Category: debatt (Page 2 of 3)

Debatten om Quick-affären

med Göran Lambertz och Christer van der Kwast hösten 2012

Domarna abdikerade från sin uppgift

DN 2012-09-10.

Orsaken till rättsskandalen Quick finns inte i lagböckerna. Den finns i de lagfarnas huvuden, skriver Maciej Zaremba.

Låt mig inleda denna betraktelse över Quickaffären med en trivial iakttagelse. Om framlidne Hannes Råstam ertappats med en bråkdel av de missgrepp och manipulationer som myndighetspersoner begått ostraffat i fallet Thomas Quick, hade han varit slut som journalist och bortom förlåtelse. Det säger något om den grävande journalistikens villkor. Men vad säger det om vårt rättsväsen?

Quickfallet är ingen rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Många menar att han som justitieråd borde ha hållit tand för tunga i denna affär. Jag är av en annan uppfattning. Lambertz inlägg har alltid ett högt förklaringsvärde, också när han ser ut att motsäga sig själv. Ja, kanske i synnerhet då.

Varför är Quickaffären ingen rättsskandal enligt Göran Lambertz? Många har tolkat hans inlägg som att han fastnat i övertygelsen att Quick begått åtminstone några av de brott han sedermera friats från. Det kan verka så, men det är inte vad han skriver. Jag tror att Göran Lambertz försöker få oss att förstå att i vår rättskultur kan ett domslut som i sak är helt åt helvete (fäller en oskyldig) samtidigt vara oklanderligt ur domarens synpunkt.

Jag är inte säker på att han också önskar att vi skall acceptera detta. Men jag vet att han talar för många domare. Och genast får han medhåll (på Newsmill) av en nämnde­man vid Stockholms tingsrätt. Också denne har lusläst dessa domar och liksom Lambertz inte funnit några fel i domarkonsten. Inga beklagliga avsteg från någon regel eller rättsprincip. Feldömt förstås, man fällde av allt att döma en oskyldig. Men helt korrekt i övrigt. Nämndemannen menar att de som fällde Quick ”kan sova gott om natten”.

Jag fruktar att Göran Lambertz och denne nämndeman har rätt på denna punkt. Dessa sex tingsrätter bar sig inte påtagligt sämre åt än en genomsnittlig svensk domstol. Och troligen sover rådmännen också gott om natten. Det är det som är kärnan i rättsskandalen Quick: att åklagarens alla manipulationer troligen hade passerat vid varannan svensk tingsrätt. Men knappast vid särskilt många tyska eller brittiska.

Orsakerna till denna skillnad hittar man inte i lagböckerna. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.

De domslut som jag själv genom åren kommit att ifrågasätta (i DN, i Moderna Tider och i Juridisk tidskrift) uppvisade alla samma mönster som domarna mot Quick. Om ett skeende framstod som obegripligt, ett motiv osannolikt, ett sammanhang dubiöst, gjorde domarna ingenting för att försöka skingra dimmorna. Som om det inte varit deras ansvar. Så lyckades tingsrätten i Kodemålet (1995) bortse från det faktum att mördarna var nazister och i fallet Vojakkala (2009) att förövaren samtidigt var ett offer för rasistiska trakasserier. I bägge fallen stod dessa omständigheter i öppen dag, men eftersom åklagaren re- spektive försvaret inte gjorde någon stor sak av dem, valde domstolen att blunda för just de omständigheter som kastade ett förklarande ljus över det till synes obegripliga som skedde.

Man kunde säga att dessa domare reducerade rättegången till en match mellan åklagaren och försvaret, men tog själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerade från uppgiften att självständigt döma i målet. De nöjde sig med att poängsätta parternas arbete. Sju – tre till åklagarsidan, det gör skyldig.

Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag. Att de spelade falskt? Det var tydligen inte domstolens problem.

Den ovan citerade nämndemannen sammanfattar pingisdoktrinen mycket väl: ”Det är inte domstolens uppgift att utröna sanningen”, vill han mena. Det är endast att bedöma om det som åklagaren påstår är styrkt bortom rimligt tvivel.

Så låt oss se vad det innebär i praktiken. Sanningen i Quickaffären – det har vi snart åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna. Menar verkligen jur kand och nämndeman Magnusson i Stockholms tingsrätt att det ligger utanför domstolens uppdrag att kontrollera åklagarens uppgifter?

Det är precis vad han menar. Han tror rent av att han har lagen på sin sida. Han håller det för både osannolikt och orimligt att någon domstol ”i ett västerländskt land” på egen hand skulle ifrågasätta – eller ens granska – åklagarens uppgifter när nu försvaret inte gjorde det. Så när nu sex domstolar blivit förda bakom ljuset har de själva ingen skuld i saken.

Jag är rädd att varannan av våra domare skulle skriva under. I så fall har vi redan halva förklaringen till hur Quickskandalen blev möjlig. Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…” Vilket uttolkas på följande sätt:

”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.

Det är nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som håller i pennan. Sammanhanget är spöklikt. Det är rapporten ”Felaktigt dömda” från 2006, föranledd av elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff friats efter resning. Likheterna med Quickmålen är bara alltför många. Rapportens slutsatser mynnar ut i en förödande kritik av domstolarna, som inte levt upp till sitt ansvar: låtit sig duperas av väckelseterapeuter som producerade minnen av övergrepp vilka bedömdes väga upp avsaknaden av teknisk bevisning, inte reagerade på uppenbara motsägelser i åtalen, accepterade ”spekulativa bedömningsgrunder”. Hela utredningen var en plädering mot reduceringen av dömandet till teknik och för juridiken som humanistiskt konsthantverk. Här fanns det ingen plats för skruvade ursäkter. Det som var uppenbart feldömt kunde inte vara juridiskt korrekt.

Det var på justitiekanslern Göran Lambertz uppdrag som Axberger lett arbetet med denna utredning. Den väckte mycket ont blod i domarskrået och skaffade Lambertz ett regemente av pålitliga fiender. Så här frankt har ingen kollega kritiserat dem tidigare. Jag skrev den gången att det var en historisk utredning, ett traditionsbrott: ”Man får säga att Göran Lambertz valt omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel.” (DN 13/1 2007)

Fem år senare, när hans ställs inför ett liknande haveri, reagerar han precis tvärtom. Nu tycks Göran Lambertz redo att låta sig hudflängas för rättsstatens skamfilade sak. Inkonsekvent verkar det och obegripligt, men knappast opportunt. Jag minns en filosof som menat att verklig integritet inte kan upprätthållas utan en smula arrogans: olusten inför flocken. Men har man otur tar arrogansen över vid helt fel tillfälle.

Kanske är det så. Dumt av mig att spekulera. Bättre då att säga att även denna gång, när Lambertz av okänd anledning valt att helhjärtat försvara en ohållbar ståndpunkt, bidrar han till att skapa klarhet. Han demonstrerar hur orimligt man måste resonera om man vill fria de domstolar som fällde Thomas Quick.

Maciej Zaremba

Göran Lambertz svarade på denna artikel den 18/9.  Nästföljande text är replik på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av denna text, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se


DN 2012-09-28

Maciej Zaremba: Lambertz vill hålla ifrån sig rättsväsendets systemfel

I sin replik på min artikel ”Domarna abdikerade från sin uppgift” (10/9) vidhåller Göran Lambertz sin uppfattning att ifall Quick-affären alls är en skandal av något slag, så är det journalisterna, inte rättsväsendet som skall skämmas (18/9). Svårt att svara på, då Göran Lambertz inte förklarar närmare vad han menar med detta. Men han ställer en direkt fråga, och den skall jag svara på.

I min artikel klandrade jag de sex tingsrätterna som funnit Bergwall/Quick skyldig till åtta mord för att de aldrig synade hållbarheten i åklagarens bevisning. Hade de gjort det, vilket rättegångsbalken kräver, hade de nog upptäckt att åklagaren spelade falskt.

Hur vet Zaremba att åklagaren spelade falskt, frågar Göran Lambertz.

Så här, till exempel. Året är 1994. Quick, som ännu heter Bergwall, har erkänt att han mördat och styckat en pojke som försvunnit från Piteå 1976. För att försöka styrka Bergwalls erkännande frågar därför polisen hur pojken var klädd.

Kavaj, minns Bergwall/Quick. Det är helt fel, pojken hade en skinnjacka. Här måste förhörsledaren Seppo Penttinen ha sett besviken ut, ty snart börjar Bergwall mumla att han nog ”förväxlat” plaggen. Låt mig återge vad som sedan hände:

Förhörsledaren: ”Mmm. Vad förväxlar du med i så fall då? Alltså om-om alternativet inte är en kavaj vad kan det vara i stället då tycker du? Har du någon association eller nåt sånt där som… nåt annat klädesplagg?”

Bergwall: ”Ja-aa.”

Förhörsledaren: ”Vad är det för nånting i så fall?”

/Tystnad längre stund/.

Förhörsledaren: ”Om vi tar det bara som en association. ”

Bergwall: ”Nja, då blir det ju…”

Förhörsledaren: ”Mmm. ”

Bergwall: ”Kavaj…associerar lite grann – ohörbart -.”

Förhörsledaren: ”Mmm. Alternativet då om det inte är kavaj, det är ju jacka menar du? Kan du säga någon färg på den?”

Det är inte första gången det händer. Gång på gång lägger åklagaren och förhörsledaren ord i munnen på Bergwall. Det kan handla om de påstådda offrens klädesplagg, om tillhyggen och verktyg han skulle ha använt, om vägen till brottsplatsen, till och med namn på påstådda medhjälpare som han så småningom pekar ut. När Bergwall har svårt att minnas vad man kommit fram till skriver han ned det på ”en fusklapp” (framgår det av förhöret den 9/5 1994).

Falskspelets andra steg tas i rättssalen när samme förhörsledare vittnar att uppgifterna (om jackan, till exempel) ”lämnades helt spontant”, att Bergwall/Quick omöjligen kunnat få dem från någon annan samt att det som han säger i domstolen stämmer mycket väl med vad han sagt under förhören.

Och vad skall man kalla den omständigheten att åklagaren bokstavligen gömt undan tretton pärmar med vittnesförhör som jävade Bergwalls/Quicks berättelser? De begravdes så djupt att varken tingsrätterna som fällde eller justitiekanslern Lambertz som år 2006 granskade domsluten hade en aning om att dessa förhör ens ägt rum. De var inte diarieförda, inte omnämnda i någon förundersökning, inte arkiverade med det övriga materialet. De återfanns 2009 i Seppo Penttinens ägo, som först förnekade för poliskollegerna att de fanns. Hur rättstjänarna visste att det var hos Penttinen som de skulle leta? Det fick de veta av journalisten Hannes Råstam.

Jag kallar det att spela falskt.

Åklagarna Bengt Landahl och Christian Augustsson (som begärt resning i fallet Zelmanovitz respektive fallet turistparet i Appojaure) kallar det att lämna felaktiga uppgifter till rätten. Dessa rättstjänare skriver på ämbetsmålet, som inte känner till orden ”vilseleda” eller ”manipulation”. Menar man ”helt skandalöst” skriver man ”högst anmärkningsvärt”. Alltså läser vi att de ledande frågorna ”kan uppfattas som att det funnits en avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som varit mer anpassade för ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp”. Slutsats: Rätten har ”bibringats en felaktig uppfattning”.

”Att spela falskt” har som bekant två betydelser. Också den musikaliska gäller för fallet Quick. Vi vet nämligen inte om psykiatrikerna på Säter, förhörsledaren och åklagaren hade för avsikt att vilseleda domstolarna, eller om de bara råkade vara dilettanter som inte mäktade spela annat än falskt. Men om en handfull inkompetenta individer kan snurra upp sex tingsrätter plus justitiekanslern, måste det vara något fel på rättsväsendets gehör.

Det var vad jag antydde i min artikel. Att Quickaffären avtäcker ett systemfel: Våra domstolar tar inte ansvar för brottsutredningens kvalitet.

Tänk tanken att utan en enda individs insatser, utan Hannes Råstams maniska grävande, hade rättsväsendet inte förmått sig till att låta ompröva Quick-domarna – och ni inser allvaret i situationen. Jag får intrycket att det är just denna insikt som Göran Lambertz många inlägg går ut på att hålla ifrån sig.

Maciej Zaremba

Också åklagare Christer van der Kwast reagerade på min analys. Nästföljande texter är repliker på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av dessa, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se

Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor

DN 2012-10-11.

Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld.

Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.

Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?”

Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”

Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.

Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.

Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.

Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.

Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.

van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.

Maciej Zaremba

Källa: Resningsansökan i fallet Z­elmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.


DN 2012-10-23.

 van der Kwast har kört fast i diket

För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.

Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.

Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.

Maciej Zaremba

Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se

Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se

Ett redskap ur djävulens verkstygslåda

 

NORGE HAR GJORT DET, och Island, liksom Kanada och Australien. Erkänt övergreppen och betalat ut ersättning till barn som misshandlats på statliga och kommunala barnhem. I våras kom den svenska utredaren Kerstin Wigzell fram till samma ståndpunkt.

 

I SOU 2011:9 “Barnen som samhället svek” föreslår hon, förutom en ceremoniell ursäkt från staten – en ekonomisk ersättning till offren. “Lidande kan inte gottgöras med pengar”, resonerar Wigzell, men ersättningen har i dessa fall ett tungt symboliskt värde. Den ger “den skadedrabbade en bekräftelse på det lidande han eller hon upplevt genom kränkningen”: Vidare är ersättningen ett sätt för staten att återuppbygga legitimiteten, läs återskapa förtroendet för berörda myndigheter. Och slutligen:

Vanvårdsutredningen, som intervjuat hundratals av barnhemsbarnen, har återuppväckt svåra minnen och trauman, vilket faktiskt spätt på statens skuld till dessa människor och väckt en stark förväntan på upprättelse. Som knappast blivit svagare av att alla andra stater som utrett liknande misshandel lagstiftat om ersättning till offren.

“En utebliven ersättning i Sverige skulle därför kunna uppfattas som att de vanvårdade blev utsatta för ännu ett svek av samhället”, skriver utredaren.

I LÖRDAGS KOM regeringens beslut. Det blir ingen ersättning. Skälet? Att ersätta dem som misshandlades på institutionerna åren 1920-1980 (som utredningen gällde) skulle vara orättvist mot andra barn, som misshandlades senare men som man inte utrett och inte heller tänker utreda, meddelade minister Maria Larsson.

Hade ministern sagt att frågan om ersättning stupat på bevissvårigheter eller på att Sverige är ett fattigt land, hade det funnits något att diskutera. Men argumentet som hon anförde kan inte diskuteras. Det kan nog bara gendrivas med vigvatten.

“Akta dig för människor som åberopar ‘rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. “Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Ja, faktiskt. När Hitlers soldater emellanåt anfäktats av medkänsla och velat skona någon dömd till förintelse blev de inte bestraffade i första taget. I stället vädjade befälet till deras rättskänsla. Det vore orättvist mot de redan mördade om några dödsdömda fick leva, helt godtyckligt, bara för att en soldat inte kunde förmå sig. Det påstås att argumentet gick hem.

Känns exemplet för drastiskt? Nåväl, jag hör en sverigedemokrat förklara att felet med asylrätten är att den ökar orättvisan i världen. X beviljas asyl, men Y, som har det sjufalt värre, har inte haft en chans då han inte ens kunnat fly. Rena lotteriet, ovärdigt en rättsstat. Det enda rättvisa är därför att slopa asylrätten. Logiskt, inte sant? Med sådant bruk av “rättvisa” kan den som vänder nödlidande ryggen uppfatta sig själv som mer rättskaffens än den som räcker ut en hjälpande hand.

Men han hade rätt i beskrivningen, sverigedemokraten. Rättfärdigheten är alltid orättvis, eftersom den är så sparsamt förekommande.

Från den synpunkten är varje framsteg för historisk rättvisa i någon mening ojuste mot några, just för att den är ett framsteg. Liksom den gode samaritens ingripande var ett fall av särbehandling. Och orättvist, förstås, mot de rånoffer som inte råkat komma i hans väg.

Kristdemokraten Maria Larsson menar alltså att det skulle diskriminera några ännu ej kända offer för barnavården ifall de kända och grundligt utredda tillerkändes en ersättning. Att neka dessa misshandlade en upprättelse framstår närmast som ett tvingande rättvisekrav, tycks hon mena. Var och en får syna detta resonemang på eget sätt. Jag gör det med luktsinnet. Sötmandel på ytan. Det kan vara vitsippan. Men från djupet stiger det svavel.

Det finns ett annat skäl att larma över detta beslut. Kerstin Wigzell fick regeringens uppdrag att utreda ersättningen till dem som drabbats åren 1920-1980. När nu regeringen hävdar att själva tidsavgränsningen är ett hinder för att lagstifta om ersättning, betyder det att Wigzell genomfört en utredning som varit bortkollrad på förhand. Ett skuggspel.

Det blir öppet för spekulationer. Var det för att vinna tid, så att några av de misshandlade hann lämna jordelivet? Eller vad? Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?

 

Maciej Zaremba

Så får svenska skolan en ny blomstertid

Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu ­rätar lärarna på ryggen. Maciej Zaremba summerar den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.

Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu ­rätar lärarna på ryggen. I dag summerar Maciej Zaremba den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.

Försäljningen av klassiska skolbänkar skjuter i höjden, meddelas det från Tranås. Inget konstigt med det, menar försäljaren Stig Bjelkered. Bänken är en praktisk möbel och skolbarn har alltid gillat att ha sina pinaler under eget lock. Men i tjugo års tid låg tillverkningen nästan nere. Det hette då att bänken ”inte tillhörde den moderna pedagogiken”. Bjelkered minns hur han blivit utskälld av en makthavare från Skolöverstyrelsen, som helst velat förbjuda hans produkt.

När pedagogiska dispyter hamnar på möbelnivån är det tecken på att ideologin fått överhanden över förnuftet. Eller att någon sorts väckelse varit framme. Just nu pågår kampen om katedern. Skolministern vill fylla begreppet med ett sympatiskt innehåll och verkar få halva lärarkåren med sig. Katederundervisning är fint, menar Lärarnas riksförbund, den står för en lärare som kan sin sak, vågar ta plats och behärskar konsten att lotsa eleverna mot nya insikter. Inom Lärarförbundet däremot jublar ledningen skadeglatt. Katedern står för Caligula, så nu bevisar Björklund och adjunkterna hur omoderna och reaktionära de är.

Har debattläget klarnat? Snarare tvärtom.

Jag tror med Sigbrit Franke (DN 31/5) att katederdebatten är föga konstruktiv. Denna möbel är så starkt förknippad med en auktoritär figur som drillar sina lärjungar att det är utsiktlöst och förvirrande att försöka fylla begreppet med ett helt annat innehåll. För övrigt är det nästan bara aktioner nedifrån som kan konvertera ett smädesord till något neutralt. Förvandlingen av ”bög” är det bästa exemplet. Det låter sig knappast göras från en maktposition.

Att den symboliska striden om katedern är mindre lyckad betyder inte att den saknar grund. Det framgår inte minst av reaktionerna på min artikelserie ”Hem till skolan”. I ett av reportagen lade jag ut ett bete för att få syn på vad ”katedern” symboliserar i skolvärlden. Jag skildrade entusiatiskt en svensklektion där läraren, genom att provocera klassen med Njals saga, fick eleverna att upptäcka litteraturens källor. Det var så långt från lärarmonolog som man kunde komma. Därefter anmärkte jag att för somliga pedagoger framstår även sådana lektioner som avskräckande ­exempel på ”katederundervisning”.

Och se, genast blev det napp. Högstadieläraren Fredrik Karlsson anmälde sig frivilligt för att bekräfta min misstanke (DN 11/5). ”Jan Björklund och Maciej Zaremba tycks ha svaret klart. Läraren skall stå i katedern och leverera mätbar kunskap och disciplin.”

Nu råkar det vara så att på fem långa artiklar nämndes ordet ”katederundervisning” denna enda gång, och inom citationstecken dessutom. Men tydligen räckte det med att reportern skrev uppskattande om en lärare som ställde sig framför klassen, hade en struktur och en plan för sin lektion, för att Fredrik Karlsson skulle hissa pestflaggan. Hans reaktion illustrerar det ideologiska missbruket av begreppet ”katederundervisning”. Det har av budgetmedvetna skolledare använts för att marginalisera eller rent av mobba ut ämneskunniga lärare som vägrat ersätta lektioner med ofokuserade grupparbeten. Jag påstår inte att Fredrik Karlsson deltagit i den trafiken. Men hans reaktion gör det lättare att förstå varför Lärarnas riksförbund utnämnt katedern till ”Årets möbel”.

Som redan antytts är det ingen bra idé att låta bohaget symbolisera pedagogiken. Det är redan för många symboler och slagord i skoldebatten, som förvirrar och söndrar mer än de förklarar. Exempelvis deklararer Fredrik Karlsson att i hans skola är det inte läraren utan eleverna som gör jobbet. ”Det är inte lärarna som ska svara på frågorna, vi ska ställa dem.”

Hur skall man veta vad det betyder? Ur skägget på professor Sven-Eric Liedman kunde det betyda avancerad seminarieundervisning. Men ur munnen på ett kommunalråd i Kävlinge är det grönt ljus för att låta slöjdläraren hålla tysklektioner eller rent av ersätta läraren med en uppkoppling. ”Elever skall ta ansvar för sitt eget lärande”, kan det heta, och betyder att det inte är så noga om läraren behärskar sitt ämne eller om hon ens är lärare.

Detta är också min starkaste invändning mot Sven-Eric Liedmans inlägg i denna debatt (27/4) . Liedman tycks helt omedveten om att retoriken kring den dialogiska pedagogik som han företräder har kidnappats av kamrerssjälar som önskar göra lärarna utbytbara och skolan mera lik en fabrik. Och han tycks lika ovetande om att det ”Barnupprop” som han undertecknat är gefundenes Fressen för en del kommunekonomer vars enda idé om skolan är att den skall kosta så litet som möjligt. Det står ju där att det är barnfientligt med ”lärarcentrerad undervisning”. Det är det enda de vill höra. Där står det också att det är mer rätt med ”elevaktivt lärande”. Javisst! Då behövs ju inte läraren – eller så kan hon vara vem som helst.

Sven-Eric Liedmans tanke svävar så högt över skolans realiteter att den har svårt att ta till sig omständigheter som inte stämmer med hans karta över gängse konflikter. Där jag skildrar en motsägelsefull verklighet klandrar han mig för att brista i konsekvens.

Men verkligheten är inte konsekvent, bäste professor Liedman, och jag är ­ingen ideolog för vilken det måste gå ihop. Jag är reporter, låt vara med analytiska pretentioner. Jag blir inte nervös och håller för öronen när jag hör progressiv retorik legitimera nedmonteringen av skolan. Jag blir nyfiken på vad för slags korsande intressen som åstadkommit denna rara rockad.

Redan i den andra artikeln varnade jag känsliga personer för att den här historien är en utmaning för det sunda förnuftet. Hade jag då kunnat läsa Hans Albin Larssons utmärkta skol­historia ”Mot bättre vetande” (utkom först härom­veckan) hade jag skrivit att vill man förstå skolutvecklingen är nog kaos­teorin ett bättre instrument än ideologiska modeller. Exempelvis beskriver Larsson skolans sönderfall i termer av en symbios mellan progressiva pedagoger och kommunekonomer: ”De förra fick frihet att lansera sina käpphästar mot att de gav vetenskaplig legitimitet åt de senares krav på borttagande av skolans kvalitetsregler.”

Det heter att gentlemän kan strida om idéer, men de tvistar inte om fakta. Därför har jag ingen sak med Sven-Eric Liedman, vars idéer om hur skolan bör vara liknar mina egna. Jag delar också hans misstro mot idén att definiera kunskap som sådant som kan graderas på en skala. Men låt mig bara räkna upp de fakta som jag tycker att han borde ha noterat innan han fastslog att den svenska skolutvecklingen inte är något unikt, varför mitt larmande saknar grund och måste tolkas som en del av en internationell kampanj av något slag. (I avvaktan på upplysningen om hur DN rekryterats till kampanjen tröstar jag mig med att vara i gott sällskap. Enligt ”Barnuppropet” ingår också regeringen och oppositionen i samma onda anslag.)

Häromveckan skulle jag redogöra för svenska skolreformer inför en forskare med ovanligt god överblick. Han är amerikan, bor i Centraleuropa och arbetar åt EU. Jag började med kommunaliseringen, fortsatte med skolpengen, det fria skolvalet, den fria etableringsrätten, lärarutbildningens omvandling, vidare med att staten släppt kraven på timplaner, läromedlen samt lärarbehörigheten. Han avbröt mig redan halvvägs. ”Vänta, låt mig gissa: Ni har betygsinflation och lärarna flyr yrket, right?”

Konstigare är det inte. Men denne forskare trodde inte sina öron när han hörde resten. Som att det på årtionden inte skett någon central kontroll av vad skolorna lyckas lära ut eller att elevernas läsförmåga inte testats förr­än i puberteten. Så låt mig bara försäkra Liedman att sannolikt har ingen annan skola utsatts för så genomgripande, ogenomtänkta och så elakt samverkande reformer som den svenska. Förklaringen till våra haverier finns inte i ideologiska kampanjer eller i globala trender (med undantag av new public management som förutsätter att skolan kan rattas enligt samma regler som gatukontoret). Tvingas jag i en mening inringa det hemmagjorda i skolkrisen så är det att skolan nästan i ett slag befriades från de flesta kvalitetskrav – och samtidigt gjordes till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Ingen humanverksamhet kan överleva en sådan behandling med hälsan i behåll.

Vad är oumbärliga ”faktakunskaper”? Det vore bra om man kunde uppnå konsensus om den saken eftersom inget begrepp tycks mera händigt att drämma i huvudet på oliktänkande. Fredrik Karlsson är stolt, skriver han, över att hans skola lämnat den syn på kunskap som är fixerad vid ”fakta”. Ännu ett slagord av det meningslösa slaget. Skotten i Ådalen är en sorts faktum, liksom att Lofsån flyter ut i Ljusnan. Vilket har hans skola övergivit? Jag vill inte veta svaret. Jag vill bara få Karlsson att inse det fåfänga i svepande påståenden om odefinerade begrepp.

Sven-Eric Liedman å sin sida slår fast att jag lider av en ”ytlig syn på kunskap”. Jag minns inte att jag skulle ha blottat min kunskapssyn för professor Liedman, så jag kan bara ana hur han lodat dess oansenliga djup. Återigen misstänker jag att det som skiljer oss åt inte är synen på vad som är nödvändiga fakta, utan insikten om hur det ligger till i våra skolor. Så låt oss testa den saken.

Att staden Nürnberg ligger vid floden Pegnitz är en både ytlig och ganska överflödig kunskap. Det är något som man kan slå upp vid behov. Därom är vi säkert överens. Men säger någon ”Visst, Hitler var en katastrof, men Nürnberg­lagarna var rätt bra”, är det inte läge att fråga: ”Vad sade du? Norn  … Hur stavas det? Får jag låna din Iphone?”

Men se, också detta är ren faktakunskap och rätt så ytlig, det medges. Men helt oumbärlig. Man behöver ett tusental liknande referenser för att att kunna agera medborgare i realtid: kollektivavtal, jakobiner, socialdarwinism, grundlag, permittenttrafiken, fascism (icke att förväxlas med nazism), Hiroshima, jäv, inkvisition, Jalta, mened och häktning (icke att förväxlas med gripande), Song My, förundersökning, populism, karensdag, evangeliet, förtal, Vichy, bidragsförskott, ramadan, ofredande, Luther, näringsförbud, Nasaret och Mecka, chauvinism (icke att förväxla med patriotism), liksom bötesföreläggande, Gulag, tystnadsplikt och villkorlig dom.

Liedman har nog inte uppmärksammat att det är på denna elementära nivå som det brister numera. Därför misstänker han folk som efterlyser baskunskaper, utan vilka man inte ens kan tänka historia eller samhälle, för att vilja korvstoppa ungdomen med styckegods ur Nordisk Familjebok.

Det meddelas från World Values Survey att var fjärde svensk student är beredd att låta Sverige styras av en stark och odemokratisk ledare. Den pessimistiska tolkningen är att ungdomen tänkt igenom saken och funnit att diktatur kunde vara bra. Min (optimistiska) tolkning är att de inte förstod frågan. När de hörde ”stark ledare” tänkte de kanske på Anders Borg. Han ser gans­ka biffig ut. Tre av DN slumpmässigt utvalda studenter påstod att de inte visste vad demokrati var, det har inte talats om sådant i skolan. Kanske hade de fått i uppgift att söka den kunskapen själva, men hittade inte?

Om Sven-Eric Liedman tycker att detta är en ”anekdotisk evidens” föreslår jag att han ställer sig utanför ett gymnasium och frågar ut eleverna om vad meddelarfriheten är för något. Dock är det ju en av de mest grundläggande rättigheterna, så det kunde vara värt försöket. Ett förhandstips: Helt nyligen tillfrågades 1 000 grundskollärare om samma sak. 710 av dem hade inte en aning.

Här tänkte jag sätta punkt. Men det hade varit fel med slutackordet i moll. Vårens debatt visade inte minst att i skolfrågor är det särskilt lätt att människor talar förbi varandra. Detta är faktiskt en god nyhet. Då står kanske kombattanterna närmare varandra än de tror. Vidare: Lärarna rätar på ryggen och från Sveriges kommuner och landsting är det knäpptyst. Det finns skäl till försiktig optimism.

Maciej Zaremba

 

Stig Bjelkered på Tranås skolmöbler har intervjuats i tidskriften Chef & Ledarskap, nr 3/11. Hans Albin Larsson: ”Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria.” SNS Förlag, 2011. Undersökningen av lärarnas kunskaper om meddelarfriheten gjordes av Skop på uppdrag av Lärarnas Tidning, maj 2011.

 

Vem är lärare? LF förstår inte skolans problem

I måndagens DN kritiserar Lärarförbundets ordförande EvaLis Sirén mitt sätt att tolka förbundets medlemsstatistik. Utan att gå in på de uppgifter jag refererar hävdar Sirén att de är felaktiga eller rentav ett falsarium.
Låt mig påminna vad det handlar om. Jag skrev (DN 12/4) att Lärarförbundets medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet.

Sedan 2007 kallar Lärarförbundet (LF) alla sina medlemmar som arbetar i någon skolform eller på daghem för lärare. Vad dessa har för utbildning kan förbundet inte svara på. Henrik Westerman på LF upplyser mig om att den uppgiften är frivillig när man söker medlemskap i Lärarförbundet.

Lärarförbundet har en ovanlig medlemsstruktur också i så måtto att man organiserar arbetsgivarrepresentanter. Det vill säga skolledare, 6000 till antalet, enligt LF.

Sedan skolan kommunaliserades har det blivit allt vanligare att förskollärare och fritidspedagoger befordrats till rektorer över grundskolor och till och med gymnasier. Enligt Skolverket befinner sig för närvarade cirka 300 förskollärare i rektorsutbildning. Man får anta att åtminstone en del av dem är medlemmar i Lärarförbundet.

De förväntas alltså utöva pedagogiskt mentorskap över lärare som har en högre och mer specifik utbildning än de själva – därtill på nivåer där de inte är behöriga att undervisa. Jag har inte sett Lärarförbundet protestera mot denna utveckling.

Maciej Zaremba

Demokratin kan inte välja sina strider

 

Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.

 

I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.

Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.

Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella

Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.

Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.

Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.

Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.

Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.

1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.

I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.

Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.

Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.

Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …

Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.

I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.

Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.

Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.

Maciej Zaremba

Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Kata­rzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.

 

Romerna gör rätt som misstror oss

Strax före valet begärde en svensk kommunpolitiker att polisen skulle avhysa franska romer. Le Monde rapporterade men svenska riksmedier teg. Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge.

 

När bara tolv dagar återstod till valet ringde kommunalrådet till lokaltidningen. Det var en nyhet han ville få ut. Nämligen att han bett polisen avhysa en grupp fransmän som ställt sina dyra husvagnar på kommunens parkering. Nej, de har inte begått något brott eller stört ordningen. Men de var romer. (Elegant klädda och välbeställda, av pressbilderna att döma.) Kommunalrådet Göran Dahlström var angelägen om att det skulle framgå att det inte var fråga om att flytta husvagnarna till en annan parkering. Polisen ska avhysa dem från kommunen. Jag vill inte att de ska vara i Katrineholm, de ska åka vidare. Detta blev huvudnyheten i Katrineholms-Kuriren den 8 september.

Kommunalrådet visste förstås att hans begäran stred mot lagen. Det är inte möjligt att utestänga människor av en viss ras från en svensk kommun. Men Göran Dahlström fick den uppmärksamhet han sökte. Kommentarerna i Kuriren slog rekord och han framstod som handlingskraftig. Särskilt som fransmännen gav sig av, skrämda av uppståndelsen samt (enligt uppgifter i P4 Sörmland), även av polisen. Vilket satte Katrineholm på världskartan. Händelsen blev en nyhet i Le Monde.

Men i de svenska riksmedierna blev det knappt en notis. Hur ska det förklaras? Nyhetsvärdet borde vara högt: hövdingen i landets mesta S-kommun utfärdar order med rasistisk innebörd, samtidigt som hans parti går till val som bålverk mot rasism.

Låt oss byta ut folkslaget. Vad hade hänt om Göran Dahlström en vecka före valet deklarerat att judar eller danskar på genomresa inte var välkomna i hans kommun? Skickat polisen på dem? Jag kan svära på att riksmedierna hade rusat till Katrineholm och därefter till Övre Torp för att höra vad Göran Persson hade att säga om sin efterträdare.

Ett gott sätt att mäta styrkan av fördomar mot ett folk är att kolla vad skit som kan sägas om dem i de finare salongerna utan att någon reagerar. Så låt oss ta ett grövre exempel. Senast i våras skrev jag om fem medlemmar av den romska familjen Grönfors i Vojakkala, som jag hävdade blivit felaktigt dömda för ett överfall på en före detta granne. Det hörde till historien att denna familj i nästan två decennier utmålats som nidingar av lokalpressen. Spelreglerna var inte de normala: tidningar kontrollerade inte om det som påstods om romerna var sant. Man publicerade. Sedan fick romerna välja själva om de ville kommentera eller inte.

Det kan vara lärorikt att titta närmare på hur det gick till.

Den 24 augusti 1996 påstod till exempel en person i Norrländska Socialdemokraten att fadern i den romska familjen dömts för mord. Det var osant, alltså grovt förtal. Men NSD införde ingen dementi. Någon dag senare stod det i stället att uppgiften inte gått att få bekräftad. Det var således upp till Grönfors att bevisa att han ingen dräpt.

Hur många etniska svenskar har tvingats skaffa intyg från Rikspolisstyrelsen för att slippa hängas ut som mördare? Det tvingades Grönfors göra. Men inte ens det hjälpte. Tidningen (denna gång Haparandabladet) skrev inte att uppgifterna i NSD var osanna. Man överlät till Grönfors att påstå det. Som ett slags partsinlaga.

Men därmed var inte denna skandal över.

Den som tvivlar på att romer går fredlösa bör googla”grönfors larsson dråp”. Det leder till Publicistklubben, här den fina salongen. I tolv månader har dess hemsida, som enligt stadgarna vårdar yrkets ansvar, torgfört samma giftiga lögn som Grönfors trodde sig ha gendrivit femton år tidigare: att fadern i familjen är dömd för dråp. Hur vet man det? Jo, PK-medlemmen Dan Larsson har hört det, skriver han. I Piteå. Från någon vars namn han glömt. Och Publicistklubben låter det stå.

Jag drar upp detta för att övertyga Fredrik Reinfeldt. I somras publicerades ”Romers rätt”, Maria Leissners betänkande om hur svenska romer genom tiderna misshandlats av myndigheter (SOU 2010:55). Det mynnar ut i förslaget om en sanningskommission för att kartlägga oförrätterna. (Jag noterar att utredarna finner rättvisans behandling av familjen Grönfors värd en särskild granskning.)

Statsministern har låtit förstå att en sådan kommission inte behövs. Hur tänker han? Är Moderaterna redan så förklokade att de inte ens uppfattar det historiska i Socialdemokraternas ja till kommissionen? Det var ju under Per Albin Hansson och Tage Erlander som staten övervägde att sterilisera bort zigenarna. Det vet Mona Sahlin, så det är aningen storslaget att hon inte ryggar för en sådan granskning.

Jag är rädd att somliga missförstår meningen med sanningskommissioner. Det är inte att nationen skall bekänna sina synder i första hand. Det är att vi ska förstå varför romer misstror oss andra så till den grad att de själva framstår som opålitliga. Familjen Grönfors berättar att när ett brott begåtts i närheten ser de till att skaffa alibi för den dagen. Äkta eller falskt – det kvittar.

En sådan ond spiral kan bara brytas när majoriteten erkänt att romerna har anledning till sin misstro. Hur många vet att Sverige in på 60-talet höll sig med raslagar som stängde ute romer från vallokaler och skolor? Först bestämdes (1921, i ett inofficiellt tillägg till ordningsstadgan) att zigenare och tattare inte fick stanna längre än tre veckor på samma ort. Alltså tvingas de driva omkring – och utan mantalsskrivning kan de varken gå i skola eller rösta. Därefter fastslogs (på 40-talet) att folk som drev omkring var mindervärdiga eller asociala och kunde berövas sina barn eller steriliseras mot sin vilja.

Ska man bekämpa xenofobin bör man börja vid roten. Det finns i Sverige ingen tradition av fientlighet mot muslimer. De fördomar som nu växer är nya och mest uppvispade av världsläget och av politiska krafter. Därför är de ytliga och kortlivade. Sverigedemokraterna får ligga i för att hålla rädslorna vid liv. Inte ens Zlatan lämnar de i fred. Men om zigenare – knappt ett ord. Behövs inte, förstås. Där har vi varit Sverigedemokrater långt innan Jimmie Åkesson blev född.

Maciej Zaremba

P.S.

Fick kommunalrådet utdelning för sin aktion? Svårt att säga. (S) förlorade två mandat till de gröna och två till SD, troligen väljare som ratade kopian för originalet. Men makten, det dyraste av allt, har Göran Dahlström kvar, med stöd av Moderaterna. Ni som är mörkhåriga och drar på en husvagn – tag vägen via Flen.

Euro-orphans fanns långt innan ”Uppdrag granskning” kopplade ihop dem med rut-avdraget.

I onsdags visade SVT ännu ett oumbärligt reportage från ”Uppdrag granskning”. Det handlade om ”Euro-orphans”, barn i fattigare europeiska länder vars mödrar överger dem i långa perioder för att i Sverige eller Tyskland städa ihop till deras framtid. Men eftersom det inte var kontor som de städade utan svenska medel­klassvillor blev den moraliska laddningen stark. Här vittnade Svensson om hur han tack vare hemhjälpen Biruta äntligen fick tid att leka med barnen, vilket lättade hans samvete. Där grät samma Birutas barn i Riga av längtan efter sin mamma.

Starkt och, som sagt, oumbärligt. De välmående skall inte hållas ovetande om vilka som betalar för deras välmåga. Så varför kände jag ett lätt obehag inför anslaget? De lettiska mödrarna och deras barn skildrades förvisso med stor respekt och medkänsla. Men de reducerades samtidigt till just detta: föremålet för medömkan, vilket ju inte är samma sak som inlevelse. Som om ambitionen att väcka svenskarnas samvete tagit över nyfikenheten. Kanske begär jag för mycket. Men efter att ha hört Randi Mossige-Norheims radiodokumentär om samma fenomen (29/4 2006) vet jag att det faktiskt är möjligt att skildra nödlidande utan att de krymps till illustrationer av sin nöd.

Skuldkänslan är en farlig rådgivare. Det är lätt hänt att den förvrider perspektivet. Naturligen upprörd över reportaget söker DN-kollegan Johan Croneman (DN i går) efter roten till det onda och han finner den – i rut-avdraget. ”…här är ett politiskt beslut, här är en reform – ’Uppdrag granskning’ visade upp reformens effekter. Vad säger du Maud?”

Reformens effekter? När man följer valrörelsen kan man visserligen få för sig att det inte finns en ödesfråga på planeten som inte kan överskuggas av en svensk skattesats. Men att tro att det var avdraget för ”hushållsnära tjänster” som satte i gång migrationen i Europa är att gå för långt.

Euro-orphans har funnits i decennier. Men före rut-reformen arbetade deras föräldrar i regel svart och vistades olagligen i Sverige. Därför uppträdde de inte med namn och bild i tv-reportage. Med rut fick en del av dem en minimitrygghet, försäkring och laglig status. Nu var det inte ”en liten lettiska” längre, nu var det Biruta, som hade ett ansikte och längtande barn. Det är det enda moraliska problemet med rut, och det är inte Birutas problem utan den svenska medelklassens: att dilemmat blir synligt.

Man kan förstås försöka göra det mindre synligt igen, ifall skuldkänslan är för tung att bära. Avskaffa rut, till exempel, så att Biruta och Renate får gå under jorden. Bara man inte tror att man därigenom gjort världen bättre.

Maciej Zaremba

En växande skandal i Vojakkala

I maj förra året skrev jag om det riksbekanta rättsfallet i Vojakkala], där den 38-årige Allan Grönfors med en yxa gett sig på en person som i åratal trakasserat hans familj med hot och rasistiska tillmälen. Denne S, som han kallades i artikeln, hade av åklagaren förbjudits att närma sig familjen Grönfors. Likväl kom han dit den dagen, beväpnad med en kniv och två laddade pistoler.

Jag skrev att yxattacken inte var kulmen på någon ”grannfejd”, som tidningar påstod. Den var snarare en desperat handling av ett jagat villebråd. Jag berättade hur ett koppel zigenarhatare i Vojakkala i nästan två decennier hetsat mot Allans familj, där flera lider av mentala handikapp. Jag anklagade medier, som aningslöst kolporterat mobbarnas version och gjort Grönfors till hela Sveriges ”terrorfamilj”. Och jag ifrågasatte omdömet hos Hovrätten för Övre Norrland som blundat för allt detta: hovrätten rubricerade dådet som ett oprovocerat mordförsök, och utan vidare bevisning dömde också Allans bror Demetri och deras far Yrjö till långa fängelsestraff. Romerna dömdes alltså kollektivt för en handling som en av dem erkänt.

Jag skrev den gången att hovrätten lät sig påverkas av mediernas nidbild av familjen. Jag gick inte så långt som att hävda att domstolen diskriminerat romer. Men hade jag vetat då vad jag vet i dag hade jag inte varit så finkänslig.

Man skall vara försiktig med att anklaga myndigheter för diskriminering. Misstag begås hela tiden. Det är lätt hänt att en minoritet misstolkar vanligt sjabbel för etnisk illvilja. Men när oförklarligt många missgrep samlas på ett ställe finns det skäl att ana ont anslag.
Nu har några av Sveriges främsta jurister analyserat processen mot Grönfors. De fann att den inte ens uppfyllde minimikraven på rättvis rättegång. Familjen väcker därför talan mot Sverige i Europadomstolen.

Minimikraven: Man har rätt att veta vad man anklagas för. Man har rätt att försvara sig (”Ingen må dömas ohörd”). Man kan inte dömas för något som inte står i åtalet. Eller för en handling som inte är straffbelagd. Grönfors advokater Jan Södergren och Percy Bratt menar att hovrätten har brutit mot samtliga dessa fyra principer, (Europakonventionens artikel 6.1, 6.3 och 7.)

Man kan bli dömd för medhjälp om man främjar en gärning ”med råd eller dåd”. Men då måste det bevisas att man verkligen avsåg att främja just det brottet. Blotta närvaron i närheten av brottsplatsen utgör inte medhjälp. Emellertid kom hovrätten fram till att Yrjö och Demetri, som rörde sig oroligt (på sin egen tomt, bakom ett staket och 30 meter från brottsplatsen), genom sin närvaro hade ”distraherat offret” och skall dömas för medhjälp till mordförsök. Här bröt hovrätten mot legalitetsprincipen, skriver advokaterna. Ett sådan definition av ”medhjälp” finns varken i lagbok eller i praxis.

Inte nog med det. Varken Demetri eller Yrjö kunde försvara sig mot den anklagelsen, eftersom åklagaren aldrig påstått att de ”distraherat” offret. Denna gärning, som gav sex års fängelse, har hovrätten lagt till på eget bevåg – och först i domskälen! Det var alltså när de läste domen som Demetri och Yrjö för första gången fick höra vad de anklagats för. En juridikstuderande hade kunnat upplysa domstolen om att den bröt mot rättegångsbalken: ”Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.”

Fadern Yrjö, slutligen, fick inte chansen att säga ett ord till sitt försvar, eftersom han fördes akut till sjukhus mitt under rättegången. Det normala, när det gäller så grova brott, är att ajournera förhandlingen. Men hovrätten fortsatte och fällde Yrjö i hans frånvaro.

En sådan anhopning av rättsdefekter låter sig inte förklaras med syrebrist i rättssalen. Det var emellertid inte allt. I en normal rättegång talar knappast avsaknaden av bevis för att den tilltalade är skyldig. Men för Grönfors skull gjorde hovrätten undantag från den regeln. Polisen har inte funnit några blodspår i den bil vari Allan flydde från brottsplatsen. (Kanske letade man dåligt.) Hovrätten använder detta mot de åtalade: Det visar nämligen hur förslagna de är, som inte lämnat några spår efter sig! Ja, så menar man faktiskt. Bristen på bevis bevisar att brottet varit planerat och bilen försetts med skydd av något slag. Inte heller detta påstående kunde Grönfors försvara sig mot, eftersom det dök upp först i domskälen.

Så var god och svälj Hovrätten för Övre Norrlands nya bevisregel: Ve dig om vi hittar blodspår i din bil! Men ännu värre blir det om vi inte hittar några…

I ett utlåtande till Högsta domstolen skriver advokat Jan Södergren att domen ”ger intrycket att domarna haft förutfattade meningar om de tilltalades skuld”.

Högsta domstolen motiverar inte sina avslag. Alltså vet vi inte hur justitieråden kom fram till att det trots allt var okej att döma Yrjö Grönfors ohörd. Men vi vet att kort därefter landade ett närmast identiskt fall på HD:s bord. (En man som insjuknat och som i sin frånvaro dömdes till långt fängelsestraff.) Oacceptabelt, fann HD den gången, och undanröjde domen. (B 3349-09)

Högsta domstolen skall se till att lika fall döms lika. Men i fallet Grönfors godkänner man en skriande orättvisa. Minns läsaren Stureplansmorden i december 1994? Mördaren hade två kumpaner. Det var bevisat att de uppmuntrade honom att hämnas på dörrvakten, att de tillsammans hämtade vapnet, såg det laddas, körde skytten till brottsplatsen, bar geväret åt honom. De dömdes av HD till sex års fängelse för ”medhjälp till grovt vållande till annans död”. Fyra sköts ihjäl, tjugo sårades. I Yrjös och Demetris fall är inget bevisat utom att de på 30 meters håll såg en misshandel. De fick samma straff som männen på Stureplan. Vilket HD fann vara rätt och riktigt.

Vem kan övertyga romerna i Vojakkala om att svensk rättvisa är lika för alla?

Jag fruktar att ingen kan. I december skrev en polisman till JO: ”I den behandling familjen Grönfors utsatts för under en lång följd av år döljer sig en rättsskandal som får allt annat jag hört talas om att förblekna. Om det visar sig att samhällets kontroll-, tillsyns- och korrigeringsapparat inte förmår hantera detta är det om möjligt en ännu större skandal.”

Det är inte någon anonym konstapel i Haparanda som lättar sitt samvete. Det är förre ordföranden i polisfacket, senare länspolismästare Gunno Gunnmo som begär att JO granskar hur polis, åklagare och domstolar behandlat Vojakkalas romer.

Sällan har jag läst en så hög ämbetsman lika förfärad. Gunnmo har läst ett tusental sidor förundersökningar och polisrapporter. Han har funnit omotiverad våldsanvändning mot familjen (vad finns det för skäl att pepparspreja en handikappad kvinna?), godtyckliga gripanden (som inte dokumenterats) och förnedrande tillslag. Han misstänker att polis och åklagare låtit sig bli en del av den mobb som trakasserar familjen. De jagas inte för vad de möjligen har gjort – utan för vad de är. ”Jag är inte familjär med polis- och åklagarkulturen i Haparanda och Kalix men har svårt att tro att man frihetsberövar familjer ur majoritetsbefolkningen på så lösa grunder som man griper, anhåller och häktar medlemmar ur familjen Grönfors.”

Den 15-sidiga anmälan gör gällande att rättsväsendet bidragit till myten om ”terrorfamiljen”. Gunnmo har granskat förundersökningar till tidigare domar och fått misstanken att yngste sonen Demetri dömts på falska angivelser för våldsbrott han inte begått: ”På grundval av en förundersökning som inte bevisar någonting, väcker åklagaren åtal och lyckas få såväl tingsrätt som hovrätt att avkunna domar grundade på påståenden vars trovärdighet inte stöds av någon övertygande bevisning.”

Gunno Gunnmo anser att överfallet på mannen S (som är en ökänd våldsman) måste ses mot bakgrunden av familjens befogade misstro mot polisen. Grönfors skulle inte känt sig skyddslösa mot S om åklagare och polis agerat ”som man kan kräva av rättsväsendet i en rättsstat”.

För misshandeln av S dömdes alltså fem medlemmar i familjen Grönfors till sammanlagt 22 års fängelse. Men nu menar också Gunno Gunnmo att de inte fick en rättvis rättegång. ”Förundersökningen om den grova misshandeln av S är inte objektiv.” Åklagaren har undanhållit domstolen (och försvaret, förstås) ett nyckelvittne som hade kunnat fria Demetri och Yrjö.

En person vittnade för polisen att omedelbart efter dådet berättade både Allan Grönfors och hans syster Hilkka för honom att Allan misshandlat S. Allan, ingen annan. I ett läge då alla misstänkta nekade var detta ett avgörande vittnesmål. Det pekade ut förövaren. Men det lyftes ut ur förundersökningen, och varför? Var det möjligen för att det hind­rade åklagarens uttalade mål att få in hela familjen bakom galler?

Det är bara Agneta Karlsson, då åklagare, numera domare vid Haparanda tingsrätt, som kan svara. Hon fick både tingsrätt och hovrätt med på att familjen Grönfors inte är som andra människor. ”…familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”
Jag kan bara ansluta mig till Gunno Gunnmos uppmaning:

”Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa till rätta om fel begåtts. När det gäller behandlingen av familjen Grönfors finns det mycket att ställa till rätta. Mycket talar för att Demetri Grönfors och Anneli Grönfors nu avtjänar straff för brott de är oskyldiga till och att flera familjemedlemmar väntar på inställelser till straff för brott de inte begått. En fullständigt oacceptabel situation.”

I förra veckan bestämde JO att inte ta upp Gunnmos anmälan. Den granskning han begär är för omfattande, heter det bland annat. Vad återstår när rättsapparaten svikit i alla led? Den frågan måste ställas till riksdagen.

Maciej Zaremba

Hälsningskultur. Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Nu söker Torsten jobb i Nice. Intervjun går utmärkt. Fransmännen tycker att de redan blivit vän med svensken, så de tar avsked på franskt vis.

Men när Torsten känner chefens läppar mot sin kind knuffar han bort honom, sliter en servett från bordet och börjar gnugga det påkyssta stället.

Häpnad och bestörtning. Nej, så ohyfsat folk vill man inte ha på företaget. Då anmäler Torsten firman för diskriminering. Det stod inte i annonsen att han skall behöva vänslas med män.

Vore jag hans advokat skulle jag hävda att Torsten inte velat såra någon. Han upplever faktiskt äckel när han blir kysst av en man. Det är så han blivit fostrad i Kalix. När hans kolleger insett detta kommer de inte att känna sig kränkta. I vart fall kan inte oviljan att hälsa på franskt vis utgöra skälig grund för särbehandling.

Så skulle jag plädera. Men hur skulle DN-kollegan Lena Andersson och SvD:s Sofia Nerbrand döma? Båda klandrar Stockholms tingsrätt, som fann att det var diskriminering när arbetsförmedlingen i Älmhult utestängde en man från praktiken för att han inte tog en kvinna i hand (DN 13/2, SvD 22/2).

De menar att mannens attityd kränker kvinnor. Gör den verkligen det? Om han menat att kvinnan är ett lägre väsen vars beröring skadar hans odödliga själ, då har Andersson och Nerbrand rätt. Han må gå arbetslös. Tolerans betyder inte grönt ljus för intoleransen.

Men när nu mannen tror, i likhet med en del muslimer, att män är födda med djuriska lustar, som hålls i schack genom att de aldrig vidrör en främmande kvinna, då kommer saken i en annan dager. Då är det inte förakt som hindrar handslaget. Det är rädslan. Samt en manssyn som denne muslim råkar dela med en del svenska feminister. Män är djur, remember?

Här invänder någon att jag glömt baksidan av denna moral, som skuldbelägger kvinnan för mannens vilda drifter, varför hon måste döljas och förburkas. Visst är det ett unket och hycklande drag i den kulturen. Det är bara det att vår man saknar makt att tvinga kvinnorna i Småland att skyla håret på det att hans begär inte skall väckas. Och skulle det väckas – so what? Damerna i Älmhult gör ändå som de vill.

Det är det som gör hela skillnaden. Hans sippa hälsningsmoral hör hemma i helt andra maktrelationer. Därför är den harmlös i Älmhult och bör behandlas därefter. Som en kuriositet. Som vår Torsten i Nice.

Maciej Zaremba

FN:s bakgård laglöst land

 

För sex år sedan misshandlade en vit FN-medarbetare en svart kollega med ett järnrör. Maciej Zaremba berättar om en nedtystad rättsskandal.

När vi blir tagna på sängen av omvälvande händelser (som Sovjets fall eller mullornas revolution i Iran) beror det på att ingen rapporterat om det som förebådat sammanbrottet. Alla dessa förskjutningar och sprickor som ägde rum dessförinnan var liksom för små eller för banala för att slå sig fram i nyhetsflödet. Jordskred gör sig i teve. Erosionen som skapade jordskredet gör det inte.

Därför finns det skäl att redan nu berätta om FN-mannen Samson G Mariam. Han är en sådan spricka. Om en dag, vilket Gud förbjude, Förenta nationerna bryter samman och inte ens afrikanska stater skyndar till dess försvar, kommer det som hänt honom förstås på rätt sätt.

I nästan sex år har han väntat i Addis Abeba på att rättvisa skulle skipas. Att han väntat så länge beror på att händelsen inte var nog dramatisk för att noteras utanför Etiopien. Till exempel överlevde Mariam misshandeln. Men hade han dött skulle rubriken ”Vit FN-anställd sparkar ihjäl svart kollega, får reprimand” haft goda chanser att ta sig utanför Afrika, kanske ända till New York.

När Mariam den 28 november 2003 skulle hämta sin bil vid FN-kontoret i Addis ser han en man som slår på bilen med ett järnrör. Mannen är Lawrence Peterson, amerikansk medborgare och FN:s säkerhetschef för Etiopien och Djibouti. Peterson är ond över att Mariam tagit hans parkeringsplats. Därefter ser flera FN-anställda hur Peterson överfaller Mariam med järnröret. När denne fallit till marken fortsätter misshandeln med sparkar, till Peterson övermannas av sina egna säkerhetsvakter.

Mariam tas till sjukhus med krossår i huvudet och ett brutet revben. FN-kontoret i Addis är i uppror. Av en protestlista daterad samma dag och undertecknad av över två hundra anställda framgår att överfallet på Samson G Mariam inte är det första fallet av brutalitet från amerikanens sida. Men den här gången har det dessutom karaktären av offentlig förnedring.
Alltså vänder sig Etiopiens regering till UN Economic Commission for Africa med begäran att utlämna Lawrence Peterson till rättvisan. Han är förvisso FN-anställd med särskild immunitet. Men enligt avtalet mellan FN och Etiopien gäller immuniteten endast handlingar som FN-folket begår inom ramen för FN-uppdraget. Den får inte brukas för att hindra rättvisans gång i vanliga brottmål. Immuniteten är till för att skydda FN:s intressen, inte individernas. Enligt FN:s egna regler skall nu alltså FN i Etiopien be generalsekreteraren i New York att upphäva Petersons immunitet, på det att rättvisan skall skipas.

Sex veckor senare i februari 2004 kommer svaret från Kingsley Y Amoako: Peterson skall inte överlämnas till rättvisan, ty den ”olyckliga incidenten” mellan två FN-anställda inträffade på FN:s parkering och är därför en intern FN-affär som skall hanteras enligt FN:s egna regler. Vad det innebär i praktiken? Att säkerhetschefen blir suspenderad i två veckor samt skriver ett brev till Mariam där han erbjuder sina ursäkter.

Här undrar nog läsaren varför denna artikel kommer så sent. Det beror på att Samson G Ma­riam verkligen litat på FN. Han går inte till medierna, han anlitar i stället en svensk advokatbyrå (Bratt & Feinsilber), som skriver artiga brev till ansvariga instanser, inklusive FN-chefen Ban Ki-moon, i förvissning om att ett så flagrant brott mot FN:s regler kommer att rättas till, bara överheten får reda på fakta. Först när han får det sjunde svaret från New York som rabblar diarenummer men inte ens låtsas ha uppfattat hans begäran ger han upp hoppet och kontaktar DN.

Mariams begäran är att Peterson skall rannsakas för överfallet. Och hans fråga är på vilken laglig grund som FN lät immuniteten skydda en chef från ansvar för misshandel. Det är en fråga som också FN:s bästa vän Sverige har skäl att ställa. Fallet Peterson bildar nämligen prejudikat. Om en FN-man inte kan ställas till svars för överfall på FN-parkering, hur blir det med våldtäkter på FN-kontor och andra övergrepp?

Frågan är inte retorisk. I Addistidningen Reporter (15 feb 2004) berättar etiopiskor anställda hos FN (anonymt) att deras anmälningar av sexuella övergrepp avskrivs utan utredning. ”Omöjligt att bevisa”, hette det. Misshandeln av Samson G Mariam var bevisad bortom varje tvivel, men förövaren gick fri med hänvisning till samma immunitet som dessa kvinnors chefer också åtnjuter. Man behöver ingen fantasi för att inse vilket rättslöst ställe United Nations’ Economic Commission for Africa i Addis Abeba blev för infödda kvinnor efter detta beslut. Blev de antastade på gatan kunde de gå till polisen. Blev de ofredade på FN-kontoret fanns ingen att vända sig till.

Maciej Zaremba

 

« Older posts Newer posts »

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑