Author: zaremba (Page 1 of 3)

För Migrationsverket
finns inte pandemin

DN 2020-07-01

Coronapandemin tvingar myndigheterna att omtolka de vanliga regelverken. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till krisen. Maciej Zaremba ser en byråkrati som korrumperar sina representanter.

Det händer att jag testar nya bekantskaper. ”Vad säger du, när det står Hundar förbjudna – får man gå in med en tiger?” Och om hen svarar att står det ”hundar” så menas hundar och inget annat, avstår jag från vidare umgänge. Det händer litet oftare än man kunde tro. Ofta är det jurister som svarar på det viset. Då brukar det heta att en regel måste vara entydig, annars blir folk förvirrade. Börjar man tolka avsikten med en bestämmelse, kan man hamna i rent godtycke. Det är bara bokstavstolkningen som garanterar rättvisa och rätt.

Jag tänker att det måste vara deras sinnelag som producerat de sällsamma skyltarna: ”Stopp. Färja. Gäller ej vid ombordkörning.” Eller: ”Varning. Svag is. Gäller vintertid.” Jag har för mig att dessa människor kan bli farliga i skarpt läge. Tillmäter man inte andra ett omdöme kan det vara för att man saknar det själv.

Nu har mitt privata testande blivit överspelat. Covid-19 testar allt och alla: samhällsskick, regeringar, nationella myter och myndighetskulturer. Och mitt i eländet kan en svensk bli trevligt överraskad. Myndigheter som gällt för hopplösa paragrafryttare upptäcker plötsligt att en regel måste tolkas mot sin mening innan den tillämpas.

Boverket skriver till landets byggnadsnämnder: vänta med straffavgifter. Tänk på att folk i dessa dagar kanske inte hinner med era förelägganden. Transportstyrelsen hälsar (med EU i ryggen) att jag kan vänta ett halvår med att besiktiga bilen. Kriminalvården låter fången ringa gratis för att mildra plågan av besöksförbudet. Till och med parkeringsdetaljen, som till vardags inte tvekar att lappa bilar med en livlös bakom ratten (det står ju inte i handboken vad man borde göra i stället), drabbas av insikten att den som ligger sjuk kanske inte kan flytta kärran för städnatten.

Skatteverket hälsar att om du inte hinner deklarera till den 4 maj, så går det bra en månad senare. Fast det står entydigt i lagen att deklarationen skall lämnas i maj. Jag ringer myndigheten för att höra hur man resonerat. ”Vi försöker omtolka utrymmet i befintliga lagar med hänsyn till pandemin. Skatteverket är en självständig myndighet. Vi ber inte regeringen om lov att få läsa en paragraf på nytt sätt” svarar Eva Mårtensson på rättsenheten. Hon ber mig notera att verket inte flyttat fram deklarationsdagen, för det har man inte makt att göra. ”Men vi tar inte ut någon förseningsavgift om folk lämnar en månad senare.”

Men det är ju samma sak? ”Så kan man också se det. Men det hade verket rätt att göra.”

Jag får veta att man på Skatteverket vridit och vänt på paragrafer för att befria folk från förmånsskatter som blev absurda i rådande läge. Skatt på luncher som folk skänkt till vårdanställda, på fri parkering på jobbet… När det visade sig ogörligt som lagen var skriven, lät man regeringen förstå att något borde göras. Och det gjordes också, illa kvickt.

Jag hoppas att det redan startats ett forskningsprojekt om ”Myndigheter under pandemin”. Hur många har, som Skatteverket, sökt lagens mening bakom dess bokstav? En sådan granskning borde inte stanna vid enskilda beslut utan undersöka myndighetskulturer. Sådant som aldrig syns i handlingsplaner. Det som sitter i tapeterna – men kan göra hela skillnaden mellan rätt och orätt, eller, i värsta fall, mellan liv och död. Tsunamin, remember?

Varför tog det månader innan SKR (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting) iddes verkställa regeringens beslut om testning i full skala? Var det pandemin som stod i fokus? Eller var det instinkten att värna sitt revir?

Man kunde börja undersökningen med extremfallet.

”All prövning av ansökningar om uppehållstillstånd utgår från lagar som Migrationsverket måste följa. De lagarna tar inte hänsyn till några extraordinära händelser” läser man på myndighetens hemsida.

Vad jag har kunnat se är Migrationsverket ensamt bland myndigheter om detta raka besked. Jag anar hur det gick till: ”Står det något om covid-19 i utlänningslagen? Inget om pandemier heller? Tänkte väl det. Då så. Då fortsätter vi som vanligt.”

Och här är konsekvenserna: fru B och hennes man har flytt undan en asiatisk diktatur. Av skäl (som det trotsar logiken att förklara) har Migrationsverket gett mannen uppehållstillstånd men beslutat att avvisa hustrun. Nu har emellertid fru B en chans att återförenas med sin make. Hon har fått arbete i Sverige och därmed ett tvåårigt uppehållstillstånd. På ett villkor: om hon inte börjar på jobbet inom fyra månader, återkallas tillståndet. Så står det i lagen: tillståndet skall återkallas om ”utlänningen inte inom fyra månader från tillståndets första giltighetsdag påbörjat arbetet.”

Det var i mars månad, det gick inga plan till Sverige från där hon befann sig. Nu är det juni, fortfarande inga plan. Fyra månader har snart gått, fru B har små chanser att hinna fram i tid. Hennes man tar ledigt från arbetet och lämnar landet för att försöka sy ihop en resrutt åt frun, om den så får leda över halva Asien. Fru B:s svenska arbetsgivare kontaktar myndigheten och ber om en förlängning av fristen. Men får till svar att står det fyra månader så är det fyra månader. Lag är till att följas. Att pandemin gjort det omöjligt att leva upp till regeln är inte verkets problem. Kommer hon för sent, förlorar hon tillståndet. Hon kan söka på nytt förstås. Men måste lämna Sverige först.

Fru B är inte ensam om sitt öde. I dessa dagar återkallar verket mängder av tillstånd enkom av det skälet att personen inte kunnat ta sig hit i tid. Hur många? Det kan myndigheten inte svara på. ”Ärenden registreras inte på den detaljnivån.”

Det finns ett begrepp för det: illojal maktutövning. Syftet med regeln om fyra månader var ju inte att bestraffa arbetsgivare och anställda för problem som de inte rår över. Det var att kunna återkalla tillstånd som beviljats på falska grunder, framgår av propositionen (2013/14:227).  På Migrationsverket säger enhetschefen Daniel Grynfarb att man är medveten om detta, men anser sig inte kunna göra några undantag, så som lagen är skriven. Men då har verket förstås upplyst regeringen om problemet? Han vet inte. Kanske. Jag kollar. Justitiedepartementet har inte noterat en sådan upplysning.

Varför jag skriver detta? För att bilden av herr B, som överger sin arbetsplats (där han aldrig varit så behövd som nu) och irrar runt i världen för att tillfredsställa en robotaktig myndighetskultur är ganska svåruthärdlig. Men också för att jag vet vad som händer folk som tvingas verkställa absurda beslut. En del blir ledsna, utbrända och slutar. Resten vänjer sig. Och när de vanhandlat makten länge nog, känner nog en och annan att det ju knappast blir värre om de låter sina egna känslor påverka besluten. Och kanske även annat än känslor.

Så går det till när myndigheter korrumperas.

Låt mig avsluta med en god nyhet. Enligt Medieakademins förtroendebarometer ligger Skatteverket i toppen av listan, Migrationsverket i botten. Det är i vart fall inget fel på svenskarnas omdöme.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

I coronakrisens Sverige visar lasten
sin dygdiga sida

DN 2020-03-29

Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder på klacken, förtalade fenomen avslöjar plötsligt okända företräden. Vi borde häpna över hur vi i Sverige möter krisen med öppenhet och inte förbud.

Dessa intressanta baksidor av allting

Häromveckan skrev Anne Applebaum (”Coronaviruset har synat den amerikanska bluffen”, The Atlantic) att epidemier avtäcker underliggande sanningar om de samhällen de drabbar. Hon syftade på amerikaner, som nu vaknat till ett USA som är allt annat än mäktigt – eller ens särskilt västerländskt. De mekanismer som försenat en adekvat respons på epidemin är enligt Applebaum desamma i Washington som i Peking: en kultur med lismande hovmän som förtiger nyheter som kejsaren inte vill höra.

Ett är säkert: när farsoten är över lär flera nationer upptäcka att de inte känt sig själva. För några blir det en dyster insikt, för andra kanske glädjande. Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder plötsligt på klacken och förevisar sina fula baksidor. Och omvänt, förtalade fenomen avslöjar okända företräden.

Landet som skänkt världen mänskliga rättigheter går nu längst av alla i Europa i inskränkning av desamma. Utegångsförbud, militär på gatorna, hot i luften. Det verkar dessvärre av nöden, eftersom så många fransmän struntar i regeringens påbud. Det sägs att ystra ungdomar har gått ännu längre, upproriskt delat på ölpavor under stridsropet ”Corona, corona!” Som om viruset trots allt är bättre än den dumma makten.

Jag läser om Edmund Burkes ”Reflektioner om franska revolutionen” från 1790, den moderna konservatismens första manifest. Tiden har sprungit ifrån många av hans teser. Men just den som jag en gång avfärdade som mest obsolet får i dessa dagar ett nytt förklaringsvärde.

Edmund Burke är inte okritisk mot hur bourbonerna styrt landet. Inte heller avvisar han tanken att en usel monark kan avsättas. Men i Paris krossar man inte bara monarkin och kyrkan. Man krossar själva idén att det alls kan finnas en legitim makt. I Burkes ögon förstörs därmed själva grunden för tilliten. Hädanefter kommer fransmännen att misstro alla regeringar, vilket lär tvinga deras härskare att bli despoter. Ty så måste det gå när makten berövats all den upphöjdhet och auktoritet som kommer från traditionen, enligt Burke.

Säg gärna emot honom, för nog är det en obehaglig tanke att liberté, égalité, fraternité  skulle göra fransmännen mindre lyhörda för nationens bästa än mer trögtänkta folk.

Också somliga nordiska traditioner visar oanade sidor. Den norska regeringen har förbjudit medborgarna att ta sig till sina fritidshus. I Hols kommun väster om Oslo har man för säkerhets skull slutat att preparera skidspåren, så att ingen stadsbo ska kunna ta sig dit genom bergen.

Egendomligt, kan man tycka, för vad bättre kan man göra än att stänga in sig i hytten sin? Begripligt blir det först som ett utslag av identitetspolitik. Jag vet inget annat land där folk på landsbygden är så infantilt stolta över att deras vagga inte stått i Oslo eller något annat syndens näste. Det är tydligen bara i glesbygden som man är riktigt sund och norsk, och styrker sin självkänsla med att Oslo är på gränsen till utländskt, källa till osunda tankar, seder – och nu förstås också smitta.

Den officiella förklaringen till hytteförbudet är att sjukvården i de små kommunerna inte skulle klara anstormningen av smittade Oslobor. Men kan verkligen sjukvården i Hols kommun vara så mycket uslare än i Duved? Nej, den rimligare förklaringen tycks vara att Erna Solbergs regering inte ville göra sina kärnväljare besvikna när dessa fick en sådan chans att visa stadsbor fingret. I sanning imponerande statsmanskap. De utestängda stugägarna lär sent glömma den solidariteten.

Varför har vi Sverige sluppit från den sortens söndrande utspel och krafttag för syns skull? Om jag avläser läget rätt är Sverige och Finland mest återhållsamma med förbud i Europa – och än så länge med goda resultat. Här märks ingen panik, här plundras inte mataffärer som i London, ingen lokalpolitiker lockas att hetsa mot de sjuka i grannsocknen, och smittan ökar inte snabbare än i länder med undantagstillstånd. Det är bara somliga krönikörer och ledarskribenter som tycker att mera panik vore på sin plats. Men det kanske följer av plikten att producera en kritisk åsikt i veckan.

Vi borde faktiskt bli lite häpna över oss själva. Lever vi inte i ”förbuds-Sverige”, där makten, särskilt den socialdemokratiska, tar varje chans att leda oss vid nosen?

Jag har rätt många gånger beklagat den originella svenska ordningen med till synes självständiga myndigheter. De flesta svenskar inser nog inte hur ovanligt det är. ”Ministerstyre” är obegripligt klander i Frankrike och de flesta andra länder. En minister ska ju styra! Men hos oss får hen bara utse den högste chefen för Skolverket (plus hundra andra myndigheter) och kan därefter endast påverka verksamheten genom lag. Absolut inte ingripa i enskilda ärenden. Heter det.

Denna mycket gamla ordning, som går tillbaka till Axel Oxenstierna, (här nickar Edmund Burke) har haft det goda med sig att det försvårat korruptionen av staten. Det dåliga var – och är – att det ger enastående möjlighet att undvika ansvar och styra genom informella kanaler. Ministern kan alltid skylla på myndigheten, som sägs ha den egentliga makten, och myndigheten svarar att den bara har tillämpat lagen. ”Det är inte vi”, säger ministern ”som utvisar den döende kvinnan till Afghanistan”, vänd er till Migrationsverket. Vem är egentligen ansvarig för att Transportstyrelsen häromåret skickat hemligstämplad försvarsinformation till Serbien? Ingen kan säga.

Jag vidhåller att denna ordning är djupt problematisk. Men i dessa dagar visar lasten plötsligt sin dygdiga sida. Som kanske enda landet i Europa har Sveriges regering bundit sig vid masten, det vill säga frånhänt sig möjligheten till allsköns utspel. Det är inte en minister som talar om för oss vad som gäller, det är en ämbetsman i ylletröja.

Som kritisk intellektuell borde jag kanske protestera. Låt inte experterna avgöra vår framtid! Är det inte fri åsiktsbildning som borde vara grunden för viktiga beslut?

Det tar emot att inse att jag inte har det valet. Att det finns lägen där man är utlämnad och inte kan annat. Anders Tegnell och hans kollegor kan ha fel, när de säger att det i dag vore kontraproduktivt att stänga grundskolor och gränser. Men i motsats till politiker har de inget att vinna. I motsats till oss skribenter kan de inte ens räkna med en kändisblogg med följande annonsintäkter från Klarna eller annat ockerföretag. Får de fel blir de kölhalade av opinionen, får de rätt kommer det heta att de bara gjorde sitt jobb. Och jag känner ingen med insikter i epidemiologin som är tunga nog att jäva deras omdömen.

Jag tvingas passa och hoppas på det bästa. Men mitt i eländet kan jag njuta av att leva i ett land som vet att vårda det bästa det har: Den ömsesidiga tilliten.

Maciej Zaremba

Det finns inget stopp
för den polska hatspiralen


DN 2019-01-16

Mordet på den liberale borgmästaren Paweł Adamowicz i Gdansk är ytterligare ett tragiskt uttryck för det politiska sönderfallet i Polen. Maciej Zaremba konstaterar att det är lätt att släppa loss demoner, men att det inte går att kalla dem tillbaka.

När det polska regeringsplanet störtade utanför Smolensk i april 2010 skrev jag under natten en artikel som jag kanske borde ångra. Jag såg bilderna av forna bittra fiender som bad varandra om förlåtelse och jag tänkte att en katastrof av sådana dimensioner bara kan ena det splittrade landet. ”Min slaviska själ viskar till mig att den här sorgen inte kommer övergå i bitterhet eller vrede. Kanske därför att den är så stor att den måste delas.”

Jag kunde inte ha mer fel. Det tog inte många dagar innan populistledaren Jarosław Kaczyński började exploatera katastrofen för att så misstro och hat.  Det kom att heta att olyckan var ett attentat, genomförd av Polens liberaler och Vladimir Putin i förening. Därmed var tonen satt för politiken. Kaczyńskis politiska motståndare hade inte bara fel idéer, de var onda människor, landsförrädare och av genetiskt sämre sort. Det är för att de vill sitt land illa som de försvarar rätten till abort och tolererar homosexualitet. Och tänker släppa in muslimer.

Det fungerade. Fem år senare vann Kaczynskis parti PiS valet på denna retorik plus löften om dramatiskt höjda bidrag och pensioner. Efter tre år av PiS styre är Polen ett land med lägst tillit i Europa och där många familjer inte längre kan dela ett söndagsbord.

Sorgen som drabbar Polen nu lär de inte heller kunna dela.

I söndags mördades den liberale borgmästaren i Gdańsk Paweł Adamowicz under en välgörenhetsgala. Inramningen kunde inte bli mer symbolisk. Stiftelsen WOŚP, som i tjugosex år genom auktioner och konserter samlat pengar till utrustning för sjukvården är det i särklass mest omtyckta medborgarinitiativet. Årets insamling inbringade motsvarande en kvarts miljard kronor. Det var när Paweł Adamowicz skulle tacka sina landsmän för deras empati som han fick en kniv i hjärtat.

Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien.

Knivmannen skrek i mikrofonen att Adamowicz måste dö eftersom det var hans parti som satte honom i fängelse fem år tidigare. Stefan W, som mördaren heter, blev den gången dömd för en rad väpnade rån, som han också erkände. Allt tyder på att 27-åringen inte är frisk i huvudet. Innan han börjat råna banker vårdades han av psykiatrin. En ensam vettvilling?

Kanske vettvilling, men ensam om det?

Få andra politiker har blivit mer smutskastade av Polens statstelevision och nationalistmedia än Paweł Adamowicz. Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien. Han har dessutom haft fräckheten att vinna tre borgmästarval på denna politik. I juni 2017 blev han (tillsammans med tio andra borgmästare) dödförklarad av extremistorganisationen Młodzież Wszechpolska (Allpolsk Ungdom). Dokumentet sprids på nätet, med bild på Adamowicz. ”Dödsbevis” står det. ”Utfärdare: Den polska nationen.” ”Dödsorsaken: liberalism, multikulturalism, dumhet.” Ja, det står också att dödförklaringen är ”politisk”. Men dokumentet, med Polens vapen, ser ut som dödsattest.

Hur reagerade det officiella Polen? För två veckor sedan tog den forne ledaren för Allpolsk Ungdom plats i regeringen. Adam Andruszkiewicz blir som minister ansvarig för digitalisering och sociala medier. Och en vecka tidigare beslutade åklagaren att ”dödförklaringen” av Adamowicz varken uttryckte hot eller missaktning, utan var ”uttryck för politiska åsikter” samt ”missnöje med borgmästarens initiativ”, vilket omfattas av yttrandefriheten.

Säkert av en slump råkade Jarosław Kaczyńskis stats-tv i torsdags sända ett hetsinslag också mot WOŚP, stiftelsen på vars gala Adamowicz blev mördad tre dagar senare. I ett slags dockteater fick man se hur de insamlade pengarna hamnar i fickan på en vidrigt vanställd, men igenkännbar oppositionspolitiker. Bara en tia blir kvar till de behövande. En märklig sedel, när man tittar närmare. Den har en Davidstjärna i vänstra nederkanten.

Dagen efter mordet gav Polens president Andrzej Duda och även Jarosław Kaczyński uttryck för bestörtning och sorg. De kanske menar det. Men det är för sent. De blir inte trodda ens om de gråter. Däri ligger Polens tragedi.

Om några veckor kommer kanske en åklagare säga att man inte funnit kopplingar mellan knivmannen och högerpolitiker. Det kan vara sant. Men varannan polack kommer att misstro beskedet, eftersom åklagarna numera är underställda nationalistpartiet.

När misstron nått en viss nivå finns ingen väg tillbaka. Den gripne var inte ens förhörd när landets ledande oppositionstidning slog fast att dådet var ett politiskt attentat. Och Adamowicz kropp hade knappt hunnit kallna när Kaczyńskis tv började peka ut offrets partivänner som ansvariga för mördarens sinnelag. Var det inte deras ilskna ord om PiS som gjorde folk våldsbenägna? Det måste sägas att den nedrigheten, som indirekt gjorde offret vållande till sin egen död, till och med fick ett par högerskribenter att ropa ”skam”. Men de är för sent ute.

Nej, denna tragedi inte lär sätta stopp för den polska hatspiralen. Jarosław Kaczyński kommer att fortsätta med sin söndringspolitik, den enda han behärskar. Man kan släppa loss demoner, men det går inte att kalla dem tillbaka. Återstår att försöka rida på dem.

Jag fick grundligt fel för nio år sedan. Jag kan bara hoppas att jag får det också nu.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

”Vi måste härifrån. Jag är judinna”

DN 2018-03-03
Texten är ett utdrag ur Maciej Zarembas bok ”Huset med de två tornen”, som utkommer på Weyler förlag i augusti 2018.

De borde ha gått omfamnade genom Auschwitz. Men de går var för sig som två främlingar. Inför berget av avklippt kvinnohår får han gråta ensam.

Under hela denna resa, när hon ska visa sin son Krakow och saltgruvan i Wieliczka, är det mer än vanligt fel på mig. Råkar jag säga något är det enfaldigt eller malplacerat. Men nu har det blivit värre. Redan på morgonen, när vi ska ta tåget, blir hon oåtkomlig. När vi passerar under skylten Arbeit macht frei vill jag inte vara hennes son.

Vi hade kunnat gå omfamnade genom Auschwitz och det mesta hade blivit annorlunda. Om jag inte hade varit så förbannat väluppfostrad. Om det kom en röst från ovan: Gör det! Skrik till henne, mitt bland högar med barnskor, glasögon, stoft och aska, över huvuden på chockerade skolgrupper: ”Varför gör du så mot mig! Jag är här, med dig, i Auschwitz! Jag är din son!”

Å mamma … Du hade svimmat, jag hade tömt brandhinken över dig och när du kvicknat till skulle du inte längre vara rädd för mig. Jag skulle ha fått veta varför du inte har några kusiner och att ditt namn är Lila. Du skulle älska mig så som man älskar en befriare.

Det händer inte. I fem år till lyckas hon hålla sina barn ovetande om att de har ett öde. I fem år till kan han i dagdrömmarna öva sin ridderlighet genom att behandla judar och zigenare som nästan jämlikar. Och när han inte kommer in på universitetet låter hon sonen tro att han nog inte klarat av inträdesprovet.

Jag försöker få syn på honom denna marsdag 1968 då allting förändras. Om tre dagar ska han fylla sjutton. Världen består av kvinnlighet, Rolling Stones och franska filmer. Sprinterkarriären är uppgiven vid 37,2 på trehundra meter. Han drömmer om att bli regissör av den franska sorten, bildmässig, men ändå djup. Som Truffaut. Han är förälskad i Jeanne Moreau, Brigitte Bardot är för banal. Helst vill han se tänkande ut och beställer ett par glasögon utan bågar. ”Och styrkan?”, undrar optikern. ”Fönsterglas, för syns skull”. Hon skrattar. Det är det enda han är bra på, förutom kort distans. Att få kvinnor att skratta. Han vet nog inte vad han ska göra med sitt liv.

Jag kan inte begripa hur han hamnar här. Han känner inga studenter, han bor inte ens i Warszawa. Varje dag pendlar han till skolan från ett nervsjukhus i skogen där hans mor är chef. Djungeltelegrafen måste ha nått till gymnasiet, men vad fick han veta? ”Pjäsen av Mickiewicz stoppad, universitetet, manifestation?”. Det är bara han som lämnar lektionen. Det är första gången han skolkar från skolan. Jag vet inte vad han tänker. En blotta i minnet.

Studentupproret 8 mars 1968. Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

Studentupproret 8 mars 1968. Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen. Foto: Tadeusz Zagozdzinski

Krakowskie Przedmieście, hjärtat av Warszawa. När han kommer fram strömmar studenter ut genom det vita valvet. De bär tentamensböcker över huvudet. ”Frige våra kamrater”, ropar de. Han vet inte vem som fängslats. Jag ser hur han försöker ansluta sig till tåget och blir avvisad. Han är inte student. Sedan kommer bussarna och resten är historia.

En flicka faller omkull, två är över henne. Det dova ljudet av batong mot kropp. Han har aldrig sett någon slå en kvinna. Han vill rusa fram men benen lyder inte. Någon skriker ”Gestapo”, han skriker också, männen med batongerna rusar mot dem och nu lyder benen.

Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande. En slår efter en flicka som springer bort med händerna om huvudet. Två släpar en student mot skåpbilen, den tredje springer efter och slår allt han orkar mot den gripnes axlar. Han har aldrig sett någon slå med ett sådant raseri.

Jag minns inte hur jag tar mig hem. Jag är rödögd av tårgasen, jag skriker ord som mamma aldrig hört mig säga. Jag gråter. Jag vill döda. Det är inte bara flickan och förlamningen. Det är något värre, en vedervärdig känsla av tomhet. Som om jag med tårgasen andats in någonting som fräter upp mig inifrån.

Jag har efter detta varit med om ett och annat. Men inget så omskakande eller svårt att klä i ord. Femtio år senare klagar polska historiker över denna stumhet. De skulle vilja veta vad den dagen gjorde med oss, eftersom den 8 mars 1968 kom att bli en sådan vändpunkt. De flesta som var där säger att det var en chock, att den ändrade deras liv, men de kan inte sätta ord på vad det var som brast.

Utanför Warszawas universitet. ”Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande.”

Utanför Warszawas universitet. ”Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande.” Foto: IPN

Jag ska försöka. Våra jämnåriga i Paris blev inte märkta för livet av litet misshandel, hur kunde vi bli det? Vi vet ju var vi lever. När jag börjar skolan går pappa ännu med cyankalium insytt i rockkragen. Han är psykiater och vet för mycket om andras hemligheter. Det är bara tolv år sedan som man slutade med nackskott och med att dra ut naglar på folk. Nu heter det att terrorn varit ett misstag, avvikelse från den rätta linjen. Det kanske den var. Men säkert är att den inte behövs längre. I vår del av världen har historien tagit slut. Bara galningar hoppas ännu på att slippa ut ur Sovjets grepp.

Har någon generation fått växa upp i ett tryggare samhälle? Man måste kanske ha levt med det för att förstå hur mycket frid det finns i hopplösheten. Ingen behöver hysa oro för framtiden, för det finns ingen tid där framme som skulle kunna vara annorlunda. Vi lever i ett land utan tågolyckor, våldtäktsmän, räntekriser, självmördare och epidemier. Inte ens stormar och vårfloder gör någon skada. De få dråparna blir genast fast och vi slipper detaljer från deras illdåd. Man vet vilket år man får råd med teve och vad som kommer ur den, ty historien står lika stilla som priserna.

Jag går igenom gymnasiet utan att ha fått en fråga om Lenin. Läraren rev av Sovjets historia med blicken fäst i lampan. Vi behöver inte längre tro på kommunismen. Den som saknar karriärambitioner behöver inte ens låtsas. Det räcker att inte skylta med misstron – och minnas att det bultar ett broderligt hjärta i varje sovjetisk stridsvagn.

Året 1968 frågar kamrat Brezjnev sin polske ståthållare Gomułka:

– Ni har visst haft problem med ett antisovjetiskt teaterstycke av… vad heter han?

– Adam Mickiewicz.

– Åtgärder?

– Pjäsen är stoppad.

– Bra. Regissören?

– Yrkesförbud.

– Utmärkt. Och författaren?

– Han … är död.

– Det var väl kanske att ta i.

Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt.

Samtalet kunde nästan ha ägt rum. Galghumorn fixerar våldsnivån med vetenskaplig exakthet. När alla är medvetna om det utsiktslösa med motstånd räcker ett minimum av tvång för att upprätthålla friden. Och när det utövas är det diskret, kontrollerat, lidelsefritt och i väl avvägda doser. Aldrig ser man folkmilisen släpa iväg med någon. Den som blir ombedd att följa med gör det utan knot.

Bara så kan jag förstå den existentiella chocken. Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt. I Paris är det polis som försvarar en stat. I Warszawa är det staten som släpper loss en mobb.

Tänk att ni är på Dramaten. Plötsligt öppnas dörrarna och vaktmästarna rusar in. Med batonger och järnrör går de lös på folk på första bänk. Den övriga publiken låtsas bläddra i sina program. Fasa utan mening – som plötsligt gäller som normaltillståndet. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.

Han läser inte tidningar, men han hör. Det var främmande element som störde ordningen vid universitetet. Han är inte en främmande. Han är tio gånger mer polack än slöddret med batongerna. Deras förfäder tjänade som fotpall åt Timur Lenk när bröderna Bielawski i klanen Zaremba red ut mot Tyska Orden. Det är sionister och deras agenter som försöker skada Polen. Han är inte sionist. Han vill gärna bli, bara någon säger hur man gör.

Vad gör han på denna anstalt? Fem hundra unga kvinnor pluggar bokföring och affärskorrespondens – på ryska. ”Med tillfredställelse har vi mottagit Eder order på tusen ton rödbetor.” De kan inte annat än ty sig till varandra, en handfull unga män i detta hav av sekreterarämnen. De andra undrar vad han gör här. Tänker du bli kontorist? Själva har de bara lämnats till förvaring av sina mödrar, så att de inte gör barn på stan eller annat dumt i väntan på avresan. Men vad gör han här, som inte är judisk?

Han hälsar på i våningar som tömts på möbler och där man bara väntar på biljetten. Han följer med på fester där älskande tar farväl för livet. Ingen säger det, man säger ”jag kommer efter dig till Danmark” eller ”vi ses snart igen”. Men det är vita lögner. De som reser kan inte återvända. ”Gäller för alla länder utom Polen” står det i deras pass. Och de som stannar kvar kan inte resa ut. En flicka som knappt är lovlig frågar om han vill ta hennes oskuld. Hon har uppfunnit ett eget ord för saken. Rozdziewiczyć. Hon vill bli avjungfruad. När han dröjer med beskedet vänder hon sig till en annan. Det är bråttom, hon reser snart, och det måste ske på polska.

De träffas i halvtomma våningar, dansar, sjunger. De dricker inte, de blir rusiga på varandra och på språket, på ordens klanger, dolda meningar och lömska samband. De uppfinner halsbrytande språkspel. En utomstående kunde ta dem för svagsinta, som ser menande på varandra när någon sagt ”haklapp”.

Ett år senare kommer han att inse förtvivlan i dessa språkorgier. De dansade som den som imorgon ska få benet amputerat. De anade att aldrig mer ska deras ord komma så nära sinnet och att inget av exilens alla aldrig ska göra mera ont.

Men nu är han bara lycklig. Han blir förälskad i två flickor och en yngling, troligen samtidigt. Han lär sig nya ord. Mezuza. Menora. En riktig Mensch. Han blir vänligen rättad: det heter inte kyrkogård där man begraver judar, det heter kirkut. Han vågar berätta hur han blev utkastad från Samson, Warszawas enda judiska restaurang, för att han bjöd upp en flicka när de började spela. Han kunde inte låta bli, benen drog iväg. Skandal! Man dansar inte till heliga sånger! Vad de spelade? ”Havah, nagile havah …Skratta inte, hur kunde jag veta?” ”Det är inte dig vi skrattar åt, utan det absurda. Det är en glädjedans, och du som goj förstod det. Men de stackars gamla judarna har redan glömt”.

Han är en goj, en av de andra. Ingen gör stor sak av det, ändå gör det ont. De har DET, som han själv bara upplevt på spårvagnens trappsteg, och de har det hela tiden. Ingen av dem är religiös, de driver fräckt med det judiska, så vad är det som gör dem till judar? Han skulle vilja fråga, men han gör det inte. Att fråga är att vara utanför.

Så kommer den förfärliga dagen då någon säger ”antisemiter” och syftar på polacker. ”Jag är polack! Är det mig du menar? ”

Det blir ett uppträde. Hans hjärta är rent när han säger att han aldrig – inte hemma, inte i skolan, inte ens på gatan – har stött på elakt tal om judar. Inte förrän nu. Men det är ju partiet, Sovjets marionetter, inte ”polacker” för guds skull!

Hans hjärta är nästan rent. Han var kanske sju när han hörde ordet ”jude” första gången. Det måste ha varit i något otäckt sammanhang, för när han kommer hem frågar han mamma hur judar ser ut. Egendomligt att detta minne bevarats så väl. Solen faller in från vänster, pojken ser henne i profil. Hon svarar snabbt utan att lyfta blicken. ”Som jag.” Vilket han tolkar som avspisning: ”Som alla andra, din dumbom. Ser du inte att jag läser.”

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo.

Sedan kommer Bilden. Det kan ha varit i en bok eller på ett museum. Risig ungskog, höst eller tidig vår. Beväpnade tyskar bevakar en grupp kvinnor. Kvinnorna är nakna, kurar, försöker skyla sig. Några är bedövande vackra, som mamma. Någon har ett barn i famnen. Det framgår att de ska skjutas.

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo. En mörk gränd, ”hallå där, min herre”, och när han vänder sig om sätter jag skottet i pannan. Det är inte så ridderligt, men det är nödvändigt. Jag tror att alla känner så. Jag kan inte tänka mig att någon efter det som hänt kan hysa agg mot judar. Jag gör mig bilder av hur de få som återvänt från dödsriket tas om hand av grannarna som under tiden vaktat deras hem. Hur man tillsammans sörjer de förlorade. Polacker är ett ädelt folk och särskilt tappra blir vi när vi sätts på prov. På husväggarna i Warszawa sitter stentavlor över landsmän som lidit martyrdöden. Vår villighet att om så krävs offra livet för friheten och rättvisan överträffas bara av vår unika tolerans. Det var ju därför som så många judar bosatte sig i Polen!

”Och pogromerna?”, säger någon.

”Men det var ju i Ryssland!”

De blir tysta. Ser de på varandra? Sorgset? Säger någon ”ja, där ser man”, eller är det minnet som fyllt in repliken? De är på väg bort. Det är ohyggligt. Försöker han säga något eller är det hon som börjar tala?

Detta minne är så trasigt. Det sägs att Jurij Kasparov kan återskapa flera tusen schackpartier. Han minns inte hur pjäserna stod. Men han minns kraftfälten, hur det kändes drag för drag. Och då måste pjäserna ha stått så.

”Maciejku”, säger flickan som ville att han skulle ta hennes oskuld. ”Lilla Maciej.” Hon talar som till ett barn. ”Maciejku, lyssna och avbryt inte.” Hon har inte fyllt femton, nu låter hon gammal.

”Maciejku, i ditt toleranta Polen fick judar sitta i särskilda bänkar vid universitetet. Nej, det visste du inte. Och inte heller att vi kunde nekas att studera. Numerus clausus, säger det dig något? Pogromen i Kielce? Dina vidsynta polacker mördade fyrtio överlevande från dödslägren. Det var efter ett rykte om att judar rövat ett polskt barn för att tappa det på blod. För alla vet ju att det är så vi gör. Säg inte att du aldrig hört det.”

Han vill skrika – nej, faktiskt aldrig! men han gör det inte. Obegripligt, varför gör han inte motstånd? Något går i kras, han låter det ske. Kanske är det redan samma dag, kanske något senare, som han ser ”Juden raus!” klottrat på en husvägg. I trapphuset har någon ristat in en galge som det hänger en Davidsstjärna i. Den har funnits där länge.

Kamrater, vi är nära! Om femton år – vad säger jag – om tio år kommer vi att fullborda kommunismen! Då hörs en röst från bakre rader: Ha, ha, mig skrämmer de inte. Jag har cancer.

Så roligt har de i Prag 1968. I Warszawa skulle talaren inte låta lika hotfull. Polska kommunister säger att de bara bygger socialismen. De tycker att det låter bättre och har tydligen fått klartecken från Moskva. Men det hjälper föga. Ingen säger ”socialist” om männen i de svarta Volgabilarna. Pappa säger ”bolsjeviker”, de flesta säger ”partiet” eller bara ”de”. I skolan heter det ”rädisor” – röda utanpå, vita inuti. Han vet att det funnits socialister, men det var före kriget då det också fanns termosar som höll tätt. Allting var bättre före kriget, till och med kommunismen. ”Han är förkrigskommunist”, säger man, och menar ”en hederlig karl”.

Jag försöker återskapa atmosfären för att förstå varför han som nu är jag inte blir bestört när Partiet börjar hetsa mot judar. Först inser han inte att det är judar som menas. Han vet inte vad ”sionister” är för några. Ingen kan hålla räkning på fienderna till det ledande systemet. Är det inte CIA-imperialister (som släpper skadebaggar över åkrarna, vilket förklarar bristen på potatis), så är det tyska revanschister som lurar vid gränsen, understödda av fascister, rasister, kapitalister och kolonialister samt deras inhemska hejdukar: trotskister, revisionister, anarkosyndikalister, tomister, voluntarister, symbolister, reformister, formalister, frimurare och borgerliga idealister.

”Nu glömde de cyklisterna”, muttrar folk på gatan. Och när han till slut inser att med ”sionist” menas ”jude” uppfattar han inte skandalen. I hans ögon kan inte Polens kommunister förråda sin ideologi, eftersom de ingen har. De är bara ett pack medlöpare. De gamla kommunisterna, som Stalin låtit skjuta, de trodde på sin utopi. De nya tror inte på någonting. Och eftersom ingen heller tror på vad de säger spelar det mindre roll om det just nu är ”judar” som får skulden för att ingenting fungerar. Alla vet ändå att det är systemet.

Så tror jag att han tänker. Kanske är han rentav litet stolt över sin klarsyn. Han rycker på axlarna. Han har inga illusioner. Han är okunnig om historien och hör inte tjutet från demoner som släpps ut.

December 1968. Morgon, grå himmel. Blöta snöflingor fastnar på fönsterrutan. Denna höst flyttar vi igen, från nervsjukhuset i skogen till ett nybyggt betongblock i utkanten av Warszawa. Jag har nu ett eget rum, tre gånger tre meter. Det första jag gör är att täcka mjölkglaset i dörren med ett slingermönster i gult, blått, rött och gredelin, färgerna från omslaget till Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

Först nu, efter femtio år, kan jag leva mig in i mammas ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Någonting har hänt med mamma. Hon frågar inte ens om jag pluggar för ett nytt inträdesprov till universitetet. Det gör jag inte. Jag fotograferar och på nätterna gör jag om badrummet till mörkrum. Jag har sett ”Blow-up” av Antonioni. Om man förstorar en bild väldigt mycket kan man upptäcka sådant som människor velat dölja. Fönstret är igenklistrat med grovkorniga bilder av lövverk och folkhopar på hållplatser. Jag har inte råd med torkmaskin, men någon har berättat att man kan torka positiv på glas. Det kan man kanske, men de lossnar aldrig. Jag står med ett rakblad i handen när mamma kommer in. Hon ber mig sitta ned. Hon har något att berätta.

Wyjeżdżamy. Jestem Żydówką.

På polska blir det bara tre ord. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Det går en sekund och jag hör mig säga: ”Visst mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Han som svarar henne är inte jag. Det hade varit vackert om livets viktigaste kärlekshandling varit en akt av vilja. Men insikten ”jag har en sekund på mig, sedan blir det för sent” är ingen tanke, bara en ryckning någonstans i kroppen. Jag är helt oberedd på det hon säger. Men mina nerver är det inte.

Där står hon ännu i mitt minne, det tänds ett ljus i hennes ögon, det flyter ut över ansiktet, sköljer bort det allt det hårda. Hon är där, den vackraste kvinnan. Och jag vet inte varifrån jag får det, men jag säger: ”En sak bara, mamma. Du borde ha berättat detta i omvänd ordning.”

Först nu, när femtio år har gått, kan jag leva mig in i hennes ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. Hon kan inte veta vad jag tror om judar. Ämnet finns inte i vår familj. Men hon vet hur fäst jag är vid våra riddaranor. Säkert tror hon också att jag slutat älska henne. Jag vill inte att hon rör vid mig. Det är såret som hon gav mig när hon trodde sig rädda fjortonåringen från en förförerska som inte vill läka. Det är hennes missnöje med allt jag säger och gör. Det kan gå dagar utan att vi talar med varandra. Jag hälsar inte på när hon ligger på sjukhuset. Jag anklagar henne för att vara hänsynslös mot pappa. Hur kunde hon flytta med sönerna till Warszawa mot hans vilja?

Vad tänker hon mer innan hon öppnar dörren? Att jag länge haft samma flickvän. Att hon kan vara med barn. Att om tre månader blir jag myndig och bestämmer själv.

Det som jag inte vet: att hennes ångest nu är inne på sin sjunde månad. I mars begär partiet att hon avskedar fyra personer som påstås ha judiskt påbrå. När hon inte lyder kräver man att hon skickar in sin levnadsbeskrivning. När hon vägrar också detta får hon höra att det kan vara farligt att gå ensam genom sjukhusparken. Sedan punkterar någon bränsleledningen i hennes tjänstebil. (En vaken mekaniker upptäcker det i tid.) Hon får aldrig veta vad som står i de flygblad som någon sprider på sjukhuset. ”Läs inte fru direktör, det är för vidrigt” säger R. Han är förkrigskommunist och illa berörd.

Jag vet inget om detta när jag säger ”Visst, mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Hon lägger ödet i min hand.

Först långt senare inser jag det bisarra i att det blir jag som får berätta för småbröderna att mamma är judinna och att vi måste lämna landet. Hon gör det inte själv. Hon ber mig om det – och då är allt förlåtet. Mamma litar på mig, hon älskar mig, jag måste skydda henne. Hon ska inte behöva tolka deras miner.

Jag vet redan vad det kallas, jag har ju läst franska. Men när jag gör det inser jag inte att det är det som händer: en rite de passage.

När jag långt senare träffar på jämnåriga som fått veta om sin judiskhet och lämnat Polen samma år vittnar de om förvirring, skamkänslor och förtvivlan över att bli utstötta. Mitt enda känslominne är det av en upphöjelse. Judisk dessutom! Till mitt gamla adelskap lades ett mycket äldre, med anor från kung David och hjältarna av Masada. Så kan det bara bli när hela ens kunskap om det judiska kommer från Joseph Flavius.

Att jag skulle sakna Polen? Gråtpilarna? Dofterna? Det susande språket? Det visste jag inte då. Det lilla Polen som var mitt, människorna som jag älskat, de tio vännerna, har nästan alla redan rest.

När sorgen kom, femton år senare, var den desperat och barnslig. Vreden som kommer nu lär inte brinna ut.

Kamrat Gomułkas folk ser till att landets sista judar aldrig glömmer sin sista tid i Polen. Det är inte klart om det finns en plan eller om man lutar sig mot traditionen. Men det sprids rykten om att de som emigrerar krävs på betalning för sina studier och att man i tullen kan bli fråntagen diplom och studieintyg. Säkert är att man måste ha tillstånd för varenda sak som man vill ta med sig, ned till sista socka, penna och servett. Föremål äldre än trettio år får i princip inte lämna landet.

Efter tre besök hos myndigheter kommer mamma hem darrande. För första gången hör jag henne säga ”jag klarar det inte”. För att finansiera vår exodus har hon lånat pengar av en släkting i utlandet. När hon på banken får höra att hon inte får ta ut dem, hon är inte polska längre, börjar hon skrika, förolämpar tjänstemannen, socialismen och troligen även Polen. Hon vet inte vad hon kan ta sig till nästa gång. Hon vill kasta in granater i partipalatset.

En särskild finess: när man fått tillstånd att lämna landet måste man vara ute inom sextio dagar. Ingen kan säga vad som händer om man inte hinner skaffa alla papper. Att sälja allt man äger är ingen lösning, det är förbjudet att ta med kontanter. Kan de beslagta handbagaget? Klockan? Vigselringarna?

Det börjar bli bråttom. Någonstans får vi låna nya pengar. De ligger i en låda, ofattbara femtiotusen złoty, nästan två årslöner. Det är nu min budget. Jag ska ordna alla tillstånd och jag ser fram emot det. Jag ska å mammas vägnar göra en sorti så som man lämnar en trist föreställning. Ingen ska få nöjet att se mig berörd.

Den första dagen går åt att skaffa rekvisita. Ett paket Gilette till rakhyveln. En limpa Benson & Hedges. Visserligen smaklöst med guldförpackning, men aromen säger ”jag är inte här”. En attachéväska av svart galon som kan tas för skinn. Jag gör upp med en taxichaffis om en veckotaxa. Hämtning varje morgon klockan nio, första kurs till Hotel Europejski, sedan får man se. Vilken känsla att beställa utan att se på priserna. ”L’oeuf à la coque à la viennoise, ananasjuice, en croissant med smör. Svart kaffe, men först litet senare, om jag får be. ”Visst, min herre, det ska bli.”

Det är slöseri, men det är nödvändigt. Frukosten på hotellet sätter tonen för resten av dagen. Hos Skolstyrelsen ska jag få en stämpel som intygar att skolbetyget är äkta. Hos Skolöverstyrelsen krävs en ny stämpel som intygar att den förra är trovärdig. Och så en tredje, som går i god för de två tidigare. Tre olika myndigheter, tre väntrum, tre stämpelavgifter. Samma procedur för mammas diplom, och en till för att få översättningen till engelska vitsordad, bestyrkt samt vidimerad. Stämplarna är så stora att de inte får plats på dokumenten som måste förlängas; en funktionär limmar på ett nytt blad, en stämpel för att försegla skarven, en ny avgift.

Den som väntar är i underläge. Jag väntar inte. Jag har bara råkat slå mig ned med min bok i just detta väntrum. Därinne är det nästan alltid samma sceneri. Bruna träpaneler, ett skrivbord, te i glas, en sekreterare, nej, avdelningschefen är på sammanträde, kom imorgon, nej förresten, han blir borta hela veckan, kom på måndag. Hon tittar upp för att avnjuta effekten. Men det hon får är en uttråkad min, samma som retat gallfeber på mina lärare, nu spetsad med ett grin som säger: ”Jag vet det och du vet att det är sista gången som ni jävlas med mig. Om en månad är jag fri. Och ni är kvar i dyngan.”

För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen.

En gång är jag nära att falla ur rollen. Målningar av mammas morbror Emil får inte lämna landet. De tillhör kulturarvet, upplyser tjänstemannen hos riksantikvarien. Jag har på tungan att om antikvarien rotar i massgravarna hittar han mera kulturarv. Emil Schinagel blev mördad av tyskar, men angiven av polacker. Så kanske också hans guldplomber är Polens egendom?

Var det Skoldepartementet? En yppig falsk blondin med mycket kol runt ögonen som stelnar till när hon får höra vad det gäller. ”Var vänlig lämna pappren här och vänta utanför.” Efter en kvart kommer hon ut, svart i blicken, ser inte på de andra väntande, går fram till mig. Hon andas häftigt, som efter ett uppträde. ”Var så god, det är klart. Må Gud barmhärtig förlåta dessa svin.” Jag vill säga något, men ser på henne att jag ska låta bli. Jag bugar och går ut utan att se mig om.

Ibland får de landsflyktiga frågan hur de minns landet som de lämnat. För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen. Inte gråtpilarna, inte ens Chopin. Jag ser henne ibland. Häromåret satt hon i en kassa. Jag var den ende som förstod att det var hon. Centralstationen i Warszawa, en underjordisk labyrint av trappor och kulvertar. En lång biljettkö. Ett gammalt par, med vita käppar båda två, de håller i varandra. När de väl är framme hör jag kassörskan säga att de stått i fel kö. Den rätta luckan är en trappa ned, sedan andra kulverten vänster, en halv trappa upp, höger, vänster och rakt fram. De går sin väg. Jag står och väntar på mitt möte. Efter en halvtimma är paret tillbaka. De famlar sig fram till luckan. ”Var snäll och säg det igen, en trappa ned, andra kulverten vänster och sedan?” Hon börjar förklara. Det är rusningstid, kön är nu helt ny och irriterad. Sedan hörs en smäll. ”Stängt” står det plötsligt på den enda kassan till Warszawas pendeltåg. Kassörskan stiger ut ur båset, högröd i ansiktet, tar de två blinda under armarna och försvinner ut i tunnlarna.

Maciej Zaremba

Studentupproret 8 mars 1968

Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Det är upp till oss att bevara tilliten

Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

DN 2017-04-08

Jag cyklar mot folkströmmen på Skeppsbron och undrar hur det kan vara möjligt att känna någonting som liknar glädje i en stund som denna. Från Hötorget hörs polissirener. Det är människor överallt, fler än någonsin. Tänk att vi är så många i denna stolta stad… På Klarabergsviadukten, full av strandade resenärer får jag en känsla av andakt. Människor rör sig målmedvetet men varligare än de brukar. Staden har saktat in. Som om det blivit opassande eller kanske vådligt med all sorts brådska, snabba rörelser och förhastat tal.

Jag tänker att den här atmosfären, bara en timme efter attentatet, är mera värd än alla kloka ord som kommer att framföras. Den säger någonting om Sverige som terrorister inte kan begripa. Och därför, tänker jag, är de dömda att förlora. Det gör man nästan alltid, i schack liksom i krig, när man inte förstår motståndaren.

Det har sagt många gånger med tål att upprepas: i motsats till 70-talets terrorister, som IRA eller Svarta september (nu gör ni som vi säger, annars blir det värre) har islamisterna inga krav. De har bara en idé: att genom oss andra göra livet så olidligt för Europas muslimer, att de själva griper till jihad. I denna kalkyl ger varje terrordåd utdelning i en brinnande moské, vilket framföder nya jihadister och nya muslimhatare, och så vidare, tills Europa förvandlats till ett Syrien.

Häromveckan kom en rapport som borde ha stått på förstasidorna. Den berättar att fransmän är mindre rädda för muslimer i dag än de var före massakrerna på Charlie Hebdo, Bataclan och strandpromenaden i Nice. Det är forskningsinstitutet Commission nationale consultative des droits de l’homme (CNCDH) som med sofistikerade intervjumetoder mäter nivåer av tolerans respektive rädsla för främlingar och rasism.

Enligt rapporten är det i dag 20 procent färre än 2013 som tycker att invandrarna är för många och slöjan ett samhällsproblem. Antalet hot och attacker mot muslimer har halverats under förra året, låt vara från en hög nivå. Acceptansen för muslimer har stigit med 10 procent sedan 2014. Allt fler – hela 80 procent av de intervjuade – svarar att de är ”fransmän som andra”. Förändringen är mest markant bland de unga.

Med tanke på de fasor som Frankrike genomlidit är det häpnadsväckande resultat, på gränsen till otroligt. Eller är det ett utslag av trots? Det verkar som att också en del xenofober genomskådat islamisternas upplägg och vägrar spela sin tilldelta roll i västerlandets undergång.

Vilket kan betyda att attentaten faktiskt börjar få motsatt effekt.

Jag skrev att islamister inte förstår sin motståndare. Det jag menade är att de inte begriper sig på Europa. Det finns inte i deras värld att ett samhälle där så många frågor lämnats obesvarade samtidigt skulle kunna vara starkt. Att människor som inte tror på helvetet kan bete sig som om det fanns, misstro heliga befallningar men ändå hålla något heligt, fördöma islamismen men samsas med muslimer.

Det mest hoppingivande i den franska undersökningen (som pågått sedan 1990) är att det inte tycks finnas något automatiskt samband mellan terrordåd och främlingsrädsla. Efter attacken mot World Trade Center ökade rentav toleransen vis à vis muslimer. Däremot spelar det stor roll hur politiker, medier och andra auktoriteter hanterar det som händer, samt hur man talar om invandrare och mångfald. Om jag läser rätt menar forskarna att Marine le Pen utgör en större fara för den franska samhällsfreden än självmordsbombarna.

Ibland säger en tweet mera än ett helt partiprogram. ”Äntligen” twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Det är det som skiljer den inre kärnan hos Sverigedemokraterna och Front national från andra partier och från de flesta av deras egna väljare. Deras affärsidé stavas fruktan.

Det är bara den sortens patrioter som känner hoppet stiga när deras landsmän dör på gatorna.

Nu är det sanningens minut för Åkesson och hans bekännare. Det är tid att välja sida. Vill de bevara Sverige svenskt – öppet, oförskräckt och tolerant? Det landet som i fredags visade upp sig för sig självt? Eller kommer de att bistå frihetens fiender med att underblåsa hat och fruktan?

Det tog århundraden av relativ jämlikhet och lagstyre att bygga upp den enastående tillit människor emellan som gjort Norden till en så fri, fredlig och välmående del av världen. Det kan gå mycket fort att riva ned den. Det är upp till oss. Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

Maciej Zaremba

Maciej Zaremba om Europarlamentets reprimand mot Jasenko Selimovic


DN 2016-12-14

Låt mig vara övertydlig. Den här artikeln tar inte ställning till frågan om Liberalernas EU-parlamentariker Jasenko Selimovic har trakasserat sina medarbetare i Bryssel. Den tar ställning till bevisen i den process i vars ände han befunnits skyldig. Om inte annat uppges kommer alla uppgifter från dokument: mejl, protokoll, bandinspelningar.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process. Det finns ett andra skäl. Visst är vi i Sverige fria från fördomar av alla slag. Ändå händer det att anklagelser för brutalitet och häftigt lynne fäster lite lättare vid individer med mörk skäggväxt och oskrymtat tal.

Det skall genast sägas att atmosfären på Liberalernas kansli i Bryssel inte varit god. När Jasenko Selimovic tillträdde i oktober 2015 fick han ärva Marit Paulsens personal. Uppenbarligen fick några av dem problem med hans arbetstempo och han själv med deras arbetssätt. Sådant händer när en chef byts ut. Men nu håller jag mig till det han klandrats för.

Anklagelseakten mot Selimovic är på över trettio sidor. Det är tre personer som anmäler, jag kallar dem A, B och C.

En del av kritiken handlar om att Selimovic stressat dessa tre med motstridiga order och orimlig arbetsbörda samt klandrat dem för fel som de inte begått. De flesta anklagelserna är allmänt hållna: ”kränkte min integritet”, ”trakasserade mig”, ”pikade mig”, ”ifrågasatte min kompetens inför kollegor”. Det framgår inte vilka ord som fälldes. Några är mer konkreta: ”såg argt på mig och greppade min arm”, skriver B. Men fyra händelser skildras med stor realism, med exakta citat och skildringar av tonfall. Det är ingen gissning att just dessa scener har gjort störst intryck på den kommitté som förordade att Selimovic skulle fällas. Det är en elak, hånfull och brutal person vi ser.

Anmälaren B skildrar ett möte den 4 december 2015: ”Jag trodde att vi skulle gå igenom ärendena. Då fick jag svaret: ’… du … är totalt oförmögen att göra ett ordentligt jobb. Jag har inget förtroende för dig och du är den mest inkompetenta person som jag någonsin jobbat med. Jag undrar om du är så dålig eller om det är någon annan som dig order’ /…/ Så fortsatte Selimovic: ’Jag skall bli riktigt snäll mot dig, du behöver inte gå förrän vid slutet av januari.’ Han sade att han inte hade något bruk av mina tjänster (utelämnat). Jag var totalt chockad och lämnade hans kontor med tårar i ögonen. Jag har aldrig under mina 30 år varit med om något så förnedrande och kränkande.”

De övriga tre scenerna utspelar sig den 15 mars samt den 4 och den 6 april. Det är C som vittnar. Under dessa möten får hen papper kastat på sig, bli kallad ”idiot” och ”korkad” (idiot, stupid) av en rasande (furious) Selimovic som bland annat skriker att han ”inte tänkte sänka sig så lågt som att förklara för en simpel sekreterare vad den skall göra”.

Det är för att dessa vittnesmål är så detaljerade som de gör trovärdigt intryck. De ”bär det självupplevdas prägel”, som domare brukar skriva. Den råhet som Selimovic demonstrerar i dessa scener gör de mer diffusa anklagelserna sannolika. En person som kallar folk idioter är förstås i stånd att kränka dem även på annat sätt.

Skälet till denna artikel är att jag lyssnat på inspelningar från dessa fyra möten. Tvivelsutan är det de samtal som åberopas. Det är rätt tidpunkter och samma ämnen som avhandlas. Inspelningarna är kompletta, börjar när vederbörande stiger in och slutar när hen lämnat rummet.

Inget av det som de anställda B och C har påstått i sina anmälningar finns på dessa band. Inga skällsord, inga personomdömen. Inga repliker som ens påminner om de citerade elakheterna ovan. Inga skrik.

En bedömning av tonfall är subjektivt förstås. I mitt öra är Selimovic i samtalet med B genomgående lågmäld, hovsam – och besvärad. Han hoppas att hen inte upplevt någon misstro från hans sida: ”Jag tycker att vi båda varit öppna mot varandra… med att försöka få det att fungera.” B svarar: ”Absolut, absolut!” Selimovic säger att han skall försöka underlätta B:s sista tid på jobbet. B säger sig uppskatta det, och verkar mena vad hen säger. De skils i avmätt samförstånd.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process.

Samtalen med C har en annan karaktär: Selimovic vill att C skall ta ett större ansvar. Talar mest själv, ger instruktioner om hur han vill ha e-posten hanterad, berättar i detalj vad C skall göra och vad hen måste låta bli. Man märker otålighet, men inga höjda röster eller föremål som kastas. Under de över 90 minuterna hittar jag en sarkasm. När C värjer sig mot nya uppgifter säger Selimovic: ”Du måste kunna göra det. Gör dig inte mer inkompetent än du är.” I övrigt är grundstämningen ”kom igen, jag vet att det här kan du göra mycket bättre”. Likväl förstår man att för C kan inte dessa samtal ha varit så behagliga. Får man så många instruktioner känns det att chefen är missnöjd med ens insats.

När man läser vittnesmål som är så fjärran från det som faktiskt hänt tänker man först att vittnena hittar på. Inte nödvändigtvis. Lögnen kan vara omedveten. B blev förstås ledsen av att höra att hen inte motsvarat förväntningarna. När B fyra månader senare återger samtalet verkar hen lägga ord i munnen på Selimovic som motsvarar hur det kändes. Det är ett välkänt psykologiskt fenomen. Han sade kanske ”du medger själv att det inte fungerar”, B:s känsla minns: ”Du är totalt inkompetent.” Jag antar att om en advokat frågat B och C: ”Sade han verkligen så, skrek han? Tänk på att ni vittnar under ed”, skulle de ta tillbaka. Men i den här processen blir inget vittne utfrågat av försvaret. Det är just det som är problemet.

Dessa två vittnesmål är de mest belastande för Selimovic, och de är alltså falska. Jag kan inte veta vad som ligger bakom de övriga. Men erfarenheten säger att om målsäganden lämnar tjugo uppgifter – varav de få som kan kontrolleras visar sig vara fel – bör man betrakta de övriga med stor försiktighet.

Selimovic lämnade in dessa inspelningar till EU-parlamentets talman Martin Schulz. Men de påverkade inte Schulz beslut. Av allt att döma blev de inte ens uppspelade och avhörda. Schulz skriver i sitt beslut att ljudbanden saknar bevisvärde, eftersom B och C inte visste att samtalen spelats in. Och för övrigt kunde ju Selimovic ha kränkt dem vid andra tillfällen. Det kanske han kunde. Men det är just dessa tillfällen, inte några andra, som åberopas som grövsta exempel på trakasserier. Ingen normal domstol skulle avfärda en bevisuppgift som väcker så starkt tvivel på vittnes trovärdighet.

Varför har inte Selimovic gått ut offentligt med detta material? Han svarar att sedan han blivit fälld lär ingen tro ifall han själv hävdar att han varken har skrikit eller förolämpat någon.

Det är tillåtet att spela in samtal som man själv deltar i. Men det verkar inte helt normalt att banda alla möten med sin personal. Varför gjorde han det?

Selimovics förklaring bekräftas av hans jurist. Denne berättar att kring årsskiftet upptäckte Selimovic oklarheter på kansliets konto. Juristens råd blev att medan han utreder saken skulle Selimovic dokumentera alla samtal. Skulle det framgå oegentligheter, skulle ingen kunna påstå att han känt till dem utan att reagera.

Av dessa dokument framgår att Selimovic under hela våren försöker få den anställde A att redogöra för ekonomin. Det framgår också att han inte har framgång. Ett typiskt mejl, det fjärde i ordningen, den 2 mars: ”Jag bad dig … att ta fram historiska bankutdrag som visar vilka transaktioner som har genomförts… Jag avslutade mailet med att klargöra att det vore bra om det kunde göras snart. Sedan de två veckor som har gått sedan dess har ingenting hänt i detta ärende.”

En vecka senare tar Selimovic kontakt med EU-parlamentets jurister. Han undrar vad han kan göra åt en anställd som obstruerar. Finns det disciplinära åtgärder? Samma dag som Selimovic skall diskutera saken med parlamentets personalchef Herwig Kaiser (21/3) sjukskriver sig A. Kort därefter blir också C och ytterligare en person på kansliet sjukskrivna.

Redan i februari hade Aftonbladet en artikel om att Jasenko Selimovic trakasserar personalen. Det var A som uttalade sig. Nu är det april, tidningen söker upp Selimovic med frågor om de sjukskrivna. Innan han svarar ringer Selimovic till Liberalernas presschef i Stockholm. Vad tycker hon att han skall säga? Han kan inte förtiga att han i månader utrett oklarheter kring kansliets konto.

Presschefen ger honom rådet att göra sig oanträffbar för medierna. Selimovic svarar att när saken kommer ut lär han framstå som den som dolde något. Den rollen tänker han inte acceptera. Han anklagar ingen, säger han, men han måste få klarhet. När samtalet avslutas har han gjort klart att nästa gång han får frågor om arbetsklimatet på Brysselkontoret kommer han att nämna oklarheter kring ekonomin.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång.

Dagen därpå, den 15 april, anmäler den anställde A Jasenko Selimovic för trakasserier. Någon dag senare anklagas han för samma sak av C och B (som slutat på kansliet drygt två månader tidigare).

Allt som jag hittills berättat var känt för Martin Schulz när han den 22 november fann Selimovic skyldig till trakasserier. Eller, rättare sagt: allt har lämnats in som motbevisning. Om det blivit granskat är en annan fråga. EU-parlamentets rättskultur visar sig ligga mycket långt från den svenska.

När Selimovic frågas ut inför Rådgivande kommittén vill han veta vilka beteenden han anklagas för. Han får ett ospecificerat besked: ”psykiska trakasserier”. Han får svara på allmänna frågor om sitt sätt mot personalen. Han erbjuds att kalla vittnen. Selimovic svarar att för att kalla vittnen måste han först få veta vilka situationer de skall vittna om.

Det är hela processen, två möten på sammanlagt en timme och femton minuter, enligt Selimovic. Fyra månader senare får han veta att kommittén förordar att han skall fällas för mobbning av A, B och C. Han har skrikit åt dem, framfört grundlösa anklagelser, sagt upp dem på ett brutalt sätt samt använt ”hotfullt kroppsspråk”. Om Selimovic har något att invända innan talmannen Martin Schulz fattar sitt beslut, skall han göra det före den 19 oktober.

Återigen kräver Selimovic att få veta vilka konkreta handlingar han anklagas för. Det går ju inte att försvara sig mot att man varit elak i största allmänhet. Selimovic inskärper att det han misstänks för är kriminellt i Sverige och i en rad andra länder. En disciplinär ”reprimand” av EU-parlamentet har därför verkan av en straffdom – och kan äventyra hans framtid. Selimovic åberopar Europakonventionen: Den som anklagas för ett brott har rätt till muntlig förhandling, rätt att förhöra vittnen, att se alla handlingar och få tid att förbereda sitt försvar.

Först nu, den 9 november – fem månader efter anmälan och fem dagar innan hans svarstid går ut – får Selimovic veta vilka handlingar han anklagas för. Det vill säga – några av dem. Han får bara se delar av akten, i censurerat skick. ”Utelämnat” står det på en rad ställen. Han får inte ta med sig akten eller ta kopior. Hans svar skall vara inne den 15 november.

Dessa villkor innebär att han har fyra dagar på sig att först skriva av trettio tätskrivna sidor, gissa vad som döljer sig bakom censurerade avsnitt, skaffa motbevisning och formulera sin inlaga.

Det är faktiskt obegripligt. En stat som uppställde sådana hinder för försvaret skulle inte släppas in i EU. Jag har ingen bättre förklaring än att EU-parlamentet inte visste vad den gjorde när man (år 2014) skrev reglerna för hur mobbning skall beivras. Det framgår av ”Internal rules on harassment” att hela processen skall vara hemlig samt att den misstänkte i vissa fall kan fällas utan att få veta vem som klandrat honom och för vad (kap 5 art 12).

Selimovics försvarsskrift är på 21 sidor plus bilagor. Åtta inspelade samtal, somliga timslånga. Hur lång tid skulle en domstol behöva för att granska materialet – med inspelningar på ett språk man inte förstår? (Att få dem översatta och utskrivna under fyra dagar var förstås ogörligt.)

Fem arbetsdagar senare, den 22 november, fälls Selimovic för att ha trakasserat personalen. Hela hans motbevisning avvisas. Inspelningarna avfärdas med argument som jag citerade tidigare. Hans belägg för att en anställd obstruerat granskningen av ekonomin avfärdas med att även om så skett, så har Marit Paulsen (som varit chef för denne ett år tidigare) fullt förtroende sin personal. Ja, så står det faktiskt.

Låt mig antyda vad en så regellös justis kan brukas till. I akten finns två brev från utomstående. Ett anonymt, från någon som berättar hur Selimovic sex år tidigare trakasserat medarbetare. Det åberopas som tungt vägande i beslutet. Det andra brevet (undertecknat) vittnar om Selimovics goda chefskap under samma tid. Det omnämns inte. Här kan man invända att lovorden kan vara skrivna på beställning. Givetvis. Men det kan också det anonyma klandret vara. Liberalerna är inte ett unikt parti, helt fritt från maktkamp och ränker.

Exempelvis upplyste anonyma källor (DN 22/11) om att också Selimovics politikerkollegor Fredrick Federley och Cecilia Wikström hade skäl att frukta honom. Hade de det? Till mig säger Federley att han och Wikström faktiskt fick höra från Rådgivande kommittén att de borde ”tänka på sin säkerhet”. Men de fick inte veta varför. Själv har Federley aldrig upplevt Selimovic som hotfull.

Cecilia Wikström: ”Ja, vi har fått det rådet. Jag valde att nonchalera det fullständigt. Jag vill säga att jag inte för en sekund känt mig hotad eller orolig eller rädd eller något annat.” Men kommittén antydde att hon borde vara det? ”Det får stå för kommittén.”

Avslutningsvis: Mobbning på arbetsplatsen är ett vidrigt fenomen, som jag ägnat en artikelserie (”Mobbarna och rättvisan”, 2010). Reportagen var skrivna från offrens perspektiv och efterlyste hårdare sanktioner, efter rannsakan och dom. Men hemliga processer, som den i Bryssel, med politiker som domare och rättsregler upphävda, är något helt annat: det är en inbjudan att föra politik med Donald Trumps metoder.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång. Detta är alltså mitt ärende: att återföra hanteringen av detta fall till svensk standard.

Maciej Zaremba

Fakta. Detta har hänt

30 september 2015 ersätter Jasenko Selimovic Marit Paulsen i EU-parlamentet.

18 februari i år anklagas Selimovic i Aftonbladet av en anställd för trakasserier.

I mitten av mars upplyser Selimovic EU-parlamentets personalchef om att han misstänker att en av hans anställda obstruerar hans granskning av kansliets ekonomi.

I början av april sjukskrivs tre anställda på kansliet.

15–17 april anmäls Selimovic för trakasserier. Han blir underrättad om anmälan 28 april.

24 maj och 14 juni hörs Selimovic av Advisory committee (Rådgivande kommittén) som hanterar klagomål om trakasserier inom Europaparlamentet. Kommittén lämnar sin rekommendation till EU-parlamentets talman (Martin Schulz), som ensam fattar beslutet.

5 oktober rekommenderar kommittén att Selimovic skall fällas.

11 oktober begär Selimovic insyn i anklagelseakten.

25 oktober beslutar Martin Schulz att Selimovic bara får se delar av akten. Selimovic överklagar beslutet.

9 november avslår Schulz Selimovic överklagan.

15 november lämnar Selimovic in sin försvarsskrift.

22 november finner EU-parlamentets Martin Schulz att Jasenko Selimovic har trakasserat tre anställda och skall tilldelas en reprimand.

1 december lämnar Selimovic in en formell begäran till EU-parlamentets personaldirektör att granska den ekonomiska redovisningen hos Liberalernas kansli.

6 december överklagar Selimovic reprimandbeslutet. Till överklagan fogas ett utlåtande från en svensk professor i rättsvetenskap som menar att hanteringen av Selimovics fall inte lever upp till EU:s rättsprinciper. Enligt EU-parlamentets regler måste överklagandet hanteras inom en månad. Fattas inget nytt beslut före den 7 januari 2017 blir reprimanden automatiskt annullerad.

Liberalernas etiska kommitté har tidigare meddelat (AB 24/11) att man avvaktar utgången av överklagandet innan man fattar beslut om egen utredning.

I Trumps nya värld är det mest förbjudna tillåtet

Donald Trumps valseger visar att demokratins fundament är bräckligare än vi trott. Populister över hela världen kommer att lära sig läxan. Därför är det dags att återta frågorna.
DN 2016-11-12

Nu hoppas man världen över att Donald Trump inte kommer att infria sina vallöften: muren mot Mexiko, massdeportationer, legalisering av tortyr, handelskrig mot Kina. Det är alltså det optimistiska scenariot: att USA:s kommande president skall visa sig vara en större lögnare än man hittills trott.

Jag har svårt att dela den optimismen. De som blivit lugnade av Trumps försoningstal borde läsa vad Jaroslaw Kaczynski sade efter sin seger i det polska valet. Det var nästan samma ord: låt oss nu bli vänner och samarbeta för nationens bästa. Två månader senare, så fort de fått makten, gick hans parti Lag och rättvisa (PIS) till angrepp mot rättsväsendet och gjorde stats-tv till partiorgan. Ett år senare är Polen inte längre en rättsstat.

Nej, det är inte rationellt att ta Donald Trump på orden nu heller. Ingen lär veta vad för slags president han kommer att bli. Kanhända vet han inte själv. Man kan bara gissa, frukta eller hoppas. Med en labil Trump vid rodret, hans parti i krig med sig själv, EU i kramp och ett revanschlystet Ryssland har mängden tänkbara scenarion ökat med kvadraten.

Om två år kan USA vara en förlamad före detta stormakt i handelskrig mot Kina och Europa i ekonomisk kris. Eller så kan Trump vara avsatt efter impeachment och åtal. (Inte helt otänkbart mot bakgrund av hans bristande impulskontroll.) Båda scenarierna tycks lika sannolika, liksom en rad andra, riktigt mörka, som en ny rysk aggression i Ukraina.

Att sia om framtiden har blivit att skriva i vatten. Låt mig i stället säga något om vad som redan hänt. Också det är dystert.

Hittills har europeiska populister tillämpat de små stegens strategi. De utgick ifrån att demokratins värden var så starkt förankrade att de inte kunde utmanas direkt. Alltså måste man tills vidare spela på den liberala demokratins villkor. Marine Le Pen kände sig tvungen att rensa ut sin far partigrundaren, Jimmie Åkesson fann det klokast att tysta ned de mest frispråkiga. Det gäller att framstå som sansad, tala fint och inte i provocera i onödan.

Vad Trump nu visat är att demokratins konsensus är mycket bräckligare än de trott. Att man kan skjuta rakt på en av demokratins grundpelare utan att framstå som antidemokrat. Snarare tvärtom. Själva fräckheten i angreppet vittnar om ärlighet och får populisten att framstå som folkets sanna vän. Han säger bara vad många tänker, men hindras av eliten och pk-maffian att uttrycka.

Vad är demokrati? Jag är rädd att om man frågade på gatan skulle många svara att det är motsatsen till diktatur. Allmän rösträtt och majoritetsstyre. Kanske skulle några lägga till yttrandefrihet. Men bara en minoritet skulle spontant säga att demokrati är folkvälde begränsat av lag och oavsättliga domare – och även sådant som vi aldrig röstat om, människans fri- och rättigheter. Och troligen skulle bara några få säga som det är: att folkvälde utan rättsstat är inget annat än den starkares rätt.

”Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan.”

Häromveckan fann The high court i London att enligt lagen måste parlamentet få godkänna villkoren för Brexit. Dagen efter var det lynchstämning i tabloiderna. Det stod ”Enemies of the people” under bilderna på de tre domarna i The Daily Mail. (Med åtföljande dödshot på Facebook.) Resonemanget: domare är inte demokratiskt valda, de är eliten som sätter sig upp mot folkets vilja. ”Who do you think you are?” skrek rubriken i The Sun.

Man tycker att ett så brutalt angrepp på statsskicket skulle fördömas med full kraft. Men justitieministern Elizabeth Truss stod inte upp för domarna. Först efter tre dagar kom ett blekt uttalande om domares självständighet.

Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan. Det blev inte heller ramaskri när en rad franska borgmästare sade sig redo att trotsa högsta domstolen som olagligförklarade burkiniförbudet. De folkvalda hänvisade till opinionsundersökningar, enligt vilka de flesta ogillar detta plagg.

Donald Trump är den förste president som bli vald efter att ha antytt att ifall han förlorar kan han tänkas ta makten på ett annat sätt. Det var inte första gången. ”Det kan behövas kravaller om vi skall tillbaka till den tid då Amerika var stort”, sade han 2014.

Det är nog symtomatiskt att Trumps mest alarmerande attack på systemet hamnade i medieskuggan. Kanske var nyheten inte lika klickvänlig som kandidatens sexism. I juni angrep Trump domaren Gonzalo P Curiel vars beslut gick honom emot. Curiel var jävig, hävdade Trump, eftersom han var född i Mexiko (vilket Curiel inte var). Och då Trump lovat att bygga muren måste ju mexikaner hata honom.

Därefter hotade Trump att som president dra Gonzalo P Curiel inför rätta.

Att hota en domare är nog bland det mest förbjudna för en amerikansk politiker. ”Oförlåtligt” kommenterade den gången republikanen och förre talmannen Newt Gingrich. Nåväl, inte mer oförlåtligt än att Newt Gingrich skrivande stund är redo att ta plats i Trumps regering.

I en artikel inför valet varnade Anne Applebaum för att USA med Trump vid makten kan ta samma väg som Polen, där Kaczynskis parti – under parollen ingen makt får stå i vägen för folkviljan – håller på att invadera rättsstaten. Det kan visa sig svårt att rösta bort en regering som kan använda rättsväsendet till att skandalisera sina motståndare. Hade Barack Obama haft en chans? frågar Applebaum, om det inte varit Trump utan FBI som anklagat honom för att ljuga om var han var född? Sådant är nämligen läget i Polen, efter ett års PIS-styre. Rykten och konspirationsteorier sprids i statens majestät.

Hur kunde de annars så frihetsälskande polackerna låta det ske? Ja, ser ni, de förstod inte att mellan valdagarna är det rättsstaten och institutionerna som gör demokrati. Och för övrigt: domare och ämbetsmän – visst låter det elitistiskt?

Så kan demokratins ena ben fås att sparka bort det andra. Jag är rädd att Europas populister redan lärt den läxan. Vi lär få höra flera rop på folkomröstningar i rättighetsfrågor och se politiker vika sig för opinioner, verkliga eller virtuella. Tyvärr är det inte bara de folkvaldas fel utan en brist i demokratisk fostran. Litet för länge har litet för många tagit för mycket för givet.

Populister har mera att lära av Trump. Till exempel att televisionens (och publikens) neurotiska fixering vid ”här och nu” ger dem ett övertag. I realtid och med ängslig debattledare är det i regel lögnaren som vinner. Blir man ertappad med en osanning kan man lika gärna svara att det har man aldrig sagt och sedan dra till med en annan lögn.

Folket mot eliterna… Varifrån hämtar vreden sin energi? Statsvetaren Marie Demker har funnit att det bara finns en sak som förenar anhängarna till Europas populister, och det är inte en idé eller ens ett gemensamt hatobjekt. Det är låg utbildning. En vanlig feltolkning är att de därför skulle vara lättare att manipulera. Det är inte alls säkert. Däremot är det säkert att i det postindustriella samhället ser deras framtid mycket dyster ut. I synnerhet om de råkar vara män.

För 40 år sedan togs 60 procent av alla högskoleexamina i USA av män. I dag är proportionerna omvända. Männen är i minoritet bland de högre bildade. Det kan rentav vara så att ett svart flickebarn numera har bättre framtidsutsikter än en vit gosse. Varför är det så? I boken ”The demise of guys” berättar psykologen Philip Zimbardo att amerikanska pojkar har allt svårare att klara skolan och inte minst – att närma sig flickor. De är rädda för att bli avvisade. En befogad rädsla, eftersom pojkarna är osociala. Det blir man om man tillbringar (i genomsnitt) ofattbara 44 timmar i veckan med att spela dataspel eller se på porr, men bara trettio minuter (i veckan) i samtal med sin far. Om man nu har någon.

Varför är datorspelen (liksom porren) svårt vanebildande för pojkar men inte för flickor? Bara delvis därför att de skänker en känsla av kontroll och garanterar framsteg. Huvudorsaken tycks vara biologisk. Den manliga hjärnan njuter mycket intensivare än den kvinnliga när den lyckats pricka en virtuell boll i en virtuell tavla. För att inte tala om mer laddade illusioner. Än större blir skillnaden när det kommer till pornografin.

I sisådär två miljoner år har mannens biologi skänkt honom fördelar mot kvinnan. Länge nog för att skapa visa vanor. Och så helt plötsligt, kring 1980, var det slut. Fördelen började vändas till ett handikapp. Och det var här det hände, i västvärlden, ungefär samtidigt som våra industrier började dra till Asien. Kanske är också den historien en fotnot till fenomenet Donald Trump.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra. På det området har de sociala medierna uppvisat anslående antisocialt potential. Men de förstärker bara något som redan finns. Eller snarare saknas.

Det är nog en illusion att en nationell gemenskap lever av sig själv. När allting förändras så snabbt som det gjort måste gamla frågor besvaras på nytt. Vad är det som håller oss samman? Vilka traditioner vill vi vårda och vilka är en black om foten? Vad borde vi tro på gemensamt och vad är upp till var och en. Vad kan man kräva av invandraren och vad kan hen begära av oss. Samt inte minst – vad för slags solidaritet är vi skyldiga varandra. Och varför? Att vårda en gemenskap är inget som kan fixas av en kommitté. Det kräver politiker som kan appellera till både känsla, samvete och minne och som tänker längre än till nästa val.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra.

Det verkar som om denna konservativa insikt nästan sopats bort av den liberala yran efter murens fall. Eller har den sortens politiker avskrivits som mossiga. (Med ett lysande undantag, Angela Merkel, förstås.) Men då varken naturen eller människan tål vakuum fylldes den övergivna spelplatsen av politiker med mycket bestämda idéer om detta med nationell gemenskap. I regel är det fantombild av en svunnen guldålder (ofta 30-talet) då landet var suveränt, allting var renare, gränserna tätare och alla visste sin plats.

Allt fler politiker tycks tro att man kan desarmera dessa krafter genom att ge efter för deras krav. Men det är fel väg. Det är frågorna som man måste återta.

Maciej Zaremba

Den uträknade polackens revansch


Få européer har fått det så mycket bättre på kort tid som polackerna. Just därför undrar många varför de röstat fram en bakåtsträvande regering. 
DN 2016-02-21

Den svarte mannen i kupén som svarar på fem språk i sina tre mobiler är från Kongo. Han är en ”underlättare”, berättar han. Vilket visar sig gå ut på att hjälpa polska affärsmän till gruvlicenser i Afrika.

”De vita fattar inte att de inte bara kan be om möte med ministern. Först måste de ge presenter till hans kusiner. Det är där jag kommer in. Jag känner alla.”

Mutor alltså?

”Så säger ni i Europa. Men jag jobbar i Afrika. Ministern skulle skämma ut sig om han inte försörjde sin klan.”

Vi är ensamma i kupén så jag passar på att fråga om mutläget i Polen.

”Å nej, det är slut med det. Alla har blivit rädda.”

För finanspolisen?

”Dem också. Men mest för tidningarna.”

Tåget som tar oss från Wroclaw till Warszawa är både snyggare och bekvämare än X 2000. Det visar sig att toaletter städas under gång. Konduktören som annonserar en försening på två minuter låter som han beklagade ett dödsfall. Det är i sin ordning. Polska fjärrtåg är numera punktligare än de svenska. Det säger kanske inte mycket. Men de är också punktligare än Deutsche Bahn.

Om ett folks nivå av trivsel berodde på sådant som statistik kan mäta borde Polen vara Europas friske man. Landet har i åtta år haft den högsta tillväxten i Europa, mer än fördubblat sin export, halverat andelen fattiga liksom arbetslösheten. Också Herr Underlättares intryck visar sig vara korrekt. Brottsligheten (inbegripet korruptionen) sjunker snabbare än i andra länder. Och frågar man efter livskänslan har andelen nöjda med livet stigit från 60 procent 1991 till 80 procent i fjol. Samma sak med hälsan. Tre av fyra säger sig tillfreds med sin kropp och själ, mot bara tre av fem för två decennier sedan.

Låt oss lägga till sådant som inte gör sig i tabeller. För första gången på århundraden har Polen militära garantier för sin suveränitet. Troligen har inget annat land haft så påtaglig nytta av EU-medlemskapet. Polen inkasserar det högsta EU-stödet av alla länder, mellan 2014 och 2020 kan man räkna med 820 miljarder kronor i diverse stödbidrag. Också den nationella självkänslan fick häromåret en efterlängtad subvention, när en polack (Donald Tusk) blev ordförande för Europeiska rådet.

Man kunde tycka att en regering som kan ta åt sig äran för en stor del av detta kunde räkna med fortsatt förtroende. Men väljarna tyckte annorlunda. I oktober slog de världen med häpnad. De röstade fram Lag och Rättvisa (PiS), ett parti som hävdar att EU är ett hot mot polsk moral, att landets ekonomi är på fallrepet, medborgarna plundrade och bedragna av lömska ”eliter” och staten genomrutten. Allting måste rivas ned och byggas upp från grunden, var det vinnande budskapet.

Tre månader senare var det PiS-regeringen som i sin tur slog en del av sina egna anhängare med häpnad. Ingenstans i PiS program står det att Polen skulle må bra av att förvandlas till en polisstat. Men i februari 2016 är den redan på plats, om än så länge på pappret.

Lagen om åklagarna ger en politiker (justitieministern) rätt att ingripa i varje enskilt rättsfall. Han kan beordra en åklagare att gripa en medborgare, inleda förundersökning, avlyssna telefonen, anställa brottsprovokation och väcka åtal. Ministern är också fri att under tiden upplysa media om vad som enligt hans åsikt belastar den misstänkte. Och skulle den skandaliserade frias i domstol, kan inte ministern klandras för förtal. I nästa steg lovar regeringen att ge ministern rätt att begära resning i de fall han funnit att domstolar inte dömt rättvist.

Redan samma dag som lagen går genom får Polen en försmak av den rättskultur som väntar. Från parlamentets talarstol antyder vice justitieministern Patryk Jaki att en namngiven oppositionspolitiker driver en bordell i sin våning. Det hade han nämligen hört. Kunde det vara sant?

Nej, det är inte sant och det vet Patryk Jaki. Talmannen beordrar honom att lämna talarstolen, oppositionen kräver att ministern skall avsättas. Men premiärministern Szydlo vägrar: ”Han är ett starkt kort.”

Onekligen. Ett annat starkt kort heter Witold Waszczykowski. Polens nya utrikesminister hann knappt tillträda då han upplyste världen (via Bild-Zeitung) att varken cyklister, vegetarianer eller ens ”rasblandning” är förenligt med polska traditioner. I en annan intervju kallade han Europaparlamentets ordförande, socialdemokraten Martin Schulz för både ”obildad” och ”extremvänster”.

Det tog en rad polska och tyska regeringar 25 år, en del mod och mycket möda att bygga upp vänskapliga relationer. Nu har Beata Szydlos regering på två månader lyckats förstöra en stor del av den tilliten. Hennes ministrar försitter sällan chansen att få det tyska att förknippas med nazismen, alternativt storkapitalet, som Szydlo lovar att freda Polen från. Nyligen tog hennes partichef Kaczynski stolt emot titeln ”Årets man” från tidskriften ”Wprost” som veckan innan hade Merkel på omslaget – utklädd till Adolf Hitler. Medan justitieministern Ziobro läxade upp EU-kommissionären Gunther Oettinger. Denne borde hålla inne med oförståndigt tal om polska medielagar eftersom han är tysk. För den händelse han inte blev förstådd tillade Ziobro att hans egen farfar ”kämpade under kriget mot tysk kontroll.”

Detta är inte något olycksfall i arbetet. Tonen angavs av PiS enväldige ledare Jaroslaw Kaczynski redan i december, då han yttrade att de polacker som kritiserar hans regering utomlands tillhör en ”genetiskt sämre sort”, med landsförräderi i anlagen. Varpå en riksdagsledamot fyllde på med att det är ”judiska bankirer” som bekostar gatuprotesterna mot regeringen.

”Det är som om någon kastat ned en handgranat i latrinen”, säger en hög regeringstjänsteman på UD i Warszawa. ”Vi är alla nedstänkta med träck.”

Vad har polacker gjort för att förtjäna detta öde? En hel del, vill jag mena. Men låt mig först bemöta en farhåga. Nej, Polen har inte drabbats av längtan efter en Putin eller en Orban. Inte ens den minoritet som fört fram PiS till makten önskade göra stats-tv till partiets megafon och åklagarna till dess polis. De lockades av löften om högre pensioner, barnbidrag och gratis läkemedel åt alla 60 plus. Samt av något annat, mera svårbestämt – en bättre självkänsla?

Det som nu pågår kan därför beskrivas som kidnappning – först av väljarnas vilja och därefter av staten. PiS demokratiska underlag består nämligen av blott 19 procent av de röstberättigade. Att detta räckt för att få obegränsad makt över staten borde bli en tankeställare långt utanför Polen.

Det finns fler skäl till varför Polens affärer borde angå oss alla. En del av de politiska missgreppen som kantat PiS väg till makten är förvisso mycket polska. Men det större mönstret har en del gemensamt med SD:s framgångar i Sverige.

Det finns en ”italiensk” förklaring till kalabaliken i Polen. I reportageboken ”Ack Europa!” (1987) noterar Hans Magnus Enzensberger att det inte verkar spela någon roll hur mycket regeringen än vanstyr landet, Italien tuffar på ändå, till synes oberörd av politiken.

Enligt denna tolkning var det av pur leda som polacker bytte ut en liberal regering mot en auktoritär. För deras livhank skulle det ändå inte göra någon skillnad.

Och det kan faktiskt stämma för somliga. För femton år sedan ansåg var fjärde polack att hen hade staten att tacka för att hen fått det bättre. I dag har folk det betydligt fetare, men bara fem procent tillskriver politiken någon del i detta.De flesta menar att de har sig själva, ödet eller andra män­niskor att tacka.

Det är dramatiska resultat, i synnerhet när de ställs samman med frågor om tilliten. Där ligger landet i botten av tabellen. Nästan varannan svensk utgår från att andra vill hen väl, men det gör bara var tionde polack. Ganska märkligt, eftersom de flesta (78 procent) samtidigt uppger att de känner sig trygga på nattliga promenader. Så tydligen är det inte gatuvåldet som får dem att misstro sin nästa.

Det räcker att slå upp en tidning eller slå på tv för att inse vad det är. Här och var förekommer ännu en smula politisk debatt. Men i övrigt handlar politiken nästan bara om hotbilder, förräderi, förtal och oegentligheter. Om med vilka könsord ledamoten A smädat B, om C är landsförrädare och D antisemit, huruvida E tänker hämnas på F, om G lyckas manövrera ut H, eller vad K påstås fått från M för att vittna falskt mot N. Och så vidare, hela alfabetet.

Alla länder drabbas emellanåt av skandaler. Men de polska tillåts aldrig att gå över. Femton år gamla affärer är som nya, småsaker blir till följetonger. Inget rykte tycks för svagt för att väcka krav på rannsakan och räfst.

Det har sagts att polacker lever i två världar. I den verkliga tycks det mesta på väg åt rätt håll. Tågen avgår i tid, välståndet stiger, ungdom gör plats för äldre, rörmokaren saltar inte räkningen. I den politiska världen, den som syns i media, råder girighet, nepotism, dubbelspel och svek. I en enkät 2013 svarade alarmerande 65 procent av de tillfrågade att det inte fanns något parti de ville rösta på.

Mediernas fel, som vulgariserat politiken till såpopera? Ja, men bara till en del. Det är faktiskt den politiska klassen som havererat. Inte så att den skulle vara så korrupt som den framställs, långt därifrån. Men den har ofrivilligt skapat denna bild genom att ersätta politisk debatt med att måla upp skräckbilder av motståndarlägret. Man får förstå de polacker som vänder sig bort. Svårare att förstå hur det kunnat hända i ett land vars politiker bara en generation tidigare uppvisat enastående klokhet, när de lirkade Polen ut ur Sovjets grepp. Minnet av denna storhetstid gör det förstås ännu svårare att uthärda nuet.

Inget är lättare än att ex posteriori klandra politiker för att de inte förstod vad de gjorde. Dock vill jag mena at den liberala polska Medborgarplatformen, som nu efter åtta år besegrats av nationalisterna i PiS, begick ett stort misstag. Liksom socialdemokratin i Sverige trodde man sig kunna mota mörksens krafter genom att påpeka hur mörka de är.

När det heter att ett land ”dras isär” tänker folk på ekonomin. Men det är inte livsvillkoren som i första hand gjort Polen till Europas mest söndrade land. Det är kulturen. Eller, mera exakt: känsla av mindre värde omtolkad till kulturkrig. De polska liberalernas (liksom vänsterns) misstag bestod i att de lät sig lockas till att spela med i ett riggat ödesdrama.

Jag ber om ursäkt om någon tycker att denna text krånglar sig fram. Så blir det när man försöker beskriva ett skeende som inte passar i något känt schema.

De kallas för ”burkar”. Om burken inte skäms över sin status (vilket hen i regel gör) kommer studentkamraterna hjälpa hen på traven: anmärka på ordvalet, flina åt uttalet, klädsmaken och bordsskicket. Eller bara inte låtsas att hen finns. Burkarna kallas så efter de glaskärl med inläggningar som de antas ha fått med sig från byn.

Jag minns min häpnad en gång i tiden vid upptäckten av studentnationer. Kunde man i Uppsala ståta med att vara från Mora? En polsk student från landet döljer sin härkomst, ty ”landet” står i Polen nästan entydigt för obildning, trångsyn och råa seder. Vill man förnedra en polack kallar man honom cham. Bondtölp. Polskans vanligaste smädeord dryper av klassförakt. Det var så lantadeln talade om sina trälar.

Språkbruket speglar en dyster realitet. Till följd av livegenskapen (som upphörde först 1815) och förintelsen av Polens judar är kulturavståndet mellan storstadades medelklass och landsbygd långt större än i de flesta andra länder. Klassresan från åkern till högskolan, som så många svenskar gjort under början av 1900-talet, var tills ganska nyligen nästan otänkbar i Polen.

Jag drar upp detta eftersom denna kulturklyfta har kommit att förgifta politiken. Tjugofem år efter kommunismens fall har det ekonomiska gapet mellan stad och land krympt väsentligt. Samtidigt har det mentala blivit större.

Kulturförändringar tar tid. En extatisk Prideparad är numera nästan lika cool i Warszawa som den är i Stockholm, fast den var otänkbar för tio år sedan. Men tjugo mil därifrån, i Bialystok, är den fortfarande nästan lika otänkbar som den var i Sverige året jag kom hit, 1969.

Polens lycka och olycka är att från året 1989 började tiden rusa fram. Samma mentala resa in i moderniteten som tog sjuttio år i Sverige avverkade polacker på tjugo. Det vill säga – halva Polen: det urbana, det utbildade, det självsäkra. Den andra halvan, i småstäder och i byarna där människor behöver varandra och inte har råd att utmana sederna – kände inte igen sig längre. Får man tala så vanvördigt om Gud, familjen och våra polska hjältar? Smutskasta kyrkan och nationen? Propagera för homosexualitet? Och vem betalar dessa filmer där fromma bönder framställs som hatiska råskinn?

Det är denna känsla av ringaktning som Jaroslaw Kaczynski blåser under och exploaterar. Nyckelordet i hans valkampanj var ”förakt”. Det heter att ”det vänsterliberala etablissemanget” föraktar sitt folk: framställer polacker som värnar familjen, tron och traditionen som efterblivna, primitiva och en fara för demokratin. Men vi skall inte skämmas för att vi varken tål bögar, muslimer eller feminister och säger detta på ett rakt och enkelt språk. Det är ju vi som är folket, de riktiga polackerna, i motsats till de där – och här brukar det komma ett otäckt nyord. Wyksztalciuch är en person som på grund av sitt diplom anser sig veta allting bättre än det äkta folket. Oöversättligt. Plugghora? Seminariebög? Något i den stilen.

Denna retorik hade inte gått hem om den inte rörde vid verkliga känslor av förödmjukelse. Med en aningslöshet som nog bara kan förklaras med högmod valde polska liberaler att bekämpa osunda åsikter genom utskämning och stigmatisering. Alltså samma skampedagogik som man i Sverige försökt använda mot SD-väljare: vi behöver inte tala med dem, det räcker att brännmärka. Det är bara det att en taktik som i Sverige är bara felslagen blir direkt söndrande i Polen, där språket nästan per automatik uttrycker skillnaden mellan det passande och det skändliga i klasstermer.

”Rädda demokratin! Göm valsedeln för mormor!” hette det under valkampanjen 2007. Maningen åtföljdes av bilder på tanter i ulliga baskrar av mohair. Det speciella med Polen är att ingen feminist invände mot att kvinnor framställdes som för dumma för att anförtros rösträtten. Eftersom kvinnorna var äldre, kyrksamma och från landet.

Jag tror att det kvickhuvud som uppfann parollen har skäl att ångra det nu. ”Mohair” har blivit till en vattendelare i det polska kulturkriget. För de liberala står det för allt förkastligt: homofobin och den folkliga fromheten, rasismen och abortmotståndet, trångsynt nationalism och simpla seder, samt sovjetnostalgin, allt i samma paket.

Som svar på detta blev samma basker (gärna röd-vit) för PiS symbolen för det äkta och folkliga Polen. Som värnar det ofödda livet och kolgruvorna, den sanna tron och minnet av Polens hjältar, traditionen, landets oberoende och lokalbutikens fortbestånd – mot nihilister, ekologer, EU, liberaler, feminister och stormarknader. Alla dessa onda och opolska fenomen som liberalerna hämtat från det dekadenta Väst.

Jag tror inte att PiS-partiet hade lyckats med konstycket att mobilisera det folkliga mot ”eliterna” om inte de välmenande liberalerna och vänstern hjälp dem på traven. Säger man i Sverige att homofobin är pöbelaktig är det ingen särskilt grupp som tar åt sig. Säger man det i Polen tar miljoner åt sig, däribland en del studenter med glasburkar i kylskåpet.

Det är som om Polens liberaler inte förstod att de tagit över ett klassamhälle, eller att bitterheten kunde gå i arv.

I ett relativt jämlikt land som Sverige går det an att lägga ned hela industrier (varv, gruvor, stålverk) utan att de friställda känner sig berövade all respekt. Annat i Polen, där fallhöjden från ortdrivare till nattvakt är oändligt mycket högre.

De polska gruvarbetarnas högtidsdräkt är så ståtlig (tuppfjäder i hatten, silverknappar) att utlänningar tar dem för livgardet. Under kommunismen hade folk i den tunga industrin eländiga arbetsvillkor, men jämförelsevis hyfsade löner, förtur till begärliga varor, egna semesterhem och framför allt – anseende. Det var ju de som byggde socialismen. Lovtal, medaljer, mottagningar, bilder i tidningen. Under demokratin blev de nästan över en natt ett ömkligt överskott i en smutsig och olönsam industri.

Ett par miljoner fick göra en omvänd klassresa, från jordens salt till knappt anställningsbara. Troligen var det ofrånkomligt. Men behövde det gå så brutalt till, så utan känsla för smärtan i fallhöjden? Nu kommer i vart fall notan. Det är de onödiggjorda i tung industri och deras barn som tycks beredda att rösta på vilken högerextremist som helst, bara den lovar att göra slut med ”liberalerna”.

Varför de inte röstar på vänstern i stället? En bra fråga. Efter oktobervalet är det polska parlamentet ensamt i Europa om att inte hysa något rött, rosa eller ens grönt i sina bänkar. Sejmens vänsterflygel börjar med politiker av Annie Lööfs åsikter. Sex vänsterpartier ställde upp i valet, inget kom in. Dessa nästan två miljoner bortkastade röster är huvudförklaringen till att nationalisterna PiS med sina 37 procent fick egen majoritet. Men det betyder inte att klassiska vänsterfrågor är borta från agendan.

Om PiS skall hålla vad man lovat blir det gratis daghem åt alla. De äldre får fri medicin och högre pensioner, lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor. Det skall bli slut på utförsäljning av vårdcentraler och på korttidsanställningar. Järnvägen skall åter bli statlig och stats-tv reklamfri. Och så en särskild bankskatt. Samt höga barnbidrag och mera pengar till kulturen.

En del av dessa krav fanns också på den splittrade vänsterns listor. Men de drunknade i larmet kring konstgjord befruktning, partnerskap, könskvotering, samt kyrkans intrång i politiken. Viktiga frågor allesammans, men kanske inte helt brännande från en friställd varvsarbetares perspektiv. I efterhand verkar det nästan som en taktik från PiS sida att genom grova utspel provocera vänstern till ständiga reaktioner i just dessa frågor.

Ibland behövdes ingen provokation. Här blir en teaterchef upprörd över att Bergoglio valts till påve. Hon har nämligen hört att Bergoglio på 70-talet skulle ha stött den argentiska juntan. Så på Facebook kallar hon påven ett könsord, det mest vulgära polskan äger. När saken blir offentlig säger hon inte att hon druckit, att det var privat, att hon beklagar ifall någon… Hon står för ordvalet. Aldrig att hon ger efter för skenheliga katoliker. På dem bara!

Nog skulle det bli reaktioner om en svensk teaterchef kallade en lika vördad person – säg Anna Lindh – något lika sexistiskt. Som väntat höjs det röster för att teaterchefen skall lämna sin post. Varpå tvåhundra kulturpersoner skriver ett långt försvarstal. De värnar teaterchefens yttradefrihet, vilket är nödvändigt. Men de har inga synpunkter på hennes ordval. Nu blir det fritt fram att sprida bilden av ”eliten” för vilken ingenting står högre är något annat – och av yttrandefriheten som elitens privilegium att för nöjes skull håna det enklare folket.

Sådan är den tragiska dynamiken i dagens Polen.

Det heter att historien är summan av händelser som hade kunnat förhindras. Det var Jaroslaw Kaczynski, den lille mannen med de plirande ögonen, som för snart tjugo år sedan startade detta kulturkrig. Folk som känner Kaczynski tvivlar på att han själv kan tro på allt han säger. (Som att det var polska liberaler som i maskopi med Putin arrangerade flyg­olyckan vid Smolensk 2010. Eller att femtio svenska orter styrs av sharialagar.) Men han är besatt av makten och en mästare på att så tvedräkt. Det är också hans metod: att åstadkomma maximal polarisering.

Jag tror dessvärre att det är en riktig diagnos. Själv kan jag lägga till att Kaczynski bättre än någon annan avläser polska nojor och komplex. Så bra att han faktiskt lyckats provocera en lång rad av hederliga politiker att delta i pajkastningen. Så här ser den ut, hans svarta saga:

Polen har aldrig kommit ut ur kommunismen. Genom en hemlig pakt med ”liberaler” (som de slöt redan 1989) fortsätter kommunister att styra i Polen, nu genom ombud. Deras agenda: att behålla makten, så att de kan leva gott och slipper stå till svars. Deras medel: intriger och ränker (vem vet, kanske också mord) samt att undergräva nationens självkänsla och kultur. Verktygen: nyliberal teori, Prideparader, feminism, ”gender-ideologi”, ateism samt förtal av polsk historia, kyrka och tradition.

Felet med liberalerna är alltså att de egentligen är mot Polen. Kanske är de i tjänst hos tysken. Det skulle förklara varför de lyfter fram Jedwabne, där polska bönder 1941 mördade sina judiska grannar. Eller gjorde de?

Enligt PiS program var det en skandal ”av världsmått” att polsk statsteve finansierade spelfilmen ”Poklosie” (Efterskörd) som skildrar den historien. Nu ska det bli slut på den sortens förtal. Tv:n skall i stället stödja uppbygglig kultur, som klassisk litteratur, teater och folkdans.

En kvinna som jag möter i Warszawa säger att det kostade på att ta med sig en polsk flagga till demonstrationen mot rege­ringen. Kunde det missförstås? Sist hon viftade med den var det 1989, för att fira friheten. Därefter var det bara nynazister och fotbollshuliganer som vajat med nationens färger. Och nu också Kaczynskis stödtrupper. Då fick det vara nog.

Det visade sig att många andra tänkte som hon. ”Vi får inta låta dem ta fanan”. Så nu är kampen om symboler i full gång. (Tänk på det, när ni ser bilder på flaggviftande polacker. De kan demonstrera MOT nationalismen.) Premiärministern Szydlo markerar sin patriotism genom att ta bort EU-flaggan från kontoret. Demonstranterna visar upp sin med att vifta med den – tillsammans med den nationella, som i Ukraina häromåret. När Szydlo börjat tala om att det skall heta ”nationell tv” och inte ”public service”, deklarerar skådespelerskan Krystyna Janda att hon är en polsk artist, inte ”nationell”.

Illavarslande, ty det antyder att ”nationell”, som länge varit neutralt i Polen (som i ”nationalmuseum”) håller på att fyllas med religiöst-etniskt innehåll.

Vart Polen är på väg? Just nu verkar det faktiskt ändå gå åt rätt håll. Massmötena mot de repressiva lagarna är inte bara demonstrativt fredliga. De är närmast uppslupna. Avväpnande plakat (”Jaroslaw, ta en Japp”), inga smädelser, mer humor än brösttoner. Som om folk samtidigt ville distansera sig från hela kulturkriget. Just detta måste vara en stor missräkning för Jaroslaw Kaczynski. Vem vet, kanske blir hans öde att skrattas ut från makten. Polen är ett av de få länder där något sådant är möjligt.

Maciej Zaremba

Fakta

1. Författningsdomstolen satt ur spel. Här avgörs om en lag är förenlig med grundlagen. Till följd av lagändringar som PiS-majoriteten antog under julhelgen förlamas i praktiken domstolens arbete. Domarna får inte längre avgöra ärenden efter deras angelägenhet utan i den ordning som de kommit in. Dessutom måste det gå minst sex månader mellan kallelse och förhandling. Det innebär att det lär dröja ett par år innan domstolen kan avgöra om detta ingrepp i dess arbetsordning (eller någon annan ny lag) är förenlig med grundlagen.

2. Politisering av statliga medier. Två dagar senare, på nyårsafton, antogs en ny medielag, som sades syfta till att få statliga etermedier (16 teve- och 4 radiokanaler) att bli mer objektiva samt befordra ”nationell enighet”. För att uppnå detta mål skulle chefen utnämnas direkt av finansministern.

Det blev Jacek Kurski, högerpolitikern som vid två tillfällen dömts att betala skadestånd för förtal och som 2005 höll på att avgöra valet med den falska nyheten att Donald Tusks farfar skulle ha varit frivillig i Hitlers armé. ”Det är fejk, men det dumma folket går nog på det” skulle han ha sagt, enligt tre namnkunniga vittnen.

Dagen efter sitt tillträde började Kurski avskeda programchefer. Till sommaren utlovar regeringen en korrigerad medielag.

3. Hemlig övervakning och kontroll. Efter ändringar i polislagen får polisen (men också skatteverket och tullen) tillgång till uppgifter om telefon- och datatrafik: vem medborgaren ringer eller mejlar, vilka webbsidor hen besöker och vilka sökord hen knappar in. För detta krävs inte tillstånd av domstol.

Tillstånd krävs först när polisen vill avlyssna telefonen, läsa mail eller bugga en lokal. Det skall beviljas även vid misstanke om ett ringa brott. Det finns inget oberoende organ som kan granska om ingreppen är motiverade.

Samtliga remissinstanser (däribland ordföranden i överdomstolarna) har motsatt sig lagen.

4. Politiserad förvaltning. I mars förlorar cirka 1600 höga chefer inom staten sina jobb. Deras efterträdare skall utses på fri hand av en minister och inte som tidigare efter ansökan och meritvärdering. Den nya lagen tar bort kravet på tidigare erfarenhet av statliga chefsjobb liksom kravet på partilöshet. Dock måste den utnämnde lämna sitt parti senast dagen innan hen tillträder.

5. Ministern kan åtala. Se artikeln. Justitieministern får rätt att ingripa i varje åklagares ärenden. Beordra denne att inleda förundersökning, tillgripa tvångsmedel, väcka åtal eller att lägga ned det.

Ska man försvara asylrätten
får man inte låtsas
att den inte kostar något

DN 2016-01-18

Enligt TT har den tyska staden Bornheim portat asylsökande från badhusen. Bakgrunden sägs vara att sex kvinnor har klagat på att ha blivit ofredade i vattnet. Vad skall man tänka om detta?

Låt oss för resonemangets skull anta att allt stämmer. Att alla anmälningar är sanna och att Bornheim aldrig haft sådana problem förrän asylsökande dök upp på badhusen.

Vad skall man tänka om detta? Man kan börja med att minnas. För ett antal år sedan stod det ”Schweden nicht willkommen” vid ingången till några barer i en österrikisk skidort. Orsaken sades vara en lång rad incidenter där svensk ungdom på sportlov spytt ned dukarna och demolerat bohaget. Och då inga andra folkslag brukade uttrycka sin livsglädje på det sättet, drog krögarna slutsatsen att beteendet hade med svenskhet att göra.

Ingen kan påstå att de var helt fel ute. Svensk ungdomsfylla är så nordisk och så rituell att den borde ha en egen inhägnad på Skansen. Alltså var det inte helt tokigt att förknippa tölpaktigt beteende med kulturbakgrund. Kanske kunde samma sak sägas om tafsanden i bassängerna. Det skandalösa ligger förstås i att dra alla svenskar (eller asylsökande) över en kam. Om inte annat kunde någon ha tänkt tanken att tonåringar som sluppit ifrån social kontroll inte är de bästa exponenterna för sin hemkultur.

Problemet med debatten om asylsökande och kvinnofrid är att många debattörer tycks ha en låg uppfattning om medborgarnas förståndsgåvor. De tror att vi uppfattar ”kultur” som något statiskt; de antar att vi inte förmår tänka flera tankar samtidigt. Därför skall vi hindras från att ens diskutera ofredanden av kvinnor i termer av kulturkrockar. Som om allt tal om förtryckande kulturmönster riskerade att elda på xenofobin och urholka asylrätten.

Emellertid finns ingen konflikt mellan insikten att en del flyktingar har med sig unkna synsätt och oacceptabla vanor – och försvaret av asylrätten. Rätten till asyl är en räddningsplikt, inte en belöning för moderna tänkesätt. Inte heller brandkåren frågar efter de nödställdas bakgrund innan man börjar släcka. De räddar perser och blekingar lika, helt urskillningslöst. Det är bara sverigedemokrater som vill ha det annorlunda: asylrätten skall villkoras med likhet i kultur, tro och seder.

Jag tror att de debattörer som förnekar problemet med importerat kvinnoförakt (liksom rasism och antisemitism) vill väl. De tror sig motverka fördomar. De tycks inte förstå att de i själva verket gör det svårare för folk i nöd att få fristad i Sverige. De spär på mångas fördomar mot värnare av asylrätten, som påstås vara antingen blåögda eller tala mot bättre vetande. Skall man försvara den rätten på trovärdigt sätt får man inte låtsas att den inte kostar något i kronor, felbeslut och kulturfriktion.

Min sista iakttagelse är kanske för paradoxal för att bli förstådd av dem den gäller: De som tror sig försvara asylrätten genom att förneka kulturskillnaden mellan den svenska manlighetens attityd till kvinnor och den som dominerar i Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan (”män som män”), tycks inte fatta att de därigenom skriver under på Jimmie Åkessons idé om rätten till asyl: De flyktingar vi kan tänka oss att släppa in skall vara som vi.

Det är de inte alltid. Konstigt vore annars. Dock finns det hopp. ”Kulturen” verkar inte oföränderlig. Exempelvis var det länge sedan en alpkrögare kände sig tvingad att porta ungsvennar. Någon kulturvetare borde granska hur den anpassningen gick till.

Maciej Zaremba

Svetlana Aleksijevitj:
Jag lyssnar noga efter det plågsamma

På torsdag mottar Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur i Stockholm. I ett möte med Maciej Zaremba talar hon om konsten att lyssna och förstå – och om vad som får en människa att förbli människa.
DN 2015-12-06

”Aleksijevitj? Där bakom pelaren. Vi har alla hennes böcker.”

Fantastiskt, säger jag, som tog för givet att efter Nobelpriset skulle det vara utsålt. Då ber bokhandlaren mig att titta på priset. 322.600 rubel för ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Det är tiondelen av en lärarlön. För samma pengar kan jag få tio flaskor sprit. Eller fem illustrerade album om maskingevär. Vapenböcker tar upp halva barnbokshyllan.

Vi är i Minsk, där staten sätter priset på böcker, vodka och även på författare. Enligt presidenten Aleksandr Lukasjenko är Svetlana Aleksijevitj en dålig sådan, som ”hällt ut en hink orenheter över sitt fosterland”. Aleksijevitj svarade att herr Lukasjenko inte bör förväxla sig själv med Belarus.

Det är svårt att veta hur detta Nobelpris tas emot i Belarus. I statskontrollerad media har det knappt omnämnts. Ingen dagstidning har bett om intervju. Oppositionen jublar, men på ryskspråkiga bloggar står det att Aleksijevitj är en förrädare som borde landsförvisas.

Så hette det också om Ivan Bunin i sovjetpressen efter Nobelpriset 1933 och därefter om Boris Pasternak, Alexander Solsjenitsyn och Joseph Brodsky. Av sex ryskspråkiga Nobelpristagare är det bara den medgörlige Michail Sjolochov som undsluppit smutskastning. Inget folk gillar att få sina myter förstörda. Men få avskyr sina sanningssägare lika hjärtligt som det ryska. När man läst Aleksijevitjs böcker förstår man varför det måste vara så.

”Jag hatar er!”, skriker en kvinna till författaren i ”Zinkpojkarna”. ”Jag älskar staten som vi levde i – SSSR, eftersom min son stupade för den. Och jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte. Hör ni det?!”

Denna kvinna hade tidigare berättat för Aleksijevitj hur lycklig hon blev när hennes veke pojke äntligen bestämde sig för att bli militär som pappa, hur stolt hon var när han åkte till Afghanistan för att sprida socialismen. Och hur förtvivlad hon blev när han återvände i en kista och hon insåg att det var hon själv som skickat ut sin son till ett smutsigt krig. Men nu vill hon ta tillbaka sina ord.

” Om jag skrivit det som folk velat få i tryck hade det inte blivit något alls. Eller ännu en bok av det slag som det finns hundra av. Om krigshjältar, ädelmod och offervilja. Det var bara sådant de ville ha med. Jag försökte säga att min generation behöver veta hur det var i verkligheten, inte propagandan.”

Det storartade med Svetlana Aleksijevitjs verk består i att läsaren inte bara förstår de människor som avskyr hennes sanningar – utan även känner med dem. Jag undrar om denna inlevelse kunnat uppstå om Aleksijevitj skrivit romaner. För er som ännu inte läst böckerna: Akademien har för första gången belönat en författare vars verk består nästan helt och hållet av andras ord. Det är krigsveteraner, mödrar till stupade, offer för Tjernobyl, sovjetfunktionärer och helt vanliga människor som talar. Inte nog med det. Det mesta av det de säger hade de inte velat se i tryck.

Så har nog stor litteratur aldrig skrivits tidigare.

Svetlana Aleksijevitj bjuder ogärna in reportrar i sitt hem. Hon tycker det är för stökigt. Kanske det, men i den våningen kunde jag hitta i mörkret. Till höger badrummet som man måste backa in i, rakt fram köket, till vänster två små rum. När jag misslyckas med att tända ljuset minns jag att strömbrytarna brukar sitta tvärtom.

De liknar varandra från Kamtjatka till Berlin, boningarna för de små medborgarna i det väldiga imperiet. Och så vitrinskåpen, ett nummer för stora, minnen från en svunnen tid. I skåpen böcker, på golvet böcker, på stolarna böcker. På väggarna få ansikten som får lov att betrakta henne som bor här. Mormor, föräldrarna, systern, systerdottern. Och Fjodor Dostojevskij.

Men nu sitter vi i köket, den plats där ryska samtal brukar äga rum. Då och då avbryts vi av rosslingar från ett sjölejon. Det är vattenkokaren som gör ett nytt försök.

– En roman? Jag är rädd att om en skönlitterär författare tog tag i mina hjältar skulle de disciplineras … tämjas … underordnas en intrig. Eller ännu värre, en idé … Minns ni Platon Karatajev i ”Krig och fred”? Det är ingen verklig bonde, allt – hans språk, hans tankar – är bara en idé om bonden som Tolstoj tänkt ut.

– Romanen har svårt att rymma allt som en människa kan bestå av. Jag tror att vår tid behöver nya former … Jag har sökt inspiration i musiken – men nästan bara den samtida, Arvo Pärt, Sofija Gubajdulina, Alfred Schnittke. Men skriv inte att det var jag som uppfann oratoriumromanen. Det gjorde min lärare Ales Adamovitj. När jag läste hans bok om partisankriget ”Jag kom från en by i lågor” – som bara bestod av röster – insåg jag att det var min form. Att jag var en lyssnare, snarare än betraktare.

Det var också Adamovitj, på den tiden ordförande i Belarus författarförbund, som ordnade hennes debut. Och den var verkligen historisk. Året var 1985, inget förlag vågade ta i den unga journalistens samling av kvinnliga vittnesmål från kriget. Men Adamovitj gav sig inte, tog tåget till Moskva och lyckades tubba en tidskrift att publicera några avsnitt. Varpå den nyvalde partichefen, på självaste segerdagen, uttalade att ”kriget har inte ett kvinnligt ansikte.” Yttrandet uppfattades som en ukas och genast gavs boken ut – i miljonupplaga. (Trettio år senare var samme Gorbatjov bland de första att gratulera till Nobelpriset.)

Och därmed var Svetlana Aleksijevitjs öde avgjort. ”Dagligen kom dussintals brev från människor som ville berätta. Jag insåg att jag nu var dömd att för evigt skriva vidare på det som jag påbörjat.”

Men för att kunna lyssna måste man först fråga? Hur kommer det sig att människor som aldrig talat öppet med sina närmaste väljer att tala med er – en främmande människa?

– Jag vet inte vad det är hos mig … Kanske det storögda (skratt). Det händer att krigsveteraner efter ett möte ber andra journalister gå sin väg men vill att jag skall stanna. (Hon vänder sig till Bea, DN-fotografen: ”skall ni inte ha ett par tofflor? Det drar på golvet.”)

– Jag tror att ni frågar om intervjuteknik. Men jag har ingen. Nej, jag provocerar aldrig, inga listiga frågor, inget sådant. Jag bara lyssnar mycket noga efter det personliga och plågsamma. Men jag säger inte: berätta om Afghanistan. Jag säger: berätta om ditt liv. Förstår ni skillnaden? När ni kommer till doktorn och säger att det gör ont i benet är det bara en dålig läkare som genast börjar mixtra med den lemmen. Förr eller senare börjar nästan alla tala – när de känner att jag verkligen lyssnar och är på samma nivå.

Vilken nivå?

– Efter Tjernobyl var jag hos kvinnor som tvättade brandmännens kläder. Där fanns också forskare och journalister från utlandet. Kvinnorna bjöd på mat de hade lagat. Men utlänningarna hade egen. Japanerna med sina små lådor, allt i plast. När kvinnorna såg det slutade de svara på frågor. Jag åt med tvätterskorna förstås, kunde inte annat, sådan är min natur. Då såg jag att deras händer var svartbrända. ”Tvättmaskinerna har gått sönder så vi tvättar för hand.”

– En annan gång utanför Tjernobyl, jag talar med en kommunistisk funktionär, han skriker åt mig att jag nog tycker att de är skyldiga till allting … Nej, säger jag, jag ser att också ni lidit … och då … ”vet ni, min dotter hatar mig. Jag lät henne inte ta barnen härifrån. Och nu är de sjuka.”

Jag vill fråga om ”De sista vittnena”, intervjuer med krigsbarnen. Där finns det scener, säger jag … sedan stakar sig rösten. Svetlana Aleksijevitj ger mig en tankfull blick.

– Vet ni, jag blev sjuk efter den boken.

Hur fick ni dessa människor att gå i barndom? Berätta med barnröst?

– Å, det var mycket svårt. Jag vet inte vad jag gjorde. Men jag minns en professor, hos oss är de märkvärdiga figurer, inte som i det demokratiska väst. Länge var han formell, torr och saklig: ”tyskarna kom, vi försökte gömma oss…” och så plötsligt: ”Varför sköt de i ansiktet? Min mamma var så vacker.” Och sedan mindes han och talade som den sjuåring han var när de dödade hans mamma.

Vad gör ni när människan börjar gråta?

– Det händer att också jag gråter. Eller försöker trösta.

Och sedan säger de att det här berättar de bara för er. För att ni skall förstå. Ni får inte ta med det i boken. Och just det kommer med i boken.

– Ja, så är det för det mesta. Om jag skrivit det som folk velat få i tryck hade det inte blivit något alls. Eller ännu en bok av det slag som det finns hundra av. Om krigshjältar, ädelmod och offervilja. Det var bara sådant de ville ha med. Jag försökte säga att min generation behöver veta hur det var i verkligheten, inte propagandan. Men det var för döva öron. Till slut insåg jag att om Solsjenitsyn bett sina personager godkänna texterna, hade det aldrig blivit någon Gulagarkipelag av. Då slutade jag be om godkännande.

Ni tog er rätten att förfoga över deras ord.

– Men jag visste att tids nog kommer de att förstå. När de ideologiska skygglapparna fallit av. Jag tog bort namnen, förstås. Det blev ”en mor” eller ”en infanterist”. Och tänk er … somliga protesterade. ”Jag har lidit så mycket, varför tog du bort mitt namn?” Hon hade fått hem sin älskade från Tjernobyl så laddad med radioaktivitet att inget sjukhus ville ha honom. Hon vårdade honom hemma, helt ensam. Kallade hon på ambulans vände de i dörren. Hans kropp sprack upp, inälvorna vällde ut, hon stoppade dem tillbaka. Och på natten älskade hon honom. ”Det var den enda timmen då han inte skrek”.

Finns det någon som aldrig förlåtit er?

– Inte vad jag vet. Det fanns de som först var arga över att jag valt fel saker ur deras berättelser. Men de kunde ringa många år senare för att tacka mig i stället. ”Det enda som blir kvar av mig är barnen och det du berättat”. Eftersom jag valde det personliga ur deras historia. Det är det enda som intresserar mig. Att en kvinnlig prickskytt i åratal efter kriget inte klarar att gå in i en köttaffär.

När jag frågar om litterär inspiration nämner Aleksijevitj, efter Dostojevskij, belarusierna Ales Adamovitj och Vasilij Bykov och vidare essäer av Gabriel García Márquez, Czeslaw Milosz och reportage av Ryszard Kapuscinski och Hanna Krall.

– Men jag går inte lika långt åt det litterära hållet som Hanna Krall. Hos mig talar alla med sina egna ord.

Vilka friheter kan reportern ta sig? En del håller emot Ryszard Kapuscinski att han i ”Kejsaren” gjort en person av flera. Kan man ta till sådana grepp utan att förlora i trovärdighet?

– Det tror jag att man kan, om man inte förfalskar sanningen. Jag menar – sanningen om tiden. Själv gör jag inte så … fast en gång … det var en detalj som jag inte kunde offra. Av ett långt samtal med en kvinnlig prickskytt blev bara två meningar kvar. Men vilka meningar! ”Jag var så liten när jag gick ut i krig. När jag kom hem mätte mamma mig … jag hade vuxit tio centimeter”. Så denna mening kom med i slutet på en annan historia, en kvinna med liknande öde, och som berättade samma sak – men inte lika bra.

Hur kan ni veta att människan talar sanning?

– Sanning … Till och med om Tacitus heter det att hans historier anses vara sanna. Jag inser att när människor minns så skapar de … de bearbetar tiden så som skulptören bearbetar stenen. Försöker mejsla ut en form, en mening att samla sina minnen kring. Tio år senare kan de minnas annorlunda. Jag ratar allt som känns tillrättalagt. Och till slut blir sanningens temperatur så hög i boken att allt som är falskt förångas.

Den sovjetiska människan…

– Jag använder inte ordet. Sovok – det är för nedlåtande. Jag skriver om den röda människan. Hon är ingen art, utan en tragisk figur, som under andra villkor kunnat leva ett helt annat liv. Men vi är flockdjur, de flesta har för litet motståndsenergi. Min egen far dog som kommunist. Inga sanningar bet på honom, hur mycket vi än grälade. Skall jag se ned på honom? Eller på belarusier som röstar på en diktator?

Vasilij Petrovitj N, 87 år. Hans hustru dör i Gulag, han själv blir svårt torterad. Tre skenavrättningar. Men när han får tillbaks partiboken (”hustrun kan ni tyvärr inte få tillbaka”) gråter han av lycka. När Sovjet går under gråter han av sorg. ”Vår tid … min tid … det var en storslagen tid! Ingen levde för sig själv!” Många i era böcker minns epoken av terror och förnedring som en tid då livet trots allt hade en högre mening.

– Och det är alldeles sant! Fascism och kommunism ledde till samma katastrofer. Men på idéstadiet var de så olika … Den röda drömmen var ju vacker, Solstaden, broderskapet … De äldsta kommunister som jag mött – somliga har sett Lenin – var fina människor, uppriktigt troende. Jag tyckte om dem … Till och med när de satt i läger intalade de sig det var av misstag, att Stalin inte visste … In i det sista försökte de hålla isär idealen från det som faktiskt hände. Men deras fanatism var fasansfull, liksom det de gjorde.

(När Svetlana Aleksijevitj säger fascism syftar hon på nazism, och så gör de flesta i det forna östblocket. Redan på 30-talet blev begreppet ”nationalsocialism” bannlyst i Sovjet, av uppenbara skäl.)

Själv skriver hon för hand. ”Datorn skapar en distans till orden.” Och när hon tvättat texten färdigt återstår kanske bara fem repliker av ett samtal som tagit två dagar. Hon ändrar ingenting i språket, bara destillerar. Bevarar pauserna och tvekan i tonfallen.

I den svenska utgåvan av ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” finns stycken som tidigare strukits av censuren. Om tio rödarmister som våldtar ett barn: ”om hon grät slog vi henne, och tryckte någonting i munnen på henne. Hon plågades, men vi tyckte det var roligt”. Men där finns också sådant som ni tidigare själv valt att utelämna: ”vi höll på att gå till anfall … Jag minns en liten pojke. Han kom springande mot oss ut underjorden, ur något slags källare, och skrek: ’Döda min mamma … Döda henne! Hon älskade en tysk…’ Hans ögon var runda av skräck.”

– Då var jag ännu inte fri … Länge ville jag inte tro att människan är så fruktansvärd. Glöm inte att vi blev fostrade till idealister. När jag strök detta var jag nog ännu den sovjetiska människan…

… ni menar den röda.

– Ja … den röda. Först när jag varit i Afghanistan blev jag fri.

I ”Zinkpojkarna” säger en soldat: ”Därborta i Afghanistan hölls vi ihop av hatet mot ’andarna’. Vem skall jag hata nu för att få vänner?” Enkla soldater, sjuksystrar, människor utan bildning fäller repliker som ur en pjäs av Shakespeare: ”Var kriget ett misstag? Då får de lämna tillbaka mina ben.”

– Staffan Julén som gör en film med mig häpnar över hur väl människor lyckas sätta ord på sina känslor. Själv tror jag att det är i kärlek och inför döden som människan hittar sitt uttryck. Det blir en särskild sorts anspänning…Men det är sant, jag har fått avstå från en mängd intervjuer med bildade personer. Deras ord var så färgade av allt de läst. Välljudande, men utslätade, opersonliga. Någon annans språk.

Det är väl en paradox? Det brukar heta att det krävs bildning för att kunna uttrycka vad man känner.

– Ja … men de bildade verkar ha svårast med att ge upp det ideologiska språket.

Jag frågar om hur hennes böcker kommer till. Hon svarar att det kan krävas fem hundra intervjuer för att få fram sjuttio som kan bli en bok. Det kan ta fem år, eller femton, som med ”Tiden second hand”. De skrivs ut av två äldre kvinnor, hennes medhjälpare. På skrivmaskin. ”De kan inte ordbehandling, men de behöver bröd för dagen”. Själv skriver hon för hand. ”Datorn skapar en distans till orden.” Och när hon tvättat texten färdigt återstår kanske bara fem repliker av ett samtal som tagit två dagar. Hon ändrar ingenting i språket, bara destillerar. Bevarar pauserna och tvekan i tonfallen.

Kvinnan som bröt klacken, hur länge talade ni med henne?

– Minns inte exakt. Men säkert en halv dag.

Och 21 rader blev kvar. Tyskar går in i Minsk, de är unga och stiliga, uppkavlade ärmar, tvättar sig så fort de ser en brunn, hon springer, bryter klacken, minns att det var synd på finskorna och att hon var så upprörd att när hon kom hem bytte hon blus två gånger.

– Jag samlar på sådana hjälplösa detaljer. Det är de som gör övergången mellan fred och krig så skarp och drastisk. Jag är det spårlösas historiker, väljer bort den större historien, den som män brukar minnas.

Och när ni valt färdigt?

– Musiken… Jag har materialet men kan inte skriva förrän jag kommit på en titel. Det är lika plågsamt varje gång. Allt hänger på titeln.

(En sakupplysning: De flesta svenska titlarna har långt till originalens rytm och klang.)

Och när ni har titeln?

– Då vet jag litet bättre och kan börja skriva. När det gått tre–fyra år har jag hittat huvudfåran, tio till femton historier – pelare – mellan vilka jag kan spänna ut de andra. Men inte ens då vet jag riktigt vad jag gör. Först alldeles på slutet, i regel på resa, kommer jag på världsåskådningen.

Världsåskådningen?

– Den filosofiska meningen med boken. Ni förstår, jag samlar inte på hemskheter, jag försöker förstå vad det är som låter människan förbli människa. Jag vill inte skildra henne från historiens perspektiv. Jag söker efter hennes själ. Jag vill se henne från kosmos.

Som när sergeant Albina Gantimurova anmäler sin förbrytelse till politruken? Hon har skickats i väg med en transport och på vägen fått slumra några timmar, medan de andra i plutonen inte sovit på tre dygn. Och hon är full av ånger. Ädelt? Eller skrämmande? För Albina tycks själva lidandet, också det meningslösa, borga för hög moral…

– Å, detta är en mycket rysk idé! Att lidande rättfärdigar, gör människan sannare … Dostojevskij. Till och med Solsjenitsyn hade för sig att människor blev ädlare i Gulag. I den konflikten står jag på Varlam Sjalamovs sida. Lidandet fördärvar både bödeln och hans offer. Men tyvärr är detta tänkande kodat i vår kultur. När krisen kom tackade Vselovod Tjaplin (den ryskortodoxa kyrkans talesman) gud för att de feta åren var förbi, ty det anstår inte ryssen att ha det bra. Hans öde är att lida och försaka.

Som i Andrej Zvjagintsevs film ”Leviatan”?

– Jag har svårt för den. För många klichéer…det postsovjetiska livet som enbart tarvligt och vulgärt, den ryske mannen som en annan naturkraft, all ondska samlad på ett ställe, nämligen hos makten. I ”Tiden second hand” finns historien om en pojke som var förälskad i sin tant Ola. Hennes hår var så vackert… I vuxen ålder får han veta att Ola angett sin egen bror. Han dör i Gulag. Den nu vuxne pojken söker upp tant Ola: ”’Hur minns du året 1937?’ ’Å, det var min bästa tid, jag var älskad, jag var lycklig.’ ’Och din bror?’ ’Tror du att man kunde bete sig anständigt på den tiden?’”

– Jag tänker att det är så det är med ondskan. Det är inte bara Berija, Stalin eller den där borgmästaren i ”Leviatan”. Det är också tant Ola. Ondskan är kringspridd, den finns i själva trögheten, i vår fallenhet att välja den lättaste vägen.

Ni har sagt att ryssar måste lära sig att leva sina egna liv.

– Det är den ryska kulturens olycka att vi inte uthärdar att leva utan ett storslaget mål. Min far hade aldrig tid för barnen, det fanns alltid viktigare saker, bygga en fabrik, bygga socialismen… Nu har faktiskt mer jordnära ideal börjat dyka upp. Familjen, barnen … Men vår kultur är så militariserad att de snart trängs undan av nya krigiska idéer: Storryssland, rysk världsordning (ruskij mir).

Ganska manliga idéer. Hade en man kunnat skriva ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”?

– Det tror jag inte. När den kom ut sade Ales Adamovitj att det var tur att han inte försökt sig på detta. Han skulle aldrig komma på att ställa sådana frågor. Om mens i skyttegravarna, om kläder, frisyrer … just de frågorna som fick dem att prata vidare. Nu skriver jag en bok om kärlek och har problem med männen, vet inte riktigt hur man dyrkar upp dem. De gömmer sig bakom händelser och fakta. De uppfattar andra saker.

Men kanske ser män på samma sätt som kvinnor – bara minns andra saker, det som en man bör minnas?

– Nej, de uppfattar faktiskt världen i ett annat ljus. Som om kvinnor hade ett ljuskänsligare objektiv … Män ser händelseförlopp … ”Det sköts, vi sprang, jag släpade undan en sårad …” Kvinnor minns fler detaljer, dofter, färger. En barnsko i sanden, ansiktsuttrycket hos en död … Deras starkaste minnen ser annorlunda ut. Det är nog genetiskt. Det är inte det att män är sämre – men de är annorlunda. Män häpnar inte där en kvinna blir förfärad. Mina kvinnliga prickskyttar kunde aldrig bli fria från fasan i att ha dödat. Ögonblicket de kramade avtryckaren och såg en skalle spräckas … Men männen – när jag frågar svarar de ”krig är krig”. Som om dödande vore något naturligt.

– Det här var extra tydligt de gånger mannen var med när jag talade med frun. ”Prata inte om att du grät när de klippte av dig håret, löjligt…berätta när ni ryckte fram i stället.”

I böckerna är ni extremt sparsam med sådana tankar. Frestas ni inte att förtydliga, fylla i, förklara?

– Jag tror att mina ord bara kunde sänka det kosmiska i dessa historier. I Ales Adamovitjs dokumentbok ”Blockaden” (om Leningrads belägring) finns en pojke som håller på att dö av svält. Han vet att hos grannkvinnan finns en bortglömd köttbulle. I flera dagar kämpar han med sig själv. Får han ta den? Till detta hade Adamovitj fogat en lång kommentar, om rysk moral, med mera. Han borde ha tigit, tycker jag. Inför denna köttbulle har författaren ingen chans.

Det förklarar varför det är så svårt att skriva om era böcker.

– Den grekiska kören är inte heller lätt att recensera (skratt). Förstå mig rätt. Jag talar inte om mig själv. Jag är inte så enfaldig som han som pekade på kyrkan och sade: se vad jag har byggt! Visst, det är jag som skrivit böckerna. Men det var under krafter som var större.

Maciej Zaremba

Fakta. Svetlana Aleksijevitj

• Svetlana Aleksijevitj föds i Stanislawow 1948. Hennes mor är ukrainska och fadern belarusier.

• Hon är utbildad till journalist vid universitet i Minsk och påbörjade 1978 arbetet med sitt livsprojekt, den dokumentära sviten ”Utopins röster” som utkommit i fem delar, samtliga översatta till svenska på förlaget Ersatz.

• Hennes första bok, ”Jag lämnade byn”, 1983, stoppades på order från den sovjetiska centralkommittén.

• 1996 tilldelas hon Svenska PEN:s Tucholskypris för sin bok ”Bön för Tjernobyl”.

• 2000 lämnar hon Belarus efter trakasserier och påtryckningar från regimen och bosätter sig i bland annat Paris, Berlin och svenska Göteborg. 2012 återvänder hon till Minsk.

« Older posts

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑