För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.
Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. “Nåjo”, lär finländaren ha svarat, “int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.
Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.
Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: “Världens bästa skola”.
Någon däremot?
Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. “Jag vill buga djupt för våra lärare”.
Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.
Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: “Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.
Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.
I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?
Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.
Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?
Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.
Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om “förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.
Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.
Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?
Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av “förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.
I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.
Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att “reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.
Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.
Landstinget i Uppsala ansåg sig ha rätt att släppa in underhållningsteve på akutmottagningen. Här följer tre artiklar om rättsprocessen som följde.
DN 2013-11-25.
I dag inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien “Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.
Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.
Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.
Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. “Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. “Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.
Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var “Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).
Över 300 000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?
Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.
Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett “jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.
I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle “i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte visat upp en enda.
Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.
Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, “så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.
Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.
Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.
Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.
Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.
Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. “Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”
Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.
Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.
Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.
Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:
Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. “Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som “Knäppa Klipp”, “Bitch” eller “Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.
Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättigheter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.
Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vårdetiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till “produkter” och sjukhus till “producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.
På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka “försäljning av vård”, stod det på hemsidan.
Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 70 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.
Maciej Zaremba
När medborgaren förlorade rätten att dö i fred
DN 2014-01-12
Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.
När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.
Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv’” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.
Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:
Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.
Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.
Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.
Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.
Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.
Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.
Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?
En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.
Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.
Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.
Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.
Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.
Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.
För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.
Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).
Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var?
Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.
Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?
Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.
Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.
Domen skall överklagas. Fortsättning följer.
Maciej Zaremba
P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.
Domarna vid Uppsala tingsrätt reagerade på kritiken den 16.01.14
I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1).
Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet. Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.
Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.
Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.
Maciej Zaremba
Fotnot: Den 26 november 2014 ändrades tingsrättens dom av Svea Hovrätt. Ur pressmeddelandet:
Svea hovrätt finner att Landstinget i Uppsala län (Landstinget) är skadeståndsskyldigt till anhöriga till filmad patient. Hovrätten förpliktar Landstinget att betala skadestånd med 20 000 kronor vardera till de anhöriga till den patient som filmades vid en TV-inspelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att Landstingets anställda vid inspelningen röjt sekretessbelagda uppgifter och därmed gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt. Hovrätten konstaterar att anhöriga genom brottet kränkts på ett sådant sätt att de har rätt till skadestånd av Landstinget, som är ansvarigt för sina anställda. Tingsrätten avslog de anhörigas begäran om skadestånd på den grunden att de som lämnat de sekretessbelagda uppgifterna omfattades av bestämmelserna om meddelarfrihet i Yttrandefrihetsgrundlagen och att det därför saknades möjlighet att ingripa mot uppgiftslämnandet.
Hovrätten gör en annan bedömning. Hovrätten konstaterar att TV-inspelningen skett med Landstingets samtycke och under dess ansvar och kontroll. Det faktiska ansvaret är spritt i organisationen. Det grundläggande ansvaret för att sekretessbelagda uppgifter röjts vid inspelningen ligger enligt hovrätten i hög grad på arbetsgivaren, dvs. Landstinget. Röjandet av de sekretessbelagda uppgifterna får i den belysningen sägas ha skett på ett sätt som är att jämställa med att det skett på Landstingets vägnar. Under dessa förhållanden anser hovrätten att bestämmelserna om meddelarfrihet inte hindrar att arbetsgivaren, Landstinget, blir skadeståndsskyldig.
I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den svenska högskolevärldens nya affärsmoral.
Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.
Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att “yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. “Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.
De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.
Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.
Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med “felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.
Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.
Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.
Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.
Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon “visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? “Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han “intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? “Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn “länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.
Då rektorn menar att ansvaret för hennes beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för-söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon “betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.
Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat “vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn “starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon “ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.
Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men “vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”
“Så sanslöst, så omdömeslöst… Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: “inga ännu…”
Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? “Ja, men utan namn.”
Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.
På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en “tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.
Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: “När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”. För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa “icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.
Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? “… om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”
Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få “ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.
Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.
Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. “Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.
Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.
Maciej Zaremba
P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. “Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.” Mer läsning:.
“Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet”. Ds 2013:49.
Elin Sundberg: “Autonomireformen – vad hände med det kollegiala styret?”. C-uppsats, Uppsala 2013.
Shirin Ahlbäck Öberg: “Organisering av autonomi och universitetet som idé”. I “Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg”. Uppsala 2011.
Henrik Björck: “Om kollegialitet”. SULF: skriftserie 2013.
Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan: ○ “Hierarkiskt beslutsfattande”. Sydsvenskan 22/2. “Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen”. DN 22/10. “Självständighet blev toppstyrning”. Upsala Nya Tidning 1/3.
Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld. Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.
Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?” Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”
Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.
Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.
Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.
Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.
Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.
van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.
Maciej Zaremba
Källa: Resningsansökan i fallet Zelmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.
Van det Kwast har kört i diket
DN 2012-10-23
För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.
Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.
Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”
Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.
Maciej Zaremba
Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se
Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se
med Göran Lambertz och Christer van der Kwast hösten 2012
Domarna abdikerade från sin uppgift
DN 2012-09-10.
Orsaken till rättsskandalen Quick finns inte i lagböckerna. Den finns i de lagfarnas huvuden, skriver Maciej Zaremba.
Låt mig inleda denna betraktelse över Quickaffären med en trivial iakttagelse. Om framlidne Hannes Råstam ertappats med en bråkdel av de missgrepp och manipulationer som myndighetspersoner begått ostraffat i fallet Thomas Quick, hade han varit slut som journalist och bortom förlåtelse. Det säger något om den grävande journalistikens villkor. Men vad säger det om vårt rättsväsen?
Quickfallet är ingen rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Många menar att han som justitieråd borde ha hållit tand för tunga i denna affär. Jag är av en annan uppfattning. Lambertz inlägg har alltid ett högt förklaringsvärde, också när han ser ut att motsäga sig själv. Ja, kanske i synnerhet då.
Varför är Quickaffären ingen rättsskandal enligt Göran Lambertz? Många har tolkat hans inlägg som att han fastnat i övertygelsen att Quick begått åtminstone några av de brott han sedermera friats från. Det kan verka så, men det är inte vad han skriver. Jag tror att Göran Lambertz försöker få oss att förstå att i vår rättskultur kan ett domslut som i sak är helt åt helvete (fäller en oskyldig) samtidigt vara oklanderligt ur domarens synpunkt.
Jag är inte säker på att han också önskar att vi skall acceptera detta. Men jag vet att han talar för många domare. Och genast får han medhåll (på Newsmill) av en nämndeman vid Stockholms tingsrätt. Också denne har lusläst dessa domar och liksom Lambertz inte funnit några fel i domarkonsten. Inga beklagliga avsteg från någon regel eller rättsprincip. Feldömt förstås, man fällde av allt att döma en oskyldig. Men helt korrekt i övrigt. Nämndemannen menar att de som fällde Quick ”kan sova gott om natten”.
Jag fruktar att Göran Lambertz och denne nämndeman har rätt på denna punkt. Dessa sex tingsrätter bar sig inte påtagligt sämre åt än en genomsnittlig svensk domstol. Och troligen sover rådmännen också gott om natten. Det är det som är kärnan i rättsskandalen Quick: att åklagarens alla manipulationer troligen hade passerat vid varannan svensk tingsrätt. Men knappast vid särskilt många tyska eller brittiska.
Orsakerna till denna skillnad hittar man inte i lagböckerna. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.
De domslut som jag själv genom åren kommit att ifrågasätta (i DN, i Moderna Tider och i Juridisk tidskrift) uppvisade alla samma mönster som domarna mot Quick. Om ett skeende framstod som obegripligt, ett motiv osannolikt, ett sammanhang dubiöst, gjorde domarna ingenting för att försöka skingra dimmorna. Som om det inte varit deras ansvar. Så lyckades tingsrätten i Kodemålet (1995) bortse från det faktum att mördarna var nazister och i fallet Vojakkala (2009) att förövaren samtidigt var ett offer för rasistiska trakasserier. I bägge fallen stod dessa omständigheter i öppen dag, men eftersom åklagaren re- spektive försvaret inte gjorde någon stor sak av dem, valde domstolen att blunda för just de omständigheter som kastade ett förklarande ljus över det till synes obegripliga som skedde.
Man kunde säga att dessa domare reducerade rättegången till en match mellan åklagaren och försvaret, men tog själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerade från uppgiften att självständigt döma i målet. De nöjde sig med att poängsätta parternas arbete. Sju – tre till åklagarsidan, det gör skyldig.
Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag. Att de spelade falskt? Det var tydligen inte domstolens problem.
Den ovan citerade nämndemannen sammanfattar pingisdoktrinen mycket väl: ”Det är inte domstolens uppgift att utröna sanningen”, vill han mena. Det är endast att bedöma om det som åklagaren påstår är styrkt bortom rimligt tvivel.
Så låt oss se vad det innebär i praktiken. Sanningen i Quickaffären – det har vi snart åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna. Menar verkligen jur kand och nämndeman Magnusson i Stockholms tingsrätt att det ligger utanför domstolens uppdrag att kontrollera åklagarens uppgifter?
Det är precis vad han menar. Han tror rent av att han har lagen på sin sida. Han håller det för både osannolikt och orimligt att någon domstol ”i ett västerländskt land” på egen hand skulle ifrågasätta – eller ens granska – åklagarens uppgifter när nu försvaret inte gjorde det. Så när nu sex domstolar blivit förda bakom ljuset har de själva ingen skuld i saken.
Jag är rädd att varannan av våra domare skulle skriva under. I så fall har vi redan halva förklaringen till hur Quickskandalen blev möjlig. Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…” Vilket uttolkas på följande sätt:
”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.
Det är nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som håller i pennan. Sammanhanget är spöklikt. Det är rapporten ”Felaktigt dömda” från 2006, föranledd av elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff friats efter resning. Likheterna med Quickmålen är bara alltför många. Rapportens slutsatser mynnar ut i en förödande kritik av domstolarna, som inte levt upp till sitt ansvar: låtit sig duperas av väckelseterapeuter som producerade minnen av övergrepp vilka bedömdes väga upp avsaknaden av teknisk bevisning, inte reagerade på uppenbara motsägelser i åtalen, accepterade ”spekulativa bedömningsgrunder”. Hela utredningen var en plädering mot reduceringen av dömandet till teknik och för juridiken som humanistiskt konsthantverk. Här fanns det ingen plats för skruvade ursäkter. Det som var uppenbart feldömt kunde inte vara juridiskt korrekt.
Det var på justitiekanslern Göran Lambertz uppdrag som Axberger lett arbetet med denna utredning. Den väckte mycket ont blod i domarskrået och skaffade Lambertz ett regemente av pålitliga fiender. Så här frankt har ingen kollega kritiserat dem tidigare. Jag skrev den gången att det var en historisk utredning, ett traditionsbrott: ”Man får säga att Göran Lambertz valt omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel.” (DN 13/1 2007)
Fem år senare, när hans ställs inför ett liknande haveri, reagerar han precis tvärtom. Nu tycks Göran Lambertz redo att låta sig hudflängas för rättsstatens skamfilade sak. Inkonsekvent verkar det och obegripligt, men knappast opportunt. Jag minns en filosof som menat att verklig integritet inte kan upprätthållas utan en smula arrogans: olusten inför flocken. Men har man otur tar arrogansen över vid helt fel tillfälle.
Kanske är det så. Dumt av mig att spekulera. Bättre då att säga att även denna gång, när Lambertz av okänd anledning valt att helhjärtat försvara en ohållbar ståndpunkt, bidrar han till att skapa klarhet. Han demonstrerar hur orimligt man måste resonera om man vill fria de domstolar som fällde Thomas Quick.
Maciej Zaremba
Göran Lambertz svarade på denna artikel den 18/9. Nästföljande text är replik på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av denna text, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se
DN 2012-09-28
Maciej Zaremba: Lambertz vill hålla ifrån sig rättsväsendets systemfel
I sin replik på min artikel ”Domarna abdikerade från sin uppgift” (10/9) vidhåller Göran Lambertz sin uppfattning att ifall Quick-affären alls är en skandal av något slag, så är det journalisterna, inte rättsväsendet som skall skämmas (18/9). Svårt att svara på, då Göran Lambertz inte förklarar närmare vad han menar med detta. Men han ställer en direkt fråga, och den skall jag svara på.
I min artikel klandrade jag de sex tingsrätterna som funnit Bergwall/Quick skyldig till åtta mord för att de aldrig synade hållbarheten i åklagarens bevisning. Hade de gjort det, vilket rättegångsbalken kräver, hade de nog upptäckt att åklagaren spelade falskt.
Hur vet Zaremba att åklagaren spelade falskt, frågar Göran Lambertz.
Så här, till exempel. Året är 1994. Quick, som ännu heter Bergwall, har erkänt att han mördat och styckat en pojke som försvunnit från Piteå 1976. För att försöka styrka Bergwalls erkännande frågar därför polisen hur pojken var klädd.
Kavaj, minns Bergwall/Quick. Det är helt fel, pojken hade en skinnjacka. Här måste förhörsledaren Seppo Penttinen ha sett besviken ut, ty snart börjar Bergwall mumla att han nog ”förväxlat” plaggen. Låt mig återge vad som sedan hände:
Förhörsledaren: ”Mmm. Vad förväxlar du med i så fall då? Alltså om-om alternativet inte är en kavaj vad kan det vara i stället då tycker du? Har du någon association eller nåt sånt där som… nåt annat klädesplagg?”
Bergwall: ”Ja-aa.”
Förhörsledaren: ”Vad är det för nånting i så fall?”
/Tystnad längre stund/.
Förhörsledaren: ”Om vi tar det bara som en association. ”
Bergwall: ”Nja, då blir det ju…”
Förhörsledaren: ”Mmm. ”
Bergwall: ”Kavaj…associerar lite grann – ohörbart -.”
Förhörsledaren: ”Mmm. Alternativet då om det inte är kavaj, det är ju jacka menar du? Kan du säga någon färg på den?”
Det är inte första gången det händer. Gång på gång lägger åklagaren och förhörsledaren ord i munnen på Bergwall. Det kan handla om de påstådda offrens klädesplagg, om tillhyggen och verktyg han skulle ha använt, om vägen till brottsplatsen, till och med namn på påstådda medhjälpare som han så småningom pekar ut. När Bergwall har svårt att minnas vad man kommit fram till skriver han ned det på ”en fusklapp” (framgår det av förhöret den 9/5 1994).
Falskspelets andra steg tas i rättssalen när samme förhörsledare vittnar att uppgifterna (om jackan, till exempel) ”lämnades helt spontant”, att Bergwall/Quick omöjligen kunnat få dem från någon annan samt att det som han säger i domstolen stämmer mycket väl med vad han sagt under förhören.
Och vad skall man kalla den omständigheten att åklagaren bokstavligen gömt undan tretton pärmar med vittnesförhör som jävade Bergwalls/Quicks berättelser? De begravdes så djupt att varken tingsrätterna som fällde eller justitiekanslern Lambertz som år 2006 granskade domsluten hade en aning om att dessa förhör ens ägt rum. De var inte diarieförda, inte omnämnda i någon förundersökning, inte arkiverade med det övriga materialet. De återfanns 2009 i Seppo Penttinens ägo, som först förnekade för poliskollegerna att de fanns. Hur rättstjänarna visste att det var hos Penttinen som de skulle leta? Det fick de veta av journalisten Hannes Råstam.
Jag kallar det att spela falskt.
Åklagarna Bengt Landahl och Christian Augustsson (som begärt resning i fallet Zelmanovitz respektive fallet turistparet i Appojaure) kallar det att lämna felaktiga uppgifter till rätten. Dessa rättstjänare skriver på ämbetsmålet, som inte känner till orden ”vilseleda” eller ”manipulation”. Menar man ”helt skandalöst” skriver man ”högst anmärkningsvärt”. Alltså läser vi att de ledande frågorna ”kan uppfattas som att det funnits en avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som varit mer anpassade för ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp”. Slutsats: Rätten har ”bibringats en felaktig uppfattning”.
”Att spela falskt” har som bekant två betydelser. Också den musikaliska gäller för fallet Quick. Vi vet nämligen inte om psykiatrikerna på Säter, förhörsledaren och åklagaren hade för avsikt att vilseleda domstolarna, eller om de bara råkade vara dilettanter som inte mäktade spela annat än falskt. Men om en handfull inkompetenta individer kan snurra upp sex tingsrätter plus justitiekanslern, måste det vara något fel på rättsväsendets gehör.
Det var vad jag antydde i min artikel. Att Quickaffären avtäcker ett systemfel: Våra domstolar tar inte ansvar för brottsutredningens kvalitet.
Tänk tanken att utan en enda individs insatser, utan Hannes Råstams maniska grävande, hade rättsväsendet inte förmått sig till att låta ompröva Quick-domarna – och ni inser allvaret i situationen. Jag får intrycket att det är just denna insikt som Göran Lambertz många inlägg går ut på att hålla ifrån sig.
Maciej Zaremba
Också åklagare Christer van der Kwast reagerade på min analys.Nästföljande texter är repliker på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av dessa, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se
Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor
DN 2012-10-11.
Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld.
Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.
Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?”
Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”
Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.
Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.
Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.
Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.
Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.
van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.
Maciej Zaremba
Källa: Resningsansökan i fallet Zelmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.
DN 2012-10-23.
van der Kwast har kört fast i diket
För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.
Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.
Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”
Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.
Maciej Zaremba
Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se
Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se
NORGE HAR GJORT DET, och Island, liksom Kanada och Australien. Erkänt övergreppen och betalat ut ersättning till barn som misshandlats på statliga och kommunala barnhem. I våras kom den svenska utredaren Kerstin Wigzell fram till samma ståndpunkt.
I SOU 2011:9 “Barnen som samhället svek” föreslår hon, förutom en ceremoniell ursäkt från staten – en ekonomisk ersättning till offren. “Lidande kan inte gottgöras med pengar”, resonerar Wigzell, men ersättningen har i dessa fall ett tungt symboliskt värde. Den ger “den skadedrabbade en bekräftelse på det lidande han eller hon upplevt genom kränkningen”: Vidare är ersättningen ett sätt för staten att återuppbygga legitimiteten, läs återskapa förtroendet för berörda myndigheter. Och slutligen:
Vanvårdsutredningen, som intervjuat hundratals av barnhemsbarnen, har återuppväckt svåra minnen och trauman, vilket faktiskt spätt på statens skuld till dessa människor och väckt en stark förväntan på upprättelse. Som knappast blivit svagare av att alla andra stater som utrett liknande misshandel lagstiftat om ersättning till offren.
“En utebliven ersättning i Sverige skulle därför kunna uppfattas som att de vanvårdade blev utsatta för ännu ett svek av samhället”, skriver utredaren.
I LÖRDAGS KOM regeringens beslut. Det blir ingen ersättning. Skälet? Att ersätta dem som misshandlades på institutionerna åren 1920-1980 (som utredningen gällde) skulle vara orättvist mot andra barn, som misshandlades senare men som man inte utrett och inte heller tänker utreda, meddelade minister Maria Larsson.
Hade ministern sagt att frågan om ersättning stupat på bevissvårigheter eller på att Sverige är ett fattigt land, hade det funnits något att diskutera. Men argumentet som hon anförde kan inte diskuteras. Det kan nog bara gendrivas med vigvatten.
“Akta dig för människor som åberopar ‘rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. “Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.
Ja, faktiskt. När Hitlers soldater emellanåt anfäktats av medkänsla och velat skona någon dömd till förintelse blev de inte bestraffade i första taget. I stället vädjade befälet till deras rättskänsla. Det vore orättvist mot de redan mördade om några dödsdömda fick leva, helt godtyckligt, bara för att en soldat inte kunde förmå sig. Det påstås att argumentet gick hem.
Känns exemplet för drastiskt? Nåväl, jag hör en sverigedemokrat förklara att felet med asylrätten är att den ökar orättvisan i världen. X beviljas asyl, men Y, som har det sjufalt värre, har inte haft en chans då han inte ens kunnat fly. Rena lotteriet, ovärdigt en rättsstat. Det enda rättvisa är därför att slopa asylrätten. Logiskt, inte sant? Med sådant bruk av “rättvisa” kan den som vänder nödlidande ryggen uppfatta sig själv som mer rättskaffens än den som räcker ut en hjälpande hand.
Men han hade rätt i beskrivningen, sverigedemokraten. Rättfärdigheten är alltid orättvis, eftersom den är så sparsamt förekommande.
Från den synpunkten är varje framsteg för historisk rättvisa i någon mening ojuste mot några, just för att den är ett framsteg. Liksom den gode samaritens ingripande var ett fall av särbehandling. Och orättvist, förstås, mot de rånoffer som inte råkat komma i hans väg.
Kristdemokraten Maria Larsson menar alltså att det skulle diskriminera några ännu ej kända offer för barnavården ifall de kända och grundligt utredda tillerkändes en ersättning. Att neka dessa misshandlade en upprättelse framstår närmast som ett tvingande rättvisekrav, tycks hon mena. Var och en får syna detta resonemang på eget sätt. Jag gör det med luktsinnet. Sötmandel på ytan. Det kan vara vitsippan. Men från djupet stiger det svavel.
Det finns ett annat skäl att larma över detta beslut. Kerstin Wigzell fick regeringens uppdrag att utreda ersättningen till dem som drabbats åren 1920-1980. När nu regeringen hävdar att själva tidsavgränsningen är ett hinder för att lagstifta om ersättning, betyder det att Wigzell genomfört en utredning som varit bortkollrad på förhand. Ett skuggspel.
Det blir öppet för spekulationer. Var det för att vinna tid, så att några av de misshandlade hann lämna jordelivet? Eller vad? Utredaren blir mot sin vilja inskriven i ett manipulativt scenario. Vilken seriös person vill framdeles sätta sitt anseende i pant hos en regering som behandlar utredare på det sättet?
Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu rätar lärarna på ryggen. Maciej Zaremba summerar den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.
Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu rätar lärarna på ryggen. I dag summerar Maciej Zaremba den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.
Försäljningen av klassiska skolbänkar skjuter i höjden, meddelas det från Tranås. Inget konstigt med det, menar försäljaren Stig Bjelkered. Bänken är en praktisk möbel och skolbarn har alltid gillat att ha sina pinaler under eget lock. Men i tjugo års tid låg tillverkningen nästan nere. Det hette då att bänken ”inte tillhörde den moderna pedagogiken”. Bjelkered minns hur han blivit utskälld av en makthavare från Skolöverstyrelsen, som helst velat förbjuda hans produkt.
När pedagogiska dispyter hamnar på möbelnivån är det tecken på att ideologin fått överhanden över förnuftet. Eller att någon sorts väckelse varit framme. Just nu pågår kampen om katedern. Skolministern vill fylla begreppet med ett sympatiskt innehåll och verkar få halva lärarkåren med sig. Katederundervisning är fint, menar Lärarnas riksförbund, den står för en lärare som kan sin sak, vågar ta plats och behärskar konsten att lotsa eleverna mot nya insikter. Inom Lärarförbundet däremot jublar ledningen skadeglatt. Katedern står för Caligula, så nu bevisar Björklund och adjunkterna hur omoderna och reaktionära de är.
Har debattläget klarnat? Snarare tvärtom.
Jag tror med Sigbrit Franke (DN 31/5) att katederdebatten är föga konstruktiv. Denna möbel är så starkt förknippad med en auktoritär figur som drillar sina lärjungar att det är utsiktlöst och förvirrande att försöka fylla begreppet med ett helt annat innehåll. För övrigt är det nästan bara aktioner nedifrån som kan konvertera ett smädesord till något neutralt. Förvandlingen av ”bög” är det bästa exemplet. Det låter sig knappast göras från en maktposition.
Att den symboliska striden om katedern är mindre lyckad betyder inte att den saknar grund. Det framgår inte minst av reaktionerna på min artikelserie ”Hem till skolan”. I ett av reportagen lade jag ut ett bete för att få syn på vad ”katedern” symboliserar i skolvärlden. Jag skildrade entusiatiskt en svensklektion där läraren, genom att provocera klassen med Njals saga, fick eleverna att upptäcka litteraturens källor. Det var så långt från lärarmonolog som man kunde komma. Därefter anmärkte jag att för somliga pedagoger framstår även sådana lektioner som avskräckande exempel på ”katederundervisning”.
Och se, genast blev det napp. Högstadieläraren Fredrik Karlsson anmälde sig frivilligt för att bekräfta min misstanke (DN 11/5). ”Jan Björklund och Maciej Zaremba tycks ha svaret klart. Läraren skall stå i katedern och leverera mätbar kunskap och disciplin.”
Nu råkar det vara så att på fem långa artiklar nämndes ordet ”katederundervisning” denna enda gång, och inom citationstecken dessutom. Men tydligen räckte det med att reportern skrev uppskattande om en lärare som ställde sig framför klassen, hade en struktur och en plan för sin lektion, för att Fredrik Karlsson skulle hissa pestflaggan. Hans reaktion illustrerar det ideologiska missbruket av begreppet ”katederundervisning”. Det har av budgetmedvetna skolledare använts för att marginalisera eller rent av mobba ut ämneskunniga lärare som vägrat ersätta lektioner med ofokuserade grupparbeten. Jag påstår inte att Fredrik Karlsson deltagit i den trafiken. Men hans reaktion gör det lättare att förstå varför Lärarnas riksförbund utnämnt katedern till ”Årets möbel”.
Som redan antytts är det ingen bra idé att låta bohaget symbolisera pedagogiken. Det är redan för många symboler och slagord i skoldebatten, som förvirrar och söndrar mer än de förklarar. Exempelvis deklararer Fredrik Karlsson att i hans skola är det inte läraren utan eleverna som gör jobbet. ”Det är inte lärarna som ska svara på frågorna, vi ska ställa dem.”
Hur skall man veta vad det betyder? Ur skägget på professor Sven-Eric Liedman kunde det betyda avancerad seminarieundervisning. Men ur munnen på ett kommunalråd i Kävlinge är det grönt ljus för att låta slöjdläraren hålla tysklektioner eller rent av ersätta läraren med en uppkoppling. ”Elever skall ta ansvar för sitt eget lärande”, kan det heta, och betyder att det inte är så noga om läraren behärskar sitt ämne eller om hon ens är lärare.
Detta är också min starkaste invändning mot Sven-Eric Liedmans inlägg i denna debatt (27/4) . Liedman tycks helt omedveten om att retoriken kring den dialogiska pedagogik som han företräder har kidnappats av kamrerssjälar som önskar göra lärarna utbytbara och skolan mera lik en fabrik. Och han tycks lika ovetande om att det ”Barnupprop” som han undertecknat är gefundenes Fressen för en del kommunekonomer vars enda idé om skolan är att den skall kosta så litet som möjligt. Det står ju där att det är barnfientligt med ”lärarcentrerad undervisning”. Det är det enda de vill höra. Där står det också att det är mer rätt med ”elevaktivt lärande”. Javisst! Då behövs ju inte läraren – eller så kan hon vara vem som helst.
Sven-Eric Liedmans tanke svävar så högt över skolans realiteter att den har svårt att ta till sig omständigheter som inte stämmer med hans karta över gängse konflikter. Där jag skildrar en motsägelsefull verklighet klandrar han mig för att brista i konsekvens.
Men verkligheten är inte konsekvent, bäste professor Liedman, och jag är ingen ideolog för vilken det måste gå ihop. Jag är reporter, låt vara med analytiska pretentioner. Jag blir inte nervös och håller för öronen när jag hör progressiv retorik legitimera nedmonteringen av skolan. Jag blir nyfiken på vad för slags korsande intressen som åstadkommit denna rara rockad.
Redan i den andra artikeln varnade jag känsliga personer för att den här historien är en utmaning för det sunda förnuftet. Hade jag då kunnat läsa Hans Albin Larssons utmärkta skolhistoria ”Mot bättre vetande” (utkom först häromveckan) hade jag skrivit att vill man förstå skolutvecklingen är nog kaosteorin ett bättre instrument än ideologiska modeller. Exempelvis beskriver Larsson skolans sönderfall i termer av en symbios mellan progressiva pedagoger och kommunekonomer: ”De förra fick frihet att lansera sina käpphästar mot att de gav vetenskaplig legitimitet åt de senares krav på borttagande av skolans kvalitetsregler.”
Det heter att gentlemän kan strida om idéer, men de tvistar inte om fakta. Därför har jag ingen sak med Sven-Eric Liedman, vars idéer om hur skolan bör vara liknar mina egna. Jag delar också hans misstro mot idén att definiera kunskap som sådant som kan graderas på en skala. Men låt mig bara räkna upp de fakta som jag tycker att han borde ha noterat innan han fastslog att den svenska skolutvecklingen inte är något unikt, varför mitt larmande saknar grund och måste tolkas som en del av en internationell kampanj av något slag. (I avvaktan på upplysningen om hur DN rekryterats till kampanjen tröstar jag mig med att vara i gott sällskap. Enligt ”Barnuppropet” ingår också regeringen och oppositionen i samma onda anslag.)
Häromveckan skulle jag redogöra för svenska skolreformer inför en forskare med ovanligt god överblick. Han är amerikan, bor i Centraleuropa och arbetar åt EU. Jag började med kommunaliseringen, fortsatte med skolpengen, det fria skolvalet, den fria etableringsrätten, lärarutbildningens omvandling, vidare med att staten släppt kraven på timplaner, läromedlen samt lärarbehörigheten. Han avbröt mig redan halvvägs. ”Vänta, låt mig gissa: Ni har betygsinflation och lärarna flyr yrket, right?”
Konstigare är det inte. Men denne forskare trodde inte sina öron när han hörde resten. Som att det på årtionden inte skett någon central kontroll av vad skolorna lyckas lära ut eller att elevernas läsförmåga inte testats förrän i puberteten. Så låt mig bara försäkra Liedman att sannolikt har ingen annan skola utsatts för så genomgripande, ogenomtänkta och så elakt samverkande reformer som den svenska. Förklaringen till våra haverier finns inte i ideologiska kampanjer eller i globala trender (med undantag av new public management som förutsätter att skolan kan rattas enligt samma regler som gatukontoret). Tvingas jag i en mening inringa det hemmagjorda i skolkrisen så är det att skolan nästan i ett slag befriades från de flesta kvalitetskrav – och samtidigt gjordes till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Ingen humanverksamhet kan överleva en sådan behandling med hälsan i behåll.
Vad är oumbärliga ”faktakunskaper”? Det vore bra om man kunde uppnå konsensus om den saken eftersom inget begrepp tycks mera händigt att drämma i huvudet på oliktänkande. Fredrik Karlsson är stolt, skriver han, över att hans skola lämnat den syn på kunskap som är fixerad vid ”fakta”. Ännu ett slagord av det meningslösa slaget. Skotten i Ådalen är en sorts faktum, liksom att Lofsån flyter ut i Ljusnan. Vilket har hans skola övergivit? Jag vill inte veta svaret. Jag vill bara få Karlsson att inse det fåfänga i svepande påståenden om odefinerade begrepp.
Sven-Eric Liedman å sin sida slår fast att jag lider av en ”ytlig syn på kunskap”. Jag minns inte att jag skulle ha blottat min kunskapssyn för professor Liedman, så jag kan bara ana hur han lodat dess oansenliga djup. Återigen misstänker jag att det som skiljer oss åt inte är synen på vad som är nödvändiga fakta, utan insikten om hur det ligger till i våra skolor. Så låt oss testa den saken.
Att staden Nürnberg ligger vid floden Pegnitz är en både ytlig och ganska överflödig kunskap. Det är något som man kan slå upp vid behov. Därom är vi säkert överens. Men säger någon ”Visst, Hitler var en katastrof, men Nürnberglagarna var rätt bra”, är det inte läge att fråga: ”Vad sade du? Norn … Hur stavas det? Får jag låna din Iphone?”
Men se, också detta är ren faktakunskap och rätt så ytlig, det medges. Men helt oumbärlig. Man behöver ett tusental liknande referenser för att att kunna agera medborgare i realtid: kollektivavtal, jakobiner, socialdarwinism, grundlag, permittenttrafiken, fascism (icke att förväxlas med nazism), Hiroshima, jäv, inkvisition, Jalta, mened och häktning (icke att förväxlas med gripande), Song My, förundersökning, populism, karensdag, evangeliet, förtal, Vichy, bidragsförskott, ramadan, ofredande, Luther, näringsförbud, Nasaret och Mecka, chauvinism (icke att förväxla med patriotism), liksom bötesföreläggande, Gulag, tystnadsplikt och villkorlig dom.
Liedman har nog inte uppmärksammat att det är på denna elementära nivå som det brister numera. Därför misstänker han folk som efterlyser baskunskaper, utan vilka man inte ens kan tänka historia eller samhälle, för att vilja korvstoppa ungdomen med styckegods ur Nordisk Familjebok.
Det meddelas från World Values Survey att var fjärde svensk student är beredd att låta Sverige styras av en stark och odemokratisk ledare. Den pessimistiska tolkningen är att ungdomen tänkt igenom saken och funnit att diktatur kunde vara bra. Min (optimistiska) tolkning är att de inte förstod frågan. När de hörde ”stark ledare” tänkte de kanske på Anders Borg. Han ser ganska biffig ut. Tre av DN slumpmässigt utvalda studenter påstod att de inte visste vad demokrati var, det har inte talats om sådant i skolan. Kanske hade de fått i uppgift att söka den kunskapen själva, men hittade inte?
Om Sven-Eric Liedman tycker att detta är en ”anekdotisk evidens” föreslår jag att han ställer sig utanför ett gymnasium och frågar ut eleverna om vad meddelarfriheten är för något. Dock är det ju en av de mest grundläggande rättigheterna, så det kunde vara värt försöket. Ett förhandstips: Helt nyligen tillfrågades 1 000 grundskollärare om samma sak. 710 av dem hade inte en aning.
Här tänkte jag sätta punkt. Men det hade varit fel med slutackordet i moll. Vårens debatt visade inte minst att i skolfrågor är det särskilt lätt att människor talar förbi varandra. Detta är faktiskt en god nyhet. Då står kanske kombattanterna närmare varandra än de tror. Vidare: Lärarna rätar på ryggen och från Sveriges kommuner och landsting är det knäpptyst. Det finns skäl till försiktig optimism.
Maciej Zaremba
Stig Bjelkered på Tranås skolmöbler har intervjuats i tidskriften Chef & Ledarskap, nr 3/11. Hans Albin Larsson: ”Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria.” SNS Förlag, 2011. Undersökningen av lärarnas kunskaper om meddelarfriheten gjordes av Skop på uppdrag av Lärarnas Tidning, maj 2011.
I måndagens DN kritiserar Lärarförbundets ordförande EvaLis Sirén mitt sätt att tolka förbundets medlemsstatistik. Utan att gå in på de uppgifter jag refererar hävdar Sirén att de är felaktiga eller rentav ett falsarium. Låt mig påminna vad det handlar om. Jag skrev (DN 12/4) att Lärarförbundets medlemsbas gör det omöjligt, även om man ville, att slå vakt om lärarens integritet.
Sedan 2007 kallar Lärarförbundet (LF) alla sina medlemmar som arbetar i någon skolform eller på daghem för lärare. Vad dessa har för utbildning kan förbundet inte svara på. Henrik Westerman på LF upplyser mig om att den uppgiften är frivillig när man söker medlemskap i Lärarförbundet.
Lärarförbundet har en ovanlig medlemsstruktur också i så måtto att man organiserar arbetsgivarrepresentanter. Det vill säga skolledare, 6000 till antalet, enligt LF.
Sedan skolan kommunaliserades har det blivit allt vanligare att förskollärare och fritidspedagoger befordrats till rektorer över grundskolor och till och med gymnasier. Enligt Skolverket befinner sig för närvarade cirka 300 förskollärare i rektorsutbildning. Man får anta att åtminstone en del av dem är medlemmar i Lärarförbundet.
De förväntas alltså utöva pedagogiskt mentorskap över lärare som har en högre och mer specifik utbildning än de själva – därtill på nivåer där de inte är behöriga att undervisa. Jag har inte sett Lärarförbundet protestera mot denna utveckling.
Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.
I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.
Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.
Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella
Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.
Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.
Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.
Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.
Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.
1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.
I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.
Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.
Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.
Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …
Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.
I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.
Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.
Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.
Maciej Zaremba
Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Katarzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.
Strax före valet begärde en svensk kommunpolitiker att polisen skulle avhysa franska romer. Le Monde rapporterade men svenska riksmedier teg. Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge.
När bara tolv dagar återstod till valet ringde kommunalrådet till lokaltidningen. Det var en nyhet han ville få ut. Nämligen att han bett polisen avhysa en grupp fransmän som ställt sina dyra husvagnar på kommunens parkering. Nej, de har inte begått något brott eller stört ordningen. Men de var romer. (Elegant klädda och välbeställda, av pressbilderna att döma.) Kommunalrådet Göran Dahlström var angelägen om att det skulle framgå att det inte var fråga om att flytta husvagnarna till en annan parkering. Polisen ska avhysa dem från kommunen. Jag vill inte att de ska vara i Katrineholm, de ska åka vidare. Detta blev huvudnyheten i Katrineholms-Kuriren den 8 september.
Kommunalrådet visste förstås att hans begäran stred mot lagen. Det är inte möjligt att utestänga människor av en viss ras från en svensk kommun. Men Göran Dahlström fick den uppmärksamhet han sökte. Kommentarerna i Kuriren slog rekord och han framstod som handlingskraftig. Särskilt som fransmännen gav sig av, skrämda av uppståndelsen samt (enligt uppgifter i P4 Sörmland), även av polisen. Vilket satte Katrineholm på världskartan. Händelsen blev en nyhet i Le Monde.
Men i de svenska riksmedierna blev det knappt en notis. Hur ska det förklaras? Nyhetsvärdet borde vara högt: hövdingen i landets mesta S-kommun utfärdar order med rasistisk innebörd, samtidigt som hans parti går till val som bålverk mot rasism.
Låt oss byta ut folkslaget. Vad hade hänt om Göran Dahlström en vecka före valet deklarerat att judar eller danskar på genomresa inte var välkomna i hans kommun? Skickat polisen på dem? Jag kan svära på att riksmedierna hade rusat till Katrineholm och därefter till Övre Torp för att höra vad Göran Persson hade att säga om sin efterträdare.
Ett gott sätt att mäta styrkan av fördomar mot ett folk är att kolla vad skit som kan sägas om dem i de finare salongerna utan att någon reagerar. Så låt oss ta ett grövre exempel. Senast i våras skrev jag om fem medlemmar av den romska familjen Grönfors i Vojakkala, som jag hävdade blivit felaktigt dömda för ett överfall på en före detta granne. Det hörde till historien att denna familj i nästan två decennier utmålats som nidingar av lokalpressen. Spelreglerna var inte de normala: tidningar kontrollerade inte om det som påstods om romerna var sant. Man publicerade. Sedan fick romerna välja själva om de ville kommentera eller inte.
Det kan vara lärorikt att titta närmare på hur det gick till.
Den 24 augusti 1996 påstod till exempel en person i Norrländska Socialdemokraten att fadern i den romska familjen dömts för mord. Det var osant, alltså grovt förtal. Men NSD införde ingen dementi. Någon dag senare stod det i stället att uppgiften inte gått att få bekräftad. Det var således upp till Grönfors att bevisa att han ingen dräpt.
Hur många etniska svenskar har tvingats skaffa intyg från Rikspolisstyrelsen för att slippa hängas ut som mördare? Det tvingades Grönfors göra. Men inte ens det hjälpte. Tidningen (denna gång Haparandabladet) skrev inte att uppgifterna i NSD var osanna. Man överlät till Grönfors att påstå det. Som ett slags partsinlaga.
Men därmed var inte denna skandal över.
Den som tvivlar på att romer går fredlösa bör googla”grönfors larsson dråp”. Det leder till Publicistklubben, här den fina salongen. I tolv månader har dess hemsida, som enligt stadgarna vårdar yrkets ansvar, torgfört samma giftiga lögn som Grönfors trodde sig ha gendrivit femton år tidigare: att fadern i familjen är dömd för dråp. Hur vet man det? Jo, PK-medlemmen Dan Larsson har hört det, skriver han. I Piteå. Från någon vars namn han glömt. Och Publicistklubben låter det stå.
Jag drar upp detta för att övertyga Fredrik Reinfeldt. I somras publicerades ”Romers rätt”, Maria Leissners betänkande om hur svenska romer genom tiderna misshandlats av myndigheter (SOU 2010:55). Det mynnar ut i förslaget om en sanningskommission för att kartlägga oförrätterna. (Jag noterar att utredarna finner rättvisans behandling av familjen Grönfors värd en särskild granskning.)
Statsministern har låtit förstå att en sådan kommission inte behövs. Hur tänker han? Är Moderaterna redan så förklokade att de inte ens uppfattar det historiska i Socialdemokraternas ja till kommissionen? Det var ju under Per Albin Hansson och Tage Erlander som staten övervägde att sterilisera bort zigenarna. Det vet Mona Sahlin, så det är aningen storslaget att hon inte ryggar för en sådan granskning.
Jag är rädd att somliga missförstår meningen med sanningskommissioner. Det är inte att nationen skall bekänna sina synder i första hand. Det är att vi ska förstå varför romer misstror oss andra så till den grad att de själva framstår som opålitliga. Familjen Grönfors berättar att när ett brott begåtts i närheten ser de till att skaffa alibi för den dagen. Äkta eller falskt – det kvittar.
En sådan ond spiral kan bara brytas när majoriteten erkänt att romerna har anledning till sin misstro. Hur många vet att Sverige in på 60-talet höll sig med raslagar som stängde ute romer från vallokaler och skolor? Först bestämdes (1921, i ett inofficiellt tillägg till ordningsstadgan) att zigenare och tattare inte fick stanna längre än tre veckor på samma ort. Alltså tvingas de driva omkring – och utan mantalsskrivning kan de varken gå i skola eller rösta. Därefter fastslogs (på 40-talet) att folk som drev omkring var mindervärdiga eller asociala och kunde berövas sina barn eller steriliseras mot sin vilja.
Ska man bekämpa xenofobin bör man börja vid roten. Det finns i Sverige ingen tradition av fientlighet mot muslimer. De fördomar som nu växer är nya och mest uppvispade av världsläget och av politiska krafter. Därför är de ytliga och kortlivade. Sverigedemokraterna får ligga i för att hålla rädslorna vid liv. Inte ens Zlatan lämnar de i fred. Men om zigenare – knappt ett ord. Behövs inte, förstås. Där har vi varit Sverigedemokrater långt innan Jimmie Åkesson blev född.
Maciej Zaremba
P.S.
Fick kommunalrådet utdelning för sin aktion? Svårt att säga. (S) förlorade två mandat till de gröna och två till SD, troligen väljare som ratade kopian för originalet. Men makten, det dyraste av allt, har Göran Dahlström kvar, med stöd av Moderaterna. Ni som är mörkhåriga och drar på en husvagn – tag vägen via Flen.