maciej zaremba

Category: Debatt (Page 1 of 7)

Lyssna nu, för jag vet något som ni inte vet om Sverige

September 25, 2025 /

DN 2025-09-25

Sveriges nya kulturkanon är en tjänst till invandrade svenskar, inte ett övergrepp. Jag hade blivit tacksam om någon hade lagt den i mitt knä när jag kom till Sverige. 

Jag kan inte minnas ett lika oblygt utbrott av narcissism.

En rad debattörer som plägar ömma för ett ”inkluderande” Sverige uppvisar plötsligt nollinlevelse med de exkluderade. De tar för givet att Sveriges kulturkanon är till för deras skull. Och blir ilskna för att den berättar något som de redan tror sig veta, eller för att den inte bekräftar deras preferenser. Eller kanske bara för att det bland tillskyndarna finns ett parti som de av goda skäl ogillar.

Alla nationer är mer eller mindre hemmablinda, men Sverige har tills nyligen varit närmast inåtvänt

Så nu tvingas jag till något jag aldrig gjort förr. Må det bli för enda gången. Jag sveper en sexa bitter, håller för näsan, och drar svartskallekortet:

Lyssna nu, för jag vet något som ni inte vet, eftersom ni har fel ursprung: födda eller uppvuxna bland svenskar. Därför är ni lika kompetenta att värdera denna kanon som en gymnast som testar en rullstol. Den är nämligen inte till för er i första hand. Den är till för oss andra, de exkluderade (inte av Sverige utan av ödet), som försöker finna oss tillrätta i ert exotiska land. Jag kan upplysa att det inte är lätt. Alla nationer är mer eller mindre hemmablinda, men Sverige har tills nyligen varit närmast inåtvänt. Följaktligen är svenskar i gemen inte så medvetna om hur mycket deras umgängeskultur, institutioner, samhällsmoral och religiositet skiljer sig från vad som gäller i till exempel Polen. För att inte tala om Marocko.

Jag läser en specialist på inkludering klaga på att kanonlistan inte inkluderar invandrares erfarenheter. Tack för omtanken, men nej tack. Mina erfarenheter har jag redan koll på. Det är Sveriges jag vill åt.

Vår lärare på SFI förstod problemet. Han hette Jonas Wall, hade som hippie kajkat runt i världen och blivit varse sin nordiska exotism. Han kunde stuva hela klassen i sin skraltiga Citroën DS Safari och valla oss runt på museerna. Till hans besvikelse hade de inte mycket att berätta om svensk historia. Tjugo år senare ville jag syna mina minnen. Jag gjorde samma rundtur och berättade för DN:s läsare vad en utlänning år 1990 kunde förstå av svenskarnas öden efter att ha inspekterat Historiska, Nordiska och Medeltidsmuseet:

”Sverige upptäcktes på 1500-talet ungefär samtidigt av en irrande dansk, Christan II, och av en herre av okänt ursprung som hette Gustav Vasa. Vasa fick övertaget vid Brunkeberg och grundade en dynasti som ännu regerar landet. Under Vasa och därefter framlevde svenskarna sina händelselösa dagar i harmoni och endräkt. Makten och folket förstod varandra utan ord, vilket förklarar avsaknaden av alla spår efter sådant som riksdag, domstol eller skattefogde.”

Ingen museiintendent protesterade när detta stod i DN den 13 maj 1990. För så var det. Också det offentliga Sverige saknade den självdistans som krävs för att göra sig begriplig för andra.

Man måste vara invuxen i Sverige för att fatta när ordet ”samhället” står för staten och när det syftar på dess undersåtar. ”Det starka samhället.” ”Det är oro i samhället.” Jag vet inget språk utanför Norden som brukar samma ord för state och society. Ingen som jag frågade för femtio år sedan kunde förklara den abnormiteten. En konstig fråga, tyckte man. Men det är först när man lär känna den långa historien bakom språkbruket som man kan leva sig in hur svenskar tänker och känner kring sin överhet, sina rättigheter och sina plikter.

Man kan inte begära att en invandrad ska känna likadant. Det vore inte heller önskvärt. Vi har redan konfliktångest och flockbeteende så det räcker. Det finns ”svenska värderingar” som man önskar vore norska. ”Tänk på vad du säger så du inte säger vad du tänker.” ”Det man inte lägger sig i behöver man inte dra sig ur.”

Men man kan begära att invandraren på djupet försöker fatta varför hans nya landsmän kan bli rasande när han tränger sig före där två filer blir en. Han tror att det bara är en av många regler som man kan bryta mot. ”Vadå, nästan alla svenskar kör för fort…” Men det är själva gemenskapen han kränker.

För att uppnå den inlevelsen måste den invandrade få syn på källorna till den medborgerliga svenskheten, något som den infödde kan klara sig utan. Hen har ju fått den i sig med lördagsgodiset – och behöver inte ens veta vad laga skiftet var för något. Men det lever kvar i honom, ättlingen till bönder som valde – eller tvingades – att lämna bygemenskapen för att rå sig själva i ett ensligt hus bland granar.

För mig blev upptäckten av skiftenas historia 1749–1827 själva ingången till förståelsen av Sveriges egenart. Hur kunde denna unika omvandling (som gjorde Sverige till Europas enda land nästan utan byar) genomföras utan våld? Var bönderna så kuvade? Vad säger ni! Var de med på saken? Satt de i parlamentet och stiftade lagar redan på 1600-talet?

Så kunde man gå på med de flesta av fönstren i Sveriges kulturkanon. De öppnar mot källorna till det säregna. Det nordiska vemodet, lagens höga ställning, den strama estetiken, kulten av både strävsamhet och snille, arbetarförfattare, förandligande av naturen – men också flockbeteendet, konflikträdslan och lusten till uppbrott från allt som luktar gammalt.

Jag skulle inte – som de upprörda kritikerna – uppfatta den som en samling pekpinnar. En guidebok är för mig en tjänst, inte ett övergrepp

Jag hade blivit tacksam om någon året 1969 lagt denna kanon i mitt knä. Jag skulle ha inkluderat ”Läsebok för folkskolan”, Hugo Alfvén, Olaus Magnus och Anna Maria Lenngren i min integrationsprocess. Kanske är det inte för sent. Jag skulle inte – som de upprörda kritikerna – uppfatta den som en samling pekpinnar. En guidebok är för mig en tjänst, inte ett övergrepp.

Inte heller förstår jag invändningen att den skulle vara nationalistiskt självsmek. Makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” och den rashygieniska folkrensningen som följde är knappast något som svenskar yvs över. Men den har en given plats på listan över Nordens historiska särdrag. Och ställd bredvid Per Albin Hanssons tal om att i folkhemmet ska det inte finnas några styvbarn skapar den en otäck och inspirerande dissonans.

Hur var det med Konventikelplakatet? En källa till stolthet? Året 1726 – den tid som kallas Frihetstiden – beslutar riksdagen att förbjuda två eller fler svenskar att bedja tillsammans utan närvaro av en statlig tjänsteman. Prästen alltså. I straffskalan för bön utom kontroll ingår böter, fängelse och landsförvisning. Man gör dock undantag för kärnfamiljen.

Av de mer folkliga reaktionerna att döma är kanonprojektet redan en succé

Det jag fäster mig vid är inte det extrema ingreppet i privatlivet, eller det fantasieggande i att något sådant gick att genomföra. Det är att beslutet togs enhälligt av de fyra ständerna. Säger det något om historiens långa skugga – eller gör det inte?

Exit invandraren.

Det kan tänkas att vi alla kan ha nytta av utredningens studietips. 1974 års regeringsform, till exempel. Jag noterar att utredningen tagit intryck av en enkät bland elever i årskurs 9 som jag varit med om att genomföra i Rättsfondens regi 2022. På frågan ”vad innebär begreppet rättsstat” svarade 42 procent vet ej, ingen aning eller aldrig hört ordet. Ställda inför konkreta frågor (om självständiga domstolar, yttrandefrihet, folkvälde och så vidare) hade 85 procent färre än hälften rätta svar. Deras bild av hur landet styrs var alltså långt från verkligheten, men alla felsvaren pekade i samma riktning: mot tillståndet i Ungern under Viktor Orbán. Som ju numera har beundrare också bland svenska riksdagsledamöter.

Så säg inte att vi inte behöver gå till rötterna av svensk medborgerlighet. Av de mer folkliga reaktionerna att döma är kanonprojektet redan en succé. Det har tydligen fått folk runt om i landet att botanisera bland fynden och bli konstruktivt oense. Vilket ju faktiskt varit utredningen avsikt.

Kanske är vi numera alla invandrare i den skenande svenska postmoderniteten.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Jimmie Åkesson är den enda som inte har gjort några piruetter

September 13, 2022 /

DN 2022-09-13

Plötsligt blev rollerna ombytta. Ledarna för de borgerliga partierna har fjantat sig på bilder och i soffor, bejakat varje litet missnöje och gett upp sina principer. För det har väljarna straffat dem. 

”Min son, när du inte vet hur du ska bete dig, var dig själv. Eller pröva, för säkerhets skull, att bete dig anständigt.”

Det lär ha varit en skomakare i Warszawa som talat på det sättet.

Om det finns något gott med valutgången så är det att den visar vad som händer när man inte följer detta råd. (Ger man upp sig själv blir det också svårt att bete sig anständigt.)

Inte nog med att de blå partierna självmant gjort Sverigedemokraterna till högerflankens största parti. De har också lyckats försoffa en del medborgare. Jag kan ha fel, men så tolkar jag nedgången i valdeltagandet. Borgerliga väljare har blivit hemlösa.

Ingenting av detta var meningen, förstås. Men när man i de blå partikanslierna ska analysera debaclet bör man inse att när man deklarerade Maktskiftet Framför Allt förändrades spelreglerna till Åkessons fördel.

För hans parti är det egna projektet långt viktigare än borgerlig samling kring önskan att avsätta Magdalena Andersson. Ty i motsats till de andra i Kristerssons lag har han inte bara en ideologi utan även ett historiskt projekt. En storartad vision och dessutom så gripbar att den kan bildsättas: svenskar av samma hudfärg mot bakgrund av röda stugor och en statskyrka i bakgrunden. En dröm för den hårda kärnan av hans anhängare, en mardröm för dem som inser hur mycket våld som krävs för den reformen. Dock en dröm, och drömmar är det sista man ger upp. I varje fall inte det första man säljer ut.

Då det tycktes utsiktslöst att få Jimmie Åkesson att spela liberal, fick moderater, liberaler och kristdemokrater tills vidare ställa sina principer på paus

Inga andra partier (utom möjligen Vänsterpartiet) drivs numer av storslagna drömmar om att förändra samhället i grunden. Deras ryggrader består i stället av värderingar. Några prioriterar friheten högre än rättvisan, andra tänker tvärtom. Och så länge idéerna är viktigare än makten är dessa partier ganska pålitliga, förutsägbara och politiken anständig.

Det var därför som högerblockets Maktskiftet Über Alles gjorde en så dramatisk skillnad. Ingen oenighet i värdefrågor fick äventyra projektet Maktskiftet. Under valvakan upplyste rentav Ebba Busch, nöjd med sig själv som vanligt, att hon under valrörelsen hållit tyst med vad Kristdemokraterna ville på vissa områden – för att inte äventyra högerblockets valseger. Jag trodde inte mina öron. Kunde en svensk politiker glatt berätta att hon mörkade vad hon trodde på för att komma åt regeringsmakten? Ja, uppenbarligen. Ingen i studion reagerade, så det var tydligen inte skamligt längre med cynism. Det var den nya politiska kulturen. Rätt så osvensk, om någon vill veta min mening.

Men så var det. Någon spinndoktor måste ha räknat ut att skulle offerten Maktskifte ha en chans får det inte synas några djupa sprickor i produkten. Ty alla vet att det inte finns något som gör svenskar så nervösa som stridande viljor. Men då det tycktes utsiktslöst att få Jimmie Åkesson att spela liberal, fick moderater, liberaler och kristdemokrater tills vidare ställa sina principer på paus. Åtminstone till valdagen.

Och de gick på den marknadsanalysen. De tre partierna gick all in för produkten Maktskifte. Nu skulle ideologier och principer tills vidare få vika för det högre målet. Så de pausade kontraktet med sina ideologiska väljare. Men se och häpna, det gjorde inte Åkesson. Han behövde inte. Eller så fanns det inte ens på kartan? Spinndoktorerna förstod aldrig eller glömde att berätta att Sverigedemokraterna inte verkar på samma marknad som de andra partierna. Drömmar, remember?

Ledarna för hundraåriga borgerliga partier förfärade sina väljare genom att fjanta sig på bilder och i soffor, tala i inlärda ramsor och synas redo att uppge varje princip men bejaka varje litet missnöje som kunde ge en extra röst.

Och så blev plötsligt rollerna ombytta. Ledaren för populistpartiet framstod snart som den vuxna i rummet, varken gapig eller inställsam. Han stod där han stått, talade som han brukat, gjorde inga piruetter och ingen beundrare besviken. Alltmedan ledarna för hundraåriga borgerliga partier förfärade sina väljare genom att fjanta sig på bilder och i soffor, tala i inlärda ramsor och synas redo att uppge varje princip men bejaka varje litet missnöje som kunde ge en extra röst. För att inte tala om de pyramidala idiotier som deras spinndoktorer kläckte ur sig. Vilken partiledare var det som lovade att ”få ordning på klimatet”?

Så gick det som det gick. Men när man inte kan veta hur väljarna tänker bör man tro det bästa om deras motiv. Man behöver inte tolka SD:s framgång som ett odelat stöd för deras projekt. Så som Kristersson, Busch och Pehrson ställt till det kan det också tolkas som en flykt från ryggradslösa partier. Jag medger att det är en tvivelaktig tröst. Men något annat finns inte för stunden.

Och hur paradoxalt det än kan låta mår demokratin nog bättre av folk som är trogna sina konstiga idéer än av dem som är redo att glömma allt det rätta som de trott på så fort makten är i sikte.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Låt oss vara rädda om skeptikerna, de är ju så sällsynta

May 24, 2021 /

DN 2021-05-24

Det finns människor som blir provocerade var gång de anar en flockartad konsensus. Ibland, som i Lena Anderssons klimatkrönika, blir det fel. Men när det slår rätt är det helt ovärderligt. 

Jag har en granne (välutbildad, progressiv), som vill ersätta demokratin med en global ekodiktatur. Han är nämligen säker på att det är människan som står bakom klimatförändringen. Våra dagar är räknade om vi inte genast ändrar vår livsstil. Men det kommer vi aldrig att göra utan tvång.

Hade jag varit lika säker som han skulle jag också tala för en diktatur. Demokratin kan inte vara värd priset av mänsklighetens undergång. Men jag är inte lika säker. Jag är rent av säker på att man inte kan vara säker på sambanden i ett system så rikt på variabler som klimatet. Därom upplyser kaosforskningen.

Det är alltså bara sannolikt att det är människan som orsakat klimatförändringen. Men det räcker för mig för att dra ned på råbiffen och bejaka klimatmålen. Men om jag lutat åt att det nog är klimatet självt som råkat ändra på sig, skulle det ändå finnas skäl att minimera utsläppen – för att kompensera för naturens nycker.

Jag misstänker att de flesta resonerar likadant. Alltså finns det inget självklart samband mellan skepsis inför undergångsscenarion och förnekandet av behovet av globala åtgärder. Men det finns ett historiskt samband mellan eko-panik och politiska katastrofer.

Ordet ”sannolikt” gör sig som bekant inte i rubriker. Det gör inte heller komplicerade invändningar mot enkla och alarmerande budskap. 

Jag vill tro att det var det som var Lena Anderssons egentliga ärende i hennes krönika i Svenska Dagbladet (15/5). Det är inte svårt att dela hennes oro för vad intoleransen mot skeptikerna (också på andra områden) ska göra med vår demokrati.

Däremot har hon tyvärr fel i att ”journalistiken har svikit sitt skeptiska uppdrag.” Detta uppdrag har axlats av skrivande individer, men knappast av journalistiken som sådan.

I själva verket var det genom pressen som osäkra vetenskapliga fynd kunde bli till tidens sanning eller rentav ett härskande paradigm. Ordet ”sannolikt” gör sig som bekant inte i rubriker. Det gör inte heller komplicerade invändningar mot enkla och alarmerande budskap. Så gick det exempelvis till när rashygienens läror i förra seklets början blev till en vedertagen sanning: genom mängder av populärtidskrifter som varnade för vad som skulle hända ifall ”de undermåliga” fick fortplantas utan hinder. Det mest skrämmande i den historien är ändå inte att Sveriges riksdag stiftade despotiska lagar (om tvångssterilisering) med grund i denna pseudovetenskap. Det är att besluten var enhälliga. (Fyra decennier senare fördömde de folkvalda samma lagar – även då enhälligt.)

I dag är förstås läget ett helt annat. Uppvärmningen är ett faktum och klimatforskningen en seriös vetenskap. Det går mycket trögt att ena världen kring klimatåtgärder. I värsta fall kan det vara för sent att hindra trenden. Man kan förstå om folk tycker att de som i detta läge vill vädra sina tvivel gör mänskligheten en otjänst och borde veta bättre. Men när de nu ändå gör det, ska de inte per automatik tillskrivas en dold agenda eller orena motiv.

Det finns nämligen en särskild sorts skeptiker som blir provocerade var gång de anar en flockartad konsensus. Det är inte nödvändigtvis själva sakfrågan som triggar deras misstro, utan just enigheten, som de misstänker för tanklös. Det kan slå ganska fel ibland, och skeptikern kan låta som om hon avfärdade själva sakfrågan. Men när det slår rätt är det helt ovärderligt. Så låt oss vara rädda om dem. De är ju så sällsynta.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Dags att tala öppet om vad ni vill med vården

March 25, 2021 /

DN 2021-03-25

I stället för att försvara sitt anseende väljer både Irene Svenonius och Kry att tala om annat. Av detta kan var och en dra sina slutsatser.  Svenonius tid vid makten ställer frågan om läkarens funktion i samhället på sin spets. 

Man siktar på ansvaret och träffar i svamp.

Jag trodde att finansborgarrådet Irene Svenonius (DN 22/3) och direktörerna för Kry AB (DN 21/3) skulle gå i svaromål. Om inte annat så för att försvara sitt anseende.

Det framgick av min artikel att nätläkarbolagens expansion byggde på att de genom åren fick över en miljard skattekronor för läkarbesök som inte ägt rum. I vart fall inte där de enligt fakturan påstods ha ägt rum. Där framgick vidare att Irene Svenonius, som tillskyndat Krys etablering i Stockholm, inte ingrep när Kry lurade patienter att lista sig hos företaget.

”Att lura” är ett starkt ord. Jag använde också ”svindel”. Men Krys direktörer invänder inte mot ordvalet. Inte heller försöker de motsäga min diagnos att för deras företag är pengarna målet och patienten medlet. De vill bara helst tala om annat. Nämligen hur nöjda patienter de har.

Samma sak med Irene Svenonius. Hon har inget att svara på min fråga varför hon lät svindeln pågå. Också hon vill helst tala om annat. Nämligen fördelar med nätläkare.

Av detta kan var och en dra sina slutsatser.

I övrigt tycks Irene Svenonius ha misstolkat min artikel. Hon vill ha det till att jag misstror företag som Kry eftersom jag är skeptiskt till det digitala och ännu mer till det vinstgivande inom vården. Det är inte vad jag skrivit.

(Men på sätt och vis jag förstår henne. Hon är politiker och van att måla bilder av motståndare som folk känner igen. Och vanan kan, som vi vet, blir vår andra natur. Tills man inte längre förstår vad man läser.)

Jag finner det utmärkt att en mamma numer kan ringa mitt i natten, få läkarråd och slipper dra med barnet till akuten. Liksom att en skör tonåring kan komma fram hos psykolog. Det är inte det som är problemet. Det är att Svenonius överlämnat dessa tjänster på bolag som vill ha maximalt med sådana samtal.

Där går den skarpa gränsen mellan läkare och handlare i nöd. Mellan läkaren som blir glad när hans patienter inte ringer – och chefen för nätdoktorn som blir förfärad och skäller ut marknadsavdelningen. Med andra ord: mellan seriös och kommersiell sjukvård.

Jag förstår att Svenonius inte vill diskutera denna skillnad. Inte med ett ord berör hon mina argument för varför vårdyrkena inte lämpar sig för kommersialisering.

Det kan ju hända att jag inte gjorde mig förstådd. Vi kanske inte delar språk? ”Kommersiellt” tycks faktiskt för Svenonius vare ett rent sakligt ord, utan laddning och bismak. Samma sak som ”privat” i motsats till ”statlig”.

Vad ska jag då använda för ord för att få henne att förstå varför hennes sköna dröm är en mardröm för andra?

Kanske en bild i stället.

En vanlig dag på jobbet hos nätläkarbolaget. Tolv minuter per patient, inklusive dokumentation. Tar det längre tid får doktorn räkna med färre arbetspass à 800 kronor timmen. Patienterna står i kö eftersom det är helt gratis att tala med läkare. Regionen betalar. De flesta vill bara ha sina recept förlängda. Det hade de kunnat göra via 1177, säger min källa, men de vet inte om det eller orkar inte vänta till morgonen. Nu blir det i stället en faktura på 500 kronor till regionen för varje receptsamtal. I fjol förlängde detta bolag över hundratusen recept på det sättet.

Förstår jag det rätt, frågar jag, att bolaget lyckas ta betalt för något som 1177 tillhandahåller gratis? ”Javisst, det är hela affärsidén. Annat än att hantera recept hinner man knappast med på tolv minuter.”

Förra året fakturerade nätläkarbolagen nära en miljard för 2,1 miljoner besök. Hälften av dessa gällde hantering av recept.

Är Irene Svenonius i god tro när hon hävdar att vi tack vare digitaliseringen redan ”står på tröskeln till en ny och bättre vård”? Kanske. Om hon med ”ny och bättre” inte menar något medicinskt.

Irene Svenonius gör ingen hemlighet av sitt projekt. Det digitala ska bli den hävstång som bryter upp motståndet mot kommersiell sjukvård, på samma sätt som parabolantenner en gång i tiden (gud ske lov) knäckte tv-monopolet. När vi upptäckt att vi på torget snabbt kan få den vård vi vill, kommer vi kräva att själva få använda våra skattepengar. Till en privat sjukförsäkring, till exempel.

Hon citerar sin förebild Jan Stenbeck: ”Politik slår ekonomi. Men teknik slår politik.”

Så kan bara den tänka som vet mycket lite om vad läkarna gör på jobbet. I det här fallet deras arbetsgivare.

En läsare undrar när han får besiktiga kärran digitalt. För om Svenonius menar att det går med sjuka måste det förstås också gå med bilar. (Tack, Per-Anders Staav för den ingången.)

Se där, också en bil måste perkuteras för att få fram diagnosen. Visst, teknik slår politik. Men naturen slår tekniken. Därför förblir Svenonius nya medicin en hägring i öknen. Om vi inte låter den bli till en mardröm.

Naturen sätter en gräns för vad vi kan finna med bara två sinnen. Därför kan så få diagnoser ställas på distans. Inte pneumoni, halsfluss, tonsillit, inte ens urinvägsinfektion. För att inte tala om sjukdomar i skelett och leder – för då måste det sträckas och klämmas. En god nätdoktor går dessutom ständigt rädd för att ha missat ett akut tillstånd. Här skrev hon ut en salva mot klåda, ty något mera klagade inte Karlsson på. Men om de varit i samma rum hade hon inte kunnat låta bli märka hans gulnade ögonvitor, tecken på leversvikt.

Detta får också bli mitt svar till Kry-direktörerna Johannes Schildt och Erik Hjelmstedt, som finner det nedlåtande av mig att skriva ”nätläkare” om deras doktorer: ”De är läkare, punkt.”

Visst, de har ett stetoskop hängande om halsen. Men vad ska de med det till? Det behövs ett ord för medicinare som bara kan använda en del av sitt kunnande. Läkare med förhinder?

Kry AB menar att beviset på deras välgärning är nöjda patienter. Klart att de är nöjda. Det skulle alla bli av ett snabbt besked att åkomman inte är allvarlig. Det är ju vad de flesta nätpatienter får höra, med all rätt. De med mera krävande besvär söker sig inte till nätdoktorn eller hänvisas vidare.

Missförstå mig inte. Jag tvivlar inte på att nätläkarna fyller ett visst behov (som Svenonius förvaltning borde ha fyllt). Men hur stort det är får vi först veta när de hindrats från att manipulera faktureringar och börjat betalas efter färdighet: som läkare med förhinder. Gränsen för den medicinska nytta de kan göra har de uppenbarligen passerat. Därav de pockande reklamkampanjerna.

En läsare skriver att han varit positiv till nätläkare tills Kry erbjöd tid hos psykolog för den som känner sig osäker när hen ska hålla tal på bröllop. En annan säger att han mår sämre sedan han blivit tvångsansluten till Kry. (Han följde med på köpet när Kry tog över hans vårdcentral vid Hornstull.) För nu bombarderas han varje vecka med förslag på vad han skulle kunna lida av. Svullnar ansiktet? Hur går kissandet? Torr i munnen kanske? Svettningar? Det kan vara tokofobi. Vi har psykologer som kan hjälpa.

Mannen blir lättad av att i vart fall slippa tokofobin, som han inte visste fanns. Han har aldrig varit rädd för att bli gravid.

Irene Svenonius tre år vid makten har ställt en fråga på sin spets.

Läkaren får inte låta sig påverkas av otillbörligt förvärvsbegär och inte utföra annan undersökning och behandling än vad som är medicinskt motiverat. Ersättningen ska anpassas efter prestationens art och omfattning. Och vidare: Läkaren ska avhålla sig från påträngande marknadsföring, står i de etiska reglerna.

Detta har varit ryggraden i läkarens hållning ett par hundra år. Jag vill mena att det har tjänat oss väl.

Irene Svenonius har med hjälp av skattepengar gynnat bolag som tubbar läkare till att svika dessa regler.

Då är det tid att säga öppet vad man vill. Det finns inget värre än smygande reformer som inte kan göras ogjorda. Om Svenonius parti anser att dessa regler står i vägen för framsteget, kräv då att de avskaffas – och ta debatten. Gör det på valplakaten, så att nationen fattar att vi väljer väg. Men om moderaterna inte tycker så, då är det dags att antyda för Irene Svenonius att hon valt fel parti.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Nej, bästa Irene Svenonius, sjukvården är ingen bilaffär

February 19, 2021 /

DN 2021-02-19 

För de nya nätläkarbolagen är skattepengen målet – och patienten medlet. Entreprenörerna har utnyttjat svagheter i systemet, och ett ord från Irene Svenonius (M) hade kunnat sätta stopp för bluffen. Varför har hon låtit det fortgå? 

Jag skriver eftersom jag önskar att Irene Svenonius tänker om.

Det kan jag önska många politiker. Men ingen har så mycket makt som hon. Vill det sig illa kan vad hon tänker och vad hon tror avgöra hur jag dör.

Två månader före pandemins utbrott gav hon ut en bok: ”Jag vill avskaffa mig själv”. Då hade hon i tre år varit ordförande i Region Stockholm och därmed högst ansvarig för vården i länet. Svenonius var mycket stolt över sin gärning, och allra mest över att trots motstånd ha fått in nätläkarna i systemet. Stockholm har kommit längst i att ge patienter friheten att välja bland entreprenörer på en marknad. När de vill och var de vill. ”Vi har visat att politik gör skillnad.”

Så skrev hon alltså 2019. Skulle hon skriva så i dag?

Stockholm våren 2020 är en obegriplig plats. Eller borde jag skriva ”obscen”? Likbilar från äldreboenden, där ingen doktor satt sin fot på flera månader, passerar annonsbilder på uppspelta läkare som med mäklarleenden lovar att när som helst åtgärda mitt minsta besvär.

Så blir året ett dubbelt märkesår i svensk medicinhistoria: Året då landet inte förmådde ge sina sköraste den vård de behövde. Året då läkare för första gången i masskala bjöd ut sig på reklampelarna, intill handlare i läppstift och damunderkläder.

Ja, politik gör skillnad.

Det är mars 2020. Pandemin har exploderat. Inom två dagar fattar Svenonius förvaltning två beslut. Det första begränsar de sköraste patienternas rätt till vård. Det är de ökända ”styrande regelverken”, sedermera utdömda av coronakommissionen. Det andra beslutet är en gåva till de privata nätläkarbolagen: nystartade mottagningar får 50 procent högre ersättning än befintliga vårdcentraler.

Det kostar pengar att tapetsera Sverige med bilder på leende läkare. Under första pandemihalvåret spenderar Kry 100 miljoner på reklam. Mer än vad läkarvården på Stockholms alla äldreboenden får kosta under samma tid. Det är befogat att jämföra, det är samma budget. Reklamen är en inteckning i framtida skatter, pengar som Kry räknar med att få tillbaka när kunderna strömmat till.

Också detta bidrar till att göra 2020 historiskt. Så länge jag kan minnas har vi fått höra att vi ska hålla skatten nere och inte söka vård i onödan. Nu ska vi själva betala för att lockas att konsumera mera.

Jag anar vad Irene Svenonius tänker svara, jag har ju läst hennes bok. Att en entreprenör måste få göra reklam för sig. Att hundra miljoner är ingenting mot de miljarder som man vinner när tröga vårdcentraler ersatts av kundmedvetna entreprenörer som nätläkarbolagen Kry, Min doktor med flera. I hennes vision är snart det mesta av vården digitalt, vi har återtagit makten över våra skattepengar och spenderar dem hos den vi vill, på ”den vård vi behöver eller vill ha” (min kursivering). Köerna är ett minne från forntiden och Sverige exporterar sjukvård. Varför, frågar hon retoriskt, köar vi till operation men inte efter vetemjöl? Är det inte uppenbart att marknaden är bättre än politiken på att tillfredsställa behov? Är det inte vanligt sunt förnuft?

Tänker man så, blir det logiskt att låta också vårdupplysningen skötas av försäljare. För Svenonius var beslutet att låta Kry ta över 1177 så oproblematiskt att det kunde tas av en kamrer.

Nu blev det inte av. Det blev rabalder och motstånd. Synbarligen oväntat för Svenonius (men inte för mig) kom det också från hennes egna led, borgerligheten.

Jag fruktar att Irene Svenonius inte förstår vad det var som hände. Det framgår av hennes bok att det bara är folk med grumliga motiv som är kritiska till nätläkarbolagen: Frånkörda konkurrenter är det av egenintresse, en del läkare av teknikrädsla och högfärd, de oupplysta för att de är ”rädda för det nya”, och folk till vänster för att de är till vänster. I en drabbande passage liknar hon oss alla vid ljusfabrikanter som vill att politiken ska ingripa mot solen. Som genom att lysa gratis sänker efterfrågan på deras produkter.

”På samma sätt finns det idag delar av den stora och etablerade sjukvårdssektorn (…) som vill ha skydd (…) mot nya sätt att bedriva hälso- och sjukvård.” Ja, det är nätläkarbolagen som är solen på hennes himlavalv.

Jag tvivlar inte på att Irene Svenonius vill väl. Men hon tror galet.

Det är inget större fel på hennes inventering av vårdens funktionshinder: från oberäknelig detaljstyrning till den bisarra ordningen med tjugoen regioner med var sin politik, jäsande byråkrati och obrukbart journalsystem.

Men hon tror alltså att läkare och sköterska är yrken som andra. Så för att komma till sin rätt och göra störst nytta måste vårdfolket släppas ut på marknaden. (Eller snarare släpas ut, då många tycks ovilliga.) Det är nämligen endast där, mellan fritt konkurrerande entreprenörer, som patientens behov äntligen hamnar i centrum.

Först tror man att man läst fel eller missat någon sida. Man läser om. Ser hon verkligen ingen väsensskillnad mellan läkare och frisör, sjukhus och bilfabrik? Nej, faktiskt inte.

”Till den som nu invänder att människor inte är bilar och att man inte kan jämföra fordonstillverkning med sjukvårdsproduktion säger jag: det kan man visst … Konkurrens, fri etableringsrätt och frihet att välja för den enskilde har samma positiva inverkan överallt.”

Nej, bästa Irene Svenonius. Inte överallt. Samma mekanism som sporrar den ene kan korrumpera den andre.

Jag ska strax förklara vad jag menar. Men jag förstår av hennes bok att Svenonius är allergisk mot vissa argument. Hennes bildningstid inföll på 80-talet, då svensk socialdemokrati var som sämst. Redan utarmad på idéer, men fortfarande maktfullkomlig, statskramande, föraktfull mot entreprenörerna och även mot rättsstaten. ”Jämlikhet” skorrar nog för henne av monopol och nivellering, ”vård efter behov” av förmynderi. Jag ska ta hänsyn till hennes problem. Här ska det endast åberopas tankar ur den liberala lådan.

”Människan lever i två världar”, skrev en berömd tänkare. Den lilla och den stora världen. Å ena sidan släkten, vännerna och jaktlaget, å den andra marknaden och byråkratierna.

Det som passar sig i den ena är helt fel i den andra. I den lilla världen gäller empati, altruism, plikt, samarbete, solidaritet. I den stora råder konkurrens, meritordning, egennytta och profit. Tar man inte för sig i affärer blir man inte gammal på torget. Där får man rentav luras inom vissa gränser, det hör till spelreglerna. (Det är nog därför som man ogärna gör affärer med svågern.) Samma beteende som prisas på marknaden skämmer ut i den lilla världen. Man är smart som slitit åt sig den sista skjortan på rean, men en gris om det gällde den sista kakan på barnkalaset.

Jag ber Svenonius notera att också de mest hårdföra bland entreprenörer håller på denna gräns. ”We don’t discuss business at the table”, morrar den unge Corleone i ”Gudfadern” till sin oborstade svåger.

Villkoret för ett civiliserat samhälle tycks vara att dessa två världar förblir åtskilda. Vi kallar det ”svågerpolitik” när den lilla världens lojaliteter besudlar den stora. Och människor som behandlar sina vänner som kunder i affären kallar vi psykopater.

Det är självklarheter jag berättar. Men det tycks behövas.

(Det intressanta är ett denna dikotomi inte är symmetrisk. Vi utvidgar gärna det personliga, så länge det är på våra villkor. Det är trevligt att som stammis skaka hand med krögaren. Men vi reser ragg när det motsatta inträffar, när det anonyma tränger sig in i det privata. Jag vill tro att också Svenonius purknar till när en okänd krämare vid nio på kvällen gurglar i telefonen: ”Hej Irene, mår du bra? Var köper du din el?” Eller blir hon glad över att entreprenörskapet är uppe och gnor?)

Och nu till min fråga till Irene Svenonius. Vi är säkert överens om vilken moral som gäller när vi köper bil. Men vilken moral gäller när vi på vårdcentralen drar ner byxorna? Berättar om självmordstankar? Är vi och doktorn just då i den stora eller i den lilla världen? På marknaden eller i hemmet?

Av det triviala faktum att också läkaren måste leva och därför tar betalt bör man inte dra slutsatsen att hen finns på marknaden.

I själva verket har läkarprofessionen sedan länge hållit avstånd till torget. Av uppenbara skäl. Skor och bilar kan vi shoppa när lusten faller på. Läkare är den enda vars tjänster vi bara behöver i nöd. Nöden lämpar sig illa för pockande marknadsföring, för då kan folk börja tro att man vill ha mera av den. Och det vore illa, ty av alla yrken är läkarens mest beroende av förtroendet. Vi kan leva med insikten att bilhandlaren vill pracka på oss en skrothög. Men världen skulle rasa om vi misstänkte att den som karvar i vår mage inte vill oss väl.

Tänk efter, Irene Svenonius. Betraktar inte också du vårdyrkena med måttstockar från den lilla världen? Sjuksköterskor har förvisso rätt att strejka. Men bör de bruka den lika fritt som busschaufförer?

Ingen förebrår en sminkfabrikör som blandat till en pasta som avlägsnar rynkor, för att hen håller receptet hemligt och blir miljardär på kuppen. Men jag tror att du skulle fördöma en doktor som upptäckt att en viss hostmedicin biter också på cancer, höll tyst om saken, öppnade eget i Dubai och cashade in. Det är ju allas bästa som är din måttstock, inte bara oljeschejkernas. Men då får du också medge att på vårdens marknad är konkurrensen aldrig riktigt fri. Den hämmas av förväntan av, ja, faktiskt – solidaritet.

Smaka på uttrycket kommersiell läkare. Om du hade rätt skulle det låta fint. Se där, en doktor som står på tå för sina patienter. Så varför låter det livsfarligt? Språket måste ha reserverat ordet för de som inte är så noga med vad de kränger, bara det går åt. Tydligen i motsats till de som bara säljer sådant som de själva funnit gott.

Svenonius misstag består i tron att marknaden lyder under samma regler överallt. Och då kan man förstås tillämpa mekanismer som gjort Toyota framgångsrik på 1177. Men i verkligheten är konkurrensen på många områden nyttig och effektiv bara så länge den hämmas av osynliga gränser. Av sådant som pliktkänsla, yrkesheder, sanningskrav, men också idéer som kall, tjänande och skråtraditioner.

Irene Svenonius tänker inte i dylika banor. Därför gick hon över gränsen. För att hon inte visste att det fanns en gräns?

Kanske är min tro på yrkesmoral väl idealistisk. Men jag vill tro att det var den som hittills hindrat privata vårdgivare från rent marknadsbeteende. De vårdkoncerner som dök upp på 2000-talet var ofta uppståndna ur skrået och fick överta en personal med en kollektiv idé om sina plikter. Inbegripet lex Maria och annan tung barlast. Så även när de önskat detta (och jag har sett exempel), var det svårt för bolagscheferna att få läkarna att tänka mera på profiten och mindre på plikten, (för att travestera Göran Rosenberg). För de allra flesta fortsatte nog patienterna att vara målet, och pengarna medlet.

Kry är något helt annat. Det är skattepengen som är målet och patienten medlet.

Ingen av Krys grundare har bakgrund i vården. De är nätförsäljare. Av bland annat underkläder, smink, nätannonser, lånetips och nätspel för tonårsflickor. Själva upptakten till Krys kometkarriär är dock en innovation. Eller snarare en upptäckt. Inte en medicinsk eller teknisk utan – pekuniär.

Enligt Region Stockholms räkenskaper började året 2016 mängder av stockholmare insjukna i Jönköping och Tranås. Och märkligt nog sökte de nästan alla hjälp på samma vårdcentraler, Wetterhälsan i Jönköping och Läkarhuset i Tranås. Mellan 2016 och 2018 ökade antalet krassliga resande i Jönköping med 3.000 procent.

Hade det varit sant hade köerna av stockholmare ringlat ner till Vättern. Men det var inte sant. Det var ett registertrick – och själva grunden till nätläkarbolagens miljardintäkter.

De flesta stockholmare vet att om de råkar få grus i ögat i Malmö kommer de tas om hand av vården där. Inte lika många vet att Malmö kommer att skicka notan till Stockholm – och lägga på 100 eller rent av 200 procent. Det kallas ”utomlänsersättning”. En rimlig regel, tillkommen av omsorg om semesterorter. Vårdcentraler lever ju på mängden av sina fasta ”listade” patienter. Kommer det en mängd utsocknes – som det gör i Åre – räcker budgeten inte till.

Nätläkarbolagens framfart vilar på upptäckten att lagskrivarna inte förutsett att en dag kommer ett virtuellt möte mellan läkare och patient att jämställas med ett verkligt. Så om bolaget registrerar appen på en vårdcentral i Sörmland kan man ta flerdubbelt betalt för alla stockholmare som chattar med en doktor på andra sidan gatan, som om de hade fått behandling i Sörmland. Den lokala vårdcentralen får en viss procent som tack för att förmedla fakturan.

I sex år har nu regionerna fått betala feta överpriser för miljoner videosamtal som fakturerats som fysiska besök i ett annat län. Allt mindre visserligen, då regionerna i panik över läckande miljarder sänkt ”utomlänsersättningar” gång på gång. Men det banbrytande är budskapet från nätläkarbolagen: Det här är vår affärsmodell. Vi känner inget ansvar för vårdsystemet. Ser vi en chans att missbruka regelverket utan att få polisen på oss – kommer vi att ta den.

App-tricket blev bara en i raden av innovationer. När politikerna i Sörmland – i akt och mening att hjälpa sina fattigaste – sänkte patientavgiften till noll kronor, visade det sig genast att det var i just Sörmland som nätläkarna tog emot. Så nu blev det gratis för alla att chatta med en doktor. För deras landsting blev det desto dyrare: upp till 2.000 kronor gången. Året 2020 blev Stockholms nota för de fiktiva besöken i Sörmland 264 miljoner.

Nu visar det sig att en stor del av dessa aldrig borde debiterats. Dagens Medicin (10/3 2021) avslöjar att nätbolagen Kry, Doktor.se, Doktor 24 och Min doktor i åratal tagit betalt för besök som inte finns på prislistan.

Koden Z-719 står för ”rådgivning, ospecificerad” och får inte faktureras eftersom det inte står för en medicinsk åtgärd. Det är allt sådant som är gratis för regionen om man ringer 1177. Kanske en upplysning att snuva brukar gå över eller rådet att ta en Alvedon. Eller tvärtom, att patienten måste undersökas kliniskt, vilket skärmdoktorn inte klarar och måste hänvisa den sjuke till doktorn.

Bara under 2020 lyckades nätbolagen få betalt för 59.000 sådana besök, med Kry och Min doktor i topp med 13.000 vardera. Men i år blir det noll. Region Sörmland har granskat fakturor och vägrar att betala. Men de 20 miljoner som det kostat regionerna ids man inte återkräva. Och då har det fungerat, eller hur?

Jag tänker att det måste vara frustrerande att vara nätläkare. De flesta som verkligen är sjuka kan man inte hjälpa. Det är inte många diagnoser som kan ställas utan att klämma, lyssna eller ta prover. Men utan diagnos inga pengar från regionen. Kanske var det därför som nätdoktorer hos Kry och Min doktor under 2017 utvecklade helt nya förmågor. De kunde ställa diagnosen ”pneumoni” genom att titta på skärmen. Och skrev ut antibiotika. Tyvärr visade en granskning att varannan av patienterna inte led av pneumoni.

Så här långt har Kry bara utnyttjat systemets svagheter. Glappande regelverk, sega rutiner, tjugoen regioner som kan spelas ut mot varandra. Under pandemiåret kom turen till patienterna. Den som försökte förlänga sitt recept hos Kry möttes av beskedet att hen först måste lista sig hos företaget.  Det var inte sant. Vi kan få recept förlängda överallt. Men Krys innovatörer tänkte rätt: de flesta känner inte till sina rättigheter. Tricket fungerade. På en månad fick bolaget över 10.000 listade patienter. (Och samtidigt extra bidrag från regionen, 50 procent extra ersättning per besök, för att man hade så få listade patienter. Obegripligt? Inte alls. Tänkt innovativt. Du öppnar två vårdcentraler samtidigt. Listar de flesta patienter på den ena, styr besöken till den andra.)

Ett kritiskt ord från finansborgarrådet Irene Svenonius hade kunnat stoppa bluffen samma dag. Kry har knappast råd att trotsa sin sponsor. Men det ordet kom inte. ”Om nätläkarna utnyttjar kryphål ska de täppas till”, lät hon dock förstå två månader senare. ”Om”. Svenonius vet inte.

Det var larmet från lurade patienter som fick bolaget att ändra i appen. Så det ser faktiskt ut som att Svenonius valde att blunda för en svindel som råkade gynna hennes politiska projekt. Jag skulle bli lättad om hon kunde ge en annan förklaring till sin underlåtenhet.

En före detta Kry-läkare, Dr N, säger till mig att bolaget numera har stränga regler för utskrivning av antibiotika. ”De vet att de har ögonen på sig.” Hon var mycket nöjd med kollegiala genomgångar av journaler. ”Bättre än på många vårdcentraler.” Hon har ingenting emot entreprenörer inom vården, hon är själv en sådan. Och hon tycker att nätläkeriet, rätt hanterat, kan göra mycket nytta. Så varför slutade hon på Kry?

”För att jag inte vill vara med och dränera sjukvården på pengar.” Några få av patienterna, kanske 10 procent, var äldre personer från landsorten som blev tacksamma över att äntligen ha nått fram till en läkare. Men de flesta behövde ingen doktor. ”Det var förkylningar, litet magont, kanske hosta eller att det kliade någonstans. Hade de frågat mamma skulle hon säga att det snart går över. Men nu blev det en fet faktura till regionen.”

Ja, hon menar faktiskt ”mamma”. Dr N säger att de flesta av patienterna var unga storstadsbor. ”Ingen norrlänning och få vuxna skulle söka doktor för sådana bagateller.”

En studie från Jönköpings högskola (”Digitala vårdmöten med läkare”) bekräftar hennes intryck. 70 procent av patienterna hos nätläkarna är under 30. Det är den statistiskt sett friskaste åldersgruppen (mellan 21 och 30) som tycks ha störst behov av doktorn. De vanligaste diagnoserna är luftvägsinfektion, hudutslag och hosta. Nästan ingen hade först sökt hjälp hos 1177 (1,5 procent) och mycket få (3,6 procent) visade sig ha besvär som krävde fysisk undersökning. Verkligen sjukvård light. Själv tänker jag att troligen hade de flesta inte sökt läkare för sitt obehag, om inte denne kunde nås från soffan.

Detta måste, vid sidan om kryphålen i systemet, vara nätläkarbolagens viktigaste upptäckt. En hel generation, som i stället för att djärvt bränna sitt ljus i bägge ändar, ängsligt omhuldar sina vävnader medelst rätt kost, klippkort på gymmet och täta läkarkontakter. En helt ny vårdmarknad. Och så länge skatter räcker till – praktiskt taget obegränsad.

Jag läser en avväpnande uppriktig replik i en intervju med Krys vd Erik Hjelmstedt. ”Sky is the limit”, svarar han på frågan hur många nya patienter Kry kan ta emot. Så talar en entreprenör. Men så kan inte en medborgare tala, som har en trasig höft, ett barn med leukemi och en mamma på hemmet.

Och hur talar Irene Svenonius?

Jag skulle önska att hon stannar upp och tänker efter. Kanske försöker se det hela från de utländska spekulanternas perspektiv. Kry AB, som verkar i fem länder och går med förlust, värderas till 8 miljarder. I fjol investerade riskkapitalbolagen Index Ventures, Creandum och Accel 1,5 friska miljarder i bolaget.

Varför ser de en guldgruva i svenskarnas skattepengar? Och särskilt i dem som just Svenonius råder över? Om de läst hennes bok (det har de nog; man måste veta hur den tänker som har 100 miljarder att fördela), noterat hennes omfamning av Kry, barnatro på digitalisering samt visionen av vården som ett marknadstorg, måste de tycka att det är nästan för riskfritt för att vara sant. Det bästa av två världar: en nästan obegränsad marknad – och lagsäkrade intäkter.

Jag vet inte om jag lyckats övertyga Irene Svenonius om det föga liberala med kommersiell sjukvård. Hjälper det om jag nämner att det var hennes mentor som jag citerade i början? Ja, Friedrich Hayek, kapitalismens lysande banerförare. Som dock menade att om vi tillämpade marknadens regler på intima relationer, skulle vi krossa dessa. ”Vi måste alltså lära oss att leva i två sorters världar samtidigt.”

Kanske borde jag ha använt en annan strategi? Frågat om Moderaterna är bekväma med Svenonius visioner. Eller tagit till grövre argument. Som att ägarna till nätläkarbolagen snyltar på tilliten till vårdprofessioner – och missbrukar den. Hur kändes det för Krys personal när bolaget lurade patienter till listning? Om några år är kanske de digitala vårdarna borta från scenen, har gått i konkurs eller hittat en rikare åder. Men det moraliska priset för gästspelet lär en generation läkare få betala.

Maciej Zaremba

Irene Svenonius, liksom Kry-direktörerna Johannes Schildt ochErik Hjelmstedt, svarade på denna artikel. Nedan följer en replik på deras inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av dessa sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, https://www.retriever.se/tag/mediearkivet/

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

För Migrationsverket finns inte pandemin

July 1, 2020 /

DN 2020-07-01

Coronapandemin tvingar myndigheterna att omtolka de vanliga regelverken. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till krisen. Maciej Zaremba ser en byråkrati som korrumperar sina representanter.

Det händer att jag testar nya bekantskaper. ”Vad säger du, när det står Hundar förbjudna – får man gå in med en tiger?” Och om hen svarar att står det ”hundar” så menas hundar och inget annat, avstår jag från vidare umgänge. Det händer litet oftare än man kunde tro. Ofta är det jurister som svarar på det viset. Då brukar det heta att en regel måste vara entydig, annars blir folk förvirrade. Börjar man tolka avsikten med en bestämmelse, kan man hamna i rent godtycke. Det är bara bokstavstolkningen som garanterar rättvisa och rätt.

Jag tänker att det måste vara deras sinnelag som producerat de sällsamma skyltarna: ”Stopp. Färja. Gäller ej vid ombordkörning.” Eller: ”Varning. Svag is. Gäller vintertid.” Jag har för mig att dessa människor kan bli farliga i skarpt läge. Tillmäter man inte andra ett omdöme kan det vara för att man saknar det själv.

Nu har mitt privata testande blivit överspelat. Covid-19 testar allt och alla: samhällsskick, regeringar, nationella myter och myndighetskulturer. Och mitt i eländet kan en svensk bli trevligt överraskad. Myndigheter som gällt för hopplösa paragrafryttare upptäcker plötsligt att en regel måste tolkas mot sin mening innan den tillämpas.

Boverket skriver till landets byggnadsnämnder: vänta med straffavgifter. Tänk på att folk i dessa dagar kanske inte hinner med era förelägganden. Transportstyrelsen hälsar (med EU i ryggen) att jag kan vänta ett halvår med att besiktiga bilen. Kriminalvården låter fången ringa gratis för att mildra plågan av besöksförbudet. Till och med parkeringsdetaljen, som till vardags inte tvekar att lappa bilar med en livlös bakom ratten (det står ju inte i handboken vad man borde göra i stället), drabbas av insikten att den som ligger sjuk kanske inte kan flytta kärran för städnatten.

Skatteverket hälsar att om du inte hinner deklarera till den 4 maj, så går det bra en månad senare. Fast det står entydigt i lagen att deklarationen skall lämnas i maj. Jag ringer myndigheten för att höra hur man resonerat. ”Vi försöker omtolka utrymmet i befintliga lagar med hänsyn till pandemin. Skatteverket är en självständig myndighet. Vi ber inte regeringen om lov att få läsa en paragraf på nytt sätt” svarar Eva Mårtensson på rättsenheten. Hon ber mig notera att verket inte flyttat fram deklarationsdagen, för det har man inte makt att göra. ”Men vi tar inte ut någon förseningsavgift om folk lämnar en månad senare.”

Men det är ju samma sak? ”Så kan man också se det. Men det hade verket rätt att göra.”

Jag får veta att man på Skatteverket vridit och vänt på paragrafer för att befria folk från förmånsskatter som blev absurda i rådande läge. Skatt på luncher som folk skänkt till vårdanställda, på fri parkering på jobbet… När det visade sig ogörligt som lagen var skriven, lät man regeringen förstå att något borde göras. Och det gjordes också, illa kvickt.

Jag hoppas att det redan startats ett forskningsprojekt om ”Myndigheter under pandemin”. Hur många har, som Skatteverket, sökt lagens mening bakom dess bokstav? En sådan granskning borde inte stanna vid enskilda beslut utan undersöka myndighetskulturer. Sådant som aldrig syns i handlingsplaner. Det som sitter i tapeterna – men kan göra hela skillnaden mellan rätt och orätt, eller, i värsta fall, mellan liv och död. Tsunamin, remember?

Varför tog det månader innan SKR (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting) iddes verkställa regeringens beslut om testning i full skala? Var det pandemin som stod i fokus? Eller var det instinkten att värna sitt revir?

Man kunde börja undersökningen med extremfallet.

”All prövning av ansökningar om uppehållstillstånd utgår från lagar som Migrationsverket måste följa. De lagarna tar inte hänsyn till några extraordinära händelser” läser man på myndighetens hemsida.

Vad jag har kunnat se är Migrationsverket ensamt bland myndigheter om detta raka besked. Jag anar hur det gick till: ”Står det något om covid-19 i utlänningslagen? Inget om pandemier heller? Tänkte väl det. Då så. Då fortsätter vi som vanligt.”

Och här är konsekvenserna: fru B och hennes man har flytt undan en asiatisk diktatur. Av skäl (som det trotsar logiken att förklara) har Migrationsverket gett mannen uppehållstillstånd men beslutat att avvisa hustrun. Nu har emellertid fru B en chans att återförenas med sin make. Hon har fått arbete i Sverige och därmed ett tvåårigt uppehållstillstånd. På ett villkor: om hon inte börjar på jobbet inom fyra månader, återkallas tillståndet. Så står det i lagen: tillståndet skall återkallas om ”utlänningen inte inom fyra månader från tillståndets första giltighetsdag påbörjat arbetet.”

Det var i mars månad, det gick inga plan till Sverige från där hon befann sig. Nu är det juni, fortfarande inga plan. Fyra månader har snart gått, fru B har små chanser att hinna fram i tid. Hennes man tar ledigt från arbetet och lämnar landet för att försöka sy ihop en resrutt åt frun, om den så får leda över halva Asien. Fru B:s svenska arbetsgivare kontaktar myndigheten och ber om en förlängning av fristen. Men får till svar att står det fyra månader så är det fyra månader. Lag är till att följas. Att pandemin gjort det omöjligt att leva upp till regeln är inte verkets problem. Kommer hon för sent, förlorar hon tillståndet. Hon kan söka på nytt förstås. Men måste lämna Sverige först.

Fru B är inte ensam om sitt öde. I dessa dagar återkallar verket mängder av tillstånd enkom av det skälet att personen inte kunnat ta sig hit i tid. Hur många? Det kan myndigheten inte svara på. ”Ärenden registreras inte på den detaljnivån.”

Det finns ett begrepp för det: illojal maktutövning. Syftet med regeln om fyra månader var ju inte att bestraffa arbetsgivare och anställda för problem som de inte rår över. Det var att kunna återkalla tillstånd som beviljats på falska grunder, framgår av propositionen (2013/14:227).  På Migrationsverket säger enhetschefen Daniel Grynfarb att man är medveten om detta, men anser sig inte kunna göra några undantag, så som lagen är skriven. Men då har verket förstås upplyst regeringen om problemet? Han vet inte. Kanske. Jag kollar. Justitiedepartementet har inte noterat en sådan upplysning.

Varför jag skriver detta? För att bilden av herr B, som överger sin arbetsplats (där han aldrig varit så behövd som nu) och irrar runt i världen för att tillfredsställa en robotaktig myndighetskultur är ganska svåruthärdlig. Men också för att jag vet vad som händer folk som tvingas verkställa absurda beslut. En del blir ledsna, utbrända och slutar. Resten vänjer sig. Och när de vanhandlat makten länge nog, känner nog en och annan att det ju knappast blir värre om de låter sina egna känslor påverka besluten. Och kanske även annat än känslor.

Så går det till när myndigheter korrumperas.

Låt mig avsluta med en god nyhet. Enligt Medieakademins förtroendebarometer ligger Skatteverket i toppen av listan, Migrationsverket i botten. Det är i vart fall inget fel på svenskarnas omdöme.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

I coronakrisens Sverige visar lasten sin dygdiga sida

March 29, 2020 /

DN 2020-03-29

Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder på klacken, förtalade fenomen avslöjar plötsligt okända företräden. Vi borde häpna över hur vi i Sverige möter krisen med öppenhet och inte förbud.

Dessa intressanta baksidor av allting

Häromveckan skrev Anne Applebaum (”Coronaviruset har synat den amerikanska bluffen”, The Atlantic) att epidemier avtäcker underliggande sanningar om de samhällen de drabbar. Hon syftade på amerikaner, som nu vaknat till ett USA som är allt annat än mäktigt – eller ens särskilt västerländskt. De mekanismer som försenat en adekvat respons på epidemin är enligt Applebaum desamma i Washington som i Peking: en kultur med lismande hovmän som förtiger nyheter som kejsaren inte vill höra.

Ett är säkert: när farsoten är över lär flera nationer upptäcka att de inte känt sig själva. För några blir det en dyster insikt, för andra kanske glädjande. Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder plötsligt på klacken och förevisar sina fula baksidor. Och omvänt, förtalade fenomen avslöjar okända företräden.

Landet som skänkt världen mänskliga rättigheter går nu längst av alla i Europa i inskränkning av desamma. Utegångsförbud, militär på gatorna, hot i luften. Det verkar dessvärre av nöden, eftersom så många fransmän struntar i regeringens påbud. Det sägs att ystra ungdomar har gått ännu längre, upproriskt delat på ölpavor under stridsropet ”Corona, corona!” Som om viruset trots allt är bättre än den dumma makten.

Jag läser om Edmund Burkes ”Reflektioner om franska revolutionen” från 1790, den moderna konservatismens första manifest. Tiden har sprungit ifrån många av hans teser. Men just den som jag en gång avfärdade som mest obsolet får i dessa dagar ett nytt förklaringsvärde.

Edmund Burke är inte okritisk mot hur bourbonerna styrt landet. Inte heller avvisar han tanken att en usel monark kan avsättas. Men i Paris krossar man inte bara monarkin och kyrkan. Man krossar själva idén att det alls kan finnas en legitim makt. I Burkes ögon förstörs därmed själva grunden för tilliten. Hädanefter kommer fransmännen att misstro alla regeringar, vilket lär tvinga deras härskare att bli despoter. Ty så måste det gå när makten berövats all den upphöjdhet och auktoritet som kommer från traditionen, enligt Burke.

Säg gärna emot honom, för nog är det en obehaglig tanke att liberté, égalité, fraternité  skulle göra fransmännen mindre lyhörda för nationens bästa än mer trögtänkta folk.

Också somliga nordiska traditioner visar oanade sidor. Den norska regeringen har förbjudit medborgarna att ta sig till sina fritidshus. I Hols kommun väster om Oslo har man för säkerhets skull slutat att preparera skidspåren, så att ingen stadsbo ska kunna ta sig dit genom bergen.

Egendomligt, kan man tycka, för vad bättre kan man göra än att stänga in sig i hytten sin? Begripligt blir det först som ett utslag av identitetspolitik. Jag vet inget annat land där folk på landsbygden är så infantilt stolta över att deras vagga inte stått i Oslo eller något annat syndens näste. Det är tydligen bara i glesbygden som man är riktigt sund och norsk, och styrker sin självkänsla med att Oslo är på gränsen till utländskt, källa till osunda tankar, seder – och nu förstås också smitta.

Den officiella förklaringen till hytteförbudet är att sjukvården i de små kommunerna inte skulle klara anstormningen av smittade Oslobor. Men kan verkligen sjukvården i Hols kommun vara så mycket uslare än i Duved? Nej, den rimligare förklaringen tycks vara att Erna Solbergs regering inte ville göra sina kärnväljare besvikna när dessa fick en sådan chans att visa stadsbor fingret. I sanning imponerande statsmanskap. De utestängda stugägarna lär sent glömma den solidariteten.

Varför har vi Sverige sluppit från den sortens söndrande utspel och krafttag för syns skull? Om jag avläser läget rätt är Sverige och Finland mest återhållsamma med förbud i Europa – och än så länge med goda resultat. Här märks ingen panik, här plundras inte mataffärer som i London, ingen lokalpolitiker lockas att hetsa mot de sjuka i grannsocknen, och smittan ökar inte snabbare än i länder med undantagstillstånd. Det är bara somliga krönikörer och ledarskribenter som tycker att mera panik vore på sin plats. Men det kanske följer av plikten att producera en kritisk åsikt i veckan.

Vi borde faktiskt bli lite häpna över oss själva. Lever vi inte i ”förbuds-Sverige”, där makten, särskilt den socialdemokratiska, tar varje chans att leda oss vid nosen?

Jag har rätt många gånger beklagat den originella svenska ordningen med till synes självständiga myndigheter. De flesta svenskar inser nog inte hur ovanligt det är. ”Ministerstyre” är obegripligt klander i Frankrike och de flesta andra länder. En minister ska ju styra! Men hos oss får hen bara utse den högste chefen för Skolverket (plus hundra andra myndigheter) och kan därefter endast påverka verksamheten genom lag. Absolut inte ingripa i enskilda ärenden. Heter det.

Denna mycket gamla ordning, som går tillbaka till Axel Oxenstierna, (här nickar Edmund Burke) har haft det goda med sig att det försvårat korruptionen av staten. Det dåliga var – och är – att det ger enastående möjlighet att undvika ansvar och styra genom informella kanaler. Ministern kan alltid skylla på myndigheten, som sägs ha den egentliga makten, och myndigheten svarar att den bara har tillämpat lagen. ”Det är inte vi”, säger ministern ”som utvisar den döende kvinnan till Afghanistan”, vänd er till Migrationsverket. Vem är egentligen ansvarig för att Transportstyrelsen häromåret skickat hemligstämplad försvarsinformation till Serbien? Ingen kan säga.

Jag vidhåller att denna ordning är djupt problematisk. Men i dessa dagar visar lasten plötsligt sin dygdiga sida. Som kanske enda landet i Europa har Sveriges regering bundit sig vid masten, det vill säga frånhänt sig möjligheten till allsköns utspel. Det är inte en minister som talar om för oss vad som gäller, det är en ämbetsman i ylletröja.

Som kritisk intellektuell borde jag kanske protestera. Låt inte experterna avgöra vår framtid! Är det inte fri åsiktsbildning som borde vara grunden för viktiga beslut?

Det tar emot att inse att jag inte har det valet. Att det finns lägen där man är utlämnad och inte kan annat. Anders Tegnell och hans kollegor kan ha fel, när de säger att det i dag vore kontraproduktivt att stänga grundskolor och gränser. Men i motsats till politiker har de inget att vinna. I motsats till oss skribenter kan de inte ens räkna med en kändisblogg med följande annonsintäkter från Klarna eller annat ockerföretag. Får de fel blir de kölhalade av opinionen, får de rätt kommer det heta att de bara gjorde sitt jobb. Och jag känner ingen med insikter i epidemiologin som är tunga nog att jäva deras omdömen.

Jag tvingas passa och hoppas på det bästa. Men mitt i eländet kan jag njuta av att leva i ett land som vet att vårda det bästa det har: Den ömsesidiga tilliten.

Maciej Zaremba

Kajsa Ekis Ekman skriver in sig i narrkvoten

June 16, 2015 /

Bergwallkommissionens rapport om skandalen kring Thomas Quick visar på okritiskt grupptänkande och krav på lojalitet – samma mekanismer som präglat en del av reaktionerna på min artikelserie om socialtjänstens dolda ­drivkrafter.
DN 2015-06-16

Artikeln är slutrepliken i debatten om min artikelserie ”Rättvisans demoner”.  De respektive delarna heter ”Varför dog Matilda?” (19/4), ”Därför försvann Ellens pappa” (23/4), ”Så blev Olle berövad sin mamma” (29/4), ”Därför levde lögnerna om Julias pappa” (7/5) och ”Så förvandlas männen till rättvisans demoner” (13/5). Kajsa Ekis Ekman kritiserade serien i en artikel i DN den 25/5, ”Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyft­historier”. Även rättssociologen Annika Rejmer, socionomen Kaisu Akselsdotter och barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen har deltagit i debatten.

Nyligen kom tidskriften Dagens ETC med ett avslöjande. Det gällde Svenska freds- och skiljedomsföreningen, som vi trodde arbetade för nedrustning och fred.

”Vem försöker de lura?”, frågade skribenten Kajsa Ekis Ekman. Under rubriken ”Svenska freds sprider nationalism” upplyste hon att i verkligheten hetsar Svenska Freds till kapprustning, ”precis (som) militären och den svenska borgerligheten” (22/5).

Det är ”The singing sailor”, Svenska freds ironiska inlägg i försvarsdebatten, som är beviset. Nedsänkt i skärgårdens vatten hälsar han främmande ubåtar med rullande höfter, bultande hjärta samt budskapet (på ryska): ”Välkommen till Sverige. Gay sedan 1944. Svenska freds.”

Ekis Ekman förstår inte hur någon kan tro att det handlar om ett fredligt budskap. I själva verket kommunicerar den självlysande matrosen att Ryssland, som förföljer homosexuella, därför skulle vara sämre än Sverige, som inte gör det. Vilket kränker Ryssland, som framställs som intolerant. ”Alla som vet något om krig vet att de börjar med smutskastning.”

Sensmoral: att protestera mot förtrycket av homosexuella i Ryssland (om så bara genom att uppträda med naglar i regnbågens färger) är moraliskt förkastligt. Det är ”nationalism i sin renaste form”, fastslår Ekis Ekman. Så blev det äntligen sagt: i nationalism kan tydligen inte ens sverigedemokrater tävla med Svenska freds.

Jag förstår Svenska freds, som hälsar att man inte tänker bemöta kritiken. Jag gissar att fredsvännerna tänker att barmhärtig tystnad är det bästa svaret. Själv känner jag likadant. Också jag har nämligen blivit avslöjad av Ekis Ekman.

”Kan ingen läsa i det här landet längre?”, frågade hon i sin artikel i DN (25/5). Det var reportageserien ”Rättvisans demoner” det gällde. Ekis Ekman förstod inte hur ”halva Sverige” kunde låta sig luras av Zaremba till att tro att reportagen handlade om individer som misshandlats av socialtjänst och rättsväsen. När artiklarna i själva verket varit ”ett angrepp på feminism, psykologer och kvinnliga socialarbetare”. Återstoden av inlägget ägnas åt att belägga denna tes.

Tekniken är den gamla vanliga. Först tillskriver hon mig riktigt idiotiska och självmotsägande ståndpunkter, därefter häpnar hon över hur korkade och självmotsägande de visar sig vara, för att slutligen fastslå vilken ondsint människa jag är.

För ungefär sju år sedan, efter artikelserien ”Först kränkt vinner”, försökte Åsa Linderborg på Aftonbladet att artbestämma min person med samma metoder. Jag svarade den gången (DN 13/3, 2008) att den som i mina texter hittar någon enda av de dumheter som Linderborg påstod sig citera, bjuder jag på weekend på Bahamas. Samma erbjudande utsträcks till den som i ”Rättvisans demoner” hittar den tes som Ekis Ekman säger sig nedkämpa: att ”hela det svenska rättssystemet och socialtjänsten styrs av ett dolt manshat”.

Kajsa Ekis Ekman har tidigare publicerat tänkvärda saker om bland annat surrogatmödraskap. Men nu skriver hon in sig i narrkvoten, bland de skribenter vilkas utfall kan ha ett underhållningsvärde, men inte kan tas på allvar av andra än den egna twittersvansen. Hon skulle kunna testa sin status empiriskt. Varför stanna vid nationalism? Skriv att Svenska freds sprider rasism. Det går precis lika bra. Bokstäverna finns där redan. Räkna sedan hur många som bryr sig.

Problemet ligger i att en del faktiskt gör det, men passivt. Jag vet skribenter som hade velat diskutera mina reportage men tappade lusten efter Ekis Ekmans inhopp. Om det var den nivån som gällde, ville de inte vara med. Det är förståeligt. Vem vill se sina egentliga motiv avslöjade av Ekis Ekman? Det demokratiska samtalet förutsätter att vi i det längsta litar på att folk faktiskt menar vad de säger.

Därmed också sagt att när debatt blir till underhållning får grovhuggare ett oproportionellt stort inflytande. De kanske inte övertygar särskilt många. Men de skrämmer bort de reflekterande och skapar ett klimat där brännande frågor blir nästintill omöjliga att dryfta offentligt.

Här slutar min replik på Ekis Ekman. Hennes inlägg inbjuder inte till svar och för DN:s läsare behöver jag inte förklara vad jag inte skrivit. Någon annan får upplysa Ekis Ekman om att en mening kan hysa flera stilnivåer, så när Zaremba skriver att en viss mamma ”knappt saltar maten” bör det inte tolkas som att han funnit att osaltad gröt vittnar om gott moderskap.

Låt mig reda ut ett missförstånd. Jag noterar att mina kritiker har en viss förkärlek för uttrycket ”anekdotisk evidens”. De tycks tro att de fall jag redovisat (ett tiotal denna gång) är hela mitt underlag. Och då verkar det förstås inte rimligt att dra några allmänna slutsatser.

Kanske har jag mig själv att skylla. Jag kunde ha berättat med en gång att detta reportage, som det tog åtta månader att få ihop, följer samma mönster som de tidigare: om mobbning på arbetsplatser, om skolan, om olönsamma patienter och om skogen vi ärvde.

De få fall som jag använder för att gestalta problemet är valda bland många liknande. Berättar jag om en Ahmed som inte har en chans mot exfrun Britta har jag granskat också Khalids och Amins med fleras dystert lika öden. (Ganska tidsödande, då ett vårdnadsärende kan avsätta tusen sidor dokument.) Åberopar jag tre jurister, har jag intervjuat fem gånger så många. Citerar jag en socialsekreterare, har många andra liknande erfarenheter. Om en anekdot får komma med, är det bara om den fångar in ett fenomen.

Att underlaget är så omfattande (600 filer, hälsar datorn) borgar förstås inte för reporterns urskiljningsförmåga. Men av de hundratals läsarbrev att döma (var tredje ber om hjälp mot socialtjänsten, lika många män som kvinnor, en rad socionomer tipsar om hur jag borde gå vidare, ingen – utom deras fackförening – påstår att jag är helt fel ute) tillåter jag mig att dra slutsatsen att dessa reportage verkligen behövdes.

Låt mig för en sista gång återvända till rättvisans demoner. Det är ovedersägligt att nästan alla fall efter 1990 där en oskyldig dömts för ett grovt brott (23 av 26, Thomas Quick inräknad) har samma komponenter: det påstådda brottet är antingen groteskt, sexuellt eller bådadera, den utpekade är en man, det påstådda offret oftast barn. Det är just denna kombination, ingen annan, som fått svenska myndigheter att gång på gång tappa omdömet.

Jag har inte kunnat hitta några internationella jämförelser över justitiemord. Men allt tyder på att den svenska serien av rättsövergrepp är unik i sin fixering vid mansmonstret. Då finns det skäl att undra var detta spöke kommer från. Jag har tidigare antytt några förklaringar. Jag har också visat vilka tragedier som frammanandet av den demonen kan leda till i vårdnadstvister.

Sedan dess har Bergwallkommissionen blivit klar med sin granskning av Bergwall/Quickskandalen. Det är en fascinerande och bitvis dråplig läsning, som inte lämnar något tvivel om att hade rättsväsendet hållit sig till reglerna (och psykologer/psykiatriker till beprövad vetenskap) hade Thomas Quick aldrig blivit dömd.

I långa stycken rör det sig om samma sort missgrepp som Hans-Gunnar Axberger identifierade redan tio år tidigare i JK-rapporten ”Felaktigt dömda”. Nyckelordet är ”okritiskt”. Domstolar satte sin tillit till dubiösa psykologer och andra experter. De köpte utan granskning åklagarnas (emellanåt manipulerade) uppgifter. De gjorde avsteg från gängse bevisprövning och ­reagerade inte på orimligheter i åtalen.

Det är den sista punkten jag finner mest intressant ur demonologins synpunkt. Det som förenar fallet Quick med flera bland de oskyldigt dömda och en rad tragiska vårdnadsmål är att när det kommer till män och perverst våld, är åklagare, socialtjänst och domstolar beredda att acceptera de mest osannolika scenarion. Ett påstått offer för incest blir inte mindre trovärdigt om det berättar om satanister som äter spädbarn levande eller pekar ut halva grannskapet som förövare. I fallet Quick finns ingen vidrighet som framstår för grotesk för att tas för verklig.

”Flera av morden inbegriper enligt Sture Bergwalls uppgifter styckningar av offren och nedgrävningar av kroppsdelar som rimligen borde ha varit såväl psykiskt som fysiskt ansträngande, särskilt om de utfördes mitt i natten /…/ Hur han orkade med såväl sådana övergrepp som långa transportsträckor förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant vid rättegångarna.”

(Notera Bergwallkommissionens bruk av underdriften som stilmedel. ”Förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant” betyder på ren svenska ”de svalde det orimliga”.)

Vad var det som gjorde att så många svalde det groteska? Varför godtog domstolar intyg från dem som tror på ”förträngda minnen”, trots att de saknade vetenskapligt stöd? När utredningen skall belysa den saken åkallar man tidsandan, det vill säga 90-talets incestpanik, då böcker som tillskrev det manliga könet de mest perversa böjelser fick ett väldigt genomslag, inte minst bland myndigheter. Utredningen lyfter särskilt fram Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep” från 1994 och ”Incest och andra sexuella övergrepp. Handbok för överlevare” av Ellen Bass och Laura Davis, på svenska 1996, med stöd av Folkhälsoinstitutet.

Utredarna är noga med att inte fastslå några direkta orsakssamband. De nöjer sig med att antyda. Nämligen, att den atmosfär som gjorde Quickskandalen möjlig har samma källor som incestpaniken. En ideologi eller en trosåskådning vars profet var den unge Freud, och vars trossatser lyder: Psykisk ohälsa beror mycket ofta på sexuella övergrepp i barndomen. Dessa är följaktligen mycket vanligare än man tror – ofta helt bortträngda av offren – men kan framkallas av rätt sorts terapeut. Utredningen noterar att mytomanen Thomas Quick verkligen fyllde ut mallen. Också han kom att småningom skaffa sig falska minnen av synnerligen perversa föräldrar.

Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut att med den förklaringen til l psykisk ohälsa måste det finnas en pedofil bakom vartannat fall av ätstörningar eller bulimi, för att inte tala om tyngre diagnoser. Bass & Davis bok (”incestbibeln” i folkmun) påstår att var tredje kvinna i USA utnyttjats i barndomen. Många vet inte ens om det, men författarna räknar upp ett sextiotal tecken på att det kunde ha hänt. Som att kvinnan i vuxen ålder har svårt att uttrycka känslor, är rädd för att lyckas eller har problem i relationer.

Vilket osökt leder mig till Kaisu Akselsdotter, författare till ”Små barns signaler om sexuella övergrepp, en handbok för förskolan.” Akselsdotter, som tillhör denna trosriktning (därom vittnar hennes källor), anser sig felbehandlad (DN 8/6) eftersom jag berättat om en mamma som dödat sin dotter under påverkan av bland andra hennes bok (DN 6/5).

Låt mig påminna om kontexten: 
I verkligheten hade denna mamma inga skäl att misstänka att hennes exman förgripit sig på dottern. Men när hon studerat incestmanualerna började hon upptäcka att flickan hade symtom typiska för ett våldtaget barn. Vilket var att vänta, eftersom Kaisu Akseldotterns inventering av ”signaler” kan få vilket barn som helst att framstå som troligt offer. ”Fåglar är ofta förekommande metafor i sexuellt utnyttjade barns berättelser.”

Till slut gjorde sig denna mamma oemottaglig för förnuftet, återigen med en viss hjälp av Akselsdotter, som förklarar att om barnet är rasande på mamman så är det egentligen pappan som det vill anklaga. (Men tydligen aldrig tvärtom.)

Kvinnan dödade flickan och sig själv, för att undfly ”pedofilsamhället”. Kaisu Akselsdotter, en av dem som levererat byggstenar till paranoian, tar illa upp att bli omnämnd. Låt mig då påminna om att Akselsdotter (liksom Sven Å Christianson) klandrades redan 1995 av psykologen Astrid Holgersson för att sprida kvasivetenskap och rena myter om sexuella övergrepp (Medborgarrätt 3/95). Hur Akselsdotters checklistor gjorde personalen på förskolor till ”teckentydare” kan man läsa om i Lilian Öhrströms bok ”Sex, lögner och terapi” (Norstedts, 1996).

Man får hoppas att Bergwall­kommissionen sätter punkt för den ovärdiga debatten om Quick/Bergwalls skuld. Efter den grundliga analysen av rättvisans dikeskörningar kan ingen påstå att de fällande domarna varit korrekta. Men det betyder inte att Quickepoken är till ända. I ett PM som fogats till utredningen skriver professorn och förre chefen för Socialstyrelsen Kjell Asplund att man inte får betrakta Quickaffären som ett avslutat kapitel. Också i dag råkar oskyldiga illa ut på grund av intyg från en ”sakkunnig”, vars kompetens domstolen inte brytt sig om att granska. Det handlar inte om enstaka fall, menar Kjell Asplund, fenomenet ”förefaller vara utbrett”:

”Aktuella exempel där man i resningsprocesser tvingats ompröva tidigare expertutlåtanden gäller mål om skakvåld mot barn och incest. I vårdnadstvister förekommer utlåtanden av varierande kvalitet från läkare, psykologer och socialtjänstens personal. De som kommer med olika former av utsagor gör det ofta utan att själva tillräckligt beakta om de håller tillräcklig kvalitet eller inte.”

Vilket måste tydas som att rättssäkerheten är i fara när socialtjänsten eller någon expert på vårt psyke är inblandad. Just det som jag försökt gestalta i ”Rättvisans demoner”. Bergwallkommissionen frågar sig varför dessa experter inte inser att deras omdömen inte håller streck. Exempelvis vitsordade Psykologförbundet så sent som 2013 hållbarheten i teorin om ”förträngda minnen”, som systerorganisationer i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna befunnit tvivelaktig ett decennium tidigare.

Ett av kommissionens huvudvittnen, psykologidocent Rickard L Sjöberg, har i ett annat sammanhang (Psykologtidningen 12/4, 2012) berättat hur detta gick till. De svenska forskare som redan under 90-talet ifrågasatte denna teori blev inte bemötta med rationella argument av Psykologförbundet. De blev bemötta på det sätt som tonåringar etablerar hierarkier på skolgården. De blev stigmatiserade och utstötta.

Åt dessa fenomen, som på vardagsspråk kallas sekterism, har utredningen ägnat ett särskilt kapitel. Jag tänker avsluta med ett citat, eftersom det så väl fångar mekanismerna bakom Quickaffären, socialtjänstens agerande i de fall jag skildrat, könskrigarnas usurpering av ”feminism” samt en del sällsamma reaktioner på mina reportage. ”Grupptänkande”, står det, är en strävan efter likformighet. Gruppens medlemmar försöker nå en samsyn genom att undertrycka avvikande uppfattningar och isolera sig från fakta och synpunkter utifrån.

”Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.”

MACIEJ ZAREMBA

Strutspolitiken som bäddade för SD:s raketval

September 19, 2014 /

DN 2014-09 18

Innan vi stämplar folk som “rasister” och “fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

“Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar “fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om “socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare “är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber “har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med “proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och “daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som “etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (“I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med “rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet “Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar “utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: “Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba

Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldska budskapet

August 22, 2014 /

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt. Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba

« Older posts

© 2026 maciej zaremba

Theme by Anders Noren — Up ↑