Category: Polska

DN 2001-07-01

När globaliseringen förs på tal uppstår nästan alltid polemik om hur den ska förstås. Det kan betyda en sak i Brasilien, en helt annan i Bryssel. Men en sak är klar: nationalstatens storhetstid är över, och demokratins frammarsch är ett globalt fenomen, skriver Maciej Zaremba. 

RUMMET ÄR HELT TOMT så när som på en liten monter i kortväggen. Där inne vilar en mumifierad hand och en förgylld tupp. Museivakten försäkrar att föremålen ingenting betyder. De hittades helt enkelt bland ruinerna. Men handen, säger han, är mycket gammal och helt säkert avhuggen. 

Själv tycker jag att handstumpen är helt på sin plats. Det är ju vad westfaliska freden, sluten i detta rum den 14 oktober 1648, bland annat gick ut på. Att så länge en stat inte hotade grannarna fick den hugga av händer utan risk för inblandning. Westfaliska freden garanterade varje härskares suveränitet över hans område. 

Jag kom till Münster för att inventera globaliseringens symboler. Det är nog riktigt att i den krympta världen har det blivit svårare att föra en starkt avvikande ekonomisk politik. Men har det inte också blivit vådligare att hugga av händer? Vem kunde på 80-talet drömma om att brittisk polis skulle finka en chilensk exdiktator, att Nato skulle ingripa för flyktingars skull eller att en Milosevic skulle utlämnas till Haag? 

De gladaste bland globaliseringens tillskyndare hävdar faktiskt att mänskliga rättigheter och demokrati följer efter penningen som taxen efter hussen. New York Times-krönikören Thomas L Friedman lanserade häromåret teorin att stater där det grillas Big Mac aldrig bekrigar varandra (“The Lexus and the Olive Tree. Understanding Globalization”). Och det verkade stämma, tills någon upptäckte M-skyltar i det bombade Belgrad. 

Friedman försvarade sin lära dels med att Nato inte är någon stat, dels att kritikerna missat poängen. Han hade velat säga att när ett samhälle uppnått en viss nivå (indikerat genom McDonald´s entré) har dess längtan att tillhöra det civiliserade väst (till följd av globaliseringen) redan blivit så stark att folk i valet mellan Kosovo och Big Mac väljer det senare, när de nu inte kan få båda. Det var alltså inte bomberna utan isoleringen som fällde Milosevic, hävdar Friedman. 

Friedman, och med honom en rad optimistiska marknadsliberaler, går längre än så. Kapitalet, hävdar de, uppskattar fred och stabilitet. Den stat som gjort sig beroende av penningmarknaden tvingas därför iaktta civiliserade seder. När Indien våren 1998 sprängde sin atombomb dröjde det bara dagar innan landet blev nedgraderat på finansmarknaderna från “stabilt” till “riskabelt”. Vilket blev mycket dyrt för den indiska statskassan och snart framtvingade mer moderat politik. 

Å andra sidan kan man anmärka att fred och stabilitet också kan uppnås med hjälp av nackskott och koncentrationsläger. Terrorregimer i Chile och Indonesien avskräckte inte investerarna. Jag kan räkna ut vad Friedman skulle svarat på detta: att Pinochet och Suharto tillhör kalla kriget. Efter Sovjetunionens hädangång har USA ingen anledning att stötta kriminella antikommunister. Och se, som de faller! Det är först nu, när marknaden blivit global, som despotin får smaka på dess svärd… 

Det finns många goda invändningar mot denna ljusa bild. Däremot är det få som förnekar att om Berlinmuren stått kvar hade vi inte haft någon globaliseringsdebatt, hur mycket aktier och e-post som än pendlat på tråden. Därför är det ganska egendomligt att det mesta av den tycks handla om pengar. 

Den 24 februari kunde man på Le Mondes första sida läsa följande: Den turkiska valutan släpptes fri varpå den samma dag föll 30 procent mot dollarn; tre serber dömdes i Haag till långa fängelsestraff (för första gången räknades massvåldtäkter som brott mot mänskligheten); skoföretaget Nike offentliggjorde en enkät bland 4 000 av sina anställda i Indonesien, enligt vilken arbetarna utsattes för sexuellt och annat våld av förmännen. Globalisering? Eller bara en annorlunda ordning? Inget liknande hade i vart fall kunnat inträffa år 1970. 

Men Pierre Tartakowsky, generalsekreteraren i franska Attac, vill varken skriva Haag-tribunalen eller interventionen i Kosovo på globaliseringens pluskonto. Dessa handlade om mondialisering, säger han. Och vari består skillnaden? Det är enkelt. De goda konsekvenserna av att världen blivit mindre kallas mondialisering, de dåliga beror på globaliseringen, som är samma som “liberal mondialisering”. Och när vi talat i en timme inser jag att när skoföretaget Nike utnyttjar rättslösa i Jakarta är det globalisering. När Journalister utan gränser avslöjar utsugningen blir det mondialisering. 

Först i hissen kommer jag på den fråga jag borde ha ställt till generalsekreteraren: När nu Nike av rädsla för världsopi-nionen börjat bete sig litet anständigare i Jakarta – vilket ord vill han använda? Jag kan inte hjälpa att jag finner hans dubbelbokföring demagogisk. Den hindrar ju att vi uppfattar fler sidor hos samma fenomen, men gör det desto bekvämare att peka ut the bad guys. 

Men Tartakowsky har historiska skäl att tala som han gör. I slutet av “Le petit manual anti McDo” skriver Paul Ariès att det gäller att se upp med sällskapet när man bekrigar de globala. Somliga McDo-hatare är inga snälla människor. “I dag bekämpar de amerikaniseringen av Frankrike, i morgon förföljer de judar.” 

Varningen är befogad. Det första parti i Europa att göra politik av globaliseringsnojan var det högerextremistiska Front National. Redan då gällde det “kapitalets okontrollerbara rörelser, ´USA-imperialismen´, Coca-Cola, Världsbanken, Maastricht, EU-byråkratins angrepp på den franska osten, Hollywood, McDonald´s, mänskliga rättigheter (står i vägen för folkväldet), nyliberalismen, den tyska marken, Dallas och de öppna gränserna som släpper igenom araber, turkar, galna kor och aids.” (DN 9/3 -98) Med hjälp denna fiendebild, samt antydningar om judisk världskonspiration, vann Le Pen fyra miljoner röster i 1997 års val. 

Pierre Tartakowsky verkar närmast smickrad när jag anmärker att hans Attac omhändertagit lepenisternas älsklingstema. “Visst, vi har sopat undan Front National!” Och man måste vara bra historielös för att beklaga att en något så när demokratisk vänster snuvat extremhögern på ett explosivt idépaket. Å andra sidan bör det inte förvåna att en del av grammatiken följde med på köpet. I såväl höger- som vänstertappningen är den onda “globaliseringen” någonting ofranskt, en dunkel och främmande kraft. 

Följaktligen saknas det inte heller bland attacisterna folk som ser “åternationaliseringen” som en lösning på problemet. Daniel Mermet, välkänd fransk radiojournalist och en av de elva grundarna av Attac, säger dock att dessa suveränister (“du vet, nationella traditioner, träskor, antimodernism, ingenting skall förändras”) är i minoritet inom franska Attac, som tar EU för givet och tillskyndar internationella lösningar på globala bekymmer. 

I Sverige tycks tvärtom Attac utpräglat suveränistiskt, omhändertaget som det blivit redan vid födseln av EU-fientliga partier. (Det gick en kall vind av ogillande genom rummet när Johan Ehrenberg under Attacs första möte i januari råkade säga att “nationalismen sedan 1914 har varit arbetarrörelsens största gissel”.) Och den dag franska Attac bestämmer sig för att demokratisera EU – vad har den svenska avdelningen, vars majoritet underkänner unionen som sådan, för intresse och trovärdighet i ett sådant projekt? Men Bror Perjus, själv varm EU-anhängare, tillika ledamot av svenska Attacs ledning, är inte orolig. Det är mer sannolikt, menar han, att fransmännen europeiserar svensk vänster, än att den senare lyckas övertyga Paris om det nödvändiga i att lämna Europa. 

Förstasidan ur Le Monde visar sig vara ett utmärkt lackmuspapper. Så fort jag drar upp den uppstår polemik om hur globaliseringen skall förstås. Professor Elmar Altvater i Berlin är ledamot av Bundestags globaliseringskommission, med uppdrag att utfärda rekommendationer för hur detta fenomen skall hanteras. Kommissionen har dock inte kunnat enas om vad det är man undersöker. “Vad man menar med globalisering beror på ens teoretiska bakgrund och politiska perspektiv”, säger Altvater. Själv talar han om “kompression av rum och tid”. 

Har kompressionen gjort slut på westfaliska freden? Ja, svarar Altvater, den epoken är över. Nationalstaten har blivit mindre suverän och dessutom fått konkurrens från internationella organisationer, NGO:s, inte minst från privata företag. Men när jag undrar om denna förändring befordrat mänskliga rättigheter tittar han bistert på mig och säger att jag är bra naiv som tror att det var för några principers skull som Nato gick in på Balkan. “Interventionen hade bara ett syfte, att befordra USA:s intressen i regionen. Allt tal om folkrätten var bara förevändning.” 

Vilka intressen? Oljan, så klart. Finns det olja på Balkan? Professor Altvater ger mig en medlidsam blick. Kosovo är bara ett brohuvud för Nato som via Kaukasus vill lägga beslag på Centralasien. Är jag inte bekant med Kissingerdoktrinen? Har jag inte noterat att det fanns en lucka i Natokedjan mellan Ungern och Grekland? Nåväl, nu är den tilltäppt. 

Elmar Altvater är vid sidan om Oskar Lafontaine den mest namnkunnige i det tyska Attac. Legendarisk som den förste marxist att bli professor i Berlin och intellektuell anförare av tysk 70-talsvänster. Han är representativ i sin ambivalens. Å ena sidan tycks han välkomna Sovjets fall och westfaliska fredens undergång. Å andra sidan vill han inte gå med på att en process som gör det förhatliga USA till ensam stormakt skulle kunna medföra några vinster för folkrätten. 

För professor Michael Zürn i Bremen däremot är rubrikerna i Le Monde en fullträff. Hans ämne är den postnationella staten och “denationalisering” ordet han helst använder för att beskriva världen efter 1989. Zürn gör upp ett balanskonto: obestridliga framsteg för fred och rättssäkerhet (ja, Kosovo är ett vackert exempel) men på minussidan uppenbara problem för nationella välfärdssystem och för demokratins traditionella former. 

Enligt Michael Zürn krävs ett radikalt nytänkande för att politiken skall komma i kapp den avnationaliserade ekonomin. Han tror inte på någon världsregering, inte heller på ett globalt normsystem. Däremot på ett nät av inter- eller övernationella överenskommelser som reglerar sådant som välfärds-åtaganden, företagsbeskattning och kapitalrörelser. Men de måste vara flexibla. “Man kan inte ställa samma välfärdskrav på Portugal och Tyskland, då tar man död på den portugisiska ekonomin.” Och den massmediala amerikaniseringen? “Den är inget hot mot den tyska kulturen. Möjligen mot den franska…” 

Nej, suveränismen har det motigt i Tyskland, vilket kanske förklarar Attacs begränsade framgångar i EU:s största land. Bildat redan i januari år 2000 har det i dag 500 medlemmar. “Tyskland har inte varit suveränt sedan kriget och vi har lärt oss att leva med det”, säger Zürn. “När vi återerövrade vissa prerogativ så var det genom EU. Jag är medborgare i den första postnationella staten. Och jag är stolt över det.” 

Och med detta ljusa ackord kunde man sätta punkt, om det inte vore för Chico Whitakers historia. Det var han, som tillsammans med leksaksfabrikanten Oded Grajew (skapare av CIVES, “Brasilianska företagare för medborgarskap”), kläckte idén att kontra World Economic Forum i Davos med att samla världens antiglobalister till ett World Social Forum i Brasilien. Det blev en väldig succé, med 900 organisationer och nära 20 000 deltagare från 120 länder som samlats i januari i Porto Alegre. Det blev också en lätt chock för Daniel Mermet från franska Attac, som inte kunde förstå varför deltagarna, som sade sig försvara demokratin, visslade ut Frankrikes förre inrikesminister Jean-Pierre Chevènement, för att därefter hedra Kubas officielle delegat med en tiominuters stående applåd. 

“Jag är suveränist”, säger Chico Whitaker, “vi måste försvara nationalstaten.” Han är en beundransvärd man, ledare för Justiça e Paz, organisationen som troligen gjort mer än någon annan för att sprida demokratins kultur bland de egendomslösa i Brasilien. “Om du vill veta det”, säger Whitaker, “var jag bland dem som applåderade kubanerna. Jag har ald-rig varit på Kuba, men jag har rest i Sovjet, så jag vet vad en polisstat är. Men för oss är Kuba inte rationellt. Det är en symbol för hoppet, det enda latinamerikanska land som inte böjer sig för USA.” 

Det tar tid att förstå varför “suveränist”, “nationalstat” och även “Kuba”, men framför allt “globalisering” betyder så olika saker i São Paulo och Hamburg. För Whitaker är “nationalstat” inte en storhet som konkurrerar med andra om ära, livsrum och makt. När han säger “nation” menar han “samhälle”, det vill säga den moral som säger att individer som delar land och flagga bär ett ansvar för varandra. Att det till exempel inte är normalt med miljonärer som inte betalar skatt medan tiotals miljoner lider av undernäring. “Brasilien”, säger han, “har ännu inte blivit ett samhälle. Här lever till och med medelklassen i en värld för sig. Kuba är ett samhälle, där finns offentlig sjukvård.” Förstår jag detta. Jo, jag förstår. Men om han vore fransman eller svensk, säger han, skulle han knappast vurma för nationalstaten. 

Men när det nu är så, varför utfärdar då hans World Social Forum flåsande marxistiska appeller som låtsas att “globalisering” betyder samma sak överallt och som brännmärker humanitära interventioner som illegitim “inblandning i nationell politik”? Till svar överräcker han ett pressmeddelande som han vill att jag sprider i Europa. Där står det att den “Appell från Porto Alegre” som jag läst på Attacs webbsidor, (och där globaliseringen förstör luften, vattnet och kulturen samt uppmuntrar till rasism och kvinnomisshandel) inte antagits av deltagarna i World Social Forum. Den har av allt att döma producerats av franska Attac som i övrigt inte ingått bland arrangörerna. 

“Vi håller inte på att bygga Femte internationalen”, säger Whitaker. “Vi försöker skapa ett medborgarsamhälle.” 

Det är inte bara “nation” som skiftar innebörd beroende på breddgraden. När det kommer till global handel kan också trygga begrepp som “fackför-ening” eller “sociala rättigheter” byta förtecken. Det sägs ofta i debatten att rika nationer, i akt och mening att exploatera de fattiga, vägrar att skriva in arbetarnas sociala rättigheter i handelsavtalen. Men i verkligheten är det ofta tvärtom. I Seattle var det (enligt Leif Pagrotsky) amerikanerna som ville tala rättigheter och fattiga regeringar som stretade emot. De var inte trakterade av hycklande klausuler, tillkomna på beställning av amerikanska fack och företag, i syfte att hindra importen av billiga varor. 

Och kanske måste man förstå tredje världens skepsis inför de rika fackföreningarnas rättviseretorik. Det amerikanska facket AFL/CIO höll i Seattle finanskapitalet ansvarigt för orättvisorna i världen. Men deras egna pensionsfonder (1 400 miljarder dollar, mer än hela Afrikas och Mellanösterns BNP) skall investeras så att det inte leder till färre jobb i USA. Och vem hade kunnat gissa att LO:s omsorg om de afrikanska tonåringars fritid skulle överträffa Rädda Barnens? Där Rädda Barnen vill sätta gränsen för barnarbete vid sexton år toppar LO med arton. Av ren och skär barnakärlek förstås, vem törs påstå något annat… 

Jag noterar att det också bland antiglobalisterna finns en växande misstro mot denna intressepolitik förklädd till socialt patos. För Marcus Krajewski i tyska Attac, till exempel, är det obegripligt hur folk i Seattle kunde tro sig försvara Afrikas rättigheter sida vid sida med Teamsters och Pat Buchanan. 

För Jürgen Hoffmann, statsvetare i Hamburg, är det mind-re obegripligt. “Man kan förstås le åt det faktum”, säger han, “att de som i hundra år sjungit Internationalen har svårast av alla att hitta rätt i den öppnare världen. Men fackföreningar är ju i realiteten mycket nationella institutioner.” Ja, det är väl en av de många komplikationerna med den krympta världen. (“Proletärer i alla länder – stanna där ni är!” låter det emellanåt från fackligt håll.) Medan nybildade konsument- och miljögrupper snabbt hittar varandra över oceanerna tog det nio år för Metall vid Scania att ta den första kontakten med sina kolleger i Slupsk. 

Sådant är inget att moralisera över. Däremot kan man fråga sig om inte mycket av globaliseringsvåndorna beror mindre på faktiska hot mot vår välfärd och demokrati, och mer på att de rörelser som byggt upp dessa värden blivit mycket vilsna i en värld utan Sovjet, samtidigt som de själva förvandlats från underdogs till förvaltare av miljarder. 

Sedan Muren fallit har 700 miljoner människor från Berlin till Valparaiso och Jakarta – många av dem för första gången – fått välja sin regering, bilda en fackförening och kanske rent av tala fritt ur hjärtat. Det är den mäktigaste demokratiska framstöten i mänsklighetens historia och den är verkligen global, ett slags omvänd dominoeffekt: efter kommunismen föll ju också de diktaturer som legitimerades av antikommunismen. 

Man kan tycka att en vänster som hyllar demokratin borde jubla över detta. Men man kan också förstå varför den låter bli. Europas demokrati är, vilket man ofta glömmer, nästan årsbarn med Sovjetunionen. Ingen kan säga hur världen skulle sett ut om Lenin misslyckats med sin statskupp, men mycket talar för att vi skulle haft osäkrare socialbidrag och en mer vildsint kapitalism. Nästan alla de institutioner, partier, rörelser, och framför allt – de kompromisser mellan arbete och kapital – som format den europeiska demokratin, har tillkommit under insikten att alltför stora orättvisor utgjort inte bara ett socialt problem utan även ett militärt hot. 

Nu är hotet borta, friheten större än någonsin och därmed också ansvaret. Men med friheten anländer insikten att vi egentligen inte vet vilket samhälle och vilken demokrati vi skulle ha skapat om den gamla globaliseringen, som avbröts 1914, fått fortsätta. Vill man vara en aning filosofisk kan man säga att vi inte riktigt vet vilka vi är. Eller om det ens finns ett “vi”. Är det globalt, nationellt eller tribalt, eller vinkar bara den osynliga handen? Räcker det också i fortsättningen att avge en röst då och då, eller måste vi börja agera medborgare också som konsumenter och aktieägare? 

Det är vad jag anar att globaliseringsdebatten, bortom all språkförbistring och alla ideologiska uppstötningar, handlar om. 

Maciej Zaremba

Röster om globalisering från Belgien till Brasilien: 

“Det är något misstänkt med ett fenomen som alla anser sig kunna skriva böcker om.” Hans Magnus Enzensberger, författare 

“Det är förenklat att göra globaliseringen ansvarig för allt ont. Interventionen i Kosovo var bra.” Marie Brooke, Attac, Bryssel. 

“Fackföreningar är ofta mer nationalistiska än regeringar.” Bruno Trentin, eurokommunist, italienska Metall, EU-parlamentet. 

“Multikulturella samhällen kommer aldrig att fungera. Vi borde ha skatt på utländsk kultur.” Filip van der Sande, Vlams Blok, Antwerpen. 

“Globalisering, det är när Turkiet hyfsar sina lagar för att få komma med i EU.” Agnieszka Jonica, student, Gdansk. 

“De negativa följderna kallar vi globalisering. För de positiva har vi ett annat ord.” Pierre Tartakowsky, generalsekreterare i Attac, Paris. 

“Fackföreningar försvarar nu faktiskt samma kapitalism som de bekämpat i ett hundra år.” Jürgen Hoffmann, professor, Hamburg. 

“Det stora antalet giriga små pensionssparare är ett större problem än allt det andra man kallar globalisering.” Kjell Olof Feldt, fd finansminister. 

“Sedan muren fallit känner de rika allt mindre lust att dela med sig till de fattiga.” Karol Modzelewski, fd politisk fånge, historiker, Wroclaw. 

“Globaliseringen hindrar afrikanskor att föda på ett naturligt sätt.” Sue Dürr, försöker bilda Attac i München. 

“För politiker är det tacksamt att skylla på globaliseringen, ingen vet ju vad det är!” Hans Magnus Enzensberger, författare, München. 

“Det är att jag kan plocka en halvfärdig motor från bandet i Sverige och göra den klar i Brasilien.” Suzana Martin, produktionschef, São Paulo. 

“Gärna fri marknad, men med Asien, inte med USA.” Dom Paulo Arns, kardinal, fd politisk fånge, São Paulo. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2001-06-27

Det heter att klyftorna vidgas mellan fattiga och rika länder. Men brasilianska bilmontörer tjänar bättre än svenska sjuksköterskor. Maciej Zaremba har besökt bilfabriker och kloster i Brasilien och lyssnat till direktörer som låter som medlemmar i Attac. 

MED SINA 17 miljoner människor är São Paulo den största staden på det södra halvklotet. Vid midnatt drunknar busstationen i utrop, matos, dieselångor och svettiga resande. Buss till Rio de Janeiro, där det bor sju miljoner, avgår var femte minut. Det är knappt fyrtio mil väg mellan städerna, först vackert slingrande genom bergspassen, sedan en mer ordinär men oanständigt dyr autobahn. En brasiliansk minimilön räcker till fyra motorvägsavgifter. Likväl rullar en aldrig sinande ström av fordon fram och tillbaka mellan metropolerna. En gång fanns det järnväg här. Men den är nedlagd. Varför? 

En sådan fråga besvaras oftast i São Paulo med en medlidsam blick. En svensk av alla människor borde veta att Volvo, Scania och Mercedes behärskar 90 procent av lastbilsmarknaden. Så? Ingenting går förstås att bevisa utom att var gång någon politiker nämner räls uppstår det strax en majoritet som finner det vara en obegåvad idé. 

De finns nästan alla i San Bernardo: Scania, Mercedes, Volkswagen. Med sina 44 år i Brasilien är Scania inte äldst, men ändå mest historiskt. Här började åttiotalets stora strejkvåg, som tvingade militärregeringen att erkänna fria fackföreningar. I dag är San Bernardo do Campo hjärtat i Latinamerikas högteknologiska, det vill säga huvudsakligen utlandsägda industri. Det är också kontinentens fackliga bålverk, med flest anslutna och de högsta lönerna i landet. 

Det skall inte undanhållas att på Scaniafabriken råkar reporterns kroniska misstro i konflikt med hans fosterländskhet. Det är så rent, så välorganiserat, så tekniskt intelligent och – faktiskt – människovänligt. Här finns maskiner för alla tunga moment, arbetsavsnitten är långa (tretton minuter) och takten lugn. Till råga på det byter arbetsgrupperna dagligen jobb med varandra med sikte på att varje arbetare (efter ett år) skall kunna sätta ihop lastbilen helt på egen hand. Vilket är nog så avancerat, eftersom taylorismens själva premiss gått förlorad. Nästan alla bilar är skräddarskydda och man roar sig vid bandet med psykologiska gissningslekar: “Jaha, kyld kabin, 420 hästar, snabbaste växellådan. Och rött lack… Privatåkare förstås, och med king-of-the-road-komplex.” 

Suzana Martin är den första kvinnliga chefen för motortillverkning i Brasilien, får jag höra. “Eftersom det händer att en motor som påbörjats i Södertälje måste göras färdig i São Paulo, eller vice versa, gäller samma krav, utrustning och utbildning på bägge ställena. Det är”, säger Suzana, “mitt perspektiv på globaliseringen.” (Den enda påtagliga avvikelsen från Södertälje är mängden av krukväxter. Somliga anses vara bra mot olyckor, andra skyddar mot det onda ögat. Om en viss planta skjuts fram förväntas cheferna förstå att det är gurgel å färde.) 

Fackklubbens Alves de Lira meddelar stolt att personalomsättningen är noll. Det är inte så underligt. Arbetarlönerna hos bilföretagen ligger tio gånger över den stadgade minimilönen. Därutöver betalar bolagen frivillig sjukförsäkring och ombesörjer transporter till arbetsplatsen. (Detta är inget speciellt för Scania. Enligt OECD betalar världskoncerner i fattiga länder i genomsnitt 100 procent mer än inhemska företag.) Det råder en bisarr situation kring San Bernardo. Några kilometer från miljonen arbetslösa i kåkstäderna konkurrerar Scania, Volkswagen och de andra om de utbildade bilbyggarna. Jag har sett detta tidigare, i Ruhr. Kontrasten var mindre slående men mönstret inte olikt: Tusentals oanställningsbara före detta gruvarbetare – och professorslöner för den som kan svarva. 

Om billig arbetskraft vore industrikapitalets högsta begär borde inte Scanias fabrik ligga i São Paulo utan trettio mil från Ystad, i Slupsk i norra Polen. Även där monteras Scaniabilar, betydligt färre, långsammare, av mer fåkunnigt folk, men för en tredjedel av den brasilianska lönen. Fackklubbens ordförande Zbigniew Bialas är en nervös man, ständigt orolig för att företaget skall ge sig av till trevligare nejder. Arbetslösheten i Slupsk är 30 procent och utbildningsnivån låg. Så var ligger för närvarande den tredje världen? Litet varstans, skulle man kunna säga. Knappast i San Bernardo men redan strax utanför, kanske i Slupsk men inte så länge till, säkert i Afrika. Säger det något om globaliseringen? 

De djupa klyftorna går genom länderna, kanske mera än mellan dem, framgår det av en forskningsrapport. Allra mest gäller detta i länder som Brasilien, där staten São Paulo (som med sina hundratalet svenska arbetsgivare redan på 70-talet räknats som Sveriges tredje industristad) står för hälften av landets industriproduktion. Jag räknar och jämför och får det till att en Scaniaarbetare i Brasilien har ett lättare arbete än en svensk undersköterska (det tyngsta han behöver lyfta är tolv kilo, dvs en välväxt tvååring), samt att han även tjänar bättre än hon. 

Det hävdas ofta i debatten att klyftorna vidgas mellan rika och fattiga länder. Men denna slutsats, framförd senast 1999 av FN:s utvecklingsorgan UNDP, jämför inkomster utan hänsyn till lokala prislägen. Rått uttryckt: man jämför vad en somalier och en svensk kan handla på Manhattan. Det säger sig självt att en sådan statistik är behäftad med vissa defekter. Hos Scania i Brasilien tjänar arbetarna hälften av vad man gör i Södertälje, men så länge de avstår från importerade varor har de faktiskt råd med en lika stor matkorg som sina svenska kolleger. Baspriserna i São Paulo är hälften av de svenska. 

Enligt rapporten ovan (Norges utrikespolitiska institut, NUPI 6B:2000), som tillämpat sådan kalkyl, är det oriktigt att tala om vidgade världsklyftor. Med undantag för Afrika har tvärtom den tredje världen sedan 80-talet knappat in på den första. Och mäter man världens tillstånd med graden av utbildning och den förväntade livslängden (som ju bär vittnesbörd om tillgång till föda och medicin) är förbättringen dramatisk: från 55 år 1962 till 67 år 1997. Också andelen undernärda människor i u-länderna har halverats, återigen med Afrika som tragiskt undantag. 

Var det globaliseringen som minskade klyftorna? De norska forskarna (som definerar globaliseringen som en snabb förändring av internationell arbetsdelning) vågar inte draen sådan slutsats. Det är svårt att säga vad som beror på friare handel och vad på teknisk utveckling eller politik. Däremot framgår det att ju starkare regional integration (som i Europa eller Sydöstasien), desto större utbyte av världshandeln, bättre statsfinanser och ökad jämlikhet. (De minsta löneskillnadena återfinns i de rikaste, öppnaste och demokratiska samhällena.) 

Slut evig fred med dina närmaste grannar, riv tullmurar, låt dem till och med konkurrera ut dina bönder eller skeppsbyggare, och ni kommer alla stå er starkare i världskonkurrensen, lyder den outsagda rekommendationen. Men om det är så man blir rik, varför är inte ens Scanias chefer särskilt entusiatiska inför mera frihandel? 

Arne Carlsson (ja, densamme, hockeybacken som slog in 2-1-målet mot Sovjet 1970) är vd för Scania i Latinamerika, där företaget omsätter över sex miljarder kronor. Medan vi samtalar sitter 34 statschefer i Quebec och diskuterar FTAA, George Bushs plan att före år 2005 göra Amerikorna till en enda marknad. Carlsson säger att han förstår mycket väl varför många brasilianer slår bakut inför denna propå. “Fri marknad”, säger han, “förutsätter att alla spelar efter samma regler.” Hans produktionschef Peter Björk är frispråkigare: “USA vill öppna Latinamerika för högteknologisk export, men själv behålla tullar och subventioner för livsmedel som Brasilien har att sälja.” “Det är”, säger Björk med en grimas, “den amerikanska idén om frihandel.” 

Om någon tycker att direktörernas kritik påminner om Attacs så är det ingen tillfällighet. I själva verket består attacisterna av många falanger. Somliga bekämpar kapitalismen, andra bara frihandeln, ännu andra hävdar tvärtom att det inte vore något fel på världsmarknaden om den bara levde upp till liberalismens ideal. 

“Detta avtal är fullständigt acceptabelt! Brasilien skall inte förvandlas till en nordamerikansk koloni!” Säger Dom Paulo, kardinal Paulo Eviristo Arns, São Paulos legendariske ärkebiskop under diktaturåren, grundare av flera människorättsrörelser och tillskyndare av de jordlösas markockupationer. Han tar emot i ett lätt förfallet franciskanerkloster. Biskopspalatset, som han fann för vräkigt, lät han sälja. 

Dom Paulo har länge varit i onåd hos Rom, som misstrott hans befrieleseteologi för att vara marxistisk avvikelse. Men till mig säger kardinalen att han välkomnar globaliseringen, som han tror kommer att föra människorna och inte minst religionerna närmare varandra. Han har nyss varit i Japan för att motta ett pris, berättar han, och där till mångas häpnad bugat inför Buddha. 

“Jag gjorde det med övertygelse och glädje. Om två hundra år kommer ingen förstå hur religionskusinerna kunnat bekriga varandra. Påven ber judar om ursäkt, det är nytt, visst, men det är normalt! Det är först nu som vi blivit normala.” 

“Det är med globaliseringen som med marknaden”, säger Dom Paulo. “De är bra i teorin, sämre i praktiken.” Det mest oanständiga med FTAA, förklarar han, är att det ensidigt binder Latinamerika vid USA, vilket bygger nya murar mot omvärlden, inte minst mot Europa och Asien. Och därigenom, menar Dom Paulo, omintetgör det “en verklig och rättvisare globalisering”. Sedan berättar han, med målande detaljer, hur mycket bättre det var i Brasilien så länge det dominerades av europeiska intressen. Och det låter faktiskt som om Dom Paulo helst velat bryta loss Sydamerika från hennes nordliga syster och låta kontinenten driva mot öster eller väster, likgiligt vilket, mot någon av de litet andligare civilisationerna. 

Jag hade inte fått denna bild om jag inte hört liknande antydningar tidigare. Av förläggaren Cesar Benjamin i Rio de Janeiro till exempel, som menar att en panamerikansk marknad vore en nationell katastrof för Brasilien. Att det för ett århundrade skulle skriva in landet i den nordamerikanska livsformen, något han inte kunde leva med, som knappt uthärdar att besöka São Paulo. “Du har väl sett, de är alla globaliserade där”, säger han och gör en gest upp mot halsen som visar hur lätt man blir strypt under försöket att knyta en slips. 

Det är inte så frivolt som det låter. När Cesar Benjamin inte ger ut Niels Bohr och Martin Heidegger utbildar han lärare åt de egendomslösa jordockupanterna. Under militärdiktaturen blev han fängslad, svårt torterad, och hamnade sedan i exil. “På den här kontinenten”, säger han, “kan man inte leva utan drömmar. Zapata, Vargas, Peron, Allende, revolutionärer och storslagna populister, alla var de uttryck för Latinamerikas desperata längtan efter en rättvisare ordning.” Att låsas fast i USA-sfären är därför för Benjamin att säga farväl till hoppet. “Men vi är inte antiglobalister, tvärtom. Brasilien är ett av världens öppnaste samhällen. Det är bara när USA kommer på tal som folk låter som nationalister. Men skulle du bjuda in dem i EU skulle de gå med utan att blinka.” 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2020-06-19

Skövlad regnskog. En monumental utlandsskuld. Obefintlig offentlig sjukvård och en socialdemokratisk regering i färd med att sälja ut statliga bolag. I Brasilien ser Maciej Zaremba en rad av de missförhållanden som ofta förknippas med globalisering. Men vilken globalisering? 

Redan på vägen från flygplatsen noterar jag en klunga eländiga skjul under en bro och en lastbil med texten “Varning! Denna frakt övervakas via satellit”. Och strax därefter ser jag Ericssons kontor, nästan identiskt med bunkern i Midsommarkransen. Global likriktning och en kapitalism som från rymden bevakar sina ägodelar mot trashankarna. Vad mer av global symbolik kan en reporter begära? 

Sedan kommer São Paulo: ett virrvarr av skyskrapor och ruckel som omärkligt övergår i ett kaos av motorvägar, industrier, skjul och ingenmansland. Medelklasskvarter med egna butiker och vakter innanför höga järngaller samt före detta parker fyllda med tält byggda av plastsäckar. Logotyperna för världens alla koncerner på vittrande husgavlar, och barn som fallit i sömn på trottoaren. Kanske sjutton, kanske tjugo miljoner invånare, ingen vet riktigt. Bepansrad bil ingår ofta i löneförmånen hos större företag. 

Den dystopiska globaliseringskliché finns inte som inte illustreras av verklighetens Brasilien. Vi har Amazonas regnskog för rovdriften, dödsskvadronerna för laglösheten, en utlandsskuld som saknar motstycke, tolv miljoner övergivna barn, tjugo procent analfabeter, obefintlig offentlig sjukvård, en socialdemokratisk regering i färd med att sälja ut statliga företag samt ett i praktiken privat rättsväsen där den som har pengar eller kontakter också får rätt. Och så människorna! De mest globaliserade av alla: gula, vita, svarta, indianer, mulatter, mestiser och okända blandningar av sällsam skönhet. Jag får veta att bland alla falska pass står det brasilianska högst i kurs, eftersom den som bär ett sådant kan se ut som Pelé, Mao Zedong, Marlene Dietrich – eller som en blandning av alla tre. 

Innan ordet globalisering kommit på modet brukade vita nationalister åberopa “brasilianiseringen” som bevis på att endast folk med gemensamma rötter kunde upprätthålla ett anständigt samhälle. Brasilien är inte anständigt. Det var det inte heller för fyrtio år sedan, när ingen talade om “globalisering”. Fast man kunde tycka att den pågick för fullt. 

På 1880-talet invandrade 183 000 européer bara till São Paulo. År 1920 bodde 800 000 utlänningar i delstaten. Jag slår på måfå i immigrationsmuseets register: franska, ryska, japanska namn. Jag får träff på de flesta, inklusive mitt eget. 

Vart tog han vägen sedan, denne desperate slättpolack? Blev han en seringueiro eller kanske en seringalista i Amazonas? De förra tappade gummiträden under slavkontrakt och pistolhot, de senare sålde kautschuken till Dunlop och Goodyear. Gummibaronerna hade förstås inte satelliter att övervaka sin rikedom med; de var globalt extravagantare än så – de skickade sin smutstvätt till London. År 1896 lät de bygga Teatro Amazonas vid Rio Negro. Den står där ännu, en neoklassicistisk krokan i regnskogen, en lika god symbol för en krympande värld som en McDonald´s vid Champs-Elysées. 

När Jurij Gagarin landade i skräckstaden Brasília trodde han sig vara på en annan planet. Han hade fel förstås. Det var globalisering han såg, den franska varianten. Men detta hån mot platsens ande och människans nervsystem, som får slummen att framstå som hemtrevlig (invånare i huvudstadens favelas kallar sina boplatser “antibrasílias”) är inte frukten av någon marknad, snarare höjdpunkten av rationell samhällsplanering. (Har någon epok i historien efterlämnat mer kulturell likriktning än Le Corbusiers och Niemeyers 60-tal? Den arkeolog som gräver upp oss en dag kommer inte att hitta många hamburgare. Men av miljoner identiska byggklossar i Washington, Täby och Jakarta måste han dra slutsatsen att vi styrdes av ett världsregemente som bestraffade sina opponenter med sådana bostäder.) 

Hur skall man kunna urskilja den nya globaliseringen i överflödet av den gamla? Här flyter tidsåldrar och världsdelar in i varandra, och medeltiden frodas på futurismens ruiner. 

Emellertid säger Ernesto att om det blir elransonering i vinter så beror detta på globaliseringen. Han har nämnt ordet tidigare, när jag undrade om han kunde låta bli att köra mot rött. “Jag gör bara som polisen säger”, svarade han. “De avråder folk från att stanna när det blivit mörkt. Det är då man blir rånad.” Vi har ätit middag, på en enkel restaurang. Det var inte dyrare än i Stockholm, trehundra kronor – en halv minimilön. 

För Ernesto Soto, journalist, en gång politisk flykting, först i Chile och sedan i Sverige, är globalisering detsamma som nyliberalism. Det är den som driver regeringen att sälja ut elverken till fransmännen, vilket leder till avskedanden, mer arbetslöshet och flera rån. “Det är inte globaliseringen som skapat Brasiliens elände”, säger Ernesto, “men den gör det mycket svårare att göra något åt saken.” 

Det är första maj. Vi ser på nyheterna, förmedlade av Time Warner. I Belo Horizonte demonstrerar maskerade män mot globaliseringen. Varför bränner de den israeliska flaggan, frågar jag Ernesto. Han vet inte. Nej, han förstår faktiskt inte. 

Sebastião Cruz förstår inte heller. Men han är inte förvånad. “Det finns en tendens att beskriva globaliseringen som en yttre kraft, ett projekt”, säger han. “Bakom projektet måste det finnas en avsikt och en vilja, inte sant? Någon, någon annanstans, har en plan. ´Nyliberala regeringar arm i arm med det internationella kapitalet´, till exempel. Men globaliseringen är ingen konspiration. Det är en historisk förändring av produktivkrafterna som ingen kontrollerar, plus en mängd motstridiga politiska ambitioner.” Cruz är statsvetare vid Cedec (Centro de estudos de cultura contemporânea) i São Paulo och påtagligt irriterad över globaliseringsdebatten: “Man börjar med att säga att världen håller på att krympa, vilket är sant, och hoppar sedan oförmedlat till att beskriva världens tillstånd som en följd av denna process, vilket är helt fel.” 

Ja, det är en mycket träffande iakttagelse. Själv har jag upptäckt att detta ord på g kan ha samma effekt som frågan “hur mår du?”. Efter två minuter talar var och en om vad just han har på hjärtat. 

Det är riktigt, säger Cruz, att utförsäljningen av statsföretag och bantningen av offentliga utgifter förvärrar den brasilianska misären. “Visst, man kan säga att det rör sig om en nyliberal politik. Men globalisering?” 

Sebastião Cruz menar att de som identifierar globalisering med nyliberalism är offer för en synvilla. Att flera fenomen ser ut att likna varandra betyder inte att de har samma ursprung. 

“Visst är välfärdsideologin i kris på många håll. Man kan rent av tala om en global kris. Men studerar man varje land för sig upptäcker man att det var av vitt skilda orsaker som staterna började skära ned sina åtaganden eller sälja ut statsföretag. Somliga för att få bukt med korruptionen, andra för att förbättra effektiviteten, och åter andra, som Brasilien, av brist på resurser; en konsekvens av skuldsättningen och den kroniska oförmågan att dra in skatter. Det finns få andra samband mellan Mitterrands liberala omsvängning 1983-84, Chiles 1976 och Argentinas 1983, än att de råkade inträffa ungefär samtidigt.” Nyliberalismen, menar Cruz vidare, kan ses som en följd av, snarare än en orsak till, välfärdsstaternas tillkortakommanden. 

“Varför”, frågar Sebastião Cruz, “röstar miljoner fattiga på Cardoso som säljer ut statsföretag, när det finns en rad socialistiska alternativ? Därför”, svarar han sig själv, “att inte ens de fattiga tror längre att den brasilianska staten klarar av att förvalta allmänhetens pengar. De minns 80-talet, när inflationen steg till 50 procent per månad.” 

Man säger att när staten går miste om tilltro och makt så är det till marknadens förmån. Men i Brasilien tycks det bara vara halva sanningen. Enligt opinionsundersökningar finns det tre krafter som åtnjuter större förtroende än parlament och regering: armén, den katolska kyrkan och MST. De två första är lätta att hitta. Men den tredje finns inte. Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra, de jordlösa arbetarnas rörelse, har ingen formell ordförande, talesman, styrelse eller ens adress. Men det förefaller som om denna vålnad var i färd med att genomföra vad samtliga brasilianska regeringar misslyckats med: en landreform. 

MST saknar adress eftersom dess aktioner strider mot lagen. Alltsedan 1985 då rörelsen (med stöd av kyrkan) tog form i Rio Grande, genomfördes 300 000 landockupationer. En kvarts miljon familjer äger numer laglig rätt till det land de erövrat. Varje dag ockuperas i genomsnitt 70 jordplättar, ofta i konfrontation med polis eller beväpnade vakter. Det är en mycket bitter och blodig historia, fler personer har mist livet i markstriderna än under hela den 20-åriga militärdiktaturen 1964-85. 

Måste man peka ut en ensam orsak till Brasiliens misär blir det feodalism. Till följd av den koloniala historien och militärregeringens förläningar, kontrollerar cirka en procent av alla jordägare nära hälften av all odlingsbar mark och av detta ligger nästa hundra miljoner hektar i träda. Samtidigt finns nära fem miljoner jordlösa bönder, och 65 miljoner som lider av undernäring. 

Äganderätt är en bra princip. Men ett bättre sätt att kompromettera den än genom att låta folk svälta intill stängslet till obrukad åker är nog svårt att uppfinna. 

Det är säkert möjligt att hänföra även denna skandal till någon äldre form av globalisering. Men ett och annat tyder på att den nya globaliseringen är mindre kompatibel med feodalism. 

Sumaré, 20 mil från São Paulo, var en av de första ockupationsplatserna. En dag för sexton år sedan marscherade tvåhundra hemlösa i samlad trupp in i en övergiven statlig sockerplantage, reste tält, ställde ut vakter och började böka i jorden. Det var svårt, ingen hade någon erfarenhet från jordbruk. De kom alla från favelas, kåkstäderna, där man i bästa fall kan lära sig att dansa samba eller vittja medelklassens byxfickor. I femton år klarade sig byn utan elektricitet, nu finns till och med telefon liksom en skola, en kvinnogrupp, två affärer och ett Folkets hus. Ett 50-tal familjer odlar var sin plätt om åtta hektar, mest manioka, frukt och grönsaker. Helt nyligen gav staten upp. De får inte sälja jorden – men ingen kan ta den ifrån dem. 

Marcelo är inte nöjd. Han vill att byn skall bilda ett kooperativ. Men folk har blivit individualister, klagar han. Somliga sviker till och med självförsörjningsidén och odlar det mest lönsamma (citroner och goiaba, ett slags söt frukt), och handlar resten hos grannen eller rent av på stormarknaden i Campinas. 

I ena ändan av byn står ett hus som är större än alla de andra. Det har garage, parabolantenn, stengolv, blommiga soffor, och en teve i varje rum. Därutöver flera cd-spelare, urkopplade, men täckta med plastpåsar till skydd mot den röda sanden. 

João Savedra är ombudsman för CUT, landets mäktigaste fackförening. Han har betalt från São Paulo för att värva ockupanterna till facket. 

MST är partipolitiskt obundet men eftersom det är kontinentens märkvärdigaste sociala rörelse, belägras det från alla håll av folk som vill hjälpa till, men kanske främst låna logotypen. Den är mycket värdefull. De jordlösa må sakna adress och juridisk status, men de har beskyddare på hela planeten och deras aktioner kan följas dagligen via Internet, också på japanska. 

I januari kallade MST (och sju andra NGO:s i Brasilien) till ett “Socialt Världsforum” i Porto Alegre. Femhundra organisationer från hela världen hörsammade invitationen. Frankrike sände till och med en minister. Och där stod de jordlösa och vajade de röda fanorna mot globaliseringen. Och jag tror inte att de tänkte tanken att när allt kommer omkring, har de kanske större glädje av en krympande värld än de latifundister som de bekrigar. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2001-06-12  

Somliga bekämpar världsmarknaden av solidaritet med världens fattiga. Andra därför att de fruktar konkurrens från desamma. Men även de senare låter som vänner av tredje världen. Maciej Zaremba lyssnar till franska bönder och andra antiglobalister. 

Frågar man en fransyska vad “globalisering” går ut på är chansen stor att hon svarar tvåstavigt: malbouffe. “Bukfylla”, ungefär. Ordet uppfanns i augusti 1999, men är redan stadigt förankrat i franskan. Malbouffe är framför allt McDonald´s, föraktfullt förkortat till McDo. Att det blivit så kan inte bero på att hamburgaren invaderat Frankrike i någon nämnvärd omfattning. Europas mest snabbätande land, Sverige, har förhållandevis nära dubbelt så många av den sortens bespisningar, och fem gånger fler än Italien. 

De flesta av McDonald´s franska fiender har aldrig smakat köttsemlan. Det är själva konceptet de bekämpar: att ätandet skall klaras av på en kvart, hur som helst, när som helst, med händerna och av miljoner som förväntas ha samma smak. Men smaken, som är förmåga till distinktioner, sitter i hjärnan och inte i gommen, fastslår författaren Paul Ariès (Petit manuel anti-McDo). Och med stöd av upplysningsfilosofer drar han slutsatsen att en dålig ätare blir en usel samhällsmedlem. Äter man som en gris är det fara värt att man också röstar som ett svin. Det vill säga med massan. 

Man kan finna slutsatsen förhastad. Men när den formuleras i den mest gastronomiska av alla kulturer, där matbordet är en lika mycket social som kulinarisk inrättning, låter den mindre förryckt. 

För Ariès är det i princip ingen skillnad mellan den ekonomiska rationalitet som inskränker ätandet till näringsintag och den sovjetiska totalitarismen som reducerar människan till en kugge i statens urverk. Bägge utplånar nämligen individen. Att bekämpa mcdonaldiseringen, proklamerar Ariès, är därför detsamma som att försvara kulturen och demokratin mot en antihumanism med globala förtecken. 

I mars varje år strömmar hundratusentals fransmän till Porte de Versaille för att inspektera sina bönders bedrifter, avsmaka ostar och jämföra champagnesorter. Kor går på parad i manegen, barnen får se var pastejerna kommer ifrån. Och jag kan inte hjälpa att vandringen bland detta överdåd, som jävar alla idéer om en ekonomisk användning av matrasten, känns som en motståndshandling. Det är bara uppfödaren av belgisk blå som inte förstår att vårda stämningen. Bakom de uppsvällda kreaturen (man har rakat bort en del av skinnet för att framhäva kotletterna) har han ställt upp en skärm där vi kan följa hur djuret modifierats i förhållande till tidigare modeller. För tio år sedan, framgår det, var kossan en halvmeter kortare. Upplysningen utlöser en plötslig brådska hos publiken, som snabbt ger sig av mot getosten. 

I ena hörnet av mässan hittar jag Bernard Moser, generalsekreterare i Confédération Paysanne, som samlar nära en femtedel av landets lantbrukare. Om globaliseringsmotståndet har ett globalt ansikte är det José Bovés, ordförande i samma förening. Sedan han demolerat ett franskt McDonald´sbygge för två år sedan, därefter fängslats och vältaligt försvarat aktionen, (med bland annat samma argument som Paul Ariès), lär han vara mer känd i USA än självaste Jacques Chirac. Numera förekommer den lille piprökande mannen vid alla antiglobala demonstrationer, från Seattle till Québec. Han är son till en forskare i biogenetik, har ett förflutet vid Berkeley och senare i 68-vänstern. Det var också Bové, numer fårfarmare och roquefortproducent, som gjorde malbouffe till symbol för alla de ledsamheter som hans Confédération bekämpar: stordriften (le productivisme), utslagningen av familjejordbruken, förekomsten av förryckta kor, genmodifierade växter, febriga får samt miljöförstöring, djurplågeri oc h fattigdom i världen. 

“Globalisering”, säger Bernard Moser, “det är när ekonomin tagit makten över människan. Då har hon glömt det väsentliga i livet.” Han och hans hustru föder upp 320 får på alpsluttningarna i Dôme. Trots subventioner har de ingen chans, säger han, att konkurrera med massproducerade lamm från Nya Zeeland. Alltså anser Confédération Paysanne att EU borde vara självförsörjande på livsmedel och sluta upp med att importera lamm från antipoderna och soja från Brasilien. För kvalitetens och mångfaldens skull. “Jag är ju inte bara jordbrukare, jag vårdar kulturlandskapet”, säger Moser. 

I den andra ändEn av utställningen står emellertid produktivisten Willy Nussbaumer från Alsace. Hans FNSEA, som Bové och hans vänner bröt sig ut ur 1987, organiserar merparten av de franska bönderna. “Hundra miljoner ägg”, säger han medan han överräcker visitkortet. Det är vad han frambringar varje år, med hjälp av fyrtio anställda; men, vill han särskilt betona, utan subventioner. Och hönsen? “Javisst, en kvarts miljon.” När jag nämner Bové får Nussbaumer något mörkt i blicken. “Skall den där kåkfararen kalla sig bondeledare? Om alla bedrev jordbruk på hans vis skulle vi svälta ihjäl!” Men mångfalden, kvaliteten och kulturlandskapet? Nussbaumer rycker på axlarna. “Lätt för Bové att säga, men folk lever faktiskt inte av roquefort. Tro mig, mina kunder frågar aldrig om kvalitet. De bryr sig bara om priset. Folk vill ha råd med semester och bil.” 

Hur skall man kunna ta ställning mellan dessa två? Vi vill ha billiga ägg och högklassig roquefort. När allt kommer omkring är det effektivitetsmonster av Nussbaumers sort som är förklaringen till västvärldens välfärd. (I Tyskland, läser jag, har det nominella smörpriset stått still i mer än fyrtio år.) Men det är inte svårt att förstå Mosers skäl. Den strid han blåser till är densamma som svenska småbönder förlorade för trettio år sedan. Och liksom den gången finns det gott om utmärkta argument: ekologin, mångfalden, kvaliteten, landskapet … Har man sett “Hem till byn” vet man vilka värden som står på spel. Fast det hette inte globalisering utan strukturomvandling på den tiden. 

Men Frankrike är inte Sverige. Svenska småbönder frös tålmodigt och övergivet på Sergels torg. De franska bränner bilar, blockerar infarterna till Paris och kan ändå påräkna landsmännens sympati. 

Willy Nussbaumer och Bernard Moser är oense om det mesta. Nussbaumer säger sig hylla konkurrensen, Moser anser att EU skall se till att bönderna inte blir färre. Medan vi tvistar om detta överväger EU-kommissionen (livligt påhejad av Sverige) att låta 48 av världens fattigaste länder sälja sina produkter tullfritt i Europa: bananer, socker, ris, textilier… Det är ett ovanligt anständigt förslag eftersom EU inte kräver att Nepal och Burkina Faso i gengäld skall öppna sina marknader för europeiska produkter. Frihandelsavtalet tillskyndas även av FN, som räknat ut att dessa stater kan tjäna över 100 miljarder dollar på arrangemanget, vilket är mer än dubbelt det bistånd de åtnjuter. 

“Aldrig på tiden”, säger Nussbaumer, “gärna konkurrens, men lojal. Inte betalar de väl socialförsäkringar i Nepal?” Bernard Moser meddelar att han vill vara solidarisk med de fattiga och just därför är han skeptisk till detta förslag. “Det låter ultraliberalt, tycker jag. Det kan inte vara bra för tredje världen att göra sig beroende av export.” 

Är det inte förunderligt att man från så skilda utgångspunkter kan komma till exakt samma slutsats? I Bryssel mobiliserar sockerlobbyn mot förslaget. De europeiska betesodlarna får 6:50 subventionerade kronor per kilo för sitt socker och säljer sedan överskottet för 2:50 på världsmarknaden, i konkurrens med Bangladesh och Zimbabwe. Vore det inte ett givet tillfälle för Confédération Paysanne och Attac att medelst några välriktade stenkast väcka opinion mot att våra skattepengar finansierar ett handelskrig mot de fattiga? 

Attacs generalsekreterare Tartakowsky säger att han inte hört talas om förslaget. Den unge aktivisten Dierek Hirschel i Hamburg vet inte vad han skall tro men vill inte säga något som kan tolkas som ett stöd för frihandel. Thierry Delforge i Attac-Bryssel anser att varje land skall producera sina egna livsmedel. Maud Johansson på Forum Syd i Stockholm tycker att frihandelsförslaget är bra men att det finns viktigare frågor. Det är bara Felix Kolb, talesman för tyska Attac, som talar klarspråk. “Global handel”, säger han “skapar alltid förlorare. Men i det här fallet är det de rika som förlorar, vilket inte är mer än rätt. Europa har råd med det.” Men det är hans personliga åsikt. Attac vill inte uttala sig i frågan. 

Facit: Två veckor senare avgår sockerlobbyn med segern. Rwanda, Burundi, Somalia och de andra får vackert vänta i nära ett decennium för att få konkurrera på lika villkor med italienare och fransmän. 

“Det är klassiskt”, säger Bruno Trentin. “Man börjar med en moralisk kritik av globaliseringen och ändar i att utestänga fattiga länder som söker sig en plats på världsmarknaden. Attac är förvisso en mycket generös rörelse där också protektionisterna får plats.” 

Jag höll på att komma för sent till vårt möte. Europaparlamentet, där Trentin representerar det italienska socialistpartiet, visade sig vara inneslutet av traktorer och vattenkanoner. Det var belgiska, franska och holländska lantbrukare som krävde kompensation för sina osålda kor. Denna demonstration påminde på intet sätt om de uppsluppna folkfesterna i Prag eller Seattle. Här var det sammanbitna ansikten, tunga blickar och grova tillhyggen i traktorhytterna. Och på den andra sidan mycket försiktiga, för att inte säga hovsamma kravallpoliser. 

Jag vill inte påstå mig vara den som genomskådar EU:s jordbrukspolitik. Men så mycket förstår jag att den tillkommit av rädsla för en bonderevolt. Att omskolas från svetsare till lastbilschaufför är att byta yrke. Att överge ett jordbruk är att ge upp en livsform. Alltså valde EU:s arkitekter att på detta område i det längsta fördröja de sociala effekterna av fri marknad, om så till priset av halva EU:s budget. Varven har flyttat, gruvor lagts ned, industrier automatiseras, tills själva idén om en arbetarklass blivit problematisk och oattraktiv som mobiliseringsparoll. Men den europeiska bondeklassen bärgades över i postmoderniteten. Är det inte en intressant paradox? Och nu står den där, på gatorna i Bryssel, och behöver sannerligen ingen ideologi för att förstå att den måste bekämpa globala marknader. 

Det betänkliga med en del av globaliseringskritiken, säger Bruno Trentin, är att de som talar för solidaritet ofta har egna intressen att bevaka. Han önskar att antiglobalisterna – men också hans kollegor i parlamentet – hade modet att säga att frihandeln i många fall kan vara gynnsamt för de fattigaste länderna, men samtidigt medge att det (åtminstone på kort sikt) lär bli på de rikas bekostnad. Att solidaritet, när allt kommer omkring, kanske betingar ett pris. “Det är inte trovärdigt, som i Seattle, att demonstrera för Afrikas skull sida vid sida med amerikanska fackföreningar som gör allt för att hindra importen från fattiga länder. Man kan inte stödja utvidgningen av EU utan att ens antyda att detta innebär en ny arbetsdelning i Europa och helt nya villkor för Frankrikes, Spaniens och Italiens bönder.” Inte heller är det ärligt, fortsätter han, att ständigt klandra USA, när det är Europa som har de högsta handelsbarriärerna mot tredje världen. 

Han är själv en varm anhängare av ett vidare EU, men fruktar att det kan leda till bonderevolter och en ny chans för Europas xenofober. Så vad har han att säga till Bernard Moser och hans vänner? 

“Att i stället för att sätta käppar i hjulen för de högproduktiva eller slåss för tullmurar, bör de acceptera den internationella arbetsdelningen och göra sånt som de är bäst på. Kvalitet, exklusivitet, hantverk. Världen behöver billig mat, men det finns miljoner som i likhet med mig gärna betalar dubbla priset för riktig roquefort. Visste ni att varje dag landar ett flygplan i Verona lastat med rumänska skor? Skall vi hindra det? Eller skall vi säga att visst, nu är det rumänernas tur att göra billiga skor? Vi får göra de dyra, som de inte klarar av. Än så länge …” 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2001-06-06

Arbete på söndagar, fria bokpriser, och kulturell likriktning. I globaliseringsdebatten får nyliberalismen bära hundhuvudet för både det ena och det andra. Men hur ofta är det marknaden som är rationaliseringens motor? När Sverige år 1973 jämställde söndagen med tisdagen var nyliberalismen ännu inte uppfunnen. Maciej Zaremba möter sorgsna ombudsmän och skeptiska filosofer. 

HÄROMÅRET demonstrerade franska fackföreningar utanför Ikea, som fått för sig att hålla öppet på en söndag. Ett typiskt utslag av amerikaniseringen, menade man upprört, därtill ett angrepp på personalens och parisarnas söndagsfrid. Det får räcka med att marknaden belamrat det mesta av rummet. Den skall inte få invadera återstoden av tiden! 

Ungefär samtidigt demonstrerade fackföreningar i Rom, i rakt motsatt ärende. Det vill säga för upphävandet av det urgamla förbudet mot söndagskommers. 

Vill man sammanfatta kärnan i globaliseringskritiken i en mening får det bli att den ekonomiska rationaliteten håller på att ta över alla andra värden. Att seder, kulturer och lojaliteter som står i vägen för profiten hamnar på undantag. “Cash is fact, everything else is opinion”, som en brittisk ekonom sammanfattade saken. 

Är det sant att marknaden överallt får sådana effekter? Är det riktigt att var gång vi bevittnar kamrerernas seger är det kapitalet som varit i farten? 

Halvvägs mellan Paris och Rom, i Gauting utanför München, bor Jan Berg, filosof och författare, utgivare av matematikern Bernhard Bolzanos samlade verk. Han kan inte diskutera någon globalisering, säger han, ty som filosof kan han bara avhandla väldefinierade begrepp. “Så vad är det ni menar?” 

Jag refererar debatten, och när jag hunnit till att vi alla blir amerikaniserade till seder och bruk säger Jan Berg att han hört tillräckligt. Han önskar att få Gauting globaliserat, ju förr desto bättre. Då skulle han få klippa sin gräsmatta på eftermiddagarna, en tid som passar honom, men inte kommunen, som förbjudit allt oväsen mellan tolv och femton. “På vardagarna! Till och med byggena avstannar!” Just då skall nämligen hemmafruarna sova middag. De har ju varit uppe tidigt, hoppas man, och brett smörgåsar till make och barn. 

Gauting ligger inte i någon gudsförgäten alpdal. Det är ett villasamhälle en kvart från München, mitt i Bayern, Europas kanske modernaste industriregion. Men också i München tar folk med sig en egen tygkasse när de skall handla och de ringaktar utlänningar som talar om pengar vid matbordet. 

Nej, i München är globaliseringen ingen dörröppnare. Författaren Hans Magnus Enzensberger misstänker den för att vara en medial uppenbarelse: “Men det som rubriker handlar om är inte nödvändigtvis vad som bekommer folk.” Han tvekar att ens ta begreppet i sin mun. “Det är något misstänkt med ett fenomen som alla anser sig kunna skriva böcker om. För övrigt gillar jag inte koncept som försöker innesluta allting och upphäva det motsägelsefulla. Det är något totalitärt över det.” 

Hellre talar han om det motsägelsefulla. Redan för trettio år sedan, säger han, hette det att kulturerna höll på att likriktas och att alla dialekter skulle dö ut. “Inget av detta har hänt. Nu säger man att de rörliga lämnar de lokala bakom sig. Jag har ett litet hus i Nederbayern – vad säger man på svenska – mörkaste Småland? Starkt katolska bönder som talar en dialekt ingen människa begriper. En föder upp vita påfåglar på export till Saudi-Arabien. En annan säljer förgyllda ramar till USA. Och nyss bildade någon ´lesbiskt initiativ´ i grannbyn. Vad säger det om våra fördomar?” 

“Vi borde tala om kapitalism i pluralis”, säger Enzensberger. Den amerikanska, där framgången är ett måste, är en sak. Men i Europa betyder faktiskt inte pengar allt. 

Kapitalism i pluralis. Den som går ut i Uzès, (södra Frankrike, 7 800 invånare) för att köpa nybakat bröd, tomater, Goethes “Faust”, tobak, en jordad elkontakt, halsmedicin samt en engelsk dagstidning lär få uppsöka sju olika butiker. Den som i samma ärende går ut i en svensk köping får fyra av varorna i snabbköpet. De övriga får han inte alls. 

Den som försöker förstå varför Frankrike har sex gånger fler boklådor än Sverige (per tusen invånare) och fyra gånger så många apotek eller, för den delen, varför det är en bar och inte en korvkiosk som lyser upp huvudgatan i minsta håla upptäcker snart att det inte finns något sådant som “en fri marknad”. 

Vill du sälja en tidning måste du förplikta dig att också sälja alla andra och på samma villkor, lyder ett av den franska kulturpolitikens bud. Modersmjölksersättning är medicin och får därför endast säljas på apotek, förkunnar en annan förordning (till snabbköpens förståeliga förargelse). Ett apotek är en privat handelsbod, men du må icke äga två av dem, säger den tyska lagen. Du får endast sälja tobak i din bar om du förvärvat privilegiet från någon arvtagare till Bonapartes veteraner. En nyutkommen bok är ingen vanlig vara utan ett meddelande medborgare emellan, därför skall du sälja den till samma pris som alla andra. Du får sälja kläder – eller mat. Men inte bäggedera. 

Knappast någon av dessa regler är förenlig med den fria konkurrens som påstås genomsyra Unionen. Somliga av dem strider även mot rättskänslan. Varför skall vissa näringsprivilegier gå i arv? Men det är ingen tvekan att de flesta av dem bidrar till att bevara kulturlandskapet. Italien, där den kommersiella mångfalden är störst (en affär på 100 invånare, mot 220 i Frankrike och Tyskland) har också det snårigaste och troligen mest korrumperande regelsystemet. 

I decennier har stormarknader vädjat till EU att stävja dessa oskick. Häromåret gick den österrikiska förlagskedjan Libro till EU-domstolen för att få bort systemet med fasta bokpriser. Domstolen fann dock att kulturvärden kunde motivera konkurrensbegränsning. Varpå EU-parlamentet strödde salt i såren med en resolution om att “boken har en dubbel dimension, både som kulturvärde och som handelsvara”. 

Luxemburgs EU-kvarter ser ut som om ett barn tömt ut en låda Lego på ett gärde. I en av klossarna huserar Piero Colla. När han inte översätter EU-direktiv (vilket han har betalt för att göra) roar han sig med att grubbla över Europas kommersiella antropologi. Ett fascinerande ämne, försäkrar han, fast inget för mig som vill illustrera den där globaliseringen. “Den lär ju gå ut på att högern vill ha friare marknad men vänstern håller emot, inte sant? Men verkligheten är intressantare än så.” Om jag vill att fjällen skall falla från mina ögon, säger Colla, bör jag studera chokladkriget. 

På våren 1998 började torra tidningsnotiser anfäktas av ett aggressivt språkbruk. Chokladpuritaner, stod det, kakaofundamentalister … Särskilt minns jag uttrycket “puritanska chokladnationer”. Vad gör en chokladpuritan? Man skulle kunna tro att han nekar sig pralinen. Men när ordet dök upp i svenska medier betydde det motsatsen. Puritanen ville ha ut det mesta av konfekten. 

Saken gällde hur mycket choklad (det vill säga kakao) det måste finnas i chokladen för att den inom EU skulle få säljas som sådan. Inte oväntat lobbade de stora godisfabrikerna, från Nestlé till Marabou, (som hittills i en rad länder inte fått sälja sina varor som choklad ) för en mer chokladfri definition. Ingen behövde tvivla om vad som stod på spel: Det var nya marknader för en mindervärdig produkt som skulle få säljas under ett namn reserverat för kvalitetsvaror. 

Så hur röstade de globaliseringskritiska i Europaparlamentet? Italiens röda och gröna röstade mot avreglering. Den svenska vänstern röstade med storföretagen. Fast så vill man inte uttrycka saken. Miljöpartisten Inger Schörling förklarar för mig att hon inte ville vara med om att en svensk produkt skulle framstå som sämre än en fransk. (Hon tror tydligen att Marabou är svenskt.) Marianne Eriksson (v) går mer rakt på sak: “Vi röstade utifrån nationella intressen.” 

Ack, ja. Med så fosterländskt förvirrade antikapitalister behöver storföretagen snart inga lobbyister. Men vad säger sådant om substansen i den globaliseringskritik som framställer all avreglering som kapitalets onda försåt? 

“Ideologin och retoriken”, säger Colla, “är en mycket opålitlig mätare. Det italienska högerpartiet Lega Nord har liksom Berlusconi munnen full av marknadsliberalism. Men när det kommer till krita röstar de ofta mot avregleringar, eftersom de har sina väljare bland små affärsmän. Och omvänt: den italienska vänstern bannar vältaligt kapitalismen, men tillskyndar samtidigt konkurrensen, i synnerhet när den ser ut att drabba småföretagen.” Och var det verkligen kapitalet, frågar Colla, som i Sverige jämställde söndan med tisdan och boken med skosnören? 

Den som strosar i Stockholms centrum kan inte avgöra om hans promenad infaller på en tisdag eller en söndag. Flanören i München eller Köpenhamn har inte samma problem. I nästan hela Europa tar köpenskapen paus en dag i veckan. 

Ombudsman Tore Jönsson på Handels är inte så road av den bilden. Jag förstår honom, den handlar ju om hans nederlag. Hans förbund strävade emot i det längsta. Man hade goda och existensiella argument, menar Jönsson: Den som tvingas arbeta på söndagar får svårt att leva ett normalt familjeliv. 

Nyliberalismen var inte uppfunnen år 1973 då nästan all reglering av affärstiderna upphävdes i Sverige. Kort dessförinnan ogiltigförklarade staten det avtal som förbjöd bokhandeln att dumpa bokpriserna. Det var mycket radikala reformer, som ännu trettio år senare fått mycket få efterföljare i övriga Europa. Men det mest egendomliga med denna utvidgning av marknaden var att marknaden själv inte ville ha den. Ja, mer än så, marknaden gjorde motstånd. Både förlagen och bokhandeln önskade ha kvar systemet med fasta bokpriser. Och med undantag för bland andra Konsum och NK ställde sig såväl handeln som fackföreningar direkt avvisande till söndagsöppet. 

Inte heller konsumenterna, vars trängande köpnöd Konsum och NK hänvisade till, visade sig vilja ändra sina söndagsvanor. Många önskade förvisso handla blommor på en söndag, men bara var sjätte ville handla livsmedel. Det var bara i Övre Norrland som man fann ett undantag. Där tyckte folk att möbelhandlarn kunde hålla öppet om söndan. Åtminstone på vintern, så man kunde se sofforna i dagsljus. 

När nu så många var emot – varför blev det av? Varken konsumenter eller köpmän förstod sitt eget bästa, läser vi i SOU 1971:33. Deras motvilja berodde på “inrotade vanor”. Men det var inte rationellt (dåligt kapitalutnyttjande) att låta affärsytor och kapital ligga i träda på söndagar och kvällar. Och slutligen: industrin behövde arbetskraft, det vill säga de shoppande kvinnorna. 

Avregleringen fick exakt de konsekvenser som motståndarna varnade för. De stora slog ut de små. Efter 1970 halverades antalet matbutiker i Sverige och en stor mängd fackhandlare slogs ut. Desto fler blev stormarknaderna. För Tore Jönsson betydde det en proletarisering av merparten av hans medlemmar. Det krävs ju inga kompetenta försäljare, påpekar han, när kunden skall riva åt sig godset direkt från lastpallen. 

Vi vet hur det gick med boken. Den svenska bokhandeln är i dag den dyraste och samtidigt bland de sämst försedda i Europa, vilket med jämna mellanrum anförs inom EU som skräckexempel på malplacerade avregleringar. 

Jag skulle inte uppehålla mig så länge vid denna utarmning av handelslandskapet om den inte i debatten ingick bland symbolerna för “den nyliberala globaliseringen” Det är nog riktigt att svenskars köp- och söndagskultur numera liknar amerikaners mer än danskars. Samt att Stockholmsbörsen är först i Europa (eller rent av i världen) med kvällsöppet, vilket enligt annonserna fordrar en senareläggning av folkets middagsvanor. Men var är hönan? 

Tillåt mig att formulera en misstanke. Kan det finnas fler områden där de mindre angenäma följderna av en forcerad modernisering, verkställd på sin tid av högst suveräna nationalstater, numera hamnar på “globaliseringens” skuldkonto? 

I kontinentaleuropa är det endast Portugal som tillåter storskalig kommers på söndagen, berättar handelssociologen Heike Jacobsen i Dortmund. De övriga libertinerna återfinns alla norr om Kanalen: Storbritannien (sedan Thatcher), Irland, Sverige och Finland. Och vad tycker hon själv? “Kvälls- och söndagsarbetet”, svarar hon, “heter på tyska unsoziale zeiten. Asociala tider. Ett bra uttryck. Det är inte likgiltigt hur ett samhälle strukturerar sin tid. I Amerika anser de flesta att det inte spelar någon roll. När denna uppfattning börjar spridas i Europa kan man tala om globalisering. Och vi måste fråga: Do we need a common free time or don´t we?” 

Maciej Zaremba

Fotnot: Marabou ingår i Kraft Food, världens näst största livsmedelskoncern efter Nestlé. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2001 05 31

Det måste vara en historiens ironi att det farliga med globalkapitalet beror på att det blivit så folkligt, skriver Maciej Zaremba. Det är det stora antalet giriga små pensionssparare på jakt efter största möjliga utdelning som har gjort världen osäker. 

“JAG VILL INTE ATT det skall låta som att jag längtar efter den fete kapitalisten med hög hatt och cigarr… men han hade i alla fall ett ansikte.” Yttrade Göran Johnsson, ordförande i svenska Metall, under ett seminarium i våras. 

När jag berättar detta för statsvetaren Jürgen Hoffmann nickar han igenkännande. “Ja, det är paradoxen. Fackföreningar försvarar nu faktiskt samma kapitalism som de bekämpat i hundra år. Och de har skäl för det.” 

Hoffmann tar emot i Bunkern, en anskrämlig funkislada i Hamburg. Jag antecknar att såvitt globalisering betyder amerikanisering har den inte angripit Hochschule für Wirtschaft und Politik. De väldiga skyltarna om rökförbud är gula av nikotin. Vid entrén lyser ett Marxcitat: “Filosoferna har bara tolkat världen men det gäller att förändra den.” 

Jürgen Hoffmann har försökt. 1968 läste han redan i Berlin, utgav senare “Probleme des Klassenkampfes”. Nu är han professor i statsvetenskap men ägnar mycket tid åt att hjälpa fackföreningar att förstå den omdaning av kapitalismen som ägt rum helt utan filosofernas bistånd. En globalisering månntro? 

Nej, han är mycket skeptisk mot begreppet. “Det används lika vårdslöst som när vi den gången talade om imperialismen. Samma sak med nyliberalism. Ibland tror jag att ordet förlorat all substans. När vi försöker göra universitetet litet effektivare anklagas vi av studenterna för nyliberala försåt. Jag är förvisso en vänsterman, men måste jag därför vara emot effektivitet?” 

Jürgen Hoffmann är bland annat författare till en utmärkt liten skrift (utgiven av LO 1998) där han hävdar att bara en liten del av de “globala” fenomenen förtjänar denna beteckning. Det mesta av handeln äger fortfarande rum inom Västeuropa, Nordamerika och Sydöstasien, och det gäller också investeringarna. Det är följaktligen inte riktigt att säga att kapitalet i någon större utsträckning emigrerar till låglöneländer. Tvärtom visar det egendomlig förkärlek för områden med höga löner, starka fackföreningar och utvecklade sociala skyddsnät, hävdar Hoffmann, och påpekar att åttio procent av tyska direktinvesteringar plöjs ned i sådana miljöer. Varför? 

Därför att också kapitalet uppskattar trygghet, men framför allt hög produktivitet, och i det avseende är de högavlönade fortfarande utom konkurrens. När tyska företag etablerar sig utomlands är det i åtta fall av tio för att erövra en marknad, inte för att sänka lönekostnaden. 

Enligt Hoffmann är det i stort sett bara ett fenomen som motiverar talet om globalisering, nämligen detsamma som fick Göran Johnsson att sucka efter brukspatronen. Många namn har denna nya fiende: hyperkapitalism, kvartalskapitalism, kapitalism utan kapitalister, shareholderkapitalism, kasinoekonomin… Alla syftar på samma förhållande: att pengarna och produktionen ganska plötsligt frikopplats från varandra. 

Från att i hundratals år ha varit beroende av namngivna ägare, familjer och direktörer, hamnade många företag till synes utan förvarning i händerna på en anonym massa historielösa kupongklippare. Dessa nya ägare bryr sig inte så mycket om vad som produceras, till vad nytta eller för vem. De åtrår bara utdelning. Och får de inte nog flyttar de sina slantar, gärna samtidigt, och så kvickt att de under en eftermiddag kan försätta koncerner och till och med stater i allvarliga bekymmer. 

Den franske bankmannen Michel Albert sammanfattar samma fenomen med att tidigare konkurrerade företagen om kunder, råvaror och marknader. Nu måste de dessutom tävla om ägarna. 

Det är inte bara marxister som hävdar att det är först nu som nidbilden av kapitalisten som bara tänker profit tycks gå i uppfyllelse. Men varför så sent? Och varför i sådan märklig skepnad? I ett århundrade har marknadsekonomin klandrats för att koncentrera för mycket makt på få ägarhänder. Problemet med de nya ägarna är precis det motsatta. De förefaller fullkomligt okoncentrerade i sin makt, utom när de, likt en flock skrämda bufflar, rusar i väg åt samma håll. På ekonomiskt språk heter det vackert att finanskapitalet är för volatilt för att tillåta långsiktigt företagande. 

Det måste vara en av historiens gruvligaste ironier att detta lättsinne hos kapitalet beror på att det blivit för folkligt. I den mer ortodoxa globaliseringskritiken, inte minst hos Attac, är det som brukligt “storfinansen” som bär skulden. Men det tycks faktiskt vara småfinansen som fått fackföreningar att med vemod minnas brukspatronen. När jag frågar Kjell-Olof Feldt vad som åstadkommit denna renodling av kapitalismen svarar han: “Det stora antalet giriga små pensionssparare som vill ha största möjliga utdelning.” Det är deras pengar, placerade i fonder som konkurrerar med varandra, som gjort världen osäker. 

“Och det blir bara värre, eftersom befolkningen i den rika världen nu snabbt åldras och deras pensionspengar fonderas i allt större utsträckning. Man har räknat ut att om femton år kommer en miljard pensionärer förfoga över 300 biljoner dollar. (En trea med tolv nollor.) Det blir en oerhörd jakt på avkastning, och betydligt större bekymmer än allt det andra man kallar globalisering.” 

Enligt Feldt är det alltså inte mängden pengar utan mängden ägare som är problemet. (I Sverige och Tyskland, för att inte tala om USA, är antalet aktieägare numera betydligt högre än antalet fackföreningsanslutna.) “Fondförvaltarna är egentligen inte kapitalister, de varken vårdar eller förädlar sitt kapital, de vill bara se det växa från kvartal till kvartal. Vilket betyder att en företagsledare som är beroende av aktiefonder blir en dålig kapitalist. Han törs ju inte ta några risker, långsiktiga investeringar till exempel, som hotar att dra ned aktiekursen.” 

Nej, Marcus Wallenberg sålde inte sina aktier i Ericsson när det gick dåligt. Men pensionärerna säljer, vilket är begripligt, liksom att Metallordföranden inte vill ha sådana hoppjerkor som företagsägare. Det må vara ett mått på förändringen att Göran Johnsson anser att privata bolag som Investor och Industrivärden tar större ansvar för näringslivets framtid än Sveriges folkvalda riksdag. 

Johnsson bör veta, han har själv blivit globaliserad av nämnda riksdag som placerat honom i styrelsen för fjärde AP-fonden. Enligt riksdagens direktiv skall han där se till att 130 miljarder av våra pensionspengar ger största möjliga avkastning. Han skall således agera som de glupska pensionärerna, inte som Wallenberg. Johnsson säger att han måste följa det demokratiska beslutet, men kommer ändå att slåss för att bevara “fondens själ”. 

Frågan är om han har stöd för denna opposition. När LO år 1999 frågade medlemsförbunden om de ville investera sina pensionspengar så att de främjade sysselsättningen, det goda arbetet eller andra högre värden blev svaret ett rungande nej, erinrar Kjell-Olof Feldt. Facken ville ha högsta möjliga utdelning. Gärna etiska fonder, således, men inte med våra pengar. 

Johnsson och Feldt är inte ensamma. Jag har hört förre börschefen Bengt Rydén beklaga offentligt att i en ekonomi där investerarna bara “jagar index” finns ingen längre som tar ansvar för framtiden. Det italienska Metalls förre ordförande, numera postkommunistisk ledamot av EU-parlamentet, Bruno Trentin, säger till mig att vänstern måste hjälpa direktörerna att återta makten över företagen. Mera makt åt vd:n – en arbetarparoll? “Ja! Men också mer facklig kontroll över företagen. Chacun faisant son métier.” 

När börschefer och eurokommunister känner sig manade att försvara kapitalismens själ mot både de folkvalda och sina egna pensionärer förstår man att något avgörande har hänt. Men hur har seniorerna fått denna destruktiva makt, som de knappast bett om? 

På denna fråga finns det flera svar. Ett, ganska idealistiskt, utgår från att i begynnelsen var Ordet. En nyliberal ideologi, som förkunnade att ju friare kapitalet blev, desto bättre för alla, bemäktigade sig under 80-talet inte bara England och Amerika, utan även goda välfärdsstater. Som alltså satte i gång att röja hinder ur penningens väg, samtidigt som de började svika sina sociala ambitioner. Varav denna dåliga självkänsla? 

Somliga menar att det hade med muren att göra. I “Capitalisme contre capitalisme” erinrar Michel Albert om den franska högerns trista öde. Eftersom en del av den kollaborerat med nazismen blev det mesta av konservativt tankegods efter kriget en aning suspekt. Genom att utnyttja denna smittoeffekt kunde den franska vänstern i nära trettio år dominera debatten, kulturen och universiteten och även förpassa vissa begrepp till skamvrån: moral, familj, nation, Gemeinschaft… Det var inte riktigt fair mot konservatismen förstås. Inte heller är det rättvist att kommunismens fall nu får liknande konsekvenser för vänstern. “Socialisering”, “plan”, och även “jämlikhet” väcker felaktiga associationer och gör det svårt att mobilisera mot marknadsliberalismen. 

Man skall inte underskatta ordets makt. Men själv lutar jag mer åt den materialistiska förklaringen. Pensionärernas besparingar började faktiskt invadera världen tio år innan Ronald Reagan hann proklamera sin marknadsrevolution. Som nästan alltid i historien har till synes entydiga förändringar många och av varandra oberoende orsaker. 

Den som den 14 augusti år 1971 ägde trettiofem dollar kunde få dem utbytta mot ett uns rent guld. Dagen därpå gick det emellertid inte längre. Vietnamkriget och Lyndon Johnsons välfärdsprogram hade urholkat dollarn till den grad att man var tvungen att lösgöra biljetten från guldet. Därmed blev det också osäkert hur mycket marken var värd, liksom franken och kronan. Valutor började flyta mot varandra. 

Ungefär samtidigt flöt stora mängder pengar ut i världen – inte från USA utan från arabländerna, som sökte placera sina enorma oljevinster. Det fanns således ett utbud. Men för att marknad skulle uppstå behövs också efterfrågan. Den infann sig hos de flesta europeiska välfärdsstater. Där var befolkningens förväntningar på fortsatta reformer mycket höga och mången fagra vallöften utställda. Men det var sin i kassan, till följd av krypande tillväxt och galopperande oljepriser. Vill man vara en aning polemisk kan man hävda att den globala finansmarknaden uppstod bland annat för att tillfredsställa behovet av välfärd på kredit. 

Det finns ett pris för deltagande på denna marknad. Den stat som avskaffat begränsningar på kapitalrörelser över gränsen utsätter sig för marknadens bedömning. Vill den undvika att investeringar flyttar ut, eller vill den inte påtvingas höga låneräntor, måste den, liksom alla bankkunder, vårda sin trovärdighet. Inte låna över tillgångarna, inte låta penningvärdet försämras, och så vidare. Det betyder, kort sagt, att det blir mer riskabelt än förr att låna till välfärden. Eller, att enligt keynesiansk modell, stimulera ekonomin med lånade resurser. Därutöver beter sig stater på världsmarknaden till mångas förskräckelse på samma sätt som svenska glesbygdskommuner haft för vana: de försöker locka till sig kapital och arbetstillfällen genom skattelättnader och liknande presenter. 

Det är vad kritikerna menar med att “marknaden har tagit makten över politiken”. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2001-05-27

Somliga menar att det är något nytt och farligt som måste bekämpas. Enligt andra är det tvärtom en välkommen återgång till det normala. Man demonstrerar mot det, man kan också bli professor i det. Till och med de som påstår att det inte finns skriver tjocka böcker om saken. Man kallar det globalisering. 

Ett modeord? Eller en äkta vändpunkt i historien? Finns den, vad är den och vad gör den med oss? Maciej Zaremba inleder i dag en reportageserie om årets stora debattämne. 

Christoph Scherrer säger att han brast ut i gapskratt när han fick veta att han utnämnts till professor i Kassel. Hans första tanke var att genast byta ut titeln mot något mindre moderiktigt. “Inte kan väl en seriös person vara professor i globalisering?” 

Varför inte? Alla talar ju om den. Globaliseringen, kunde man höra under det svenska Attacs första seminarium, är skyldig till indragningen av bokbussar i Sverige och upplösningen av familjestrukturen i Malaysia. Enligt andra källor försämrar den även den franska maten, urholkar tyskarnas pensioner och gör kranvattnet i Bretagne odrickbart. På grund av samma globala fenomen tvingas svenska kontorister försmäkta vid skadliga dataskärmar samt förtära genmanipulerad mat. Globaliseringen uppmuntrar rasismen och kvinnoförtrycket, läser jag i en appell, samtidigt som den bringar fred och mänskliga rättigheter, enligt ett annat manifest. Enligt vissa tänkare innebär globalisering en aldrig tidigare skådad maktkoncentration, enligt andra en enastående decentralisering av makten, vilket anses vara lika illa, då det blir omöjligt att lokalisera ansvaret. Globalisering gör människan friare, hävdar somliga röster, nej, den gör oss till anpasslingar, invänder andra. 

Den som inte finner detta förvirrande nog kan försöka följa den franska debatten där man ställer globalisering mot “mondialisering”. Den förra är illa, då den innebär global spridning av amerikanskt inflytande, kultur och affärsmetoder. Den senare bör uppmuntras, eftersom den medför en efterlängtad förfranskning av världen. Eller, som fransmän själva skulle uttrycka det: en spridning av universella värden, av demokrati, upplysning och opastöriserad ost. 

Globalisering är något som enligt somliga bör uppmuntras, enligt andra bekämpas, eller bara styras och övervakas. Talrika är också de som hävdar att globalisering inte finns. Det är en myt, heter det, framtagen av fega politiker i akt och mening att skrämma medborgarna till att acceptera indragning av förmåner. Eller: det är en ideologi ägnad att likrikta världen under det amerikanska kapitalets behov. CIA, som forskat i saken, har å sin sida funnit att fenomenet existerar på riktigt, samt att det ökar risken för internationell terrorism, vilket pockar på ökade anslag till CIA (www.cia.gov). 

Den unga trotskisten Anna Wecker i München bekämpar globaliseringen. Det gör också Philippe van der Sande från det ultranationalistiska Vlams Blok i Antwerpen, liksom svenska nynazister och Commando röda stadsgerillan i Linköping. Samma fenomen välkomnas däremot av Vaclav Havel och den franske medeltidshistorikern Jacques Le Goff. Under det seminarium som föregick bildandet av svenska Attac menade några av deltagarna i tur och ordning: 1. Att globaliseringen måste bekämpas. 2. Att den inte finns. 3. Att felet är att den inte omfattar alla människor. 4. Att det finns en god och en dålig globalisering. 

Så vad är den och vad gör den med oss? Finns det någon definition som både nynazisterna, det röda Commandot, Agneta Stark (som menade att globalisering lägger ned bokbussar) och Vaclav Havel kan enas om? 

Jag tror att ordet kanske är avnationalisering. Om man förtydligar att nationalstaten förlorat något av sin makt har man fortfarande med sig de röda, de bruna, Vaclav Havel, Mauricio Rojas och Agneta Stark. Troligen skulle de alla också gå med på några fakta: som att världsmarknaden blivit vidare, samt att stora mängder kapital surrar runt i cyberrymden på jakt efter den bästa avkastningen. 

Men därmed upphör också enigheten. Börjar man tala om vad den innebär, vart statens förlorade prerogativ tagit vägen, hur den skall värderas eller varför den inträffat, får man troligen helt olika svar. 

“Det förekommer en gammal strid mellan sociologer och historiker. Sociologerna tror sig alltid ha upptäckt en helt ny situation; historikerna ser att mer eller mindre samma situation råder som i gamla Grekland. Detta är vad som hänt med begreppet globalisering. Sociologerna talar om en fullständigt ny tid – den postmoderna, det postindustriella samhället eller post-vadsomhelst; och så kommer historikerna och berättar att redan på 1800-talet rörde sig jättestora finansiella kapital på internationell nivå eller att den internationella migrationen då var mer omfattande än idag”, skriver den amerikanske sociologen Peter Berger (Signum 1/01). 

Globalisering, menar Christoph Scherrer, globaliseringsprofessor mot sin vilja, är i första hand upplevelsen av en ny kvalitet. Men kvaliteten i sig är inte ny. “Mina farföräldrar skulle känna igen sig i dagens värld bättre än vi.” 

Christoph Scherrer härstammar från familjer som vid mitten av förförra seklet lämnade det Tyskland som ännu inte fanns för att söka lyckan på annat håll. Mormors släkt i Texas och Mexiko, farfars i Bordeaux. Det var de öppna gränsernas och den stora emigrationens epok. Det var också, påminner Scherrer, den hektiska handelns och de väldiga penningrörelsernas tid. (De gigantiska belopp – 1 600 miljarder dollar – som numera dagligen byter ägare var relativt sett i omlopp redan på 1910-talet.) 

Bara i Bremen, där hans mormorsmor gick ombord på Atlantskeppet, embarkerade åtta miljoner människor på flykt undan klasskrankor, fattigdom, politiskt och religiöst förtryck. Och hade denna utveckling fått fortsätta hade det inte blivit någon Christoph av. Han har första världskriget och zapatistrevolutionen att tacka för sin tillblivelse. Det förra tvingade farfadern att återvända till Tyskland, den senare fick mormodern att fly Mexiko. När deras barn möttes i Tyskland var världen redan en annan: hårdbevakade gränser, nationalistiska regeringar, och nästan en hel kontinent – den sovjetiska – avstängd för tankeutbyte, resor och handel. Andra världskriget reste ytterligare hinder: Kina försvann bakom en egen ridå, liksom Östeuropa och Sovjets afrikanska satelliter. Och småningom drog sig även Indien, påverkat av sovjetisk ideologi, ur merparten av de globala rörelserna. 

Menar professor Scherrer att globaliseringsångesten springer ur fantomsmärtor efter Sovjets bortgång? Ja, åtminstone i den meningen, svarar han, att det var murens fall som definitivt slöt parentesen. “Nu är världen i princip lika öppen som den varit fram till 1914. Till och med invandringen till USA har återgått till den tidens nivå.” 

Glömskan är en mäktig herre. Jag läser Emma Rothschilds lysande essä “Globalisering och demokrati i historiskt perspektiv” (SOU 1999:56) och upptäcker att merparten av dagens debattämnen formulerades mellan slutet av 1700-talet och Napoleonkrigen av tänkare som Smith, Condorcet och Herder. De var alla djupt bekymrade över det faktum att en krympande värld, där människor på var sin sida av planeten blivit beroende av varandra, gjorde traditionell politik obsolet. Men hur konstruera gemensamma styrformer för folk som aldrig sett varandra, som saknade gemensamt språk och därtill avskildes av ofantliga olikheter i upplysning och välstånd? Demokrati, menade man, tålde inte extrem ojämlikhet. Det var också en tid då internationella företag (som Ostindiska kompaniet) ägde större makt än många imperier. År 1809 fann den tyske ekonomen Adam Müller att finanskapitalet utgjorde ett ekologiskt problem: 

“Samhället utvidgas och förstärks. Genom ett brev, en växel, eller en silvertacka sträcker köpmannen i London sin hand över oceanerna till sin motsvarighet i Madras, och hjälper honom att föra det stora kriget mot jorden.” 

Känns tongångarna igen? Adam Smith var upptagen av problemet hur man skulle beskatta det undflyende internationella kapitalet, också Condorcet varnade för dess rörlighet. Det är bara de som är bundna till jorden, menade han, som har ett “intresse för att det skall råda välstånd i samhället”, de penningägande bryr sig mindre eftersom de “genom en enkel banktransaktion, på ett ögonblick kan bli engelsmän, holländare eller ryssar.” Det är intressant att notera att den radikale Condorcet förespråkade frihandel som medicin mot växande ojämlikhet mellan folk och nationer, medan den konservative Herder hånade samma idé. 

Nåväl, säger någon, än sen då? Globaliseringen må vara ett gammalt problem, men jag själv är ju ny. Alltså är problemet nytt. Mot sådant kan man inte invända. Bara inflika att den gamla globaliseringens historia kan vara minst lika viktig att studera som de fantasifulla framtidsvisionerna. 

“Mein Feld ist die Welt”, stod det 1905 på väggen hos Amerikalinjen i Hamburg. Jag vandrar i timmar på de ändlösa kajerna, genom k-märkta tegelröda packhus, köpenskapets katedraler, med doft av kaffe, peppar och med rester av kautschuk i golvspringorna. Dessa monument över den förra globaliseringen står inte tomma. Den nya globaliseringen har flyttat in, persiska grossister vädrar sina varor i lastportarna ovanför raden av blänkande Mercedes. Hamburgs frihamn, läser jag, är numera världens största upplag för orientaliska mattor. 

Inte långt från hamnen ligger ett globaliseringsarkiv: prydligt handskrivna passagerarlistor över de fem miljoner som passerade Hamburg på sin väg ut i världen. Det är i långa stycken en utställning över nöd, förnedring och mörka förebud. Här ser vi en nitisk tjänsteman vid rederiet utföra selektionen, de friska till höger, de sjuka till vänster. Men ju längre jag studerar de gamla fotografierna desto mer motsägelsefull blir helhetsbilden. 

Hunsade galiciska bönder som skall embarkera “Mauretania” besiktigas klungvis till kropp och kappsäck av föraktfulla preussiska läkare. Men, tänker jag, snart kom dessa fattiglappars barnbarn tillbaka till Europa. Med friska tänder och självsäker uppsyn landsteg de i Normandie för att befria Hamburg från preussarnas avkomma. Vilka hade deras chanser varit om de hade stannat? 

Emigrationen blev en lysande affär för Hamburg och dess redare. Och det var inte frackskjortorna på soldäck utan tredjeklassfolket som gjorde HAPAG (Hamburg-Amerikanische Packetfahrt AG) till värdens största rederi. 

Christoph Scherrers enklaste beskrivning av globaliseringens problem är att de rörliga (företag och individer) skaffar sig oacceptabla fördelar på de oflyttbaras (i första hand staternas) bekostnad. Villkoren var inte stort annorlunda på 1800-talet. Till en början såg det ut som om Hamburg skulle gå miste om emigrationstrafiken, eftersom konkurrenthamnen Bremen redan 1832 erbjudit emigranterna rättsligt skydd och minimistandard under färden. Fyra år senare fann Hamburg för bäst att skipa liknande lagar, hela trafiken höll på att tas över av Bremen. Så, kunde man säga, konkurrerade de orörliga städerna om de rörliga emigranternas slantar. 

Mot slutet av seklet kom koleran till Hamburg, enligt ryktena med de judiska flyktingarna från Ryssland. Fristaden reagerade till en början som Norge inför kreaturssjukan: man utlyste nationalpanik och stängde gränserna för emigranterna från öst. Och därigenom drog man undan grunden för rederiets affärer, vars direktör snart hotade att flytta sin båtar till Bremen. Resultatet av denna utpressning kan än i dag beskådas i Hamburg. En hel karantänstad byggdes upp i Veddel, på stadens mark men på rederiets bekostnad, ett dåtida under av flyktingkomfort och hygien (prisbelönt på världsutställningen i Paris) och komplett med kyrka och synagoga. Och den slemme redaren, Albert Ballin hette han, har fått en gata i Hamburg uppkallad efter sig. 

Jag står på kajen och försöker föreställa mig Kirk Douglas och Woody Allens förfäder stiga ombord på “Oceania”. Kanske var det de som tog med sig den platta köttbullen som sedermera, genom en irländares försorg (han embarkerade nog i Liverpool), blivit till symbol för Amerikas globala anspråk? 

Globaliseringen må sakna en definition, men bristen avhjälps av en enastående sinnebild. Den gladaste tillskyndaren av globala marknader, Thomas G Friedman, har drivit tesen att länder där man tillreder Big Mac aldrig bekrigar varandra. De har nämligen uppnått den civilisationsnivå där krig uppfattas som olönsamt och demokrati som en trängande nödvändighet. Å andra sidan författar seriösa franska skribenter stridsskrifter mot samma biff, vars spridning anses hota kulturen, demokratin, familjetraditionerna samt humanismen. Pålitligt ahumanistiska veganer demonstrerar i Sverige mot McDonald´s “exploativa imperialistiska multinationalism”, medan svenska nazister förföljer samma företag i kampen mot “nationella fiender”. 

Därmed är listan inte uttömd. När jag promenerar i Gdansk med min vän historikern pekar han på det stiliserade M:et i gult neon och säger: “These are the arches of civilisation.” Han har besökt restaurangen varje månad sedan den öppnade. “Inte för att äta, Gud förbjude”, utan för att inspektera avträdet. “Det var den första offentliga toaletten i Gdansk som var ren. Den första sedan 1945, menar jag. Jag måste se hur länge de klarar av det.” 

Vad globaliseringen representerar och vilka slags rädslor den väcker till liv beror tydligen på var man bor och vad man varit med om. I öststaterna, till exempel, är det än så länge endast nationalhögern som försöker göra politik av riskerna med en krympande värld. I Norden är det tvärtom vänstern. I före detta romarriket tycks inga partier intresserade, till skillnad från Frankrike där globaliseringen upptänder häftigt motstånd till både höger och vänster. Jag noterar att Frankrike var det enda land som förutom aktivister även sände en minister till antiglobalisternas stora möte i Porto Alegre i våras. Det var också det franska Attac som lyckades placera problemet på löpsedlarna. 

Det sägs nu att organisationen sprids som en löpeld över världen. Men varför finns den inte i Storbritannien? Generalsekreteraren i franska Attac Pierre Tartakowsky sänker rösten: “Jag vill inte säga något dumt, men ni har väl märkt engelsmännens speciella förhållande till pengar? Det är inte av en tillfällighet som världens finansmarknad finns i London.” 

En brittisk motsvarighet till Attac, och med lika krigiskt namn (men mindre medielycka), finns dock bortom kanalen sedan femtio år tillbaka. War on Want heter frivilligorganisationen. Man kritiserar liksom Attac “globaliseringen”, pläderar för Tobinskatt och efterskänkning av u-ländernas skulder. Men det mesta av aktiviteterna består av mycket konkreta stödprojekt: åt jordlösa bönder i Brasilien, sopsamlare i Bangladesh eller rättslösa arbetare i Indien. Man väjer inte för välgörande konsumentupplysning: “För de Pocohontaströjor som ni köpt hos Disney för hundra kronor”, berättar hemsidan, “betalades arbetarna på Haiti fyrtio öre styck”. 

I Paris får jag veta att Attac samarbetar med War on Want. I London är man inte lika säker på den saken. Britterna har inte heller skrivit på de ideologiska appellerna mot globaliseringen eller mobiliserat för demonstrationer. 

Tartakowskys gliring var måhända en försägelse, men den var inte oväntad. Det franska Attacs retorik appellerar med förkärlek till fransmännens självbild som kulturens, rättvisans och livskvalitetens väktare. Och åtminstone sedan ett par sekler tillbaka framställs dessa dygder i Frankrike i kontrast mot tyskarnas, britternas och amerikanernas beklagliga brister på samma områden. 

Är Tartakowskys gliring bara fråga om ett listigt bruk av nationella stereotyper? Men då borde väl också Tyskland vara med bland motbilderna i Attacs propaganda? I själva verket förhåller det sig tvärtom. I globaliseringsmotståndet är Tyskland en vän och allierad, ibland rent av en förebild. 

I böcker om mondiala problem som skrivits hitom Atlanten stöter man förr eller senare på begreppsparet “Rhenlandets kapitalism” respektive “den atlantiska kapitalismen”. Därmed avses två skilda traditioner för hantering av pengar, människor och varor. Dikotomins upphovsman är en hög fransk försäkringsdirektör, tidigare chefen för Frankrikes planeringsinstitut och numera riksbankens rådgivare i valutafrågor, Michel Albert. I sin bok “Capitalisme contre capitalisme” (Seuil, 1991), driver han tesen att det inte bara finns en kapitalism utan flera. 

En morgon år 1993 kunde man läsa i en New York-tidning att en stadsbuss på 125:e gatan krockat med en sopbil. Inom några veckor kontaktade 18 olika personer bussbolaget med krav på ersättning för de blessyrer de fick vid olyckan. Om de inte fick gottgörelse skulle var och en stämma företaget. Men det kom inga pengar till dessa käranden. I stället kom polisen. 

Se där, vad slarvig journalistik kan kosta. Det borde ha stått i notisen att bussen var tagen ur trafik och tom vid tillfället. 

Jag tror knappast att något sådant hade kunnat inträffa i Sverige. Inte ens om folk fått veta att man kunde få rätt mot kommunen skulle folk missbruka den nyheten på samma grova vis. Så vem eller vad hade korrumperat dessa Manhattanbor? 

Michel Albert svarar: Marknaden. Till skillnad från fransmän eller tyskar utsätts amerikanerna ständigt för annonser där en advokatbyrå förordar att medborgaren stämmer någon. Går det åt pipan kostar det ingenting, men om vi vinner delar vi på bytet. Varför gör inte franska eller tyska advokater på samma vis? Även de verkar väl på en marknad? 

Förvisso, svarar Albert, men inte helt och hållet. I likhet med läkare, präster, journalister och andra fria yrken står de med högra foten i marknaden och med den vänstra på fredat område där det råder andra värden, hänsyn, lojaliteter och även andra lagar än profitens. Det går faktiskt att fastställa exakt när den amerikanske advokaten tog steget från libre professionnel till försäljare av tjänster: År 1977, när Högsta domstolen tillät honom att annonsera i tv. Därmed blev hans bistånd jämställt med andra varor. 

Enligt Albert var domstolens beslut ingen tillfällighet. Det var tvärtom logiskt inom ramen för den tradition som han ömsom kallar “atlantisk” ömsom “nyamerikansk”, eller “angloamerikansk”, och som belönar individuellt risktagande, snabba vinster och konkurrens på de flesta andra värdens bekostnad. Men ett sådant steg vore otänkbart i Rhendalen, där den andra kapitalismen håller till. Där gäller i stället att riskerna tas gemensamt, att sikten är lång, andningen lugnare och marknaden omgärdad av svårforcerade tabun och kulturvanor. 

Det mest fantasieggande med Michel Alberts skildring av dessa marknadskulturer är deras förhistoria. Den atlantiska modellen uppstod inte i Amerika, hävdar han, utan i Venedig, medan Rhenlandets kapitalism grundlades i bergen. I början av 1500-talet, när alpbönderna och de venetianska köpmännen på var sitt håll uppfann försäkringsväsendet, skapade de i själva verket två helt olika system för riskhantering. Schweiziska bönder visste förstås att somliga av dem löpte större risk än andra för att hemsökas av vargen eller lavinen. Men de betalade solidariskt och lika mycket till den gemensamma kriskassan. 

Annat i hamnarna. Där gällde att varje skeppslast försäkrades för sig, alltefter väderutsikterna och andra faror å färde. Böndernas system lade grunden för det mesta av hjälpkassor, försäkringsbolag och även för den mentalitet som än i dag råder mellan Alperna och Rehnmynningen, berättar Albert. Köpmännens metoder spreds med skeppen till London för att i Lloyds kafé bilda skola – inte bara för sjöförsäkringen utan även för den atlantiska kapitalismen. 

Sjöfararnas och dalfolkets kapitalism. Finns de i verkligheten? Ja, faktiskt. Ännu för tio år sedan betalade en schweizisk eller tysk bildrulle, som haft körkort i ett år och bodde i hälarkvarteren, samma bilpremie som stadgade familjefäder i de lugnaste villaförorterna. Albert har en förklaring till varför amerikanska banker misslyckas med att etablera sig i alplandet: de låter personalen rotera mellan kontoren, men alla vet att en schweizare inte anförtror sina pengar till någon han inte känner. Dessa och många andra kännetecken – företagens motvilja mot börsen och motsvarande intimitet med en “husbank”, deras konsensusrelationer med fackföreningar och staten, deras sociala åtaganden och lojaliteter dokumenteras utförligt av Albert med statistik, diagram och tabeller. Budskapet är ganska klart. Rhenlandets kapitalism är både socialt och ekonomiskt överlägsen den atlantiska modellen. Men dessa två, förutspådde Albert 1991, var på väg att råka i krig med varandra. 

“Det blir ett underjordiskt krig, våldsamt men nedtystat och även hycklande, som alla strider mellan medlemmar av samma kyrka … mellan motstridiga logiker inom ramen för samma liberalism.” Vad kommer man att slåss om? “Människans plats i företaget, marknadens plats i samhället och rätts- systemets plats i världsekonomin.” 

Ingen dålig profetia. Det är ju ganska precis vad centrala avsnitt av globaliseringsdebatten kretsar kring. Men det fruktbara med Alberts perspektiv är att han inte uppfattar kapitalismen som en abstrakt modell på väg mot sitt eget fullkomnande (vilket både marknadsliberaler och kommunister tycks tro) utan som en högst kulturbunden mänsklig praktik. Det kan därför aldrig finnas någon enhetlig kapitalism att prisa eller bekämpa. Vad den är och hur den fungerar beror i hög grad på den omgivande kulturen. 

Det krig som Michel Albert såg komma blev inte så diskret som han ville tro. Redan tre år senare kände han sig tvungen att byta bildspråk. Det rörde sig om en revolution, varnade han. Och som alla revolutioner utgick den från massan. Det som hände var att miljontals anonyma aktieägare och pensionssparare, missnöjda med aktiekurserna, inom loppet av några veckor avsatte sex eller sju av de mäktigaste amerikanska direktörerna (däribland för IBM, Apple, General Motors, Kodak och American Express). Det betydde att Amerikas kapitalism höll på att byta värdegrund, hävdade Albert. “Corporate government”, som aktieägarnas maktövertagande kom att kallas, förvandlade nämligen i extrema fall företaget från en producent av varor eller tjänster till en simpel leverantör av avkastning, det enda som de kollektiva fonderna var intresserade av. En sådan kapitalism, hävdar Albert, blir mycket olik den vi vant oss vid. 

Maciej Zaremba

Efter denna artikel invände Agneta Stark i DN (01 05 29) att hennes uttalande i ABF-huset inte kunde förstås som att globalisering skulle bära skulden till de indragna bokbussarna. Agneta Stark citerade ur sitt manus:

Ordet ´globalisering´ används som ett argument. ´Har du inte hört talas om globaliseringen?´ Det vill säga som ett sätt att säga ´håll truten när du talar till folk som vet bättre´. Globalisering används i detta sammanhang som invändningsfritt skäl för förändring: ´Har du inte hört talas om globaliseringen?´ – och vips har man lagt ner bokbussen!

Jag replikerade samma dag: 

Jag tror inte att de som läst citatet ur Agneta Starks tal förstod det så att nämnda globalisering alldeles egenhändigt våldförde sig på bokbussarna. I artikeln stod vidare: 

“Talrika är också de som hävdar att globalisering inte finns. Det är en myt, heter det, framtagen av fega politiker i akt och mening att skrämma medborgarna till att acceptera indragning av förmåner.” 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.