckt av mossa, små raviner i sluttning mot Mögsjön.

Det finns en rad rättsbegrepp för sådana kvaliteter i miljöbalken och i skogsvårdslagens paragraf 30: ”tätortsnära”, ”hänsyn”, ”landskapsbilden” Och det finns ett annat: ”skyddszon”. Det var det första Åfeldt och grannarna slog upp och fyndet fyllde dem med tillförsikt. Det var helt klart att något misstag måste ha begåtts.

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Under dessa sju månader hade Åfeldt, i spetsen för sina grannar och med stöd från hembygdsföreningen, Företagarna i Storfors, Jaktskytteklubben, pensionärerna med flera bestormat i tur och ordning: Skogsstyrelsen, förvaltningsrätten, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Stora Enso som förvaltar skogen, Bergvik Skog AB som äger den, sin egen kommun, justitie-, miljö- och landsbygdsministern. De gick ända upp till statsministern, för de ville inte tro att de besked de fått på vägen kunde vara rätt.

Jag skall längre fram berätta i detalj vad de fick för besked där i Värmland, för jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.

Medan vi tvistar om anslagen till teatern fullbordas en något större kulturreform därute. Och i motsats till det mesta som politiker hittar på är den oåterkallelig. Sverige ömsar landskap.

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Hans Åfeldt och hans grannar är inte unga längre, så de slipper se detta något som Stora Enso skall plantera utanför deras fönster. Men det finns redan, på hälften av Sveriges yta: fyrkanterna av likgamla träd av samma sort i räta rader, oftast gran. Där det förr varit äng är virkesåker. Där det nyss varit skog är det också virkesåker. Inte sedan Gustav Vasa har det stått så många trädstammar i Sverige – och så litet skog.

Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

Det kan hända att för somliga framstår denna reform som något gott. Det finns människor hos vilka gamla träd väcker hemliga aggressioner. Just nu pågår en bisarr strid om den undersköna jätteboken på Katedralskolans gård i Lund. Den är litet skröplig efter 175 år och måste därför sågas ned, har stadens trädvårdare bestämt. För tänk om någon kryper under och får en kvist i skallen …

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

I den moderna skogen behöver inte modern ungdom känna sig otrygg. Där är beståndet lika ålderssäkrat som matställena på Södermalm. Här tindrar tio hektar sammanhållen dagisgrupp. Där, avskilda av en rak linje, tonåringarna, i lika dräkter, vänder ryggen mot Club 33. Och ett stycke längre bort står en yta 70+, mogna för slutavverkning.

Här upphör dock likheten, ty medan människor tillåts leva olika länge, skördas träden i den moderna skogen i sin levnads mitt. Det är det mest omvälvande med den kulturreformen. I alla tider har människan sett det gamla trädet som en förbindelse med förfäderna, eller rent av med världsalltet. Snart är detta svärmeri ett privilegium för flanören i en stadspark. Ute i skogslänen är de flesta träden redan yngre än människorna, ty där har det krokiga, ålderstigna och avvikande ingen rätt att finnas till. (Utom i fjälltrakterna och i några mikroskopiska reservat.)

Tre vuxna män kunde knappt famna den stora tall i Skrälldalen i Hälsingland som de efter stora möda fällde 1890. Hundra år senare finns det knappt ett sågverk i Sverige som är berett på grövre stockar än vad ett barn kan famna. Så den dagen är inte långt borta då en värmlänning får maka sig till Skogskyrkogården i Stockholm för att få röra vid en tall gammal nog att minnas hans farfar. (T-banans gröna linje mot Farsta strand.)

Detta är ingen vågad gissning, det är fakta. Inte ens Sveriges Nationalatlas räknar med ”skog” längre, påpekar Kerstin Ekman. Det heter ”skogsbruk”. Prognosen för skogsbruket, i samma atlas: Om femtio år kommer det mesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne.
Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Jag kan ha fel förstås, men skall jag nämna en vändpunkt i modern svensk historia, en sådan dag då något rämnat, blir det majnatten 1971. I två decennier har stockholmarna accepterat att man rivit hus som varit en prydnad för varje metropol. (I dag får man betala en dagslön för ett dörrhandtag från dessa kåkar.) Visst knotades det en del, men inte mera. Och så plötsligt, tretton almar som stod i vägen för en, märk väl, KOLLEKTIV trafik. En enkel match, kunde man tycka. Ett statsbärande parti med Olof Palme i släptåget på ena sidan, ett hundratal okammade trädkramare på den andra. Men det var inte de som klängde i trädkronorna som skrev historia. Det var de slipsklädda nedanför, som kommit till undsättning. Från bankerna i närheten, av allt att döma. Det kan inte uteslutas att någon friherrinna fick en polisbatong i ryggen denna natt.

Ja, det var ett nytt läge. Överklass i plötsligt samförstånd med skäggig vänster. Kring vad? Kring tretton gamla träd.

Se där, det var något med svenskar som välfärdsmakarna råkat glömma bort. Man hade sjungit Taube på partifesterna, men missade kanske de djupare stråken? För nu skällde samme Taube dem för barbarer. Det var starka ord, och otacksamma, från en som fått folkpension och kunde få färdtjänst. Hjälp, vad är det som händer?

Det är tiden som vänder. Almstriden var det första nederlaget för en idé om välfärd som förutsätter att allt som människan värdesätter kan fångas i tabeller. Inkomst, avstånd till vårdcentralen, förvärvsavdraget och pollenhalten. Det är viktiga saker, inte tu tal om det. Men i den kalkylen var almarna i Kungsträdgården i bästa fall fem lass spisved som stod i vägen för utvecklingen.

Jag drar upp almstriden för att jag inte tror att det var av en slump att det blev träd och inte något rivningshotat hus som fick de välkammade att slåss mot polisen. En sönderbombad stad kan återskapas. Det är inte grävskopan eller dynamiten som åstadkommer de djupaste såren. Det är motorsågen.

Det måste vara ett tidens tecken att förlagen pumpar ut böcker om förlorade skogar. Jag hade i deras efterföljd kunnat påminna om att utom gudar drar ingenting på jorden till sig sådana emotioner som gamla träd. Eller har en viktigare plats i människans sökande efter sin bestämmelse. Jag hade kunnat åberopa Bibeln och legenderna, från Gilgamesh till Kalevala, eller påminna om att ganska nyligen sonades nedhuggen ek med samma bot som dråp på en smålänning. Eller citera sida upp och ned av svensk lyrik:

Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Det var Karin Boye. Men Hollywood (också ett namn!) har gjort det nästan lika bra. Det är värt begrundan att historiens mest sedda film inte handlar om olycklig kärlek eller ens om Jesus. Den berättar om det oförlåtliga i att fälla ett mycket gammalt träd för att det kanske finns gull därunder. Jag har märkt att somliga i publiken är missnöjda med slutet. De hade helst sett trädmördarna lida en mera pinlig död. Det rapporteras att hos en hel del amerikaner väckte den skogliga skönheten i ”Avatar” en otröstlig saknad. Det finns terapier för personer med PADS (Post Avatar depression syndrome), som inte står ut med att leva utestängda från planeten Pandoras djungel.

”Bestialiskt mord”, skriver en kollega i denna tidning om de förgiftade pilarna vid Norr Mälarstrand. Jag noterar att detta förmänskligande av trädet sällan kommer djur till godo, inte ens de hotade arterna.

”Må skarven slå ned hos dig – en träckande, stinkande, skränande förbannelse! Hämnd i tusental över dig! Fördömelse från trädkronorna! Må taket på din sommarstuga på skäret ruttna under tyngden av skarvarnas spillning och falla ihop över teven och soffan. Nu skall du få din sista tirad om naturen nedkörd i halsen som ett rostigt strömmingshalster och din sista förnumstighet om fritidsytor ska vi skala ned som skarvens boträd till gråa skelett av ord utan mening. Fästingarna skall suga dig och med rödlågande inflammationsringar och med bakterieanfall på hjärnan ska de berätta för dig vad natur är!”

Adressaten till dessa rader, skrivna 2007, är en kommunalpolitiker som trodde sig göra en välgärning med att förvandla ett stycke naturskog till motorcykelbana. Så att ungdomen kom ut i det fria.

Det anmärkningsvärda, förutom raseriet, är hämnarens sakkunskap. En fransk akademiledamot skulle knappast skriva på det sättet. Förmodligen vet han inte ens vad skarv är för slags fågel. Men varannan svensk diktare är en amatörbiolog av rang. Det säger något om naturens ställning som en spegel för människan i vår kultur. Eller rent av något mer än bara spegel? För­fattaren till utbrottet ovan heter Ekman, Kerstin var förnamnet. Tömde man biblioteken på författare med träd i namnet, bleve inte många kvar.

När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.

Det är bara svenskar, finländare och japaner som på det sättet försöker smälta in i bland träden, upplyser folklivsforskaren Bengt af Klintberg. I dessa länder spelar också skogen en central roll i kulturen, liksom i vardagen. När vi tillfrågas om hur vi vill bo säger vi ”ogenerat läge”, vilket betyder många träd, få människor, upplyser mäklarna. Det är inte närheten till te-ater, sjukhus eller ens gymmet som efterfrågas i första hand utan ”möjligheter till promenader i skog och mark”. Och skall man tro kontaktannonserna är det efter sex (”mysiga hemmakvällar”) vandring i nämnd miljö som vi helst vill idka med henne/honom/hen. Och vi gör det! Var tredje svensk, minst en gång i veckan, meddelar Statistiska centralbyrån. Jag läser att originalmelodin till ”Du gamla du fria” är en folkvisa från Västmanland som börjar:

Så rider jag mig genom sjumilaskog,
me ’n andra så söteligen sova …

Det sägs att det är farligt att tala om sådant som folksjäl. Men jag som invandrat från ett åkerland (Polen betyder fält) inser snart att det susar mycket mera av trädkronor i svens­kens själ än i min egen. Vi från avskogade länder minns skogsdungen som råkade finnas i när­heten som ett undantag, ett gömställe.
För grekiskfödde Theodor Kallifatides till exempel, var ”skog” närmast synonymt med tonårstrånad. Det var där ungdomar i hans by stämde möte. Hans bild av svenskar som ett sexuellt frigjort folk förstärktes därför av deras ständiga tal om skogsutflykter. Men när en arbetskamrat i det nya landet föreslog en skogspromenad på lunchen, tyckte Kallifatides att det gick väl långt. OK för den svenska synden. Men på lunchen?

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”

Det var vackert sagt, som så ofta när svensk diktare får träd i sinnet. Jag gissar att på varje kvinnligt föremål för lyrisk trånad går det två björkar, en lind och ett par tunnland blandskog. När vi går i skogen, går vi kanske upp i den.

O dessa mörka skogar inom oss där jättarna slumrar
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solreflex
under träden
En uthuggning
dit det snedställda ljuset når

Det var Werner Aspenström. Men också enklaste uttryck som ”dra åt skogen!” (det vill säga åt helvetet, obegripligt på de flesta språk) antyder att skogen intar en metafysisk plats i svenskens sinne. Där finns både paradiset och det andra stället. Den står för frihet och dödsbringande förtrollning, där blir man förlorad eller frälst, där ruvar den farliga kvinnligheten, där växer svårmodet och hänförelsen. ”Gud är inte död, men har flyttat från kyrkan till skogen”, noterade psykiatrikern Nils Uddenberg häromåret.

För somliga har han kanske alltid funnits där? Idéhistorikern Sverker Sörlin har noterat att till och med maskindyrkaren Artur Lundkvist tillber träden:

Finns det ännu hopp för träden då finns det även hopp för människan, om människan som sin egen gud inte förnekar träden som gudar.

Men då antar jag att det spelar roll att de skogar som inspirerat katedralbyggarna numera mest liknar ett parkeringsgarage. Trångt mellan pelarna och lågt i tak. Det blir en annan sorts andakt. Jag uppehåller mig vid detta för att underbygga mitt ärende och förklara varför jag tänker dra i väg med läsaren till Kvikkjokk, Vuollerim och Storfors, till Hedekas och Arjeplog. Och till och med till Europas sista urskog, allt i akt och mening att begripa den maktlösa vrede som sällan märks i Stockholm men som möter reportern i skogsbygden, det vill säga i Sverige.

Det var i Storfors vi började. Hans Åfeldt står bland kvarlevorna av sin skog.

Trädskördaren har tagit paus. Det har snöat, skymningen släcker färgerna, nu ser det än mera spöklikt ut, som på de svartvita arkivbilderna från slagfälten. Jag har försökt intervjua Åfeldts granne, men valde att avbryta. Kanske för att jag aldrig vetat vad man frågar i ett sorgehus. Eller så var det mannens spända käkar och något i hans blick som tycktes göra mig medskyldig till förödelsen. Han är lärare. I trettio år har skogsplätten utanför varit skolbarnens biologisal och orientararbana.

Det var som sagt för denna skogs skull som Åfeldt flyttade hit från Örebro för sex år sedan. ”Jag blev rent salig varje morgon när jag öppnade dörren. Folk som kom på besök blev helt hänförda. Men konsulenten från Skogsstyrelsen som kom hit tyckte som skogsbolaget. Det var en värdelös produktionsskog, sade de, med låga naturvärden, särskilt som det är kalhyggen runtomkring.”

Hans Åfeldt säger att skogen blivit en klassfråga. ”Det är vi i skogslänen som är underklassen. Stadsborna får ha sin skog i fred.” Det tar ett tag innan jag inser att det som låter som en paradox är en bisarr realitet.

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.

Eller ännu längre, till baggböleriets tid. Det ogenerade maktspråket, arrogansen. Åfeldt och grannarna fick skriva flera gånger för att ens få en reaktion från bolaget och myndigheten. De åberopade lagar, ministerord, utredningar, bifogade kartor och namnlistor. Svaren de fick var korta och nedlåtande ”Vi har mottagit era synpunkter…föranleder inte…”

Hans Åfeldt har aldrig känt sig så vanmäktig och så förödmjukad. Både bolaget och myndigheten lät förstå att han var lite löjlig, kanske en rättshaverist, som larmade om skönhetsvärden där det bara växte ved. Och trodde att han kunde vinna! Han visar mig ett brev från Bergvik skog. Bolaget besvarar ingen av hans frågor, men upplyser att ett kalhygge efter några år ”kan vara väl så tilltalande för en naturälskare”. Han glömmer inte mannen från Stora Enso som räknade trattkantarellerna. Åfeldt trodde att det var till fördel för saken. Det var det inte. Att svampen stod där indikerade att skogen inte var så välbesökt som Åfeldt hävdat, fick han höra. Då var den inte heller särskilt välbehövlig.

Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.

Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.

Man kan numera inte handla mjölk (eller ens torka sig i arselet) utan att bli försäkrad om skogsindustrins miljöansvar. Skogen av vilken den här servetten-toarullen-brevpapperet gjordes har brukats och avverkats under hänsyn till människa och natur, intygar Svanen eller FSC-märket på förpackningen. Också produkterna från Bergvik Skog och Stora Enso bär dessa tröstande symboler.

På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”

Maciej Zaremba

 

Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny

  1. NOWE SZWEDZKIE BLOKOWISKA

Może to pies zaszczekał. Gdy Hans Åfeldt wyjrzał przez kuchenne okno, zauważył na skraju działki jakiegoś mężczyznę. Był ubrany na zielono, a pod pachą trzymał zwój żółto-czerwonej taśmy, którą obwiązywał pnie drzew. Na paskach widniał napis „Stora Enso”. To wtedy Hans Åfeldt dowiedział się, że las, dla którego sześć lat temu przeniósł się do Storfors, ma zostać wycięty. Kiedy to nastąpi? Ten w zielonym dokładnie nie wiedział. Może za parę tygodni, albo dopiero na Boże Narodzenie.

Zdarzenie miało miejsce tuż przed nocą świętojańską. Od tej chwili, przez kolejnych sześć miesięcy Hans Åfeldt i jego sąsiedzi nauczyli się wszystkiego, co warto wiedzieć o szwedzkiej gospodarce leśnej. Ale przede wszystkim dostali nauczkę.

„Nasz las” – tak mawiał Åfeldt i jego sąsiedzi o sosnach za oknami. Wiedzieli, rzecz jasna, że ziemia należy do kogoś innego. Ale wyrażali się tak jak sztokholmczycy mówiący o „swoim mieście”, choć nie są właścicielami domów. I wierzyli, podobnie jak ludzie w miastach, że mają do swojego otoczenia jakieś prawa. Tam człowiek chodził na poranne spacery, tam nauczyciele zabierali dzieci na lekcje przyrody. Ten lasek (nieco większy niż park Humlegården) był częścią osady: widokiem z okien szkoły, otoczeniem jeziora, kempingu i przystanku kolejowego. Krótko mówiąc, był kulturą i powabem: strzeliste sosny i świerki, ziemia porośnięta mchem, malownicze jary schodzące do jeziora Mögen.

Dla takich jakości istnieje szereg oficjalnych określeń w prawie ochrony przyrody oraz w paragrafie 30 ustawy o lasach: „w pobliżu aglomeracji”, „poszanowanie”, „ukształtowanie krajobrazu”. I jeszcze jedno: „strefa chroniona”. To właśnie je wyszukał Åfeldt wraz z sąsiadami, a fakt ten napełnił ich otuchą. Było jasne, że musiała zajść pomyłka.

Siedem miesięcy później widok z ich okien przypomina krajobraz po bitwie: metrowej wysokości pniaki wystające wśród odpadów drzewnych w miejscu dawnych cienistych ścieżek, tu i ówdzie samotne drzewo, poza tym pustkowie. Latem ten właśnie widok powita wysiadających z pociągu Niemców i Holendrów, których biuro turystyczne Storfors skusiło obietnicą „dziewiczej natury”.

W ciągu tych siedmiu miesięcy Åfeldt na czele grupy sąsiadów, z poparciem towarzystwa regionalnego, organizacji przedsiębiorców w Storfors, koła łowieckiego, emerytów i wszystkich innych, przypuszczał szturm kolejno do: Zarządu Lasów, Sądu Administracyjnego, Zarządu Województwa, Urzędu Ochrony Środowiska, zarządcy lasu – Stora Enso, jego właściciela – Bergvik Skog SA, władz gminy, ministrów sprawiedliwości, środowiska i rolnictwa. Dotarli nawet do premiera, gdyż nie wierzyli, że informacje, których im udzielano, mogą być prawdziwe.

Opowiem potem ze szczegółami, czegóż to dowiedzieli się tam w Värmlandii, bo nie wyobrażam sobie sprawy większej wagi dla wszystkich mieszkańców Szwecji.

Podczas gdy spieramy się o dotacje dla teatrów czy radykalne rozwiązania komunikacyjne w centrum Sztokholmu, na prowincji dokonuje się znacznie większa rewolucja kulturalna. Co gorsza, w przeciwieństwie do większości pomysłów polityków, jest ona nieodwracalna. Krajobraz Szwecji zmienia skórę.

Przed sześćdziesięciu laty Sten Selander, poeta i botanik, wyraził obawę się, że Szwedzi wkrótce nie będą mogli znaleźć okolic, o jakich mówią piosenki ludowe. Puszcz, zagajników, łąk…

Hans Åfeldt i jego sąsiedzi mają już swoje lata, będzie im więc oszczędzony widok tego, co Stora Enso wyhoduje za ich oknami. Ale to coś już istnieje i zajmuje połowę powierzchni Szwecji: prostokąty wypełnione równymi rzędami drzew w jednym wieku, tego samego gatunku, przeważnie świerków. Tam, gdzie kiedyś były łąki, rozciągają się plantacje leśne. Tam, gdzie jeszcze niedawno rósł las, też są plantacje leśne. Od czasów Gustawa Wazy nie było w Szwecji tak wielu drzew – i tak mało lasów.

To istota Reformy. Krajobraz leśny ulega podobnym przeobrażeniom jak miasta w latach 60. Projekt budownictwa masowego[1] został przeniesiony na łono przyrody.

Może niektórzy traktują tę reformę w kategoriach postępu. U niektórych ludzi stare drzewa budzą ukrytą agresję. Właśnie toczy się kuriozalny spór o przepiękny buk na terenie szkoły katedralnej w Lundzie. Jest trochę schorowany, jak to bywa w wieku 175 lat, należy go więc wyciąć, orzekli miejscy eksperci[2]. Na wypadek gdyby ktoś wlazł pod drzewo i oberwał gałązką po głowie…

Współczesny szwedzki las bez wątpienia oznacza postęp pod względem tak bezpieczeństwa, jak i higieny. Nie murszeje tam drewno w niehigienicznym mchu, alergik może spacerować niezagrożony brzozą i konwalią. To również raj dla dzieci – nie ma obawy, że mały Wilhelm potknie się o spróchniały pniak, naje nieznanych grzybów lub zabłądzi. Najbliższa droga przebiega zwykle nie więcej niż 300 metrów dalej. Kto szuka ciszy, też będzie rad: spokoju plantacji nie zakłóca żaden dzięcioł ni piecuszek.

We współczesnym lesie nawet współczesna młodzież nie poczuje się nieswojo. Drzewostan jest posegregowany pod względem wiekowym niczym knajpy na Södermalmie[3]. Tu wdzięczy się gromadka przedszkolaków. Tam oddzielone prostą linią nastolatki, jednakowo ubrane na przekór pokoleniu 30+. A kawałek dalej – kontyngent siedemdziesięciolatków, gotowych do wycinki.

Tu kończą się jednak podobieństwa, ludziom dane jest bowiem dożyć różnego wieku, natomiast drzewa we współczesnym lesie wycinane są na półmetku życia. Na tym polega radykalizm tej reformy. Od niepamiętnych czasów człowiek traktował stare drzewo jako łącznika z praprzodkami, a nawet z całym wszechświatem. Wkrótce takie romantyczne skojarzenia będą przywilejem jedynie spacerowiczów w parku miejskim. W prowincjach o największym zalesieniu większość drzew już jest młodsza od człowieka, gdyż to, co pogięte, podstarzałe i nietypowe, nie ma tam racji bytu. (Z wyjątkiem obszarów górskich i kilku mikroskopijnych rezerwatów).

Trzech dorosłych mężczyzn ledwie mogło objąć potężną sosnę w Skrälldalen w Hälsinglandii, którą w końcu z wielkim trudem powalili w 1890 roku. Sto lat później ze świecą szukać w Szwecji tartaku, który przyjmie pnie grubsze niż takie, które zmieszczą się w objęciach dziecka. Nieodległa jest więc przyszłość, kiedy to wieśniak z Dalarny będzie musiał pofatygować się na Cmentarz Leśny Skogskyrkogården w Sztokholmie, by dotknąć sosny, która pamięta czasy jego dziadka. (Z Dworca Centralnego zieloną linią metra w stronę Farsta strand).

To nie prognoza na wyrost, lecz fakty. Nawet Narodowy Atlas Szwedzki nie uwzględnia już pojęcia „las”, zauważa Kerstin Ekman[4]. Mowa jest o „uprawach leśnych”. Prognoza dla upraw leśnych w tymże atlasie brzmi: W ciągu pięćdziesięciu lat dominującą populację sosen na południe od rzeki Dalälven zastąpią plantacje świerku, to samo dotyczy drzew liściastych w Skanii. No i co z tego? – spyta ktoś. Tego właśnie nie wiemy. Ale jeszcze się nie zdarzyło, by jakaś kultura na przestrzeni trzech pokoleń zamieniła naturę, która przez tysiąc lat była źródłem jej wierzeń i obrazów, w fabrykę drewna.

Mogę się mylić, ale jeśli miałbym wymienić punkt zwrotny we współczesnej historii Szwecji – moment, kiedy coś pękło – byłaby pamiętna noc w maju 1971 roku. Przez dwie dekady sztokholmczycy akceptowali wyburzanie dawnej zabudowy, która byłaby ozdobą każdej metropolii. (Dziś byle klamka z tamtych kamienic kosztuje równowartość przyzwoitej dniówki). Oczywiście było sporo narzekania, ale na tym koniec. I oto nagle okazuje się, że trzynaście wiązów stoi na drodze transportu – uwaga – PUBLICZNEGO. Wynik do przewidzenia, mogłoby się wydawać. Z jednej strony partia rządząca, z drugiej – jakaś setka rozchełstanych miłośników drzew. Ale to nie ci przykuci do konarów tworzyli historię. To ci na dole, w krawatach, którzy nadeszli z odsieczą. Z okolicznych banków. Nie można wykluczyć, że jakaś hrabina oberwała tej nocy policyjną pałką.

Tak, to było coś nowego. Wyższe sfery nagle pokumane z brodatą lewicą. I to w jakiej sprawie? Trzynastu starych drzew.

No proszę, coś w charakterze Szwedów musieli chyba przeoczyć konstruktorzy dobrobytu. Śpiewali na imprezach partyjnych szlagiery narodowego barda Taubego[5], ale może umknęły im poważniejsze tony? Bo teraz sam Taube okrzyknął ich barbarzyńcami. To były ostre słowa, i niewdzięczne w ustach kogoś, kto pobiera emeryturę państwową, i może liczyć na abonament na taksówki. Rety, co się tu wyrabia?

Bitwa o wiązy była pierwszą porażką idei dobrobytu opartej na przekonaniu, że wszystko, co stanowi wartość dla człowieka, da się ująć w tabelach. Dochód, odległość do przychodni, koszty uzyskania przychodu czy stężenie pyłków. To bez wątpienia ważne sprawy. Lecz wedle tej logiki wiązy w centrum Sztokholmu to w najlepszym wypadku pięć przyczep drewna opałowego, które stanęły na drodze do postępu.

Przypominam o tej bitwie, bo to nie przypadek, że właśnie drzewa, a nie jakaś przeznaczona do rozbiórki kamienica, skłoniły porządnych mieszczan, by pójść na łomot z policją. Zbombardowane miasto można odbudować. To nie koparka czy dynamit powodują najcięższe rany. To piła mechaniczna.

Zapewne to znak czasu, że wydawnictwa zasypują rynek książkami o utraconych lasach. Idąc tym tropem, mógłbym dowodzić, że z wyjątkiem bogów nic nie wywołuje takich emocji jak stare drzewa. Mógłbym powoływać się na Biblię i legendy, od Gilgamesza po Kalewalę, lub przypomnieć, że jeszcze nie tak dawno temu za wycięcie dębu wymierzano karę taką jak za ubicie smalandczyka[6]. Lub też cytować strona za stroną poetów szwedzkich:

Jakaś siła duchowa, tajemnicza siła

W ukrytych korzeniach drzewa wolę swą złożyła.

To słowa Karin Boye[7]. Ale Hollywood (jeszcze ta nazwa!) też nieźle się przysłużył. Warto sobie uświadomić, że film o największej oglądalności w historii nie traktuje o nieszczęśliwej miłości, ani nawet o Jezusie. Opowiada o niewybaczalnym ścięciu prastarego drzewa, pod którym rzekomo było złoto. Zauważyłem, że niektórzy byli rozczarowani zakończeniem. Ich zdaniem, mordercy drzewa powinni umierać w większych męczarniach. Według raportów, drzewna piękność z Avatara wzbudzała u wielu Amerykanów nieutuloną tęsknotę. Powstały programy terapeutyczne dla osób z PADS (Post Avatar Depression Syndrome), które nie radzą sobie z faktem, że nigdy nie zamieszkają w dżungli na planecie Pandora.

„Bestialskie morderstwo”, pisze kolega dziennikarz w „Dagens Nyheter” o zatrutych wierzbach w centrum Sztokholmu. Moją uwagę zwraca uczłowieczenie drzewa, niemal niespotykane w odniesieniu do zwierząt, nawet gatunków zagrożonych.

„Niech się zagnieździ u ciebie kormoran – piekło odchodów, smrodu i wrzasku! Niech ciąży nad tobą tysiąckrotna zemsta! Potępienie z koron drzew! Niech dach twojego domu na szkierach zgnije pod ciężarem odchodów kormorana, a potem runie na telewizor i kanapę. Wówczas twoja ostatnia tyrada na temat przyrody utknie ci w gardle niczym zardzewiały ruszt…”

Adresatem tych słów, napisanych w 2007 roku, jest pewien polityk gminny, któremu się zdawało, że robi dobry uczynek, zamieniając kawał prawdziwego lasu w tor motocyklowy. By młodzież więcej czasu spędzała na powietrzu.

Na uwagę zasługuje, poza furią, wiedza przyrodnicza mściciela. Członek Akademii Francuskiej nie wyraziłby się raczej w ten sposób. Przypuszczalnie nie wie nawet, co to za ptak, ten kormoran. Ale wśród pisarzy szwedzkich co drugi jest biologiem-amatorem co się zowie. Wiele to mówi o roli przyrody jako zwierciadła człowieka w naszej kulturze. A może nawet czegoś więcej? Autorka powyższego steku przekleństw nazywa się Ekman[8], na imię ma Kerstin. Gdyby ze szwedzkich bibliotek usunąć pisarzy, którzy w nazwiskach mają drzewa, niewielu by pozostało.

Kiedy w XVIII wieku ludzie wybierali sobie nazwiska, Niemcy i Brytyjczycy określali się poprzez kolory lub zawody. Stąd Brown, Smith i Müller. Szwedzi obierali miano według drzew. Najchętniej lipy albo zagajnika, brzozy, wiązu… No właśnie, drzew liściastych. W książce telefonicznej niesie się szum listowia, ale to niegdysiejsze lasy, ból fantomowy po krajobrazach, których znikanie obserwował Sten Selander.

Jedynie Szwedzi, Finowie i Japończycy w ten sposób próbują wtopić się w leśną gęstwinę, twierdzi etnograf Bengt af Klintberg. W krajach tych las zajmuje centralne miejsce w kulturze, jak również w życiu codziennym. Gdy nas pytają, jak chcemy mieszkać, odpowiadamy „w niekrępującym otoczeniu”, co oznacza dużo drzew i mało ludzi, tłumaczą pośrednicy nieruchomości. To nie lokalizacja w pobliżu teatru, szpitala, a nawet siłowni jest najbardziej poszukiwana, lecz „możliwość spacerowania po lasach i polach”. Jeśli wierzyć ogłoszeniom towarzyskim, to – poza seksem („nastrojowe wieczory”) – właśnie wędrówki w takim otoczeniu pragniemy uprawiać ze swą drugą połową. I to robimy! Co trzeci Szwed raz w tygodniu, jak informuje Centralny Urząd Statystyczny. Dowiaduję się, że oryginalna melodia szwedzkiego hymnu narodowego „Du gamla du fria”[9] to piosenka ludowa z Västmanlandii, która zaczyna się od słów:

Jadę sobie przez stumilowy las

gdy inni jeszcze smacznie śpią…

Podobno nie wypada mówić o czymś takim jak duch narodu. Lecz jako syn kraju pól (Polska znaczy pole) mogę zaświadczyć, że w duszy Szweda znacznie więcej jest szumu liści niż w mojej. My z wylesionych krajów wspominamy okoliczny lasek jako coś wyjątkowego – kryjówkę. Na przykład urodzonemu w Grecji Theodorowi Kallifatidesowi[10] „las” kojarzy się głównie z młodzieńczą chucią. Było to miejsce schadzek młodzieży z jego wsi. Jego obraz Szwedów jako społeczeństwa seksualnie wyzwolonego potwierdzał się więc za sprawą ciągłych wzmianek o wyprawach do lasu. Kiedy jednak koleżanka z pracy w nowym kraju zaproponowała mu leśną przechadzkę w czasie przerwy obiadowej, Kallifatides uznał, że tego już za wiele. Szwedzka rozwiązłość – w porządku. Ale w przerwie obiadowej?

„Kultura szwedzka zanurzona jest w puszczy niczym chata osadnika. Pachniemy żywicą i igliwiem.” Tak pisał historyk literatury Fredrik Böök w 1924 roku. Prawie sto lat później pisarz o innym temperamencie, tłumacz Joyce’a Erik Andersson, stwierdził (à propos książki Kerstin Ekman Panowie w lesie[11]), że o ile najświętszym przybytkiem kultury francuskiej jest język, to dla Rosjan jest to ziemia, a dla Szwedów – las. „Szukaliśmy lasu, a to my nim byliśmy”.

Ładnie powiedziane, jak często bywa, gdy szwedzki pisarz zaduma się nad drzewami. Idę o zakład, że na jedną kobietę jako przedmiot lirycznej tęsknoty przypada dwie brzozy, lipa i kilka morgów lasu mieszanego. Gdy idziemy do lasu, możemy się w nim zatracić.

Ach te mroczne lasy w nas

gdzie drzemią olbrzymy

To co zwiemy duszą

jest tylko rozedrganą plamą słońca

pod drzewami, śladem siekiery

gdzie dociera ukośne światło.

Tak pisał Werner Aspenström[12]. Ale nawet potoczne wyrażenia, takie jak „idź do lasu” (czyli ‘do diabła’ – niepojęte w większości języków), wskazują, że las to w sercu Szweda miejsce metafizyczne. Jest tam i raj, i ten drugi adres. Reprezentuje on wolność i fatalne zauroczenie, człowiek może tam zostać zbawiony lub zgubiony, tam czyha podstępna kobiecość, tam rodzi się dojmujący smutek i ekstaza. „Bóg nie umarł, przeniósł się tylko z kościoła do lasu”, stwierdził niedawno psychiatra Nils Uddenberg.

Może dla niektórych zawsze tam był? Historyk idei Sverker Sörlin zauważył, że nawet entuzjasta futuryzmu Artur Lundkvist[13] czcił drzewa:

Jeśli jest nadzieja dla drzew, jest też nadzieja dla człowieka, o ile człowiek, jako bóg dla siebie samego, nie zaneguje drzew jako bogów.

W takim razie nie bez znaczenia wydaje się fakt, że lasy, które niegdyś inspirowały budowniczych katedr, obecnie przypominają kryty parking. Ciasno ustawione kolumny i niski strop. Inne będzie więc nabożeństwo.

Przypominam o tym, by namówić czytelnika na wspólną wyprawę do Kvikkjokk, Vuollerim i Storfors, do Hedekas i Arjeplog. A nawet do ostatniej puszczy w Europie – wszystko po to, by zrozumieć ten bezsilny gniew, którego nie widuje się w Sztokholmie, a który wita reportera na prowincji – czyli w Szwecji.

Zaczęło się to w Storfors. Hans Åfeldt stoi wśród szczątków swojego lasu. Operator kombajnu właśnie zrobił sobie przerwę. Napadało śniegu, zmierzch gasi kolory – teraz wszystko wygląda upiornie jak na czarno-białych fotografiach z frontu. Chciałem przeprowadzić wywiad z sąsiadem Åfeldta, ale dałem spokój. Może dlatego, że nigdy nie wiem, jakie pytania zadaje się w domu żałoby. A może jego zaciśnięte szczęki i coś szczególnego w spojrzeniu sprawiły, iż poczułem się współwinny spustoszenia. Jest nauczycielem. Przez trzydzieści lat ten kawałek lasu służył mu jako pracownia biologiczna i miejsce biegów terenowych.

Jak już wiemy, ze względu na ten las Åfeldt przeprowadził się tu z Örebro przed sześciu laty. „Czułem błogość co rano, otwierając drzwi. Znajomi, którzy przyjeżdżali w odwiedziny, byli oczarowani. Ale inspektor z Zarządu Lasów, po przybyciu na miejsce, potwierdził opinię spółki leśnej. To bezwartościowy las przemysłowy, orzekli, w dodatku o znikomych walorach przyrodniczych, zwłaszcza że wokół są karczowiska.”

Hans Åfeldt uważa, że las stał się kwestią klasową. „My z terenów leśnych jesteśmy pariasami. Mieszkańcy miast mogą być spokojni o swój las.” Upływa dłuższa chwila, zanim dociera do mnie, że ten pozorny paradoks to ponura rzeczywistość.

Sztokholmczyk może wybrać się na rowerze w urokliwe knieje i łazić tam godzinami, nie natrafiając na drogę. A w najbardziej zalesionej prowincji Szwecji Hans Åfeldt nie może powłóczyć się wśród leśnych upraw nawet przez kwadrans, by nie natknąć się na karczowisko. W Sztokholmie strefa chroniona przed całkowitą wycinką ciągnie się 30 kilometrów od miasta. W Storfors to ledwie pięć metrów od węgła domu. Może dlatego mieszczuchy jako ostatni zdają sobie sprawę z przeobrażeń krajobrazu.

Jak do tego doszło, że tereny wiejskie stały się wyrzutkami systemu ochrony przyrody? Stoi człowiek wśród stosów gałęzi, przygląda się tej demonstracji brutalności i ma wrażenie, jakby czas cofnął się do lat 70.

Albo jeszcze dalej, do czasów samowolki leśnej na początku epoki przemysłowej. Bezwstydny język władzy, arogancja. Åfeldt i jego sąsiedzi musieli wysłać stertę pism, nim doczekali się jakiejś reakcji ze strony spółki i urzędów państwowych. Powoływali się na przepisy prawa, wypowiedzi ministrów, badania, załączali mapy i podpisy. Odpowiedzi, jakie dostali, były zdawkowe i protekcjonalne: „Otrzymaliśmy Państwa opinie … nie powodują skutków…”

Hans Åfeldt nigdy nie czuł się tak bezsilny i upokorzony. Zarówno spółka, jak i władze dawały mu do zrozumienia, że jest głupkiem, a może nawet pieniaczem, bijąc na alarm w sprawie wartości estetycznych tam, gdzie chodzi tylko o surowiec drzewny. I do tego sądzi, że może wygrać! Pokazuje mi list od spółki Bergvik Skog. Przedsiębiorstwo nie odpowiada na żadne z jego pytań, tylko informuje, że za kilka lat karczowisko „może być całkiem interesujące dla miłośników przyrody”. Nie zapomni faceta ze Stora Enso, który przyjechał liczyć kurki. Åfeldt miał nadzieję, że to dla dobra sprawy. Mylił się. Fakt, że można tam było znaleźć grzyby, wskazywał, iż las wcale nie był tak często odwiedzany, jak Åfeldt twierdził. A więc nie był szczególnie potrzebny.

Ale najgorsze było odkrycie, że wszelkie jego wysiłki z góry były skazane na niepowodzenie. Już latem 2011, kiedy wysłał pierwsze pismo, wycinka była ostatecznie zatwierdzona przez Zarząd Lasów, choć żaden urzędnik nie widział lasu na oczy. I decyzji tej nie można było zaskarżyć.

Jak to? Czyżby władze pomagały koncernowi drzewnemu obejść jedyne prawo chroniące obszary leśne? Tak właśnie jest, o czym przekonał się Hans Åfeldt, a potwierdza to dokumentacja zgromadzona w wielu opasłych segregatorach. Teraz ma nadzieję, że opiszę wszystko, czego się dowiedział, by inni nie popełnili tego samego błędu. Czyli nie wyobrażali sobie, że mamy jakąkolwiek prawną ochronę lasów ze względu na potrzeby człowieka.

Obecnie, gdy kupujemy mleko (a nawet podcieramy sobie tyłek), jesteśmy nieustannie zapewniani o odpowiedzialności przemysłu drzewnego za środowisko naturalne. Las, z którego została wyprodukowana dana serwetka, rolka papieru toaletowego czy papeteria, uprawiano i wycinano z zachowaniem troski o człowieka i przyrodę, co potwierdza logo organizacji Svanen lub FSC na opakowaniu[14]. Produkty Bergvik Skog i Stora Enso także są opatrzone tymi krzepiącymi oznaczeniami.

Trzeciego dnia wycinki w pobliżu domu nadal stało kilka pięknych drzew. Wśród nich potężny świerk o obwodzie 2,7 metra, przypuszczalnie jeden z najstarszych świadków historii Storfors. Czyżby spółka w ostatniej chwili zmieniła zdanie? O nie, tyle że drzewo jest zbyt wielkie dla kombajnu leśnego, trzeba je więc wyciąć ręcznie, informuje operator maszyny. Rozumiem, pewnie tak masywne drewno jest szczególnie cenione? „Ależ skąd, żaden tartak takiego nie przyjmie. Stoi blisko domu i pewnie mnóstwo w nim gwoździ po budkach dla ptaków.” To co z niego będzie? „Papier albo pieluchy.”

Maciej Zaremba

Przekład: Magdalena Wasilewska Chmura

[1] Chodzi o tzw. Program Milion – uchwalony przez szwedzki parlament (riksdag) projekt budowy miliona mieszkań w 10 lat (1965–75), którego rezultatem są dzielnice bloków mieszkalnych, obecnie uważane za getta.

[2] Buk został istotnie wycięty 4.06.2012.

[3] Södermalm – dzielnica Sztokholmu, zamieszkiwana przez inteligencję i bohemę artystyczną, znana z licznych restauracji i klubów.

[4] Kerstin Ekman (ur. 1933) – pisarka szwedzka, członkini Akademii Szwedzkiej, autorka m.in. książki o lasach w kulturze, Herrarna i skogen (2007).

[5] Evert Taube (1890–1976) – szwedzki pisarz, malarz, autor i wykonawca licznych piosenek, które stały się popularnymi szlagierami.

[6] Według szwedzkich praw dzielnicowych (XIII w.) za zabójstwo mieszkańców różnych prowincji Szwecji groziły kary różnej wysokości. Kara za zabójstwo mieszkańca Smalandii była stosunkowo niska.

[7] Karin Boye (1900 – 1941) – szwedzka poetka modernistyczna, w której twórczości drzewo stanowi jeden z głównych symboli.

[8] Ek (szw.) – dąb.

[9] Pieśń powstała w 1844 roku do tekstu autorstwa Richarda Dybecka („Północy, prastara”) i melodii ludowej; oficjalnie uznawana za hymn narodowy od 1893 roku.

[10] Theodor Kallifatides(ur. 1938) – pisarz szwedzki greckiego pochodzenia.

[11] Kerstin Ekman, Herrarna i skogen, Stockholm 2007.

[12] Werner Aspenström (1918–1997) – szwedzki poeta, prozaik i dramaturg; w poezji opiewał przyrodę i codzienność.

[13] Artur Lundkvist (1906–1991) – szwedzki pisarz i krytyk literacki; łączył fascynację cywilizacją i naturą.

[14] Svanen – system oznaczania produktów ekologicznych w Skandynawii, wprowadzony w 1989 roku; FSC (Forest Stewardship Council) – organizacja międzynarodowa prowadząca system certyfikacji lasów i produktów drzewnych.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Hem till skolan

Ett reportage i fem delar

April 2011

Dessa artiklar finns även utgivna som bok på förlaget Natur & Kultur.

1. Så vandaliserade kommunen en skola

 

Det ser ut som ett flyktingläger. Ett tiotal baracker från ett uthyrningsföretag utslängda på en åker. En grusplan, några bänkar, en klätterställning i plast. Man måste komma nära för att tyda skylten: ”HC-education.” En skola, alltså. Men det första intrycket är inte helt fel. Elever som trängs där inne är en sorts flyktingar. De flesta från Tolvåkerskolan i Kävlinge kommun, en knapp kilometer härifrån.

Det är numera ingen ovanlig syn. Några hundra meter från den kommunala skolan ett provisoriskt bygge – eller kanske bara en skylt på en kontorsfasad. Studema, Lust och Lära. Trilobiten … Några trängs i provisorier, andra har flyttat in i övergivna skolpalats. I en industrilokal i Hjärup hittar man ”Skånska småstadens kulturskola”. Här är det lärarna som är flyktingar, får jag höra. Från Höjaskolan i Malmö.

Flykten från Tolvåkerskolan har i varje fall en begriplig anledning. Under de senaste fem terminerna har den klass som nu heter 9 A varit med om åtta rektorer och femtiotvå lärare, inte sällan okunniga i sitt ämne. Somliga stannade bara en vecka, andra blev sjukskrivna efter två. En blev hämtad med ambulans, efter ett nervöst sammanbrott.

När man läser sådant tror man gärna att det var ungdomen som skrämt pedagogerna på flykten. (Dagens ungdom, det vet man, har ingen respekt … Men tänkt om respekt är något som måste förtjänas?) I Kävlinge, så mycket är säkert, är det inte buslivet som lärarna flyr ifrån. Man kunde faktiskt säga att de flyr från varandra.

Det här reportaget handlar om två olika saker. Om svenska skolor – och om den svenska skolan. Skolorna kan vara högst olika. Dyster förvaring i ett kvarter, rena drömfabriken ett stenkast därifrån. Den svenska skolan har aldrig förr varit så olik – eller så ”olikvärdig”, som det heter. Och så valfri … Jag anar att terapeuterna vädrar morgonluft. Det lär bli synd om en del familjer den dag barnet inser hur fel föräldern valt.

När socialdemokraten Mikael Damberg säger att skolan är ”i fritt fall”, är det bland annat det han menar. Den svenska grundidén om jämlik skola ser ut att gå i kvav. Och värre – den drar med sig det som en gång skapat grunden till välståndet: att svenskar varit ett så välutbildat folk. I andra länder kan kurvorna över skolresultaten gå upp och ned. Här har de lutat stadigt nedåt i nära tjugo år. Det som en gång varit ”världens bästa skola” guppar bland medelmåttorna av jämförbara länder: Numera har svenska sexton-åringar svårare för modersmålet än de i Estland eller Polen.

Men det mest plågsamma är förstås att alla de reformer som skulle göra skolan till en farkost för klassresan har fått ingen – eller kanske motsatt effekt. Arbetarpojkens uppförsbacke till högskolan tycks brantare i dag än för femtio år sedan. Han hade haft en statistiskt bättre chans om han i stället fötts i Belgien. Det verkar som om skolan är i färd med att återuppbygga klassamhället.

Det finns de som vill göra partipolitik av eländet. Se, det var först år 2000 som elevernas kunskaper började rasa! Ja, men när de började i första klass hette skolministern Göran Persson. Och för övrigt har partierna sedan 1989 inte varit oense i skolfrågor. Borgerliga regeringar fullföljde lojalt vänsterns reformer och vice versa.

1989 var ett minnesvärt år. I Prag skramlade folkmassorna på torgen med nyckelknippor mot kommunismen. Utanför Sveriges riksdag skramlade lärare med nycklar mot skolans kommunalisering och mot Göran Persson. De strejkade, de demonstrerade och det fanns de som grät på riksdagsläktaren dagen då Göran Persson fick sin vilja fram.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokratin makten.

Ännu år 1994 visade enkäter att om skolan varit den enda valfrågan skulle Socialdemokraterna få dubbelt så många röster som Folkpartiet. År 2006 var relationerna omvända: Folkpartiet dubbelt så stort som Socialdemokraterna, 36 mot 18 procent. Valet år 2010 blev historiskt: för första gången var det skolan och inte jobben eller vården som medborgarna fann viktigast.

Var det kommunerna som undergrävde likvärdigheten och urholkade kvaliteten? Somligt talar för det. År 1989 fanns det 1 700 lektorer i våra skolor. 200 av dem återstår i dag. Men varför flyr de högst bildade den svenska skolan när de inte flyr den finska, som också den är kommunal? Och bäst i Europa, om man får tro tabellerna.

Låt oss återvända till Kävlinge utanför Landskrona och en stämningsbild från skolvärlden anno 2010. Det är oktober. Föräldrar till klass 9 A har krävt ett möte. Nu skall kommunens kulturchef, som basar över skolchefen, presentera sin krisplan. ”Vi har varnat honom”, berättar en förälder. ”Där inne sitter hundra till som vill ha klart besked. Och de har blod i blicken.”

Uppenbarligen tog inte kulturchefen varningen på allvar. ”Vi måste bli bättre på … vi skall titta på den biten … vi överväger åtgärder … kostnadseffektiva…” Då drog någon ut sladden ur hans dator. ”Du har talat färdigt. Sitt ned.” Varpå föräldrarna körde sin egen powerpoint.

Först kom en bild på en oljerigg i rök och flammor. ’Deepwater Horizon’ är vår skola. Och du är vd för British Petroleum. Du ser detta och du snackar kostnadseffektivitet? Det är brandbåtar du skall skaffa fram!” Därefter projicerades skolledarnas tidigare kväden: ”Vi har varit dåliga på att hantera detta tidigare. Men vi skall bli bättre …”

Så har det låtit i tre års tid. ”Det är otroligt”, säger en förälder, ”skolchefen hänvisar till strategen, strategen till politikerna, politikerna till rektorn, rektorn till skolchefen … Allt rinner av dem, här är det helt omöjligt att utkräva ansvar.”

Så vad är det som har hänt? Vi sitter i en gul villa bland hästhagar och golfbanor, på parkeringen bättre fordon. ”Min dotter gråter när hon kommer hem från skolan … 29 elever i en matteklass, de får kramp av att hålla handen uppe … min son är dyslektiker men får ingen hjälp, jag får betala stödläraren själv … lärare kan inte sina ämnen … slöjdläraren håller klass i tyska och matematik … Matteläraren byts ut var tredje vecka, hur skall barnen få betyg? Man säger att lärarna skall konferera om eleverna. Hur? När? De har aldrig rast samtidigt!”

Föräldragruppen har en förklaring: Denna kommun saknar skolvision, kvalitetsansvar och ledarskap. Utom när man skall sparka en rektor som inte håller budget. Då finns det kraft! Men att hålla budget är inte lätt. Kävlinge spenderar minst i Sverige per elev. Trots att kommunen går med överskott, 60 miljoner, det har föräldrarna tagit reda på.

Skall vi säga att när skolan blivit kommunal så fick lokala traditioner genomslag?

”Här har utbildning aldrig stått högt i kurs”, får jag höra, ”för det krävdes ingen skola för att karva i kadaver.”

Det är Scans (nedlagda) slakteri det syftas på. Nej, Kävlinge har andra ambitioner. Sedan decennier tävlar man med Vellinge om rikets lägsta kommunalskatt. (Just nu leder Vellinge med ett öre.)

”Gärna högre skatt, om det är vad som krävs”, säger en förälder. Fler skattevilliga? Alla åtta räcker upp handen.

Då har det gått långt, tänker jag. Aktionsgruppen som föreläser för mig bland gustavianska möbler är nästan alla företagare, konsulter, advokater. Men nu vill de ha högre skatt. Och som vi strax skall se – även mera stat.

Då har jag kommit till Kävlinge i onödan? Förklaringen tycks stå i statistiken. Efter kommunaliseringen blev skolan lovligt byte för gnidiga budgetchefer. Fattas det pengar till sophämtningen? Vi höjer hyran för gymnastiksalen! Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder). Onekligen har många skolor satts på svältkonst. Det är bara det att just i Kävlinge är detta inget nytt. Här har folkvalda snålat i ett decennium, utan att deras skolor gått i däck.

Lokaltidningar har skrivit spaltmeter om Tolvåkerskolan. Jag läser och förundras. Här uttalar sig rektorer, där rasar föräldrar, Skolinspektionen mullrar i bakgrunden. Ungdomar gråter ut. Men nästan ingen lärare bland dessa röster. Kan det vara ett spår?

Bengt Olsson slutade som rektor på Tolvåkern 1998. Han tror inte att det räckte med snålheten för att sänka hans gamla skola. Snålheten behövde vapendragare. Det är en lång historia, menar han. När han är färdig med den framåt kvällen, tänker jag att hans liv bildar en märklig parentes i svensk skolhistoria. Småbrukarsonen från Markaryd, den förste i sin släkt att läsa på högskola, blir år 1998 Kävlinges siste rektor med lika hög utbildning som deras vilka gjorde hans klassresa möjlig. Fil mag med geografi, ekonomisk historia, pedagogik, sociologi, statskunskap och nationalekonomi … högsta betyget i lärarskicklighet. Det sista är adjunkt Bengt Olsson särskilt stolt över.

Olsson var rektor i kommunen i 23 år, fram till 1998. Efter honom har ett tiotal avlöst varandra på den posten. Några kom från skolan, andra från fritids, eller från en socialbyrå. Fast Olsson menar att redan när han läste till lärare på 60-talet fanns det onda tecken. Skolan skulle bli en spjutspets mot framtiden, sade man, skapa en ny och bättre människa. Han tyckte att metoderna såg ut att ta fram det sämsta ur den gamla. Grupparbete i stället för lektioner … ”Men i ett lag av barn tar de starka över och stöter ut dem som avviker.” Och varför skulle brist på hyfs kallas något annat? Det var auktoritärt, kom det att heta, att be eleven ta av mössan. Det kvävde elevens spontanitet. Olsson hade som ung röstat socialdemokratiskt, nu bytte han parti.

Han minns särskilt en magister som inte ville lära barnen skrivstil. De skulle texta. Olsson förstod aldrig varför. ”Men stygga tungor sade att om barnen inte längre kunde läsa de äldres handstil skulle de inte smittas av föråldrade tankar.”

När han blev rektor märkte han att det var de svagaste lärarna som var mest roade av nymodigheterna. Det lät så fint med ”lagarbete”. Ja, i ett lag är det lättare för den late att dölja sin okunnighet. ”Temaarbete”? Också tveksamt, säger Olsson. Lärare är inte utbytbara hur som helst. Det är faktiskt ett konstnärligt yrke.

Så länge skolan förblev statlig höll han emot. Efter 1991 blev det svårare. En dag försvann skylten ”Rektor” från hans dörr. ”Platschef” stod det i stället. Han bad vaktmästaren byta tillbaka. ”Är det inte fantastiskt. Än i dag kan ingen säga vem som fattade det beslutet.” Sedan fick kommunen för sig att rektorer skulle rotera mellan skolorna. ”En idé de fått från Volvo. Lågstadielärare skulle bli rektorer för högstadiet. Sådant kanske fungerar på en monteringsfabrik. Men knappast ens på bygget. En verkmästare som inte förstår sig på hållfastheten, han lär få problem.”

”Den här kommunen”, säger Bengt Olsson, ”är van att hantera döda ting. Gator, fastigheter … När de fick skolan trodde de att det var samma sak.” Det behövdes ingen utbildning för att styra skolan, fick han höra, ”det viktiga var lämplighet, att man passade på kommunkontoret”. Han vet inte vad de många kulturcheferna hade för bakgrund, utom att de saknade rätt utbildning och erfarenhet. Han tror inte att det är ekonomin som förklarar det som hänt. Han tycker att jag borde ta närbilder på skolkulturen.

I maj 2008 får Inger Ljungbro, rektorn för Tolvåkerskolan, beskedet att hon till hösten får mindre pengar till högstadiet. ”Det var inte förhandlingsbart, sade de. ’Du har de pengar du har’.” Det är redan minst i Sverige per elev. Vad skall hon göra? Hon slår samman. Nu blir det 30 i stället för 23 i varje klass.

Föräldrar gör uppror, håller barnen hemma i protest, kallar till krismöten, ringer till redaktioner. Fyra dagar före skolavslutningen får Inger Ljungbro ett samtal från lokalbladet. Som fått uppgiften att hon blivit uppsagd. ”Har jag?” Strax ringer hennes assistent: ”Skynda dig, de håller på att slänga ned dina papper i sopsäckar.”

När höstterminen börjar landar tre nya rektorer på denna skola. Två år senare överlämnar lärarfacket en sjutton sidor lång klagoskrift till lokaltidningen. Jag kan ana varför redaktörerna inte tog det på tillbörligt allvar. Den ilskna tonen gör ett ovederhäftigt intryck. Dessutom vill författarna inte framträda med namn. Men med lite möda kan man hitta till källorna och få somligt bekräftat. Varsågod, några fler kulturbilder från Kävlinge kommun.

NO-lärarna på Tolvåkerskolan har en hörna för sig, med ett stort runt bord, hyllor och diverse macka­pärer för experiment. Man brukar samlas där kring sitt ämne, ibland kommer elever för att skriva ett försenat prov. En dag på hösten 2008 är bordet borta. ”Vi har slängt det”, meddelar rektorn. Lärarna skall inte sitta där. Nu är det lärarlag som gäller. ”Vi skaffade ett nytt bord, men efter några veckor var det borta. Frågade vaktmästaren var det tagit vägen. ’Det får jag inte säga.’”

En samhällslärare: ”De slog sönder hela undervisningen. Jag skulle vara i en klass i tre veckor, sedan i nästa och i nästa. 210 elever under en termin. Somliga hann jag aldrig träffa – men skulle ge dem omdömen – i fyra ämnen! Det var ’tematisk undervisning’.”

”I stället för matte, svenska, historia skulle det vara ’Sex och kärlek’ eller ’Vatten’. I åtta veckor! Vi har haft tema förr, men inte i stället för ämnen. Hur skulle jag få in tryckläran på temat ’Narkotika’? Hur kan man begära av en lärare som inte kan kemi att genomföra experiment? Han blir ju en säkerhetsrisk, om inte annat.”

Men så var det bestämt, och så blev det. En svensklärare fick undervisa i engelska, matte, historia … ”På mitt schema står att jag hade svenska i 9 A, men då sitter min klass och sysslar med fysik på egen hand. De ställer frågor till mig – som jag inte kan besvara. Många elever tyckte i början att det var kul med dessa teman. Sedan blev det kaos.”

Det är särskilt en händelse som fastnat i det kollektiva minnet. De nya rektorerna har synpunkter på matematik. De är förvisso inte mattelärare. (Sanningen att säga var ingen av dem behörig att undervisa i något ämne på högstadiet.) Men de menar att läroböckerna skall bytas ut. Mattelärarna håller inte med. Så en dag när de kommer till arbetet har de tre kvinnorna rullat in en sopcontainer i deras ämnesrum. ”Där stod de och slängde 400 matteböcker och våra papper, undervisningsmaterial, gamla prov … Det var helt overkligt. Som ett vansinnesryck.”

Kanske inte så konstigt att en del lärare gör motstånd. Betygsättningen är ju faktiskt en ämbetsutövning, med den nya ordningen blir det rena lotteriet. Men det är viktigt att alla blir godkända. ”Jag vill sätta IG, får då höra från rektorn att ’jag skall hitta kvaliteter hos eleven’ som får det till godkänt.”

De som stretade mot fick det besvärligt. Kunde få ett sms mitt under en lektion med order att infinna sig hos rektorn och få utskällning för felaktig vandel. Som kunde bestå i att de bett en ungdom att ta av sig mössan. Eller kanske flytta till en annan bänk. De kränkte eleverna, fick de höra. Sedan fick de återvända till sin klass.

Två av dem berättar att de av kommunens personalchef fick veta att de stod på en lista över lärare som ”skulle bort”. Jag ringer vederbörande, han vill inte prata. Men hans folkvalda chef är mindre medievan. Charlotte Lindblad, moderat ordförande i kulturnämnden säger att visst, det var fem lärare som man bestämde skulle ”lyftas ut”. De passade inte i det nya arbetssättet. ”De ville styra och bestämma, det ingick inte i deras uppdrag.”

Hur ”lyfter man ut” en lärare som inte vill betygsätta barn han inte träffat? I mars 2009 hoppar en elev upp på lärarens rygg, som skakar av sig bördan. Samma dag blir han polisanmäld (av sin rektor) för barnmisshandel. Han suspenderas och hans mejlbox blockeras. ”Rektorn frågade mig inte ens vad som hänt. ’Du är avstängd’, sade hon.” (Rektorn vill inte svara ja eller nej på min fråga om hon hört läraren innan hon anmälde honom.)

Polisen betraktar inte angivelsen som seriös och lägger ned det hela. Det ändrar ingenting. Denne lärare är efter 32 år på skolan inte välkommen på sin arbetsplats. Han måtte ha varit populär: Föräldrar protesterar och när hans elever fått veta vad som hänt går halva klassen över till det flyktingläger som berättelsen började med.

De får sällskap av ett hundratal andra. År 2009 är det full kris på Tolvåkern. Var femte elev har flytt, lärare säger upp sig, nya anställs, stannar i en månad. När vi skriver 2010 har varannan slutat, sjukskrivits eller blivit uppsagd, varför eleverna i klass 9 A undervisats av 52 olika pedagoger. Och i december skrivs historia. Klassens föräldrar vädjar till skolministern. Deras tålamod är slut. De vill att staten rycker loss skolan ur kommunens grepp. Tvångsförvaltning kallas det, 15 kap 15 § skollagen: ”Har en kommun grovt eller under en längre tid åsidosatt sina skyldigheter …”

Skolinspektionen kommer, granskar och ger föräldrarna rätt på alla punkter. I beslutet, tecknat i december 2010, står att skolan inte lever upp till minimikraven på struktur, ledning, ordning eller uppföljning av vad eleverna lär sig. ”Elevernas rätt till utbildning äventyras.” Men då tar väl staten över? Nej, Jan Björklund väljer att avvakta. Det kan tänkas vara av snällhet. Eller så är han rädd att starta en lavin?

Medan detta skrivs löper en frist för Kävlinge kommun. Under hot om vite skall man till sommaren leva upp till kraven. I höst skall staten åter granska om det finns skäl för tvångsförvaltning.

Då är väl allt väl, ordningen återställd? Jag tror inte det. Skolinspektionen har dömt ut en skola i förfall, men inte granskat orsakerna därtill. Och när Lärarnas Tidning rapporterar från Tolvåkern nämns ingenting om sönderslagna ämnen, lärare som mobbats ut eller som skulle ”lyftas” ut. Vi skall tro att mager budget och vikariebrist förklarar haveriet. Rätt märklig underlåtenhet, kan man tycka, i en facklig tidning. Var det gräsligt bråttom? Eller, hemska tanke, råkade de utmobbade tillhöra ett annat fackförbund? Vad är det för tabu som hindrar ett organ för lärarfacket från att beskriva ett pedagogiskt haveri när de ser det?

Det är ju ingen hemlighet hur det var tänkt. ”Hon kom med ett batteri av idéer som kan fungera på små barn, men inte när man skall lära femtonåringar matte. Och hon skulle genomföra det med våld”, berättar en av de utstötta.

Till min förvåning instämmer nämnda rektor i beskrivningen, dock inte i kritiken. ”När det gäller det pedagogiska ledarskapet är det ingen skillnad på yngre och äldre barn”, förklarar hon. Ja, hon hade fått uppdraget från kommunen ”att göra en turn-over, helt ändra verksamheten”. Nej, det togs inte väl emot. Efter en månad genomförde lärarfacken en enkät. 32 av de 35 som deltog saknade förtroende för sin nya rektor. Hennes svar stod att läsa i lokaltidningen: ”de måste förändra sitt sätt att undervisa. Det är inte för att de vill förändra sig utan för att de måste.”

Hennes förändringskrav: lärarna var för inriktade på ”faktakunskaper”, vilket var gammaldags. Deras kunskapssyn var fel. Och de tog för mycket plats, det skulle vara mer elevstyrd undervisning, inte ”lärarstyrd”. ”Elevernas mående” måste stå i centrum. De skulle lära sig att analysera och dra slutsatser på egen hand. ”Problembaserat lärande”. Också ämnena tog för mycket plats, det skulle vara tema, vilket är mera lustfyllt. Det finns ju så många andra kunskapskällor än läroböcker, som internet och mp3.

Efter knappt två år ansåg hon att hon genomfört reformen och drog vidare till annan verksamhet. Nej, det var aldrig hennes mening att stanna längre tid på denna skola.

Då vill man veta om kommunen visste vad den gjorde. Visst, rektorn hade stöd från högsta ort. Ordföranden i kulturnämnden Charlotte Lindblad säger att det fanns en bred politisk enighet för att göra skolan ”mer modern”. Med en rektor misstrodd av lärarna? ”Vi förstod att det var uppförsbacke.” Och hur är en modern skola? ”Där elever lär sig att söka kunskap själva.” Och mera? ”Lagarbete och tema … man kan plocka upp kanske matematik eller samhällskunskap eller kanske språk och gör det tematiskt.” Och så skall det vara ”individualiserad undervisning”. Hur är den då? Det kan Charlotte Lindblad inte svara på. Hon är politiker, inte didaktiker, säger hon.

Det är synd om niondeklassarna i Tolvåkerskolan. De lär få svårt att komma in på ett bra gymnasium. Men kanske har deras prövningar ett gott med sig. De kan hjälpa oss att förstå den svenska paradoxen: att kommuner som betraktar skolan som besparingspost visar en sådan entusiasm för alternativ kunskapssyn, ”elevaktiv pedagogik” och annat garanterat oauktoritärt.

Hur många Kävlinge finns det? Svårt att veta. Inte ens om Kävlinge hade vi fått höra om det inte vore för föräldrar till elever i klass 9 A. Som råkar vara relativt välbeställda, juridiskt kunniga, mediesmarta (femton helsidor i Sydsvenskan) samt för sin utkomst oberoende av den kommun de ställer vid skampålen. Men kanske ännu viktigare – som har något att jämföra med. En kom nyss hem från Japan, en annan från Italien ”för att mitt barn skall få en bra skola, kan du tänka!”. Hur många andra har redan vant sig? Eller fåtts att tro, att när en skola går åt skogen så är det för att barnen inte håller måttet?

Maciej Zaremba

2. ”En förolämpning mot barnen.”
Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

DN 2011-04-05

Utrymningen måste ha gått hastigt till. Uppbrutna skåp i korridorerna, i rummen möbler som staplats på varandra. Här och var kartonger till hälften fyllda med skolböcker och diverse skräp. Ur en hög på golvet tar jag upp ett blått skrivhäfte. Det har tillhört Sahar i klass 8 D. Hon skriver om Gustav III:s längtan efter makt. Inlevelse, välformulerat, driven handstil … Det känns inte rätt att utan lov bläddra i dessa häften. Här finns också röda hjärtan och bekännelser: ”Sahar älskar …”

Å andra sidan har de legat här i nästan fyra år. Jag säger mig att Sahar skulle bli glad om någon enda läste hennes alster. På fem skrivböcker hittar jag ett spår av lärarblick: ”Alldeles för kort. Bra avslut. Bygg ut med mer spänningsdetaljer.”

Sahars lärare hade nog annat att tänka på. När denna skola utrymdes på våren 2007 var det av omsorg om personalens liv och lem. ”Skräckskolan”, stod det på löpsedeln i Kvällsposten, och för en gångs skull var det ingen överdrift. Det sköts raketer i korridorerna, bokhyllor vältes, ”hora” var ett gängse tilltalsord, elever örfilade upp lärare eller smetade in deras bilar med ägg. Somliga brukade papperskorgarna som pissoarer.

Först när Gustav Adolfskolan i Landskrona blivit riksbekant vidtogs en rad så kallade åtgärder. Ganska originella, får man säga. Kameror i korridorerna, kroppsvisitering vid entrén, förbud att gå på toaletten utan vuxet sällskap. Lärare som tolererade bråk eller könsord hotades med avsked.

”Vi slog vad om att det skulle hålla i två veckor. Det höll i en och en halv”, minns eleven Lisa. Hon var nära att själv bli en del av mobben. ”När man helt förlorat respekten för vuxna börjar man göra tvärtemot vad man skulle.” En dag när en lärare fått en sko i huvudet hörde hon sig själv skratta med de andra. ”Wow, headshot!”

Det fanns två lärare som hon respekterade, säger Lisa. Och så vaktmästaren. De andra var okunniga, socialt osäkra och rädda för eleverna. ”Några försökte vinna oss genom höga betyg. Kemiläraren gav mig MVG fast jag inte kunde ett enda grundämne.” (Lisa, som flyttat från Landskrona, vill att jag skall skriva att hon nu hittat sin drömskola, Fryshusets gymnasium i Stockholm.)

Det är inte vanligt att femtonåringar skriver öppna brev till sina lärare. Tjugotre i denna skola gjorde det. Det stod att läsa, i redigerat skick, i Helsingborgs Dagblad den 25 april 2007. Men originalet är skarpare.

”Visa av er kanske inte känner att ni behöver stå upp för någonting? … Det är förnedrande mot er själva att inte reagera … det är er arbetsplats! … Gå ut i strejk!” De vill veta var rektorerna tagit vägen. En av dessa har de aldrig sett.

Vad var det som fick denna skola att urarta? Dåvarande rektorn: ”Hade jag haft svaret hade det fungerat bättre.” Nej, han vill inte säga mera, för ”då kan jag få olika grupper emot mig”. Vilka grupper? Han lägger på luren.

Och jag tänker att detta var ju också en sorts svar.

Om inte rektorn kan bidra till analysen kanske vaktmästaren kan. Han tillhör inte de räddhågade, har jag fått höra. Skinnväst från Landskrona Road­riders, bister uppsyn, och omtyckt av de flesta. Men på vintern 2007 fick han nog och sade upp sig. ”Jag skrev femtio rapporter om bråk och skadegörelse varje vecka, men det blev aldrig någon påföljd. De hamnade i en pärm hos rektorn.”

Vaktmästaren säger att om bara några få lärare reagerar när de borde me­dan de flesta tittar bort så måste det gå åt skogen. Här behövdes ledning. Men rektorn var helt oerfaren och skulle hålla sig väl med alla. ”Han fick rektorsjobbet först, skulle läsa till rektor sedan. Det är bara i skolan som sådant är möjligt. Eller får man jobb som svetsare innan man gått svetskursen?”

Bristande ledarskap, onekligen. Men läraren (tillika skyddsombudet) som stängde skolan tvivlar på att någon rektor hade klarat av situationen. Man kan hantera fem bråkmakare, säger han, och fler brukar det sällan vara på en skola. Men här var de plötsligt sextio som gav djävulen i lektionerna.

Varifrån kom de? Ett flyktingläger? Nej, de kom från skolan. De var helt normala ungar men som hamnat på fel ställe, säger läraren. De förstod inte vad som sades på lektionerna. ”’Här är det glest mellan träden’, säger jag. De undrar hur ’en glest’ ser ut. Är det ett djur? Jag får böja mig och visa skulten. Se här, glest mellan håren. De gick i åttan, men deras svenska var på årskurs tre. ’Hur skall jag veta var ordet står?’ Efter sju år i skolan visste de inte att slå upp i lexikonet, de kunde inte alfabetet. De hade ingen chans att hänga med. Kan man inte hävda sig i klassen på annat sätt ställer man till med bråk. Så har det alltid varit.”

Gustav Adolfskolan blev historisk: först i Sverige med årskurs tio. Under det extra året fick ungdomarna ta igen vad de gått miste om sedan dagis. Med tanke på hur fort det gick var det nog inget fel på deras läslust. 90 av 92 klarade proven. ”I små grupper var de som lamm, de hade ingen utom mig att imponera på.”

Drar man slutsatser av enstaka exempel kan man bli anklagad för ”anekdotisk evidens”. Tre dagar senare, i en annan stad, drämmer svenskläraren sin pärm i bordet så kaffet skvalpar ur kopparna. Hon sliter åt sig Sydsvenskan och stryker under ord på ledarsidan: befogad, synnerhet, region, talkörer, kliver, tränger, fredsavtal, demokratisk vår, avråds, enväldig, omvälvning, samlande gestalt.

Hon har just fått in tio nya elever i sin gymnasieklass som inte förstår orden ovan. Och förstår de ordet, säger hon, greppar de inte meningen i ”given plats på agendan” eller ”frågorna blir inte mindre brännande”. Vad heter den sophög till grundskola som sände ut dem med godkänt betyg? De är snuvade på konfekten, lär inte klara av gymnasiet, de kommer att hoppa av, som tio tusen and­ra varje år. Och på vägen kommer de att få självkänslan knäckt.

Men i så fall, invänder jag, bör hennes skola väl säga nej till dessa tio? Självfallet. Dessvärre tror hon inte att skolan har råd med det. Det finns flera gymnasier i närheten som vill åt samma skolpeng. Hon hoppas att jag inser det perversa i systemet: Om hon visar ansvar och säger ”Nej, ni klarar inte av det här, kom tillbaka nästa år”, lär hon snart bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Så hur blir det? Hon hoppas att hennes rektor tar resurser från andra klasser och kör en repris på grundskolan för dessa tio. Men det verkar på henne som om hon helst hade velat dra pengarna från deras löner för att de inte gjort sitt jobb.

Eller gjorde de faktiskt just det jobb de förväntats göra? Helt uppenbart har svensk skola sänkt kraven på läskunnighet.

Jag minns mina prov i klass nio, för länge sedan, bortom järnridån. Två felanvända ord och fem stavfel räckte till ”med nöd godkänd”. Jag läser Skolverkets instruktion till lärarna för motsvarande prov i svenska år 2007. En halvsida, eleverna har drygt två timmar på sig, tillgång till ordböcker och rättstavningsprogram. Skolverket ger ett exempel från nationella provet. Jag läser. Det är en tafatt text, på tio meningar fjorton stavfel, två felanvända ord. Skolverket anbefaller: på gränsen till Väl godkänt.

Polskan är inte mer lättstavad: ”w Szczebrzeszynie chrzaszcz brzmi w trzcinie” till exempel. Inte heller vill jag minnas att vi blev piskade tills vi skrev rätt.

Vad kan förklara denna skillnad? ”Den här instruktionen från Skolverket är en förolämpning mot svenska barn”, säger en lärare i Umeå. Aldrig att han själv godkänner ett sådant prov. För övrigt anser han att Skolverket bör läggas ned. (Denna hans åsikt lär inte vara en nyhet för myndigheten. Alla svarsbrev från denna skola – som vi besöker längre fram – avslutas på det sättet.)

Då vill man veta vad som är hönan och vad som är ägget. Lär sig barn mindre för att det krävs mindre, eller har kraven anpassats till vad de klarar av? Och varför klarar de av mindre än estniska barn?

Här vill jag be läsaren om tålamod. Den svenska skolan är en märklig kropp. Å ena sidan mitt i byn, där helt normala människor ständigt går ut och in. Samtidigt är den en värld för sig där det talas skolska, vars ord är så laddade med gamla tvister att deras mening skiftar med avsändaren. Talar man skolska blir man missförstådd. Därför försöker detta reportage undvika abstraktioner till förmån för scenerier och tablåer. Om dessa inte kuggar i varandra på ett logiskt sätt kan det bero på att skolans verklighet inte heller gör det.

Det tas för givet i debatten att när ett barn tvingas byta språk kommer det efter i skolgången. Det verkar logiskt. Men flyktingbarnet kan ha saker i bagaget som kompenserar för den olägenheten. Är det alldeles säkert en nackdel för en gosse från Minsk som vill bli läkare i Sverige att ha missat de första åren på en grundskola i Landskrona? Här en tablå från en förort till Stockholm.

”Vad är skillnaden mellan export och import?”, frågar läraren. ”Han där är import! Det är du med! Och Sara? Också import! Ha ha! Alla import?” Nu riktar den samlade importen blickarna mot besökaren. ”Hmm … ursäkta, är du svensk?” ”Visst”, säger jag, ”men … inte svensk från början.” Allmän munterhet, stoj och gamman. Bara läraren återstår. Import? Jag märker att han tvekar. Namnet antyder födelseort på Balkan. ”Jag är svensk.” Det var proffsigt, tänker jag, aningen skamsen. Han motstod frestelsen att låtsas vara en i flocken. I motsats till mig insåg han faran med denna samling kring osvenskheten.

De aderton i klass 9 B kommer från fyra världsdelar. Somliga har bott här i bara några år. Onordisk pubertet: flickor är redan kvinnor, två gossar bär mustasch. Men det är lugnt i klassen, ingen utmanar läraren, de är självsäkra, inte övermodiga. ”Ser man till vad de kan ligger de långt efter. Men räknar man hur fort de lär sig måste de vara bäst i landet.” Läraren säger att hans ökända skola har fått en uppryckning sedan flyktingbarnen kom i majoritet. Deras föräldrar kommer uppklädda till klassmöten och tilltalar läraren som vore han en ståndsperson. Och ungdomarna verkar tro att de har en framtid. En skall bli lärare, en annan advokat, en tredje doktor.

Denne lärare säger att skoldebatten står på huvudet. Det är inte invandrarbarnen som är skolproletariatet, det är svenskarna i klass 9 A, de som förlorat hoppet. (Meningsutbyte ur den klassen: ”Jag fattar inte.” ”Varför?” ”För att det är tråkigt.” ”Varför är det tråkigt?” ”För att jag inte fattar. Jag vill inte fatta. Ingen kommer att fråga mig vad jag kan om religion.”)

”Det är tragiskt, de är totalt likgiltiga för skolan”, säger samme lärare. Han undrar var den uppgivenheten kommer från. Den här förorten har alltid varit ett rastställe på vägen från landsbygden till stan. Fastnar man här är det som om man blivit underkänd. Är det den känslan som föräldrarna överför på barnen? Eller är det svårt att motivera folk som inte känt av nöden? Han har två ryssar i en av sina nior. Efter två år i landet läser de svenska bättre än infödda, fast de var tvungna att byta alfabet.

I september förra året fick nya elever vid Åva genomgå ett test. Det skall sägas att Åva inte ligger i Rosengård. Skolan finns i Täby och är ett genomsnittligt svenskt gymnasium. Lärarna ville veta vad ele­verna förstod av en fyrasidig text. Ingen märkvärdig prosa. Svarade man fel på varannan fråga låg man under gränsen, vilken indikerade att eleven inte förstod om en insändare argumenterade för eller emot säg – rutavdraget. I den bästa klassen var det var fjärde som föll igenom. I den svagaste var det 92 procent.

De hade gått ut grundskolan, kunde läsa, men förstod inte vad de läste. Det var knappast troligt att de skulle klara av gymnasiet.

I ett par decennier har läsforskaren Bo Sundblad hävdat att dessa resultat är själva nyckeln till skolans kräftgång. Han visar mig en undersökning från Jordbroskolan: elever i årskurs nio som hade svårt att förstå en enkel text som denna var underkända också i matte, engelska och andra ämnen. Varannan var född i Sverige. Det var avgjort inget fel på deras utförsgåvor. Men de saknade en basfärdighet. Dekrypteringen av orden tog så mycket av kortminnet i anspråk att det inte räckte till själva meningen.

Man frågar sig förstås hur det gick till på deras svensklektioner samt hur de kunde gå ut nian med godkänt betyg. Hur tänkte deras lärare? Satte de G på elevens svenska eller godkände de sitt eget lärarskap? Var det omtanke om eleven – eller om skolans budget? Man måste få lov att fråga, ty så fiffigt är det numera ordnat i vårt land att Kalles betyg är en sorts aktiekurs som mäter skolans värde på en marknad.

Dessvärre kan det inte uteslutas att dessa G var äkta G. Åtminstone i den mening att eleven klarat en särskild sort test som anses mäta färdigheten ”läsning”. Jag undrar om den gör det.

Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

Var det intressant? För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för. Men på många skolor anses detta mäta läsförmågan. I samma syfte används meningslösa kedjor av riktiga ord: solen borstar skoskav vanställda tvärtom genast marsipan. Stakar sig barnet inför svamlet anses det ha problem. (Jag själv stakar mig.) Det tredje testmomentet kan bestå i att sätta kryss i en av fyra rutor som svar på frågor om vad ett visst textstycke handlar om. Enligt min uppfattning mäter inte sådant förmågan att förstå, snarare att kunna välja det mest sannolika. Eller värre: att gissa vad de vuxna vill att jag skall svara.

Dessa metoder har dock fördelen att de i princip gör lärarens omdöme överflödigt. En dator skulle kunna pricka av resultaten. Givetvis skulle maskinen bokföra de originella svaren som felaktiga svar. Handlade det om fysik skulle den unge Albert Einstein få många fel, och kanske lära sig att sluta leka Einstein.

Jag uppehåller mig vid detta på grund av två misstankar. Testerna ovan vittnar om en märklig idé om språket. Som om ett ord hade en mening utan att ingå i ett budskap. Om det är så läsinlärningen går till är det inte konst­igt att det tar emot. Och för det andra: Om nu ungarna ständigt testas med mekaniska flervalsfrågor – hur påverkar det deras föreställning om ”att förstå”?

Jag fruktar att det mera handlar om att ”hitta rätt svar”. Därför klarade många inte testet vid Åva-skolan. Det kallas ”Lässtandard” och förutsätter att eleven också läst mellan raderna.

Låt mig för övertydlighetens skull ge ett exempel på dessa två sätt att mäta läsförmågan. Det första säger: sätt kryss i rätt ruta: Den här artikeln kritiserar: 1. Åva-skolan. 2. Skolverket 3. Albert Einstein. 4. Tidningen Kvällsposten. Tiden börjar nu!

Läsforskaren Bo Sundblad skulle i stället fråga: Hur förklarar journalisten orsaken till att man fick stänga Gustav Adolfskolan? Är han säker på sin sak? Använd egna ord, skriv utförligt, ge exempel på vad du menar. Ta den tid du behöver.

Skolorna i Haninge var bland de första att dra slutsatser av Sundblads rön. Denna saga har tidigare berättats av Gunnar Ohrlander, men inte fått det genomslag den förtjänar. Här i telegramstil:

År 2004 är Haninge kommun så olycklig som en kommun kan bli. Har nyss sluppit undan konkurs, är extremt segregerad (infödda bor i norr, de and­ra i söder) och nu strör lärarfackets undersökning salt i såren: Haninge är landets sämsta skolkommun: fyra av tio elever klarar inte grundskolan.

Man hade kunnat slita sitt hår, klaga på resurser eller ifrågasätta den enkäten. Socialdemokraten Robert Noord gjorde inget av detta. Han rekryterade en ny chef för skoldetaljen. Mats Öhlin, tidigare skolledare i Solna, fick fria händer. En snabbgranskning av tillståndet visade bland annat följande: Det var inte konstigt att så få barn klarade bättre än godkänt. Skolorna i Haninge hade inte högre ambitioner. De lärare som avstod från att lära ut och övergick till att ”handleda”, stod högre i kurs och hade bättre lön. Det var svårt att se var daghemmet slutade och skolan började. Det var samma chef för bägge – och närapå samma pedagogik. Lärarnas förväntningar på barnen låg under deras mogenhetsnivå. Och de visste inte vad eleverna lärt sig eftersom det ansågs olämpligt att testa deras framsteg. Många menade att deras främsta uppgift var att se till att barnen trivdes. Då skulle kunskapstörsten komma.

Bakvänt, menade Öhlin. Man går inte till skolan för att trivas utan för att lära. Trivseln får man på köpet. Det var nära att han fick lärarna emot sig. Men lugn, sade Öhlin, det är inte ert fel utan politikernas, som gav er fel uppdrag.

Jag varnade för att det var en solskenssaga. Politikerna gav inte Öhlin sparken – de gav honom rätt. Varpå han satte i gång att lusa barnen. Lästestet kallas så, lus – läsutvecklingsschemat. Kunde de förstå läroböckerna? Om inte, måste alla klutar sättas till. Två år senare var Haninges skolor bland de bästa i landet. De märkvärdigaste saker hände i betonggettot Brandbergen. Ena året var det 29 procent av tioåringarna som klarade matte, tre år senare var det nästan alla, 96 procent.

Det var väl en god nyhet? Nej, inte för alla.

På bilderna kala betongväggar, en trappa som leder till ett svart hål. Ett reportage från Kumla? Nej, det är Pedagogiska Magasinet, Lärarförbundets organ, som rapporterar från skolorna i Haninge. Visst, märkvärdiga resultat, men vad ligger bakom? Har kanske testerna manipulerats? Läsaren vill gärna veta hur dessa lärare bar sig åt, men reportern letar efter missnöjda pedagoger och tystade röster. Stilmedlen signalerar att vi skall misstro denne Mats Öhlin, han tillåts inte säga saker, han ”hävdar”. Reportaget om Skol-Sveriges mest hoppingivande projekt serveras under rubriken ”Vart leder den hårda kontrollen?” och redan i ingressen hoppas redaktionen att det hela ”skall spricka som en bubbla”.

Är det inte märkligt? Men denna reaktion är inget undantag. Lärare och skolpolitiker vallfärdar till Haninge. ”Fackpedagoger” gör det inte. (Den tålmodige får en förklaring till citationstecknen.) Mats Öhlin har inbjudits att föreläsa i ett hundratal kommuner om sin ”synvända”, som den kallas, men ingen enda av högskolorna som utbildar lärare har visat minsta intresse för Haninges skolterapi. Det är faktiskt häpnadsväckande. Jag letar efter en liknelse stark nog. Ett sjukhus lyckas neutralisera stafylokocker, men ingen på Karolinska är nyfiken på hur doktorerna bar sig åt.

Jag anar en förklaring till denna bortvändhet. Men den är så förbluffande att den bäst nalkas i små steg.

Just när Haninges skolpolitiker var i färd med sin synvända kom ett besked från staten. Deras skolor hade förvisso usla resultat, men de dög ändå, hälsade Skolverket. Det var ju mest blattar och knegarungar som gick där.

Det var inte så orden föll, men det var vad Skolverket menade. Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin och kallas Salsa (Skolverkets verktyg för lokala sambands­analyser). Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp. En försupen svensk jurist utgör alltid ett bättre stöd för sina barn än en helnykter smed, för att inte tala om en juvelerare från Teheran. Man skall ta hänsyn till dessa fakta när man jämför skolornas resultat, menar Skolverket.

Robert Noord i Haninge hade utgått från att det var något fel på skolan, som gjorde barnen till förlorare. Nu menade Skolverket att det var barnen som det var fel på, han kunde ta det lugnt. Man får förstå att rörmokarsonen Noord gick i taket. Mer förvånande att inte andra socialdemokrater gjort det tidigare. Salsadoktrinen är ju en gravsten över arbetarrörelsens idé om skolan som fordon för klassresan.

Jag skrev ”doktrin”, för visst har vi vant oss vid att resonera som Skolverket: bakgrundsfaktorer, ”lågpresterande elevunderlag”. Hur gick det till när vi började ta sådant för givet? På vems inrådan? Noord skräder inte orden. Det är skolvärldens samlade misslyckanden som myndigheten skyller på eleverna. För övrigt anser även han att detta Skolverk bör läggas ned. Jag vill påpeka att efter tre år av reformer var det i Robert Noords kommun ingen skillnad i kunskaper mellan barnen till rik och fattig, svensk, somalier eller grek.

Maciej Zaremba

”Lisa” heter i verkligheten något annat.

 

3. ”Man måste låta rätt gå före galet.”
       En skolas kamp mot överheten

DN 2011-04-10

På Minervaskolan har man dåliga erfarenheter av pressen. Går något snett på andra skolor heter det ”en skola i kommunen”. Misstänks Minerva för felsteg, får den skylta med bild och namn. Så har det varit från första början. Redan innan skolan slog upp portarna kunde man läsa att det var Caligula som öppnade eget.

Då vill man nog att journalisten skall få ett gott intryck. Jag har fått ett schema för klassbesöken, jag antar att lärarna är förberedda. I sista stund ber jag om att få gå i klasserna som jag vill.

”Hur tror ni att litteraturen började?” frågar läraren. Klass nio börjar spåna. Började folk skriva brev till varandra? Vänstra bänkraden har redan ett eget spår, där tvistas det om det är bättre med komedi eller tragedi. Just nu har tragedin tagit överhanden, för man kan inte veta säkert hur det slutar. Pojkarna försöker få in ”action” i debatten. ”Action är varken eller”, blir de upplysta av flickorna, som är munvigare och halvhuvudet längre.

Men läraren vill att de skall hitta rötterna. ”Vad finns det för genrer?” Händerna flyger upp: ”Horror, dikter, epos, drama, romaner, fabler …” ”Och action!” Det är klassens manlighet som gör ett nytt försök. ”Är allt som skrivs litteratur?” ”Nej, inte läroböckerna …” Lång diskussion, läraren fördelar ordet. Så säger plötsligt någon: ”Litteratur är bara när det uppstår bilder i huvudet.”

Det måste vara sådana ögonblick som får en lärare att gå sjungande hem från jobbet. Nu ber han om tystnad, det skall läsas högt. ”Moder till Torstein röd var Aud den djuptänkta, dotter till Kettil flatnäsa, som var son till Björn Buna, son till Grim Herse från Sogn. Hoskuld bodde på Hoskuldsstad…”

”Vad är det, jättetråkigt, bara en massa namn!” Men läraren fortsätter och snart är vi framme vid Gunnars sista strid, den brustna bågsträngen och hämnden för örfilen. Pojkarna lystrar till. Nu vill läraren veta varför de som tusen år tidigare lyssnade till historien inte tråkades ut av alla namnen.

Det var fint turnerat. En stund senare har klassen listat ut att det var förfäder och grannar det handlade om, förstås. Och så, med hjälp av ”Njals saga”, bevittnade vi litteraturens födelse vid lägerelden. Inte en lärobok i sikte.

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

Låt mig bekänna att jag inte förstår mig på den diskursen. Det finns ingen chans i världen att lille Marcus, 16, själv skulle komma på idén att läsa högt ur ”Njals saga” för högbröstade Lisa, 17, i akt och mening att de på egen hand, i demokratisk ordning, skulle upptäcka litteraturens källor. För att få dem dit måste man veta att det är dit man vill. Det här är trots allt en grundskola, inte ett postdoc-seminarium. Det enda problem jag kan se med sådan didaktik är att så få lärare klarar av den nu för tiden. Den kräver bildning, förberedelser, erfarenhet, uppmärksamhet, en gnutta av karisma.

Det skulle kunna vara en förklaring till varför en del företrädare för lärarkåren upptäckt att ”läraraktiv” undervisning är gräsligt omodern och grupparbeten mer demokratiska. Men det finns också de som på fullt allvar menar att läraren mest är i vägen för barnens kunskapstörst.

Jag anade att Minerva skulle vara rätt utsiktspunkt över skolkrisen. Det var den egendomliga kombinationen av lysande resultat och ogin publicitet i lokalmedier som lockade mig hit. Och nu blir det geografilektion.

”Klara, färdiga – nu!” Läraren trycker på en tangent och en blindkarta landar i allas datorer. Det gäller att klicka på rätt fläck när ”Moldavien” dyker upp. Trycker man fel en gång blir det inte full poäng. Jag tänker att om fem av dem tar rätt på Kosovo äter jag upp min basker. Efter tio minuter är den förste klar. Han har alla rätt. Läraren vandrar bland skärmarna och antecknar. Nästan halva klassen har full pott. Nu vill de ha Afrika.

Samma resultat där … Jag vet inte om Togo gränsar till Benin men det vet varannan i denna klass. Innan timmen är slut har somliga avverkat Asien och går över till att placera bergskedjor i Europa. Nu är det ingen tävling längre och äntligen får också jag en chans att peka ut en topp. Läraren säger att nu inser de att upproren i Bahrain och Jemen hänger samman. Dessutom är det bra att gymnastisera minnet.

Jag är nog barnslig som lekte med, det här var kul. Men skall jag tro Annica Grundström, ordföranden i Geografilärarnas riksförening var just denna övning på gränsen till barnmisshandel. Tillsammans med fjorton tunga pedagoger (varav åtta professorer) gick hon i höstas till storms mot regeringen, som kört över Skolverket och ändrat i läroplanen för geografi. Ändringarna riskerade att föra skolan tillbaka till 1800-talet, fick vi veta.

Vilka ändringar? Man får läsa med lupp för att upptäcka vad som väckte pedagogernas harm. Det reaktionära, visar det sig, bestod i att regeringen menade att eleverna skall lära sig i vilket land exempelvis Bryssel ligger och vilka språk som talas där. Att inhämta sådana fakta var förkastligt, hävdade pedagogerna. Det skulle rent av göra det svårare för ungdomarna att förstå världen.

Man får läsa tre gånger för att inse att det är just vad de menar. Ja, de ser tydligen en skarp motsättning mellan insikten om att Serbien gränsar till Kroatien och en djupare förståelse av konflikterna på Balkan. De kunde lika gärna hävda att kunskaper i anatomi står i vägen för cancerforskning. Har Geografilärarnas riksförening och professorerna fått fnatt?

Om det vore så väl. Dessvärre är dessa pedagoger ganska representativa för de maktägande skikten i Skol-Sverige. Den motsättning mellan fakta och insikt som de konstruerar har haft förödande följder i klassrummen. Jag skall i en senare artikel försöka förstå deras tankebanor. Men tills vidare gör deras inlägg det lättare att förstå varför föräldrar i Umeå redan på BB ställer sina barn i kö till Minervaskolan. Det är inte bara för att Kalle skall hitta till rätt perrong. Föräldrarna tycks ha femton andra goda skäl. Kanhända är berättelsen om hur och varför denna skola blivit till den bästa vägen till förståelsen av vårt problem.

Så var så god:

Minervas saga i levande bilder, en pedagogisk melodram i tjugoen akter med en paus.

  1. Kiruna

År 1962. Hans Jansson är tolv år gammal när hans far rälsläggaren tar honom ned i gruvan. ”Se, det här är inget att stå efter. Du skall studera.” Så blir Hans den förste i sin släkt som tar studenten och sedan fil kand i matematik och fysik. Fadern är Hagbergkommunist, sonen röstar på Socialdemokraterna. Av flera skäl, men mest på grund av den resa han fått göra. Hans Jansson tror att hans generation svenskar är den bäst utbildade i världen – någonsin.

  1. Flanell och Parador

60-tal, Lärar­högskolan i Umeå. Studenterna går i snickarbyxor och rutig skjorta, vill komma närmare arbetarklassen. ”Som Göran Greider, ungefär. Ingen makt i världen skulle få min far att dra på sig flanell en lördagskväll. Det var vit skjorta som gällde.” (Också matsedeln på studentfesterna känns främmande: chili con carne och Parador, till efterrätt konserverade päron med mintkaka på.) På Lärarhögskolan är det bara Hans och en annan pojk från malmfälten som talar om kunskap. De andra menar att skolan skall socialisera. ”Det betydde att om man sänkte kraven skulle det bli mera jämlikt.” Jansson undrar varför man inte får lära sig hur man undervisar.

  1. Klassfotot

70-tal. Jansson är springvikarie, olika klasser varje dag i Tegs Centralskola. Inför varje lektion lånar han klassfotot och memorerar namnen. Eleven sträcker upp en hand – ”Ja, Gustav?” Häpnad och respekt. Ett namn han vill att jag noterar: Nils Enkvist, studierektorn. Av honom har Hans Jansson lärt sig mycket, säger han.

  1. Urklippet

År 1976 klipper han en krönika ur Aftonbladet. ”Jag är för pluggskolan”, deklarerar chefredaktören Gunnar Fredriksson. ”Samhället förändras numera så snabbt, heter det, att det inte är någon idé att plugga in fakta. Man behöver bara lära sig metoder, hur man bär sig åt för att ta reda på saker, påstås det. Eller man behöver bara lära sig vissa stora, övergripande sammanhang, inte faktiska detaljer. Jag misstror detta fals­ka tal. Man lär sig inga metoder om man inte använder metoderna till något. Man lär sig inga allmänna samband, om man inte lär sig fakta som bildar ett samband.(…) Det finns ingen genväg till kunskapen.”

  1. Varm korv med bröd

Jansson upptäcker att torftigheten smittar. ”Funkar inte fritiden för ett barn funkar inte skolan heller. De stökigaste ungdomarna var de som fick skräpmat hemma, konsumerade skräpkultur och hade fäder som inte lärde dem någonting.” 1981 börjar han ta med dem på skidturer, de tio milen från Abisko till Nikkaluokta. Han får med sig skolan, fritidsgårdar, socialtjänsten, bildningsförbunden och polisen. I nio år verkar projektet ”Efter tre”: idrott, musik och fjällturism för vilsen ungdom. Sedan blir skolan kommunal, ”ny ledning, nya vindar, det lades ned”.

  1. Vadslagning

På 80-talet kommer filmaren Staffan Hildebrand och förre värstingen Paolo Roberto på besök till Tegsskolan. De är intresserade av stökig ungdom. Jansson föreslår ett vad. De får en femtiolapp om de lyckas hitta så mycket som en skråma på ett elevskåp.

  1. Jubel och förtvivlan

1990-talet börjar med dålig stämning på Tegsskolan. Det finns lärare som slutat tala med varandra. ”Det är Lärarförbundets fel att skolan blivit kommunal! De sålde ut kollegerna för ett lönelyft.” Somliga förtvivlar: Nu kan vem som helst bli skolchef. Andra jublar: Nu kan var och en bli skolchef! Det är de glada som får rätt.

  1. Nalle Puh

Året är 1997. Det kommer tre nya skolchefer. Två från dagis, en från mellanstadiet. Presentation i Tegsskolans personalrum. Adjunkterna får höra att det är hög tid att inse hur mycket de har att lära av daghemmets metoder. För att förtydliga sin poäng börjar skolchefen läsa högt ur Nalle Puh. Samtliga lärare reser sig och lämnar salen.

  1. Rektorns bord

En elev som stör lektioner har kallats in till expeditionen. Han slår sig ned och lägger upp fötterna på rektorns bord. ”´Ner med fötterna!´ röt jag, ´av med kepsen!´ Men då gick rektorn emellan, ´seså, det var väl inte så farligt´ … Och gossen flinade … Då förstod jag vad klockan var slagen.”

  1. Protokollet

Det är nya regler. Man får inte säga till om mössor eller mobiler för då kan ungdomen bli kränkt. Om en elev stör lektionen skall den avbrytas och läraren gå sin väg. Jansson samlar föräldrarna till sin klass. Skall era barn ha mössa på? ”I helvete heller.” Om de stör? ”Skicka hem dem bara.” Bra, säger Jansson, då skriver vi ett protokoll på detta. Han går med papperet till sin skolledning. ”Så här vill föräldrar ha det. Så kommer jag att göra. Ta ett snack med dem om ni tycker det är galet.” Detta tas inte väl emot.

  1. Telefonsvararen 1

Maj 1998. På telefonsvararen ett besked från rektorn. Hans Jansson är avstängd. En elev har sagt att Jansson slagit honom. Rektorn frågar inte vad som hänt, men uppmanar eleven att polisanmäla. Uppror bland klassföräld­rar, insändare i tidningen. Jansson är en ovärderlig lärare, står det, skolans agerande helt oacceptabelt: ”förstår ni inte vad ni sänder för signaler?” Av kollegerna är det bara fem som protesterar. ”Två svenskar, en från Iran, en från Chile, en från Mali. De övriga skickade blommor, som jag returnerade.”

  1. Änglavakt

En polis råkar höra på en idrottsplats om en gosse som skryter med att han satt dit sin lärare, blåmärken har han ordnat själv. Fjortonåringen hörs igen och erkänner att han hittat på misshandeln. Han tycker inte om Hans Jansson. Och han har hört på skolan att det räcker med en anmälan för att slippa se magistern mer.

  1. Telefonsvararen 2

Efter tre månaders tystnad ett nytt besked från Tegsskolan. Det är samma rektorsröst som förra gången. Tonen är ledig. ”Hej Hans, det är Jörgen, vore kul om du hörde av dig …”

  1. Kommunhuset

November 1998. Nu är det trångt på scenen. Vi skymtar ett bekant ansikte, är det inte Ibrahim Baylan? Ännu inte skolminister, bara ledamot av skolstyrelsen, sätter han sin namnteckning under beslutet att avskeda Hans Jansson. Som av någon anledning, vilken förstår inte styrelsen, vägrar att återvända till sin arbetsplats.

Paus. Framåtblick: Har Ibrahim Baylan i dag några eftertankar till sitt beslut? Han hälsar att han inte kommenterar enskilda personalärenden. (Ett enskilt ärende? Tror Ibrahim Baylan verkligen det? På mig verkar det snarare politisk skolhistoria.)

  1. Exodus

Vi skriver 2001. Två tusen elever, de flesta från Tegsskolans upptagningsområde, står i kö till Minervaskolan, grundad av Hans Jansson. ”Kunskap är makt”, står under skolans logo.

  1. Tom ruta

Här skulle det bli en demonstration. Var tjugonde elev på skolan har muslimsk bakgrund. På våren 2003 kräver en förälder att hennes sjuåring skall få bära slöja. Jansson svarar att man kan vara muslim utan slöja och att klädkoden, som bannlyser alla huvudbonader, står fast. Publicitet, tillvitelser om kulturrasism. Andra muslimer vädjar till Jansson att inte ge efter. De flydde inte från Iran för att … och så vidare. Islamiska kvinnoförbundet kallar till demonstration, Jansson svarar med att utrymma skolan. Han vill inte ha sina elever mitt i ett medieuppbåd. Kvinnoförbundet avlyser aktionen, skolan får klander av DO och många nya elever i kön.

  1. Avgångsbetygen

Året är 2004, Minervaskolan är överlägset bäst i länet i studieresultat. Lokaltidningen lyckas inte få kommunens skolchef att kommentera nyheten.

  1. Rubrikerna

Nu är året 2006. En elev på skolan hotar en annan och blir hemförlovad i två dagar. Det är inte lagligt, upplyser journalisten. ”Det skiter jag i, ibland måste man låta rätt gå före galet”, svarar Jansson. ”Rektorn skiter i lagen”, blir rubriken. Efter detta ökar antalet sökande till Minervaskolan. (Jansson får rätt i efterhand. Numera är lagen på hans sida.)

  1. Kvinnan från Harlem

”Ingenting är omöjligt” är titeln på en bok av Lorraine Monroe, rektorn från Harlem, som levererar slumbarn till universiteten. 2007 tar Jansson tåget till Göteborg för att träffa henne. Många av reglerna på hans skola påminner redan om Monroedoktrinen. ”Jag hånar inte andra för att de inte tycker som jag gör … jag är solidarisk och hjälpsam … jag använder inte grovt och kränkande språk … Jag kommer i tid …” Inalles nitton punkter. ”Jag tar detta kontrakt på allvar och tar därför konsekvenserna då jag missar något eller gör något dumt.” Alla har fått skriva på och vid överträdelse får föräldrar besked samma dag.

  1. Staketet

Det finns inget stängsel kring Minervaskolan, dock ett osynligt staket. Vid det är det meningen att man skall kunna hänga av sig klass och ras, sunni och shia, morsan som dricker och farsan som aldrig funnits där. Så som det var när Harry Martinson gick i folkskolan. Då var den en fristad från det sociala. Jansson har hittat en själsfrände i etnologen Jonas Frykman: ”Harry Martinson kunde hävda sig som rättstavningskungen över tj-ljudet utan att han avkrävdes berättelser om hur det var att leva som fattighjon.” Jansson har ett motto: ”Vi frågar inte hur du mår utan vad du kan. Jag vill bevisa att social bakgrund inte bestämmer vad de skall bli i livet.”

  1. Troféskåpet

År 2006 far Jansson till Stockholm för att motta utmärkelsen ”Sveriges bästa arbetsplats”, från Great place to work institute. Minerva rankas bland de tio bästa arbetsplatserna i Europa. Tegs Centralskola som stötte ut Jansson tolv år tidigare toppar mobbnings­ligan. Minerva har i fem års tid varit bäst i länet i DN:s Nutids­orientering, och av sjukstatistiken (under 2 procent) att döma verkar också lärarna ha det bra.

Här slutar bildparaden. Om någon tycker att min skildring verkar ensidig är det en riktig iakttagelse. Jag lyfter fram de delar av historien som belyser den svenska paradoxen: Vad är Minerva, om inte just den skola som arbetar­rörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket … Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken.

Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge. Ibland kommer lärarstudenter på praktik, blir inspirerade, vill ha Hans Jansson att föreläsa på högskolan. Men deras professorer verkar inte roade av idén. På tio år har ingen lärarutbildare hört av sig med inbjudan.

Lärarna på Minervaskolan rycker på axlarna åt den saken. De har nog med sitt. Ointresset är ömsesidigt. Lärarhögskolornas forskning är till ingen nytta, får jag veta, detsamma gäller deras övriga produkter. Jag hade inte trott vad de berättar om lärarkandidaterna om jag inte själv stött på några tidigare. ”Multiplikation, är det när man minusar?” undrade en av dem (under sin slutpraktik). Blivande musikläraren hittade inte G-strängen på gitarren, slöjdläraren (inriktning textil) kunde inte virka, en annan lärare bad om miniräknare (i årskurs tre). Och så var det hon som blivit lärare för att hon inte kom in på kursen till nagelterapeut, och han som inte tog av sig mössan i klassrummet.

Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandling. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.

Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta.

I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln skall ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten.

Jo, en sak till. Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet ”mått”. Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kväver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion.

Så här har man faktiskt gjort med skolan. Upphävda krav på lärarkompetens, högskolor där metodiken rensats ut, luftpastejer till läroplaner, fri konkurrens om elever och fri betygsättning. Samt ett skolverk som obstruerar mot statens krav på uppföljning och kontroll.

Vad jag vet har inget annat skolsystem utsatts för så många, så drastiska och så elakt samverkande reformer. Miljöförstöring vore kanske ett lämpligt ord. Det som skall ha en chans att växa måste flytta ut. Att de svenska elevernas resultat inte sjunkit mer än de gjort kan bero på att också kapitalförstöring tar sin tid. Eller på att barn lär sig en hel del utanför skolan.

Hur blev något sådant möjligt i ett så ordnat och förutseende land som Sverige? Jag är rädd att det inte finns något enkelt svar på denna fråga. Det är tillräckligt svårt att förstå varje missgrepp för sig.

Maciej Zaremba

4. ”Sverige har slutat undervisa.” Så förlorade lärarna sitt yrke

DN 2011-04-12

Det här kan inte sluta bra, tänker jag. ”Formellt–informellt språk”, står det på tavlan. Nu skall skillnaden förklaras för femton morgontrötta herrar från Nordafrika och Asien. Vi är på ett yrkesgymnasium, de skall bli elektriker. De flesta bor i Rosengård, tuff uppsyn, knagglig svenska. När lektionen börjar vet de inte vad ”informell” betyder.

När timmen är över sitter jag omtumlad kvar. Denna svensklärare hade tagit med sig klassen till Malmöoperan. Fyra timmar ”Madame Butterfly”! Och nu analyserade elektrikerämnen hur makt och status förmedlas genom språk, kropp och kläder. Utstrålar man självrespekt om man smyger fram som flickan Suzuki? ”Nej, man såg att hon var – vad heter det?” ”Tjänarinna.” Läraren frågade ut dem om publiken var vardagsklädd. ”Varför inte?” Någon hade tydligen undrat vad ungdomarna gjorde där. ”Så intressant!” Hon fick dem medvetna om vad de signalerar med sina kepsar och sitt språk, lockade dem att ta fram exempel på språknivåer, skillnaden mellan formellt och förföriskt tal, hon fick dem att skratta åt sig själva.

Det var helt enastående: genomtänkt, dramatiskt, drabbande. Vuxet tilltal, teaterdiktion, få ord men noga valda, och vilket gehör sen … hon uppfångade varje mumlande försök till ett svar. ”Ja, min herre?”

Ja, er reporter satt tårögd under en svensklektion. Den var en kärleksakt. Elisabeth Beausang hette läraren, på Universitetsholmens gymnasium i Malmö. Efteråt, när de spikar elrör, ber jag om recensioner. ”Elisabeth? Hon är häftig. Respekt.” Och Puccini? ”Inte min musik.”

Jag berättar om Elisabeth Beausang eftersom sådana lärare börjar bli sällsynta. Hon är disputerad (antikens kultur och arkeologi) och har en lång erfarenhet. Jag antar att skolorna står i kö? Nej, hon drar sig fram på vikariat och visstidstjänster. Hög kompetens tycks numera vara till nackdel. En lärare med så stark ämnesidentitet lär inte gå med på att ”kvacka” i allehanda ämnen. Redan det gör henne olämplig på varannan skola. För övrigt kan det bli misstämning om hon tvingas ta råd från en fritidspedagog som kommunen upphöjt till rektor.

Handen på hjärtat: Hur många av dagens ”områdeschefer”, eller vad rektorer nu kallas, längtar verkligen efter att få städsla en Stavros Louca, pedagogstjärnan från tv-serien ”Klass 9 A”? Inte värst många, är jag rädd. Vilket förklarar varför skillnaden mellan Sveriges bästa och svagaste lärare nog aldrig varit större. Jag har inte sett den aspekten av skolsegregationen diskuteras offentligt: när de bästa lärarna söker skydd på skolor där deras integritet respekteras blir de övriga utan goda förebilder. Och då kan det bli så här illa:

”Spotta ut tuggummit och anteckna. I dag skall vi tala om drama. I varje drama finns en huvudperson. Vi förkortar HP. Det kommer på provet. En berömd dramatiker heter Artistoteles. Kan nån säga vad han var?” ”Turk, nej grek!” ”Bra!”

”Jag tror att det fanns en grekisk gud som hette Ares”, säger Khaled. ”Nej, Khaled, nu är du fel ute.”

Hjälp, vad skall reportern göra? Desavouera läraren? De är arton stycken i klass 8, de flesta bryter, har nog varit med om livets dramatik. Den kvinnliga läraren sneglar på sin fusklapp: ”I en film är HP central. I varje film finns en hjälpare som hjälper HP att genomgå en förvandling. Det kommer på provet. Handlingen…” ”Ursäkta, vad är handling?” frågar Khaled. Nu, tänker jag, har hon sin sista chans. ”Det får du slå upp.”

Hon går på med gäll röst, hör inte vad de svarar. En kvart till och jag blir till störningsmoment i denna klass. Men de lyssnar lydigt och antecknar, de skall ju få betyg.

Långt därifrån, en helt annat skola, yrkesgymnasium. Två av tolv sover med huvudena på bänken. Fem småviskar med varandra. Och så har vi de tre som går ut och in var femte minut, smällande med dörren. Men ibland svarar de på frågor: ”Vad uppfann Galvani?” ”En elektrisk dildo!” ”Vad finns inuti ett fickbatteri?” ”En blondin.” ”Hur många volt… ” ”Vet inte, glömde hjärnan hemma.”

Bakvända kepsar, hånfulla flin. Vem släppte in dessa slöfockar på en svindyr utbildning? Men när jag pratar med dem efteråt är de hövliga och snabbtänkta. Jag får ett infall, går tillbaka och bläddrar i uppgifterna som de lämnat in före lektionen. Kepsarna hade rätt på alla frågor! Det var slöheten i lektionen som var en skymf mot deras utförsgåvor.

Tv-tittarna satte nog i halsen när de i tv-serien ”Klass 9A” upptäckte hur handfallen, opsykologisk eller okunnig en lärare kunde vara. Serien har väckt starka känslor. Det är förståeligt. Inget oproblematiskt grepp att låta oskickliga lärare utgöra fonden för de bästas konster. Men dramaturgin gjorde tydligt att det är Läraren som allting hänger på. Så sänd en öm och tacksam tanke till de tappra magistrarna på Mikaelskolan, som offrat sig för andras synder, på det att vi skall se klart. Vill någon sända blommor är adressen Hjalmar Bergmans väg 3, 315 20 Örebro.

För andras synder, skrev jag. I ett av avsnitten hörs Stavros Louca säga att vore han förälder, skulle han stämma denna skola som lärt barnen så litet.

Vem skall lärarna stämma? Sin egen skolgång? Staten? Eller kanske sin egen fackförening?

Sten Arevik är universitetslektor i didaktik. I den kapaciteten har han under femton år besökt över två hundra skolor. Av de tusentals lektioner han bevittnat var det bara var tionde som gjorde skäl för namnet, säger han. Där läraren hade en struktur och ett genomtänkt syfte med lektionen, gestaltade ett problem, lockade eleverna att pröva tankegångar, kittlade deras hjärnor. De övriga seanserna var varianter på grupparbeten av skiftande kvalitet. ”Sverige har slutat undervisa”, säger Arevik. ”Det är ett förfärligt slöseri med lärarkraft och ett ofattbart svek mot dem som skolan påstår sig vilja hjälpa. Det är just de barn som har minst bildning hemma som har störst behov av struktur i klassrummet.”

Hur blir man lärare i kommunalskolan? Peter blev det år 1997 genom ett tekniskt fel. Han råkade befinna sig på Arbetsförmedlingen just när någon skola letade vikarier. Datasystemet var trasigt, så förmedlaren kunde inte se att tjugoåringen inte var färdig med gymnasiet. I tre år vikarierade Peter i alla ämnen på skolorna i norra Stockholm. Sedan tog han lärarexamen. Men fortsätte att ”kvacka”, vilket är skolspråk för att lära ut ett ämne man inte kan. Religionsläraren tar engelska eller tvärtom. På papperet ser det ut som om skolan hade behöriga lärare. ”Men jag var aldrig behörig i klassrummet.” Under sex år avverkade han ett tiotal skolor, ingen frågade om hans examen.

”När jag berättar för kolleger i utlandet att vi låter vem som helst driva en skola, att skolan får anställa vem som helst för att undervisa, att lärare inte nödvändigtvis behöver kunna ämnet, att ingen central kontroll finns av kunskaperna annat än i svenska, matte och engelska och att skolinspektörer när de väl kommer bokar tid två veckor i förväg – då tycker de att vi är galna.”

Peter är inte lärare längre. Han stod inte ut med bedrägeriet, säger han. Det skulle krävas en separat artikel att referera hans exempel på sveken mot eleverna: låtsasämnen, låtsaslärare, låtsasbetyg. ”En kollega godkände en hel klass i naturkunskap som varken kände till evolutionen eller hört Darwin nämnas. Han koncentrerade sig på ’miljön’.”

Liksom alla lärare i hans ålder är denne Peter mest bitter på lärarhögskolan. Han trodde att han skulle få lära hantverkets hemligheter. Hur man komponerar en lektion, förklarar abstraktioner, bemöter en provokation eller får i gång en tankspridd klass. Men just detta hade lärarhögskolan inte på programmet. Och nivån var sådan att man kunde klara av studierna parallellt med heltidsjobb. Examinationen bestod i att han lämnade in uppgifter han gjort hemma. Peter säger att det var möjligt att bli lärare utan att någonsin ha prövat på att undervisa. Det var som att få ut körkortet utan körlektioner.

Kan det verkligen stämma? Sten Arevik bekräftar. Han har undervisat på Lärarhögskolan i Stockholm tills den ”gudskelov” stängdes 2007. När han började 1994 liknade den ännu en professionell utbildning. Det fanns nivåer (progression) och en hel del metodik. Sedan upplöstes allting i ett myller av hundratals småkurser, somliga infantila, andra teoretiska bortom all rimlighet. Och metodiken utmönstrades till den grad att det kring 2006 kunde inträffa att lärarhögskolan släppte ut lärare som aldrig stått framför en klass. ”Lärare” var för övrigt ett ord på utgående. Man talade om ”vuxna i skolan”, som om det var dagis det handlade om. Också ”undervisning” ansågs ge fel signaler. Det hette ”verksamhet”.

”Alla som kunde fylla i en blankett kom in, många kom ut utan att kunna mer”, minns en lärare sin utbildning. Omdömet har bekräftats av en hel utredning. ”En hållbar lärarutbildning” (SOU 2008:109) tecknar bilden av lärarskolorna (dock inte alla) som akademisk slum. Utredaren Sigbrit Franke noterar särskilt att lärarstudenterna lider av ett speciellt handikapp. De har svårt att skilja mellan vetenskapliga och politiska texter.

Jag påminner om detta på det att vi blir varse den svenska lärarens övergivenhet. Om en magister inte kan sitt ämne eller verkar ha valt fel yrke, bär någon ett ansvar för att hon skickats ut i detta skick. Lärarutbildarna, helt uppenbart. Men inte bara de.

Kravet att avprofessionalisera läraryrket kom från flera håll. Från Kommunförbundet, som länge velat slopa alla krav på behörighet (man ville ha lärare som var mer flexibla), Lärarförbundet, som önskade att förskollärare och gymnasielärare skulle ha samma examen (det skulle höja de förras status), samt från akademiska experter, som menade att undervisning var av ondo. Barnen skall söka kunskap själva, varför läraren bara tog skada av att bli undervisad i undervisningskonst. Jag återkommer till dessa experter.

Usel utbildning är dock någonting som den enskilda kan avhjälpa. Man kan studera utomlands eller lära av kolleger. Utarmningen av pedagogiken var ett hårt slag mot läraryrket, men långtifrån det värsta.

Ingen människa med förnuft i behåll skulle komma på tanken att utfärda föreskrifter för hur författare skall berätta eller skådespelare gestalta sina roller. Konsten utforskar okänd mark och åtnjuter därför aningen starkare skydd i lagen än andra mänskliga uttryck. En annan grupp vars integritet värnas i lagstiftningen är utövare av offentlig makt.

Just därför intar läraryrket en unik position bland professioner. Det är det enda som är både konstnärligt och maktutövande på samma gång. Det finns ingen standardlösning på hur man gör begreppet ”tolerans” levande för en grupp elever. Men effekten av lärarens konsthantverk på Kalles kunskaper skall samma lärare betygsätta, vilket kan påverka Kalles väg i livet.

Därför var det som hände 1991 en kulturrevolution. Kanske bäst att göra det åskådligt.

Vi skriver 2009. En myndighetsperson sitter på tåget mellan Karlskrona och Växjö och talar högt i telefon om kriminella handlingar som en underordnad skulle ha begått. Skildringen är så rik på personuppgifter att passagerare kan identifiera både talaren och vem hon pratar om. Vad tror ni händer? Avsked på grått papper? Åtal för brott mot tystnadsplikt? Ja, ganska säkert, om myndigheten varit statlig.

Men den var kommunal. Det var skolchefen i Karlskrona som talade om en rektor. Inte så lämpligt, fann kommunen, men inte heller så graverande att förtroendet gick förlorat. Hon fick sitta kvar. (Först ett år senare, efter en liknande incident, fick denna chef lämna sin post, dock med ordentligt vederlag.)

Det här är inte anekdotisk evidens. Det är skillnaden mellan statlig och kommunal myndighetskultur. Den förra är impregnerad med principer om likabehandling, opartiskhet, rättssäkerhet, integritet. Den senare är van att laga efter lägligheten. Skillnaden framgår av statistiken: det är oftast kommuner, inte staten, som får sina beslut överprövade av domstol.

Mycket riktigt var just denna kulturskillnad det starkaste argumentet mot kommunaliseringen av lärarkåren. Skulle lokalpolitikerna respektera läraryrkets egenart? Tjugo år senare skriver Niklas Stenlås (vid Institutet för framtidsstudier) att kommunerna inte ens accepterade att lärare var ett kunskapsyrke. Det var ett jobb, vilket som helst. Och man lyckades faktiskt riva praktiskt taget alla skydd för lärarens integritet: anställningsskyddet, behörighetskraven, ämnenas timplaner, antal timmar man tvingas undervisa.

Betrakta den svenska paradoxen. Tjugo år efter reformen åtnjuter en journalist på en privat tidning starkare skydd mot påtryckningar än läraren/ämbetsmannen i den kommunala skolan. Det händer säkert att någon tubbas till att sockra recensioner eller påtvingas uppdrag man inte klarar av. Men väljer man att ställa till skandal – blir det skandal. I skolans värld verkar skandalen numera vara det normala. Låt mig bara ge några av det hundratal exempel på lärarens nuvarande ställning som vänliga läsare skickat in.

  • Engelskläraren kallas till rektorn som kräver att en viss elev skall få VG. Annars är det risk att flickan flyttar till en annan skola. Läraren vägrar. Hon blir anklagad för att ”inte se eleven”, ”motverka skolans mål”. Rektorn är säker på att eleven förtjänar VG. ”Hur kunde han bedöma det, han var ju idrottslärare. Tur att det finns nationella prov. Eleven blev knappt godkänd.”
  • På ett gymnasium i Bohuslän har man sedan 1997 inte haft en enda rektor som var behörig att undervisa på skolan. En var syokonsulent, en annan servitör (förlåt, ”serveringslärare” från en restaurangskola). Och ansvarade för naturvetarprogrammet.
  • År 1995, Örnsköldsvik. En svensklärare får anställning på villkoret att han också undervisar i matematik på högstadiet.
  • I akt och mening att höja betygsnivån får eleverna på en Stockholmsskola göra proven hemma. Lärarna förväntas hålla tyst om saken. Det gör de också. Det är föräldrar som slår larm.
  • En lärare på lågstadiet (Stockholm) anser att två elever behöver extra stöd i läsinlärning. Detta används mot henne vid löneförhandling. Hon arbetade ”exkluderande” i stället för ”inkluderande”.
  • En elev är missnöjd med VG i svenska och undrar om läraren menar att hon, läraren, är bättre på texttolkning än eleven. När läraren svarar ja på frågan blir hon uppkallad till rektorn för att förklara sitt beteende. Hon har kränkt eleven, anser rektorn.
  • Och så det mest fantastiska: ämnet livskunskap. Tonåringar har uppmanats av sin lärare att inför klassen bekänna om det finns alkoholism, psykiska sjukdomar eller annat traumatiskt i familjen. Eller om de blivit våldtagna. Hur det kändes, liksom.

En lärare som borde söka vård? Nej, ett nytt ämne. Eller, rättare sagt: en affärsprodukt som hundratalet kommuner inhandlat och gjort obligatoriskt. ”Livskunskap” finns inte i någon läroplan, saknar stöd i forskning. Enligt ”P 1 Kaliber”, som lyft fram skandalen, händer det att barnen inte får betyg om de vägrar lufta sina trauman inför klassen. Eller inte vill delta i ”sänkningsövningar” där de av läraren uppmanas att förnedra varandra, en upplevelse som anses höja deras ”sociala kompetens”.

Det finns ett långt och fult ord för allt detta: avprofessionalisering. Man frågar sig förstås hur detta blev möjligt. Har lärarna ingen fackförening? Jo, de har rent av två. Eller åtminstone en och en halv.

Gamla professioner vet med sig att det finns en konflikt mellan timliga intressen och integriteten. Det kan komma till uttryck i parallell organisering: Journalistförbundet och Publicistklubben; Läkarförbundet och Läkaresällskapet. Den ena värnar i första hand plånboken, den andra yrkets heder.

När kommunaliseringen kom på agendan 1989 var det två saker som stod fullständigt klara. Att under kommunalt styre skulle politikerna få bestämma vad som hädanefter menades med ”lärare”. Samt att reformen skulle stupa om majoriteten av lärarna sade nej. Inte ens Göran Persson skulle våga köra över en hel lärarkår.

På den tiden fanns det tre fackförbund för lärare (se faktarutan). Och det såg ut som om det skulle bli ett tydligt nej. Majoriteten i alla tre förbund var emot, visade enkäterna. Så hände någonting under maj månad 1989. Två av de tre förbunden bytte fot. Säkert spelade pengarna en viss roll. På ett ovanligt sätt blandades skolreformen ihop med avtalsrörelsen där Göran Persson lockade med ordentliga lönelyft. Med hans egna ord: ”Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det.”

Låt vara. Men de fackförbund som sade ja gjorde samtidigt ett annat val, det mellan att försvara lärarens integritet eller att bli en stor och mäktig organisation. Man valde det senare. Jag är inte säker att man verkligen hade sina lärare med sig på den saken. Men det är det speciella med det som i dag kal-las Lärarförbundet – att där är lärarna i minoritet.

Redan år 1969 hade det som då kallades Sveriges lärarförbund, och som organiserade lärare i de lägre klasserna och förskollärare beslutat att även folk utan utbildning kunde bli medlemmar. Numera räcker det att man arbetar med barn i någon form eller tänker göra det, för att vara ”lärare” i förbundets ögon, vilket inkluderar studenter, fritidspedagoger, elevassistenter och andra. Till och med skolledare, det vill säga arbetsgivarna.

Denna fackliga strategi gynnade förstås tillväxten. För lärarprofessionen blev den emellertid en katastrof. En sådan medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet. Snarare tvärtom: det blir ett fackligt intresse att tumma på kompetenskraven. Inte underligt att en del lärare inom Lärarförbundet har fattat tycke för den ideologi som hävdar att det där med fördjupning i ett ämne avspeglar en föråldrad kunskapssyn. Läraren är i stället ett slags proffs på lärande i största allmänhet, heter det, lika gångbar på alla stadier. Tänker man så är det logiskt att utnämna en fritidspedagog till rektor för gymnasiet.

Man kan förstå att kommunfolket applåderade denna jämställdhet. Om den största lärarorganisationen hävdar att det från pedagogisk synpunkt inte är någon större skillnad på lågstadiet och gymnasiet, vad är det som adjunkterna i Lärarnas riksförbund, den andra organisationen, bråkar om? Kanske försvarar de bara sina privilegier när de påstår att matematikläraren bör ha läst matematik.

Jag tar upp detta, för utan att ha den historien blir mycket av hätskheten i skoldebatten obegriplig. Lärarnas riksförbund, som endast organiserar behöriga lärare, anser att Lärarförbundet, som tömt begreppet lärare på innehåll, inte kan göra anspråk på att värna skolans kvalitet.

Facit: I dag är det mer regel än undantag att lågstadielärarna undervisar på högstadiet. Varannan lärare i grundskolan saknar utbildning i det ämne eller på den nivån där hon undervisar och var tionde fast anställd är inte lärare alls, utom i Lärarförbundets mening.

Två säkra tecken på avprofessionalisering: Lärarförbundet saknar statistik över vad deras medlemmar har för utbildning. Skolverket kan inte säga vad Sveriges åtta tusen rektorer har för meriter. Man saknar uppgifter om den detaljen, får jag höra. Men man vet att av dem som just nu utbildas till rektorer är drygt hälften lärare. De övriga, som förväntas utöva pedagogiskt mentorskap i skolan, saknar behörighet att undervisa där. De kan vara allt möjligt, från golfcoacher till militärer.

Missförstå mig rätt. Efter vad vi fått veta om lärarhögskolornas kvaliteter kan man inte hävda att just lärarexamen skulle borga för skolledarens kompetens. Jag vet lysande pedagoger som aldrig satt sin fot på sådan skola, och ett antal högst kompetenta chefredaktörer som inte gått på JMK. Men de är i regel erfarna journalister. Jag vägrar tro att det är bristen på rektorsämnen bland lärarna som åstadkommer denna rekryteringsbild. Det ser mer ut som om skolan var ett land koloniserat av främmande makt.

Det mest förbluffande är att allt detta förutsågs av kritikerna. Men då, 1989, talade de för döva öron. Allt gick så rasande fort. Den största skolreformen sedan grundskolans införande genomfördes utan utredning, konsekvensanalys, remissomgång. Det var – för att vara Sverige – ett högst ovanligt, närmast kuppartat förlopp. I januari blev Persson skolminister, i februari antydde han eventuell kommunalisering, i oktober hade han propositionen färdig och i december blev den lag.

En framtida historiker som läser riksdagsprotollen lär få svårt att förklara varför en reform som i decennier ansågs helt omöjlig att genomföra plötsligt blev av på detta sätt. Jag tror att för att fatta detta måste man lämna riksdagen och börja leta i Expressen.

”Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en ’överkvalificerad’ lärare tillgodose.”

Det var Sven Delblanc som skrev, och han hade en anledning.

Svenskt 1980-tal var ett vulgärt decennium. Det var pengarnas och populismens tid. Aldrig har orden ”konservativ” och ”tradition” haft en fulare klang. Libertarianer angrep idén att staten hade ett ansvar för kulturarvet; samma kulturarv framstod för vänstern som en tvångströja och ett hinder för ett nytt samhälle. Pragmatismen verkare vara alltings mått. I denna tidning menade filosofer att det kunde vara praktiskt med tortyr i vissa fall. Lärarstudenter som länge gått i snickarbyxor och hävdat att de också var arbetare (det var ju inget särskilt med läraryrket) började befolka fackexpeditionerna. De var skeptiska till kulturarvet. Det mesta av det var ju så borgerligt. Det var ”folkets kultur” som var den genuina och demokratiska.

Så kom den då, folkets kultur, i skepnad av en snickare från Skåne. ”Krig mot lärarna”, utropade rubrikerna. Det var skolstyrelsens ordförande i Åstorp, S-ombudsmannen Gösta Brodin, som höjde jämlikhetens fana. ”Lärarna jobbar bara halvtid, men har fullt betalt”, avslöjade han i Expressen i december 1982. De hade lön även när de inte undervisade! Och så var det de långa loven. Det var ett rättvisekrav att de arbetande delade samma villkor. Brodin framställde lärarna som snyltare på välfärden: de var slöa, egoistiska, ett skrå som bevakade orättmätiga privilegier.

Ombudsmannen från Åstorp hade talang för utspel, så medier hängde på. Än i dag minns folk hur han i tv-rutan, frustande av rättvis vrede, sliter i dörren till en skola som är stängd på loven. Han fick anhängare på många håll. Träfacket motionerade om översyn av pedagogernas privilegier, partidistriktet erbjöd riksdagsplats och av LO nominerades Brodin till styrelsen för löntagarfonderna. Och faktiskt ledde hans kampanjer mot lärarna till att staten satte i gång en översyn av lärarnas villkor.

Det är nog inte fel att säga att 80-talets populism var det momentum som hjälpte Göran Persson att få igenom sitt beslut. Året då skolan överlämnades till kommunerna surfade Ny demokrati in i riksdagen. På samma våg. Vilket belyses av Brodins vidare öden. När han var färdig med lärarna upptäckte han att det fanns andra som parasiterade på välfärden. År 2002 ledde han motståndet mot en flyktingförläggning i kommunen, krävde hivtest på utländska barn i Åstorps skolor, bildade så småningom lokalpartiet ”Kommunens framtid” och uteslöts ur SAP. Han avled 2008. Brodins parti finns inte heller längre. Men hans kamrater från den tiden ingår i den inre kretsen av Sverigedemokraterna.

Maciej Zaremba

 

Hem till skolan/Fakta

Lärarnas Organisationer

Vid tidpunkten för beslutet  om skolans kommunalisering fanns tre fackliga organisationer. 1. Lärarnas riksförbund, som organiserade de högutbildade gymnasielärarna i första hand och ingick i Saco, 2. Sveriges lärarförbund (låg- och mellanstadielärarna samt förskolan) och 3. Svenska facklärarförbundet, båda inom TCO.

År 1991, efter beslutet om skolans kommunalisering, gick de två senare organisationerna samman i Lärarförbundet. Lärarnas riksförbundhar cirka 85 000 medlemmar.

Lärarförbundets medlemmar

På sin kongress 2007 beslutade Lärarförbundet att hädanefter kalla också daghem och fritidshem för skolor. Därmed skulle förbundets alla medlemmar som arbetar där benämnas ”lärare”. Enligt samma dokument anses ”elev” beteckna såväl ett barn på dagis som en student på universitetet. Syftet sägs vara att ”markera och politiskt flytta fram positionerna för dessa skolverksamheter”.

Lärarförbundets Henrik Westerman uppger att man saknar statistik över medlemmarnas utbildning. Men av de 230 000 arbetar cirka 100 000 på någon form av skola, inte nödvändigtvis som lärare. 78 000 finns på dag- och fritidshem, 28 000 är studenter, cirka 25 000 pensionärer, 6 000 är skolledare. Enligt Lärarförbundets språkbruk ingår alla dessa i ”lärarprofessionen”.

Rektorernas yrkesbakgrund

Skolverket kan inte  ge några uppgifter om de 8 000 svenska rektorernas meriter. Men de 2 200 som för närvarande genomgår rektorsutbildningen (30 högskolepoäng fördelade på 10 p skoljuridik, 10 p mål och resultatstyrning, 10 p ledarskap) har besvarat en enkät. Enligt den har 58 procent lärarbakgrund 17 procent är förskollärare, 4 procent fritidspedagoger, 16 procent har annan bakgrund, exempelvis socionom, psykolog, syokonsulent, yrkesvägledare, civilekonom, civilingenjör, officer. Fem procent har inte svarat.

Litteratur:

  • ”Kommunaliseringen av skolan” (Ekerlids förlag 2011).
  • Hans Albin Larsson: ”Skola eller kommunal ungdomsomsorg” (SNS 2002).
  • Camilla Löf: ”Med livet på schemat. Om skolämnet livskunskap och den riskfyllda barndomen” (Malmö högskola 2011).
  • Gunnar Ohrlander: ”Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare” (Optimal 2009).
  • Jonas Olofsson: ”Krisen i skolan” (Borea 2010).
  • Johanna Ringarp: ”Professionens problematik” (Makadam 2011).
  • SOU 2008:109 ”En hållbar lärarutbildning”.
  • SR ”P 1 Kaliber”, två program om livskunskap:

 

5. ”Det är ingen vacker syn.”
       Så tog teknokraterna kommandot över skolan

Magnus säger att den bästa surfningen är vid mynningen av Oregonfloden. Han har redan sett ut platsen där han skall slå sig ned samt tagit reda på allt om green card och övriga tillstånd som krävs. Men än så länge löder han rör på Universitetsholmens gymnasium i Malmö.

Jag kom till Malmö med ett problem. Finns det ett ”höger” och ett ”vänster” i skolfrågan? Är det sant, som det påstås, att Jan Björklunds nya yrkesskola, som inte automatiskt ger behörighet till högre studier, syftar till att återskapa klassamhället?

Jag hade mina tvivel. Det lät på kritikerna som om de såg ned på hantverksyrken. De talade om jämlikhet men verkade samtidigt tvivla på att någon kunde bli snickare av egen vilja. Som om förklaringen till att det alls fanns hantverkare i vårt land bestod av att de inte förstått att bli socionomer. Eller kanske misslyckats med det.

Jag frågar eleverna i rörverkstan om deras framtidsplaner. Dragan räknar med att ta över pappas rörfirma och kanske expandera. Först i Danmark, sedan får man se. Felix, som helst spelar rugby, tänker dra till England. Där ligger rören utanpå fasaderna, gott om frostskador, rena drömmen för en plumber. Oskar, som pluggar till kylmontör, skall gå till sjöss. Tre veckor i tropikerna, tre veckor ledigt. Toppen, tycker Oskar. Men flickvännen därhemma? ”Flickvän får man ombord.”

De är missnöjda med utbildningen. ”För litet rör, för mycket av det andra.” Det andra är historia och en ”estetisk kurs”. Bortkastad tid, säger de unisont. ”Rita gubbar på en dataskärm och leka photoshop, vad ska man med det till?”

Läraren ser ut att ta deras framtid på allvar. Efter varje korrekt hopsatt grenrör får de ett omdöme – och skriver en faktura. Vad säger han om deras framtidsplaner? Högst realistiska, vill han mena. Av de sexton i hans förra klass fick fjorton jobb direkt. Och särskilt på lyxkryssare är det ont om kyltekniker.

I matsalen får jag sällskap av Bahir, också han på kyllinjen, och Sara som vill bli arkitekt. ”Jag fattar inte”, stönar Bahir. ”Först dagis, sedan nio år i skola, sedan tre år gymnasium och så fem år till? Hur står du ut?” Ser man på statistiken är hans framtid tryggad. För henne är det inte lika ljust.

Kommen så långt var jag beredd att tycka att den nya yrkesskolan var en bra reform. Om morgondagens Bahir en dag tröttnar på rördragning – vad hindrar honom från att ta studenten efteråt?

Alltför mycket, menar Björn Andersson, rektor för Universitetsholmens gymnasium. Till exempel språket. De hundra timmar svenska (på tre år) är knappast nog för att läsa vidare. Det är inte ens tillräckligt för att ta sig fram i världen. Han tycker inte att det är någon bra reform. Hantverk är inte vad det en gång varit. Numera behöver en bilmek engelska för att förstå manualen, felsökning på en modern kärra ligger på en hög abstraktionsnivå och en rörmokare behöver kulturkunskap så att han inte stövlar in till en muslimsk familj på en fredag. Men Andersson förstår varför reformen kommit till.

”Vårt skolsystem är bland det värsta som finns. Det är elakt. Lurar ungdomar som har tretton IG i sitt slutbetyg att vifta med studentmössan.” Problemet för hans elever är inte att gymnasiet är för svårt, det är att grundskolan är för lätt. Inte gör sitt jobb.

Det har jag nu hört många gånger. Alltså kan man inte påstå att det är yrkesskolan som stänger Bahir ute från vidare studier (på det att vi får de hantverkare Sverige behöver). Han är kanhända redan utestängd, av sin grundskola. Reformen ser mera ut som en nödutgång för de ungdomar som annars skulle ha hoppat av gymnasiet. Då kan man kanske hoppas att den är en temporär lösning. Men just nu anpassar Sverige ungas livsval efter kvaliteten på deras grundskola.

Ingen vacker syn. Men det verkar som om de flesta insett läget. Oppositionen framför protester, men utan magstöd. Partierna tycks överens om att något måste göras. I fjol var det knappt 70 procent som fullföljde gymnasiet.

Desto svårare är det att förstå hetsen mot skolministern.

Inte sedan Olof Palmes dagar har en svensk politiker väckt sådana aggressioner. ”Caligula” hör till de lindrigare omdömena. Jag läser bloggar där skolministern jämförs med Adolf Hitler. Författaren är anonym men säger sig vara lärare. I historia.

”Det går inte att diskutera skolan konstruktivt”, säger Johan Kant, biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge. I hans socialdemokratiska skolförening skäller alla på Jan Björklund. Kant förstår inte: ”Det är ju våran politik han genomför. Björklund snodde Thomas Östros skolmanifest rakt av.”

Nej, skoldebatten passar inte in på höger-vänsterskalan. Haninge är det bästa exemplet. Där har kommunens socialdemokrater och moderater gett Mats Öhlin, en gång Norrbottenkommunist, fria händer att göra om ”trivselskolan” till kunskapsskola. Den skarpaste kritiken mot vad Jan Björklund kallar flumskolan har i själva verket i över ett decennium levererats från vänster: Gunnar Ohrlander (signaturen Gormander), LO-utredaren Gudmund Larsson, Thomas Östros. Argast av alla är ärkeradikalen och skådespelaren Roland Jansson, som misstänker trivselpedagogerna för en kapitalistisk konspiration. När de säger ”det gör inget att du inte kan skriva läsa och räkna, du är en lika bra människa i alla fall” vill de egentligen hålla proletariatet i okunnighet.

Om nu höger och vänster verkar överens – varifrån all hätskheten? Låt oss först se hur den kommer till uttryck.

Martin Karlberg är ovanlig för att vara forskare i pedagogik. Han menar att hans rön skall vara läraren till nytta. Redan av det skälet fick han utstå kritik av kollegerna. ”Vaddå nytta? Forskningen är fri!”. Hans avhandling jämför två metoder att bemöta störande elever och mynnar ut i att det är bäst att igno­rera deras stök och i stället ta dem på bar gärning var gång de gör något vettigt. Noll piska och tjat, med andra ord, desto mera bekräftelse.

Det var väl god forskning? Inte så säkert. ”Kapitalismens städgumma” blev han kallad under ett seminarium. Genom att försöka få bråkmakare snälla bidrog han till förtrycket av arbetarklassen. Och till disputationen kom en professor ända från Örebro. När det var över spände han blicken i disputanden: ”Vad har du egentligen för människosyn?”

Det lät som en retorisk fråga. Karlberg har fått den många gånger förut, säger han. Det kan tänkas att han får svårt med anslag till vidare forskning. Det är det som gör svensk pedagogik så speciell. Den har de rätta svaren.

Samme professor visste redan år 2002 att berätta vad som gick fel med skolan. Den blev krossad av ”en välplanerad högervåg”. Hur en våg planeras framgår inte av artikeln, men vi får veta att både Thatcher, Reagan och mänskliga rättigheter ingick i konspirationen. Varför de ville krossa skolan? Det framgår inte. Kanske är det självklart.

Jag trodde att ”pedagog” betydde lärare. Men i kollegierummen uttalas ordet oftast med en fnysning. Nej, här har vi inga sådana. Pedagogerna, får jag höra, förstår sig inte på skolan men har en stor makt över den. Skriver läro­planer, sitter på Skolverket och utfärdar regler, styr lärarutbildningen. Till och med somliga pedagogikprofessorer talar om ”pedagogmaffian”. Så vilka är de och vad har de gemensamt?

För elva år sedan frågade sig professor Harald Eklund om inte ämnet pedagogik borde läggas ned. Det kom till för att utvärdera och utveckla lärmetoderna. Men Eklunds genomgång av samtliga 165 avhandlingar åren 1993–97 visade att bara några få av dem hade bäring på lärarens arbete. De övriga passade bättre på historiska, sociologiska eller statsvetenskapliga fakulteten.

Alldeles nyligen upprepades Eklunds granskning av docent Knut Sundell på Socialstyrelsen, med samma resultat. De allra flesta avhandlingar i pedagogik åren 1997–2006 saknade relevans för lärarens verklighet. De kunde handla om hur det är att vara vicerektor och kvinna, om utbildningssystemets förändring i Bengalen (perioden 1781–1835), 70-talets svenska sexualpolitik, gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik, om vad spansk boendemiljö betyder för äldre kvinnor, om fostran inom fotboll och golf (det finns en skillnad!) om hur ishockeycoacher rekryteras, om studenters motions­vanor i Umeå (jämfört med i Madison), eller om ”universitetsstudenters berättelser om kvalitativa förändringar av sätt att erfara situationers mening under utbildningspraktik”.

Ytterst få av avhandlingarna utforskade lärometoderna. Och när Knut Sundell sorterat bort dem som inte höll måttet återstod (av 200 undersökta) två eller tre som kunde vara till glädje för en metodhungrig lärare. Det är som om pedagogiken skydde nästan allt som har med klassrummet att göra. Dyker ”läraren” ändå upp är det ofta som ett ufo från den intertextuella rymden. Ett projekt studerar ”utifrån ett kritiskt och problematiserande perspektiv … hur lärare och elever representeras, och därmed konstrueras och positioneras i ett urval av aktuella, men också politiskt och pedagogiskt betydelsefulla, policytexter.”

Den svenska universitetspedagogiken utmärkte sig på flera sätt, fann Sundell. Den var extremt inåtvänd. Det finns cirka 120 professorer i ämnet i vårt land, de flesta av dem (65 procent) har på tio år inte förekommit på Web on science, alltså inte citerats i någon ansedd publikation utanför Sverige, vilket måste vara ett rekord. När en vetenskap förlorar kontakten med det internationella forskarsamhället, ”kan ett grundläggande krav på kritisk distans till det egna studieobjektet försvinna i en konstruerad samstämmighet”, varnar rapporten från Socialstyrelsen.

Ett annat ord för ”konstruerad samstämmighet” är ideologi. Det är det som gör att man vet på förhand vad andra har i sinnet. När jag frågar en av de mest namnkunniga pedagogikprofessorerna om Gunnar Ohrlanders kritik av lärarutbildningen kommer en räcka invektiv: ”antiintellektuell, okunnig, charlatan … Det är hemskt att han fått sånt genomslag för sina dumheter.” Vilka dumheter, mera konkret? Det kan hon inte säga, Ohrlanders bok har hon inte läst.

Den dråpligaste mening jag lyckats hitta i offentlig prosa lyder: ”I Jämtlands län ges alla möjlighet till en lustfylld och trygg sexualitet.” Men följande är nästan bättre: ”Lagstadga barns rätt att utvecklas med lust i trygghet!”

Lagstadgad trygghet, det kan jag ta. Men lagstadgad lust? ”Hur är din lust i dag, min son? Tack, pappa, den känns trygg. Den är ju numera lagstadgad, som du vet.”

Texten som följer, på hackig svenska, manar till motstånd mot övermakten. Till denna räknas såväl rege­ring som opposition. Deras brott: de misshandlar svenska barn. Medlen: prov och betyg i skolan. Och lärare som undervisar! Motivbild: partierna tycker att barn är mindre värda. Alternativmotiv: partierna är dumma. Okunniga, står det. Författarna tycks ha gett upp hoppet om att svenskar skall förstå hur illa de behandlar sina barn. Man överväger att åberopa FN-konventionen. Så att barnen får lusten åter.

Det måste till starka känslor, lojaliteter eller kanske grupptryck för att en akademiker skall skriva under något så vårdslöst formulerat, konspirativt i tanken och barnsligt i tilltalet. Just därför är aktstycket så intressant. Författaren till ”Barnuppropet” på internet är förre chefen för Skolverket Mats Ekholm. Bland undertecknarna finns över sextio professorer. De flesta i pedagogik. De som utbildar våra lärare och fördelar forskningspengar.

Jag hoppas att någon nedtecknar detta upprop på pergament och sänker det i Riksarkivet. Det är en källa av dignitet. Om merparten av landets auktoriteter i pedagogik anser det skadligt med ”lärarcentrerad undervisning” och ”kunskapskontroller” förstår man bättre varför lärarutbildningen slutat utbilda lärare och elever kommer till högstadiet utan att ha lärt alfabetet. Eller, för den delen, varför forskare som sökt botemedel mot skolförfallet stötts ut från de pedagogiska fakulteten. Bo Sundblad, som larmat om den sjunkande läskunnigheten, Lennart Grosin, vars forskning om framgångsrika skolor tillämpats med framgång i Haninge kommun.

Vad som är mycket svårare att förstå är hur nästan en hel vetenskap kan genomträngas av ideologi till den grad att den blir immun mot verkligheten. Den pedagogik som så hett försvaras i ”Barnuppropet” är densamma vars effekter jag skildrat i dessa reportage. ”Elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning” ser fint ut i teorin, men i våra skolor betyder det allt som oftast lärare som slutat undervisa, upplösta ämnen, avsaknad av struktur, av feedback och av uppföljning av vad barn lärt sig. Dessa metoder har dessutom dömts ut som verkningslösa eller direkt skadliga i professor John Hatties globala undersökning av lärandets villkor.

Lyssnar man till Jan Björklund verkar saken ganska enkel. Det är flumvänstern, människor med överdrivet antiauktoritär läggning, därtill allergiska mot betyg, kontroll, ordning och kunskapstraditioner som fått alldeles för mycket att säga till om i skolan. Och det kan ju se så ut. Men inför så starkt allergiska reaktioner blir man nyfiken på vad allergin kommer från.

Det vore övermodigt av mig att försöka ge en förklaring. Men även halvdana hypoteser kan föra samtalet framåt. Så låt mig framföra några stycken. Kan det vara så att skolkrisen inte började med väns­tern utan med politiken som ingenjörskonst?

Hur skall man förstå följande mening ur en betygsutredning?

”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.”

Ja, ni läser rätt. En statlig utredning fruktar för kunskap i skolan. Året är 1973, utbildningsministern heter Ingvar Carlsson, det är litet för tidigt för att skylla på flumvänstern.

I sin bok ”Att överleva som lärare” framför Gunnar Ohrlander en intressant tanke. Nämligen att rötterna till skolkrisen borde sökas i en auktoritär idé som tog form under 40-talet, av allt att döma under intryck av världskriget. På initiativ av högermannen Gösta Bagge ställdes ”fostran” före ”kunskap” som skolans uppgift: ”… skolans yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets vidaste och djupaste mening.”

Man kunde säga att skolan därmed övertog statskyrkans roll. Intressant nog hade inget parti något att invända. Det var bara liberala DN som protesterade. Att sätta fostran före kunskap kan göra skolan till lovligt byte för ideologier, varnades i ledaren den 14 januari 1944. Det var profetiska ord.

Ohrlander visar hur denna ambition med skolan – att den skall forma snarare än bilda – blir allt starkare medan tiden går, och allt mindre kontroversiell. Det blir på folkpartisten Birgit Rhodes tid som skolminister (1978) som målet ”kunskap” helt försvinner från läroplanens portalparagraf. ”Skolans viktigaste uppgift är att främja varje elevs allsidiga utveckling. Skolan skall därvid söka bidra till att ele­verna utvecklar självständighet, kritiskt tänkande samt samarbetsförmåga och handlingslust.”

Rent teknokratiska formuleringar, när man tänker efter. Som vore ”kritiskt tänkande” ett torrsim, som kunde övas utanför historiska sammanhang. Men så var atmosfären på den tiden. Historien framstod som något som man övervunnit, som en barnsjukdom. Sverige var modernitetens spjutspets, gamla insikter var till föga nytta, ty framtiden framstod ännu som helt ny. Vilken kunskap som var giltig – det fick man se.

Tänker man så blir det begripligt varför John Deweys idéer fick ett så bedövande genomslag i ingenjörernas 50-tal. Jag antar att han också är auktoritet för de pedagoger som undertecknat ”Barnuppropet”.

Denne amerikanske pedagog invände mot idén att det skulle finnas någon fast kunskap, giltig i alla tider. Vad som var kunskap för den ene behövde inte vara det för andra, beroende på vad de hade för behov. Kunskap var det som var samhällsnyttigt. Helst skulle man inte tala om ”kunskap” utan om ”det vi vet”. Det erövrades bäst i praktiken: ”learning by doing”. ”Tillspetsat kan man hävda att Dewey betraktade sanningen som den insikt som gjorde människan trygg”, skriver den norske professorn Asmund L Strømnes.

Dock menade Dewey – och här kommer själva grundproblemet – att människan är ett djur skapat för att verka för det allmänna bästa, samhällsnyttan. (Ja, det är nog Rousseaus idé om det oförstörda barnet som skymtar i bakgrunden.) Grovt förenklat: befriat från kungalängder, konservativa lärare och annan barlast skulle barnet, om det ”socialiserats” på rätt sätt, pröva sig fram till rätt kunskap – det garanterades av dess drift till samhällsnytta.

Att John Deweys pedagogik för hundra år sedan blev så populär är begripligt. Dess udd var riktad mot den tidens skoldressyr. Att den i Sverige sedan 60-talet blivit närmast pedagogisk statsideologi kan bero på att den gick så väl ihop med den sociala ingenjörskonsten, vars utopi var att bygga ett system som oberoende av vilka människor det befolkades av, skulle producera rättvisa och de önskade värderingarna.

Redan på 1910-talet utsattes Deweys idéer för en förödande kritik av ingen mind­re än Émile Durkheim. Det var farligt, menade den franske sociologen, att försöka ta död på idén om en kunskap som var opersonlig, allmängiltig och varaktig, liksom att inte göra skillnad på förnuft och moral. Durkheim döpte Deweys filosofi till logisk utilitarism. Man gör sig en ganska platt bild av människan om man tror att det är nyttan som vägleder hennes kunskapstörst. Hon söker också kunskap som gör ont.

Självfallet kan Deweys pedagogik, i rätta lärarhänder och i lagom doser, ge utmärkta resultat. Men när den blir till en statsideologi, hanterad av massutbildade professorer, är det avigsidorna som slår igenom. Den starka betoningen av elevens lust och trivsel leder till idén att i lärandet får ingenting ta emot, ”kunskap” blir något suspekt, läraren ett hinder, ”aktivitetspedagogik” i värs­ta fall till en ursäkt för lärarens lättja och inkompetens. Behöver jag tillägga hur väl allt detta går ihop med kommunala ekonomichefers önskan att göra läraren utbytbar?

Så hanterad kan Deweys frihetliga ansats förvandlas till sin motsats. Den blir auktoritär och manipulativ. Eleven skall förvisso söka kunskap själv – men i läroplanen har pedagogerna redan slagit fast vilka sunda värderingar som sökandet skall leda till. Detta märks särskilt tydligt i svenska läroböcker. Läser man exempelvis om ”feodalism” fattar man inget av dess dynamik (för få historiska uppgifter) men inser att feodalism var fel.

Jag tror knappast att trivselpedagogiken kunnat dominera så länge om den inte smält samman med ett annat historiskt fenomen: den svenska allergin mot betygen. Kunskap kan mätas, och mätt vill man inte bli, för då blir man bedömd – nej, värre: man blir dömd!

Jag skriver svenska allergin, för jag vet inget annat land där frågan om betyg i årskurs sju ger braskande rubriker. Den har onekligen varit destruktiv för skolan. Den är irrationell, vill jag påstå. Men den är fullt begriplig.

När en fransk eller polsk elev får ett IG är det provet, inte eleven, som blir underkänt. Detta har också gällt i Sverige fram till 60-talet. Men därefter och i trettio långa år har svenska elever fått betyg som inte värderade vad de gjort utan vad de var. Ett IG sade inte: det här duger inte, försök igen. Det sade: Det är du som inte duger.

Först 1995 avskaffades det relativa betygssystemet. Låt oss påminna vad det handlade om. År 1883 deklarerade den brittiske forskaren Francis Galton att ”normalfördelning”, det vill säga Gauss kurva (the Bell curve) som beskriver utfallet av slumpstyrda naturfenomen, också gällde människans begåvning.

Få människor är mycket korta, de flesta av medellängd, få över 190 centimeter. Desamma gällde för intelligensen, hävdade Galton. Och den gick i arv. Men eftersom de obegåvade (som ofta var fattiga, just för att de var dumma, enligt Galton) fick allt fler barn, riskerade nationen att fördummas. Detta är grunden till rashygienen.

På trettiotalet översatte ett fåtal stater, däribland Sverige, denna pseudovetenskap till steriliseringslagar. Den svenska gällde fram till 1976. Inte sällan var det svaga resultat i skolan (eller ett misslyckat konfirmationsförhör) som ledde till att vederbörande pekades ut som ”mindervärdig” och tvingades till operation.

Det relativa betygssystemet utgick från samma teori som rashygienen. Elevernas studieresultat ansågs avspegla deras medfödda begåvning. Och då den senare ansågs normalfördelad, precis som längden på deras kroppar, skulle 7 procent av varje årskull underkännas, 24 procent få en tvåa, 38 procent trea, 24 procent en fyra och 7 procent en femma. Hittills hade betygen haft en dubbel roll: kommunikation mellan lärare och elev och information till högre skolor. Hädanefter blev de till rent sorteringsinstrument.

Hur många svenskar minns repliken ”femmorna har tagit slut”? Skolorna ålades att se till att deras betygssnitt inte avvek från planen. Bildligt talat: om alla klasser i en kommun haft en egen Stavros Louca, måste likväl var trettonde av eleverna bli underkänd i matematik. Den gode Stavros ambition i klass 9A (att få alla godkända) var inte bara fåfäng i 70-talets Sverige. Den var ett sabotage mot statsplaneringen. Det skulle komma ett samtal från länsskolnämnden och en Stavros återkallas till ordningen. Bokstavligen, sådant har hänt.

(Humanistiskt sinnade lärare gjorde motstånd, förstås. De kunde invända att fötterna är biologiskt förutbestämda, men inte innehållet i tolvåringens huvud. Kulturen lyder inte samma lagar som naturen. Visst kan man mäta skillnaden mellan Albert Einsteins och Maria Callas fötter, men hur mäter man avståndet mellan deras ”prestationer”? Men den tidens politiker var inte humanister. De var ingenjörer.)

Med denna historia i bakhuvudet blir det lättare att förstå varför många tänker ”utslagning” när de hör ”betyg” och att de ryggar inför tanken att testa tioåringens läsförmåga. Svensk skola har i decennier talat med dubbel tunga. Klädsam humanism på ytan, men därunder survival of the fittest. Vi ”främjar varje elevs allsidiga utveckling”, men sju procent skall slås ut på vägen, hur de än försöker.

Av alla olyckor som drabbat skolsy­stemet måste de trettio åren med Gauss­kurvan vara den ojämförligt största. De skapade en svårbotad allergi mot bedömningar, eroderade lärarkonsensus om vad som var godkänd kunskap (det var ju inte kunskapsnivån de bedömde utan utfallet av elevers inbördes konkurrens) och korrumperade skoldebatt och forskning för många år framöver. Folk som hävdar att kunskaper måste kunna mätas och värderas misstänks för att vilja sortera människor. Trivselpedagogiken, hur misslyckad dess effekter än är, framstår som frälsare från socialdarwinismen.

Det är den inte, ty i Sverige är också den smittad av Galtons läror. Det var skolchefen i Haninge Mats Öhlin som gjorde mig uppmärksam på den saken. När trivselpedagoger skall förklara varför deras metoder inte gett avsedda resultat hänvisar de i regel till att elevunderlaget inte håller måttet. För många ”lågpresterande” i den skolan, det vill säga barn till utlänningar och lågutbildade. Vad är detta, undrar Mats Öhlin, om inte socialdarwinism, låt vara i progressiv förpackning? Förr var det biologin, nu är det ”social bakgrund” som skall förklara varför somliga är tillspillogivna på förhand.

Det är svårt att sätta punkt för detta reportage. Det finns så mycket mer att diskutera. Finns det ett alexanderhugg för den härva av idioti som är det svenska betygssystemet, som fördärvar elevernas idé om kunskap, gör lärarna till utredningssekreterare och rektorerna till ekonomichefer? Jag tror det. Kan man diskutera skolformer på ett smartare sätt än att ställa friskolan mot den kommunala? Det måste vara möjligt.

Är det rimligt att en skola får hanteras som en ren kapitalinvestering? Nej, det är inte rimligt. Skulle det vara möjligt att åstadkomma en läroplan som var begriplig och realistisk? Alldeles säkert, men inte om Skolverket får uppdraget. Den måste skrivas av människor som tillbringar sina dagar i klassrummet.

Jag hoppas att det framgått att den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ”högern” kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ”vänstern” dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. Eller näst intill.

Om jag får ha en mening i skolfrågan får den lyda att om man inte hejdar den processen blir det omöjligt att återskapa en skola värdig namnet. I boken ”Kommunaliseringen av skolan” skriver historikern Niklas Stenlås att lärarnas arbetsgivare verkar ha bestämt sig för att helt jämställa läraren med övriga tjänstemän. Man syftar till att endast den tid läraren tillbringar i klassrummet skall räknas som arbetad tid.

Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.

Så min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget.

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Mobbarna och rättvisan

 

Dessa artiklar finns utgivna som bok på DN-förlaget.

http://www.adlibris.com/se/bok/mobbarna-och-rattvisan-9789186569266

Här kan man läsa valda delar.

Denna artikelserie finns också på polska.
Ten reportaż w przekładzie na polski ukazał sie nakładem wydawnictwa Agora w książce „Polski hydraulik i nowe opowiesci ze Szwecji.” http://www.agora.pl/agora/1,108805,14830608,Ksiazka__Polski_hydraulik_i_nowe_opowiesci_ze_Szwecji_.html

 

 

  1. ”Säg inget vänligt till mig”

– Säg inget vänligt till mig. Får jag en komplimang tror jag att det följer ett slag efter.

Hon talar fort, kastar forskande blickar på mig. Hon är mycket detaljerad: datum, namn, omständigheter. Ibland stockar sig rösten, det kommer tårar, men hon tar sig samman. Jag törs knappt ställa frågor, orolig för att hon skall ta sina pärmar och gå.

Kerstin lider av PTSD. Posttraumatiskt stressyndrom, svårt att uttala och olidligt att leva med. Människan blir som en strykrädd hund. De posttraumatiska smyger längs väggar, rädda för andra. De rids av maror om natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken. Somliga får hallucinationer, torgskräck eller andra fobier. När det pågått länge kan tillståndet bli självförstärkande. De blir besatta av att berätta om sin olycka, vilket är mer än omgivningen tål. De kan se orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer. Deras personlighet är förändrad eller, snarare, förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till. Suicidstatistiken visar att många misslyckas med den saken.

Länge tog man för givet att detta tillstånd var något osvenskt, som flutit i land med krigsoffren. Stod det inte i boken att så starka krisreaktioner följde på ”händelser utanför normal livs­erfarenhet” och trauman av livshotande slag? Denna övertygelse ledde till att samma åkomma fick olika diagnoser. En person från Somalia kunde lida av PTSD. Om vårdbiträdet från Falun skrev läkarna däremot ”utbränd”.

Psykiatrikern Per Borgå, med förflutet på Röda korset blev förbryllad när han en dag fick in en svensk förskollärare med samma symtom som hans krigsoffer. Med när han lyssnat till henne föll bitarna på plats. Jo, hon var utsatt för livshotande händelser. Visserligen var det ingen som hotade med gevär. Men arbetskamraternas beteende signalerade att de ville se henne död.

Var tredje infödd svensk som uppsöker psykiatrin visar tecken på PTSD, skriver Per Borgå i Läkartidningen nr 47/05. Sjukdomen kan följa på ”naturliga” trauman, som hos överlevande från ”Estonia”. Men de svåraste fallen är människors verk, säger Borgå. Och de är alltså häpnadsväckande många. ”Posttraumatiskt stressyndrom är en folksjukdom”, skriver Per Borgå i artikeln.

Också jag var länge skeptisk till att någon kunde ådra sig tortyrskador på en avtalsreglerad vårdcentral. Det är en sak att läsa sig till sådant, en annan att inse. Det var ett gäng marockanska ligister och en distriktssköterska som öppnade mina ögon. De förra rånade mig i våras i Bryssels tunnelbana. Det gick inte särskilt våldsamt till, men efteråt var jag en annan person. I två dagar var jag nog rasist. Kunde inte tänka på annat, såg en bandit i varje ung arab, hjärtat slog dubbelslag, händerna svettades. Jag undrade vem jag var som lät mig rånas, hörde deras skratt och såg mig nästan med deras ögon. Det var inte tal om att få något arbete uträttat i det tillståndet. Köpte teaterbiljett, men hittade inte till teatern. Det gick över efter två dagar och var bortglömt efter fem.

Distriktssköterskan Carina har haft det så i sex månader. Fast egentligen värre, eftersom i hennes fall stod myndigheterna på tjuvarnas sida. Och det var inte någon laptop som kan ersättas, som de rövade, utan hennes heder.

När jag mötte henne i mars förra året ställde jag journalistens enfaldiga fråga: Vilket var det värsta med det som hänt? Hon tänkte efter länge, brast sedan ut i gråt. ”Jag har ingen tillit kvar. Till … mänskligheten.”

Det var där och då som det här reportaget började. Månaden innan hade jag intervjuat en överlevande från Förintelsen. Den gamle mannen sade någonting som jag fann närmast oanständigt: Att åren i Auschwitz gjorde honom till en bättre människa. Han lärde sig att förtrösta, sade han. Han var förvisso mycket ung, hade osannolik tur, men förtröstan? ”Ja”, sade han, ”nazisterna kunde inte rubba min tilltro till människan. De var ju nazister. Men dem jag litade på svek mig inte. Det är därför jag lever.”

Så låt oss se hur Carina förlorade förtröstan. På våren 2008 får hon många samtal från äldrevårdens larmcentral … ”Varför kom ingen till fru Nilsson i dag?” Carina är distriktssköterska i hemtjänsten, ansvarig för ett 80-tal patienter. Hembesök, injektioner, såromläggningar. Det är inte första gången som det klagas på uteblivna besök. I september blir hon klar över orsaken. Två av hennes kolleger hinner inte med besöken. Den ena ertappas på stor­köpet, den andra hos frissan. ”Så här får det inte gå till. Vi går inte privata ärenden på arbetstid”, säger Carina under ett möte med enhetschefen och de två kollegerna. Det kan inte uteslutas att hon låter upprörd.

Tio dagar senare blir hon omplacerad till ett ensamt arbete med lägre lön. Hon utgör ett arbetsmiljöproblem, förklarar cheferna. ”Kollegerna klagar på dig, de känner sig påpassade och kränkta.” Hur många har klagat, vad säger de? Det tänker cheferna inte gå in på. Men väldigt många, skall hon veta. Carina nöjer sig inte med det svaret, hon insisterar. Hur många har klagat på mig? ”Femton.”

”Marken försvann under mina fötter. Har alla som stött och berömt mig genom åren varit falska?” Hon går runt bland kollegerna. ”Vad har du emot mig? Säg, jag kan ta det.” ”Men jag har ju aldrig klagat på dig!” Carina vill ha det skriftligt. Men det går inte, får hon höra: ”Vi har blivit förbjudna att utfärda sådana intyg.” Hon kan inte tro det, hon tror att de gått bakom ryggen på henne men inte törs tillstå det. På omvägar får hon veta att hennes psykiska tillstånd diskuteras på personalmöten. Att hennes fackombud har godkänt omplaceringen utan att höra hennes åsikt. Hon insisterar att få bli bemött, men får alltmer svävande svar.

Till slut börjar kollegerna undvika henne helt. Hon känner sig pestsmittad. Hon förstår inte vad hon har gjort för fel.

Senare framkommer följande: Arbetskamraterna har blivit förbjudna att tala med henne och med varandra om hennes förflyttning. Och de lydde. En grupp vårdare som skrivit ett offentligt försvar för Carina har censurerats av personalchefen: ”Det har ni inte med att göra.”

Enhetschefen har vägrat att träffa henne. Ett sådant möte kunde vara skadligt för chefens trivsel. En kommunalpolitiker som försökt ingripa fick beskedet av förvaltningschefen att politiker inte hade med personalfrågor att göra. ”Han antydde att det inte skulle gagna Carina om jag tog upp hennes sak. Jag uppfattade det som ett hot. Mot henne.” Och kollegerna blev faktiskt förbjudna att intyga att de inte klagat på henne. Vilket har sin förklaring: Beskedet ”femton” var lögn. Troligen hade två klagat, de redan nämnda. En av dem har sedermera vidgått: ”Förlåt mig, jag trodde aldrig det skulle få sådana konsekvenser.”

Men när Carina inser allt detta är det redan för sent. Hon har levt i ett töcken i sju månader. Hon förstår inte världen längre. Läkarintyget: djup krisreaktion, högst olämpligt att hon ens träffar de personer som kränkt henne.

Och indirekt kom en bekräftelse på att hennes sort verkligen inte passade hos omsorgen i denna kommun. Det var protester från patienter och insändare till tidningen. Vad har hänt? Varför kommer inte Carina mer? Vi har aldrig haft en så ömsint och samvetsgrann sköterska, skriver en cancerpatient.

En vacker tanke, att det kanske var döende människor som gav henne livet tillbaka. Men Carina hade också litet tur. Det gick rykten i korridorerna att en rikstidning börjat snoka i fallet. Och en dag i april kom en stor man till kommunalhuset med en kamera i en svångrem om halsen. Han hade en intervju med en viss Carina som han ville visa. Den har redan setts av några riksdagsmän, upplyste han, och dessa blev upprörda.

Jag har träffat denne man. Börje Eriksson heter han, medlem i Organisation mot mobbning. Han är mycket hovsam, så det måste vara basunrösten som gör att man inte tackar nej till hans förslag. Så gick det alltså till när politikerna i denna kommun, sju månader för sent, och motvilligt, fick höra Carinas historia. Inte genom några skyddsombud, förvaltningschefer eller värdegrundskonsulter. Det skall tilläggas att flera av Carinas kolleger velat tala till hennes försvar i Erikssons film, om de fick ha papperspåsar över huvuden.

Läsaren må avgöra om upplösningen är värdig vår demokrati. Carina finner att hon inte kan leva i en Kafkavärld. Hon går upp till kommunalhuset, förklarar att hon uppfattar omplaceringen som avsked, nu går hon till domstol. Där får de berätta vad hon gjort för fel. Hon ska ha sin värdighet tillbaka.

Jag var inte med, men jag vill tro att det var så det lät: ”Men snälla någon, inte ska vi belasta vårt trötta rättsväsen… Ska vi säga tjugofyra månads­löner – om du inte nämner det där – vad sa du att det hette, värdi … någonting? Om du inte berättar för någon?” ”Aldrig i livet.” ”Trettio månadslöner? Bara du håller tyst?”

Carina är utförsäkrad, har två barn, inget att leva på. ”Trettio månadslöner, men jag tänker inte tiga.”

Så blir det.

Jag ringer förvaltningschefen som undertecknade avtalet. Jag vill veta vad han betalade för. Runt en miljon minus i hemtjänstens budget, det lär patienterna känna av. För det var väl inte ur egen ficka? Han vägrar kommentera. ”Har lagt det bakom mig”, svarar mannen. ”Men det har inte jag”, hör jag mig själv säga.

Är jag bara fräck å andras vägnar? Eller är det faktiskt ett demokratiskt krav? Om denna Carina var ett sådant problem som hans underchefer påstod, skulle deras skäl hålla i domstol. Så med vilken rätt lät han cancerpatienterna betala för att slippa få sin maktutövning prövad? Den här frågan är inte alls retorisk. Som vi ska se är det inget ovanligt att kommuner och landsting låter vårdbudgeten gälda för sina chefers ansvarsfrihet. Vilket parti gick till val på den modellen?

Läsaren får ursäkta inslaget av känslor. Men detta reportage är det mest uppslitande jag gjort. De förtalade och utstötta är inget ofarligt sällskap. Deras ensamhet är ofantlig, deras tilltro obefintlig. Och vinner man den, följer en förväntan på upprättelse, som det tär att bära. Det är tålamodsprövande att få fram berättelsen. ”Beskriv”, bönar jag. ”De fryste ut mig.” Men hur gjorde de? ”Det var falskhet.” De har svårt att berätta vad som hände, deras minne av hur det kändes har helt tagit över. Deras känsla av overklighet smittar av sig, och det gör också deras maktlöshet. Flera gånger var jag nära att ge upp det hela, av rena hälsoskäl.
(Det blev en tröst att upptäcka att jag inte var ensam om denna reaktion. När Paris arbetsdomstol år 2002 började rannsaka mobbning gjorde domarna på den avdelningen uppror. Av omsorg om deras hälsa fick målen spridas över flera rotlar.)

Normalt får makthavare som i Dagens Nyheter anklagas för maktmissbruk ge sin version av saken. Det är inte alltid möjligt i dessa fall. I regel kräver de utstötta full anonymitet. Jag får inte ens ringa arbetsgivaren, ”för då kommer de att förstå”. Offren för mobbning i offentlig regi fruktar ofta att arbetsgivaren ska hämnas på deras familjer. De tror att om de förargar en skolförvaltning kommer det surt efter hos försäkringskassan. Jag har funnit att denna rädsla har skäl för sig.

Så därför, för er kännedom: Ingen av mina berättelser bygger enbart på de utstöttas versioner. Dessa har kunnat verifieras med dokument, vittnesmål, diskreta efterforskningar. Om läsaren känner frustration över att de ansvariga nästan aldrig nämns vid namn är den inget mot skribentens.

Därför är det en lisa att äntligen få skriva: Sociala resursförvaltningen i Malmö, direktör Eva Ahlgren.

Så heter tidigare arbetsgivare till Kerstin som fick inleda denna artikel. Kerstin hette Lövdén i efternamn (numera bytt till Roslind). Hon ställde som villkor för att tala med DN att hon skulle framträda med namn. ”Jag vill ha min heder tillbaka.”

I juli 2009 gjorde Kerstin Lövdén, socionom vid Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn, sitt kanske åttionde besök på polisstationen vid Porslinsgatan i Malmö. Hon brukade åtföljas av en misshandlad kvinna, så konstaplarna blev förvånade av att se henne ensam. De undrade var brottsoffret var. ”Det är jag.” Och för­övaren? ”Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor, Malmö stad.”

Kerstin Lövdén har varit socionom i 22 år. Jag läser gamla arbetsintyg: kreativ, engagerad, enastående samarbetsförmåga. År 2000 är hon med att starta detta Kriscentrum. I sex år verkar de elva kvinnorna på centret trivas med varandra. Visst kan man ha skilda meningar, men de gäller sakfrågor.

Dock kan det hända att arbetsgivaren inte är helt nöjd med Kerstin. När kvinnorna på centret år 2005 upptäcker att de har lägre löner än männen (på kriscentret för män i samma stad) anmäler de till JämO – och får rätt. Lövdén är bland de drivande. Inte nog med det. På hösten 2006 anmäler hon en avvikande mening. Ett barn berättar om misshandel, det är inte första gången, Lövdén ser det som sin plikt att göra en anmälan. Men hennes chef, vi ­kallar henne B, förbjuder detta, utan att uppge skäl. ”Jag vägrar begå tjänstefel”, säger Lövdén.

Kort därefter, den 11 oktober 2006, får hon veta av chef B, att hon är kallad till en högre chef, nämligen A. När då? ”Med detsamma.” Vad gäller saken? ”Det får du veta där.”

Kerstin Lövdén har aldrig träffat A. När hon kommer in i rummet säger kvinnan A: ”Välkommen” och genast: ”Varför säger du inte tack? Du ska säga tack när jag säger välkommen. Och vad är det med dina ögon?” En facklig representant från SSR noterar denna ovanliga öppning.

Därefter får Kerstin höra att det finns klagomål på henne. Varifrån? ”Från många.” Vilka då? ”Det får du inte veta.” Vad klagar de på? Det tänker inte A berätta. Men Kerstin har en vecka på sig att rätta till beteendet. Annars blir det åtgärder.

Mellan november och februari äger det rum åtta liknande möten. Ibland är det A som håller i dem, ibland underchefen B. Upplägget är detsamma: Det finns klagomål, folk är rädda för dig, vi säger inte mer, du måste ändra ditt beteende. När hon vill bemöta blir hon tillsagd att hålla tyst. ”Du ska bara sitta och ta emot information.” Det är för att hennes chefer ”ska känna sig trygga” i situationen. Efter ett par veckor känner hon domningar i benen. Hon ber sina kolleger om en förklaring. Har jag gjort något fel? Bemöt mig! ”Men de satt bara tysta.”

Kvinnorna på kriscentrum har en handledare hos vilken de avlastar sina sinnen. Nu blir de av A förbjudna att under dessa samtal beröra behandlingen av Lövdén. Handledaren finner ordern märklig, framgår av korrespondensen, men finner sig. När Lövdén tar till orda på mötena blir det tyst vid bordet. ”Allt kändes overkligt. Jag kände inte igen mig själv. Jag, som tyckte mig så stark, var nu en rädd person. Kände mig bara trygg de stunder jag var ensam med kvinnorna i samtalsrummet – eller när jag gick in på toaletten och satte på hög musik i hörlurarna – för att försvinna. Jag önskade att jag verkligen gjort något stort fel, så att det som hände fick en mening.”

På våren 2007 kollapsar hon hemma. Hon får diagnosen ”utmattningsdepression”. Också kriscentret tycks förtjänt av en diagnos. ”Jag kände inte igen min arbetsplats”, berättar en kollega som varit borta under tiden. ”Det var Kafkaliknande stämning. De pratade inte längre med varandra. Alla var rädda att råka ut för samma sak.”

När Kerstin kommer tillbaka till jobbet har chefen B ersatts av chefen C. ”Jag har hört att det finns klagomål på dig”, säger hon. Var har hon hört det? Då nämner C ett mötesforum för chefer från hela kommunen. Kerstin bryter ihop, börjar gråta. ”Men jag har inte tagit ställning”, säger C, enligt Kerstin.

I två år pågår allt detta innan hon bryter samman. Denna gång blir det en tyngre diagnos: posttraumatiskt stressyndrom. Försäkringskassan anser henne varaktigt arbetsoförmögen. Låt mig nämna några incidenter: Kerstin blir kallad till chefen A, hon förbereder sig i fyra dagar, besöket inställs i sista stund, utan förklaring, utan en ny tid. Hon utestängs från kurser, i hennes personalakt har någon skrivit att hon är psykiskt sjuk.

Vem gjorde detta? Det får hon kanske aldrig veta. Den 24 maj beslutade nämligen åklagare Lotten Loberg i Malmö (utan att ha hört vare sig Lövdén eller chefen A) att lägga ned förundersökningen mot Malmö kommun. Vilket måste tolkas som att psykologiskt terror, förtal och ryktesspridning är antingen legitima styrningsmetoder, eller i vart fall av så ringa allmänintresse att de inte behöver undersökas närmare. Inte ens när arbetgivaren själv erkänt övergreppen.

När hennes fackförening inte ställde upp tog Kerstin Lövdén kontakt med Organisation mot mobbning, som tipsade om en jurist i Stockholm. Jag var inte med när advokaten kom till i Malmö. Men av resultatet (och av samtliga fakta i fallet) kan jag gissa hur samtalet med Kerstins chefer måste ha gått till. Så här, ungefär:

Advokaten: Min klient har blivit utsatt för grova och upprepade kränkningar. Lagen kallar det kränkande särbehandling. Ni har påstått att hon var sinnessjuk, till exempel. Jag citerar: ”Psykiska sjukdomar och syndrom och beteendestörningar.” Vad heter läkaren som ställde den diagnosen? Vad säger ni, var det inte någon läkare? … bara en idé ni fick i kafferummet … Jag tror att jag förstår. Här skriver chefen A att det ständigt klagats på Lövdén ”från stadsdelar och andra myndigheter”. Kan man få se dessa klagobrev? Ni kan inte hitta dem … Inte heller i diariet? Så försmädligt. Då gissar jag att också anteckningar från samtalen där hon fick stå till svars … Tänka sig. Förstörda av misstag. Men i så fall, säger advokaten (medan han fingrar på lagboken) berodde all kritik hon fått utstå i två års tid på … missförstånd? Ni har ingen kritik mot henne?

(Nej, ingen som helst, visar det sig. Punkt 5 i överenskommelse mellan Sociala resursförvaltningen, Malmö stad och Kerstin Lövdén lyder: ”Förvaltningen kommer snarast att utfärda ett betyg med positivt innehåll till Kerstin Lövdén.”)

Då har vi klarat ut den saken, säger advokaten. Men vad sägs om 490 000 kronor till min klient, som uttryck för beklagan över att hon helt utan skäl säger upp sig från denna trivsamma arbetsplats? Tack för det. Så var det mitt arvode. 60 000 plus moms. Inte ska väl Lövdén behöva stå för det? Nej, tänkte väl det.

När detta undertecknats, den 16 oktober 2008 av direktör Eva Ahlgren, undrade advokaten om Malmö stad hade något mer att säga till Kerstin Lövdén. Ja, Eva Ahlgren ville framföra en ursäkt å kommunens vägar. För den kränkande särbehandlingen.

I början av 1990-talet diskuterade en expertgrupp vid justitie­depertementet en skärpning av lagstiftningen mot trakasserier på jobbet. Juristerna hade starka invändningar. Problemet bestod inte att mobbningsfallen skulle vara svåra att utreda. Men det skulle bli väldigt dyrt. De var ju så många.

Ja, de är väldigt många, också i Frankrike. Men där har man dragit helt andra slutsatser.
Enhetschefen ”A” i Malmö stad har avböjt att kommentera uppgifterna i artikeln.

Maciej Zaremba

 

  1. Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

DN 2010-06-03

Domstolen frågade inte om monsieur Rivat var psykopat, eller om det fanns något annat skäl till hans beteende. Det var beteendet i sig som räknades. Som bestod i att skälla ut Stéphane Tagliavacca inför kolleger och kunder på parfymavdelningen, kräva rapporter från kaffepauser och toalettbesök, ge honom order och ändra dem samma dag, fälla spydigheter om hans utseende och sättet att vara. Alltsammans så gott som dagligen, i flera års tid.

”Perverst och ondskefullt”, hävdade åklagaren och yrkade på fängelsestraff. Vilket det blev. Christian Rivat, avdelningschef på stormarknaden Carrefour, dömdes till sex månader villkorligt och 5.000 euro i skadestånd för ”harcèlement moral”. Direktören för Carrefour i Sallanche, som såg på utan att ingripa, fick samma straff. Helt nyligen stadfästes den domen i Cour de Cassation, Frankrikes högsta domstol.

Därmed är denna process inte över. I juli ska en arbetsdomstol i Annecy avgöra om handelskedjan gjort sig skyldig till ett ”oursäktligt fel”. I så fall kan det bli fråga om att betala Stéphanes sjukskrivning, som varat i åtta år. Det ser ut som en uppförsbacke för Carrefour. Frankrikes försäkringskassa, som funnit att det var på jobbet som Stéphane fick sin kroniska depression, ställde sig på åklagarens sida.

Harcèlement moral, moraliska trakasserier, är det franska begreppet för ”mobbning”. Till synes samma sak, men inte helt och hållet. I Sverige är mobbning på arbetsplatsen en förseelse mot arbetsmiljön. I Frankrike och Belgien är den ett brott mot den personliga integriteten, som räknas som en grundläggande medborgerlig rättighet.

Här ett färskt fall från Belgien. En skolrektor, vit överklass, madame Van Overstraeten, förpestar dagligen livet för Nicole Arekion, invandrad från Mauritius, som jobbar i skolköket. Ryktesspridning, godtyckliga order, grundlösa anklagelser för stöld, indragna ledigheter, förnedrande arbetsuppgifter, nedlåtande kommentarer.

Cour du travail de Bruxelles går grundligt till väga; utredningsmaterialet är på 4.000 sidor. Facit: Man konstaterar harcèlement moral, rektorn suspenderas, ska betala rättegångskostnader i två instanser. Rättens utslag, med allt djävulskap beskrivet och värderat, ska hänga i en månad i skolans korridorer. Och Nicole Arekion kan med denna dom i ryggen begära skadestånd från staten.

Verkstadsarbetaren Safet i Ljungby, med vars öde detta reportage började, har däremot ingen chans mot sin arbetsgivare. Tankeväckande, att två EU-länder kan se så diametralt olika på samma sorts övergrepp. Enligt svensk lag synes den enskilda mobbaren sakna personligt ansvar. I vad mån hans arbetsgivare är ansvarig (vilket lagen påstår) har aldrig prövats av domstol. Och jag skulle inte ens råda Safet att försöka.

I motsats till Nicole Arekion skulle han få makterna mot sig. Försäkringskassan skulle antyda att han var psykiskt obalanserad eller överkänslig. Facket skulle intyga att arbetsledaren möjligen var otrevlig, men mobbning var det inte, ty hade sådan ägt rum hade facket satt stopp för det. De skulle stycka Safets berättelse i små bitar och visa att det var småsaker: en pik här, en taskighet där, inget som man blir sjuk av. Och skulle Safet mot förmodan få en åklagare på vagnen, skulle domstolen slå bakut. Visst, han blev ju uppenbarligen kvaddad av behandlingen på Ljungby Maskin, men hur ska vi kunna veta att dessa skadliga handlingar varit menade att tillfoga skada?

Nej, jag raljerar inte. I de svenska fall jag granskat, ganska många, står Försäkringskassan oftast på mobbarens sida: bagatelliserar övergreppen, misstänkliggör offret och söker orsaken till hennes sammanbrott hos henne själv. Som vi ska se beror det inte på att dessa utredare skulle hysa sympati för mobbare och deras chefer. Det är något annat de känner. En stickning i ryggmärgen… ett ansvar, kan tänka, för något högre än människan Safet.

Nu föregriper jag historien. Sedan 2002 är mobbning på arbetsplatsen ett brott i Frankrike. Det står i Code pénal mellan våldtäkt och narkotikabrott. Artikel 222–33–2: ”Den som genom upprepade trakasserier som syftar eller leder till att en persons arbetsmiljö försämras på ett sådant sätt att det kränker personens värdighet och rättigheter, skadar personens fysiska och mentala hälsa eller äventyrar personens framtida yrkesliv, döms till fängelse i högst ett år och böter på 15.000 euro.”

Samtidigt stadgades i civillagen att uppsägning som orsakats av mobbning är ogiltig, vilket ger den anställda rätt till skadestånd och jobbet åter, även i det fall hon sagt upp sig själv.
Det var som att öppna dammluckorna. På kort tid inkom tiotusentals anmälningar från människor som ansåg sig utsatta för mobbning på arbetet. Sedan kom domarna. Sällsynt med fängelse, men inte så få skadestånd.

I ett litet hus i Rungis, en timme från Paris, sitter Loïc Scoarnec och svarar i telefon. Det kostar 40 euro i engångsavgift att få honom som rådgivare. Ett humant pris, med tanke på att få människor vet bättre än Scoarnec vad harcèlement vill säga. De flesta får betala för att få höra vad det inte är. ”Non, monsieur, att inte få uppskattning räknas inte. Vasa? Svarar hon inte på bonjour? Inte till någon? Non, monsieur. Utskälld… men bara en gång? Nej, inte det heller. Det skall vara upprepade handlingar över en längre tid.”

Det är nog ingen överdrift att säga att Loïc Scoarnec är medförfattare till den lagen. För tio år sedan satt han i alla tv-soffor och berättade sin historia. Han var utvecklingschef i ett dotterbolag till bankjätten Crédit Agricole, ”aningen obekväm på grund av min stora käft och mitt fackliga uppdrag”. Året 1997 bestämde sig banken för att byta ut honom. Men då fransk lag gör det dyrt att säga upp folk efter 32 år fattade man beslutet att han skulle sluta självmant, alternativt avskedas för tjänstefel.

”Från en dag till en annan tystnade telefonen. Jag fick inga arbetsuppgifter, men blev uppläxad om jag kom för sent. Medan jag gick de 45 meterna från hissen till mitt rum smällde dörrarna igen på vägen.” Kollegerna uppmanades att inte hälsa på honom, nyanställda fick veta att han var en kuf. Ibland fann han kontoret öde, alla var på konferens. ”Jag blev till en vålnad. Folk såg rakt igenom mig.” Men det var hårda tider och Scoarnec hade inte råd att bjuda på sitt avgångsvederlag. Så han uthärdade, trodde han. I över sex år.

Först fördrev han tiden på nätet. Då stängde man av hans uppkoppling. Han berättade ingenting för sina vänner, inte ens för hustrun. ”Alltför förnedrande.” Men han började dricka. ”Datorn hade jag kvar, men att spela på arbetstid kunde vara skäl till uppsägning.” Det som räddade honom var en kollega och ett begrepp. Kollegan smög in när alla hade gått och visade en artikel om ett identiskt öde. ”Jag förstod att jag varken var galen eller ensam.” Och begreppet dök upp 1998 i alla skyltfönster: ”Harcèlement moral”, stod det på omslaget till en liten bok. Han läste, köpte en mobil och började ringa.

Föreningen Harcèlement Moral Stop blev på nolltid en referenspunkt i debatten. Scoarnecs utmärglade fysionomi och flackande blick i tv-rutan fick snart sällskap av andra. Och det gick en våg av indignation över nationen, som så ofta när en länge känd plåga får ett ansikte och ett namn. Facit Loïc Scoarnec: När han år 2004 sades upp av banken var det med fem årslöner till adieu. Men då fanns det redan en lag på plats som gav honom alla trumf på hand.

Varför ”harcèlement moral”? Jag söker mig till källan. Marie-France Hirigoyen tar emot i en Parisvåning man kunde döda för: ett flöde av mjölkvitt ljus, takåsar och skymten av Montmartre. Nej, hon kunde inte drömma att bli världsförfattare och förmögen på en vetenskaplig broschyr. Och ännu mindre om att ett begrepp som hon hittat på genast skulle flyta in i brottsbalken.

Hennes ”Harcèlement moral” (1998, såld i Frankrike i 450.000 exemplar, översatt till 28 språk) handlar bara marginellt om arbetsplatser. Den analyserar parrelationer där den ene med små och subtila medel undan för undan berövar den andra all självrespekt, tills offret tror att hon förtjänat detta. ”Vilket är meningen. Förövaren riktar in sig på offrets svagaste punkt för att förgöra hennes personlighet.” Hon döpte sin förövare till en pervers narcissist och beskrev i detalj hur en sådan bär sig åt, liksom stadierna i offrets sönderfall.

(Parentes: Här studsar den svenske läsaren, som glömt att latinets perversio först betytt ”förvridning”. Att vända gott till ont. Exempel Auschwitz: När en fånge satte livet på spel för att skydda en annan, blev inte han bestraffad, men däremot den han hjälpt. Exempel Ljungby Maskin: Ju mer Safet försökte vara sin arbetsgivare till lags, desto mer hänsynslöst blev han behandlad.)

Hon hade inte för avsikt att konkurrera ut begreppet mobbning, som redan fanns i franskan, säger Hirigoyen. Men det hon såg, det stämde inte med begreppets klang: ”Mobbning kan också vara anonym och tanklös. Harcèlement har ett subjekt och syfte – det finns en önskan att förgöra.”

Finns ett subjekt finns också ett ansvar. Kan man säga att hennes ordval lyfte fenomenet från flockbeteendet till något mera mänskligt och subtilt? Modernt, rent av? ”Självklart, det är så jag ser på saken.” Det gjorde också Frankrike, av reaktionerna att döma. Med Hirigoyens definition blev mobbning plötsligt ett akut problem, igenkännbart och möjligt att hantera. Och man upptäckte hur stort det var. Varpå en närmast enig nationalförsamling på hösten 2001 gjorde gärningen kriminell. Men var den något nytt? Har psykopaterna blivit fler?

”Nej, de har alltid funnits. Men deras tid har kommit nu. Har ni inte märkt hur västvärlden har förändrats? För trettio år sedan ryckte folk ut till den mobbades försvar. Inte nu längre. Och varför? För att de fruktar att ingen annan ställer upp.”

För trettio år sedan led hennes patienter av neuroser, ångest och skuldkänslor. I dag plågas de av brist på egenvärde, som de försöker erövra på andras bekostnad. Vad har hänt? Hirigoyen fruktar att människan blivit skörare och att det var på arbetet som hon förlorade sin stolthet. Ändlösa omstruktureringar där var och en ständigt måste bevisa att han duger – bättre än kollegan. ”Det föder misstänksamhet – som riktas åt alla håll.” Hon menar att det är de manipulativa styrmetoderna som håller på att förändra samhället. ”Människor får svårt att lita på varandra när alla ständigt skall tävla mot alla andra. Det finns ingen solidaritet längre.” Jag frågar vad hon menar med ”manipulativ”. ”Att medvetet hålla människor i osäkerhet.”

Marie-France Hirigoyen är inte förvånad att det ena landet efter det andra följer franskt exempel och lagstiftar mot psykisk misshandel. Det är följdriktigt, menar hon. ”När öppet våld blivit straffbart ändrar våldet karaktär, och blir osynligt i stället. Men konsekvenserna blir desamma.” Hon tycker att jag borde titta på France-Télécom.

Hos den franska motsvarigheten till Telia har under två år 35 anställda tagit sitt liv. Företaget inskärper att det inte är många på 100.000 man. Kanske sant. Men flera av dem gjorde det på jobbet. Andra efterlämnade brev som anklagade företaget. I april kom beslutet om förundersökning mot France Télécom. Det finns en misstanke om att företaget satt mobbning i system.

Det finns en del som talar för det. När den statliga telejätten blev bolag och gick in i mobilbranschen stod företaget med tiotusentals anställda som inte hade kompetens men inte heller kunde sägas upp. De var fortfarande les fonctionnaires, statstjänstemän. Och dessa övertaliga orörbara började få uppdrag med vilka de hade liten chans att lyckas. Bokhållaren blev satt i växeln, ingenjören skickades ut att rulla kabel – ena veckan i Normandie, den andra i Provence. Och de fick höra, dagligdags, hur urusla de var. ”Det är dagliga förödmjukelser: Och värst behandlas de som är över femtio. De måste be om lov för att få gå på toa”, berättar en anställd för Le Monde.

Hirigoyen utesluter inte att France Télécom kan finnas skyldigt till ”oursäktligt fel”. Det finns prejudikat. I höstas dömdes Renault ansvarigt till en ingenjörs självmord. Här var det inte ens fråga om trakasserier, utan en övermäktig stress. Mattegeniet Antonio på modellavdelningen klarade inte av att säga nej till nya uppdrag ovanpå de gamla. Han sov knappast, magrade åtta kilo på en månad, vaknade med gråt i halsen tills han i oktober 2006 klev över räcket på ljusgården i Renaults kontor i Guyancourt. Domstolen fann att företaget missbrukat 39-åringens ambition och oförmåga att säga nej. Cheferna borde ha förstått att de drev honom till ett sammanbrott.

Men var har fackföreningarna tagit vägen? Det är en bra fråga, säger Hirigoyen, som jag bör ställa till någon som vet.

Tiennot Grumbach borde veta. I hela sitt liv har han varit fackföreningsjurist. Vi möts på ett kontor som taget ur en film noir. Tunga draperier, slitna möbler, doft av karbonpapper, våt yllerock och Gauloise. Hans känslor inför madame Hirigoyen är blandade. Men utan den mediestorm som hennes bok vispat upp hade det aldrig blivit någon lag. Alltså är Tiennot å arbetarrörelsens vägnar evigt tacksam mot psykoanalytikern Hirigoyen. Å andra sidan – hennes fixering vid de där perversa narcissisterna…det är ju inte enskilda psykopater som krossar människan, monsieur, det är systemet!

Men om det är så, säger jag, varför har inte fackföreningar skrivit boken om det perversa systemet? ”Varför? Parce qu’ils ont une bite dans la tête!” Förlåt? ”Ja, kuken i huvudet!” Tiennot undrar om jag hört uttrycket ”machism-leninism”. ”Det är i ett nötskal franska fackens syn på dessa saker. Psykiska problem på grund av jobbet? Sådant kan anstå Kameliadamen, men aldrig någonsin en fransk proletär. Psyket, det är något omanligt. Eller rent av borgerligt. Det är det”, säger Tiennot, ”som är fackföreningsrörelsens stora problem. Att den lever kvar i 30-talet.” Vill jag veta mera bör jag fråga professor Dejours.

Få forskare har skrivit mer om arbetets psykopatologi än sociologen och psykoanalytikern Christophe Dejours, liksom Tiennot Grumbach en veteran från 1968. Länge har hans böcker stått på undanskymda hyllor. Nu syns de i skyltfönstren: ”Souffrance en France”, ”Suicide et travail”. Ja, det var Marie-France Hirigoyen som bröt isen. Han verkar ta det med jämnmod. Men när jag ställt en fråga om vad som hänt tar svaret en hel timme.

”Minns ni 70-talet? Dravlet om ’arbetets slut’? Att maskinerna skulle göra jobbet, profeterna André Gortz och Jeremy Rifkin, 35-timmarsvecka, allt det där? Jag sade emot redan då, men ingen ville lyssna. Den franska vänstern levde bland molnen. Ingen ville fatta vad de nya arbetsformerna skulle föra med sig. Individuella löner, kvalitetsmål, utvecklingssamtal – och så datorer, ett aldrig förut skådat medel för kontroll. Nu skulle alla tävla emot alla och man påstod att deras prestationer gick att mäta i detalj. Alla blev oerhört sårbara. I det läget måste fackföreningarna lägga om sin strategi, de måste stå upp för individen eftersom alla blev enskilda i det systemet. Men nej, de ville inte höra talas om psykisk hälsa i arbetet. Psykologi, det var något reaktionärt, allt tal om individen hotade den kollektiva identiteten och saboterade klasskampen! Nu har de börjat fatta, nu köar de till mina seminarier. Men det är 30 år för sent. Nej, arbetet försvann inte. Men solidariteten gjorde det.”

”Det är inte mobbarna som driver människor till förtvivlan”, säger Christophe Dejours. ”Det är de andras svek. De ser på, de vet att det är orätt, men de rör inte ett finger.” Han tar till drastiska paralleller. Han menar att man i dag på arbetsplatser kan studera hur nazismen blev möjlig. ”När människan blir alltför rädd om jobbet, när hon ingår i ett system som hon inte kan påverka, lockas hon lämna sin moral hemma. Där kan hon vara en älskande far, empatisk make, men på jobbet stänger hon av, ser inte sådant hon inte vill hantera. Blir en liten Eichmann. Så går det till när ett samhälle mister känslan för rätt och orätt.”

Christophe Dejours välkomnar antimobbningslagen, som ger offret en upprättelse. Men inget förändras på djupet om man bestraffar eller lyfter ut en mobbare, säger han, eftersom denne är en produkt av systemet, av management by emotional stress, den globala kapitalismens lömska vapen.

Jag lämnar hans kontor omtumlad, med en fråga som jag glömde ställa. Om det nu är profitjakten i nya former som gjort människan till människans varg, varför är mobbning vanligast på arbetsplatser som inte strävar efter vinst? Skall man tro statistiken är det Svenska kyrkan som leder mobbningsligan, tätt följd av vårdcentraler, skolor och sjukhus. Det är snarlika proportioner i andra länder.

Därför är Elisabeth Bukspan mycket nöjd med den nya lagen (som hon tillskyndat, låter hon förstå). Och i synnerhet med formuleringen ”trakasserier som syftar eller leder till”. Det vore slöseri med tid att söka leda i bevis att någon haft uppsåt att driva en annan till förtvivlan, säger Bukspan. Det skulle aldrig lyckas. Lagen förutsätter att gärningsmannen vet att han gör illa, eller så borde han förstå.

Elisabeth Bukspan är Inspecteur general des finances, Frankrikes riksrevisor. Mobbning på arbetsplatsen, säger hon, är mycket dyr för staten: Hon räknar upp: självmord, sjukskrivningar, sänkt produktivitet, förtidspensioneringar, rättskostnader, imageförluster… ”Det blir extra dyrt när whistleblowers mobbas ut, det är ju deras larmande som hindrar organisationer från att urarta.” Alltså var det rätt att kriminalisera, menar Elisabeth Bukspan. Hon kan redan se effekterna.

Om någon kan se dem är det hon. Bukspans tillsyn omfattar sex miljoner offentliganställda. Men hon är också Honorary Teaching Fellow vid Manchester Business School, Europas kanske främsta forskningscentrum kring vuxenmobbning.

”Det finns för många myter kring fenomenet”, säger Bukspan. ”Som att det är svaga individer som råkar illa ut. I själva verket är det oftast kompetenta, hängivna workaholics, som brinner för sitt jobb. De blir sårbara just för att de bryr sig.” Hon vill varna för att uppfatta mobbningen i termer av en konflikt som spårat ur. ”Vid konflikt bör man medla, eller hur.” Men här kan medling göra skada, ”eftersom mobbaren i regel är en manipulatör, som vet att lägga sina ord, medan hans offer redan är ur balans. Någon försöker krossa en människa – vad finns det att förhandla om?”

Jag hade föga hopp om att få intervjua Elisabeth Bukspan. Franska dignitärer på den nivån har sällan lust med journalister. Men jag råkade nämna ett namn. ”Ska ni skriva om Heinz Leymann? Han borde stå staty i alla städer! Det var han som öppnade våra ögon.”

Det är svårt att hitta en tysk, fransk eller engelsk bok om vuxenmobbning där inte Leymann nämns på de första sidorna. Det var han som på 80-talet först definierade fenomenet, beskrev mobbarnas arsenal liksom faserna i offrens sönderfall. Psykiatern Leymann hade tillgång till ett unikt material: dagböcker av sjuksköterskor som drivits till självmord, långa intervjuer med andra som knappt överlevt, full dokumentation av allt som hänt på arbetsplatsen. Nu ges hans böcker ut på nytt i Kanada, jag ser hans forskning åberopas som grund för lagstiftning i flera länder. Troligen har ingen svensk psykiater i modern tid haft större genomslag utomlands.

Ja, Heinz Leymann var svensk. Den dödsmobbning som han skildrat mest ingående pågick på en vårdcentral i Vänersborg. Att läsaren knappast hört hans namn kan bero på att doktor Leymann, född i Tyskland, var intresserad av ansvar. Han ansåg att mobbning av den graden utgjorde vållande till annans död. I hans böcker kan man följa i detalj vilken handling – och av vem – som driver offren närmare avgrunden.

Men denna kliniska analys – som gjorde Leymann stor i forskarvärlden – togs uppenbarligen inte väl emot av de berörda: landsting, vårdfacken och Yrkesinspektionen. Jag vet verkligen inte hur det gick till, jag bara noterar att vill man i dag köpa någon bok av denne forskare från Umeå universitet, så får det bli i översättning till tyska, engelska eller franska.

Maciej Zaremba

 

Yrkesinspektionen vägrade att ge ut den bok av Leymann (”Självmordsfabriken”) som man själv beställt. Den kom ut på Norstedts juridik 1998. Häromåret övertog förlaget Edwin Mellen Press i Kanada alla rättigheter till Leymanns verk. En förteckning av Heinz Leymanns böcker fanns i den första artikeln.

  1. ”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

DN 2010-06-07

I september 2006 hoppade servitrisen Brodie Panlock från fjärde våningen på ett parkeringshus i Melbourne. Hon avled tre dagar senare. Det var hennes andra försök. Tre månader tidigare fick hennes magsäck tömmas på råttgift. I februari i år kom domen. Tre anställda samt ägaren till Café Vamp skall betala sammanlagt 2,3 miljoner kronor i böter.
Beslutet väckte en våg av upprördhet i Australien. Ledarskribenter krävde att de fyra skulle åtalas för mord. De viss­te vad de gjorde. Hade inte en kollega sagt: ”Fortsätter ni så här så får ni blod på händerna?”

De fyra dömdes för ”bullying”, på svenska mobbning eller ”kränkande särbehandling”, vilket som i Sverige är ett brott mot arbetsmiljölagen. De hade kallat Brodie ”ful” och ”tjock” inför gästerna, så gott som dagligen, i flera månaders tid. De föreslog att hon skulle ta råttgift, hällde fisksås i hennes hår och kläder. Med mera. Ägaren deltog inte själv i nöjet men såg på utan att ingripa.

Det kan vara ett mått på indignationen att Australiens tidningar hängde ut de fyra dömda med namn och bild.

Hur skulle vår PO ställa sig? Dum fråga, sådant kan inte hända här. Inte för att mobbning inte förekommer, utan för att herrar som de på Café Vamp går trygga i vårt land. Ingen risk att någon drar dem inför rätta. Varför inte? En berättigad fråga. Att den aldrig ställs på ledarsidorna kan bero på nedanstående skäl.

Birgitta S har inget förhållande till kommunen X. Hon har sagt upp sig. Därför undrar man från vilket konto som kommunen tar de 500 000 kronor som man helt plötsligt betalar ut till henne. För vad? ”Bra fråga”, säger hennes advokat. ”Det är nog för att sådana som du aldrig skall få veta vad hon varit med om.”

Birgitta S har varit med om följande: På behandlingshemmet där hon arbetat i tio år med fem andra kvinnor hade en nyanställd tagit kommandot. Vi kallar henne N. Birgitta märkte att kollegorna började le underligt var gång hon öppnade mun, de svarade alltmer sällan på hennes frågor, eller svarade bryskt, för att till slut helt sluta svara på tilltal. Det vill säga – de talade om Birgitta i hennes närvaro – men aldrig med henne.

Det fanns ingen konflikt mellan dem tidigare. Allt förändras från den stund N kom. Efter sex månader berättade någon för Birgitta att det inte gick en dag utan att N ställde sig bakom hennes rygg, räckte ut tungan, stoppade fingrar i öronen och gjorde kräkgrimaser.
Här föreslår jag att läsaren tar en paus och låter detta sjunka in.

Övriga ingredienser: N forskar i hennes privatliv och sprider rykten på byn, hon förstör prydnader som Birgitta köpt till arbetsplatsen, skriker grovheter till henne, allt med de övrigas alltmer aktiva medgivande. Efter ett år bryter Birgitta ihop. Detta är historien.
Således har invånarna i kommunen betalat 50 kronor per röstberättigad för att hållas ovetande om att Birgitta S mobbats till invaliditet på ett av deras vårdhem, vars chefer känt till saken utan att ingripa. Möjligen ingick i priset att sådant lär upprepas. Man är ju inte på sin vakt mot faror som man aldrig hört talas om. Och kvinnan N har sin anställning hos kommunen kvar.

Jag berättar om Birgitta S för advokat Michael Fischbein på Juristhuset i Stockholm. Han känner igen det mesta, säger han, har själv haft hundratals liknande fall. Ibland står tystnadslöftet i avtalet, eller så är det underförstått. Därför kan han inte ge mig några detaljer. Jag får använda min fantasi, säger han, för att inse vad en anställd fått uthärda när arbetsgivaren betalar 66 månadslöner för att det inte skall komma ut.

Michael Fischbein är kluven till sin egen verksamhet, säger han. Hans klienter är i regel både svårt sjuka och utblottade. De får i regel varken hjälp från fack eller myndighet, så advokaten är deras sista hopp. Alltså hjälper han dem att få en summa pengar, som de behöver och som de kan tolka som en sorts upprättelse. Men å andra sidan …”På det sättet blir aldrig någon ställd till svars. Förstår du? Man kan i Sverige köpa sig fri från ansvar – om man disponerar andras pengar.”

Andras pengar, ja. Nittio procent av hans klienter finns hos stat och kommun. Fischbein tror att mobbning är vanligare där eftersom det är gratis. Om ett privat företag vill köpa tystnad måste man ta från kapitalet. Men en skola eller vårdcentral kan ta från skattepengar.
Jag försöker räkna ut vad vi betalar för att föras bakom ljuset. I de 20-talet fall jag granskat närmare blev det minst lika många miljoner. Det är ofta sociala avgifter på tystnadspengen, som maskeras till ”avgångsvederlag”. Vad kan det bli i riksskala? Sveriges Kommuner och landsting har statistik på nästan allting, då vet man väl säkert hur många som ”köps ut”, på vilken grund och till vilket pris? Nej, tyvärr, just detta har man ingen uppgift om.

Då känns det bra att kunna bidra till kunskapen. Så var så god. Här en historia värd en miljon. Så mycket har kommunen Y betalat på det att medborgaren skall hållas lugn.

”Vet du vad kollegerna säger om dig?” frågar rektorn. ”Att du är intellektuell. De tycker inte om det.”

Nej, inte alla, i vart fall. Johanna är högutbildad, därtill en ovanligt idérik lärare på ett gymnasium. Hon ordnar studieresor för eleverna, har ett stort kontaktnät, lyckas ordna originella ­temadagar.

En del kolleger börjar ha synpunkter. På hur hon klär sig: ”Du går inte i jeans precis …”, hur hon talar och vad hon äter. Sedan ansluter sig ett par rektorer till sällskapet. Johanna får höra att det finns klagomål på henne från elever och föräldrar. Nej, hon får inga detaljer. Men hon bör gå i terapi. Det är ett krav. Hon skall läras att kommunicera.

”Var gång jag berättade om något som blev lyckat kunde samtal tystna och kollegor gå sin väg.” Sedan blev det värre. Kritik så gott som dagligen från rektorerna, ospecificerad, emellanåt offentlig. Och sedan …

Jag är tyvärr förhindrad att berätta hur det gick till. Så allmänt talat: Skolledarna signalerade till eleverna att mot Johanna kan man bete sig hur som helst. Svårt att förstå, men hon uthärdade ett helt år innan hon bröt ihop.

Det var en ”fullständigt upprörande” förnedring, orkestrerad av skolledningen, intygar ett fackombud. En psykolog skriver i intyget att han aldrig ens hört talas om något liknande. En rektor som hetsar elever mot läraren och hånar henne inför klassen? Och till mig säger han: ”Det här var kriminellt. Varför blev ingen åtalad?” Slutligen: Försäkringskassan finner att det inte kunde finnas annan orsak till Johannas krisreaktion än hennes chefer.

Nu tror jag nog att en och annan som har barn vill gärna veta vad den skolan heter. Men det kan jag inte säga. Den som läser reportaget till slutet kommer att förstå varför.

Kriminalinspektör Thorbjörn Lundström är förbryllad. Det är sjutton år sedan ”kränkande särbehandling” på arbetsplatsen blivit kriminaliserad i Sverige. Han har arbetsmiljöbrott som specialitet. I åtta år har han väntat på att Arbetsmiljöverket skall se till att han får ett mobbningsfall att utreda. Men det har inte kommit några. Han undrar om myndigheten diskriminerar mobbningsoffren. ”Varför anmäler de när någon skadats i en maskin – men aldrig när hon skadats av mobbning? Posttraumatiskt stressyndrom är en allvarlig sjukdom. Har man fått den på jobbet har arbetsgivaren ansvaret.” Han läser lagen för mig:
Arbetsmiljölagen kap 3: ”Arbetsgivaren skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.” ”Klart, eller hur?” Och har inte arbetsgivaren vidtagit nämnda åtgärder träder brottsbalken in: kap 3 § 7–10. Den som ”åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall” kan dömas till fängelse i högst fyra år.

Kan det vara så att utmobbade inte känner till sina rättigheter? Inte anmäler till Arbetsmiljöverket? Jo, det gör de, visar det sig. Men verket kan inte säga hur många de är. Det tar någon minut att få reda på hur många som skadats av buller. Med den faktor som troligen producerar flest sjuktimmar i Sverige har ingen egen rubrik i verkets tabeller.

Det tar mig en vecka att med hjälp av en vänlig statistiker på Arbetsmiljöverket bryta ned ”Exponeringsfaktor 500008”, där man under ”relationsproblem” buntat ihop mobbning med ”bristande flexibilitet mellan arbetstid och fritid”, etnisk diskriminering samt påfrestande kontakter med kunder, klienter och anhöriga. Anmärkningsvärt, eftersom i motsats till ”buller” är kränkande särbehandling ett välavgränsat brott. Det är som om anmälningar för våldtäkt försvann ur statistiken, uppsplittrade på ”överfall”, ”ofredande” samt, kantänka – ”relationsproblem”.

Resultatet är osäkert. Statistikern (Kjell Blom) och jag kommer fram till att det inte går att säga hur många som år 2009 anmält mobbning i lagens mening. Kanske är de 500, kanske 1 200. Fallet Johanna ovan blev till exempel inte ens anmält till Arbetsmiljöverket. ”Det var ingen mening”, får jag höra från Lärarnas riksförbund. Varför det inte var någon mening framgår av statistiken. Sedan lagen trädde i kraft 1993 har Arbetsmiljöverket och dess föregångare Yrkesinspektionen fått in kanske 8 000 anmälningar om sjukdom till följd av mobbning. Ingen enda har man fört vidare till åtalsprövning. Där­emot har verket varit flitigt med att ringa åklagaren när någon slarvat med skyddsräcken eller rört spakarna till en obesiktigad maskin. Bara sedan 2007 finns 712 sådana ärenden.

Hav därför medkänsla med de utmobbade som saknar förtroende för denna myndighet. Minns läsaren fallet Kerstin Lövdén i Malmö (i min and­ra artikel, DN 1/6) där till och med arbetsgivaren erkände att man misshandlat henne? I september 2008 söker hon hjälp hos Arbetsmiljöverket. Som lyssnar, med stor förståelse. Tjänste­anteckning: ”blivit syndabock, kränkt, behöver stöd från AV; arbetsgivaren har satt amatörmässiga diagnoser”. ”Ring till oss om inte facket ställer upp”, säger man till Lövdén.

I tjugo månader ringer hon till Arbetsmiljöverket, skickar in dokument, sina dagböcker, gråter i telefon. Man tar emot och frågar efter mera. I april 2010 går hon upp för att fråga om verket tänker hjälpa henne att driva rättssak mot Malmö kommun. Då får hon höra av chefen Mats Ryderheim, att hennes ärende avslutades samma dag som hon kontaktade AV, i september 2008. ”Vi har valt att inte gå in.” Varför inte? Mats Ryderheim svarar att hans inspektör gjort bedömningen att det inte skulle leda någon vart. På vilken grund? ”Jag har inte det svaret.”
Har han inte? Eller har han inte hjärta att säga henne sanningen?

”När det gäller mobbning på arbetsplatsen går vi inte in i enskilda ärenden. Vår roll är inte att hjälpa den som varit utsatt”, säger Ywonne Strempl på Arbetsmiljöverket i Stockholm. Men det gör man ju när folk bli sjuka av buller? Jag studerar verkets instruktion. Där står inget som låter myndigheten särbehandla mobbningsfallen. Så varför gör man det? ”Vi har gjort bedömningen”, svarar generaldirektör Mikael Sjöberg ”att inte fokusera på vad som hänt med den enskilde.” Men det är ju den enskilde som lidit skada? ”Vi har gjort den bedömningen att det är mer effektivt att stimulera det förebyggande arbetet.” Men på vilken grund har ni gjort den bedömningen? ”Vi har gjort den bedömningen.”

När det kommer till mobbning på jobbet står samhällets stöttepelare inte att känna igen. Dokument försvinner mystiskt för Metalls avd 27. I ett fall litar Försäkringskassan på vittnen som inte var där, i ett annat letar man upp en läkare som inte vill tro att någon kan bli svårt sjuk av mobbning – och låter denne doktor överpröva kollegernas diagnoser. En domare i Umeå avvisar utan vidare talan mot en högskola från vilken domaren har inkomst (och glömmer därefter att underrätta den klagande om beslutet). En handläggare på Försäkringskassan vägrar att träffa den sjukskrivne med argumentet, ”våra lokaler är inte anpassade för besök”. Tjänstemän i Malmö kommun ställer psykiatriska diagnoser. IF Metall tappar bort brev från DO medan Arbetsmiljöverket, som skall stävja brott mot arbetsmiljön, självsvåldigt bestämmer att just mobbning av alla brott bekämpas bäst av att aldrig beivras. Och ledamöter i en försäkringsnämnd, som fått läkarintyg på att socionomen utan tvekan drivits till sjukdom av sina chefer, finner efter ”en samlad bedömning”, där vi inte får veta vad som samlats eller hur det bedömts, att hon nog blivit sjuk av något annat. De skiter i vilket.

Ursäkta franskan. Men efter en samlad bedömning har jag funnit att från mobbningsoffrens perspektiv ser vår rättstat ut att hålla turkisk standard. Vilket förklarar deras misstro, som ­utomstående förväxlar med rättshaveri. Men det är faktiskt inte möjligt att så många regelbrott skulle drabba just deras ärenden av ren slump. Så låt oss pröva en annan hypotes. Kan det vara så att de utmobbade i Ljungby och Malmö nekas upprättelse av samma skäl som slagna kvinnor avvisas av rättvisan i Ankara?

Maciej Zaremba

Vårdaren Birgitta S och läraren ­Johanna heter i verkligheten något annat.

 

  1. ”Värst för dig själv” – Vår heder har inget pris

DN 2010-06-08

”Det kan bli värst för dig om du anmäler.” Så kan det låta i Marocko när en kvinna vill anmäla en våldtäkt. Så låter det från Arbetsmiljöverket när en mobbad vill anmäla arbetsskada.

Tagna var för sig kan dessa handlingar synas barnsliga och triviala”, skriver The Honourable Mr Justice Owen i sin dom. Men sammantagna blir de något annat: ”… en hänsynslös kampanj av lumpen ondska, ägnad att tillfoga skada”.

Det tog The High Court of Justice i London elva rättegångsdagar att komma till den slutsatsen. Det var små händelser som det vittnades om, men de var desto fler. Helen Green var en av fem kvinnor i ett hörn av kontorslandskapet. De fyra andra behandlade henne på följande sätt:

De talade aldrig med henne, men däremot överdrivet hjärtligt med alla som passerade förbi. De satt med korslagda armar och stirrade på henne, låtsades inte höra vad hon sade, men avbröt var gång hon talade med någon annan. De undanhöll information om gemensamma aktiviteter, tystnade var gång hon visade sig för att sedan brista ut i gemensamt skratt, gömde undan hennes dokument, avlägsnade hennes namn från sändningslistor, gömde hennes post för att på fredagen slänga fram en hel veckas brev, härmade hennes sätt att gå och tala, undrade ”vad är det som stinker här”. När hon fick telefonsamtal brukade en av dem ställa sig intill och tala högt med de andra. Ur vittnesmålen. ”Taylor sade till Dixon: God, did you see her face. We nearly got her crying this time.”

De fyra kvinnorna hade inget intresse av att plåga Helen Green, fann domare Owen. De gjorde det för nöjes skull. Men två manliga kolleger var ute efter hennes jobb: De försökte skada hennes rykte i kundkretsen, sinkade hennes rapporter, fördröjde vital information, förtalade henne inför cheferna.

Domslut: Deutsche Bank i London skall betala 800 000 pund (åtta miljoner kronor) till 36-åriga Helen Green, för att ha orsakat hennes djupa depression. Att summan blev så hög berodde på att domare Owen ansåg att banken äventyrat Greens framtid. Hon hade kunnat gå långt inom finansvärlden, men tål numera inte stress. Därför skall banken kompensera för den lön hon hade kunnat nå.

Läs denna långa dom, ni som gett upp hoppet om en humanistisk juridik. Här står aldrig ”vid en samlad bedömning” eller ”vad som i övrigt framförts föranleder inte …”. Här är varje argument vägt och varje vittnesmål värderat, slutsatserna underbyggda.

Mobbningshistorier är i regel långa och vindlande berättelser. Men juridiskt sett är de enkla, framgår ur denna dom. Det spelar ingen roll ”hur det började” om det funnits en olöst konflikt eller om offret haft ömtåligt psyke. (Liksom det inte spelar roll i våldtäktsmål att kvinnan haft kort kjol.) Ur rättvisans synpunkt räknas blott det enkla: att det finns saker som man inte får göra mot andra människor.

Vad hade hänt om fallet Green inte inträffat i Londons finanskvarter utan på ett svenskt företag? Vi behöver inte gissa, vi vet. Lina P är sjukpensionerad vid 40, har 5 000 kronor att leva av när hyran är betald och mer lär det aldrig bli. Hennes historia är mycket lik Helen Greens, med den skillnaden att samtliga kolleger var män. Så förutom härmandet och dagliga elakheter om hennes kropp tillkom porrbilder som de satte upp på hennes dator liksom lappar där hon uppmanades ”bränna sig själv för sin värdelöshets skull”.

Stämningsbild: första arbetsdagen när hon presenteras för sin närmaste kollega, vi kallar honom Torbjörn, lyfter han inte blicken från datorskärmen och besvarar inte hennes ”hej”. Torbjörn vill inte ha kvinnor på sin arbetsplats. Och han lyckas få de flesta andra att bete sig likadant. Tre år senare får Lina P diagnosen ”krisreaktion, kroniskt stressyndrom.”
Att stämma företaget var inte att tänka på. Men, visar det sig, inte heller att få sjukdomen godkänd som arbetsskada. Länsrätten, där Lina P klagade över försäkringskassans avslag, svarade att ”allmän vantrivsel” eller ”bristande uppskattning”, som man beskriver hennes situation, inte kan ligga till grund för arbetsskada. Och man har Torbjörns ord på att ingen velat Lina illa. Ja, han är huvudvittnet. Alltså har ingen ”kränkande särbehandling” i lagens mening ägt rum.

Ett mysterium. År 1993 imponerade Sverige på världen, som det första landet som fördömde mobbning på jobbet, skattade dess samhällsfarlighet och stiftade en lag som gjorde arbetsgivaren ansvarig. Sjutton år senare har myndigheterna inte hittat en enda arbetsplats där det fanns något att beivra.

Innan jag börjar spekulera i förklaringar låt mig berätta vilket märkligt läge som våra lagstiftare och myndigheter försatt oss i. Trakasserar chefen en Amir från Albanien kan denne klaga på diskriminering. Men om chefen börjar plåga också Amirs kompis Torsten, kan ingen av dem klaga längre. Inte Torsten, som råkar vara svensk, man, frisk, straight och lutheran. För sådana har vi inga särskilda skyddslagar. Och inte Amir heller. Han har fått sällskap av Torsten, då är han inte särbehandlad längre.

Var god och skölj, för här kommer mer: Viskar en chef en gång för mycket i sekreterarens öra hur attraktiv hon är – kan det bli anmälan och rent av skadestånd. Men viskar han i stället hur ful och fet och värdelös hon är – finns ingen ombudsman för denna klagan.
Hur har det blivit så? Helge Hoel vid Manchester Business School och Ståle Einarsen vid universitetet i Bergen, ställer sig samma fråga. Varför stiftar svenskarna en lag som beivrar mobbning – och sedan struntar i den? Så olikt denna annars så ordningsamma stat … De noterar att mobbningen i Sverige är mera jämlik än på andra håll: drabbar ofta i sidled, bland jämställda – medan det i Frankrike i nio fall av tio handlar om en chef som förföljer underställd. Kan det vara något med kulturen? Och se, de hittar svenska intervjupersoner som tycks bekräfta den misstanken: ”Vi har rätt att frysa ut varandra – det är sanktionerat av kulturen.”

Är det verkligen sanktionerat? I väntan på att forskningen besvarar frågan tillåter jag mig att tvivla på den hypotesen. Men visst, någonting är de på spåren.

“Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter.

Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.

”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på …”

Jag minns ett flygblad som någon klok person delat ut till nyanlända flyktingar. Där stod bland annat: ”Kom ihåg att hos en svensk kan ett leende uttrycka aggression.”
Visst är det så. I en kultur där vrede är tabu och där tvedräkt inger ångest försvinner varken ilska eller tvedräkt, de tar sig nya vägar. Det vore inte nåt problem för den som lärt sig koden, kan man tycka. Men det finns ett problem. Den underkylda ilskan är nästintill omöjlig att bemöta på ett vettigt sätt.

Säger kollegan ”Det var själva fan hur du bedömde min artikel”, kan det bemötas. ”Jag hade mer att säga, så låt oss tala ut.” Men om han inte svarar på mitt ”hej” och låtsas att jag inte finns, hur besvara den attacken? Säger jag ”Har du slutat hälsa?” framstår jag själv som den som söker bråk. ”Det har jag inte alls, var har du fått det från!” Nu har konflikten trappats upp, han anser sig anklagad. (”Ifrågasatt”, brukar det stå i papperen.) Men var det det han ville? Inte alls säkert. Han följde bara sin kulturs recept.

Vad jag vill säga är, att i motsats till öppet krakel, som kan föras in i konstruktiva banor, riskerar den underkylda aggressionen, som inte ids vidgå sig själv, att pervertera kommunikationen. Den drar i gång en våldsspiral där inget synes som det är. Där den som vill dialog framstår som den som söker bråk. Så på den punkten är dessvärre vår umgängeskod inte så lite mobbarvänlig. När diskussioner blir en tävlan i behärskning får manipulatören många trumf på hand.

Men trivs vi med det? Det brittiska Great Place to Work Institute rankar trivseln på Europas arbetplatser. Anställda får gradera förtroende, respekt, ärlighet – alltså fairness – just sådant som ger mobbarna syrebrist. År 2008 fanns tre norska, fem finska och sju danska arbetsplatser på listan över EU:s 50 bästa. Men ingen enda svensk.

Häng inte läpp, landsman. Det var en god nyhet. Tänk så här: Visst, det tisslas övermåttan på våra arbetsplatser. Jo, många chefer har svårt för ”ja” och ”nej” och även för det lilla ordet ”jag”. De är mästare, enligt forskningen, på att smeta ut ansvaret men behålla makten. Men det är ingenting vi verkar trivas med. Så tolkar jag enkäten.

Jag anför gärna flera argument mot tesen att utfrysning skulle vara sanktionerad av kulturen. När allmänheten får insyn reser allmänheten oftast ragg. I fjol fick en elvaåring i Härryda höra från lärarna att hon ”inte stod högst upp på sina kompisars önskelista”. Dessa pedagoger lär ha hämtat sitt demokratibegrepp från teveunderhållningen, för de lät eleverna rösta ut oönskade kamrater när det var dags att bilda nya klasser. Sanktionerat? När tilltaget blev känt fick de ansvariga löpa gatlopp i Nerikes Allehanda.

Det finns vackrare exempel. Den som tål våldsskildringar i from miljö rekommenderas ”Prästen i Stenhagen”, historien om komminister Mats Jonsson, som i tio års tid förtalats av själasörjare av flera kön, av kyrkoråd samt en och annan biskop, tills denne Jonsson fick söka läkarvård. Men när saken gjordes offentlig blev det uppror i Uppsala stift. Kyrkfolket röstade bort jaktföljet och gjorde syndabocken Jonsson till deras överhuvud, ledamot av stiftsstyrelsen och av fullmäktige. (Det var i sista stund, förstår man, innan det börjat osa svavel i deras vitkalkade rum. Bland de synder dessa kristna lagt sin präst till last ingick att han vattnat en ros på en zigenargrav. Fast gravvården inte var betald.)

Som vi sett har domstolar i and­ra länder inga problem med att definiera mobbning som misshandel eller att inse att också ord kan döda. Liksom tystnad. Alltså är det inte juridiken som hindrar svensk rättvisa. Så låt oss pröva en annan hypotes.

Det var vänsterpartisten Torbjörn Björklund (en av de få folkvalda som lyssnar till de utmobbades föreningar) som satte mig på spåret. Varför, frågade jag, vänder fack och myndigheter de misshandlade ryggen? ”Det beror på skammen.”

Fyra indicier: År 2006 gjorde ”Strömvirveln”, personalbladet i Norrköpings kommun, ett temanummer om mobbning. Vilket nummer redaktören Marika Formgren tvingades maila till läsarna från sin privata dator, eftersom tryckningen stoppats av kommunen. Forskaren Margareta Strandmark fick inte komma in på skolor och sjukhus. Skälet? Fack och kommun visste redan att någon mobbning aldrig förekommit. Och så var det barn- och elevombudet Lars Arrhenius, (som med framgång stämt en rad kommuner för att ha tolererat mobbning bland elever). Han är bestört över skolledarnas hållning, som in i det sista nekar till att barnet lidit skada. Han ber mig läsa domen T 339–08, på Gotland. Jag läser och förstummas. Skoledarna tycks mena att det är tioåringen som är dubbelt skyldig: till att ha blivit sparkad på, och till att deras fina skola får schavottera inför rätta.

Slutligen, en replik: ”Det kan bli värst för dig om du anmäler.” Så kan det låta i Marocko när en kvinna vill anmäla en våldtäkt. Så låter det från Arbetsmiljöverket när en mobbad vill anmäla arbetsskada. (Generaldirektören Mikael Sjöberg vet inte varför hans inspektörer säger så. ”Det får stå för dem.”)

Det är inte sant att hederskulturer gäller endast bland skäggiga män. Också en modern stat har självbild, rykte – kort sagt – en heder att försvara. Ett helikopterrån ger ingen fläck på välfärdsstatens sköld. Då lägger alla manken till för att fånga buset. Där gäller det normala – ju grövre brott, desto raskare polis. Vid mobbning gäller det omvända, har jag kunnat konstatera. Ju vidrigare det varit, ju längre det har pågått, desto svårare för offret att få rätt. Motståndet mot rättvisan synes direkt proportionellt till magnituden av skandalen. Kan det vara för att det går fyrtio mobbade sköterskor på varje utbränd smed? Det är inte bilfabriker utan kyrkan, skolor, socialbyråer och vårdanstalter som toppar statistiken.

Advokat Michael Fischbein får kritik för de vederlag som han utverkar för mobbade klienter. För mycket pengar, knorrar Kommunal, Lärarnas riksförbund med flera. Hur kan det bli för mycket till deras egen medlem? ”Därför att facken själva i liknande fall kräver betydligt lägre summor. För att inte förarga arbetgivaren, eller medlemmarna, för den delen. Och när det blir höga vederlag förstår folk hur djävligt människan haft det, och börjar undra var deras fackförening hållit hus.”

Var har de hållit hus? I de 20-tal fall som jag granskat är fackföreningen i bästa fall anorektisk, ofta frånvänd, inte så sällan på mobbarnas sida. Anita Wallstedt i Organisation mot mobbning berättar att av de 450 utmobbade som hon försökt bistå har bara fem fått hjälp från fackets rättsskydd. Jag läser hos Heinz Leymann att det är fackets uteblivna stöd som ofta utlöser den akuta fasen i patientens depression. ”Kränkande särbehandling sysslar vi inte med, du får skaffa privatjurist”, brukar det låta. Medan forskarna Helge Hoel och Ståle Einarsen finner det ”ironiskt” att ”en facklig rörelse med en av världens högsta organisationsgrader tycks oförmögen eller ovillig att stödja individuella offer och ge ett kollektivt svar på problemet …”

Är det ironiskt – eller snarare följdriktigt? ”Ingen vill röra vid det, det är lika skamligt som incest”, säger en intervjuperson i samma rapport. ”Vi går på krossat glas”, får jag höra från en ombudsman i Lärarnas riksförbund. Ja, i hans fall tillhörde offret och mobbarna samma fackklubb. Och de senare var, som alltid, i majoritet.

Redan på 80-talet fann Heinz Leymann att de modiga ombudsmän som ställde upp för syndabockarna riskerade att få dela deras öde. Leymann var inte helt förvånad. Den fackliga reflexen bjuder att vid konflikt ställa sig på flertalets sida. Det måste krävas gruvligt med kurage att trotsa medlemmarna och cheferna på samma gång, särskilt i ett land där inte så få fackombud ser fram emot att pensioneras med personalchefslön.

Av dessa skäl fann Leymann det orimligt att facken fick hantera mobbningsfallen. Eller att deras åsikt tilläts väga tungt inför domstol och försäkringskassa. De var i regel jäviga och skulle knappast göra det rättvist. Så för folkhälsans skull krävde Leymann en reform: de mobbade måste få ett rättsskydd helt frikopplat från intressegrupper – samt rätt att som individer väcka talan inför AD.

Det blev ingen reform. Modellen är intakt. Än i dag får ingen svensk arbetare väcka talan inför AD. Det får endast arbetsmarknadens parter, desamma som utser domstolen. Och som därutöver gemensamt finansierar den försäkring (AFA) där den som skadats i jobbet förväntas få ersättning. Ursäkta min ekonomism, men om nu parterna tillsammans kvaddat en människa, ofta under skamliga former, vad har de för intresse att frivilligt först erkänna övergreppet – och sen betala?

Så kanske är det inte de kraftlösa ombudsmännen man skall skjuta på. Det är den korporativa modellen som är ur fas med livet. Detta syns bäst vid jämförelse med Frankrike som med framgång beivrar vuxenmobbning. Men Frankrike har inte en arbetsdomstol som tillsatts av intresseorganisationer. Det har cirka 250 lokala tribunaler för arbetstvister, utsedda i allmänna val. Inför dessa conseils de prud’hommes har varje löneslav, fransman som utlänning, rätt att väcka talan. Det är, på alla punkter, motsatsen till vår modell.

Om mobbningen bara var ett verk av psykopater eller av flockinstinken, om det bara var styrt av lust, där lidande är ett mål i sig, hade det inte varit ett så stort problem. Det är som medel som det breder ut sig. När psykiskt våld blir obestraffat upptäcker många hur användbart det är. Så låt mig bara räkna upp de typfall som jag stött på under denna resa: En professor som vill åt kollegans forskningsmedel, en chef som vill oskadliggöra vittne till sin inkompetens, en företagare som inte kan avskeda den han vill, en enhetschef som vill avleda ilskan hon förtjänat, en annan chef som i avsaknad av egen pondus finner det bäst att undergräva andras…inget personligt, Gud förbjude. Men framför allt: makthavare av många slag som önskar lära ut att deras missgrepp, och rent av brott mot lagen, inte kan påtalas utan att det går riktigt illa för den som gör det.

För ett antal år sedan såg man på teve en demonstration av svenska sköterskor. De hade papperspåsar över huvudet, en idé de måste fått från irans­ka flyktingar på Sergels torg. Också de fruktade repressalier, från kommunen nämligen, fick vi höra genom cellulosan. Jag fann tilltaget skandalöst den gången. Vad hade svenska syrror, med JO, JK, meddelarskyddet och världens starkaste fackföreningar i ryggen – gemensamt med mordhotade studenter från Iran?

I dag förstår jag bättre. Det hjälper föga att landet Sverige på papper har det bästa skyddet för det fria ordet – när det samtidigt är straffritt för människor i maktställning att genom förtal, ryktesspridning och psykiska övergrepp krossa dem som tar till orda. Staten bevakar våra kostvanor men finner inget allmänintresse i att skydda svenskens självrespekt, värdighet och heder. Ingen åklagare rycker ut mot förtal på internet eller mobbning på arbetsplatsen, och mot intrång i vårt privalliv finns inte ens lagligt skydd. Med andra ord: ”den personliga integriteten” – själva förutsättningen för att medborgaren skall våga bruka de rättigheter han har – är exceptionellt svag i Sverige.

Hetsen i Bjästa är följaktligen ingen sociologisk gåta, den är en politisk fråga. De som söker förtroende som folkvalda borde förklara varför dödshot på internet, eller mobbning på jobbet, som är brottsligt i andra länder, skall vara lovligt här.

Fenomenet illustrerar vilken för­ödande makt som gamla strukturer utövar över vår verklighetsuppfattning. Det som inte passar in i höger-vänsterskalan, eller i den svenska modellens rollfördelning, har liten chans att hamna på agendan. Mot den bakgrunden kunde jag nog inte välja en sämre tidpunkt för detta reportage. Det är val­tider, majoriteter skall vinnas, grupp­intressen blidkas. Jag kan bara hoppas att någon politiker tänker litet längre. Till exempel att för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund. Inte på konferenser.

Maciej Zaremba

Lina P heter i verkligheten något annat.

 

Bakgrundsfakta

Mobbning och sjukdom

 

Medan 400 till 500 personer omkommer årligen i trafiken, 50 till 70 dör på grund av olycksfall i arbetet. Men den vanligaste onaturliga dödsorsaken i Sverige är självmord. Året 2007 dog 1 443 svenskar för egen hand, 10 599 försökte.

Enligt två av varandra oberoende undersökningar: (Heinz Leymanns i ”Ingen annan utväg – om utslagning och självmord som följd av mobbning i arbetslivet” och Försäkringskassans i –Blekinge, SOU 1999:69) är mellan 100 och 300 av fullbordade suicider direkt relaterade till mobbning på arbetsplatsen. Samma sak gäller för mellan 10 000 och 30 000 långtidssjukskrivningar. Uppskattningar utgår från begränsade lokala undersökningar. Någon rikstäckande granskning har inte gjorts. Men enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport år 2009 lider 75 procent av långtidssjukskrivna kvinnor och 65 procent av männen av psykisk ohälsa eller av sjukdomar i rörelseorganen. Vanligaste psykiatriska diagnoser: depression, anpassningsstörning, reaktion på stress, ångestsyndrom. Cancer står för en

3 procent av långtidssjukskrivningar.

 

Anmälda fall

Åren 2008 –2009 anmäldes 19 204 arbetssjukdomar.

Sju procent av dem, det vill säga 1 344 fall, uppgav att sjukdomen uppkom på grund av relationer till arbetskamrater eller chefer. Siffrorna är osäkra eftersom många fall av sjukdom på grund av mobbning aldrig anmäls till Arbetsmiljöverket, då verket har som policy att inte granska enskilda anmälningar.

 

Lagstiftning

Sverige

 

Arbetsmiljölagen 3 kap stadgar att: “Arbetsgivaren skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.”

 

Enligt AFS 1993:17 utgör mobbning (kränkande särbehandling) ett brott mot arbetsmiljölagen, på samma sätt som trasiga skyddsräcken eller asbest i luften.

Definition:

”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt

präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

”Arbetsgivaren skall planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebygges.”

 

Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden:

– förtal eller nedsvärtning av en arbetstagare eller dennes familj,

– medvetet undanhållande av arbetsrelaterad information eller lämnande av felaktig sådan,

– medvetet saboterande eller försvårande av arbetets utförande,

-uppenbart förolämpande utfrysning, åsidosättande behandling, negligeringar av arbetstagaren,

– förföljelse i olika former, hot och skapande av rädsla, förnedringar t.ex. sexuella trakasserier,

– medvetna förolämpningar, överkritiskt eller negativt bemötande eller förhållningssätt (hån, ovänlighet etc.),

-kontroll av arbetstagaren utan dennes vetskap och med skadande syfte,
kränkande s.k. ”administrativa straffsanktioner” som plötsligt riktas mot enskild arbetstagare utan sakliga skäl, förklaringar eller försök att gemensamt lösa eventuella bakomliggande problem. Sanktionerna kan utgöras av t.ex. omotiverat fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, oförklarade omplaceringar eller övertidskrav, tydliga försvåranden vid behandling av ansökningar om utbildning, ledigheter o.dyl.

 

I Brottsbalkens 3 kap § 7-10 finns straffsanktion för arbetsmiljöbrott. Under § 7-9 framgår att den som av oaktsamhet orsakat annans död, kroppsskada eller sjukdom, kan dömas till böter eller fängelse, högst fyra år. Och vidare, § 10: ”Om brott, som i 7-9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs.

 

En arbetsgivare är dessutom skadeståndsskyldig för personskador. I målet T 351-01 (den 28 november 2001, NJA 2001 s. 755) fastslog Högsta Domstolen att en skola är skadeståndsskyldig vid mobbning av elev. HD hänvisade därvidlag till arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om att arbetsmiljön ska vara sådan att ohälsa inte uppkommer. Denna hänvisning måste tolkas så att inte bara skolor, utan att alla arbetsgivare har ett ansvar för att förebygga mobbning och att de kan bli ersättningsskyldiga för uppkomna personskador. Detta i synnerhet som flera av de beteenden som AFS 1993:17 räknar upp som exempel på mobbning redan är sanktionerade som brott mot någons person, frihet, frid eller ära. Som ”ofredande” i brottsbalkens 4 kap. 7 § räknas exempelvis förutom stenkastning, oljud, med mera också annat hänsynslöst beteende. Således blev en man i Alingsås på våren 2010 dömd för just ofredande, efter att ha kastat in så kallade mördarsniglar i sin grannens trädgård.

Mot den bakgrunden är Arbetsmiljöverkets förklaring att man inte kan ingripa i mobbningsfallen eftersom mobbning inte är belagd med straffsanktion inte hållbar. Om det är ofredande att kasta sniglar på grannens tomt är det också ofredande lägga sniglar i arbetskamratens skor. Eller att med avsikt spilla kaffe på hans arbetsbord.

 

Fransk lagstiftning

Enligt brottsbalken (Code pénal) kan både mobbaren själv och ansvariga chefer dömas till böter och/eller fängelse. Lagtexten i original:

 Art. 222-33-2. – Le fait de harceler autrui par des agissements répétés ayant pour objet ou pour effet une dégradation des conditions de travail susceptible de porter atteinte à ses droits et à sa dignité, d’altérer sa santé physique ou mentale ou de compromettre son avenir professionnel, est puni d’un an d’emprisonnement et de 15 000 euros d’amende. 

Samtidigt gäller enligt arbetsrätten (Code du travail lag 2002–73) att arbetsgivaren som inte hindrat mobbning kan dömas att betala skadestånd, samt att uppsägning som orsakats av mobbning är ogiltig. Delar av lagtexten i original:
 Art. L. 122-49. – Aucun salarié ne doit subir les agissements répétés de harcèlement moral qui ont pour objet ou pour effet une dégradation des conditions de travail susceptible de porter atteinte à ses droits et à sa dignité, d’altérer sa santé physique ou mentale ou de compromettre son avenir professionnel.
Aucun salarié ne peut être sanctionné, licencié ou faire l’objet d’une mesure discriminatoire, directe ou indirecte, notamment en matière de rémunération, de formation, de reclassement, d’affectation, de qualification, de classification, de promotion professionnelle, de mutation ou de renouvellement de contrat pour avoir subi, ou refusé de subir, les agissements définis à l’alinéa précédent ou pour avoir témoigné de tels agissements ou les avoir relatés.
Toute rupture du contrat de travail qui en résulterait, toute disposition ou tout acte contraire est nul de plein droit.
Art. L. 122-50. – Est passible d’une sanction disciplinaire tout salarié ayant procédé aux agissements définis à l’article L. 122-49.
Art. L. 122-51. – Il appartient au chef d’entreprise de prendre toutes dispositions nécessaires en vue de prévenir les agissements visés à l’article L. 122-49.

Skadestånds- och tvistemålen vid mobbning på arbetet avgörs i första instans av conseils de prud’hommes, ”råd av omdömesgilla män”. Institutionen uppstod på 1200-talet bland fiskare och inom vävindustrin i södra Frankrike, i syfte att lösa arbetstvister mellan anställda och patroner. Lagramarna har modifierats i flera omgångar, av bland andra Napoleon Bonaparte. Den nuvarande stadgan går tillbaka på en lag från 1848. Domstolen består av två personer som valts av arbetsgivarna och två som röstats fram av anställda. Kandidater nomineras av fackföreningar men väljs i allmänna val där alla som har eller söker ett arbete har rösträtt.

Endast två miljoner fransmän är med i någon fackförening, men nära fem miljoner röstade i senaste valet på 14512 domare i över 200 lokaldomstolar.

Endast individer kan väcka talan. Vid mobbning försöker domstolen först förmå arbetsgivaren att lösa situationen. Om det misslyckas kan man tillgripa ekonomiska sanktioner. Saknas majoritet för beslut utökas domstolen med en yrkesdomare. Om beslutet kostar en part mer än 40000 kronor kan det överklagas ända upp till högsta rätt. Conseils de prud’hommes består av lekmän, som endast genomgått en kort juridisk utbildning. Men deras beslut ändras inte oftare i högre instans än domar avkunnade av professionella domare.

 

Viktigare domar som refererats

Frankrike, domen mot Renault: Tribunal des Affaires de Securité sociale des Hautes-de Seine, den 17 december 2009. Dossier nr 08-01023/N. Domen är överklagad.

Domen mot Carrefour: La cour d’appel de Chambéry, 15 januari 2009.

Belgien, domen mot rektor Van Overstraeten. Cour du Travail de Bruxelles. Ref 311. 29 augusti 2008.

Storbritannien, domen mot Deutsche Bank. The High Court of Justice, London. Case No: TLQ/05/0753. 1 augusti 2006. Se http://vlex.co.uk/vid/52894674

 

Litteratur i urval

 

På svenska:

Berlin, Eva och Enqvist, Jan: ”Mobbningsboken : ingrip på jobbet” (Informationsförlagen 2006)

Einarsen, Ståle, m.fl: “Mobbning och svåra personkonflikter” (Kommentus 1998)

Hallberg, Lillemor R-M Margaretha Strandmark: ”Vuxenmobbning i människovårdande yrken” (Lund 2004)

Hirigoyen, Marie-France: ”Vardagens osynliga våld” (Natur och Kultur, 2003)

Höglund, Nils-Johan: ”Prästen i Stenhagen. Kyrkopolitik i Uppsala 1996–2006” (Hallgren & Fallgren, 2006)

Igra, Ludvig: ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet”, (Natur och Kultur 2003)

Johnson, Björn: ”Kampen om sjukfrånvaron” (Arkiv förlag, 2010)

Kile, Svein M: “Livsfarligt ledarskap” (Kommentus 1990)

Kåvestad, Leif: ”Civilkurage & sjuka hus. Allt har ett pris” (www.vitboken.se)

Lundquist, Lennart: ”Demokratins väktare. Ämbetsmännen och vårt offentliga etos” (Studentlitteratur, 1998)

Leymann, Heinz och Gustafsson, Annelie: ”Självmordsfabriken. Om de stora risker som sjuksköterskor utsätts för i
arbetslivet. (Norstedts juridik, 1998)

Leymann, Heinz: ”Från mobbning till utslagning i arbetslivet” (Publica, 1992)

Leymann, Heinz: ”Vuxenmobbning – om psykiskt våld i arbetslivet” (Studentlitteratur,1986)

Leymann, Heinz: ”När livet slår till” (Natur och Kultur, 1989)

Leymann, Heinz: ”Ingen annan utväg” (Wahlström&Widstrand, 1988)

Lytsy, Per: ”Någonting är sjukt”, Falun 2009

Schéele, Anita von: Mobbning – en arbetsmiljöfråga. (Arbetsskyddsnämnden. 1993)

Ingela Thylefors: ”Syndabockar”, (Falun 1999)

Östberg, Kristina & Eriksson, Lasse: ”Mobbningen på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka” (Uppsala 2009)

Werkelin, Marianne: ”Kollegorna chefen och jag i barnomsorgen”, (Visby, 2009)

 

 

På andra språk

 

Bukspan, Elisabeth: Harcèlement moral sur le lieu de travail: Mythes et Realité. (www.eurofound.europa.eu/ewco/health/harassment/conference03.htm)

Gava, Marie-José : ”Harcèlement moral : comment s’en sortir ?” (Paris, 2003)

Hirigoyen, Marie-France: ”Malaise dans le travail. Harcélement motal – démêler le vrai du faux.” (Paris, 2001)

Hoel, Helge och Einarsen, Ståle: ”Shortcomings of Antibullying Regulations. The Case of Sweden” (European Journal of Work and Organizational Psychology, mars 2003)

Dejours, Christophe: ”Malaise dans le travail” (La Découverte, 2004)

Dejours, Christophe: ”Souffrance en France” (Éditions du Seuil, 1998)

Dejours, Christophe et Bègue, Florence: ”Suicide et travail. Que faire?” (PUF, 2009)

 

Svenska organisationer mot mobbning

 

Organisation Mot Mobbning (OMM) verkar för att identifiera, kartlägga och eliminera mobbning i arbetslivet, stödjer enskilda och verkar för en vassare och straffsanktionerad lagstiftning.
www.o-m-m.se

Nätverket SLUSSA (Samling för Livslust till Utbrända, SuperStressade och Anhöriga) stödjer människor som utsatts för “utbrändhet” eller annan psykologisk stress , som kränkande särbehandling/mobbning på arbetsplatser, i föreningar, av myndigheter och liknande. Nätverket vill medverka till att förmedla kunskap och påverka beslutsfattare mm.
www.slussa.se

Föreningen Stopp, mot kränkande särbehandling i arbetslivet, bildades 2005. Verkar för att frågan lyfts på den politiska agendan, stödjer människor som är utsatta för mobbning. www.foreningenstopp.se
I anslutning till riksdagen finns ett tvärpolitiskt nätverk mot vuxenmobbning med bland andra Christer Winbäck (FP), Torbjörn Björklund (V) samt psykolog Lars Bagge, psykiater Per Borgå, antropolog Brian Palmer, Claes Jansson från LO/TCO rättsskydd, Martine Syrjänen Stålberg, arbetsmiljöombudsman på Handelsanställdas förbund, samt Börje Eriksson, Organisation mot mobbning.

 

Websajter:

Leymanns uppslagsbok över mobbning : http://www.leymann.se/English/frame.html

Leymanns memorial website

http://www.mobbingportal.com/leymannmain.html

 

 

 

 

Den polske rörmokaren

En artikelserie om arbetare, fackpampar och kapitalister i det nya Europa.
Dagens Nyheter, november 2005. Finns även publicerad i reportagesamlingen med samma titel, Norstedts 2006.

1. Spöket kör en liten bil
med utländska skyltar

10 nov 2005

Vad har en skola i Vaxholm med tysk sparris att göra? I det nya Europa framträder tidigare okända samband. Arbetaren som tar den fria rörligheten på allvar stöter på nya gränser där de gamla upphävts. DN:s Maciej Zaremba gav sig ut på resa och insåg att kartan måste ritas om.

Ett spöke går runt Europa – den polske rörmokarens spöke. Polacken med rörtången, le plombier polonais, dök upp i den franska debatten på våren 2004 och ändrade historiens gång. Det var hans vålnad, mannen från öst som skulle ta levebrödet från monsieur Dupont, som förfärade fransmännen till den grad att de röstade nej till det gränslösa Europa de själva hade tänkt ut.

Det måste sägas att i Polen blev man först förfärad över att landets nomaderande hantverkare kvaddat den europeiska konstitutionen. Sedan blev man smickrad. Om 150 polska rörmokare (de var inte flera) kunde skapa panik i ett land, som för övrigt lider brist på nära 6 000 plombiers, måste det vara något särskilt med polskt rörmokeri. Genast framställde statens turistbyrå en webbsida där en bildskön hantverkare (med ett ledigt grepp om röret) lugnar fransmännen med att han tänker förbli i Polen, dit de i gengäld är välkomna i stora skaror. Och det gick ett befriat skratt över Europa. (Bäst skrattade britterna, som länge försökt träffa den franska självupptagenheten under bältet men aldrig riktigt lyckats.)

Visst lever vi i märkliga tider. Halvtannat sekel efter Kommunistiska manifestet (“Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”) är det åter arbetaren som väcker bävan och skräck. Men han svänger ingen fana, vill inte kasta samhället över ända, han ser inte ens ut att vilja hämnas orättvisorna. Det förfärande med honom är att han bara vill arbeta. Det är i sanning inte mycket han begär. Och det är just det som är problemet. Han begär för litet.

För hundra år sedan tvistade man i Europa om gränser. Alltid var det någon som ville flytta på dem. Numera – och för många år framöver – kommer man att bråka om människor, de som flyttar på sig alldeles själva men tycks släpa osynliga gränser efter sig. Så dessvärre är den polske rörmokarens inhopp i fransk historia bara början av ett längre drama. Han kommer ställa till det på flera ställen. Se bara, redan har han förvandlat Danmark till en fästning, fått svenska ombudsmän att ropa “Go home!” i morgonväkten och lockat fram ett nytt juniparti ur folkdjupet.

Han har märkliga förmågor, den vandrande hantverkaren. Till exempel klyver han lojaliteter hos annars laglydiga medborgare. När jag nämner för en kollega att jag håller på med den polske rörmokaren blir hon alldeles rosig av upphetsning. “Va! Känner du en? Är han ledig?” Hon drömmer på nätterna om en utlänning med rörtång. Vilka adjektiv hon använder om infödda vågar jag inte återge. Men tydligen brukar de lämna henne med läckande rör, smet på väggarna och skrupelfria fakturor. Hon blir särskilt upprörd vid minnet av deras dyra bilar. Så nu står hennes hopp till en rörmokare i en liten bil med utländska skyltar.

Var skall vi börja? Låt oss börja i Norge.

I Lysaker Brygge vid Oslofjorden står rörmokaren Markus från Karlstad och skruvar rör. Han är inte 20 år fyllda och otålig. Han vill ha en BMW. Och i Norge tjänar han nästan dubbelt så mycket som i Värmland.

Vi talar sällan om det, kanske svär det mot självkänslan, men de räknas i tiotusentals, svenska gästarbetare som söker sig över Kölen på jakt efter bättre villkor. På byggena, i hamnarna, vid gatuarbetena. Det norska kapitalet verkar nöjt. Norrmän håller inte måttet, får man höra. Svenskarna är mer flexibla, har högre moral och knegar på från tidig gryning till sent på kvällen. “Vi är här för att jobba, det är inget jävla vilohem”, hälsar en Gastarbeiter från Värmland.

Även kvinnorna verkar till freds, i alla fall i Ålesund. “Det är alltid kul med nytt kött i byn”. Det färska köttet kommer från bemanningsföretaget Lossekompaniet. De är bilmekaniker från Halmstad som lossar fryst fisk för 60 000 per månad. De är inte som norska guttar. Riktiga kavaljerer, som ringer dagen efter eller rentav bjuder på restaurang…

De norska fackföreningarna är mindre trakterade. Det heter att svenskarna dumpar lönerna.

Till Karlstad och Halmstad, som övergivits av Markus och Emil, kommer Wieslaw och Piotr från Siematycze i östligaste Polen. De drömmer inte om BMW, inte ännu, de vill lägga ett nytt tak på huset, köpa en tung matsalsmöbel och betala barnens högskola. De stannar i sex månader, snickrar ihop en villa, bor i ett uppsnyggat garage och tjänar dubbelt upp mot i Polen, men bara hälften av vad Torsten och Gunnar får ihop på ett gråbygge ett stenkast därifrån. (Gråbygge betyder “hälften svart”.)

Till det tomrum som Wieslaw och Piotr lämnat efter sig – och med dem tusentals andra, i Polen råder numera brist på yrkesbyggare – kommer Mikolaj Kuzniecow från Beresteczko i Ukraina. Låt oss dröja en stund vid honom. Han var kolchosingenjör när Sovjet gick ur tiden och därefter kolchosen samt det yrke Mikolaj studerat till i fem år. Då blev han fånge i Ukraina. Vad skall man göra i utlandet med en lön på 100 kronor i månaden? Mikolaj for till Ostrava, till Mähren, för att gräva diken för tjugo gånger så mycket. Det var olagligt förstås, “men tjecker är goda människor, ingen sade nåt, de nämnde inte ens 1968, riktigt finkänsligt folk”. Mikolaj beundrar tjeckerna, de är så olika Sovjetmänniskor. “Ingen tänker på att stjäla verktyg på arbetsplatsen, fast de bara ligger där.”

Och nu är han lagbas på ett polskt finbygge utanför Warszawa, tjänar 3 000 kronor i månaden, det vill säga dubbelt så mycket som en universitetslärare hemma i Kiev men tio procent mindre än polacken på ställningen ovanför. “Orättvist, tänker jag ibland, men vad skall man göra? Jag tror att det är en fråga om tid. Det kommer att jämna ut sig.” Hans kamrater i Kiev ställde till med en strejk och det gick vägen. Jag undrar vad jag kan hitta honom om fem år. I Sverige? Nej, i London. “Jag vill lära mig språk. Men då har jag nog en egen firma.”

Sedan finns det de som hoppar över flera led. Som Janis Ozols från Venspils i västra Lettland. Han hämtar mig vid bussen i en ofantlig Dodge Interpid 2000. Jag försöker se imponerad ut, men det är förspilld möda. “Hör vilket skräp”, han knackar på instrumentbrädan som svarar med plastljud. Letter är galna i jänkare, upplyser Janis. Har man en sådan kärra här kan man parkera mitt i korsningen. Han importerade limousinen från USA, “de kostar ingenting där”, för att sälja den vidare till någon landsman utan smak. Så vad vill han ha, en BMW? “Nej, vet du vad, inte en turkbil.” Janis vill ha en Volvo S 70, för att den ser liten ut fast den är stor. Svensk diskretion är hans estetik. Det nya huset han bygger väcker följaktligen anstöt i Venspils, ser ut som en barack, menar folk, det skall vara sten, varför har du trä?

I tio år har Janis Ozols pendlat till Sverige. Först vaktade han barn, sedan skrapade han båtar, byggde bryggor och friggebodar. Numera är det mest finsnickeri. “Varför finns det inga hantverkare i Sverige? Har alla satsat på att bli filmstjärnor? Folk ringer hela tiden, men jag går inte under 100 kronor i timmen.” Janis, Janis, svarar jag, det här är inte lagligt. “Jag vet, men vad skall jag göra? Jag vill inte ha det som mina föräldrar.” Men skatten då? Då upplyser Janis mig att noll minus noll brukar bli noll. Inget av de jobb han gjort genom åren hade blivit gjorda om de varit vita. “Jag tar inte heller brödet från någon svensk svartsnickare. Det finns hur mycket svartjobb som helst…” Och när han tröttnat på mina moralismer klipper han av tvärt: “Du, jag åker i alla fall inte till Thailand för att pippa småbarn.”

Hans svenska har fler tonarter än Bosse Ringholms och på skrivbordet har han avancerade tekniska ritningar. “Industrispionage”, flinar han. “Jag ritade av en del profiler som vi skall göra här.”

1 500 kronor till en universitetsprofessor i Kiev, fyrtio gånger mer till en svensk yngling som lossar torsk i Norge. Skillnaden har inget med arbetets värde att göra, men allt med historia, gränser och konstlade valutakurser.

Det lär inte råda vattenbrist i Norge, men en flaska bordsvatten kostar där lika mycket som det dagliga brödet för en indisk storfamilj. Jag vet inte om man i Norge borde vara stolt eller förfärad inför denna insikt. Men lönerna är efter priserna, eller kanske tvärtom. I fallande skala gäller fenomenet från rikeländerna Spanien, Irland och Norge, via mellanstadiet Frankrike, Sverige eller Tyskland – och sedan Centraleuropa och vidare Rumänien och Kazakstan…

Alltså vore det mot naturen om inte stora människoströmmar drogs in mot de rikare källorna så fort gränserna blivit porösa. Och på sin väg avtäcker de egendomliga mönster. Till exempel att arbetslöshet inte behöver betyda att det inte finns arbete.

Ser man på, i självaste Ruhr har folk glömt hur man svetsar! I Belgien fattas svarvare, i Sverige läkare samt folk som vet hur man murar ett valv… Arbetslös tysk ungdom bygger upp magmusklerna på gymmen – så varför lider Tyskland brist på livräddare? Det frågar man sig på stränderna i polska Sopot, vars badvakter raggats till Zinnowitz. (Inte därför att de var billigare, men de var erfarna.) Och varför finns inte folk att ta hand om de gamla? Eller finns de där, men har inte lust?

När tyskar redan för tio år sedan fick för sig att polacker och andra trängde ut dem från arbetsmarknaden försökte regeringen stävja oskicket. Man ålade företagen att för varje handfull utlänningar anställa en tysk arbetslös. Det lär ju finnas fem miljoner av dem. Och det frigjordes arbetsplatser inom jordbruket och litet varstans. Men det kom nästan inga arbetsvilliga. De få som kom fick ont i ryggen efter två dagar och blev snart sjukskrivna, berättar sociologen Norbert Cyrus i Oldenburg, som forskar i arbetsmigration.

Han låter litet indignerad över sina landsmän, men jag säger att jag förstår dem. Varför skall man bära plank, rensa jordgubbar eller ledas ihjäl som väktare, när man kan spela biljard, lyfta a-kassa eller sjukpenning och komma upp i nästan samma inkomst?

Cyrus säger att det ligger mycket i det. Och så var det sparrisen. Den har ingen plats i marxistisk teori, likväl utgör sparrisen del av den bas som förändrar medvetandet. Det tyska folket, upplyser Norbert Cyrus, äter numera sparris. Denna gröda, som kräver mycket omsorg, var alltid förbehållen de rikas bord. Den var en symbol…

Men när Sovjet började vackla och polska säsongsarbetare pendla till de tyska fälten fick det tyska proletariatet smaka sparris. Och de tyckte om det och som de logiska tyskar de är insåg de snart sambandet. De ville äta sparris, men inte odla den…Om Tyskland bara var till för tyskar skulle sparrisen försvinna.

Jag misstänker att Norbert Cyrus har kommit på själva nyckeln. Det gäller att hålla ett öga på sparrispriset. När det blivit för högt för tyska arbetslösa är den polske rörmokaren inget problem längre.

När vi kommit så långt måste vi nämna att även konsumenter börjat röra på sig på ett sätt som väcker förstämning.

Första gången doktor Ozolins tittade ned i ett brittiskt gap blev han förfärad. Plomberna satt visserligen fast, men det såg ut som om en murare varit framme. Putsstänk, ingen finish alls… Var detta vad britterna fick för sina skattepengar? Upptäckten fyllde Armands Ozolins med tillförsikt. Då var hans Lettland inte så bakom i alla fall. Nu är nästan var femte av hans patienter på tandkliniken Sirowa i Riga en tillresande från väst. Vilket är få jämfört med vissa tandläkare i Tallinn eller Krakow som sammarbetar med resebyråer. Paketresa: museum på morgonen, tandläkare vid lunch, på kvällen teater och supé. Och räkningen för den andra upplevelsen skickar man till försäkringskassan där hemma, som skall vara tacksam för att det blev så billigt.

Patientturismen är än så länge bara i sin linda. Det är inte många här som vet att EU ger dem rätten att få fri vård var som helst i Europa, bara plågan är tillräckligt akut eller väntelistan i hemlandet lång nog. Men det vet man på klinikerna i Koszalin och Szczecin som börjat annonsera om cancerbehandling och bypass-operationer.

Somliga menar att denna konkurrens bara är av godo, eftersom den avslöjar misshushållning. Den svenska patienten står inte i kö för att det fattas läkare utan för att landstinget inte lyckats planera in honom samtidigt med doktorn. (När man betraktar landstingens planeringsmödor framstår det som ett under att svenska och ryska trupper möttes vid Poltava. De borde ha missat varandra med ett sekel.) De polska operationssalarna står inte lediga för att folk är friska, utan för att skatterna inte räcker till. Och så vidare.

Andra åter hävdar att dessa rörmokare och tandläkare är av ondo, att de dränerar systemen, skapar orättvisor eller hotar välfärden.

Så stora frågor kan vi inte besvara här. Allt vi kan göra är att göra rörmokarens vålnad en aning mänskligare, eftersom den trots allt har fru och barn. Eller fråga oss vad som är farligast. Han själv, eller de lokalspöken som hans vandringar väcker till liv.

Man räknar med att en miljon polska medborgare arbetar utomlands, nära hälften av dem i Tyskland. Under året som gått sedan utvidgningen har över 140 000 nya européer tagit anställning enkom i Storbritannien och merparten av dem är från Polen. Man ser framför sig ett lämmeltåg som ger sig av samma dag som gränserna öppnas, men det är en felsyn. Varannan fanns på plats redan innan, men illegalt. Inom byggbranschen, hotell, fiske, transport… men den största gruppen har redan lämnat gästabetarstadiet bakom sig. Var fjärde östeuropé arbetar inom administration och affärslivet.

Därom upplyste nyligen talesmannen för Institute for Public Policy Research i London. Han heter Danny Sriskandarajah, log menande på en presskonferens i Warszawa och sade sig förstå varför unga östeuropéer siktar litet högre än jordgubbsfälten. Det lär ha skallat ett postkolonialt skratt i rummet.

Det är fascinerade att följa arbetsnomadernas väg över kontinenten. De anländer med sina tomma fickor och slänger liksom i förbigående ett formidabelt problem på våra frukostbord. Är det deras rätt eller är det våra egna privilegier vi värnar när vi hävdar att de under inga omständigheter får låta sig utnyttjas genom att sälja sin arbetskraft till ett lägre pris än vad vår egen rörmokare begär? Vi vill förstås att det skall vara både och, vi hoppas att rättvisa är odelbar. Det är vad en rad kampanjer just nu handlar om. Men allt tyder på att den ekvationen inte går ihop.

Varför räcker det med 150 rörmokare för att skrämma slag på Frankrike när 1 000 polska slaktare (som i ett slag entledigade lika många tyska) bara framkallade lama protester i Förbundsrepubliken? Det kan misstänkas att de prövade tyskarna vet någonting om historien som fransmän inte vet. Polen lär ha en 20-procentig arbetslöshet men där försöker regeringen legalisera en halv miljon ukrainare som svartjobbar på turistvisum. Det är värt att lyssna till förklaringen.

Det heter att polacker har haft det bra som i ett decennium kunnat gästarbeta i väst, därför har de en skyldighet att låta ukrainarna göra samma sak i Polen. Det heter att polacker vet hur förödmjukande det är att jobba svart och att denna insikt förpliktigar. Slutligen heter det att man måste tänka på framtiden. Snart kommer det åldrande Europa att slåss om ukrainska vårdare (Portugal har redan tingat sådana), så det gäller att vårda relationerna.

Jag råkar Denis MacShane, brittisk LO-man och till nyligen Tony Blairs Europaminister, på den plats där alla dessa bekymmer började. Han kom i augusti till Leninvarvet i Gdansk för att med Lech Walesa minnas strejken 1980, det första steget mot Europas återförening. “The Polish plumber?” föreslår jag. “Oh, we love the Polish plumber! We love Egyptian plumbers, Islamic plumbers, any kind of plumbers! We just love plumbers… Because we need them.”

Varje månad registreras 9 000 “nya européer” som arbetstagare i Storbritannien. Denis MacShane menar att fackföreningar i rika länder får se upp. När de på portugisiska eller polska säger “Kom med i facket, här är dina rättigheter, du skall ha samma lön som vi” måste de först göra klart för sig själva vad de menar. Det de påstår sig säga, eller: “Vi vill inte ha dig här, eftersom du är utlänning”? Han har litet svårt för LO:s bojkott mot lettiska arbetare i Vaxholm, den som fick Sveriges namn att flyga över världen. Sedan när, undrar MacShane, är LO motståndare till billig utländsk arbetskraft? “Det var ju spanjorernas, portugisernas och italienarnas låga löner hos bilföretagen som byggde upp den svenska rikedomen. Det är den svenska modellen: att LO håller nere lönerna så att kapitalet får svängrum.”

Jag måste erkänna att jag börjar få svårt för den svenska modellen, om det är Vaxholm som är mönstret. Jag kan ha missat nåt, men har inte lyckats hitta ett enda annat fall i Europa där ett arbetarparti ställt sig bakom en liknande utmobbning av klassbröder. Det gjorde Göran Persson som lovordade Byggettans aktion. Vi skall se i det följande att han möjligen inte visste vad han berömde.

MACIEJ ZAREMBA

Uppgifterna om svenska gästarbetare i Norge är hämtade från Byggnadsarbetaren samt från Faktum (TV 2, 3/3 -05). Janis Ozols i Venspils heter i verkligheten något annat.

2. Skolbygget som blev
ett ödesdrama

DN 11.11.2005

Sju svenska fackförbund blockerade ett skolbygge i Vaxholm i december 2004. Svensk renhårighet stod mot utländskt smussel. Påstods det. Maciej Zaremba har funnit en annan verklighet. Bakom en dimridå av lögner bröt facket mot arbetsmarknadens grundläggande spelregler.

Häromåret varnades vi av regeringen för “social turism”. Det skulle komma hit ungrare och letter och redan efter tio dagar skulle de bli opassliga och suga i sig sjukpenning, socialbidrag och övriga förmåner. Och vi skalv av fruktan och förväntan, ty vi hoppades litet till mans att det skulle hända – som bekräftelse på hur lömska de var samt hur bra det stod till här i landet.

Men de kom aldrig. I stället kom människor som ville göra rätt för sig. Till en lön som (från deras synpunkt) gjorde det värt besväret. Det var då som paniken bröt ut. Ombudsmannen Torgny Johansson anlände i sin Volvo S 80 till Vaxholm för att ropa “Go home!” till män som hemma i Riga tjänade en tiondel av hans lön men här hade en chans på en tredjedel. Och han lyckades. De åkte hem.

Torgny Johansson håller förstås inte med om den bilden. Han kom till Vaxholm för att hjälpa letterna. Samt för att värna “ordning och reda” i Sverige.

December år 2004 blev hur som helst en tilldragelse i arbetarrörelsens historia. Från juletid och i hundra dagar framöver gick nästan halva det arbetande landet i armkrok. Sju fackförbund på 40 000 arbetsplatser stod upp i akt och mening att värna anständiga villkor för 32 ryssar och letter på ett skolbygge i Vaxholm. Och de lovade varandra att inte ge upp förrän de hade segrat.

Sällan har väl några utlänningar på svensk mark översköljts av en sådan våg av sympati. Men varför verkade de så ledsna?

Levs Nogins bor vid Kurzemes Prospekts som är en sovstad utanför Riga. Han göt betong i byggropen i Vaxholm. Han minns människor i självlysande jackor som flockades kring stängslet. De ropade “Varför är ni här?” när de inte ropade “Go home!”. För Levs Nogins är det en nyhet att 1,2 miljoner svenskar försökt hjälpa honom. Det hade ingen upplyst om tidigare.

Pretensij njet. “Skriv att jag inte hyser agg till någon. Livet är sådant.” Han föddes under kriget långt borta i norr vid Vita havet, levde nästan hela sitt liv i Sovjetunionen, han säger sig veta. “Människan är människans varg. Alla värnar om sitt.” Sedan drar han in mig i en skrubb med souvenirer. En snäcka från Assuan, några vykort från Tyskland, krona av en hjort som Röda Armén haft ihjäl. “Och det här tog jag från Vaxholm”, han lyfter en svartgrå sprängsten, “den skall du ta till Sverige.” Ända till Vaxholm? Nej, inte nödvändigvis. Jag kan behålla den själv om jag vill. När jag avböjt gåvan under hänvisning till tyngden tar han ned en röd vimpel från väggen. Pobeditel sotsialistitjeskogo sorevnovanija, står det under Lenins profil. Till segraren i socialistisk tävlan. Den måste jag ovillkorligen ta till Sverige, säger Levs Nogins och kröker läppen i ett av sina svårtolkade grin.

Ett vargsamhälle, tyckte Levs

Nogins. Hur kunde Byggnads och LO bli så missförstådda? Meningen var väl att hjälpa Levs Nogins? Det var i alla fall vad merparten av de svenskar som deltog i blockaden måste ha trott att de gjorde.

Var skall vi börja? Kanske bäst att gå rakt på sak. Somliga envisas med att arbetarrörelsens uppgift är att försvara arbetaren. Även om han är utlänning, eller kanske i synnerhet just då. (“Proletärer i alla länder…”) Sedan finns det sådana som Lars-Göran Bromander.

Det ringer ofta i hans telefon. Någon har sett en mörk kalufs i en bygghiss eller hört några ord som han inte förstod. Då rycker Bromander ut med sina män. De hittar svartskallen, de går fram och kräver att få se passet.

Bromander har inte rätt att be folk om deras legitimation. Men han är lång, tung, myndig och klädd i hjälm. Man får förstå att en bosnier eller colombian i rena förskräckelsen drar upp dokumentet. Och är det inte i ordning vidtar Bromander åtgärder, säger han: “Vi tar ett par bilar alltså och lastar dem fulla och kör till polisstationen. Kan vi då höra litet senare på dan att, ja, nu sitter de på flygplan på väg till Sydamerika, då är de utvisade.”

Lars-Göran Bromander är inte en Sverigedemokrat med fritidsbekymmer. Han är ombudsman i Byggettan. Han anser att han håller rent. Det är inte lätt alla gånger. Numera finns det svenskar med mörkt hår, som kan bli rätt så sura när de för tredje gången ombeds att visa upp uppehållstillståndet. Men det är deras problem om de ser ut så där. Vill de slippa obehag får de bära synliga namnbrickor där det framgår vilka de är, menar Bromander.

Allt detta berättade Lars-Göran Bromander för Stina Blomgren i “Faktum” i SVT 2. Bromanders övertygelse att svensk går före utlänning måste vara djupt känd. I förra veckan lät han förstå att om det skall begås lönsamma småbrott skall de begås av svenska byggnadsarbetare i första hand. Ja, detta var innebörden. Det var upprörande att utlänningar konkurrerar med svenskar om svartjobben, förklarade han i Dagens eko den 3 november.

Hur typisk är Lars-Göran Bromander för Byggnads? På sommaren 2004 deklarerade förbundets pressekreterare Monica Swärd i tidningen Arbetaren (6/04) att hennes fack inte känner solidaritet med folk “som har konstiga namn och åker hem på helgerna”. Med sådana “har vi inget …vi… och …vi… “. Swärd var nöjd med sitt uttalande så länge det stod i en liten tidning. Men när det återgavs i DN hävdade hon att hon blivit missförstådd. Vad skall man tro?

Det får berättelsen utvisa. Och till berättelsen hör att den ombudsman som i Vaxholm skulle försvara letternas rättigheter hette Lars-Göran Bromander. Han talade dock inte med någon arbetare. Han vände sig direkt till företaget. Vad sade han? Välkomna till Sverige, vi är här för att värna arbetares rättigheter så var god och skriv på kollektivavtalet, sedan skall vi i god svensk ordning förhandla om en rimlig lön?

Det var vad Byggettan fick opinionen att tro att han sade. Samt att det lettiska bolaget Laval & Partneri Baltic Bygg svarade med ett nej. Det var med den motiveringen som först Byggnads (den 2 november 2004) och sedan sju andra förbund blockerade bygget tills firman gick i konkurs. Det framstod som att letterna förkastade den svenska ordningen rakt av. De ville inte skriva på något avtal alls, utan hänvisade till att EU-reglerna gav dem rätt att betala sina arbetare som i Lettland. Och sådant kunde förstås Sverige inte tolerera.

Det var bara det att Lars-Göran Bromander sade något helt annat till L & P Baltic Bygg. Det han sade kunde sammanfattas med sex ord: “Vi vill inte ha er här.” Han ställde nämligen ett ultimatum som han visste att det lettiska bolaget inte kunde uppfylla utan att gå i konkurs. Först skulle de förbinda sig att betala sina arbetare tio kronor mer per timme än de flesta byggarbetare tjänar i Sverige. Först därefter skulle de få tillåtelse att skriva ett avtal med Byggnads. Men om de vägrade att gå med på 145 kronor i timmen skulle det bli blockad. Det skulle heta att de vägrade avtal och var en fara för den svenska modellen.

Ett halvår efter att det lettiska bolaget på detta sätt drivits i konkurs intervjuar jag Byggettans ordförande Torgny Johansson, som ledde aktionen i Vaxholm. Är det sant, frågar jag, att Byggettan ställde ett löneultimatum som villkor för avtal? Då lutar sig Torgny Johansson tillbaka, fyller bröstkorgen med luft och säger: “Där har vi aldrig varit. Vi har aldrig villkorat med något belopp för att teckna kollektivavtal.”

Jag tror inte att jag hörde rätt så jag frågar igen: “Så det var inte så det gick till?

“Nej.”

Ur förhandlingsprotokollet mellan Byggettan och Laval un Partneri den 15 september 2004, justerat av Lars-Göran Bromander, sedermera ingivet till Arbetsdomstolen som bilaga, mål A 268/04:

“För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder.”

Torgny Johansson är ordförande i Sveriges största avdelning inom Byggnads. Han begär förtroende som riksdagskandidat för socialdemokraterna. Han ser att bandspelaren lyser på “record” och han måste inse att journalisten kan hitta detta protokoll – så han blir stående med byxorna nere. Ändå väljer han att blåljuga. Varför tar han en så halsbrytande risk?

Kanske för att han inte längre har något val. Om han erkänner att Byggettan utsatt letterna för en regelvidrig utpressning kullkastar han symboliken kring Vaxholm.

Insatserna är numera mycket höga. Svensk renhårighet står mot utländskt smussel, rättvisa mot lönedumpning och ordning mot rättslöshet. Blockaden i Vaxholm har blivit ett prejudikatmål i EU-domstolen. Det heter från LO att om Sverige förlorar bör vi kanske lämna Europa. Vaxholmsfallet har skapat öppen osämja mellan regeringen och EU-kommissionen. Det heter att den svenska modellen står på spel. En modell vars grundsten är att våra fackföreningar är så redliga och regeltrogna att de utan inblandning av myndigheter får lov att skipa rättvisa och rätt i arbetslivet. Om det så krävs med litet våld. (Det som ytterst står på spel i EU-domstolen är huruvida Byggnads haft rätt att blockera det lettiska företaget.)

När Lars-Göran Bromander i september 2004 ställde sitt ultimatum till Laval un Partneri visste han förstås att han bröt mot svenska spelregler (först avtal, sedan löneförhandling). Kanske var det inte första gången. Kanske räknade han med att utlänningen skulle vara ur landet utan att någon noterade hans tilltag. (Jag ringde runt till byggmästarföreningar. Där kände man inte till något svenskt företag som ställts inför liknande krav under hot om blockad. Det skulle strida mot svensk förhandlingsordning, får jag höra.)

Byggettan hade förstås inte kunnat förutse att Vaxholm skulle växa till ett ödesdrama där Lars-Göran Bromander fick gestalta svensk rättrådighet i kamp mot utländsk oreda. Hade de anat detta hade hans ultimatum aldrig kommit på pränt. Nu är det för sent att radera i protokollen. Återstår det näst sämsta, att förneka det uppenbara. Man kan tycka det är övermåttan dumdristigt, men alternativet är värre: det är att erkänna att Byggettan narrat LO och regeringen att tro att de försvarade “svenska spelregler” när de i själva verket bröt mot dem i akt och mening att mobba ut utlänningen. (“Byggnads är i sin fulla rätt att enligt svenska kollektivavtal vidta stridsåtgärder”, förklarade Göran Persson.)

Jag skrev “narrat”, men jag kan inte veta hur många som i själva verket spelade med. Mannen som formellt utlöste blockaden, Byggnads avtalssekreterare Gunnar Ericson, antyder att även han blivit förd bakom ljuset. “Är det på det sättet så är det något som gått snett. Så skall inte kollektivavtalet tillämpas”, sade han när han (av Fredrik Karlsson på tidningen Byggindustrin) blev konfronterad med Bromanders ultimatum. Gunnar Ericson hoppades att det fanns andra protokoll som visade andra saker. “För det var inte på de grunderna som jag tog beslutet om blockaden.” Men det finns inga andra protokoll.

Här undrar läsaren varför det lettiska bolaget inte försökt avslöja att det utsatts för utpressning. Det gjorde man. Men när LO:s ombudsman Ingemar Göransson under presskonferensen den 3 december bestämt förnekade att Byggnads ställt några lönekrav som villkor för avtal var det LO som alla trodde på.

Här vill jag gärna bli rätt förstådd. Det handlar inte om huruvida Laval un Partneri var en anständig arbetsgivare. Nog försökte bolaget dra maximal nytta av sina arbetare, troligen for man med osanning om löner och tubbade sitt folk att hålla mun. Men det är inte det som saken gäller.

Saken gäller att detta utländska småföretag inte gavs en chans att acceptera svenska grundregler. Det tilldelades skurkrollen i en pjäs som det inte kunnat påverka. Det mest obehagliga med uppsättningen var att den så skickligt spelade på publikens fördomar. Det var inte svårt att tro att de slemma utlänningarna av princip föraktade kollektivavtalen. Och vem vill tro en lett när LO dementerar?

På tevebilderna från Vaxholm är det en viss Jan-Olof Gustavsson i självlysande byggjacka som får gestalta svensk arbetarvrede. “Blockadbrytare!” frustar han om letter och ser otrevlig ut. Han visar sig vara ombudsman i Målarettan. (Det fanns bara några enstaka arbetare i den demonstration som ropade “Go home!” till letterna. De allra flesta var heltidsanställda funktionärer och kontorister från Byggnads, Elektrikerna och Målarettan.)

När jag söker upp Gustavsson nio månader senare på hans kontor i Midsommarkransen är han besvärad och aningen ångerköpt. Det var synd att ropa “Go home!” till folk som inte hade något val, menar han. “Det var ju de lettiska arbetarna som var den svaga parten”. “Men när man är många så blir det… nånting annat, nån konstig stämning”.

Jan-Olof Gustavsson säger att han inte visste att Byggettan krävt 145 kronor i timmen som villkor för avtal. Det gick sådana rykten, men när Byggettan dementerade trodde han på Byggettan. “Villkoret var att man skulle teckna avtal och diskutera lönen senare. Det var vad man sagt till mig.”

“Om du hade vetat att det stod 145 kronor som villkor för avtal, hade du då ställt dig som blockadvakt i Vaxholm?”

“Nej, det hade jag inte gjort.”

Sedan förklarar Gustavsson att om allt under 145 kronor skall kallas lönedumpning då deltar hans egen fackförening i dumpningen, ty var femte svensk målare tjänar mindre än så. Han anser inte att facket har rätt att blockera företag som går med på minimikraven, som på hans område ligger kring 112 kronor i timmen. Sedan är det fackets uppgift att under fredsplikt höja lönen så mycket det går.

Vem representerar den svenska modellen? Ombudsman Bromander eller ombudsman Gustavsson? Det är faktiskt en ödesfråga för den fackliga rörelsen. Så länge den inte besvaras kan ingen veta vad som menas med parollerna “Kräv svenskt kollektivavtal” eller “Lika lön för lika arbete”. Om Vaxholm är förebilden betyder det faktiskt “stick!”.

Enligt LO står 60 miljoner arbetare bakom aktionen i Vaxholm. I augusti förklarade sig nämligen Europafacket EFS solidariskt med Byggnads. “Så stor är alltså den …mobb… som Dagens Nyheter på ledarsidan kallade Byggnads för någon tid sedan”, skriver LO.

Hur stor är den? Ombudsmannen Jan-Olof Gustavsson har som synes redan mält sig ur den. Och när jag ringer till EFS i Bryssel svarar Jozef Niemiec, som var med om att besluta för de 60 miljonerna, att uttalandet avsåg “ett allmänt stöd för kollektivavtal”. EFS blev inte informerat om att Byggnads ställt löneultimatum för att sluta avtal. “Om de ställde sådana krav och inte hade stöd för det i avtalet – då var det i själva verket ett övergrepp.”

I hela Europa tampas fackföreningar med samma dilemma: Hur skall man försvara arbetarnas standard i Stockholm och Dublin utan att stöta ut de fattigare migranterna från Riga?

Andrzej Adamczyk i Gdansk är polska Solidaritets internationella sekreterare. “Å ena sidan är det inte bra att nykomlingar undergräver kollektivavtalen. Å andra sidan kan man inte hävda att någon som i Sverige tjänar tre gånger mer än hemma i Lettland har blivit exploaterad. Man måste hitta en kompromiss…Så vad säger han om Byggettans lösning på solidaritetsproblemet? Jag översätter protokollet från Vaxholm och han drar han efter andan: “Det är ju svineri!”

“Vi är helt för”, säger Adamczyk, “att man försöker höja de migrerande arbetarnas löner till värdlandets nivåer. Men vi är helt emot sådana skenmanövrar som syftar till att stänga dem ute. Den enda vägen är samarbete mellan fackföreningar.”

Alltså frågar jag Byggettans ordförande vad de lettiska arbetarna i Vaxholm hade för önskemål. Det var ju för dem som han förhandlade. “Det vet jag inte, vi har inte pratat med dem”, svarar Torgny Johansson. Inte en enda, på sex månader? Nej, Byggettan fick inte komma in på arbetsplatsen. Men letterna bodde väl inte bakom taggtråd? Nej, men det var sådana språksvårigheter, svårt att få tag i lettisk tolk. Deras fackförening då? Ordföranden för det lettiska byggfacket kom faktiskt till Stockholm med anledning av konflikten. “Henne har jag inte träffat, vad var det hon hette…” Minns han vad fackföreningen heter? “Jag har det inte i huvudet.”

Då frågar jag om hans invändningar mot det avtal som Laval un Partneri sent omsider tecknat med det lettiska byggfacket LCA (vars ordförande heter Mara Tomsone). “Det svårt att veta eftersom man inte förstår vad som står… Det är på lettiska.” Men Byggettan har väl råd men en översättare? “Ja, men nu är vi i Sverige.”

Sju månader efter Byggettans blockad anlände 24 polska arbetare till Jönköping för att bygga något mer iögonfallande än en skola. Den 120 meter höga skorstenen vid E 4 var liksom bygget i Vaxholm en kommunal beställning. Polacker från Szczepanow göt den för en lön som de var någorlunda nöjda med, men som låg 15 kronor under det krav som utlöste riksblockaden i Vaxholm. Jag var där, men såg inga blockadvakter, protester, inte ens ett flygblad.

Det kan bero på att i Jönköping var det ett svenskt storföretag som byggde och inte en lettisk småfirma. Eller kanske att

det är något särskilt med det lilla landet i öster. Något värnlöst och annorlunda, som lockar till övergrepp?

MACIEJ ZAREMBA

Europafacket förkortas på engelska ETUC, på franska CES, på svenska EFS. Det lettiska byggfacket heter Latvijas Celtnieku Arodbiedriba.

Byggettans krav på 145 kr/tim för att sluta avtal ställdes den 15 september 2004 och gällde när blockaden inleddes den 2 november. Genomsnittslönen för svensk byggnadsarbetare var under det året 133 kronor per timme.

Protokollet från förhandlingen i Vaxholm är offentlig handling hos Arbetsdomstolen, mål A 268/04.

Lars-Göran Bromander intervjuades av Stina Blomgren i “Faktum”, TV 2, 3/3 -05.

L & P Baltic Bygg AB var ett helägt dotterbolag till Laval un Partneri, som har sitt säte i Riga.

3. I landet Nenozimigs
    är det inte så noga

DN 15 nov 2005

Man kan köra ihjäl dem och undgå straff. Man kan köpa deras kroppar, kalla det konst och få beröm. Man kan bjuda ut dem till extrapris – eller ropa “Go home!”. Varför är letterna inte tacksamma för de svenska omsorgerna?

Vad gör den reporter som lovat sig själv att undvika klyschor, när det första han möter på sitt uppdrag är en vandrande klyscha?

Han får väl berätta, trots allt.

“Rrrappa på där framme!” Den långe mannen med den stora rösten har svårt med balansen. Han kan vara kring sextio, rätt sliten, luktar gammal fylla och saknar bagage. Nu går han över till engelska för att alla skall begripa vad han tycker om infödingarna i landet. Och när han kommit till luckan blåser han sin andedräkt över den unge passpolisen och ropar ut över terminalen: “I…m back to Riga, you see! I come for more Laaatvian pussy!”

Den svenske sexturisten raglar vidare. Och avläser jag stämningen rätt önskar vi att poliserna skall släpa in vår landsman i en skrubb där han gör våldsamt motstånd så att de får bruk för batongen. Men de stirrar bara uttryckslöst framför sig. Då vänder också passkön bort blicken och låtsas att ingenting varit.

Jag har kommit till Riga för att förstå varför LO:s blockad i Vaxholm, som påstods värna underbetalda letters intressen, inte blivit uppskattad efter avsikten. I stället för tacksamhet kom protester: från den lettiska regeringen, från pressen – men också från fackföreningar.

Redan på Östersjön började jag ana att reportaget skulle vålla problem. Det är som om M/S “Baltic Kristina” varit en Titanic på en resa i tiden. I vilken bar hör jag hemma? Bland de uppspelta svenska pensionärerna på fördäck som tackar ja till en ny omgång? Eller midskepps, där röken står tjock, kyparna blundar för matpaketen och bleka 30-åringar försöker få en kopp te att räcka till Sandhamn?

Hon är en arbetarbåt, “Baltic Kristina”. Här reser inga kommunalråd, de tar flyget. Här seglar svensk folkpensionär österut för en smula flärd eller en tandprotes, och på samma köl reser arbetsfolk hem till Rezekne och Balvi.

Anna i baren midskepps säger att hon är en flyttfågel, men med fasta vanor. I fyra år har hon och maken Andrejs pendlat till samma norska bondgård, till ensamme Fritiof utanför Bergen. “Han hade bara ögon för sina rävar och minkar, så frun gick från honom till slut.” Nu sköter Anna och hennes man pälsdjuren och jordgubbarna, som de ansar i april och skördar i juni. Utan dem hade Fritiof fått ge upp farmen. För numera är Norge ett land där inte många står ut med rävlukten.

Det är bra hos Fritiof, säger Anna. Allt är bra utom fjällen. De kväver henne. Nu längtar hon efter den väldiga himlen i Balvi. Hon är utbildad sekreterare men en kvinna på femtio får inte sådant jobb i Lettland. Vi talar ryska, kolonialfolkens linguafranca. Hon är egentligen från Litauen, säger hon. Då ber jag om hennes namn. Det är svårt att stava, säger Anna:. “Zeta, a, r, e, m, b, a… Vill du att jag upprepar?”

Jag sväljer. Sedan räcker jag över mitt kort. Innan hon hunnit ta det känner jag skammen komma. Vem äger visitkort i Balvi? Vi har samma ovanliga efternamn, vi stammar nog från samma klan i Litauen, som historien började förskingra för 600 år sedan. Slumpen har gjort att hon har hamnat i den fattiga, jag i den rika världen. Och det första jag gör är att dra upp beviset på denna åtskillnad.

Fågelvägen tar det ett par timmar, med buss och båt tar det tre dagar från EU:s rikaste till dess fattigaste hörn. De ser trötta ut, jag törs inte fråga om de sover i en hytt eller på golvet i teverummet under bildäcket. Tänker sedan att Anna och Andrejs har ordnat det bra. Ingen ropar “Go home!” till dem borta i Bergen. Tvärtom, Fritiofs syster har komponerat en sång till deras ära. Man anser att de gör Fritiof och Norge en tjänst. Och 70 norska kronor efter skatt plus mat och logi, det är mer än vad en svensk undersköterska får ihop. Respekt… Men de har hållit på i många år, de vet vad de gör.

De oerfarna, som bara börjat sina osäkra arbetsvandringar, kan hamna i händerna på företag som i Riga tar 5 000 kronor för att förmedla ett jobb i Dublin som kanske inte finns. Och minst erfarna är de mest desperata, som saknar uppehållstillstånd. Då kan det hända att svensken som bett dem lägga om taket är försvunnen på avlöningsdagen. I stället anländer en ombudsman från Byggnads som ser till de blir utvisade samma dag.

Mitt emellan dessa ytterligheter finns möjligheten att lagligen bli utauktionerad till extrapris. “Kampanj-erbjudande! Hela oktober, personal för bara 95 kr/tim!” utropar webbsajten www.hyrlett.nu. Beställ nu, ty “det är lätt med en lett”.

“Jag vägrar tro att det var en lett som kom på denna slogan. Det måste ha varit en svensk”, säger en vän i Riga. Varför är hon så säker på det? “Därför att det är så nedlåtande. “Vi är nenozimigs för er”, säger hon, “nenozimigs i Vaxholm, nenozimigs för det där kräket Hollender, nenozimigs för Per Andersson”.

Nenozimigs betyder “lätt vägande”, eller “ringa”. Ordet dyker upp förr eller senare när jag frågar Rigabor om Vaxholm. Ingen här vill tro att någon svensk fackförening försökt hjälpa letterna. I Riga ingår Vaxholm i en helt annan berättelse, som tycks börja med en Per Andersson.

Vem är Per Andersson? Jag söker i arkiven, men hans gärning har inte efterlämnat så mycket som en notis i Sverige. En åklagare i Stockholm som hanterat fallet är först osäker på om saken hände i Lettland eller kanske i Polen.

Alla viktiga berättelser har en lång och en kort version. Den långa är rik på nyanser och frågetecken. Det är den som fascinerar historikerna. Men det är den korta som människor minns, den som gör historien.

Här är de korta versionerna, i kronologisk ordning:

Den 3 juli 1997 körde den svenske affärmannen Per Andersson för fort på en 50-sträcka på en väg utanför Riga. Han körde på två kvinnor som avled på platsen. Dagen därpå flydde han till Sverige. Därifrån blev han inte utlämnad. Inte heller blev han rannsakad. Hans brott var enligt svenska myndigheter att betrakta som “ringa”. Som på lettiska heter nenozimigs.

Den andra kortversionen: Tre år senare kom en annan svensk till Riga. Pål Hollender hette han. Han köpte sig prostituerade för svenska skattepengar, förnedrade dem framför kameran samt upplyste om att varannan ung kvinna i Riga var en hora. Sedan visade han filmen på festivaler och i svensk teve. För detta blev han av en rad kulturradikaler i Sverige hyllad som ett konstnärligt geni.

Och så Vaxholm: På sommaren 2004 kom lågbetalda lettiska arbetare för att bygga en skola. Då förklarade sig sju svenska fackförbund solidariska med dem. De fann det inte nödvändigt att tala med någon av arbetarna, eftersom de redan visste vad som var rättvist och rätt. Nämligen att de borde åka hem. Och det gjorde de.

Så verkar det hänga ihop från Rigas horisont. Blockaden i Vaxholm ingår inte i debatten om utstationeringsdirektiv eller kollektivavtal. Den hör hemma i en berättelse om en svensk sexturist som hycklar socialt engagemang och om ett rättsväsen för vilket två lettiska liv är att betrakta som ringa.

Man kan fråga sig om det är rättvist. Det är inte många som sett Pål Hollenders “Buy Bye Beauty”, knappast någon i Sverige har hört om den smitande bilisten. Man kunde misstänka att den lettiska känslan av kränkning beror på massmediala överdrifter.

Det är inte säkert att den här reportern är rätt person att svara på den frågan. Han är inte så opartisk längre. Denna resa har väckt ett gammalt obehag till liv, som bara vuxit sig större under vägen. Å andra sidan sägs det att postkoloniala folk har rätt till en aning oresonlig vrede.

Är det tänkbart att en fartsyndare som hade kört ihjäl två svenska poliser (Vita Darzniece och Iveta Bagane var civilklädda poliser) skulle ha lämnats i fred i 18 månader? Så lång tid tog det innan svensk polis för första gången hörde Andersson. Åklagaren Barbro Herrmann tror att de hade mycket annat att göra.

Är det vidare troligt att en åklagare, utan att hört andra vittnen än bilistens passagerare, skulle finna att platsen där kvinnorna dog hade kunnat vara bättre upplyst, att det var väldigt mörkt (den 3 juli), att kvinnorna kunde ha varit oförsiktiga och dessutom hade druckit, vilket kan ha påverkat deras omdöme, så trots att bilistern kört för fort och torde ha vållat deras död behövdes ingen rättegång, ty det fanns så många förmildrande omständigheter att brottet kunde bedömas som ringa och hade hunnit preskriberas medan Barbro Herrmann funderade på hur ringa det var. Nenozimigs.

När två lettiska liv inte anses värda prövning i Sverige (inte ens när saken skapat diplomatisk frost) får man förstå de letter som inte tror att det var alla människors lika värde som stod på spel i Vaxholm. Det var förstås något annat, deras olika värde.

“Anser ni att varannan lettiska är en hora? Varför tror ni det?”

Varför skall jag svara? Är det någon stake i Pål Hollender skall han svara själv. Men liksom den smitande bilisten har han inte satt sin fot i Lettland efter filmen. Han känner sig inte välkommen, säger han. Det skall väl inte hindra en sann radikal? Ställ dig på Doma Laukumus och förklara för Riga att du förnedrat dess kvinnor för socialismens skull, om du verkligen tror på det själv.

Vill man förstå den djupare kulturbakgrunden till Vaxholm bör man se “Buy Bye Beauty” och särskilt den efterföljande diskussionen i “Folkhemmet” i TV 3. Det är till en början ofattbart att någon som far till Riga för att kopulera framför kameran, och sedan fäster ett snömos till reportage till dessa scener, kunde framkalla en kulturdebatt i Sverige. Eller att de kulturradikaler som försvarade filmen (Carl Johan De Geer, Nina Lekander) utan vidare svalde uppgiften att varannan Rigaflicka är prostituerad samt att “varje bar, hotell och restaurang … har en lista på minst 15 prostituerade till din disposition”. Vilket är rent nonsens, inser man efter tre timmar Riga. Men de valde att tro. Liksom de accepterade Hollenders förklaring att när han förnedrade lettiskor och ryskor framför kameran, med ansikte, sköte, namn och pojkvän, så var det för att visa hur taskig kapitalismen är. “Genialt!” utropade Carl Johan De Geer.

Man frestas att vara rå: Hade det varit lika genialt om närbilder på kulturradikalernas döttrar under betalsamlaget fått illustrera globaliseringens avigsidor?

Det intressanta är varför den tanken var så fjärran för humanisten De Geer. Varken han eller Lekander förmådde se det som visades från de andras perspektiv. Som om dessa kvinnor bara varit statister i ett skådespel som egentligen handlade om dem själva.

Jag förstår inte många ord lettiska. Men dessa Hollendrar och de Geerar fick mig att känna mig som en lett, en av dessa negrer som den svenska radikalismen tycks behöva – på det att världsåskådningen inte går i kras. Det förefaller vara för deras skull som Rigas kvinnor gärna framställs som tillspillogivna, Estlands arbetare som viljelösa offer och villkoren i postsovjetiska länder som särdeles föraktliga. Och allt detta med ett stänk av – ja, hemlig skadeglädje, draperad till indignation. Kan det vara för att dessa balter så helt utan hänsyn till Carl Johan De Geers känslor förkastade den reella socialismen? Som ju inte var något paradis, har vi förstått, men i alla fall ett alternativ…

Ockupationsmuseet i Riga är en påminnelse om den terror som regerade i Lettland i över femtio år. Dokument över deportationer, massavrättningar och svält. Och bland dem slöjd från fånglägren: träslevar och skor av trasor. På ett gulnat polisfoto ett utmärglat ansikte som jag känner igen. Knuts Skujenieks, poeten, en av de första dissidenterna i Lettland, för vilket han 1962 bestraffades med sju år i straffläger. Vad skulle han ha att säga om det som hände i Vaxholm?

Han är över 70 nu, väldig och osannolik. Har översatt Lorca från spanska, Fröding och Bellman från svenska, Inger Christensen från danska, Janis Ritsos från grekiska och nu senast Stanislaw Jerzy Lecs aforismer från polska. (Jag minns några ännu: “Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”)

“Ju mera en människa äger”, säger Skujenieks, “desto mindre vill hon dela med sig. Det låter som en paradox, men det är en objektiv sanning”. En sanning från Gulag? “Ja. För solidaritet krävs litet jämnare levnadsvillkor.” Alltså förstår han att svenska fackföreningar slår vakt om sitt. “Bara de inte talar om solidaritet, man kan ju inte kräva av de fattiga att de skall solidarisera sig med rikedomen.”

Knuts Skujenieks är optimist, säger han. Han tror att solidariteten kommer tillbaka, men först måste de rika få det litet sämre och letterna litet bättre. Det borde ligga i svenskarnas intresse att hjälpa de lettiska facken. “Men jag tror inte den insikten mognat ännu.” I hans land har kommunismen ödelagt själva idén om fackföreningar, de var partiets förlängda arm. Människor kröker rygg eftersom de lärt sig att de inget förmår mot övermakten, säger Skujenieks. Han hoppas på ett europeiskt system för arbetsrätt, men det lär dröja, eftersom de rikaste länderna (däribland Sverige) sätter sig på tvären.

“Letterna har vant sig vid orättvisa”, säger Skujeniks, “men ännu inte lärt sig att man kan kräva rättvisa.”

Då tänker jag på Levs Nogins, han som knogade i Vaxholm, och som inte iddes bli förvånad när det ropades “Go home!”. På kvällen tar jag spårvagnen till Kurzemes prospekts. Så fort man passerat bron över Daugava upphör det uppsnyggade Riga och sovjetisk gråhet tar vid.

En flaska på bordet, sötsaker, reserverad stämning. Nogins tror att jag vill pumpa honom på hur litet han tjänade i Vaxholm. Men där var allt bara bra. Om livet i Sovjet finns inte heller mycket att berätta. Hans far var politruk, det är kanske militära hemligheter.

Levs och hans hustru Czeslawa är ingenjörer båda två. De brukade resa över hela imperiet och se till cementfabriker. När Sovjet upplöstes hamnade deras arbetsplatser i femton olika länder. Då var de redan över femtio och hade tonårsbarn. Två dollar i understöd som det fria Lettland hade råd med räckte inte långt. Alltså packade Czeslawa väskorna och satte sig på bussen. Med vodka, linnedukar, kristallvaser och cigarretter de 300 milen till Norge (“en gång i oktober slog några ryssar i Murmansk sönder alla vindrutor när de såg lettiska skyltar, vi åkte i en vecka utan fönster”), med kaffekvarnar, cyklar och klädhängare till Prag och Warszawa. Och med videoapparater tillbaka.

Klädhängare? “Ja, såna där hatthyllor som man skruvar på väggen. Man fick plats med fem stycken. De fanns inte att köpa i Polen.”

Man kunde tjäna nästan 700 kronor på en tvåveckorsresa och det räckte långt. Värst var gränserna. En gång ruttnade 200 kilo päron för Czeslawa. Tullen var på dåligt humör och bussen fick stå vid gränsen i en vecka. Då var det bättre att resa med guld till Turkiet och med jeans och tuggummi tillbaka. När gränshandeln blev mindre lönsam började de sälja grönsaker på marknaderna i Riga. Men sedan kom snabbköpen så även detta tog slut. Det var då som Levs, året då han fyllde 63, for till Vaxholm för att gjuta betong. Det var första gången han stod på ett bygge.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar allt detta.

MACIEJ ZAREMBA

PS. Man kan säga att en sak gjorde Pål Hollender bra. Det lär stå i kontraktet med de kvinnor han utnyttjade i Riga att “Buy Bye Beauty” inte får visas i Lettland. Därav kan alla journalister dra en lärdom. Har du gjort ett reportage som inte tål att visas där det gjordes är du förmodligen ett svin. Och har du den klausulen i kontraktet är du ett svin med adekvat självmedvetande.

Per Andersson och Fritiof utanför Bergen heter egentligen något annat.

Filmen “Buy Bye Beauty”, delfinansierad av Svenska filminstitutet, sändes i TV 3 i februari 2001.

4. Hur spöket ser ut
    beror på vem som tittar

17 november 2005

Billig, mållös, namnlös, utan verktyg. Så framställdes gästarbetaren i Byggnads annonskampanj. Det är inte så lite önsketänkande. Fackets problem har i själva verket både namn och verktyg. Han heter Stanislaw Smulski och bygger en skorsten i Jönköping för 36 000 kronor i månaden.

Betrakta bilderna. De påstås föreställa samma spöke: Den vandrande rörmokaren (eller kanske snickaren), av debatten att döma det kusligaste med det nya Europa. Till höger får vi veta hur Byggnads ser honom, till vänster hur han själv vill bli sedd. Två symbolmättade bilder som leder oss till själva kärnan av problemet.

Affischen intill anspelar på den berömda annonsen från 90-talet där Anna Nicole Smith sålde damunderkläder med tämligen slampiga åtbörder. Man förstår poängen: Utlänningen bedriver hor med sin arbetskraft – och dessutom för billigt. Men bilden säger mer. Vad man än tyckte om fru Smith framstod hon som väl rustad för sitt värv. Det kan man dessvärre inte säga om denna taniga kropp. Den bjuder ut sig, men tycks sakna förutsättningar för köpslagan. Frånvaron av verktyg på bilden bekräftar den misstanken.

Det tredje och intressantaste signalen uppfattar man först vid jämförelsen med den andra affischen. Byggnads arbetarfnask uppträder i ett vitt limbo. Han saknar bakgrund och personliga känntecken. Inga klädesplagg röjer hans historia eller karaktär. Inte ens klockan har han fått behålla… (En argare analytiker skulle säga att det handlar om avhumanisering.)

På den andra bilden är det tvärtom fullt kulturpådrag. Rörmokaren poserar mot en bakgrund av döda mästares artefakter: klensmide, urmakeri och renässansvalv. Och så har han missat att knäppa högra hängslet fast han är vänsterhänt. Något tankspridd, kantänka.

Den ludna kroppen på Byggnads affisch är som sig bör mållös. Hantverkaren med rörtången talar franska.

Je reste en Pologne. Venez nombreux. “Jag stannar i Polen. Kom hit i stora skaror.” Budskapet dök upp i juni på den polska turistbyråns webbsajt, som en lugnande kommentar till den franska folkomröstningen där le plombier polonais fick stå som symbol för farorna med arbetskraftens fria rörlighet. (Den blev en oväntad succé: hemsidan tiodubblade sina besökssiffror, bilden lär ha publicerats i 250 tidningar från Sydney till Bogotá och den franska turismen i Polen ökade med 20 procent.)

Byggnads kampanj tillfogade Sverige en viss skada. Man minns den ännu i Riga och hos Europafacket i Bryssel. I motsats till Byggnads ordförande Hans Tilly, som tyckte att affischen var skojig, såg man där en protektionism som spelade på rasliga och sexistiska fördomar. (Själv blev jag inte förvånad över att Byggnads associerade Östeuropa med billiga kvinnor. Det måste ha berott på karaktären av fackledarnas expeditioner till Tallinn.)

Sexuell symbolik är kanske det vanligaste sättet att signalera hierarki. Den feminiserade kroppen med benen i vädret bär löfte om underordning (och lämnar litet tvivel om hur Byggnads tänker sig relationerna till den arbetskraften). Vilka känslor den polske rörmokaren vill väcka kan man diskutera. Men inte är det medömkan.

Med få undantag presenteras emellertid i våra medier den migrerande arbetskraften som ömkansvärd, exploaterad och en aning bakom. Gärna en gubbe med flackande blick som gömmer sig bakom sin skyffel. Sådana finns, liksom det finns litauiskor som sopar för 40 kronor i timmen eller thailändare som lurats till Lyseskil att svetsa rör för en spottstyver.

Men om dessa hade varit huvudproblemet hade vi inte haft blockaden i Vaxholm och affischkampanjer på stan. Bekymret för de svenska facken är inte i första hand diversearbetare som för 60 spänn gör ett jobb som de själva inte vill göra – utan fackmän som för 120 kronor tar ett knog som svenskar gärna vill ha – men för 140. Men det dilemmat gör sig inte på affischer. När Byggnads framställer arbetsmigranten som en tafatt stackare är det därför något av en önskebild.

Inte långt efter blockaden i Vaxholm skulle det gjutas en väldig skorsten utanför Jönköping. Såsom sed är förhandlade byggaren (NCC) med ett svenskt bygglag som redan fanns på platsen. Svåra förhandlingar, ty det var komplicerat, hette det, (glidformsgjutning) och högt (höjdtillägg) och treskift (skifttilllägg) och obekväm arbetstid. När byggstarten nästan stod för dörren undrade NCC om det nu var okej med 58 000 för en månads arbete. Nej, tyvärr, byggarbetarna kom just på att de inte skulle kunna ta raster på bestämda tider och begärde ett särskilt tillägg för det. 62 000 blev deras bud.

Då tackade NCC för sig, förklarade förhandlingen strandad och hämtade in 24 arbetare genom sitt dotterbolag i Polen. Som gjöt 122 meter skorsten litet snabbare än väntat, på litet färre händer och för 36 000 per man plus kost och logi. “Lönedumpning!” utropade insändarna i Byggnadsarbetaren. Det kunde man kanske säga att det var. Var det också exploatering? Det anser Byggettans ordförande Torgny Johansson. Enligt hans mening är det alltid upprörande utsugning när en utlänning får ett jobb för några kronor mindre än vad Byggettan hade kunnat få ut för en egen medlem.

När jag kommer till Jönköping är skorstenen nästan färdig. Det berättas att relationerna till de svenskar som gått miste om uppdraget och som nu knogar där nere inte är hjärtliga men korrekta. Fast ibland… “Jag har fyra kranar här”, säger en svensk montör, “två körs av polacker, två av svenskar. Men det är de svenskkörda som hela tiden går sönder.” Vad försöker han säga? “Bara att det är konstigt, rent statistiskt, tycker du inte det?” (Man kör på full sväng och slår samtidigt på bromsen. Då går säkringarna. Ring efter reparatör… Jag vet, har själv gjort det en gång som led en i löneförhandling.)

Gjutformen – där tolv man försöker samsas på en yta som ett vardagsrum – är nu uppe i 120 meter. Man ser halva Vättern ända till Visingsö. Men då måste jag klättra upp på en otillåten stege. Man har svept svart säckväv runt alltsammans för att slippa vindkast och svindel. Det enda obehagliga är att hela bygget rycker till en gång i halvtimmen – när det lyfts på domkrafter allt eftersom skorstenen växer.

“Det har sagts att ni inte får tala med pressen”, säger jag. “Kanske det. Men jag är könsmogen och talar med vem jag vill.” Så fort jag hör dialekten inser jag det opassande i frågan. Górale! Nästan hela laget på skorstenen är bergsbor från två grannbyar i Karpaterna. De är det enda folkslag i Polen som bär vapen till folkdräkten (en lång och smal stridsyxa). I århundraden har de levt på att föda upp får (och överfalla resande i bergspassen). Varken feodalismen eller kommunismen rådde på dem riktigt, nu får även kapitalismen oväntade problem. När flera hundra górale som tagit sig illegalt till USA fann sig underbetalda på svartjobben hos stormarknaden Wal-Mart i Chicago stämde de företaget – fast de inte ens hade rätt att vistas i landet. Och det verkar som om de skulle kunna vinna den processen. (Se www.walmartjanitors.com).

Hur trivs herr Wendelin Duliban i Småland? undrar jag medan hisskorgen rasslar nedför skorstenen. “Heter det Småland? Rätt bra, men maten var bättre i Cannes.” Han kommer direkt från Rivieran, dessförinnan byggde han i Tyskland och England. Har knappt fått se barnen på flera månader. “Såna tider. Man måste vandra för att överleva.”

Med samma hiss åker nattskiftet upp. De här är inte bara från samma by, de är fyra bröder. Jag frågar den äldste om det är ett svårt arbete. “Varken svårt eller tungt. Mest rutin.” Är det bra betalt? “Annars hade jag inte stått här, för jag äcklas numera av armering.” Stanislaw Smulski gör helst finsnickeri, men har gjutit knepigare saker i Düsseldorf. Det är 20 år sedan han började vandra på Europas byggen. De tekniska termer jag knappt behärskar på två språk fixar han på fyra. Byggsnacket på skorstenen är en blandning av engelska och tyska, men de har fångat upp ett svenskt ord som de funnit lustigt, det fungerar som ett krigsrop. “Ankarskena!” låter det när betongen kommer eller något viktigt är på gång.

Jag börjar känna olust inför mitt ärende. Men till slut frågar jag ingenjören Wojciech Leskow hur det känns att tjäna drygt hälften av vad svensken intill får för samma arbete. Och som jag anat ogillar han frågan.

“Ni kanske inte tror mig, men på en månad har jag inte tänkt tanken. Jag har njutit av jämlikheten. Polen är fortfarande feodalt, förstår ni, att gå in till chefen är som att beträda ett tempel med sekreterarna som prästinnor… Men här morsar alla på varandra som om de vore lika. Då tänker man inte på pengar. Men eftersom ni frågar: Min svenska kollega kör en 18 år gammal Saab. Han tjänar bättre, men vi lever nog på samma nivå. Så länge jag inte behöver spendera min lön i Sverige är vi lika. Det här är ett kort påhugg. Men hade det varit långvarigt hade jag krävt samma lön som han.”

Jag har en annan och svårare fråga att ställa. Men nu blänker det till över Huskvarna och alla släpper sina don. Hela landskapet vilar ännu i dunkel, det är bara vi som badar i vitt ljus, som stod vi i själva lanterninen på en fyr.

Jag tänker inte förstöra humöret för fler. I stället frågar jag Stanislaw om jag får hälsa på honom när bygget är över. “Kom till Szczepanow i augusti, då får du träffa alla tio.”

Szczepanow, knappt fem mil från Krakow, är en av de få byar där man ännu kan se traditionella timmerhus. Elva barn fick muraren Stanislaw Smulski med sin Irena. Det första föddes 1964, det yngsta 1985. De bodde länge i ett gammalt lanthus i två rum med kök och en hektar mark men utan toalett eller vatten, eftersom murare som ägde mark var ett suspekt släkte. “Det var inte så att man svalt eller gick i trasor, men det var knapert”, säger Stanislaw junior. Han bor nu i en murad tvåplansvilla, tunga möbler, kristallvaser och en stor trädgård med alpgranar och äpplen. Barnen har egna rum och sitter mest uppkopplade på internet.

Stanislaw är upprymd, han minns inte när syskonen var samlade senast. Nästan alla har numera egna hus i byn, men de är sällan där. Bernadetta har städat i Norge, Mirek, Stanislaw, Pawel och Leszek kom just från Jönköping, Rafal från Stavanger där han bygger sjukhus, Marta är död, Agnieszka plockar pekingsallad utanför Meinz (43 kronor i timmen, allt betalt), Beata läser till kamrer i Italien, Edyta har gift sig i Schweiz och yngsta Basia tänker skriva in sig vid universitetet i Lausanne. Alla har yrkesutbildning men ingen arbetar i sitt yrke. Ingen har varit arbetslös så länge Stanislaw minns.

Visst finns det arbete i Polen, säger Stanislaw, man jag jobbar inte till det priset om jag inte måste. Han är välkänd bland byggare och eftertraktad. Kan få ihop 9 000 kronor (fyra minimilöner) på ett polskt bygge, “skall jag kajka runt utomlands får det vara minst det dubbla”. Kvinnorna skrattar i köket, männen sitter något söndagströtta vid det väldiga matsalsbordet. Jag frågar Rafal vad han svarar fackföreningar i Stavanger när de morrar att han dumpar deras löner. Han är uthyrd från firman Adecco, tjänar 126 norska kronor, 30 kronor under norsk bygglön. “Facken slår vakt om sin arbetsmarknad, inte om min”, svarar Rafal. “De bryr sig bara om att jag inte skall jobba längre än 7,5 timmar, men vad kan man göra annat än jobba i Stavanger?”

(Nu är han litet orättvis. I motsats till LO har Fellesførbundet sett till att fixera en minimilön i byggsvängen som skyddar de migrerande arbetarna utan att ta ifrån dem deras konkurrenskraft. Också de som arbetar illegalt kan söka en tillflykt hos det norska facket. I Sverige behöver de i stället skydd mot ombudsmännen, som blivit oskiljbara från gränspolisen.)

Rafal Smulski har inga höga tankar om norsk arbetskraft. De behöver bruksanvisning till allting. För att inte tala om tyskar…”De kan väl inte ens närma sig sin kvinna utan instruktion.” Rafal Smulski må låta fördumsfull, men han är mycket vred. På att ses över axeln av folk som gör sämre jobb än han för bättre lön och som redan som unga låter som pensionärer: “Är det inte kaffe snart?”

Men du kan inte komma ifrån, säger jag, att du drar ned deras löner. Då reser sig Rafal så häftigt så att stolen far i golvet. “Ta det lugnt”, säger storebrodern. Men Rafal ställer sig mitt på mattan, kör ned händerna i fickorna, sänker huvudet och skjuter fram magen. “Ser du vad det är? Det är statyn över en norsk motståndsman. Händerna i fickorna, norskt motstånd mot Hitler!”

Nu är han orättvis igen. Men han är rasande. Han säger att om inte Norge och de andra gett upp inför Hitler hade han inte behövt stå på ett bygge i Stavanger och hålla till godo med griniga blickar. Då hade norrmän snickrat på hans veranda i Szczepanow och han kunnat vara lagom vänlig och nedlåtande mot dem. “Det var Europa som ställde till det för oss!”

Medborgare, svälj förtreten och försök förstå. Pappa Smulski var murare med konstvalv i sina händer, men historien ordnade att han skulle stapla sten för det sista monumentet över Josef Stalin. 50 000 man byggde stålverket Katowice, som stod färdigt 1979 och konkursfärdigt tio år senare. (Nu försöker en indisk affärsman att få det på fötter.)

Rafal Smulskis utfall må vara lika otidigt som Byggnads kampanj, men inte lika oskäligt. Framför allt bär det på en viktig upplysning. De rika kan inte räkna med de fattigas medkänsla. Polacker och letter är mestadels normala människor som inte går och ältar gamla orättvisor. Men om de klandras för bristande solidaritet med folk som dragit de längsta stråna i historien (kanske genom att passa när demokratin stod mot diktaturen) är det fara värt att det förgångna kommer upp.

I Sverige är det kanske extra svårt att inse att vi med EU blev retroaktivt delaktiga i historien. Eller att någon kan ha fordringar på oss. Tyskland har aldrig haft chansen att stiga ur tiden, vilket förklarar det jämnmod varmed man härbärgerat miljoner arbetsmigranter. “Nyss föstes vi hit till tvångsarbete, nu kommer vi frivilligt”, kan en tysk få i ansiktet. En skamlös replik. Men vad svarar man?

Hos oss är det Byggnads som mest aggressivt värnar sin arbetsmarknad. Det är förståeligt, det finns åtskilligt att försvara. Mindre begripligt är det högspända tonläget. Byggnads låter förstå att utlänningen förutom lägre löner även för med sig undermålig moral in i landet. Dessa människor tänker bara på sitt, de missaktar principen om “lika lön för lika arbete” och är emellanåt ointresserade av skatter. Alltsammans beteenden som är helt främmande för svenska byggarbetare och deras organisation. Som alltid och överallt försvarat de fackliga principerna, vällustigt betalat sin skatt och aldrig utnyttjat någon eller något.

Jag ber om ursäkt för retoriken, men så låter det faktiskt från Byggnads och en del andra organisationer, som i dessa dagar begär förtroendet att garantera “ordning och reda” i arbetslivet. I nästa artikel skall jag granska dessa anspråk.

I Warszawa har man just rivit ned den brunaktiga fasaden på hotell Forum, “Sveriges hämnd” kallat i folkmun, alltsedan det stod färdigt 1974. På 70-talet byggde tusentals svenskar i Östberlin, Prag, Vilnius och Moskva. De var inga gästarbetare. De var “utstationerade” av Skanska eller BPA, liksom letterna i Vaxholm – fast tvärtom. Tjänade tjugo gånger mer än infödda, betalade ingen skatt, åt på de dyraste restaurangerna och försörjde med den äran glädjesvängen där de drog fram. En och annan är numera ombudsman. Som kanske minns att själva förutsättningen för arrangemanget var att arbetarna i dessa länder kunde få en kula i skallen om de fick för sig att demonstrera för fackliga rättigheter.

Det minns man mycket väl i Riga och Warszawa, och utan bitterhet. Svenskarna gjorde bara vad vem som helst hade gjort i deras ställe.

MACIEJ ZAREMBA

5. Den svenska modellen
    tål inga frestelser

DN 19 november 2005. Tidigare artiklar publicerades den 10, 11, 15 och 17 november.

Skattebetalande polska arbetare drivs bort från sina arbetsplatser – av Byggnads. Arbetsdomstolen har inga invändningar. Samtidigt säger sig en fackordförande aldrig ha sett en svensk jobba svart. Hur klarar den svenska modellen en ny tid?

Herr N berättar att han först blev full i skratt. “Mina herrar, sade jag, det där med klasskampen har ni fått om bakfoten. Det är ni som är arbetarklassen. Det är jag som är blodsugaren. Så begär inte att jag skall organisera en fackförening åt er. Då blev de rätt sura, sedan blev det blockad.”

Herr N är en polsk byggmästare i Västergötland. Det är mot sådana som Byggnads annonserar över riket: “Kräv kollektivavtal!” Herr N skrev inte på. Han ger av princip inte mutor, säger han.

En annan byggare i Skåne är argare: “Vad är det för en ordning” gastar han, “jag skulle aldrig betala till Bush, jag betalar inte heller till Persson!”

Mutor? Betala till Persson? Småföretagarna låter som om de drabbats av hjärnskakning. Det kanske man kan få av en kulturkrock. De har ränt in i den svenska modellen – från utsidan.

Herr N skickar över papperen till mig. Av avtalets 159 sidor hade Byggnads i Borås skrivit av 5, varav 4 handlar om vad företaget skall betala till Byggnads. Fackliga avgifter för obefintliga medlemmar – ja, faktiskt – 3,5 procent av lönesumman. “Mina arbetare är försäkrade, men här står att jag måste försäkra dem en gång till. I något som heter Fora AB. Vad är Fora?”

“Ett bolag som ägs av LO och arbetsgivarna”, säger jag.

Herr N säger att det här kan inte vara lagligt. Därför vägrar han med gott samvete. “Man skall inte ge efter för utpressning.” Blockaden klarade han genom att hämta in allt material från Polen. Han tror att han blivit diskriminerad. Inget svenskt företag betalar väl fackliga avgifter? Och för medlemmar som inte finns?

Jo, det gör de. Hur skall jag förklara den svenska modellen för herr N? Kanske med en bild. Det händer i Frankrike att polisen släpar i väg fackliga blockadvakter. Men det händer inte i Sverige. För våra konstaplar framstår vakterna som kolleger. Det är det speciella med modellen: att staten gjort ett unikt undantag från sitt våldsmonopol och lagt ett tvångsmedel i händerna på fackföreningarna. En statsvetare skulle tillägga att där Frankrike stiftar lagar ingår man i Sverige avtal. Det är inte riksdagen utan “arbetsmarknadens parter” som – liksom i sidled – bestämmer om lön och arbetsvillkor (och till och med utfärdar körkort för byggkran).

Systemet har länge varit en källa till stolthet. Det var bra för arbetsfreden och affärerna, det ansågs vittna om ett moget och disciplinerat samhälle. Och dess anda – “Saltsjöbadsandan” – anförs som förklaring till den svenska framgångssagan.

I de flesta sagor finns ett löfte som hjälten inte får bryta utan fara för ett nesligt slut. Så även i denna saga. Man får nog säga att kollektivavtalslagen adlade fackföreningarna. När de 1928 upphöjdes från intresseorganisationer till väktare av det allmännas bästa skulle de hädanefter inte bara värna sitt utan alla arbetandes intressen (av det enkla skälet att ingen domstol gjorde det annars). De skulle bete sig lika opartiskt som myndigheter, inte göra skillnad på främling och frände. Får man säga att den svenska modellen förutsätter ett nobelt sinnelag? Det är just vad som gör den så tilltalande och samtidigt sårbar. Om ett franskt fack korrumperas, är det bara en förening som ruttnat. Om en svensk fackförening börjar ruttna, urartar också rättvisan.

Glömmer man denna skillnad blir debatten “svenska modellen kontra EU” bara förvirrande. Den gäller ju något mycket större än risk för lönedumpning. Facken begär förnyat förtroende, att under nya villkor (den fria rörligheten) oväldigt och utan inblandning hantera också den polske rörmokarens intressen – som om de vore deras egna. “Lita inte på EU, lita på oss”, ropar Byggnads till slovaker och letter.

Vi har sett hur detta förtroende hanterades i Vaxholm. En läsare påpekar att det vi såg där var inte den svenska modellen utan missbruket av den. Alldeles säkert. Frågan är hur vidöppen för missbruk den modellen blivit. Kanske begär den för mycket av syndiga människor?

Byggettans ordförande Torgny Johansson accepterar inte arbete under utländska avtal, säger han. Inte ens om arbetaren skulle råka få bättre betalt? Inte heller då. Det skall vara Byggnads avtal, och därmed basta.

Man får förstå honom. Skillnaden mellan Byggnads avtal och alla andra räknas i miljoner. Inte till arbetarna nödvändigtvis, men säkert till byggfacket.

Den polske byggmästaren som sade sig vägra mutor till Byggnads använde ett grovt ord men han hade inte läst fel. Facket i Borås krävde honom på tiotusentals kronor i fackliga avgifter för medlemmar som inte fanns. Samma krav ställdes också i Vaxholm.

Ibland måste man rafsa bland paragrafer för att förstå vad som står på plakaten. Följande stycken kan verka snåriga. Men de är värda mödan, ty nästa stora krock mellan den svenska modellen och Europa lär handla om byggavtalets paragraf 3 f:5. Det är en sällsam bestämmelse. Inte den mest typiska för modellen, men helt otänkbar utan den.

Det normala är att medlemmen betalar sin avgift till facket. Det speciella med de svenska byggavtalen är att de där utöver kräver ett särskilt “granskningsarvode” (1,5 procent av inkomsten) för att facket skall kolla att arbetaren fått rätt lön. “Arvode” antyder en efterfrågad tjänst. Det är bara det att det erbjudandet tackar man inte nej till – för då blir det blockad.

Om Byggnads medlemmar vill betala är det deras sak. Men avtalet tvingar också oorganiserade att betala. Och råkar man bygga en bro eller ett garage, (“anläggningsavtalet”) skall företagen betala i stället. Samma gäller för de över

8 000 företag som inte är medlemmar i en arbetsgivarförening och därför har “hängavtal”. Det finns ingen logik i systemet utom styrkans: på vissa områden, men inte på andra, har Byggnads förmått företagen att finansiera facket.

De flesta byggmästare (och rätt så många arbetare) menar att dessa arvoden är rena luftfakturor. Det är osannolikt att Byggnads (även om det betjänar många och rörliga arbetsplatser) skulle spendera 300 miljoner mer än jämförbara förbund på att granska lönebesked. Vilket betyder att pengarna måste användas till annat än vad som står på fakturan. Lobbying, till exempel, eller partiverksamhet. “Det går inte att få tag i en ombudsman i valtider”, klagar en ställningsbyggare i Karlstad. (Det var så den koleriske polacken i Skåne räknade ut att han egentligen tvingas betala till Persson.)

Jag frågade Byggettans kassör Rolf Andersson hur dessa pengar används. Svarsbrevet till DN bestod av tre ord. “Ej offentliga uppgifter.” Andra ombudsmän meddelar att de inte diskuterar “affärshemligheter” med tidningen.

Affärshemligheter… Det mest fantastiska med dessa “granskningsarvoden” är att de gjort Byggnads till det enda fackförbund i Sverige (eller kanske i världen?) som är ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Vid den teoretiska tidpunkt då den siste arbetaren lämnat Byggnads (utan att ha sökt medlemskap i annan organisation) har de 350 ombudsmännen rätt till 300 miljoner i årligt underhåll från arbetare och företag, helt oavsett om någon bett dem att granska något eller inte. Det framgår av kollektivavtalen.

Jag vet inte om det är så välbetänkt av regeringen att låta just dessa avtal – med Byggnads och fallet Vaxholm i släptåget – representera Sveriges särart inför EU-domstolen.

Här undrar förstås läsaren hur byggindustrin kunnat underteckna sådant. I svaret på den frågan gapar den svenska modellens demokratiska underskott. De småföretag och arbetare som mest drabbas av dessa “arvoden” blev inte tillfrågade. De finns inte på kartan över den svenska modellen, som bara räknar med två parter: det större (mestadels svenska) kapitalet samt de som har ett fast arbete och betalar avgift till någon (svensk) fackförening. Alla de andra – vikarier, arbetslösa ungdomar, utlänningar, småföretagare, pensionärer, frilansar av alla sorter, kommunister, besvärliga människor och andra syndikalister, oorganiserade – är i princip utan talan. Det är en del av charmen med den svenska modellen, att “parterna” kan sluta pakter som går ut över icke-parter, även om det strider mot grundlagen.

Med EU:s fria rörlighet fick denna brokiga skara av marginaliserade sällskap av några hundra miljoner arbetare samt företag i tjugofyra länder. Nytt läge, får man säga. Inte heller slovakiska svetsare eller franska bankirer har fått tillfälle att utforma de svenska kollektivavtalen. Men de skall lyda under dem, är tanken med modellen. I Sverige ska svenska regler gälla.

“Allt förekommande arbete hänförligt till golvläggningsbranschen skall utföras uteslutande av medlemmar i Svenska byggnadsarbetarförbundet.” Tusentals byggare har genom åren tvingats gå med på liknande klausuler under hot om blockad. Ingen svensk domstol har kunnat eller velat invända. Då får man säga att det ingår i modellen. Gärna arbete, men först en rejäl avgift till dörrvakten…

Det påstås att dessa klausuler nu tagits bort. Inte därför att Byggnads funnit dem rättsvidriga, utan endast, som förhandlingschefen Gunnar

Ericson skriver till sina ombudsmän, “så att Europarådet inte skall kunna rikta någon kritik mot Sverige”.

Vad händer med en fackförening som införlivat väktarrollen med en affärsrörelse? Marxister hävdar att ekonomin bestämmer moralen, och ibland har de rätt.

“Jag fattar inte hur de kan gå emot sina egna medlemmar”, säger Ingemar Dahlkvist på Byggnadsarbetaren. Han syftar på hur Byggnads i Kristianstad uteslutit arbetare som vägrade ackord.

(Här är det på sin plats med en djup bugning. Journalisterna på Byggnadsarbetaren, som jag har att tacka för mycket, har det inte lätt. De blir emellanåt utskällda för att de intervjuar arbetare hellre än ombudsmän. De deltog inte i hetsen mot letterna i Vaxholm, lyckades tvärtom komma till tals med dem. Yrkeshedern har drivit tidskriften så långt ut på sanningskanten att facket infört egna sidor där den korrekta versionen får en chans. Ett genidrag, som automatiskt stegrar trovärdigheten på de övriga sidorna.)

“Jag fattar inte”, sade Dahlkvist. Men Jerry Malmström säger sig förstå. Han blev av med jobbet när Bygg 2:an i Malmö i december 2004 blockerade hans arbetsplats. Han och alla de andra ville ha månadslön, byggmästaren ville ha månadslön, statistiken talade för den (färre olyckor, högre kvalitet), men Byggnads krävde att de skulle ha ackord. “Det var pengarna de ville åt”, säger Malmström. Vid ackord utgår nämligen ytterligare en avgift till facket, “mätningsarvode” kallas den, upp till två procent av lönen. (Det blir minst 70 miljoner till.)

“Det ska vara prestationslön”, sade Gunnar Ericson, apropå denna blockad, “det står i avtalet”. Medan Byggettans Torgny Johansson förklarade för mig att det inte fanns något samband mellan ackord och olyckor på jobbet.

Byggnads avtal ger upphov till flera frestelser. Här snickrar till exempel ett lag polacker på en villa. “Det sticker i ögonen”, säger ägaren, “så någon granne fick ett skov av rättvisa och bussade Byggnads på mig.” Som anlände, varpå förhandling vidtog. Man kom snabbt fram till ett avtal samt en särskild försäkran om att “granskningsarvodet” utan dröjsmål skulle inbetalas till Byggnads. Femsiffrigt i förskott… På den punkten gjorde den polske kapitalisten litet motstånd, han var trots allt magister i statsvetenskap. Varför skulle han betala till facket? “Schss… låt mig sköta den saken”, svarade husägaren. Och därmed var saken klar och arbetarrörelsen avlägsnade sig genom granskogen för att aldrig mer komma tillbaka.

Vilket var synd, för på det bygget fanns inte ett skyddsräcke. Och arbetarna fick 70 kronor per timme, inte 110 som stod i avtalet. Det vet inte Byggnads, som inte talat med dem. Och hade man försökt skulle de ljugit, ty de uppfattade ombudsmannen som en potentiell utkastare. De kom från Siemiatycze på gränsen till Belarus. Ända dit når tydligen den långa skuggan från Vaxholm.

Detta hände vid Vänerns strand i juli månad. Hade jag, av ren slump, snubblat över ett beklagligt undantag? “Det tror jag inte”, säger en källa inom Byggnads.

Medborgare, blunda och försök föreställa dig vår modell utifrån. Låt oss säga att AIK och Bajen beivrar läktarvåldet inför egen domstol, med en majoritet av egna fans i domsätet. Nu kommer Degerfors till stan och får sina supportrar blåslagna. Skulle det vara oförskämt av dem att tvivla på fair play i den rätten? Skulle vi bli häpna om domstolen fann att de fick sina skador genom att krocka med husväggarna, ovana som de var vid stadsmiljö?

Jag har just beskrivit Arbetsdomstolen för er – som den kan te sig för ett utländskt företag, en slovakisk svetsare eller för Jerry Malmström. Inte heller han ingår bland de parter som dominerar domstolen, som är LO och Svenskt Näringsliv.

Den 13 februari 2004 stiger en man in på ett bygge i Göteborg och ropar: “Var är de polska skojarna?” Jan Nowak från Gdansk ligger på rygg och petar in isolering under taket. Han får glasull i håret och i munnen. Somliga menar att det inte är nyttigt. Därför är det svårt att folk till det knoget. Nu går mannen fram till Nowak och säger: “Du får inte vara här.” Han heter Lars Ek och är ombudsman i Bygg 12:an.

Varför får Nowak inte vara där? Han arbetar åt en firma som har avtal med Byggnads, han är registrerad hos skatteverket för F-skatt och moms, han är försäkrad och dumpar inte ens lönerna. “Jag jobbade på pris, det blev 120 till 170 kronor per timme.”

Ombudsmannen går runt hos företag som anlitar den polska firman och säger att Byggnads kommer att ställa till besvär om de fortsätter att anlita “utländsk arbetskraft med F-skattsedel”.

Att vara utlänning är inget brott, F-sedeln är beviset på att man är godkänd. Den polske företagaren skriver till facket och begär förhandling om saken. Han får inget svar. Men under tiden viker sig hans uppdragsgivare. De har inte råd att tvista med Byggnads. De säger upp samarbetet med honom. Och på sommaren 2005 går firman i konkurs.

Saken hamnar inför Arbetsdomstolen. Som finner att Byggnads varit bundet av fredsplikt och inte fick lov att vidta stridsåtgärder. Det var en rättstvist, man skulle ha förhandlat; att inte svara på inviten var ett brott mot avtalet. Och onekligen var hotbreven till företagen “objektivt”, en olovlig påtryckning från Byggnads. De innehöll ett hot, och togs för ett hot, eftersom det åtlyddes.

Så då tror vi att saken är klar? Nej, nu skriver domstolen att förvisso verkade breven som ett hot, men kanske var de bara menade som information? Menade ni att hota? frågar rätten de fyra ombudsmännen. Absolut inte! Vi ville bara informera…. Nå, då var den saken klargjord. Och på den grunden finner AD (Dom nr 88/2005) att den polske företagarens klagan skall avvisas. Han har visserligen blivit effektivt utmobbad, men det går inte att styrka att det var det som var den djupaste avsikten med mobbningen. Han skall därför betala 154 256 kronor till Byggnads för deras juridiska besvär.

Hur kom AD runt det faktum att Byggnads åberopade “utländsk arbetskraft” som skäl för sina hotelser? Det var väl ändå ett brott mot EU-rätten eller rent av lite hets? Inte alls, finner domstolen. Ty frågar man ombudsmannen vad han menade, svarar han att han inte menade något särskilt. En olycklig formulering… “Enligt domstolens mening får vad Jan-Erik Berg uppgett med avsikten med brevets formulering godtas.”

Enligt min mening kan man inte begära av den polske företagaren att han skall knäböja inför den svenska modellen, om det är Arbetsdomstolen som är kronan på dess hjässa. Han har, liksom många andra, dragit sina slutsatser. Om systemet är korrumperat gäller det att undvika systemet. Men han tänker inte låta sig tvingas in i den svarta sektorn.

Enligt Skatteverket försvinner 56 miljarder kronor årligen genom svartarbete. Det är mera än hela vårdbudgeten. Hur jag än räknar får jag inte arbetsmigranterna att räcka till för att fylla mer än en bråkdel av den kvoten.

Peter Holm klättrar ned från villataket utanför Karlstad för att ge sin syn på den saken. Han känner några få som jobbar svart på heltid, andra som lyfter a-kassa samtidigt som de jobbar i Norge, ingen som inte svartarbetar alls. “De är nog riktigt odugliga, såna känner inte jag.” Själv tar han svartjobb när han behöver: “En ny soffa eller teve, det orkar man inte spara till.” Holm är förtroendeman hos Bygg 29:an i Karlstad.

Alltså frågar jag ombudsmannen där, Jan-Olov Johansson heter han, hur kampen mot svartarbete skrider fram. “Vi är lite maktlösa efter maj 2004”, säger han. “Förr, när man såg polacker på ett tak ringde man gränspolisen och så satt de på färjan samma dag.” Och svenska svartarbetare?

“Svenska? Dom… anmäler vi”, säger Johansson. Han kan dock inte minnas när det hände sist. Inte i år, inte i fjol heller… Man ser dem inte ofta, kanske för att de – om de finns – jobbar på kväller och helger då Johansson är ledig.

Jag frågar för säkerhets skull Byggettans ordförande Torgny Johansson, den man som ledde blockaden i Vaxholm och som utlovar “ordning och reda” på arbetsmarknaden, vad han gör när han råkar se en medlem i Byggnads på ett svartjobb. Han har varit träarbetare i tjugofem år, ombudsman i nitton. Han vidtar nog åtgärder, säger han. Vilka? Det kan han inte svara på. “Men så har jag inte sett nån som jobbar svart heller.”

Dock finns det sådana som har otur. Kalle Svärd, till exempel, lånade olovandes sin arbetsgivares verktyg och bil för att snickra på en svart veranda. Sågade sig därvidlag så illa i armen att han blev sjukskriven i flera veckor. Och även avskedad. Den lilla byggfirman fann det vara för mycket begärt att både betala en vikarie och full sjukpenning för någon som betett sig så illojalt mot företaget.

Men då ryckte Jan-Olov Johanssons Bygg-29:an ut till Svärds försvar. Avskedet var ogiltigt, förklarade facket ty “arbetsgivaren har inte med att göra vad den anställde gör på sin fritid”.

Man kan fråga sig varför Byggnads fått så mycket plats i detta reportage. Det beror på att det är mest för dem som den vandrande rörmokaren spökar. De har det inte lätt. Hela industrier kunde försvinna från Sverige (textil till Kina, varven till Korea) utan att solidariteten behövde sättas på mänskliga prov. Byggnadsarbetarna är nästan ensamma om att möta konkurrensen på egen mark. Kanske är det inte så konstigt att det blir panik och moralisk förvirring.

Jag har inte mött några arbetare som i efterhand varit stolta över Vaxholm. De enda som verkade nöjda var somliga ombudsmän. Och ju högre upp i hierarkin desto vackrare ord och renare samveten.

Så om nu Vaxholm skall gå till historien som upptakten till något otäckt vill jag ha till protokollet att det inte var någon spontan demonstration. Det var ett led i kampen om makten.

MACIEJ ZAREMBA

Namn: Jan Nowak, Peter Holm och Kalle Svärd heter i verkligheten något annat.

“Granskningsarvoden”: Då Byggnads hemlighåller uppgifterna är beloppen i artikeln en uppskattning. Den bygger dels på antalet betalande inom byggbranschen (1,5 procent av minst 100 000 anställdas årslöner), dels på offentliga uppgifter om Byggnads momsinbetalning till staten. “Arvoden” är momsbelagda.

Byggnads: Har 90 000 arbetande medlemmar och cirka 700 anställda ombudsmän och administratörer.

Detta reportage gav upphov till debatt. I Dn skrev LO:s Erland Olauson 24/11, Bror Perjus 1/12 och Anders Elmér 6/12. På websajten Europortalen skrev Peter Kindblom, Dan Holke och Ulf Öberg.

Dessa artiklar kan av av upphovsrättsliga skäl inte publiceras här men kan sökas hos PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88 74

 Nedan följer två repliker på dessa inlägg:

Enricos rätt till lön

DN 051209

Vem skyddar de papperslösa om inte fackföreningarna gör det? I
Italien och Spanien välkomnar de även arbetare utan
uppehållstillstånd. Fackliga rättigheter börjar inte med en stämpel
i passet. Maciej Zaremba svarar på kritiken.


I ett år har Enrico från Bolivia diskat svart på en bättre krog i
Stockholm. Och så en dag behövdes han inte mer. “Uppsägningstid?
Skämtar du?” Uthyrningsfirman lät förstå att om Enrico väsnades
räckte det med ett telefonsamtal till polisen. Mer behövde inte
sägas i den förhandlingen.

Familjen Svensson anlitar Maria från Ecuador som dagmamma. Men när
det kommer till sista avlöningen blir det inget. Maria skall klaga,
säger hon. Till vem, skrattar Svenssons. Själva ringer de gärna
till Migrationsverket.

Sverige är numera ett trivsamt ställe för individer och företag som
upptäckt att människor i gråzonen – flyktingar, papperslösa och
oerfarna arbetsmigranter – kan utnyttjas helt ostraffat eftersom LO
tagit sin hand från dem. Ingen ombudsman kommer att ta dem i
försvar. Men gärna i förvar. Just detta deklarerade sex
fackförbund i televisionen i våras. De såg det inte som sin uppgift
att hjälpa någon arbetare vars papper inte var i ordning. Men de
ringde gärna utlänningspolisen.

Inget av detta tycks bekymra Bror Perjus (DN 01/12 -05). Det enda
som förargar honom är att sådant blev berättat så att rörelsen inte
framstod i sin bästa dager. Han tror ännu att det var av ren
välvilja som det ropades “Go home!” i Vaxholm. Vad svarar man på en
så religiös övertygelse? Hur skall jag kommentera Perjus upptäckt
att det jag skrivit måste läsas precis tvärtom, så när jag
efterlyser solidaritet vill jag i själva verket “spela ut indier mot
amerikaner”? (Han kan ha fel. Kanske var det slovaker som jag
ville hetsa mot eskimåerna. Eller ankor mot igelkottar.)

Jag tror att jag skall låta folkhumorn svara Bror Perjus. “Varför
har man grävt upp Norra Bantorget? De letar efter arbetarrörelsens
värderingar…”

Hela världens fackföreningar och myndigheter tampas med de dilemman
som den globala rörligheten för med sig. Hur ge migranterna en fair
chans utan att dumpa lönerna? Vem skyddar de papperslösa om inte
facket gör det? I Italien och Spanien välkomnar facken också
arbetare utan uppehållstillstånd. Inte med entusiasm, men för att
hindra att de exploateras. Eller av princip. Fackliga rättigheter
börjar inte med en stämpel i passet. (Internationalen, remember?) I
Tyskland händer det att illegala invandrare stämmer skumma firmor
inför domstol. Jo, de vågar det. Domstolar har förvisso en plikt
att anmäla illegala migranter till polisen, men ingen skyldighet att
fråga käranden om han är legal eller inte. Och i USA,
arbetarprotektionismens urland, har AFL/CIO krävt att företag skall
få lov att anställa illegala invandrare. Människorna är ju redan
där, de måste få leva

Mycket få om någon fackförening utanför Sverige har avfärdat
problemet genom att förklara sig solidarisk med utlänningspolisen.
“Detta är helt oförenligt med den internationella arbetarrörelsens
värderingar”, deklarerade Luc Demaret vid ILO i Gen ve, apropå
Byggettans polisjakt på arbetare. “Facket är inte ställföreträdande
polis. Fackets roll är att skydda arbetarna, se till att är
arbetarna får ut det arbetsgivarna är skyldiga att betala, oberoende
av arbetarens situation.”

Det är en sjuka hos del organisationer att de reflexmässigt sluter
leden. Knappt hann DN-kollegan Knut Kainz Rognerud avslöja hälften
av Ola Rasks oredligheter (dubbla löner, lägenheter till släkten med
mera) förrän Byggnads förklarade sitt förtroende för skojaren. Som
om den svenska modellen stod på spel. Mekanismen: När ett ruttet
äpple lyfts fram heter det genast att kritikern “egentligen” avskyr
fruktnäringen som sådan. Så blir klandret av tortyren på Guantánamo
till “antiamerikanism” och sanningen om Byggettans falskspel i
Vaxholm till en önskan “att nita arbetarrörelsen” (Bror Perjus)
eller ett angrepp på “hela den svenska fackföreningsrörelsen”,
enligt Ingemar Göransson i LO-tidningen.

Ingemar Göransson – han som ropade “Go home!” i Vaxholm, och
därefter beskrev den talkören som “hjältar”, som vilseledde
LO-opinionen om vad Byggettan krävde i Vaxholm och därtill (i
“Gomorron Sverige” 5/7) liknade letterna vid “sopor” – är han “hela
den svenska fackföreningsrörelsen”?

Jag förstår att han vill ha sällskap, men vägrar tro att det blir
rusning till den skamvrån. Varken Kommunal eller TCO har handlat
eller uttryckt sig som han. Byggettans agerande i Vaxholm och de
märkliga klausulerna om “granskningsarvoden” i byggavtalen har inte
entusiasmerat medlemmar i Vårdfacket. I själva verket förefaller
man där mest generad över att fallet Vaxholm, som man nog uppfattar
som ett missbruk av den svenska modellen, skall stå symbol för
Sverige inför EU-domstolen.

Ännu mer förgrymmad är man i Danmark, som liksom Sverige hoppas
kunna förlika kollektivavtalen med EU-rätten. Fallet Vaxholm
uppfattas som ett sabotage mot den ambitionen. “En brutal
maktdemonstration från den svenska fackföreningsrörelsens sida
riskerar att skapa allvarliga problem för det danska
arbetsmarknadssystemet”, stod det i nyhetsbrevet Mandagmorgen
(21/11) “Om den danska och nordiska arbetsmarknadsmodellen skall
överleva är det viktigt att vi inte brukar den till att jaga
utländska arbetare ut ur landet”, säger danska Metalls EU-rådgivare
Jens Boe Andersen. “Det fackrättsliga systemet & ska garantera att
EU-reglerna efterlevs och att en konflikt inte uppstår på grund av
nationalitet. Annars raserar vi systemet”, säger LO-mannen Per
Klok.

“Hur man hanterar arbetskraftens ökade rörlighet är en fråga på liv
och död för fackföreningsrörelsen”, skriver Tomas Lappalainen i
Aftonbladet. Det är bara att hålla med. Den europeiska
integrationen har inte åtföljts av något fackligt samarbete värt
namnet. De flesta facken försvarar var sitt revir, när de inte som
i Vaxholm bekämpar varandra, vilket ger arbetsgivarsidan än vidare
svängrum. (Vem, tror Bror Perjus, skrattade bäst när ombudsmän
ropade “Go home!” till andra arbetare?)

Det får bli mitt svar till alla dem som krävt besked om eventuella
minimilöner eller andra lösningar. Det borde de berörda få avgöra,
om så via tolk. Tänk om Byggnads använde en bråkdel av de miljoner
man spenderar på partilobbying till facklig internationalism.

Det finns förebilder. Diskaren Enrico till exempel blev trots allt
inte lämnad i sticket. “Knack, knack, god dag, jag heter Mohammad
Anoushfar från facket. Genom att sparka Enrico har ni brutit mot
lagen om anställningsskydd, paragraf 4, 6A, 8, 10, 11 samt 30. Vår
medlem skall ha en månadslön och ni skall utge skadestånd till honom
och till facket. Det är vår ståndpunkt. Och nu skall vi förhandla,
ty sådan är seden här i landet.”

Ungefär så, och på lätt bruten svenska. De skrattade förstås.
Sedan skrek de. Förhandla … med nån … Mohammad! Om nån
svartarbetande Enrico utan papper! Vi ringer polisen! Då gav
Mohammad från Iran, som i sex år väntat på asylbeslut, dem en lång
persisk blick och de insåg att polisen kanske inte var någon god
idé. “Jag sade bara – skrik inte till mig för det här är facklig
förhandling. Och de betalade både lönen och skadeståndet.”

Så slutar den historien. Mohammad har en gång läst statsvetenskap,
nu jobbar han på fabrik, helt vitt, 16 000 i månaden, och är på
fritiden oavlönad förhandlare för Stockholms LS, som ingår i SAC,
syndikalisterna, den enda fackförening i Sverige som välkomnar alla
arbetare utan undantag. Förhandlingar med familjen Svensson om
dagmamman Marias lön pågår ännu.

MACIEJ ZAREMBA

Maria, Enrico och Svenssons heter i verkligheten något annat. Luc
Demaret hos ILO och de sex ombudsmännen intervjuades av Stina
Blomgren i Faktum i TV 2 3/3 -05. Uppgifter om hur papperslösa
arbetare behandlas i olika länder finns hos PICUM (Platform for
international cooperation for undocumented migrants: www.picum.org).
E-post för rättslösa: utanpapper@sac.se.

Sanning och konsekvens

(Europaportalen, januari 2006)

Det mest uppseendeväckande med blockaden i Vaxholm var faktiskt inte talkörerna, utan att de som ropade lockats dit på falska premisser. Som Målarettans ombudsman Jan-Olof Gustavsson. Han hade inte ens åkt till Vaxholm, sade han (DN 11.11.05) om han vetat att Byggnads krävt 145 kronor i timmen för att släppa in Laval på svensk arbetsmarknad. Många av hans egna medlemmar tjänar nämligen mindre. Och i Sverige sluter man avtal först och löneförhandlar sedan.

Desinformation är den springande punkten bakom kalabaliken i Vaxholm. Om Byggettan talat sanning om sitt löneultimatum till Laval är det knappast troligt att det hade blivit en riksblockad på den grunden. Man hade nog inte fått med sig de övriga facken. Då hade ingen haft tillfälle att skandera “Go home” till letterna. Och då hade inte heller den fackliga stridsrätten och Lex Britannia hamnat inför EU-domstolen.

Den som vill vinna en principfejd bör inte plocka upp vilka stridsäpplen som helst. Man skall helst välja rätt sak och tillfälle. I det här fallet fick inte fackföreningsrörelsen välja. Byggettan valde åt dem, genom att tänja på stridsrätten. Det var knappast något optimalt val. Inte bara på grund av utpressningen i Vaxholm utan också för att Byggnads avtal lämpar sig illa för att upphöjas till pilotfall för den svenska modellen. I motsats till de flesta andra avtal hyser de klausuler som kan ifrågasättas på demokratiska grunder.

      Är det typiskt för den svenska modellen att folk skall arbeta på ackord fast de inte orkar eller vill? Tydligen, Byggnads avtal kräver ackord var gång man bygger nytt. Om ett företag envisas med månadslön kan det bli blockad. Det kan heta att firman “förkastar svenska regler”. Vad berörda arbetare önskar för löneform spelar ingen roll. (Om någon tror att jag överdriver, infinn er i Arbetsdomstolen när mål nr A 275/05, Byggnads mot Mörebyggen, skall avhandlas. Där står ombudsmännen mot sina egna medlemmar.)

   Jag har i tidigare artiklar i DN berättat om de unika “granskningsarvodena” och annat i byggavtalen som lär bli lika svårtförklarliga för EU-domstolen i termer av oförytterliga fackliga rättigheter som de är obegripliga för en medlem i Kommunal.

Det inser man säkert inom LO och hos TCO. Där jublas det knappast över att den svenska modellen skall prövas i EU-domstolen på ett så tvivelaktigt fall. (Lika lyckat som att låta tårtkalasen på Migrationsverket representera den svenska ämbetsstaten.) Så hur hanterar LO olycksfallet? Klokast vore att deklarera att ett eventuellt nederlag i fallet Vaxholm inte behöver betyda att Sverige är inkompatibelt med Europa, men att Byggnads egenheter kanske är det. Och det är ju trots allt inte riktig samma sak. 

  Det var att hoppas för mycket. Hellre än att tillstå komplikationen väljer man att sluta leden. Så tolkar jag de tre LO-juristernas inlägg som lägger ut texten om Vaxholm. De tycks utgå ifrån att det är en olycka för facket med just detta fall i EU-domstolen. Så långt är vi tydligen överens. Men återstoden av artikeln ägnas åt att finna de skyldiga till missödet. Det visar sig att det måste vara någon annan än Byggnads, som gjorde allting rätt. En aning häpnadsväckande att läsa, eftersom ordföranden Hans Tilly tidigare medgivit felsteg. “Byggettan gjorde inte saker i rätt ordning.” “I Vaxholm kom diskussionen om pengar upp för tidigt.” (DN 15.11.05)

 Men nu är det jurister som skriver en artikel som mest liknar en inlaga till EU-domstolen, varför advokatyr kan vara på sin plats. Jag får skylla frånvaron av all självprövning på denna omständighet. Fast en fråga infinner sig. När nu Byggnads efter två månaders tystnad tar till orda, varför är det jurister och inte Torgny Johansson – som fattat besluten och som kandiderar till riksdagen – som håller i pennan? Det svär mot min idé om samtalet i ett demokratiskt samhälle. “Din riksdagsman deltar inte i debatten. Men du kan få tala med hans advokat.”

Peter Kindblom, Dan Holke och Ulf Öberg menar att Byggettans regelbrott i Vaxholm (att kräva 145 kronor i timmen som villkor för avtal) inte spelade någon roll för utgången av denna konflikt: “Lönefrågan har tyvärr fått en felaktig och alldeles för stor plats i debatten i den aktuella tvisten och i rapporteringen i media. Vilken lön som begärdes av Byggettan hade ingen relevans för Lavals vägran att träffa kollektivavtal med Byggnads.”

Lavals jurist Anders Elmér har hävdat motsatsen. Byggnads lönekrav spelade en avgörande roll (DN 6.12.05). Själv satt jag inte med vid den förhandlingen, så jag kan bara hålla mig till det jag vet. Nämligen att uppgiften om detta lönekrav var en sådan dynamit för Byggettan att ombudsmännen ljög om det inför sina egna blockadvakter och för DN (10.12.04 och 11.11.05) Varför satte de sin heder på spel för något så oförargligt och utan relevans för konflikten? Naturligtvis för att det hade betydelse, vilket Arbetsdomstolen också konstaterat, (beslut nr 49/05, mål A 268/04, sid 26). 

   Juristernas andra tema är att oavsett hur Byggettan än bar sig åt fanns det ingen fredlig lösning på konflikten – eftersom Laval önskade konfrontation. Hans Tilly ansluter sig till denna slutsats. Det finns två problem med denna konspirationsteori. Det första är att den gör ideologi av en konflikt som är helt begriplig utan denna utsmyckning. Ett företag uppfattar sig som diskriminerat – företaget går till domstol.

   Det andra problemet är fakta. Det går inte att hävda att Laval av princip ogillade svenska kollektivavtal. Man hade ju slutit sådana tidigare – och på eget initiativ dessutom. Om vi skall tro Kindblom, Holke, Öberg och Tilly inträffade en oförklarlig sinnesförändring hos letterna när de kom till Vaxholm. Eftersom den inte får förklaras med att Byggnads plötsligt bröt mot spelreglerna (145/timme som villkor för avtal) måste den bero på en dold agenda. Laval låtsas förhandla om ett skolbygge – men i själva verket vill man “få upp ett bra fall vid EG-domstolen”. Bolaget lät sig eggas av Svenskt Näringsliv till att “undergräva den svenska kollektivavtalsmodellen”.

Som yttersta belägg för detta scenario åberopas följande resonemang: Om Laval verkligen önskat kollektivavtal, hade man genomskådat att Byggnads löneultimatum var en bluff, och därefter kringgått det genom diverse förhandlingsfinter. “Effekten hade då blivit 109 kronor per timme.” Att Laval inte utnyttjade dessa kryphål i systemet bevisar bolagets oärliga uppsåt. Ja, detta hävdas på stort allvar av Byggnads jurister. Behöver vi flera förklaringar till varför utländska företag får problem i förhandlingar med Byggnads?

Att Byggnads ombudsmän gärna vill göra sina egna missgrepp till svensk ödesfråga är begripligt. Varje särintresse framställer sig gärna som nationellt intresse. Givetvis vill nu Svenskt Näringsliv utnyttja Vaxholmsmålet för att flytta fram sina positioner.  Men att därav dra slutsatsen att man från början regisserat detta drama vittnar om ett oroväckande behov av mytbildning. Vore det inte förnuftigare att konstatera att motparten dragit fördel av fackets felsteg?

Slutligen snuddar författarna vid den verkligt brännande frågan. Var slutar legitimt försvar mot lönedumping och var börjar protektionism och mobbing? Enligt Byggnads Torgny Johansson och hans jurister är saken enkel. Om Byggnads i Vaxholm hade gått med på en krona mindre än genomsnittet i Stockholm hade man gjort sig skyldig till diskriminering och svikit sina lettiska bröder. Varför skulle letter tjäna mindre än svenskar? Lika lön för lika arbete!

  Eftersom Torgny Johansson tycks tro att hans hållning både är logisk och solidarisk skall jag förklara varför den kan framstå som hycklande i andras ögon. Det handlar om sanning och om konsekvens.

Vi börjar med sanningen. Vad är lika arbete? Bakom den snittlön som Byggettan krävt i Vaxholm (145 kronor i timmen) döljer sig betydliga lönespann. Det kan skilja fyrtio kronor i timmen mellan olika yrkesgrupper på samma bygge[.1] , eller mellan grannbyggen, för att inte tala om regioner, beroende på sådant som yrkeskicklighet, efterfrågan på just den specialiteten, arbetsgivarens betalningskraft, teknologin, lagets sammansättning (det finns Rambolag, som funnit det fjolligt med skyddsräcken) och så vidare. I Byggnadsarbetaren kan man läsa hur olika NCC och Calle Byggnads betalar för liknande arbete. Men ingen kallar det diskriminering. Förrän det kommer till utländsk arbetskraft….

Det betyder att det krav Byggnads ställde på Laval faktiskt innebar särbehandling, särskilt som det ställdes mot bättre vetande. En svensk byggfirma i samma skick som Laval, med postsovjetisk utrustning och delvis oerfarna arbetare, hade kvalat in längs ned i lönestatistiken. Lika lön för lika arbete är en solidarisk princip så länge den tar hänsyn till faktisk lönespridning. Tolkas den som i Vaxholm får den en mobbnigseffekt.

Och så konsekvensen. Om löneskillnader skall tolkas som diskriminering är det förstås ett ont som bör bekämpas lika överallt. Tusentals av Byggnads medlemmar arbetar i Norge, där de tjänar betydligt bättre än hemma, men ofta säljer sig billigare än de norska arbetarna. Somliga är rentav nöjda med minimilönen (126 norska kronor/timme). Om Byggnads menar allvar med vad man säger, borde man med alla medel hindra sitt folk från att delta i denna osolidariska trafik. Be det norska facket att på öret kräva “lika lön för lika arbete”. Hjälper inte detta – tapetsera Stockholm och Karlstad med affischer där svenska gästarbetare framställs som fnask. Förlagan finns redan. Sedan får vi höra vad medlemmarna säger.

Maciej Zaremba

Goda nyheter för polska rörmokare

DN 070610
Vi mot dem. Goda mot onda. LO mot Europa. Vem tjänade på blockaden i Vaxholm? EU-domstolens generaladvokat underkänner LO:s konfliktmetoder, skriver Maciej Zaremba. Men inte den svenska modellen.

Här kommer två goda nyheter för alla svartmuskiga, rundskalliga, liksom för polska rörmokare, för dem som saknar de sista fyra siffrorna och för alla andra människor av god vilja.

Hör och jubla: Wanja Lundby-Wedin skall till Bryssel. Lyss och gläds: blockadvakten Jan-Olof Gustavsson har fått rätt.

Att svenskan Wanja Lundby-Wedin blir ordförande för Europafacket kan leda till en liten kulturrevolution. Somliga minns säkert Byggnads kampanj från 2004 där utländska arbetare framställdes som fnask, avklädda och med benen i vädret. Byggnads tycker fortfarande att det var en skojig affisch. Men jag tror inte att de gör om det, inte nu när en svensk, därtill kvinna, företräder 60 miljoner svartskallar.

Därmed kan man hoppas att hela LO lockas se på fackliga frågor med mindre inåtvänd blick. Det finns problem i Portugal som inte kan lösas med hänvisning till att “i Sverige har vi MBL”. Det finns fackliga konflikter mellan rika och fattigare länder som inte kan avfärdas med att “i Sverige skall svenska regler gälla”. Jaha … Och i Bulgarien de bulgariska?

Är man optimist kan man hoppas på Margot-syndromet. Som går ut på att en enda betrodd politiker som skiftat perspektiv kan göra större skillnad än tio övertalningskampanjer. Det är vad Margot Wallström gjort med svenskars bild av EU.

Så var det Jan-Olof Gustavsson. Han är ombudsman i Målarettan, han var blockadvakt i Vaxholm luciamorgonen 2004. Sedan fick han kalla fötter. Han ville visst bekämpa lönedumping, sade han, han ville försvara den svenska modellen – men inte med sådana metoder. När han fick veta att Byggettan – som villkor för att släppa in letterna i Sverige – krävt mer i lön än vad hans egna målare tjänade, var han inte säker längre om det var de lettiska arbetarnas intressen som han försvarade i Vaxholm. Och han ångrade att han stått där och ropat.

Jag berättade detta (Den polske rörmokaren, DN 11/11 2005) och undrade vem som representerar den svenska modellen. Byggettan – eller ombudsman Gustavsson? “Så länge den (frågan) inte besvaras kan ingen veta vad som menas med parollerna “Kräv svenskt kollektivavtal” …. Om Vaxholm är förebilden betyder det faktiskt “stick!”.”

Men frågan besvarades inte. Debatt och dialog visade sig inte vara LO:s starka sidor. Man föredrog att kommunicera via bojkotter, entlediganden och pr-byråer. Ordföranden i Byggettan fick avgå (men inte på grund av Vaxholm, sade man, utan för att ha druckit för mycket på fackkontot). Hans efterträdare Johan Lindholm vann respekt genom att självmant beklaga att det ropats “go home”. Men samtidigt fick man höra från LO-utredaren Ingemar Göransson att de som ropade i Vaxholm var “hjältar”.

Så var står vår största organisation i denna fråga? Det är omöjligt att veta. I stället för en livgivande diskussion om solidaritetens villkor valde LO att föra en annan debatt, den om EU – samt andra illvilliga väsen – som vill kvadda “den svenska modellen”. (Märkligt, att denna modell är så beroende av att ständigt framstå såsom hotad till livet. Det tror man inte när man ser hur saktmodigt ombudsmännen tuggar i sig rätterna på Royal Viking Hotel. Men kanske har de mycket starka nerver.)

Den svenska modellen kontra Europa blev alltså LO:s definition av problemet. Om EU-domstolen underkände kalabaliken i Vaxholm, hette det, då var EU fiende till välfärden, solidariteten, och kollektivavtalen. Vi mot dem. Goda mot onda. Det var, får man säga, ett klassiskt upplägg. Desto intressantare att se hur det sprack. När EU-domstolens generaladvokat i onsdags lade fram sitt förslag till domslut var det inte Byggettan eller Svenskt Näringsliv som fick mest rätt. Det var ombudsmannen Jan-Olof Gustavsson.

Fackets rätt att medelst stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal är väl förenlig med EU-fördragen, finner advokaten, om stridsåtgärderna används för att höja de utländska arbetarnas villkor till värdlandets nivåer, och om det är just detta och ingenting annat som är syftet med stridsåtgärderna. Vidare måste också tvångsmedlen stå i proportion till det man vill uppnå.

Kanske kommer historien att slå mig på fingrarna. Men som jag läser detta förslag föreslår generaladvokaten att domstolen skall godkänna den svenska modellen för konfliktlösning, men betrakta blockaden i Vaxholm som ett missbruk av densamma. Det lettiska företaget skulle under blockadhot tvingas gå med på en rad avgifter som ingen av dess arbetare skulle få glädje av.

Generaladvokaten räknar upp dem: dubbel avgift för sjukförsäkringar, svensk försäkring mot arbetslöshet som en utlänning inte kan åtnjuta, “granskningsarvoden” om vilka advokaten skriver att “den bristfälliga insynen i Byggnads…redovisning” gör det omöjligt att se vad de är för någonting. Men allt detta ingick i det kollektivavtal som den lettiska firman måste acceptera i klump – eller riskera utmobbning.

Annorlunda uttryckt: Om Byggettan i Vaxholm brukat blockaden till att höja letternas löner till svensk miniminivå, hade EU:s jurist inte haft något att invända. Men Byggettan använde stridsåtgärden till att samtidigt tilltvinga sig en grindslant: En sexsiffrig summa som de utländska arbetarna skulle betala till Byggnads och fackägda bolag utan att få något för det, finner generaladvokaten. Och just detta var inte förhandlingsbart.

Är man en fiende till den svenska modellen om man vägrar att smörja dörrvakten? Det låter inget vidare, eller hur. Det låter inte särskilt svenskt. Det är det inte heller. Det är Byggnads och Elektrikernas speciella affärsidé, inte Kommunals eller Handels. Där har dock LO hamnat, som låtit Byggnads definiera vad modellen består av. Se där, priset för den enfaldiga sammanhållningen och för tystnadskulturen.

Själv tror jag att den svenska modellen består av sådana som Jan-Olof Gustavsson, den samvetsömme blockadvakten från Målarettan. Men hans förbund är inte rikt, har nog inte råd med pr-byråer, och märks därför inte i folkrörelsens demokratiska offentlighet. Det är nya tider.

MACIEJ ZAREMBA
 
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.


© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑