Donald Trumps valseger visar att demokratins fundament är bräckligare än vi trott. Populister över hela världen kommer att lära sig läxan. Därför är det dags att återta frågorna.
DN 2016-11-12

Nu hoppas man världen över att Donald Trump inte kommer att infria sina vallöften: muren mot Mexiko, massdeportationer, legalisering av tortyr, handelskrig mot Kina. Det är alltså det optimistiska scenariot: att USA:s kommande president skall visa sig vara en större lögnare än man hittills trott.

Jag har svårt att dela den optimismen. De som blivit lugnade av Trumps försoningstal borde läsa vad Jaroslaw Kaczynski sade efter sin seger i det polska valet. Det var nästan samma ord: låt oss nu bli vänner och samarbeta för nationens bästa. Två månader senare, så fort de fått makten, gick hans parti Lag och rättvisa (PIS) till angrepp mot rättsväsendet och gjorde stats-tv till partiorgan. Ett år senare är Polen inte längre en rättsstat.

Nej, det är inte rationellt att ta Donald Trump på orden nu heller. Ingen lär veta vad för slags president han kommer att bli. Kanhända vet han inte själv. Man kan bara gissa, frukta eller hoppas. Med en labil Trump vid rodret, hans parti i krig med sig själv, EU i kramp och ett revanschlystet Ryssland har mängden tänkbara scenarion ökat med kvadraten.

Om två år kan USA vara en förlamad före detta stormakt i handelskrig mot Kina och Europa i ekonomisk kris. Eller så kan Trump vara avsatt efter impeachment och åtal. (Inte helt otänkbart mot bakgrund av hans bristande impulskontroll.) Båda scenarierna tycks lika sannolika, liksom en rad andra, riktigt mörka, som en ny rysk aggression i Ukraina.

Att sia om framtiden har blivit att skriva i vatten. Låt mig i stället säga något om vad som redan hänt. Också det är dystert.

Hittills har europeiska populister tillämpat de små stegens strategi. De utgick ifrån att demokratins värden var så starkt förankrade att de inte kunde utmanas direkt. Alltså måste man tills vidare spela på den liberala demokratins villkor. Marine Le Pen kände sig tvungen att rensa ut sin far partigrundaren, Jimmie Åkesson fann det klokast att tysta ned de mest frispråkiga. Det gäller att framstå som sansad, tala fint och inte i provocera i onödan.

Vad Trump nu visat är att demokratins konsensus är mycket bräckligare än de trott. Att man kan skjuta rakt på en av demokratins grundpelare utan att framstå som antidemokrat. Snarare tvärtom. Själva fräckheten i angreppet vittnar om ärlighet och får populisten att framstå som folkets sanna vän. Han säger bara vad många tänker, men hindras av eliten och pk-maffian att uttrycka.

Vad är demokrati? Jag är rädd att om man frågade på gatan skulle många svara att det är motsatsen till diktatur. Allmän rösträtt och majoritetsstyre. Kanske skulle några lägga till yttrandefrihet. Men bara en minoritet skulle spontant säga att demokrati är folkvälde begränsat av lag och oavsättliga domare – och även sådant som vi aldrig röstat om, människans fri- och rättigheter. Och troligen skulle bara några få säga som det är: att folkvälde utan rättsstat är inget annat än den starkares rätt.

”Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan.”

Häromveckan fann The high court i London att enligt lagen måste parlamentet få godkänna villkoren för Brexit. Dagen efter var det lynchstämning i tabloiderna. Det stod ”Enemies of the people” under bilderna på de tre domarna i The Daily Mail. (Med åtföljande dödshot på Facebook.) Resonemanget: domare är inte demokratiskt valda, de är eliten som sätter sig upp mot folkets vilja. ”Who do you think you are?” skrek rubriken i The Sun.

Man tycker att ett så brutalt angrepp på statsskicket skulle fördömas med full kraft. Men justitieministern Elizabeth Truss stod inte upp för domarna. Först efter tre dagar kom ett blekt uttalande om domares självständighet.

Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan. Det blev inte heller ramaskri när en rad franska borgmästare sade sig redo att trotsa högsta domstolen som olagligförklarade burkiniförbudet. De folkvalda hänvisade till opinionsundersökningar, enligt vilka de flesta ogillar detta plagg.

Donald Trump är den förste president som bli vald efter att ha antytt att ifall han förlorar kan han tänkas ta makten på ett annat sätt. Det var inte första gången. ”Det kan behövas kravaller om vi skall tillbaka till den tid då Amerika var stort”, sade han 2014.

Det är nog symtomatiskt att Trumps mest alarmerande attack på systemet hamnade i medieskuggan. Kanske var nyheten inte lika klickvänlig som kandidatens sexism. I juni angrep Trump domaren Gonzalo P Curiel vars beslut gick honom emot. Curiel var jävig, hävdade Trump, eftersom han var född i Mexiko (vilket Curiel inte var). Och då Trump lovat att bygga muren måste ju mexikaner hata honom.

Därefter hotade Trump att som president dra Gonzalo P Curiel inför rätta.

Att hota en domare är nog bland det mest förbjudna för en amerikansk politiker. ”Oförlåtligt” kommenterade den gången republikanen och förre talmannen Newt Gingrich. Nåväl, inte mer oförlåtligt än att Newt Gingrich skrivande stund är redo att ta plats i Trumps regering.

I en artikel inför valet varnade Anne Applebaum för att USA med Trump vid makten kan ta samma väg som Polen, där Kaczynskis parti – under parollen ingen makt får stå i vägen för folkviljan – håller på att invadera rättsstaten. Det kan visa sig svårt att rösta bort en regering som kan använda rättsväsendet till att skandalisera sina motståndare. Hade Barack Obama haft en chans? frågar Applebaum, om det inte varit Trump utan FBI som anklagat honom för att ljuga om var han var född? Sådant är nämligen läget i Polen, efter ett års PIS-styre. Rykten och konspirationsteorier sprids i statens majestät.

Hur kunde de annars så frihetsälskande polackerna låta det ske? Ja, ser ni, de förstod inte att mellan valdagarna är det rättsstaten och institutionerna som gör demokrati. Och för övrigt: domare och ämbetsmän – visst låter det elitistiskt?

Så kan demokratins ena ben fås att sparka bort det andra. Jag är rädd att Europas populister redan lärt den läxan. Vi lär få höra flera rop på folkomröstningar i rättighetsfrågor och se politiker vika sig för opinioner, verkliga eller virtuella. Tyvärr är det inte bara de folkvaldas fel utan en brist i demokratisk fostran. Litet för länge har litet för många tagit för mycket för givet.

Populister har mera att lära av Trump. Till exempel att televisionens (och publikens) neurotiska fixering vid ”här och nu” ger dem ett övertag. I realtid och med ängslig debattledare är det i regel lögnaren som vinner. Blir man ertappad med en osanning kan man lika gärna svara att det har man aldrig sagt och sedan dra till med en annan lögn.

Folket mot eliterna… Varifrån hämtar vreden sin energi? Statsvetaren Marie Demker har funnit att det bara finns en sak som förenar anhängarna till Europas populister, och det är inte en idé eller ens ett gemensamt hatobjekt. Det är låg utbildning. En vanlig feltolkning är att de därför skulle vara lättare att manipulera. Det är inte alls säkert. Däremot är det säkert att i det postindustriella samhället ser deras framtid mycket dyster ut. I synnerhet om de råkar vara män.

För 40 år sedan togs 60 procent av alla högskoleexamina i USA av män. I dag är proportionerna omvända. Männen är i minoritet bland de högre bildade. Det kan rentav vara så att ett svart flickebarn numera har bättre framtidsutsikter än en vit gosse. Varför är det så? I boken ”The demise of guys” berättar psykologen Philip Zimbardo att amerikanska pojkar har allt svårare att klara skolan och inte minst – att närma sig flickor. De är rädda för att bli avvisade. En befogad rädsla, eftersom pojkarna är osociala. Det blir man om man tillbringar (i genomsnitt) ofattbara 44 timmar i veckan med att spela dataspel eller se på porr, men bara trettio minuter (i veckan) i samtal med sin far. Om man nu har någon.

Varför är datorspelen (liksom porren) svårt vanebildande för pojkar men inte för flickor? Bara delvis därför att de skänker en känsla av kontroll och garanterar framsteg. Huvudorsaken tycks vara biologisk. Den manliga hjärnan njuter mycket intensivare än den kvinnliga när den lyckats pricka en virtuell boll i en virtuell tavla. För att inte tala om mer laddade illusioner. Än större blir skillnaden när det kommer till pornografin.

I sisådär två miljoner år har mannens biologi skänkt honom fördelar mot kvinnan. Länge nog för att skapa visa vanor. Och så helt plötsligt, kring 1980, var det slut. Fördelen började vändas till ett handikapp. Och det var här det hände, i västvärlden, ungefär samtidigt som våra industrier började dra till Asien. Kanske är också den historien en fotnot till fenomenet Donald Trump.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra. På det området har de sociala medierna uppvisat anslående antisocialt potential. Men de förstärker bara något som redan finns. Eller snarare saknas.

Det är nog en illusion att en nationell gemenskap lever av sig själv. När allting förändras så snabbt som det gjort måste gamla frågor besvaras på nytt. Vad är det som håller oss samman? Vilka traditioner vill vi vårda och vilka är en black om foten? Vad borde vi tro på gemensamt och vad är upp till var och en. Vad kan man kräva av invandraren och vad kan hen begära av oss. Samt inte minst – vad för slags solidaritet är vi skyldiga varandra. Och varför? Att vårda en gemenskap är inget som kan fixas av en kommitté. Det kräver politiker som kan appellera till både känsla, samvete och minne och som tänker längre än till nästa val.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra.

Det verkar som om denna konservativa insikt nästan sopats bort av den liberala yran efter murens fall. Eller har den sortens politiker avskrivits som mossiga. (Med ett lysande undantag, Angela Merkel, förstås.) Men då varken naturen eller människan tål vakuum fylldes den övergivna spelplatsen av politiker med mycket bestämda idéer om detta med nationell gemenskap. I regel är det fantombild av en svunnen guldålder (ofta 30-talet) då landet var suveränt, allting var renare, gränserna tätare och alla visste sin plats.

Allt fler politiker tycks tro att man kan desarmera dessa krafter genom att ge efter för deras krav. Men det är fel väg. Det är frågorna som man måste återta.

Maciej Zaremba