med Göran Lambertz och Christer van der Kwast hösten 2012
Domarna abdikerade från sin uppgift
DN 2012-09-10.
Orsaken till rättsskandalen Quick finns inte i lagböckerna. Den finns i de lagfarnas huvuden, skriver Maciej Zaremba.
Låt mig inleda denna betraktelse över Quickaffären med en trivial iakttagelse. Om framlidne Hannes Råstam ertappats med en bråkdel av de missgrepp och manipulationer som myndighetspersoner begått ostraffat i fallet Thomas Quick, hade han varit slut som journalist och bortom förlåtelse. Det säger något om den grävande journalistikens villkor. Men vad säger det om vårt rättsväsen?
Quickfallet är ingen rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Många menar att han som justitieråd borde ha hållit tand för tunga i denna affär. Jag är av en annan uppfattning. Lambertz inlägg har alltid ett högt förklaringsvärde, också när han ser ut att motsäga sig själv. Ja, kanske i synnerhet då.
Varför är Quickaffären ingen rättsskandal enligt Göran Lambertz? Många har tolkat hans inlägg som att han fastnat i övertygelsen att Quick begått åtminstone några av de brott han sedermera friats från. Det kan verka så, men det är inte vad han skriver. Jag tror att Göran Lambertz försöker få oss att förstå att i vår rättskultur kan ett domslut som i sak är helt åt helvete (fäller en oskyldig) samtidigt vara oklanderligt ur domarens synpunkt.
Jag är inte säker på att han också önskar att vi skall acceptera detta. Men jag vet att han talar för många domare. Och genast får han medhåll (på Newsmill) av en nämndeman vid Stockholms tingsrätt. Också denne har lusläst dessa domar och liksom Lambertz inte funnit några fel i domarkonsten. Inga beklagliga avsteg från någon regel eller rättsprincip. Feldömt förstås, man fällde av allt att döma en oskyldig. Men helt korrekt i övrigt. Nämndemannen menar att de som fällde Quick ”kan sova gott om natten”.
Jag fruktar att Göran Lambertz och denne nämndeman har rätt på denna punkt. Dessa sex tingsrätter bar sig inte påtagligt sämre åt än en genomsnittlig svensk domstol. Och troligen sover rådmännen också gott om natten. Det är det som är kärnan i rättsskandalen Quick: att åklagarens alla manipulationer troligen hade passerat vid varannan svensk tingsrätt. Men knappast vid särskilt många tyska eller brittiska.
Orsakerna till denna skillnad hittar man inte i lagböckerna. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.
De domslut som jag själv genom åren kommit att ifrågasätta (i DN, i Moderna Tider och i Juridisk tidskrift) uppvisade alla samma mönster som domarna mot Quick. Om ett skeende framstod som obegripligt, ett motiv osannolikt, ett sammanhang dubiöst, gjorde domarna ingenting för att försöka skingra dimmorna. Som om det inte varit deras ansvar. Så lyckades tingsrätten i Kodemålet (1995) bortse från det faktum att mördarna var nazister och i fallet Vojakkala (2009) att förövaren samtidigt var ett offer för rasistiska trakasserier. I bägge fallen stod dessa omständigheter i öppen dag, men eftersom åklagaren re- spektive försvaret inte gjorde någon stor sak av dem, valde domstolen att blunda för just de omständigheter som kastade ett förklarande ljus över det till synes obegripliga som skedde.
Man kunde säga att dessa domare reducerade rättegången till en match mellan åklagaren och försvaret, men tog själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerade från uppgiften att självständigt döma i målet. De nöjde sig med att poängsätta parternas arbete. Sju – tre till åklagarsidan, det gör skyldig.
Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag. Att de spelade falskt? Det var tydligen inte domstolens problem.
Den ovan citerade nämndemannen sammanfattar pingisdoktrinen mycket väl: ”Det är inte domstolens uppgift att utröna sanningen”, vill han mena. Det är endast att bedöma om det som åklagaren påstår är styrkt bortom rimligt tvivel.
Så låt oss se vad det innebär i praktiken. Sanningen i Quickaffären – det har vi snart åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna. Menar verkligen jur kand och nämndeman Magnusson i Stockholms tingsrätt att det ligger utanför domstolens uppdrag att kontrollera åklagarens uppgifter?
Det är precis vad han menar. Han tror rent av att han har lagen på sin sida. Han håller det för både osannolikt och orimligt att någon domstol ”i ett västerländskt land” på egen hand skulle ifrågasätta – eller ens granska – åklagarens uppgifter när nu försvaret inte gjorde det. Så när nu sex domstolar blivit förda bakom ljuset har de själva ingen skuld i saken.
Jag är rädd att varannan av våra domare skulle skriva under. I så fall har vi redan halva förklaringen till hur Quickskandalen blev möjlig. Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…” Vilket uttolkas på följande sätt:
”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.
Det är nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som håller i pennan. Sammanhanget är spöklikt. Det är rapporten ”Felaktigt dömda” från 2006, föranledd av elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff friats efter resning. Likheterna med Quickmålen är bara alltför många. Rapportens slutsatser mynnar ut i en förödande kritik av domstolarna, som inte levt upp till sitt ansvar: låtit sig duperas av väckelseterapeuter som producerade minnen av övergrepp vilka bedömdes väga upp avsaknaden av teknisk bevisning, inte reagerade på uppenbara motsägelser i åtalen, accepterade ”spekulativa bedömningsgrunder”. Hela utredningen var en plädering mot reduceringen av dömandet till teknik och för juridiken som humanistiskt konsthantverk. Här fanns det ingen plats för skruvade ursäkter. Det som var uppenbart feldömt kunde inte vara juridiskt korrekt.
Det var på justitiekanslern Göran Lambertz uppdrag som Axberger lett arbetet med denna utredning. Den väckte mycket ont blod i domarskrået och skaffade Lambertz ett regemente av pålitliga fiender. Så här frankt har ingen kollega kritiserat dem tidigare. Jag skrev den gången att det var en historisk utredning, ett traditionsbrott: ”Man får säga att Göran Lambertz valt omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel.” (DN 13/1 2007)
Fem år senare, när hans ställs inför ett liknande haveri, reagerar han precis tvärtom. Nu tycks Göran Lambertz redo att låta sig hudflängas för rättsstatens skamfilade sak. Inkonsekvent verkar det och obegripligt, men knappast opportunt. Jag minns en filosof som menat att verklig integritet inte kan upprätthållas utan en smula arrogans: olusten inför flocken. Men har man otur tar arrogansen över vid helt fel tillfälle.
Kanske är det så. Dumt av mig att spekulera. Bättre då att säga att även denna gång, när Lambertz av okänd anledning valt att helhjärtat försvara en ohållbar ståndpunkt, bidrar han till att skapa klarhet. Han demonstrerar hur orimligt man måste resonera om man vill fria de domstolar som fällde Thomas Quick.
Maciej Zaremba
Göran Lambertz svarade på denna artikel den 18/9. Nästföljande text är replik på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av denna text, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se
DN 2012-09-28
Maciej Zaremba: Lambertz vill hålla ifrån sig rättsväsendets systemfel
I sin replik på min artikel ”Domarna abdikerade från sin uppgift” (10/9) vidhåller Göran Lambertz sin uppfattning att ifall Quick-affären alls är en skandal av något slag, så är det journalisterna, inte rättsväsendet som skall skämmas (18/9). Svårt att svara på, då Göran Lambertz inte förklarar närmare vad han menar med detta. Men han ställer en direkt fråga, och den skall jag svara på.
I min artikel klandrade jag de sex tingsrätterna som funnit Bergwall/Quick skyldig till åtta mord för att de aldrig synade hållbarheten i åklagarens bevisning. Hade de gjort det, vilket rättegångsbalken kräver, hade de nog upptäckt att åklagaren spelade falskt.
Hur vet Zaremba att åklagaren spelade falskt, frågar Göran Lambertz.
Så här, till exempel. Året är 1994. Quick, som ännu heter Bergwall, har erkänt att han mördat och styckat en pojke som försvunnit från Piteå 1976. För att försöka styrka Bergwalls erkännande frågar därför polisen hur pojken var klädd.
Kavaj, minns Bergwall/Quick. Det är helt fel, pojken hade en skinnjacka. Här måste förhörsledaren Seppo Penttinen ha sett besviken ut, ty snart börjar Bergwall mumla att han nog ”förväxlat” plaggen. Låt mig återge vad som sedan hände:
Förhörsledaren: ”Mmm. Vad förväxlar du med i så fall då? Alltså om-om alternativet inte är en kavaj vad kan det vara i stället då tycker du? Har du någon association eller nåt sånt där som… nåt annat klädesplagg?”
Bergwall: ”Ja-aa.”
Förhörsledaren: ”Vad är det för nånting i så fall?”
/Tystnad längre stund/.
Förhörsledaren: ”Om vi tar det bara som en association. ”
Bergwall: ”Nja, då blir det ju…”
Förhörsledaren: ”Mmm. ”
Bergwall: ”Kavaj…associerar lite grann – ohörbart -.”
Förhörsledaren: ”Mmm. Alternativet då om det inte är kavaj, det är ju jacka menar du? Kan du säga någon färg på den?”
Det är inte första gången det händer. Gång på gång lägger åklagaren och förhörsledaren ord i munnen på Bergwall. Det kan handla om de påstådda offrens klädesplagg, om tillhyggen och verktyg han skulle ha använt, om vägen till brottsplatsen, till och med namn på påstådda medhjälpare som han så småningom pekar ut. När Bergwall har svårt att minnas vad man kommit fram till skriver han ned det på ”en fusklapp” (framgår det av förhöret den 9/5 1994).
Falskspelets andra steg tas i rättssalen när samme förhörsledare vittnar att uppgifterna (om jackan, till exempel) ”lämnades helt spontant”, att Bergwall/Quick omöjligen kunnat få dem från någon annan samt att det som han säger i domstolen stämmer mycket väl med vad han sagt under förhören.
Och vad skall man kalla den omständigheten att åklagaren bokstavligen gömt undan tretton pärmar med vittnesförhör som jävade Bergwalls/Quicks berättelser? De begravdes så djupt att varken tingsrätterna som fällde eller justitiekanslern Lambertz som år 2006 granskade domsluten hade en aning om att dessa förhör ens ägt rum. De var inte diarieförda, inte omnämnda i någon förundersökning, inte arkiverade med det övriga materialet. De återfanns 2009 i Seppo Penttinens ägo, som först förnekade för poliskollegerna att de fanns. Hur rättstjänarna visste att det var hos Penttinen som de skulle leta? Det fick de veta av journalisten Hannes Råstam.
Jag kallar det att spela falskt.
Åklagarna Bengt Landahl och Christian Augustsson (som begärt resning i fallet Zelmanovitz respektive fallet turistparet i Appojaure) kallar det att lämna felaktiga uppgifter till rätten. Dessa rättstjänare skriver på ämbetsmålet, som inte känner till orden ”vilseleda” eller ”manipulation”. Menar man ”helt skandalöst” skriver man ”högst anmärkningsvärt”. Alltså läser vi att de ledande frågorna ”kan uppfattas som att det funnits en avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som varit mer anpassade för ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp”. Slutsats: Rätten har ”bibringats en felaktig uppfattning”.
”Att spela falskt” har som bekant två betydelser. Också den musikaliska gäller för fallet Quick. Vi vet nämligen inte om psykiatrikerna på Säter, förhörsledaren och åklagaren hade för avsikt att vilseleda domstolarna, eller om de bara råkade vara dilettanter som inte mäktade spela annat än falskt. Men om en handfull inkompetenta individer kan snurra upp sex tingsrätter plus justitiekanslern, måste det vara något fel på rättsväsendets gehör.
Det var vad jag antydde i min artikel. Att Quickaffären avtäcker ett systemfel: Våra domstolar tar inte ansvar för brottsutredningens kvalitet.
Tänk tanken att utan en enda individs insatser, utan Hannes Råstams maniska grävande, hade rättsväsendet inte förmått sig till att låta ompröva Quick-domarna – och ni inser allvaret i situationen. Jag får intrycket att det är just denna insikt som Göran Lambertz många inlägg går ut på att hålla ifrån sig.
Maciej Zaremba
Också åklagare Christer van der Kwast reagerade på min analys. Nästföljande texter är repliker på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av dessa, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se
Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor
DN 2012-10-11.
Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld.
Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.
Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?”
Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”
Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.
Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.
Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.
Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.
Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.
van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.
Maciej Zaremba
Källa: Resningsansökan i fallet Zelmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.
DN 2012-10-23.
van der Kwast har kört fast i diket
För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.
Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.
Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”
Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.
Maciej Zaremba
Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se
Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se