DN 2016-01-18
Enligt TT har den tyska staden Bornheim portat asylsökande från badhusen. Bakgrunden sägs vara att sex kvinnor har klagat på att ha blivit ofredade i vattnet. Vad skall man tänka om detta?
Låt oss för resonemangets skull anta att allt stämmer. Att alla anmälningar är sanna och att Bornheim aldrig haft sådana problem förrän asylsökande dök upp på badhusen.
Vad skall man tänka om detta? Man kan börja med att minnas. För ett antal år sedan stod det ”Schweden nicht willkommen” vid ingången till några barer i en österrikisk skidort. Orsaken sades vara en lång rad incidenter där svensk ungdom på sportlov spytt ned dukarna och demolerat bohaget. Och då inga andra folkslag brukade uttrycka sin livsglädje på det sättet, drog krögarna slutsatsen att beteendet hade med svenskhet att göra.
Ingen kan påstå att de var helt fel ute. Svensk ungdomsfylla är så nordisk och så rituell att den borde ha en egen inhägnad på Skansen. Alltså var det inte helt tokigt att förknippa tölpaktigt beteende med kulturbakgrund. Kanske kunde samma sak sägas om tafsanden i bassängerna. Det skandalösa ligger förstås i att dra alla svenskar (eller asylsökande) över en kam. Om inte annat kunde någon ha tänkt tanken att tonåringar som sluppit ifrån social kontroll inte är de bästa exponenterna för sin hemkultur.
Problemet med debatten om asylsökande och kvinnofrid är att många debattörer tycks ha en låg uppfattning om medborgarnas förståndsgåvor. De tror att vi uppfattar ”kultur” som något statiskt; de antar att vi inte förmår tänka flera tankar samtidigt. Därför skall vi hindras från att ens diskutera ofredanden av kvinnor i termer av kulturkrockar. Som om allt tal om förtryckande kulturmönster riskerade att elda på xenofobin och urholka asylrätten.
Emellertid finns ingen konflikt mellan insikten att en del flyktingar har med sig unkna synsätt och oacceptabla vanor – och försvaret av asylrätten. Rätten till asyl är en räddningsplikt, inte en belöning för moderna tänkesätt. Inte heller brandkåren frågar efter de nödställdas bakgrund innan man börjar släcka. De räddar perser och blekingar lika, helt urskillningslöst. Det är bara sverigedemokrater som vill ha det annorlunda: asylrätten skall villkoras med likhet i kultur, tro och seder.
Jag tror att de debattörer som förnekar problemet med importerat kvinnoförakt (liksom rasism och antisemitism) vill väl. De tror sig motverka fördomar. De tycks inte förstå att de i själva verket gör det svårare för folk i nöd att få fristad i Sverige. De spär på mångas fördomar mot värnare av asylrätten, som påstås vara antingen blåögda eller tala mot bättre vetande. Skall man försvara den rätten på trovärdigt sätt får man inte låtsas att den inte kostar något i kronor, felbeslut och kulturfriktion.
Min sista iakttagelse är kanske för paradoxal för att bli förstådd av dem den gäller: De som tror sig försvara asylrätten genom att förneka kulturskillnaden mellan den svenska manlighetens attityd till kvinnor och den som dominerar i Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan (”män som män”), tycks inte fatta att de därigenom skriver under på Jimmie Åkessons idé om rätten till asyl: De flyktingar vi kan tänka oss att släppa in skall vara som vi.
Det är de inte alltid. Konstigt vore annars. Dock finns det hopp. ”Kulturen” verkar inte oföränderlig. Exempelvis var det länge sedan en alpkrögare kände sig tvingad att porta ungsvennar. Någon kulturvetare borde granska hur den anpassningen gick till.
Maciej Zaremba