Category: Uncategorized (Page 1 of 3)

Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

DN 2017-04-08

Jag cyklar mot folkströmmen på Skeppsbron och undrar hur det kan vara möjligt att känna någonting som liknar glädje i en stund som denna. Från Hötorget hörs polissirener. Det är människor överallt, fler än någonsin. Tänk att vi är så många i denna stolta stad… På Klarabergsviadukten, full av strandade resenärer får jag en känsla av andakt. Människor rör sig målmedvetet men varligare än de brukar. Staden har saktat in. Som om det blivit opassande eller kanske vådligt med all sorts brådska, snabba rörelser och förhastat tal.

Jag tänker att den här atmosfären, bara en timme efter attentatet, är mera värd än alla kloka ord som kommer att framföras. Den säger någonting om Sverige som terrorister inte kan begripa. Och därför, tänker jag, är de dömda att förlora. Det gör man nästan alltid, i schack liksom i krig, när man inte förstår motståndaren.

Det har sagt många gånger med tål att upprepas: i motsats till 70-talets terrorister, som IRA eller Svarta september (nu gör ni som vi säger, annars blir det värre) har islamisterna inga krav. De har bara en idé: att genom oss andra göra livet så olidligt för Europas muslimer, att de själva griper till jihad. I denna kalkyl ger varje terrordåd utdelning i en brinnande moské, vilket framföder nya jihadister och nya muslimhatare, och så vidare, tills Europa förvandlats till ett Syrien.

Häromveckan kom en rapport som borde ha stått på förstasidorna. Den berättar att fransmän är mindre rädda för muslimer i dag än de var före massakrerna på Charlie Hebdo, Bataclan och strandpromenaden i Nice. Det är forskningsinstitutet Commission nationale consultative des droits de l’homme (CNCDH) som med sofistikerade intervjumetoder mäter nivåer av tolerans respektive rädsla för främlingar och rasism.

Enligt rapporten är det i dag 20 procent färre än 2013 som tycker att invandrarna är för många och slöjan ett samhällsproblem. Antalet hot och attacker mot muslimer har halverats under förra året, låt vara från en hög nivå. Acceptansen för muslimer har stigit med 10 procent sedan 2014. Allt fler – hela 80 procent av de intervjuade – svarar att de är ”fransmän som andra”. Förändringen är mest markant bland de unga.

Med tanke på de fasor som Frankrike genomlidit är det häpnadsväckande resultat, på gränsen till otroligt. Eller är det ett utslag av trots? Det verkar som att också en del xenofober genomskådat islamisternas upplägg och vägrar spela sin tilldelta roll i västerlandets undergång.

Vilket kan betyda att attentaten faktiskt börjar få motsatt effekt.

Jag skrev att islamister inte förstår sin motståndare. Det jag menade är att de inte begriper sig på Europa. Det finns inte i deras värld att ett samhälle där så många frågor lämnats obesvarade samtidigt skulle kunna vara starkt. Att människor som inte tror på helvetet kan bete sig som om det fanns, misstro heliga befallningar men ändå hålla något heligt, fördöma islamismen men samsas med muslimer.

Det mest hoppingivande i den franska undersökningen (som pågått sedan 1990) är att det inte tycks finnas något automatiskt samband mellan terrordåd och främlingsrädsla. Efter attacken mot World Trade Center ökade rentav toleransen vis à vis muslimer. Däremot spelar det stor roll hur politiker, medier och andra auktoriteter hanterar det som händer, samt hur man talar om invandrare och mångfald. Om jag läser rätt menar forskarna att Marine le Pen utgör en större fara för den franska samhällsfreden än självmordsbombarna.

Ibland säger en tweet mera än ett helt partiprogram. ”Äntligen” twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Det är det som skiljer den inre kärnan hos Sverigedemokraterna och Front national från andra partier och från de flesta av deras egna väljare. Deras affärsidé stavas fruktan.

Det är bara den sortens patrioter som känner hoppet stiga när deras landsmän dör på gatorna.

Nu är det sanningens minut för Åkesson och hans bekännare. Det är tid att välja sida. Vill de bevara Sverige svenskt – öppet, oförskräckt och tolerant? Det landet som i fredags visade upp sig för sig självt? Eller kommer de att bistå frihetens fiender med att underblåsa hat och fruktan?

Det tog århundraden av relativ jämlikhet och lagstyre att bygga upp den enastående tillit människor emellan som gjort Norden till en så fri, fredlig och välmående del av världen. Det kan gå mycket fort att riva ned den. Det är upp till oss. Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

Maciej Zaremba

Donald Trumps valseger visar att demokratins fundament är bräckligare än vi trott. Populister över hela världen kommer att lära sig läxan. Därför är det dags att återta frågorna.
DN 2016-11-12

Nu hoppas man världen över att Donald Trump inte kommer att infria sina vallöften: muren mot Mexiko, massdeportationer, legalisering av tortyr, handelskrig mot Kina. Det är alltså det optimistiska scenariot: att USA:s kommande president skall visa sig vara en större lögnare än man hittills trott.

Jag har svårt att dela den optimismen. De som blivit lugnade av Trumps försoningstal borde läsa vad Jaroslaw Kaczynski sade efter sin seger i det polska valet. Det var nästan samma ord: låt oss nu bli vänner och samarbeta för nationens bästa. Två månader senare, så fort de fått makten, gick hans parti Lag och rättvisa (PIS) till angrepp mot rättsväsendet och gjorde stats-tv till partiorgan. Ett år senare är Polen inte längre en rättsstat.

Nej, det är inte rationellt att ta Donald Trump på orden nu heller. Ingen lär veta vad för slags president han kommer att bli. Kanhända vet han inte själv. Man kan bara gissa, frukta eller hoppas. Med en labil Trump vid rodret, hans parti i krig med sig själv, EU i kramp och ett revanschlystet Ryssland har mängden tänkbara scenarion ökat med kvadraten.

Om två år kan USA vara en förlamad före detta stormakt i handelskrig mot Kina och Europa i ekonomisk kris. Eller så kan Trump vara avsatt efter impeachment och åtal. (Inte helt otänkbart mot bakgrund av hans bristande impulskontroll.) Båda scenarierna tycks lika sannolika, liksom en rad andra, riktigt mörka, som en ny rysk aggression i Ukraina.

Att sia om framtiden har blivit att skriva i vatten. Låt mig i stället säga något om vad som redan hänt. Också det är dystert.

Hittills har europeiska populister tillämpat de små stegens strategi. De utgick ifrån att demokratins värden var så starkt förankrade att de inte kunde utmanas direkt. Alltså måste man tills vidare spela på den liberala demokratins villkor. Marine Le Pen kände sig tvungen att rensa ut sin far partigrundaren, Jimmie Åkesson fann det klokast att tysta ned de mest frispråkiga. Det gäller att framstå som sansad, tala fint och inte i provocera i onödan.

Vad Trump nu visat är att demokratins konsensus är mycket bräckligare än de trott. Att man kan skjuta rakt på en av demokratins grundpelare utan att framstå som antidemokrat. Snarare tvärtom. Själva fräckheten i angreppet vittnar om ärlighet och får populisten att framstå som folkets sanna vän. Han säger bara vad många tänker, men hindras av eliten och pk-maffian att uttrycka.

Vad är demokrati? Jag är rädd att om man frågade på gatan skulle många svara att det är motsatsen till diktatur. Allmän rösträtt och majoritetsstyre. Kanske skulle några lägga till yttrandefrihet. Men bara en minoritet skulle spontant säga att demokrati är folkvälde begränsat av lag och oavsättliga domare – och även sådant som vi aldrig röstat om, människans fri- och rättigheter. Och troligen skulle bara några få säga som det är: att folkvälde utan rättsstat är inget annat än den starkares rätt.

”Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan.”

Häromveckan fann The high court i London att enligt lagen måste parlamentet få godkänna villkoren för Brexit. Dagen efter var det lynchstämning i tabloiderna. Det stod ”Enemies of the people” under bilderna på de tre domarna i The Daily Mail. (Med åtföljande dödshot på Facebook.) Resonemanget: domare är inte demokratiskt valda, de är eliten som sätter sig upp mot folkets vilja. ”Who do you think you are?” skrek rubriken i The Sun.

Man tycker att ett så brutalt angrepp på statsskicket skulle fördömas med full kraft. Men justitieministern Elizabeth Truss stod inte upp för domarna. Först efter tre dagar kom ett blekt uttalande om domares självständighet.

Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan. Det blev inte heller ramaskri när en rad franska borgmästare sade sig redo att trotsa högsta domstolen som olagligförklarade burkiniförbudet. De folkvalda hänvisade till opinionsundersökningar, enligt vilka de flesta ogillar detta plagg.

Donald Trump är den förste president som bli vald efter att ha antytt att ifall han förlorar kan han tänkas ta makten på ett annat sätt. Det var inte första gången. ”Det kan behövas kravaller om vi skall tillbaka till den tid då Amerika var stort”, sade han 2014.

Det är nog symtomatiskt att Trumps mest alarmerande attack på systemet hamnade i medieskuggan. Kanske var nyheten inte lika klickvänlig som kandidatens sexism. I juni angrep Trump domaren Gonzalo P Curiel vars beslut gick honom emot. Curiel var jävig, hävdade Trump, eftersom han var född i Mexiko (vilket Curiel inte var). Och då Trump lovat att bygga muren måste ju mexikaner hata honom.

Därefter hotade Trump att som president dra Gonzalo P Curiel inför rätta.

Att hota en domare är nog bland det mest förbjudna för en amerikansk politiker. ”Oförlåtligt” kommenterade den gången republikanen och förre talmannen Newt Gingrich. Nåväl, inte mer oförlåtligt än att Newt Gingrich skrivande stund är redo att ta plats i Trumps regering.

I en artikel inför valet varnade Anne Applebaum för att USA med Trump vid makten kan ta samma väg som Polen, där Kaczynskis parti – under parollen ingen makt får stå i vägen för folkviljan – håller på att invadera rättsstaten. Det kan visa sig svårt att rösta bort en regering som kan använda rättsväsendet till att skandalisera sina motståndare. Hade Barack Obama haft en chans? frågar Applebaum, om det inte varit Trump utan FBI som anklagat honom för att ljuga om var han var född? Sådant är nämligen läget i Polen, efter ett års PIS-styre. Rykten och konspirationsteorier sprids i statens majestät.

Hur kunde de annars så frihetsälskande polackerna låta det ske? Ja, ser ni, de förstod inte att mellan valdagarna är det rättsstaten och institutionerna som gör demokrati. Och för övrigt: domare och ämbetsmän – visst låter det elitistiskt?

Så kan demokratins ena ben fås att sparka bort det andra. Jag är rädd att Europas populister redan lärt den läxan. Vi lär få höra flera rop på folkomröstningar i rättighetsfrågor och se politiker vika sig för opinioner, verkliga eller virtuella. Tyvärr är det inte bara de folkvaldas fel utan en brist i demokratisk fostran. Litet för länge har litet för många tagit för mycket för givet.

Populister har mera att lära av Trump. Till exempel att televisionens (och publikens) neurotiska fixering vid ”här och nu” ger dem ett övertag. I realtid och med ängslig debattledare är det i regel lögnaren som vinner. Blir man ertappad med en osanning kan man lika gärna svara att det har man aldrig sagt och sedan dra till med en annan lögn.

Folket mot eliterna… Varifrån hämtar vreden sin energi? Statsvetaren Marie Demker har funnit att det bara finns en sak som förenar anhängarna till Europas populister, och det är inte en idé eller ens ett gemensamt hatobjekt. Det är låg utbildning. En vanlig feltolkning är att de därför skulle vara lättare att manipulera. Det är inte alls säkert. Däremot är det säkert att i det postindustriella samhället ser deras framtid mycket dyster ut. I synnerhet om de råkar vara män.

För 40 år sedan togs 60 procent av alla högskoleexamina i USA av män. I dag är proportionerna omvända. Männen är i minoritet bland de högre bildade. Det kan rentav vara så att ett svart flickebarn numera har bättre framtidsutsikter än en vit gosse. Varför är det så? I boken ”The demise of guys” berättar psykologen Philip Zimbardo att amerikanska pojkar har allt svårare att klara skolan och inte minst – att närma sig flickor. De är rädda för att bli avvisade. En befogad rädsla, eftersom pojkarna är osociala. Det blir man om man tillbringar (i genomsnitt) ofattbara 44 timmar i veckan med att spela dataspel eller se på porr, men bara trettio minuter (i veckan) i samtal med sin far. Om man nu har någon.

Varför är datorspelen (liksom porren) svårt vanebildande för pojkar men inte för flickor? Bara delvis därför att de skänker en känsla av kontroll och garanterar framsteg. Huvudorsaken tycks vara biologisk. Den manliga hjärnan njuter mycket intensivare än den kvinnliga när den lyckats pricka en virtuell boll i en virtuell tavla. För att inte tala om mer laddade illusioner. Än större blir skillnaden när det kommer till pornografin.

I sisådär två miljoner år har mannens biologi skänkt honom fördelar mot kvinnan. Länge nog för att skapa visa vanor. Och så helt plötsligt, kring 1980, var det slut. Fördelen började vändas till ett handikapp. Och det var här det hände, i västvärlden, ungefär samtidigt som våra industrier började dra till Asien. Kanske är också den historien en fotnot till fenomenet Donald Trump.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra. På det området har de sociala medierna uppvisat anslående antisocialt potential. Men de förstärker bara något som redan finns. Eller snarare saknas.

Det är nog en illusion att en nationell gemenskap lever av sig själv. När allting förändras så snabbt som det gjort måste gamla frågor besvaras på nytt. Vad är det som håller oss samman? Vilka traditioner vill vi vårda och vilka är en black om foten? Vad borde vi tro på gemensamt och vad är upp till var och en. Vad kan man kräva av invandraren och vad kan hen begära av oss. Samt inte minst – vad för slags solidaritet är vi skyldiga varandra. Och varför? Att vårda en gemenskap är inget som kan fixas av en kommitté. Det kräver politiker som kan appellera till både känsla, samvete och minne och som tänker längre än till nästa val.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra.

Det verkar som om denna konservativa insikt nästan sopats bort av den liberala yran efter murens fall. Eller har den sortens politiker avskrivits som mossiga. (Med ett lysande undantag, Angela Merkel, förstås.) Men då varken naturen eller människan tål vakuum fylldes den övergivna spelplatsen av politiker med mycket bestämda idéer om detta med nationell gemenskap. I regel är det fantombild av en svunnen guldålder (ofta 30-talet) då landet var suveränt, allting var renare, gränserna tätare och alla visste sin plats.

Allt fler politiker tycks tro att man kan desarmera dessa krafter genom att ge efter för deras krav. Men det är fel väg. Det är frågorna som man måste återta.

Maciej Zaremba

Publicisten Torgny Segerstedt var en av många sanningssägare som fick höra att han var arrogant. Den som säger sanningen löper alltid risken att framstå som självupptagen och högfärdig. Det krävs en hel del mod för det.

 

(Texten är en förkortad version av tacktalet vid mottagandet av Torgny Segerstedts Frihetspenna år 2013)

Det är lätt att från sjuttio års distans hylla Torgny Segerstedts lidelse för det fria ordet. Men jag tror inte att lika många skulle prisa en Segerstedt i dag om hans bruk av friheten satte vår trygghet på spel, som det gjorde den gången. I september 1940, efter det första beslaget mot Handelstidningen, antecknade Per Albin Hansson: “Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster.”

Notera ordvalet: “som honom lyster”. Hansson tycks mena att Segerstedt sätter sina nycker över landets intressen. Och så kunde det faktiskt se ut. När Vilhelm Moberg år 1945 hyllar Segerstedts gärning, utgår han ifrån att många hederliga människor kunde resonera på samma sätt som Hansson. Att redaktören Segerstedt tog risker – för deras räkning. Och möjligen för sitt höga nöjes skull. Vi vet att det var det var djupa övertygelser: att det var eftergifter mot nazismen som gjort Hitler så mäktig. Vi vet också att historien gav Torgny Segerstedt rätt. Men Per Albin Hansson hade inte facit. Därför menade han av allt att döma just det han skrev. Det måste vara något karaktärsfel hos Segerstedt som hindrade honom från att handla ansvarsfullt.

Vi vet vad karaktärsfelet heter. Diagnosen ställdes redan i december 1939 i Göteborgsposten. “De tre skräddarna”, som de kallades i folkmun, Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, ägare av varsin herrekipering, författade en protest mot Handelstidningens “skriverier om Tredje Riket”, som hotade landets välfärd. Det var Segerstedt arrogans som var problemet, framgick det av artikeln.

Arrogans, av latinets arrogare, betyder att taga i anspråk. En arrogant person har anspråk på att hans sanning borde ha företräde framför andras, trots att de andra är flest och har vägande skäl. Arrogansen tycks bo granne med högmodet. Man bryr sig litet om vad andra tycker. En brist på hänsyn, kan man säga.

Skräddarna hade nog rätt. Det är svårt att leda i bevis att Torgny Segerstedt varit fri denna synd. Det tänker jag inte heller göra. Det är själva arrogansen jag vill försvara.

Nog är den en last, eller åtminstone ett oskick. Men är den därför förkastlig? Många människor menar att världen vore bättre om lasterna försvann. Jag är inte lika säker. Det kan ju tänkas att dygderna och lasterna lever i symbios så att ibland – i dunkla lägen – dygden behöver stöd av lasten, för att förbli en dygd. Och omvänt: också dygder kan föra den rättänkande på avvägar.

Otaliga experiment visar att de flesta människor upphör att tro på sina sinnen om alla kring dem påstår sig se något annat än de själva. Om alla hävdar att den kortaste linjen är den längsta, kommer de flesta försökspersoner att hålla med. De flesta, inte alla. Vad skall vi säga om den minoritet som klarar trycket med omdömet i behåll? De bryr sig uppenbarligen mycket litet om vad andra tycker.

Låt mig åskådliggöra vad jag menar genom en polsk historia.

På våren 1984 sitter ett tusental polska demokratiaktivister i fängelser. Somliga är inspärrade på obestämd tid, andra har blivit dömda för att ha organiserat strejker. De allra flesta är arbetare. Men elva fångar förvaras på en särskild plats. Det är ledarna. Ni kan ha hört deras namn: Jacek Kuron, Adam Michnik, Henryk Wujec… De hotas av mångåriga fängelsestraff för “statsfientlig verksamhet”.

Här måste jag påminna om att 1984 har ännu ingen hört talas om Michail Gorbatjov. Sovjetunionen ser ut att vara för evigt. I Polen är de flesta organisationer förbjudna. Lyfter man på luren hörs en förinspelad röst: “Samtalet är avlyssnat”. Folksamlingar över fem personer är olagliga. Kommunistregeringen har lyckats kväsa folkrörelsen Solidaritet, men får inte längre sina instruktioner åtlydda. Hela landet har sjunkit in i ett passivt motstånd. Industrin går på halvfart, det är brist på allt utom vinäger och te, konstnärer bojkottar allt statligt, och prick halvåtta på kvällen väller folk ut på gatorna, för att visa vad de anser om tv-nyheterna.

Till och med en diktatur med Sovjet i ryggen behöver dock ett minimum av stöd för att regera. Eller åtminstone en uppgivenhetens acceptans. Så denna vår 1984 gör regimen ett försök att bryta dödläget. På långfredagen skickas ett bud till de elva ledarna, ett generöst förslag: Vi släpper er, om ni tar timeout. Skriv på att ni av omsorg om folkets väl i två och ett halvt år avstår från all offentlig verksamhet. Vi begär inte att ni avsäger är er någonting, bara att ni håller tyst. Inte deltar i möten, skriver artiklar, ger intervjuer. Åtalet för statsfientlig verksamhet skall vi glömma. Och inte nog med det: vi friger också alla andra politiska fångar. Nej, de behöver inte lova något. Bara ni gör det.

Det blev ett nej. De elva vägrade. Jag vill påstå att det var ett av de mest betydelsedigra nejen i Europas nyare historia. Det var då som det gick gå upp för Polens makthavare (och kanske också för den ännu okände Michail Gorbatjov), att kommunismen uttömt alla maktmedel utom våldet. Det skulle gå att härska ett tag till, men inte att regera. Tre månader senare kände sig Polens regering tvungen att frige alla politiska fångar, utan några villkor. Fem år senare föll Berlinmuren. Historien gav de elva rätt.

Hur visste de att de borde vägra? Det visste de inte. I själva verket var de beredda att säga ja till förslaget. Om det bara handlat om dem själva skulle de givetvis säga nej. Men nu lade regimen andras liv i deras händer. Och dessa andra var ett tusental och i mycket sämre läge. De var inte kända, de riskerade att misshandlas eller dö av obehandlad sjukdom i fängelse och läger, deras familjer hade inte mat för dagen. Vad hade dessa elva för rätt att säga nej, när det var andra som skulle betala priset för deras stolthet?

Håll med om att som moralisk utpressning var det formidabelt. Så klyftigt att den polska kyrkan, annars i djup opposition mot regimen, skickade fram biskopar till de elva med kristlig uppfordran att gå med på saken.

Anledningen till att det blev nej var att en av de elva vägrade. Han hette Adam Michnik. När han fick reda på förslaget vägrade han att lämna cellen. Då skickades hans vänner att tala honom tillrätta. Som av honom fick höra att de måste ha tappat förståndet, som ens förhandlade på sådana villkor. Att de sålde ut sitt rykte, det enda de ägde. Ville de låta sig… (här ett vulgärt uttryck)… så fick det bli utan hans sällskap. För han hade bara sitt namn, och det tänkte han behålla obefläckat.

De elva hade känt varandra i decennier, åkt in och ur häktena tillsammans, nu vägrade han att ens tala med dem. Och redan tidigare, i ett utsmugglat öppet brev till polisministern, förklarade han utförligt varför han, Adam Michnik, inte tänker förhandla om någonting som helst så länge han hålls fången utan stöd av lag. Slutklämmen uteslöt verkligen vidare diskussioner. Den löd: “Kyss mig i arslet.” Aningen arrogant, kunde man tycka. Och rätt så dödsföraktande, skrivet av en fånge i Sovjetimperiet.

Vad jag försöker säga? Någonting skandalöst: att också dygd kan korrumpera. Jacek Kuron, som först velat säga ja, ty “det var inte rimligt att min lust att slänga käft mot makten skulle hålla folk inlåsta”, fann efteråt att han “syndade med ödmjukhet”.

Nej, jag vill inte propagera arrogansen som livshållning. Men som moralisk intuition verkar den ha förtjänster.

“Varför är du inte som du skriver?” frågar en närstående Torgny Segerstedt i en också i övrigt svåruthärdlig film. Och det framgår av kontexten att denna förebråelse också är Jan Troells.

När den franske filosofen La Rochefoucauld fick samma fråga – varför han inte lever som han lär – blev svaret att han aldrig hört någon människa förebrå vägskylten för att den själv inte beträder vägen som den pekar ut.

Det var förstås ett arrogant svar. Men jag tror mig förstå varför filosofen snedtände på den frågan. Det finns något på samma gång naivt och auktoritetsbundet i kravet att våra vägvisare skall vara helgjutna. Som om det inte räckte med att de pekar ut den rätta vägen, vi vill att de skall bevisa att den också är framkomlig. Och var gång en moralisk auktoritet avslöjas med ett felsteg hörs det indignation och förfäran, men under upprördheten finns det lättnad. Vi tar syndafallet som en befrielse från deras förmaningar.

Detta var ett omständligt sätt att säga att viktiga sanningar, sådana som det måste tjatas om, på det att ingen efteråt skall kunna säga att han inget visste, inte blir uttalade om ingen tar risken att framstå som självupptagen, ansvarslös, patetisk, självgod, monoman, löjlig, högfärdig och inkonsekvent. Det krävs en hel del mod för detta. Man sätter sig på höga hästar och desto kännbarare kan fallet bli. Men om modet sviker kan en smula arrogans hjälpa oss på traven.

Om Torgny Segerstedt fanns bland oss i dag, är det inte säkert att alla skulle bli lika begeistrade över hans aktiviteter som vi nu är i hans eftermäle. Jag kan ha fel förstås, men tror att han skulle finna det ovärdigt en demokrati som Europeiska Unionen och i synnerhet Sverige, att en person som Edward Snowden, som gjort friheten så stora tjänster, måste söka skydd i Putins Ryssland. Han borde få det i Sverige, förstås. “Och därom skall det tjatas!”

Jag kan höra mothuggen: kampen mot terrorismen måste gå före yttrandefriheten, vi kan inte äventyra vårt förhållande till USA för en inbilsk 30-åring, som tror sig veta vad som är bäst för världen. I vart fall inte just nu, när USA äntligen fått en vettig president. Och vore det inte förmätet av lilla Sverige att agera moralisk stormakt? Vad har förresten denne Segerstedt för rätt att skriva oss på näsan? Man har ju hört om hans snedsprång…
Maciej Zaremba

Det måtte ha varit ett riktigt ljushuvud som kommit på idén. Nämligen att om man stängde den stora matsalen i Alvesta gymnasium och lät nyanlända flyktingungdomar knalla i väg för lunch till transportgymnasiet, skulle man både spara pengar och befordra förbrödring mellan gamla och kommande svenskar.

Riktigt så blev det inte. Fordons­eleverna tog illa upp. Det var ju deras matsal. Men den detaljen tog nykomlingarna ingen hänsyn till. De visade inte tacksamhet, gjorde sig breda, pladdrade högljutt på flera språk samtidigt och verkade allmänt kaxiga.

Det var en riktig kulturkrock, berättar en lärare. Å ena sidan tystlåten ungdom från småländska byar. Grova kläder, stillsamma åtbörder och keps. Vill man få en glimt av den stora världen åker man till Växjö. Å andra sidan ungherrar från Mellanösterns miljonstäder. Halskedja av guld, kläder från MTV och lättkränkt värdighet. Det kan inte uteslutas att en och annan tvålfager Johnny Depp lät undslippa sig något om ”bönder”.

Inget nytt under solen. Men det ena gav det andra och snart ven ”invandrarjävel” och ”svennehora” genom luften. Några handgripligheter har dock inte noterats, vilket får anses som ett gott tecken med tanke på utgångsläget. Men så onödigt ändå… Man undrar hur det blivit ifall skolledarna låtit smålänningarna agera som de husvärdar de kände sig som. Värdskapet förpliktigar, också i Småland.

Det fanns också sätt att få flyktingungdomar på bättre humör. På rektorsexpeditionen står förvisso pärmar med värdegrunder och mångfaldsplaner. Men det första lunchgästerna fick se på sin väg till matsalen var miniaffischen vid entrén. En linhårig telning knyter näven: ”Vem skall ta fighten mot mångkulturen? Du eller dina barn? Folkfronten.nu.” När jag i våras fotograferade sevärdheten hade den suttit där i över ett år.

Vi hade inte hört talas om denna struntkonflikt om det inte varit för ”skolvalet”. Vart fjärde år i september inbjuds landets tonåringar att låtsas lägga sin röst på ett parti. Evenemanget administreras av en myndighet med det osannolika namnet Ungdomsstyrelsen och åtföljs av en kortare panikvåg i medierna. År 2002 fick eleverna på Wendelskolan i Kristianstad inte ens veta resultatet. Det ansågs olämpligt att berätta vad var fjärde av dem röstat på.

I fjol gällde paniken Sverigedemokraterna. De fick 12,8 procent i riket och blev det största partiet i en rad skolor. Störst just på Alvesta gymnasium, med 57 procent av rösterna. Så det blev förstås rubriker och veckade pannor i Alvesta och på andra orter, där SD blivit största parti: Gimo, Höör, Arboga, Tranemo. Var faktiskt populismen på stark frammarsch?

Det kan man inte veta. Anordnar man en enkät som inbjuder till populism, blir svaret lätt därefter. Skol­valet uppfyller alla kriterierna: fåkunniga individer erbjuds att anonymt vädra sina frustrationer, som garanterat inte får några konsekvenser. Finns det någon tanke bakom idén att ungdomars första erfarenhet av demokratin skall vara att deras röst ingenting betyder?

Det påstås att låtsatsvalen är en träning i demokrati. Kanske det, för somliga. För andra är den en övning i ansvarslöshet. På en skola i Jönköping (där SD fick 45 procent) blev ungdomarna häpna över att resultatet blev offentligt. Det hade de inte räknat med. Också elever i Luleå deltog i skolvalet. Resultatet var inte extremt, valdeltagande till fyllest, alla glada och nöjda. Men vad röstade man om? En lärare från Luleå skickar mig en lista på begrepp som ingen i hans klasser förstår eller vet att använda. Privilegierad, morot och piska, befogat… Men också: klassamhälle, solidaritet, reform, centralmakt, kollektivet, umbäranden, civilisation, nidbild, förnuft, inflytande, angiveri, mångkulturellt samhälle.

Läraren vill inte att man skall lasta skolan ensam för dessa lakuner. Förr, skriver han, umgicks ungdomar med flera generationer. Det fanns rent av en morfar som var road av att svara på konstiga frågor. Numera lever de mest med jämnåriga så deras referenser blir därefter. Jag kan nästan höra suckarna i hans brev. Hans lön och ställning är lägre än någonsin, men hans ansvar bara växer. Nu skall han också lära ut sådant som fordom förmedlades i föreningar och vid frukostborden.

Är det ett rimligt krav på skolan? Eller ett recept för utbrändhet? Om demokrati vore ett knippe procedurer kunde de pluggas in som en annan tabell. Och kanske tentas av med hjälp av flervalsfrågor. Men den är ju kultur, som liksom gehör inte kan förmedlas, bara odlas. Om jag inte misstar mig är kultur i regel ett verk av hängivna individer som fått verka i fred under en lång tid, oaktat de förargar somliga rättänkande. Just därför har bypolitiskt styrda skolor små utsikter att odla någonting. Vem vill deponera sitt livsprojekt hos en nyckfull förvaltning och skiftande politiska majoriteter?

Detta är inget nytt, bara en påminnelse om att kultur förutsätter autonomi. Inte heller är det ett argument för fler friskolor. Däremot för en friare skola. Den vi har är så snärjd av kontrollneurotiska byråkrater och samtidigt så instabil att vi inte bör inbilla oss att den kan fostra någon, hur hårt man än försöker.

Kanske kunde våra skoltänkare lyfta blicken från akutplanerna och blicka bakåt. Hur många skolor har en vänförening fyrtio år efter det att de lades ned? Viggbyholmsskolan har det. Den skapades 1928 och upphörde 1972. Men om man får tro dess elever var ”Viggan” den sista bildningsanstalten som förutom demokratiska seder odlade ett kritiskt, för att inte säga egensinnigt tänkande. Där stortrivdes Susanne Osten och Jan Guillou (samtidigt!), där gick Jan Stolpe och Sandro Key Åberg, Staffan Skott och Pia Zandelin. I minnesboken ”En otrolig tigerkaka” får man en bild av en på samma gång öppen och starkt idéburen skola som förmådde förlösa de förkrampade, ge styrsel åt de vilsna, skänka de flesta självkänsla, som hade moral men skydde moralism och där en lärare kunde säga: ”Han hade det svårt. Men så lyckades han supa upp sig.” Efter femtio år minns Pia Zandelin den repliken. Med saknad. Jag förstår henne.

Varför läser man dessa skolminnen som vore de flaskpost från en sjunken utopi? Den nya tidskriften Kurage tycks ställa sig samma fråga. I första numret, som helt ägnas åt skolan, frågar sig redaktörerna vart den idéburna skolan tagit vägen. Alla som bryr sig bör läsa förre regeringsutredaren Ola Johanssons förklaring. Kommersialiseringen av svenskt skolväsende saknar motstycke. När det kommer till utbildning uppvisar Landet Lagom ett bipolärt beteende. Det kastar sig från den ena ytterligheten till den andra. Först statligt och centralstyrt, sedan plötsligt marknad med ett minimum av kontroll. Som om det inte hade funnits något mitt emellan. Till och med i England uppfattas numer vår skolmodell som extrem, påpekar Johansson. ”Sälj Stockholm, köp Harlem”, stod det i våras i The Economist. Stockholm stod för skolväsen som drivs av vinstmotiv, Harlem för skolor som drivs av idéer.

Ett nytt läge, får man säga, och knappast förenligt med vår självbild. Varför det blivit på detta viset är en spännande fråga. Det var ju knappast avsikten. Meningen med friskolereformen var tvärtom att ge en chans åt de undanskuffade odlarna: samfunden, föreningarna, de pedagogiska stigfinnarna. Men det blev mest entreprenörerna som tog chansen. En del seriösa, andra lycksökare, ytterst få besjälade pedagoger. Häpnadsväckande i ett land med så imposant tradition av idéburen folkbildning. Dog den av syrebrist medan vi tittade på tv? Eller är marken där staten dragit sig tillbaka så hårt stampad att inget kan gro?

Det kan förstås vara så enkelt att en demokrati som tror sig vara odödlig tappar intresset för sin hälsokost. I så fall är det bara naturligt att det är i mindre trygga samhällen som de djärva experimenten äger rum. Så låt mig rapportera från demokratins själva frontlinje.

Vi sitter i en bedagad soffa och försöker överrösta larmet av barnröster. Arbetsministern är bekymrad. Hon måste ta ett allvarligt samtal med informationsministern, säger hon. Det verkar som om hans kompisar får nys om de lukrativa uppdragen före alla andra. (Det mest välbetalda är att bära stolar.) Hon har tvingats höja taxan för andra arbeten. ”Tror ni att det kan urholka penningvärdet?”

Men nu har ministern inte tid med mig längre. Om en vecka skall hon ta emot 200 flyktingbarn. Det skall ordnas lekar, sagoläsning, mat, dryck och en present till var och en.

Ministern heter Karolina, är femton år och statsråd i en republik som kallar sig Bednarska och är en skola i Warszawa. Jag blir inte förvånad om hon en dag blir minister på riktigt. Fast egentligen är hon det redan. I matte och historia är hon underordnad lärarna. Men i alla andra sammanhang är hon deras jämlike. Det är bara skolans domstol som kan riva upp hennes beslut.

Jag får lov att bläddra i gamla domslut. De flesta är nedplitade med spretande handstil. Alltså har den yngste av de tre domarna fått hålla i pennan. Men tonfallen andas myndighet. ”Käranden har inte underbyggt sitt anspråk…Svaranden anmodas att offentligen be kollegorna om ursäkt… Regeringens förslag om penningstraff för sen ankomst saknar stöd i lagen… Rätten finner att julspel utanför lektionstid inte kränker religionsfriheten”. Och så den historiska domen från 1998: ”Rektorns beslut att relegera NN är ogiltigt. Rätten har inte övertygats om hans skuld.”

Somliga blev förskräckta den gången. Skandal, vad blir det av skolans auktoritet, larmade somliga magistrar. Men rektorn Krystyna Starczewska var mer än nöjd. Det var just det som var meningen. Efter denna dom kunde ingen betvivla att demokratin var på riktigt. Och vilken lektion i rättssäkerhet! Offentlig rannsakan, edsvurna vittnen, och vuxenmakten som får vika för rätten.

Det minnesvärda året 1989 fann en grupp unga lärare, sextio tonåringar och deras föräldrar att det bästa sättet att lära ungdomar medborgerligt ansvar var att låta dem ta konsekvenserna av egna beslut. Året därpå utropades republiken Bednarska, en stat i miniatyr, komplett med riksdag, regering och domstol. Alla tre valda till lika delar av elever, lärare och föräldrar. I portalparagrafen står det: kunskap, samarbete, re­spekt för mänskliga rättigheter.

Fyra år senare, på ett förslag från eleverna, fick republiken en egen valuta, ”bednar”. Att hålla ordning i kemilabbet – 10 bednar i veckan. Ta hand om gäster – lika mycket om dagen. Egenbakade pajer till kafeterian – mellan 4 och 10, beroende på storlek. Annars 6 bednar i timmen för enklare arbeten, upp till 20 för avancerad stödundervisning i lägre klasser. (Detta uppmuntras särskilt av lärarna, som gärna ser att eleverna får smaka lärarens bittra levebröd.) Det är de 16-åriga ministrarna som sköter ekonomin. Stort ansvar, eftersom dessa pengar inte är på låtsas. En tredjedel av skolavgifterna betalas i skolvalutan, det vill säga med eget arbete.

Följaktligen har vaktmästaren det rätt tråkigt i sin bur vid entrén. Eleverna målar klassrummen, sköter hemsidan, fixar förtäring vid föräldramöten, sköter den årliga valrörelsen. Det är inte besparing som är syftet, får jag höra, utan att träna i ansvar. Och för övrigt: Känner jag någon som kan uppge i sitt cv att hon vid femton ordnade evenemang för 300 personer, med bespisning, logistik och allt?

Minister Karolina är häpen över sig själv, säger hon. Trodde aldrig att ansvar kunde vara så roligt. Det är sällan hon är hemma före sju på kvällen. Men det allra bästa med den här skolan är atmosfären. ”Det har ni väl märkt?”

Mer än så. Atmosfären ger mig problem. En journalist förväntas inta en kritisk distans till det han skall skildra. Men den blir svår att hålla när man gång på gång får en klump i halsen. Också en reporter har sina skolminnen. Och här säger en småvuxen sextonåring med lillgammalt uppsyn: ”Jag har nu gått här i tre år och aldrig känt mig rädd. Inte för någon. Kan ni förstå?”

Jag får väl svälja och nicka. Här ett brev till domstolen från årskurs åtta:

”Det bär oss emot att instämma NN till rätten, för han går bara i sjuan och kan vara ovetande om lagen. Men vi tycker att man måste hålla hårt på principen. Det är oacceptabelt att på internet göra sig löjlig över en lärares utseende. Vi ber att domstolen frågar NN varför han gör så och får honom att offentlig be vår lärare om ursäkt.”

Matteläraren Krzysztof Sikora är övertygad om att det är republiken som skapat denna kultur. Långtifrån alla ungdomar är roade av sammanträden och ministerposter. Men alla känner att de behandlas med re­spekt. Han själv var ständigt magsjuk i skolan. Fick till och med en diagnos. ”Skolneuros.” ”När jag kom hit försvann symtomen efter en månad.” Ja, han är själv en gammal medborgare i republiken.

Men händer det inte att skolparlamentet fattar korkade beslut? Jovisst, annars vore det ingen riktig demokrati. Fast det vådligaste förslaget kom faktiskt från en förälder, får jag höra. Som ansåg att när nu skolvalutan fungerade så väl, borde den göras konvertibel. Så skulle kidsen få en lektion i nationalekonomi på köpet. Lärare protesterade, men en entusiastisk majoritet röstade igenom reformen. Och det blev en lektion – i klassamhälle. Nu kunde de bemedlade köpa sig fria från städning och bullbak. Republikens värdegrund stod på spel. Och efter många debatter lyftes valutan ur det globala finanssystemet.

”I den skola jag gick förr behandlades vi som små kreatur som måste lyda. Lärarna visste bäst”, säger Karolina. ”Men ibland kan också ett barn ha rätt.” Jag antar att hon tänker på ”ABC-reformen”. Det var gymnasisterna som gjorde uppror mot läroplanen. Varför måste alla läsa lika när några tycker att matte är mycket roligare än historia eller tvärtom? Låt alla som vill satsa extra hårt på sina favoritämnen och skära ned på andra. Olämpligt, argumenterade lärare, och ogörligt. Men det gick igenom och visade sig fungera över förväntan. Ser man på, femtonåringarna visste bättre.

Vilken klass går du i? ”Ingen kommentar.” Jag måtte ha rynkat pannan, och han fattar. ”Jag menar inte att vara ohövlig”, säger han på bruten polska, ”men vi heter så. Granne med ”Hurså.” Se, det står på schemat.” Ja, faktiskt. Här finns ingen 9A. Eufori står det på en dörr, Gruppterapi på en annan. Varje klass har fått döpa sig själv. Rekordet i konstighet innehas av ett gäng som gick genom gymnasiet under rubriken ”Fru Janina köpte inte ägg”.

Men det finns djupare drag som gör denna skola värd en pedagogisk begrundan. Sextonårige Ra från ”Ingen kommentar” visar mig stolt sin uppsats om Odysseus. Man ser knappt texten för alla röda streck. Han stavar som en kratta. Men längst ned står det idel beröm och nästan maxpoäng. Ra går som på moln i dessa dagar. Förra veckan fick han en femma i matte. Han ligger minst två år efter sin klass i samtliga ämnen, upplyser klassläraren. Men i denna skola mäter inte betygen elevens nivå utan hans framsteg. Så med tanke på att Ra varken kunde läsa eller skriva när han började i sexan är han en riktig champion. Ra är flykting från Groznyj.

Jag frågar ut minister Karolina om pedagogiken. Det finns ingen särskild, upplyser hon. Lärarna är så olika att man bli förvirrad. Det gör inget, menar Karolina. Människor är ju olika, lika bra att vänja sig. Hennes favoritämne är historia. Men det beror nog på läraren Michal Ziatek. Hur är han? ”Han är…ideal! På två år har jag inte öppnat en lärobok. Aldrig några hemläxor.” Men efter varannan lektion får hon två frågor som det tar fem minuter att besvara. ”Varför skyllde revolutionärerna år 1789 allt på kungen?” Den kräver litet möda. Men svarar man ”revolt” på frågan ”vad var Boston tea-party” är det nog. Man har hängt med.

Då vill man veta hur idealläraren bär sig åt. Trettonåringarna har gjort om bänkarna till en hinderbana. De jagar varandra, plastflaskor far genom luften, jag får en papperssvala i örat. Framför griffeltavlan sitter läraren med händerna för öronen och läser i sina papper. Så ser han på klockan, reser sig, stänger dörren och återvänder till sin pärm. En minut senare har barnen format bänkarna till ett U, stängt fönstren och ställt sig upp på sina platser. Goddag. Goddag. Var så god och sitt. Var var vi nånstans? Har någon kommit på varför romarna skonade fenicierna?

Hur många lektioner minns man i detalj när månader har gått? Han drog in ungarnas samlade vetande i en slingrande historia som började med uppfinning av mynt och slutade med Weimarrepubliken och insikten om sambandet mellan krig, inflation och sociala revolter. Vad är egentligen pengar, varför just silver och guld, kan man förfalska en häst, nej just det, men varför biter piraten i myntet (utvikning i fysik), vad gör kungen när krigskassan är slut, vad känner soldaten när han får höra att nu räcker myntet bara till en halv öl, hur fick aztekguldet den spanska ekonomin att krascha (utvikning kolonialism).

Läraren Michal Ziatek verkar glad över min uppskattning, men lite missnöjd ändå. Han hade en extra utvikning på lut, säger han, om alla sätten att kolla guldets äkthet. Det hade varit en krok! Men den hann han inte förbereda tillräckligt. Jag frågar var han lärt dessa konster. Det var på platsen. Klassen Bläckfiskarna, årgång 1995. Om en skolas företräden mättes med hur många elever som kommer tillbaka som lärare skulle nog Bednarska toppa den listan.

Om denna berättelse låter aningen svärmisk är det bara för att skribenten inte behärskar stilmedlen. Det råder ingen gullestämning på denna skola, snarare en anda av – ja, vad skall den kallas? Osentimental Tjechovsk realism? Modersmålsläraren ser ut som en sagofé, finlemmad och svept i schalar. ”Fjortonåringar i grupp”, säger hon, ”är små rovdjur som hugger vid första tecken på svaghet. Och nu skall vi analysera kärlekslyrik.” Jag får ett dystert minne av hur frystorkning av litteratur går till. Skall hon nu be dem förklara metaforerna? ”Nå, vilket dikt tyckte ni var bäst?”

Tänk, under alla mina skolår har ingen ställt en sådan fråga. En kvart senare består klassen av två läger. När vi bryter för halvtid leder Kavafis över Milosz, som fått två metaforer underkända. De var för jolmiga.

Inte så konstigt att elever köar till denna skola. En av rektorerna säger att hon bara anställer lärare som inte behöver arbeta som sådana. ”Jag vill ha dem som lär ut av lust, som valt skolan framför andra attraktiva jobb.” Av samma skäl har alla lika lön. ”Förtjänar man inte samma lön skall man inte arbeta här.”

Det har hon råd att säga. Skolan har kultstatus. När den öppnade 1990 var det tjugo sökande per plats. Republiken Bednarska är det bästa som hänt Polen sedan murens fall, uttalade en skolminister tio år senare. Det beror nog mindre på ”resultaten”, (som att nio elever av tio kommer in på den utbildning de vill). Det finns i Warszawa fler gymnasier i den klassen. I själva verket är republiken avog mot rankningar. Nervösa föräldrar som vill veta hur deras telning ligger mot medianen får nobben. ”Men vi kan berätta vad din son har lärt sig.” Här är det nämligen inte meningen att eleverna skall konkurrera. De skall tvärtom ta ansvar för varandra. Följaktligen kan betygen, som man tvingas sätta (staten kräver det), bli högre om eleven hjälper andra.

Jag frågar Krystyna Starczewska, rektorn sedan starten och republikens urmoder, om Bednarska kunnat frodas i det offentliga systemet. Tveksamt, menar hon. Nyss slog skolinspektionen ned på mjuksofforna. Bacillusker, menade man, olämpligt i skolmiljö. Så var det bänkarna. De bildar hästsko, så att eleverna kan se varandra. Förbjudet! Ljuset skall falla från vänster! Och skulle demokratin passera? Häromåret ålades rektor Starczewska av domstolen att avskeda en nyanställd lärare. Hon hade skrattat åt elever, hon menade att skolrepubliken var ett skämt. Det var rätt med avsked, säger Starczewska. Man platsar inte på en institution vars värderingar man förhånar. Men det är osäkert om kommunens jurister skulle komma till samma slutsats.

Till mångas förvåning bedriver Bednarska ingen mission för sin modell. Krzysztof Sikora är rent av lättad över att ingen försökt kopiera skolrepubliken. För det vore för sorgligt att behöva se en så vacker idé gå i kvav, säger han. Förklaringen till hans skepsis ligger i historien. Sommaren 1989 stod Berlinmuren ännu kvar. Bednarska var en motståndshandling, den första fria skolan mellan Berlin och Kamtjatka, skapad av människor som under hela 80-talet snickrat på ett underjordiskt medborgarsamhälle, när de inte suttit i fängelse eller i förhör. Alltså är Bednarska ingen modell, den är ett kulturfenomen, otänkbar utan sin etos, riskabel att imitera.

Det ligger mycket i det. Å andra sidan har också skolrepubliken haft sin vishetslärare. Det har tidigare i Warszawa funnits en skola där barn stiftat sina egna lagar. I Bednarskas entré hänger porträttet av en herre med sorgsna anletsdrag. I den mån hans namn är vidare känt i Sverige är det för omständigheterna kring hans död. Janusz Korczak, judisk-polsk barnläkare, författare och skapare av ett hem för föräldralösa judiska barn i Warszawa, sägs ha blivit erbjuden fri lejd när hans skyddslingar, den 5 augusti 1942, föstes till gaskamrarna i Treblinka. Han följde med barnen.

I en nyutkommen biografi av Joanna Olczak-Roniker är vittnen som kände Korczak upprörda över att detta blivit hans eftermäle. Det är en förolämpning mot hans livsgärning att tro att han ens såg något val.

Jag kan inte på några rader göra denna biografi rättvisa utan att förfalla till slitna superlativ. Kan bara hoppas den snarast får svensk förläggare och Korczaks egna böcker nya upplagor. När han på 30-talet lät barnen stifta lag och rannsaka varandra (och honom själv) så var det av insikten att barnets utsatthet för vuxnas godtycke är ursprunget till världens elände. Det är då människan lär sig att det är den starke som bestämmer. Det låter enkelt, men jag lovar att i Korczaks spegel kan också den mest gråtmilda pedagog få syn på en de­spot. Olczak-Roniker porträtterar en man som aldrig fått egna barn men som livet igenom behållit en närmast kuslig inlevelse med barnsligheten. Han brukade slå vad med barnen om deras vandel. ”Jag lovar att inte slåss på en månad”, säger en bråkstake. ”Jag tar inte emot oseriösa vad. Skall vi säga – en vecka?”

Maciej Zaremba

 

Fakta. Skolrepubliken

Republiken Bednarska heter så efter sin första gatuadress, Tunnbindaregatan. Den består numera av en grundskola, två högstadieskolor och tre gymnasier, varav ett med international baccalaureate (IB), uppkallat efter Ingmar Bergman, ett annat mångkulturellt, uppkallat efter Jacek Kuron samt en idrottsklubb.

Tredelat skolsystem. Det polska systemet är således tredelat. Efter sexan söker man till högstadiet, som på polska kallas gymnasium; medan det svenska gymnasiet kallas lyceum. (I denna text används de svenska begreppen.) Efter årskurs 6 söker polska elever till en ny skola på sina betyg. Men till Bednarska gäller samtal och inträdesprov i matte och modersmål, som kan bestå i att barnet får läsa en lätt absurdistisk berättelse (à la Tove Jansson) och ombeds skriva fortsättningen.

Tre instanser. Republiken styrs av ett parlament, regering och domstol. Parlament och domstol väljs direkt och proportionellt på ett år av tre ständer: elever, lärare och föräldrar. Även före detta elever har representanter i parlamentet. Regeringen (skolrådet) väljs av parlamentet. Domstolen består alltid av en elev, en lärare och en förälder. Det har hänt att femtonåringar har fått presidera över en rätt där bisittaren varit ledamot av Polens högsta domstol. Skoldomstolen utdömer inga straff. Den löser tvister, tolkar skolans lag och avgör om skuld vid brott mot skolans lagar. Påföljden överlåtes åt rektorn.

Öronmärkta skattepengar. Skolan drivs av en stiftelse och finansieras av ett mindre statsbidrag (ca 30 procent), i övrigt genom skolavgift och donationer. Sedan 2004 gäller i Polen att medborgaren kan skicka en procent av sin skatt direkt till en verksamhet som räknas som allmännyttig. Det finns cirka 8 000 organisationer som fått denna status, från bibliotek till idrottskubbar och skolor. År 2009 hade åtta miljoner polacker överfört motsvarande en miljard kronor till det civila samhället.

20 procent friplatser. Skolavgiften är cirka 2 000 kronor per månad. Inget barn har tvingats lämna Bednarska av ekonomiska skäl. Om en familj kommer på obestånd sänks avgiften. Cirka 20 procent av platserna är friplatser, vigda åt medellösa, huvudsakligen barn från barnhem och flyktingar.

Betygen är mindre dramatiska i det polska systemet, då övergången till gymnasium och högskola avgörs i första hand av inträdesprov. Polen har också kvar studentexamen. Därför kan lärarna vid Bednarska tillåta sig att använda betygen som uppmuntringsmedel.

http://www.bednarska.edu.pl/

Litteratur

”En otrolig tigerkaka. En bok om Viggbyholmsskolan 1928–1972”. Mandatus bokproduktion 2008

Kurage. Idétidskrift för det civila samhället nr 1/2011

Joanna Olczak Roniker: ”Korczak, proba biografii”. Warszawa 2011

Janusz Korczak: ”Barnets rätt till respekt”. Stockholm 1988

Janusz Korczak: ”Hur man älskar ett barn”. Stockholm 2003

Janusz Korczak: ”Lille kung ­Mattias”. Uddevalla 1974

Vad är chefskurser bra för? Inte mycket, visade en avhandling som presenterades i veckan. Men utsätts cheferna för konst och omöjliga frågor får det effekt – ända in i medarbetarnas binjurar.

En dag på 70-talet då en snöstorm lamslog Chicago fick arbetspsykologen Frank J Smith en lysande idé. När nu folk hade god ursäkt för att stanna hemma – vilka tog sig till jobbet ändå?

Nästan alla – på vissa arbetsplatser. De kom pulsande genom snödrivorna, andfådda och försenade, men på rosigt humör. På andra, jämförbara ställen, blev det nästan tomt. Bara var tredje dök upp.

En fördjupad studie visade att anställda i den senare gruppen tyckte om snödrivor. De välkomnade också elavbrott, kalvar på spåret, influensor och annat som kunde hindra deras inställelse på arbetet. Till den grad vantrivdes de på jobbet. Inte med arbetsuppgifterna, utan med kulturen. Snöstormen i Chicago gjorde tydligt vad man redan visste: att usla chefer kan göra de mest hängivna medarbetare håglösa.

Var åttonde arbetande svensk är chef för andra. De är drygt 500000, män och kvinnor som sätter standarden för det mesta av vår umgängeskultur. Så varför räknas de inte som kulturarbetare? Det är deras kvalitet, inte Dramatens, som speglas i ansiktsuttrycken på buss och tunnelbana.

Detta har man förstått i styrelserummen. Därför skickas dessa chefer oupphörligen på kurser.

Vad en bantningskurs är värd, det kan vägas. Men hur mäter man utfallet av en chefsutbildning? Här kommer din buttra chef tillbaks och är idel solsken. Vill inte kallas chef längre, för vi är alla lika. Hon är ju till för dig, som hon bara skall coacha. Det viktigaste är att du känner delaktighet. Därför skall det finnas team överallt där ni löser problemen gemensamt. Hon har låtit köpa en massagestol till kontoret och börjat fråga om du ätit lunch. Förr kunde hon säga: Här passar vi tider! Nu vädjar hon till din medkänsla: Om du kommer för sent så känner jag mig irriterad.

Allt tyder på att du fått tillbaks chefen i sämre skick än när hon lämnades in. Du kanske inte märker det med en gång. Men dina kranskärl lär göra det.

För några år sedan gjorde doktorn i ekonomisk psykologi, Ingrid Tollgerdt-Andersson, ett ambitiöst försök att jämföra ledarkulturer. Hon delade upp ett antal vårdanstalter i två grupper, en med hög sjukfrånvaro, den andra med låg. Därefter utfrågades cheferna och personalen. Resultatet blev oväntat. Det var anställda vars chefer betonade delaktighet, jämlikhet och medinflytande, som sade sig vara till för personalen, som hade högst sjukfrånvaro.

Märkligt nog visade det sig att chefer som inte tog trivsel i sin mun, som betonade ansvar, tydlighet, höga krav och rent av kundent utbrista ”jag är ingen mamma” eller ”jag tolererar inte …” , var mer demokratiska i praktiken: de delegerade både makten och ansvaret. Och deras personal höll sig friskare – utan massagestolar.

Tollgerdt-Andersson har funnit att trivselchefen gör tillvaron otydlig. Det blir oklart vem som bestämmer, vad som krävs och var ansvaret ligger. Dessa chefer törs inte säga ifrån – varken uppåt eller nedåt. Konflikter som borde ha lösts med en gång flyter ut i organisationen.

Tollgerdt-Andersson är oroad av sina resultat. Hon har jämfört med liknande arbetsplatser i Portugal och Italien. Där är sjukligheten betydligt lägre och trivselcheferna närmast frånvarande. Så varför har de blivit så vanliga i Sverige? Vet konsultfirmor vad de gör, undrar hon, när de lär chefer att fly från chefskapet.

Behöver de veta? Kanske svarar de bara på efterfrågan.

Är det någon som kan säga vem som bar det yttersta ansvaret för att det tog UD två dagar att ens börja organisera nödhjälp till de svenska tsunamioffren? Jag tror inte det. I rapporterna såg det ut som om diplomaterna drabbats av handlingsförlamning. Men det är inte sant. Det handlades febrilt under dessa dagar. Medan Italien sände i väg flygplan ringde UD-folket runt för att försäkra sig om att ingen av dem skulle framstå som ansvarig för de beslut som eventuellt skulle fattas. Och det lyckades, eller nästan. Fast det tog sin tid.

Enligt headhuntern Björn Blomberg var tsunamidebaclet inget olycksfall i arbetet utan ett övertydligt exempel på svensk ledarstil. Ett kulturfenomen, menar Blomberg, med rötter i samförståndsandan, vars framsida är att förankra besluten, medan baksidan består i att medvetet göra ansvarsförhållandena så dunkla att ingen enskild skall behöva stå till svars för någonting. Fungerar fint i skatteuppgörelser och långbänkar, men leder till sammanbrott i skarpare lägen. (Kanske är det inte förekomsten av årstider som är SJ:s verkliga problem?)

Blomberg, som tillsatt och avskedat chefer i 30 länder, menar att denna flykt från ansvar har gett svenska chefer ett dåligt rykte i världen. Har de fattat ett beslut eller har de inte, kan utlänningar undra, som bevittnat ett svenskt ledningsmöte. Jo, det har de. Men ingen uttalade de farliga orden ”Då beslutar vi …” Det bara liksom blev ett beslut. Eller kanske inte, beroende på vad som är bekvämast att hävda i efterhand.

Själv kan jag inte släppa tanken på de UD-tjänstemän som tsunamikvällen ringde till Räddningsverket för att försäkra sig om att verket inte satte i gång några försök att undsätta svenskarna i Thailand. De hade slagit i manualen och funnit att man måste invänta en inbjudan från Bangkok. Och det var deras jobb att ordna med den saken.

Man vill gärna tro att de var några monster till paragrafryttare. Det är en optimistisk tolkning. Själv är jag rädd att de var som folk är mest. Deras hjärtan och hjärnor viskade nog rätt beslut: få i väg planen först, fråga om lov sen. Så vad fattades dem?

De bästa cheferna vet när man måste lägga bort regelboken och följa intuitionen i stället, säger Gerry Larsson, psykologiprofessor på Försvarshögskolan. Men i så fall, tänker jag, kan ingen kurs hjälpa dessa UD-chefer. Omdöme kan man inte läsa sig till, inskärper Larsson. Han borde veta, som utformat försvarets ledarutbildning. Samma gäller intuitionen. För att vårt omedvetna skall dra slutsatser av erfarenheter måste vi först skaffa oss några. Eller finns det en metod att göra människan djupt delaktig i något som hon själv inte varit med om?

På våren 2007 svarade några hundratal svenska chefer på en annons om en gratis ledarutbildning. De avskräcktes inte av varningen att obehag kan uppstå i samband med känslomässiga effekter. Dessutom skulle det lämnas blod.

Femtio av dessa frivilliga antogs till experimentet. De representerade ett snitt av svenska chefer: poliser, präster, fängelsechefer, IT-folk, rektorer, konstnärliga ledare. Efter en kort introduktion splittrades chefsgruppen i två. Den ena fick i god ordning reda på tid, plats, kursprogram, och därefter tretton kvällar traditionell chefsutbildning. De var kontrollgruppen.

De övriga fick ingen information. De fördes in i ett svartmålat rum, ingen whiteboard, inte ens ett fönster. Men en okänd man sade: ”Nu, i dag, denna minut, lever jag och lever till fullo. Livet är verkligen svårt, en strid från minut till minut. För världen är och förblir ogästvänlig.”

”Men striden lockar mig”, svarade en kvinna. Strax blev de avbrutna av en våldsam musik. Sedan vidtog läsningen, en ömsom trotsig ömsom förtvivlad duett: ”det finns en oro i mig …” – ett ackord – ”en bisarr och satanisk oro” – och så några sekunder av Alfred Schnittkes violinkonsert Largo.

Det fortsatte i över en timme. Texterna var fragment ur dagböckerna av Etty Hillesum, holländsk judinna som vägrade att gömma sig undan nazisterna, anmälde sig frivillig som hjälparbetare i ett koncentrationsläger och mördades i Auschwitz. Hennes passionshistoria blandades med fragment av Rilke och instruktioner för avlivning i mobila gaskammare, av Gruppenleiter Walter Rauff. Och dessemellan ömsom ljuvlig, tragisk eller dansant musik. Zarah Leanders Wunderbar i marschtakt, Beethovens violiner, lägervakternas arbetssång från Buchenwald, ibland endast ett dovt ackord.

Vad fan är det som händer, tänkte jag. Och sedan – behöver jag förstå vad som händer? antecknade en av cheferna.

Det var likadant varje gång. Sjuttio minuter texter avbrutna av musik. Därefter fick deltagarna var sitt häfte. Vad skall vi skriva? Vad ni vill och hinner på fem minuter. Sedan vidtog ett samtal, bara nödtorftigt modererat. Och inför nästa seans fick cheferna protokollet över sina repliker. Är godheten ondskans motkraft? I godhetens namn gjorde vi mycket ont. Tänk om det finns psykopater också i denna grupp. Det var det hela. Tretton måndagar under tio månader. Ordet ledarskap nämndes inte.

Det var ingen chefskurs. Det var Schibbolet, ett konstnärligt collage av prosa, lyrik och dokument, komponerat av musikern Julia Romanowska. Men det var i egenskap av forskare vid Karolinska institutet och med bistånd av Försvarshögskolan som hon stressade cheferna med Kafka, Majakovskij, klezmer och Maria Callas om vartannat.

Det var en hypotes som Julia Romanowska ville pröva, berättar professorn i socialmedicin Töres Theorell. Också han är bekymrad över svensk chefskultur.

Den har många fördelar. Men blir det kris eller uppstår etiskt problem – vill ingen ta ansvar.

Men ansvarskänslan är just en känsla, ingen intellektuell konstruktion. Tänk om konsten, som påverkar de snabbaste delarna av hjärnan, kunde liksom bakvägen ruska om chefspersonens sinnelag? Ta sig förbi överjagets hämningar och invanda tankemönster?

De flesta kurser invaggar cheferna i en falsk känsla av trygghet, säger Julia Romanowska, som själv har hållit ledarutbildningar i försvarets regi.

Många ledarutbildningar är instrumentella. Man blåser upp chefernas egon, lär dem att hantera människor, men inte att hantera värdekonflikter. Eller värre – de lär sig att förneka sådana konflikter: ’ Det finns inget rätt och fel. Det finns bara olika sätt. ’ Eller: ’ Det finns inga problem, det finns bara utvecklingsmöjligheter. ’

Chefer behöver konfronteras med verkligheten, se den i ögonen, inte skyddas mot den med kokboksrecept. Recept besparar oss bekymret att känna och tänka. Hon citerar den tyska filosofen Hannah Arendt: Man behöver lära sig tänka i någon annans ställe, från en plats där man själv inte befinner sig.

Hennes tanke med Schibboletprogrammet är enkel. Den kommer faktiskt från Franz Kafka: ”Lyssna inte bara en gång. Vänta tills du inte står ut längre. Vänta inte bara en gång. Världen kommer förr eller senare att blotta sig för dig.”

Alltså utsätter hon deltagarna för konstnärligt förtätade och upprivande vittnesmål, som de inte kan få ihop till ett budskap eller en sensmoral. Då tvingas de släppa slentriantänkandet och dömandet och tänka själva, högt – tillsammans med andra.

De tvära kasten blev som hack i ens själ, minns en socialchef.

Eftersom resultatet blev så märkvärdigt har jag tagit mig igenom dessa sexton timmar text och musik. Jag gjorde det i min soffa, så jag kan bara ana vilken effekt det måste ha haft i ett mörkt rum bland okända människor. Kanske var det som under den allra första chefsutbildningen: hövdingarna i mörkret kring elden, schamanens trumma frammanar andarna och mysteriespelet tar vid.

Mental våldtäkt, utbrast någon och gick sin väg för att inte komma tillbaka. En fängelsechef misstänkte att man prövade hennes dådkraft. Förväntades hon sätta stopp för denna manipulation? Det gjorde hon inte, eftersom de andra, som hon inte visste huruvida de chefade för ett bageri eller för Psykförsvaret, verkade så berörda. ”Pretentiöst dravel”, yttrade en tredje efter den andra seansen. För en annan blev dravlet (ur Orons bok av Fernando Pessoa) ett uppenbarelse, säger hon. ”Jag försonades med meningslösheten.”

Det är inte lätt att intervjua dessa chefer. De har varit med om något exceptionellt, menar de, men saknar språk för det. ”Livet går inte i repris”, säger en socialchef. ”Varje situation är unik … jag måste vara på helspänn för att förstå vad folk säger.” En chef inom våldsmakten: ”Du skall inte låta rädslan styra.” En tredje: ”Det hade kunnat vara jag”, och menar lägervakten i Auschwitz. Hon igenkände sina egna känslor hos bödlarna och hos offren, hos kvinnan som tycktes njuta av att bli förnedrad, och hos henne som inte kunde vara en man trogen ”eftersom jag består av så många personer”.

Under den sista seansen fick cheferna höra ett collage av tidigare texter, med deras egna anteckningar insprängda mellan Dickinson och Levinas. Herregud, vi är kultur! ropade någon.

När det hela var över ombads båda grupperna att sammanfatta kursen. Kontrollgruppen skrev: ”Vi kom från olika verksamheter, med olika förväntningar och hade ett stort utbyte från varandra. Det viktigaste vi lärt oss är att vi behöver förstå oss själva för att förstå, påverka och leda andra. Vi är tillräckligt nyfikna för att lyckas.”

De som utsattes för Schibbolet skrev: ”Det var en gång i april. Förvirringen var total.” Sedan följer en lång dikt: ”… vi vittnade, skrattade och grät … en studie i ovisshet? Texterna kommer tillbaka. Tvivlen består. Den plats de tidigare hade måste omvärderas … Var och en försöker hitta sin mening.”

Kontrollgruppen skrev det väntade. Men hur skulle man tolka de andras utsvävningar?

Det behöver inte tolkas. Det kunde mätas.

Jag nämnde att det skulle lämnas blodprov. Men det var inte bara chefernas vener som stacks. Det var också deras underlydandes. Sex månader efter avslutad kurs hade de vilkas chefer utsattes för Kafka, Jelinek och Höga visan (samt för varandra) markant högre nivåer av DHEA-S i blodet än de vilkas ledare ingick i kontrollgruppen.

Hormonet DHEA-S är liksom själva livsgnistan. Det är det som väcker nya celler till liv som ersätter det dryga kilot av vår kropp som avlider varje dygn. Om DHEA-S sjunker, vilket inträffar när vi blir stressade eller känner att livet är en trasa, bildas färre celler och förfallet tar över. Vi tappar orken, blir lättare sjuka och åldras i förtid. Och omvänt. Man blir pigg och yster när hormonnivån stiger. Vilket det alltså gjorde hos folk vilkas chefer var tredje vecka bombarderats med litteratur, musik och omöjliga frågor. De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera. Hur har det gått till?

Det verkar som om deras chefer genomgått en smärre personlighetsförändring. Ett test som alla fått genomgå före och efter kursen visade att cheferna i konstgruppen hade högre beredskap att ingripa mot orätt, var dristigare, mindre konflikträdda och mer empatiska än förr. Anmärkningsvärt, eftersom personligheten är en stabil konstruktion. Den som är blyg, utåtriktad eller pedantisk när han är tjugo lär vara det också vid femtio. Det är nästan bara långa relationer samt djupa kriser, som krigstrauman eller kärlekspassioner, som kan förändra vårt jag.

Jag läser chefernas individuella utvärderingar. Många är lyriska. Somliga påstår att Schibbolet förändrat deras livssyn. I vart fall hur de ser på ondska, makt och sitt eget ansvar. En kvinna förundras över att hon kunnat tala så ingående med okända om känslor som var för skamliga för att yppas ens bland vänner. Jag frågar om det hade gått lika bra utan musik och med samma texter presenterade på papper? Nej, då hade det blivit en konfrontation mellan åsikter. Om vem som är en idiot.

Minns läsaren chefspersonen som yttrade pretentiöst dravel? Han hade sällskap av en annan som också fann kursen meningslös. Men de satt av den, av ren artighet, ville inte skapa bortfall för forskarna. Ett enda stort Jasså blev dock slutomdömet.

Det kan ingen ifrågasätta. Återstår att förklara varför också deras underlydandes hormoner tagit ett glädjeskutt. I sanning underliga är konstens genvägar.

Det sägs att siffror och mätvärden är det enda som somliga förstår. Då får kanske detta experiment följder för kulturpolitiken? Eller åtminstone för kulturdebatten. Det verkar ju till exempel som om forskarna på Karolinska och Försvarshögskolan förstod bättre än mången litteraturvetare vad litteratur vill säga.

Maciej Zaremba

Försökspersonerna i studien garanterades anonymitet. Citat och referat i artikeln härrör från deltagare som gett DN sitt medgivande.

 

DN 2010-10-27

Annonser brukar vilja oss någonting. Kom och köp! Pröva i en vecka utan kostnad! Jag stirrar på den blodröda halvsidan i DN. Det är Stockholms stift som anropar. ”Nej till rasism”, står det. ”Vi tror på en Gud som älskar alla människor.” Och så ett hjärta.

Vad vill mig den annonsen? Skall jag jubla? Sätta upp den på kylskåpet? Föra det glada budskapet vidare? Jag kunde ringa Reuter: Hallo, jag har en nyhet. Svenska kyrkan säger nej till rasism. Ja, ni hörde rätt. Kyrkan säger nej och är beredd att betala priset. 755.508 kronor, inklusive moms. Så mycket kostar kampanjen.

Varför blir jag så provocerad av en annons som säkert var menad att göra mig inkluderad och glad? Kanhända för att jag såg den ur Sverigedemokraternas synvinkel.

I juni uppvaktades Stockholmsbiskopen av Läkare i världen och Asylkommittén. Kunde stiftet undvara litet pengar till mat och mediciner åt barn vars familjer varken fått stanna i Sverige eller kan återvända till Irak och Afghanistan? Och så några kronor till SL-biljetter, så att de kan ta sig till läkare eller advokat? Beklagar, svarade biskopen, för sådana ändamål har stiftet ingen budget.

Vore jag Jimmie Åkesson skulle jag tycka att det var fint prioriterat av biskopen. Inte skall kyrkoskatten gå till asylsökande. Då får de kanske råd med advokat och, Gud förbjude, får uppehållstillstånd. Av kyrkans ”Nej till rasism” tar där­emot SD ingen skada. Den som vet med sig att muslimer är sämre människor lär inte frälsas av en annons. Och många av de andra, som röstat på partiet, uppfattar sig knappast som anhängare av rasläror. Så de tar inte åt sig.

Missförstå mig inte. Det är inte biskopen jag vill åt, det är fenomenet. Annonskampanjen är bara ett symtom.

Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.

Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren. Under de första dagarna efter valet såg det faktiskt ut som om SD skulle oskadliggöras med ungefär samma metoder som detta parti tänker sig för att rensa Sverige från muslimer: diskriminering, social utfrysning och demonisering.

(Förvisso behöver inte all utfrysning vara av ondo. Året 1982 förbjöd militärregeringen det polska författarförbundet, fängslade en rad författare och skapade ett ”gult” författarsällskap som stödde militärkuppen. Av landets framstående litteratörer var det bara en som anslöt sig till denna nya förening. När detta blev känt fick denne skriftställare problem med att få upp ytterdörren. På morgnarna låg det travar av hans egna böcker i trappan, returnerade av harmsen läsekrets. Och folk upphörde att hälsa på honom.

Det var en social utfrysning som jag kan försvara. Ostracismen var just då de maktlösas enda vapen. Men när utfrysning tillgrips av en majoritet mot några få, är det mobbning och ovärdigt.)

Jag behöver inte förklara vad jag känner för Åkessons parti. Enligt hans åsikt har sådana som jag knappast hemortsrätt i Sverige. Men jag kan inte hjälpa att reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig. Det är som om merparten av politiker och skribenter verkligen trodde att om de samfällt pestflaggar för någonting, kommer alla att följa efter. Att det räcker att ropa ”rasister”; eller kanske ”fascister”, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.

Har vi? Just den frågan har både alliansen och de rödgröna sett till att avföra från valrörelsen. Själv pläderade jag våren 2009 för att partierna i stället för att slänga ”rasist” efter folk eller tiga ihjäl dem, skulle försöka lyssna till vad de har på hjärtat och gendriva deras enkla teser. Det gjorde de inte. Det verkar rent av som om de kommit överens om att låta bli. Var det av högmod? Eller tvärtom – av oförmåga?

Kanske var det av både och. Säkert högmod. Det har ju fungerat hittills. I ett litet och centraliserat konsensussamhälle som Sverige, där också akademiska karriärer påverkas av Kanslihuset, har det varit lätt att undvika besvärliga debatter genom att brännmärka budbäraren. Ofta räckte det med ett epitet. ”Drogliberaler” om folk som velat humanisera narkomanvården. ”Reaktionärer” om dem som väckte frågan om rättssäkerheten i sexualmål.

”Krigshetsare” om anhängare av ett FN-ingripande under kriget på Balkan. ”Islamofober” om folk som granskar islam med samma kritiska blick som de nyss granskat kristendomen. År 2004 protesterade sextio statsvetare mot den politiska styrningen av en integrationsutredning. Inte minst valresultatet vittnar om hur viktig det hade varit att ta den debatten. Som dock kvästes i sin linda med just brännmärkning. Protesten hade ”en rasistisk underton”, påstod Mona Sahlin.

Metoden är effektiv, men den betingar ett pris. När de som tror sig rättänkande slipper motsägelser mister de förmågan att försvara sina goda värderingar. Uppvaknandet kan vara smärtsamt. Rätt som det är blir man mållös i mötet med en Åkesson.

”Det är fel att behandla människor olika!”

”Varför det?”

”För alla äger vi lika värde.”

”Jasså? Och hur vet vi det?”

Där, är jag rädd, tar det stopp för de flesta. Idén om demokrati som folkvälde är nog djupt rotad i Sverige. Men idén att majoriteten inte får göra vad den vill med en minoritet har en kort och osäker hemvist i vårt land. Det är nog inte många som vet att det var ett par högerpartister som 1938 var först med förslaget att införa mänskliga rättigheter i grundlagen.

Vilket dröjde till 1975, på grund av socialdemokratins principiella motstånd. Sådana rättigheter, menade partiet, stred mot folkväldet, som måste få stifta vilka lagar det vill.
De som vill stoppa rasismen gör nog bäst i att studera den historien. Sverigedemokraterna kan den redan.

Maciej Zaremba

Vaknar av ett infernaliskt oväsen från gården. Synen från balkongen är så besynnerlig att jag först tror att mannen där nere fått fnatt. Han bär en vrålande motor på ryggen och på magen har han en snabel.

Med luftstrålen ur snabeln förföljer han de sju höstlöv som fallit under natten. När han drivit in dem i ett hörn kränger han av sig apparaten och griper efter ett spjut. Skall han spetsa dem, så att de inte rör sig mera? Nej, han har fått syn på ett grässtrå i asfalten, som han bänder bort med sitt vapen.

Mannen med snabeln visar sig klar och redig. Han gör bara sitt jobb, förklarar han. Föreningen i grannhuset har beställt gårdsstädning. Nu kränger han på sig en ny maskin, den putsar bort mossa. Sådan är beställningen, får jag veta. Bort med all ogräs. Är mossa ogräs? Han rycker på axlarna och ger mig en blick som jag uppfattar som menande. När han är färdig finns inte en millimeter oplanerat liv på granngården. Till och med de tappra grässtrån som tagit sig upp mellan stenplattorna har han skrapat bort.

Jag står på balkongen och begrundar effekten. Vår egen gård ser nu ut som Borneo vid jämförelse. Och så lär det förbli. Kan det bero på att vi är medelålders i vårt hus? De i grannhuset är mest nyinflyttade 30-åringar.

Detta inträffade på Söder, ett stenkast från Nytorget, i det som kallas Sofo, numera riksbekant som Miljöpartiets starkaste bastion. I ett vällustigt språksprakande reportage (SvD 15/8) tecknar Mustafa Can idealtypen av dessa nygröna väljare. Han finner att de har allt mindre gemensamt med de fältbiologer och skogsmullar som en gång skapade De gröna. De nygröna är välbeställd ung medelklass som har råd med kravbiff, som förvisso källsorterar och samåker. Men de är också inredningsmedvetna, frekventerar solarier och gym, och begränsar sin miljöaktivism till att konsumera. De shoppar ekologiskt och spisar klimatväntligt. Engagemanget, misstänker Mustafa Can, gäller kanske främst det egna samvetet.

Hur de har det med samvetet kan jag inte veta. Men jag möter allt fler här på Söder som tycker att höstlöv skräpar ned. Den dagen de tar över Miljöpartiet ryker förstås maskrosen som partisymbol. Vad kan det bli i stället? Varför inte en kratta.

Maciej Zaremba

DN 2007-05-05

Det är inte bara i Tallinn som man i dessa dagar krigar om historien. Det gör man också i Auschwitz. Där har de nationer vars medborgare mördats i lägret egna utställningar: Frankrike, Holland… Men den ryska är stängd och kommer att så förbli så länge som den förvanskar historien, hälsar museiledningen.

Vad gäller konflikten? Det gäller samma sak som kravallerna i Tallinn. Enligt de ryska montrarna i Auschwitz var det inte polska judar från Lwow eller rumänska zigenare som mördades i lägret utan “sovjetiska medborgare” rätt och slätt. I någon pervers mening är det sant, de blev “sovjeter” när dessa områden annekterades av Stalin i samförstånd med Hitler. Men i all annan mening är det förstås vanvett, en legitimering av erövringen. Vilket inte hindrat ryska politiker att insistera på dessa skrivningar och kalla museiledningens beslut för ”provokation”.

Återfall i rysk imperialism, Sovjetnostalgi? Eller helt enkelt Putins beprövade maktmedel – att skapa en utrikeskonflikt som föser ihop folket? Högst sannolikt. Men denna gång på en bädd av äkta sårade känslor.

När man föreläser för ryssar om svenska presslagar vill de i stället tala om Ryssland. “Varför ser ni ingen storhet, utan bara elände?” De vill inte att jag skall hylla Gagarin, det är bara en sak de vill ha erkänt: att de besegrade nazismen.

Jag förstår dem. Man behöver inte vara teolog för att tänka att kriget mot Hitler har en annan innebörd i det ryska medvetandet än i det brittiska. Det är inte en fråga om seger, det är en fråga om mening. Om det måttlösa lidande som kommunismen åstadkommit skall ha någon som helst mening, så är det att endast en slavstat som Sovjet på så kort tid kunde besegra det andra monstret. Demokratierna värderade människolivet alltför högt. Men vad hade Vanja och Ivan för skuld till Stalins erövring? De föstes till Berlin med NKVD-trupper i ryggen, som sköt den som blev efter. Det var så de segrade. Det är därför, antar jag, som de anskrämliga bronssoldaterna är så heliga för ryssen. De hedrar ett offermysterium.

För ester eller polacker är samma statyer ockupantens hyllningar till sig själv. Tundmatu vägistaja – “den okände våldtäktsmannen” kan det heta i Estland.

Vore jag borgmästare i Tallinn skulle jag inte flytta bronssoldaten, jag skulle riva den. Men först efter att ha rest ett estniskt äreminne över menige Ivan, slaven och hjälten, marodören, offret och brodern i olyckan. Kanske finns det ännu konstnärer som kan gjuta så mycket tragik i ett stycke brons?

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2007-04-19

Somliga upptäckter borde inte få äga rum. 
Forskare vid universitetet i Linköping har funnit att en stressad tupp blir dummare än en ostressad. Så långt känner jag ingen oro. Men så hävdar de vidare att den plågade fågelns dumhet går i arv. Också kycklingbarnen visar svag begåvning, vilket syns i generna. Slutsats: Hur hönsen lever påverkar deras avkomma.

Är det bara jag som blir stressad av nyheten? Skulle Gregor Mendel ha haft fel, skulle Jean-Baptiste de Lamarck få rätt? Den senare hävdade att arterna förändras genom att förvärvade egenskaper går i arv. Giraffen fick sin långa hals genom idog stretching. Men skulle den börja beta gräs i stället, skulle med tiden både halsen och spirorna förkortas. Likadant med människan. Hjärnan växer av tänkandet, musklerna förtvinar av sittandet. Det är Lamarcks teori. Den anses helt vederlagt – av både Darwin och Mendel.

Om den nu ändå skulle visa sig sann får vi skatta oss lyckliga, som fick leva vårt liv i okunskapens mörker. Ty den värld där Lamarcks läror bevisats till fullo kommer att vara ett förfärligt ställe. Så mycket att lägga till rätta! Och sådant ansvar… Det lär bli profeternas tid, och despoternas. Jag anar en ny religion vars frälsning blir helt jordisk – en ny människa, oförmögen till ondska, framskapad genom sekler av träning i kärlek och fredsälskan, en framodlad Messias.

Kommer de stressade få lov att avla barn? Tveksamt. Kommer barn att klandra sina föräldrar för det mesta? Troligen. Och vilken marknad för familjeterapeuterna: “Kalle lille, pappa kunde inte veta att det var biceps och inte pannloberna som du önskat större …”

Ni skrattar kanske, med det är allvar. Lamarckismen är en ideologi för total makeover. En österrikisk biolog och socialist, Paul Kammerer, insåg det redan på 1910-talet. Om människans arvsmassa inte påverkades av revolutionen – ja, då var socialismen ett tröstlöst harvande med ständigt nya generationer. Mendels genetik gjorde människan till slav under det förflutna. Men Lamarcks teori skulle göra henne till framtidens herre!

På den grunden blev Paul Kammerer på 20-talet orakel i Moskva. Också Stalin fann nämligen Mendels genetik “reaktionär”. Den förnekade att socialismens skulle kunna ge upphov till en ny människa, som var genetiskt bättre än den borgerliga. För att hjälpa sanningen på traven lät Stalin mörda de ledande anhängarna av Mendel, varpå lamarckismen blev den enda sanna evolutionsteorin. Vilket gällde i Sovjet fram till 1965. 

Hur det gick för Paul Kammerer? Han blev professor i Moskva 1926, men sköt sig för pannan samma år, då det uppdagades (i tidskriften Nature) att de paddor som han hävdat började skifta färg och form till följd av förändrad miljö, i själva verket injicerats med bläck.

Detta berättas till lärdom och varnagel.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2006-10-09

Anna Politkovskaja blev inte rädd när militärer utfärdade dödshot mot henne. Rädd blev hon när hennes vänner, i viskande ton, började varna att hon gått för långt. Maciej Zaremba skriver om mordet på Rysslands samvete.

Anna Politkovskaja, Rysslands modigaste journalist, är död, skjuten i sitt eget hus i Moskva av okända förövare.

Vem mördare henne? Hade detta inträffat i Sverige skulle vi säga att det var regeringen som var medskyldig till dådet. Häromåret skrev nämligen en grupp ryska officerare ett öppet brev där de förklarade att Politkovskaja var en landsförrädare, samt att de, ryska befäl, levde “efter krigets lagar”, enligt vilka sådana som Politkovskaja måste likvideras. Ja, så stod det. Det var ett öppet mordhot, utfärdat av underlydande till president Vladimir Putin och det publicerades i en tidning som, liksom de flesta ryska tidningar, är beroende av president Vladimir Putin. Ingen åklagare, ingen domstol, inte heller presidenten hade några synpunkter på denna kungörelse. I går verkställdes den av någon, på den ryske presidentens födelsedag.

Anna Politkovskaja rapporterade i Novaja Gazeta om kriget i Tjetjenien. Det är ingen överdrift att påstå att utan henne hade vi inte vetat att det som pågår där inte är någon “terroristbekämpning” utan en barbarisk utrotningskampanj där våldtäkter, tortyr, handel med lik och med gisslan hör till vardagsbestyren.

Man kommer inte in Tjetjenien utan den ryska arméns tillstånd, och då blir man vallad av en propagandaansvarig. Anna Politkovskaja tog sig in på egen hand, vid fyrtio olika tillfällen. Nästan ensam gjorde den spädlemmade kvinnan hela det jobbet som ett helt koppel amerikanska journalister gjorde i Vietnam den gången. Hon tog sig till ställen där ingen människa med självbevarelsedrift vågat sätta sin fot, hon visade ett mod som ingen skottsäker CNN-reporter velat drömma om, och dessutom ägde hon något som de flesta reportrar bara kan drömma om: en medkänsla med besten.

Kanske måste man vara kvinna för att förstå vad som driver unga män till att begå de mest horribla övergrepp. Politkovskaja beskrev ryssarnas barbari i Tjetjenen i sexuellt-ekonomiska termer. Som en hunsad manlighet som söker revansch: “Jag är rädd för våra komplexfyllda män som krigar i Kaukasus de kommer alla från fattiga familjer, de har ingen lägenhet, armén betalar dem knappt men i ett krig kan dessa unga män äntligen känna sig som halvgudar. De avgör vem som skall leva och vem som ‘förtjänat likvidering’.”

Dessutom kan de äntligen tjäna litet pengar. Det är en tiggararmé som slåss mot tjetjenerna, berättar Politkovskaja, som inte nödvändigtvis torterar sina fångar av övertygelse eller lust utan för att övertyga deras anhöriga om att de verkligen bör betala litet mer för frigivningen. (År 2002 var den ryska arméns taxa för att inte våldta kvinnlig gisslan mellan 200 och 400 rubel.)

För att förstå Politkovskaja storhet bör man inse hur ensam hon var. “Varför älskar du tjetjener?” gormade folk i snabbköpet. “Jag älskar dem lika mycket som jag älskar etiopier eller polacker”, brukade hon svara. Men de flesta ryssar lät sig förgiftas av den officiella propagandan. “Som om vi alla gått med i ett slags nytt Ku-Klux-Klan som menade att Kaukasus bebos av ett särskilt folkslag där även gamlingar och spädbarn var banditer och måste utrotas till sista individ.”

Hon har berättat i en intervju (Gazeta Wyborcza 26/4 2002) att hennes egen son Ilja som hon beundrade (“han är en västerländsk man, klänger varken i sin mammas eller i sina kvinnors kjolar, sådana män gillar jag”) hade svårt att förstå varför mamma retade upp läsarna och generalerna med Tjetjenien, när hon kunde leva gott på att skriva krönikor om ingenting. Tills han kom hem uppskakad en kväll, efter att ha tvingats lämna alla sina pengar till några trafikpoliser, för att de inte skulle våldta hans kvinnliga sällskap. Affärsidén från kolonialkriget hade kommit till Moskva. Poliserna var krigsveteraner från Groznyj.

Jag vågar inte skriva att Anna Politkovskaja var ett journalistiskt föredöme. “Efterföljansvärd exempel”, betyder det, men i hennes fall visade det sig vara ett självmordsuppdrag. Inte därför att den ryska staten är så mäktig, utan för att det demokratiska Ryssland är så svagt. Anna Politkovskaja blev inte rädd när statstelevisionen utnämnde henne till landsförrädare eller när ryska officerare hotade med “likvidering”, berättade hon. Rädd blev hon först när hennes vänner började antyda att hon “uttömt maktens tålamod” – och att de sänkte rösten när de sade detta.

Att det demokratiska Ryssland är så svagt är till en del vår egen skuld. Om den ryska oppositionen mot kriget i Tjetjenien ägnades bara en bråkdel av den skyddande internationella uppmärksamhet som bestås amerikaner som opponerar sig mot hamburgare, hade Politkovskaja kanske varit vid liv.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.