Category: Dagens Nyheter (Page 1 of 5)

För Migrationsverket
finns inte pandemin

DN 2020-07-01

Coronapandemin tvingar myndigheterna att omtolka de vanliga regelverken. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till krisen. Maciej Zaremba ser en byråkrati som korrumperar sina representanter.

Det händer att jag testar nya bekantskaper. ”Vad säger du, när det står Hundar förbjudna – får man gå in med en tiger?” Och om hen svarar att står det ”hundar” så menas hundar och inget annat, avstår jag från vidare umgänge. Det händer litet oftare än man kunde tro. Ofta är det jurister som svarar på det viset. Då brukar det heta att en regel måste vara entydig, annars blir folk förvirrade. Börjar man tolka avsikten med en bestämmelse, kan man hamna i rent godtycke. Det är bara bokstavstolkningen som garanterar rättvisa och rätt.

Jag tänker att det måste vara deras sinnelag som producerat de sällsamma skyltarna: ”Stopp. Färja. Gäller ej vid ombordkörning.” Eller: ”Varning. Svag is. Gäller vintertid.” Jag har för mig att dessa människor kan bli farliga i skarpt läge. Tillmäter man inte andra ett omdöme kan det vara för att man saknar det själv.

Nu har mitt privata testande blivit överspelat. Covid-19 testar allt och alla: samhällsskick, regeringar, nationella myter och myndighetskulturer. Och mitt i eländet kan en svensk bli trevligt överraskad. Myndigheter som gällt för hopplösa paragrafryttare upptäcker plötsligt att en regel måste tolkas mot sin mening innan den tillämpas.

Boverket skriver till landets byggnadsnämnder: vänta med straffavgifter. Tänk på att folk i dessa dagar kanske inte hinner med era förelägganden. Transportstyrelsen hälsar (med EU i ryggen) att jag kan vänta ett halvår med att besiktiga bilen. Kriminalvården låter fången ringa gratis för att mildra plågan av besöksförbudet. Till och med parkeringsdetaljen, som till vardags inte tvekar att lappa bilar med en livlös bakom ratten (det står ju inte i handboken vad man borde göra i stället), drabbas av insikten att den som ligger sjuk kanske inte kan flytta kärran för städnatten.

Skatteverket hälsar att om du inte hinner deklarera till den 4 maj, så går det bra en månad senare. Fast det står entydigt i lagen att deklarationen skall lämnas i maj. Jag ringer myndigheten för att höra hur man resonerat. ”Vi försöker omtolka utrymmet i befintliga lagar med hänsyn till pandemin. Skatteverket är en självständig myndighet. Vi ber inte regeringen om lov att få läsa en paragraf på nytt sätt” svarar Eva Mårtensson på rättsenheten. Hon ber mig notera att verket inte flyttat fram deklarationsdagen, för det har man inte makt att göra. ”Men vi tar inte ut någon förseningsavgift om folk lämnar en månad senare.”

Men det är ju samma sak? ”Så kan man också se det. Men det hade verket rätt att göra.”

Jag får veta att man på Skatteverket vridit och vänt på paragrafer för att befria folk från förmånsskatter som blev absurda i rådande läge. Skatt på luncher som folk skänkt till vårdanställda, på fri parkering på jobbet… När det visade sig ogörligt som lagen var skriven, lät man regeringen förstå att något borde göras. Och det gjordes också, illa kvickt.

Jag hoppas att det redan startats ett forskningsprojekt om ”Myndigheter under pandemin”. Hur många har, som Skatteverket, sökt lagens mening bakom dess bokstav? En sådan granskning borde inte stanna vid enskilda beslut utan undersöka myndighetskulturer. Sådant som aldrig syns i handlingsplaner. Det som sitter i tapeterna – men kan göra hela skillnaden mellan rätt och orätt, eller, i värsta fall, mellan liv och död. Tsunamin, remember?

Varför tog det månader innan SKR (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting) iddes verkställa regeringens beslut om testning i full skala? Var det pandemin som stod i fokus? Eller var det instinkten att värna sitt revir?

Man kunde börja undersökningen med extremfallet.

”All prövning av ansökningar om uppehållstillstånd utgår från lagar som Migrationsverket måste följa. De lagarna tar inte hänsyn till några extraordinära händelser” läser man på myndighetens hemsida.

Vad jag har kunnat se är Migrationsverket ensamt bland myndigheter om detta raka besked. Jag anar hur det gick till: ”Står det något om covid-19 i utlänningslagen? Inget om pandemier heller? Tänkte väl det. Då så. Då fortsätter vi som vanligt.”

Och här är konsekvenserna: fru B och hennes man har flytt undan en asiatisk diktatur. Av skäl (som det trotsar logiken att förklara) har Migrationsverket gett mannen uppehållstillstånd men beslutat att avvisa hustrun. Nu har emellertid fru B en chans att återförenas med sin make. Hon har fått arbete i Sverige och därmed ett tvåårigt uppehållstillstånd. På ett villkor: om hon inte börjar på jobbet inom fyra månader, återkallas tillståndet. Så står det i lagen: tillståndet skall återkallas om ”utlänningen inte inom fyra månader från tillståndets första giltighetsdag påbörjat arbetet.”

Det var i mars månad, det gick inga plan till Sverige från där hon befann sig. Nu är det juni, fortfarande inga plan. Fyra månader har snart gått, fru B har små chanser att hinna fram i tid. Hennes man tar ledigt från arbetet och lämnar landet för att försöka sy ihop en resrutt åt frun, om den så får leda över halva Asien. Fru B:s svenska arbetsgivare kontaktar myndigheten och ber om en förlängning av fristen. Men får till svar att står det fyra månader så är det fyra månader. Lag är till att följas. Att pandemin gjort det omöjligt att leva upp till regeln är inte verkets problem. Kommer hon för sent, förlorar hon tillståndet. Hon kan söka på nytt förstås. Men måste lämna Sverige först.

Fru B är inte ensam om sitt öde. I dessa dagar återkallar verket mängder av tillstånd enkom av det skälet att personen inte kunnat ta sig hit i tid. Hur många? Det kan myndigheten inte svara på. ”Ärenden registreras inte på den detaljnivån.”

Det finns ett begrepp för det: illojal maktutövning. Syftet med regeln om fyra månader var ju inte att bestraffa arbetsgivare och anställda för problem som de inte rår över. Det var att kunna återkalla tillstånd som beviljats på falska grunder, framgår av propositionen (2013/14:227).  På Migrationsverket säger enhetschefen Daniel Grynfarb att man är medveten om detta, men anser sig inte kunna göra några undantag, så som lagen är skriven. Men då har verket förstås upplyst regeringen om problemet? Han vet inte. Kanske. Jag kollar. Justitiedepartementet har inte noterat en sådan upplysning.

Varför jag skriver detta? För att bilden av herr B, som överger sin arbetsplats (där han aldrig varit så behövd som nu) och irrar runt i världen för att tillfredsställa en robotaktig myndighetskultur är ganska svåruthärdlig. Men också för att jag vet vad som händer folk som tvingas verkställa absurda beslut. En del blir ledsna, utbrända och slutar. Resten vänjer sig. Och när de vanhandlat makten länge nog, känner nog en och annan att det ju knappast blir värre om de låter sina egna känslor påverka besluten. Och kanske även annat än känslor.

Så går det till när myndigheter korrumperas.

Låt mig avsluta med en god nyhet. Enligt Medieakademins förtroendebarometer ligger Skatteverket i toppen av listan, Migrationsverket i botten. Det är i vart fall inget fel på svenskarnas omdöme.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

I coronakrisens Sverige visar lasten
sin dygdiga sida

DN 2020-03-29

Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder på klacken, förtalade fenomen avslöjar plötsligt okända företräden. Vi borde häpna över hur vi i Sverige möter krisen med öppenhet och inte förbud.

Dessa intressanta baksidor av allting

Häromveckan skrev Anne Applebaum (”Coronaviruset har synat den amerikanska bluffen”, The Atlantic) att epidemier avtäcker underliggande sanningar om de samhällen de drabbar. Hon syftade på amerikaner, som nu vaknat till ett USA som är allt annat än mäktigt – eller ens särskilt västerländskt. De mekanismer som försenat en adekvat respons på epidemin är enligt Applebaum desamma i Washington som i Peking: en kultur med lismande hovmän som förtiger nyheter som kejsaren inte vill höra.

Ett är säkert: när farsoten är över lär flera nationer upptäcka att de inte känt sig själva. För några blir det en dyster insikt, för andra kanske glädjande. Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder plötsligt på klacken och förevisar sina fula baksidor. Och omvänt, förtalade fenomen avslöjar okända företräden.

Landet som skänkt världen mänskliga rättigheter går nu längst av alla i Europa i inskränkning av desamma. Utegångsförbud, militär på gatorna, hot i luften. Det verkar dessvärre av nöden, eftersom så många fransmän struntar i regeringens påbud. Det sägs att ystra ungdomar har gått ännu längre, upproriskt delat på ölpavor under stridsropet ”Corona, corona!” Som om viruset trots allt är bättre än den dumma makten.

Jag läser om Edmund Burkes ”Reflektioner om franska revolutionen” från 1790, den moderna konservatismens första manifest. Tiden har sprungit ifrån många av hans teser. Men just den som jag en gång avfärdade som mest obsolet får i dessa dagar ett nytt förklaringsvärde.

Edmund Burke är inte okritisk mot hur bourbonerna styrt landet. Inte heller avvisar han tanken att en usel monark kan avsättas. Men i Paris krossar man inte bara monarkin och kyrkan. Man krossar själva idén att det alls kan finnas en legitim makt. I Burkes ögon förstörs därmed själva grunden för tilliten. Hädanefter kommer fransmännen att misstro alla regeringar, vilket lär tvinga deras härskare att bli despoter. Ty så måste det gå när makten berövats all den upphöjdhet och auktoritet som kommer från traditionen, enligt Burke.

Säg gärna emot honom, för nog är det en obehaglig tanke att liberté, égalité, fraternité  skulle göra fransmännen mindre lyhörda för nationens bästa än mer trögtänkta folk.

Också somliga nordiska traditioner visar oanade sidor. Den norska regeringen har förbjudit medborgarna att ta sig till sina fritidshus. I Hols kommun väster om Oslo har man för säkerhets skull slutat att preparera skidspåren, så att ingen stadsbo ska kunna ta sig dit genom bergen.

Egendomligt, kan man tycka, för vad bättre kan man göra än att stänga in sig i hytten sin? Begripligt blir det först som ett utslag av identitetspolitik. Jag vet inget annat land där folk på landsbygden är så infantilt stolta över att deras vagga inte stått i Oslo eller något annat syndens näste. Det är tydligen bara i glesbygden som man är riktigt sund och norsk, och styrker sin självkänsla med att Oslo är på gränsen till utländskt, källa till osunda tankar, seder – och nu förstås också smitta.

Den officiella förklaringen till hytteförbudet är att sjukvården i de små kommunerna inte skulle klara anstormningen av smittade Oslobor. Men kan verkligen sjukvården i Hols kommun vara så mycket uslare än i Duved? Nej, den rimligare förklaringen tycks vara att Erna Solbergs regering inte ville göra sina kärnväljare besvikna när dessa fick en sådan chans att visa stadsbor fingret. I sanning imponerande statsmanskap. De utestängda stugägarna lär sent glömma den solidariteten.

Varför har vi Sverige sluppit från den sortens söndrande utspel och krafttag för syns skull? Om jag avläser läget rätt är Sverige och Finland mest återhållsamma med förbud i Europa – och än så länge med goda resultat. Här märks ingen panik, här plundras inte mataffärer som i London, ingen lokalpolitiker lockas att hetsa mot de sjuka i grannsocknen, och smittan ökar inte snabbare än i länder med undantagstillstånd. Det är bara somliga krönikörer och ledarskribenter som tycker att mera panik vore på sin plats. Men det kanske följer av plikten att producera en kritisk åsikt i veckan.

Vi borde faktiskt bli lite häpna över oss själva. Lever vi inte i ”förbuds-Sverige”, där makten, särskilt den socialdemokratiska, tar varje chans att leda oss vid nosen?

Jag har rätt många gånger beklagat den originella svenska ordningen med till synes självständiga myndigheter. De flesta svenskar inser nog inte hur ovanligt det är. ”Ministerstyre” är obegripligt klander i Frankrike och de flesta andra länder. En minister ska ju styra! Men hos oss får hen bara utse den högste chefen för Skolverket (plus hundra andra myndigheter) och kan därefter endast påverka verksamheten genom lag. Absolut inte ingripa i enskilda ärenden. Heter det.

Denna mycket gamla ordning, som går tillbaka till Axel Oxenstierna, (här nickar Edmund Burke) har haft det goda med sig att det försvårat korruptionen av staten. Det dåliga var – och är – att det ger enastående möjlighet att undvika ansvar och styra genom informella kanaler. Ministern kan alltid skylla på myndigheten, som sägs ha den egentliga makten, och myndigheten svarar att den bara har tillämpat lagen. ”Det är inte vi”, säger ministern ”som utvisar den döende kvinnan till Afghanistan”, vänd er till Migrationsverket. Vem är egentligen ansvarig för att Transportstyrelsen häromåret skickat hemligstämplad försvarsinformation till Serbien? Ingen kan säga.

Jag vidhåller att denna ordning är djupt problematisk. Men i dessa dagar visar lasten plötsligt sin dygdiga sida. Som kanske enda landet i Europa har Sveriges regering bundit sig vid masten, det vill säga frånhänt sig möjligheten till allsköns utspel. Det är inte en minister som talar om för oss vad som gäller, det är en ämbetsman i ylletröja.

Som kritisk intellektuell borde jag kanske protestera. Låt inte experterna avgöra vår framtid! Är det inte fri åsiktsbildning som borde vara grunden för viktiga beslut?

Det tar emot att inse att jag inte har det valet. Att det finns lägen där man är utlämnad och inte kan annat. Anders Tegnell och hans kollegor kan ha fel, när de säger att det i dag vore kontraproduktivt att stänga grundskolor och gränser. Men i motsats till politiker har de inget att vinna. I motsats till oss skribenter kan de inte ens räkna med en kändisblogg med följande annonsintäkter från Klarna eller annat ockerföretag. Får de fel blir de kölhalade av opinionen, får de rätt kommer det heta att de bara gjorde sitt jobb. Och jag känner ingen med insikter i epidemiologin som är tunga nog att jäva deras omdömen.

Jag tvingas passa och hoppas på det bästa. Men mitt i eländet kan jag njuta av att leva i ett land som vet att vårda det bästa det har: Den ömsesidiga tilliten.

Maciej Zaremba

Maciej Zaremba om Europarlamentets reprimand mot Jasenko Selimovic


DN 2016-12-14

Låt mig vara övertydlig. Den här artikeln tar inte ställning till frågan om Liberalernas EU-parlamentariker Jasenko Selimovic har trakasserat sina medarbetare i Bryssel. Den tar ställning till bevisen i den process i vars ände han befunnits skyldig. Om inte annat uppges kommer alla uppgifter från dokument: mejl, protokoll, bandinspelningar.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process. Det finns ett andra skäl. Visst är vi i Sverige fria från fördomar av alla slag. Ändå händer det att anklagelser för brutalitet och häftigt lynne fäster lite lättare vid individer med mörk skäggväxt och oskrymtat tal.

Det skall genast sägas att atmosfären på Liberalernas kansli i Bryssel inte varit god. När Jasenko Selimovic tillträdde i oktober 2015 fick han ärva Marit Paulsens personal. Uppenbarligen fick några av dem problem med hans arbetstempo och han själv med deras arbetssätt. Sådant händer när en chef byts ut. Men nu håller jag mig till det han klandrats för.

Anklagelseakten mot Selimovic är på över trettio sidor. Det är tre personer som anmäler, jag kallar dem A, B och C.

En del av kritiken handlar om att Selimovic stressat dessa tre med motstridiga order och orimlig arbetsbörda samt klandrat dem för fel som de inte begått. De flesta anklagelserna är allmänt hållna: ”kränkte min integritet”, ”trakasserade mig”, ”pikade mig”, ”ifrågasatte min kompetens inför kollegor”. Det framgår inte vilka ord som fälldes. Några är mer konkreta: ”såg argt på mig och greppade min arm”, skriver B. Men fyra händelser skildras med stor realism, med exakta citat och skildringar av tonfall. Det är ingen gissning att just dessa scener har gjort störst intryck på den kommitté som förordade att Selimovic skulle fällas. Det är en elak, hånfull och brutal person vi ser.

Anmälaren B skildrar ett möte den 4 december 2015: ”Jag trodde att vi skulle gå igenom ärendena. Då fick jag svaret: ’… du … är totalt oförmögen att göra ett ordentligt jobb. Jag har inget förtroende för dig och du är den mest inkompetenta person som jag någonsin jobbat med. Jag undrar om du är så dålig eller om det är någon annan som dig order’ /…/ Så fortsatte Selimovic: ’Jag skall bli riktigt snäll mot dig, du behöver inte gå förrän vid slutet av januari.’ Han sade att han inte hade något bruk av mina tjänster (utelämnat). Jag var totalt chockad och lämnade hans kontor med tårar i ögonen. Jag har aldrig under mina 30 år varit med om något så förnedrande och kränkande.”

De övriga tre scenerna utspelar sig den 15 mars samt den 4 och den 6 april. Det är C som vittnar. Under dessa möten får hen papper kastat på sig, bli kallad ”idiot” och ”korkad” (idiot, stupid) av en rasande (furious) Selimovic som bland annat skriker att han ”inte tänkte sänka sig så lågt som att förklara för en simpel sekreterare vad den skall göra”.

Det är för att dessa vittnesmål är så detaljerade som de gör trovärdigt intryck. De ”bär det självupplevdas prägel”, som domare brukar skriva. Den råhet som Selimovic demonstrerar i dessa scener gör de mer diffusa anklagelserna sannolika. En person som kallar folk idioter är förstås i stånd att kränka dem även på annat sätt.

Skälet till denna artikel är att jag lyssnat på inspelningar från dessa fyra möten. Tvivelsutan är det de samtal som åberopas. Det är rätt tidpunkter och samma ämnen som avhandlas. Inspelningarna är kompletta, börjar när vederbörande stiger in och slutar när hen lämnat rummet.

Inget av det som de anställda B och C har påstått i sina anmälningar finns på dessa band. Inga skällsord, inga personomdömen. Inga repliker som ens påminner om de citerade elakheterna ovan. Inga skrik.

En bedömning av tonfall är subjektivt förstås. I mitt öra är Selimovic i samtalet med B genomgående lågmäld, hovsam – och besvärad. Han hoppas att hen inte upplevt någon misstro från hans sida: ”Jag tycker att vi båda varit öppna mot varandra… med att försöka få det att fungera.” B svarar: ”Absolut, absolut!” Selimovic säger att han skall försöka underlätta B:s sista tid på jobbet. B säger sig uppskatta det, och verkar mena vad hen säger. De skils i avmätt samförstånd.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process.

Samtalen med C har en annan karaktär: Selimovic vill att C skall ta ett större ansvar. Talar mest själv, ger instruktioner om hur han vill ha e-posten hanterad, berättar i detalj vad C skall göra och vad hen måste låta bli. Man märker otålighet, men inga höjda röster eller föremål som kastas. Under de över 90 minuterna hittar jag en sarkasm. När C värjer sig mot nya uppgifter säger Selimovic: ”Du måste kunna göra det. Gör dig inte mer inkompetent än du är.” I övrigt är grundstämningen ”kom igen, jag vet att det här kan du göra mycket bättre”. Likväl förstår man att för C kan inte dessa samtal ha varit så behagliga. Får man så många instruktioner känns det att chefen är missnöjd med ens insats.

När man läser vittnesmål som är så fjärran från det som faktiskt hänt tänker man först att vittnena hittar på. Inte nödvändigtvis. Lögnen kan vara omedveten. B blev förstås ledsen av att höra att hen inte motsvarat förväntningarna. När B fyra månader senare återger samtalet verkar hen lägga ord i munnen på Selimovic som motsvarar hur det kändes. Det är ett välkänt psykologiskt fenomen. Han sade kanske ”du medger själv att det inte fungerar”, B:s känsla minns: ”Du är totalt inkompetent.” Jag antar att om en advokat frågat B och C: ”Sade han verkligen så, skrek han? Tänk på att ni vittnar under ed”, skulle de ta tillbaka. Men i den här processen blir inget vittne utfrågat av försvaret. Det är just det som är problemet.

Dessa två vittnesmål är de mest belastande för Selimovic, och de är alltså falska. Jag kan inte veta vad som ligger bakom de övriga. Men erfarenheten säger att om målsäganden lämnar tjugo uppgifter – varav de få som kan kontrolleras visar sig vara fel – bör man betrakta de övriga med stor försiktighet.

Selimovic lämnade in dessa inspelningar till EU-parlamentets talman Martin Schulz. Men de påverkade inte Schulz beslut. Av allt att döma blev de inte ens uppspelade och avhörda. Schulz skriver i sitt beslut att ljudbanden saknar bevisvärde, eftersom B och C inte visste att samtalen spelats in. Och för övrigt kunde ju Selimovic ha kränkt dem vid andra tillfällen. Det kanske han kunde. Men det är just dessa tillfällen, inte några andra, som åberopas som grövsta exempel på trakasserier. Ingen normal domstol skulle avfärda en bevisuppgift som väcker så starkt tvivel på vittnes trovärdighet.

Varför har inte Selimovic gått ut offentligt med detta material? Han svarar att sedan han blivit fälld lär ingen tro ifall han själv hävdar att han varken har skrikit eller förolämpat någon.

Det är tillåtet att spela in samtal som man själv deltar i. Men det verkar inte helt normalt att banda alla möten med sin personal. Varför gjorde han det?

Selimovics förklaring bekräftas av hans jurist. Denne berättar att kring årsskiftet upptäckte Selimovic oklarheter på kansliets konto. Juristens råd blev att medan han utreder saken skulle Selimovic dokumentera alla samtal. Skulle det framgå oegentligheter, skulle ingen kunna påstå att han känt till dem utan att reagera.

Av dessa dokument framgår att Selimovic under hela våren försöker få den anställde A att redogöra för ekonomin. Det framgår också att han inte har framgång. Ett typiskt mejl, det fjärde i ordningen, den 2 mars: ”Jag bad dig … att ta fram historiska bankutdrag som visar vilka transaktioner som har genomförts… Jag avslutade mailet med att klargöra att det vore bra om det kunde göras snart. Sedan de två veckor som har gått sedan dess har ingenting hänt i detta ärende.”

En vecka senare tar Selimovic kontakt med EU-parlamentets jurister. Han undrar vad han kan göra åt en anställd som obstruerar. Finns det disciplinära åtgärder? Samma dag som Selimovic skall diskutera saken med parlamentets personalchef Herwig Kaiser (21/3) sjukskriver sig A. Kort därefter blir också C och ytterligare en person på kansliet sjukskrivna.

Redan i februari hade Aftonbladet en artikel om att Jasenko Selimovic trakasserar personalen. Det var A som uttalade sig. Nu är det april, tidningen söker upp Selimovic med frågor om de sjukskrivna. Innan han svarar ringer Selimovic till Liberalernas presschef i Stockholm. Vad tycker hon att han skall säga? Han kan inte förtiga att han i månader utrett oklarheter kring kansliets konto.

Presschefen ger honom rådet att göra sig oanträffbar för medierna. Selimovic svarar att när saken kommer ut lär han framstå som den som dolde något. Den rollen tänker han inte acceptera. Han anklagar ingen, säger han, men han måste få klarhet. När samtalet avslutas har han gjort klart att nästa gång han får frågor om arbetsklimatet på Brysselkontoret kommer han att nämna oklarheter kring ekonomin.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång.

Dagen därpå, den 15 april, anmäler den anställde A Jasenko Selimovic för trakasserier. Någon dag senare anklagas han för samma sak av C och B (som slutat på kansliet drygt två månader tidigare).

Allt som jag hittills berättat var känt för Martin Schulz när han den 22 november fann Selimovic skyldig till trakasserier. Eller, rättare sagt: allt har lämnats in som motbevisning. Om det blivit granskat är en annan fråga. EU-parlamentets rättskultur visar sig ligga mycket långt från den svenska.

När Selimovic frågas ut inför Rådgivande kommittén vill han veta vilka beteenden han anklagas för. Han får ett ospecificerat besked: ”psykiska trakasserier”. Han får svara på allmänna frågor om sitt sätt mot personalen. Han erbjuds att kalla vittnen. Selimovic svarar att för att kalla vittnen måste han först få veta vilka situationer de skall vittna om.

Det är hela processen, två möten på sammanlagt en timme och femton minuter, enligt Selimovic. Fyra månader senare får han veta att kommittén förordar att han skall fällas för mobbning av A, B och C. Han har skrikit åt dem, framfört grundlösa anklagelser, sagt upp dem på ett brutalt sätt samt använt ”hotfullt kroppsspråk”. Om Selimovic har något att invända innan talmannen Martin Schulz fattar sitt beslut, skall han göra det före den 19 oktober.

Återigen kräver Selimovic att få veta vilka konkreta handlingar han anklagas för. Det går ju inte att försvara sig mot att man varit elak i största allmänhet. Selimovic inskärper att det han misstänks för är kriminellt i Sverige och i en rad andra länder. En disciplinär ”reprimand” av EU-parlamentet har därför verkan av en straffdom – och kan äventyra hans framtid. Selimovic åberopar Europakonventionen: Den som anklagas för ett brott har rätt till muntlig förhandling, rätt att förhöra vittnen, att se alla handlingar och få tid att förbereda sitt försvar.

Först nu, den 9 november – fem månader efter anmälan och fem dagar innan hans svarstid går ut – får Selimovic veta vilka handlingar han anklagas för. Det vill säga – några av dem. Han får bara se delar av akten, i censurerat skick. ”Utelämnat” står det på en rad ställen. Han får inte ta med sig akten eller ta kopior. Hans svar skall vara inne den 15 november.

Dessa villkor innebär att han har fyra dagar på sig att först skriva av trettio tätskrivna sidor, gissa vad som döljer sig bakom censurerade avsnitt, skaffa motbevisning och formulera sin inlaga.

Det är faktiskt obegripligt. En stat som uppställde sådana hinder för försvaret skulle inte släppas in i EU. Jag har ingen bättre förklaring än att EU-parlamentet inte visste vad den gjorde när man (år 2014) skrev reglerna för hur mobbning skall beivras. Det framgår av ”Internal rules on harassment” att hela processen skall vara hemlig samt att den misstänkte i vissa fall kan fällas utan att få veta vem som klandrat honom och för vad (kap 5 art 12).

Selimovics försvarsskrift är på 21 sidor plus bilagor. Åtta inspelade samtal, somliga timslånga. Hur lång tid skulle en domstol behöva för att granska materialet – med inspelningar på ett språk man inte förstår? (Att få dem översatta och utskrivna under fyra dagar var förstås ogörligt.)

Fem arbetsdagar senare, den 22 november, fälls Selimovic för att ha trakasserat personalen. Hela hans motbevisning avvisas. Inspelningarna avfärdas med argument som jag citerade tidigare. Hans belägg för att en anställd obstruerat granskningen av ekonomin avfärdas med att även om så skett, så har Marit Paulsen (som varit chef för denne ett år tidigare) fullt förtroende sin personal. Ja, så står det faktiskt.

Låt mig antyda vad en så regellös justis kan brukas till. I akten finns två brev från utomstående. Ett anonymt, från någon som berättar hur Selimovic sex år tidigare trakasserat medarbetare. Det åberopas som tungt vägande i beslutet. Det andra brevet (undertecknat) vittnar om Selimovics goda chefskap under samma tid. Det omnämns inte. Här kan man invända att lovorden kan vara skrivna på beställning. Givetvis. Men det kan också det anonyma klandret vara. Liberalerna är inte ett unikt parti, helt fritt från maktkamp och ränker.

Exempelvis upplyste anonyma källor (DN 22/11) om att också Selimovics politikerkollegor Fredrick Federley och Cecilia Wikström hade skäl att frukta honom. Hade de det? Till mig säger Federley att han och Wikström faktiskt fick höra från Rådgivande kommittén att de borde ”tänka på sin säkerhet”. Men de fick inte veta varför. Själv har Federley aldrig upplevt Selimovic som hotfull.

Cecilia Wikström: ”Ja, vi har fått det rådet. Jag valde att nonchalera det fullständigt. Jag vill säga att jag inte för en sekund känt mig hotad eller orolig eller rädd eller något annat.” Men kommittén antydde att hon borde vara det? ”Det får stå för kommittén.”

Avslutningsvis: Mobbning på arbetsplatsen är ett vidrigt fenomen, som jag ägnat en artikelserie (”Mobbarna och rättvisan”, 2010). Reportagen var skrivna från offrens perspektiv och efterlyste hårdare sanktioner, efter rannsakan och dom. Men hemliga processer, som den i Bryssel, med politiker som domare och rättsregler upphävda, är något helt annat: det är en inbjudan att föra politik med Donald Trumps metoder.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång. Detta är alltså mitt ärende: att återföra hanteringen av detta fall till svensk standard.

Maciej Zaremba

Fakta. Detta har hänt

30 september 2015 ersätter Jasenko Selimovic Marit Paulsen i EU-parlamentet.

18 februari i år anklagas Selimovic i Aftonbladet av en anställd för trakasserier.

I mitten av mars upplyser Selimovic EU-parlamentets personalchef om att han misstänker att en av hans anställda obstruerar hans granskning av kansliets ekonomi.

I början av april sjukskrivs tre anställda på kansliet.

15–17 april anmäls Selimovic för trakasserier. Han blir underrättad om anmälan 28 april.

24 maj och 14 juni hörs Selimovic av Advisory committee (Rådgivande kommittén) som hanterar klagomål om trakasserier inom Europaparlamentet. Kommittén lämnar sin rekommendation till EU-parlamentets talman (Martin Schulz), som ensam fattar beslutet.

5 oktober rekommenderar kommittén att Selimovic skall fällas.

11 oktober begär Selimovic insyn i anklagelseakten.

25 oktober beslutar Martin Schulz att Selimovic bara får se delar av akten. Selimovic överklagar beslutet.

9 november avslår Schulz Selimovic överklagan.

15 november lämnar Selimovic in sin försvarsskrift.

22 november finner EU-parlamentets Martin Schulz att Jasenko Selimovic har trakasserat tre anställda och skall tilldelas en reprimand.

1 december lämnar Selimovic in en formell begäran till EU-parlamentets personaldirektör att granska den ekonomiska redovisningen hos Liberalernas kansli.

6 december överklagar Selimovic reprimandbeslutet. Till överklagan fogas ett utlåtande från en svensk professor i rättsvetenskap som menar att hanteringen av Selimovics fall inte lever upp till EU:s rättsprinciper. Enligt EU-parlamentets regler måste överklagandet hanteras inom en månad. Fattas inget nytt beslut före den 7 januari 2017 blir reprimanden automatiskt annullerad.

Liberalernas etiska kommitté har tidigare meddelat (AB 24/11) att man avvaktar utgången av överklagandet innan man fattar beslut om egen utredning.

Ska man försvara asylrätten
får man inte låtsas
att den inte kostar något

DN 2016-01-18

Enligt TT har den tyska staden Bornheim portat asylsökande från badhusen. Bakgrunden sägs vara att sex kvinnor har klagat på att ha blivit ofredade i vattnet. Vad skall man tänka om detta?

Låt oss för resonemangets skull anta att allt stämmer. Att alla anmälningar är sanna och att Bornheim aldrig haft sådana problem förrän asylsökande dök upp på badhusen.

Vad skall man tänka om detta? Man kan börja med att minnas. För ett antal år sedan stod det ”Schweden nicht willkommen” vid ingången till några barer i en österrikisk skidort. Orsaken sades vara en lång rad incidenter där svensk ungdom på sportlov spytt ned dukarna och demolerat bohaget. Och då inga andra folkslag brukade uttrycka sin livsglädje på det sättet, drog krögarna slutsatsen att beteendet hade med svenskhet att göra.

Ingen kan påstå att de var helt fel ute. Svensk ungdomsfylla är så nordisk och så rituell att den borde ha en egen inhägnad på Skansen. Alltså var det inte helt tokigt att förknippa tölpaktigt beteende med kulturbakgrund. Kanske kunde samma sak sägas om tafsanden i bassängerna. Det skandalösa ligger förstås i att dra alla svenskar (eller asylsökande) över en kam. Om inte annat kunde någon ha tänkt tanken att tonåringar som sluppit ifrån social kontroll inte är de bästa exponenterna för sin hemkultur.

Problemet med debatten om asylsökande och kvinnofrid är att många debattörer tycks ha en låg uppfattning om medborgarnas förståndsgåvor. De tror att vi uppfattar ”kultur” som något statiskt; de antar att vi inte förmår tänka flera tankar samtidigt. Därför skall vi hindras från att ens diskutera ofredanden av kvinnor i termer av kulturkrockar. Som om allt tal om förtryckande kulturmönster riskerade att elda på xenofobin och urholka asylrätten.

Emellertid finns ingen konflikt mellan insikten att en del flyktingar har med sig unkna synsätt och oacceptabla vanor – och försvaret av asylrätten. Rätten till asyl är en räddningsplikt, inte en belöning för moderna tänkesätt. Inte heller brandkåren frågar efter de nödställdas bakgrund innan man börjar släcka. De räddar perser och blekingar lika, helt urskillningslöst. Det är bara sverigedemokrater som vill ha det annorlunda: asylrätten skall villkoras med likhet i kultur, tro och seder.

Jag tror att de debattörer som förnekar problemet med importerat kvinnoförakt (liksom rasism och antisemitism) vill väl. De tror sig motverka fördomar. De tycks inte förstå att de i själva verket gör det svårare för folk i nöd att få fristad i Sverige. De spär på mångas fördomar mot värnare av asylrätten, som påstås vara antingen blåögda eller tala mot bättre vetande. Skall man försvara den rätten på trovärdigt sätt får man inte låtsas att den inte kostar något i kronor, felbeslut och kulturfriktion.

Min sista iakttagelse är kanske för paradoxal för att bli förstådd av dem den gäller: De som tror sig försvara asylrätten genom att förneka kulturskillnaden mellan den svenska manlighetens attityd till kvinnor och den som dominerar i Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan (”män som män”), tycks inte fatta att de därigenom skriver under på Jimmie Åkessons idé om rätten till asyl: De flyktingar vi kan tänka oss att släppa in skall vara som vi.

Det är de inte alltid. Konstigt vore annars. Dock finns det hopp. ”Kulturen” verkar inte oföränderlig. Exempelvis var det länge sedan en alpkrögare kände sig tvingad att porta ungsvennar. Någon kulturvetare borde granska hur den anpassningen gick till.

Maciej Zaremba

Svetlana Aleksijevitj:
Jag lyssnar noga efter det plågsamma

På torsdag mottar Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur i Stockholm. I ett möte med Maciej Zaremba talar hon om konsten att lyssna och förstå – och om vad som får en människa att förbli människa.
DN 2015-12-06

”Aleksijevitj? Där bakom pelaren. Vi har alla hennes böcker.”

Fantastiskt, säger jag, som tog för givet att efter Nobelpriset skulle det vara utsålt. Då ber bokhandlaren mig att titta på priset. 322.600 rubel för ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Det är tiondelen av en lärarlön. För samma pengar kan jag få tio flaskor sprit. Eller fem illustrerade album om maskingevär. Vapenböcker tar upp halva barnbokshyllan.

Vi är i Minsk, där staten sätter priset på böcker, vodka och även på författare. Enligt presidenten Aleksandr Lukasjenko är Svetlana Aleksijevitj en dålig sådan, som ”hällt ut en hink orenheter över sitt fosterland”. Aleksijevitj svarade att herr Lukasjenko inte bör förväxla sig själv med Belarus.

Det är svårt att veta hur detta Nobelpris tas emot i Belarus. I statskontrollerad media har det knappt omnämnts. Ingen dagstidning har bett om intervju. Oppositionen jublar, men på ryskspråkiga bloggar står det att Aleksijevitj är en förrädare som borde landsförvisas.

Så hette det också om Ivan Bunin i sovjetpressen efter Nobelpriset 1933 och därefter om Boris Pasternak, Alexander Solsjenitsyn och Joseph Brodsky. Av sex ryskspråkiga Nobelpristagare är det bara den medgörlige Michail Sjolochov som undsluppit smutskastning. Inget folk gillar att få sina myter förstörda. Men få avskyr sina sanningssägare lika hjärtligt som det ryska. När man läst Aleksijevitjs böcker förstår man varför det måste vara så.

”Jag hatar er!”, skriker en kvinna till författaren i ”Zinkpojkarna”. ”Jag älskar staten som vi levde i – SSSR, eftersom min son stupade för den. Och jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte. Hör ni det?!”

Denna kvinna hade tidigare berättat för Aleksijevitj hur lycklig hon blev när hennes veke pojke äntligen bestämde sig för att bli militär som pappa, hur stolt hon var när han åkte till Afghanistan för att sprida socialismen. Och hur förtvivlad hon blev när han återvände i en kista och hon insåg att det var hon själv som skickat ut sin son till ett smutsigt krig. Men nu vill hon ta tillbaka sina ord.

” Om jag skrivit det som folk velat få i tryck hade det inte blivit något alls. Eller ännu en bok av det slag som det finns hundra av. Om krigshjältar, ädelmod och offervilja. Det var bara sådant de ville ha med. Jag försökte säga att min generation behöver veta hur det var i verkligheten, inte propagandan.”

Det storartade med Svetlana Aleksijevitjs verk består i att läsaren inte bara förstår de människor som avskyr hennes sanningar – utan även känner med dem. Jag undrar om denna inlevelse kunnat uppstå om Aleksijevitj skrivit romaner. För er som ännu inte läst böckerna: Akademien har för första gången belönat en författare vars verk består nästan helt och hållet av andras ord. Det är krigsveteraner, mödrar till stupade, offer för Tjernobyl, sovjetfunktionärer och helt vanliga människor som talar. Inte nog med det. Det mesta av det de säger hade de inte velat se i tryck.

Så har nog stor litteratur aldrig skrivits tidigare.

Svetlana Aleksijevitj bjuder ogärna in reportrar i sitt hem. Hon tycker det är för stökigt. Kanske det, men i den våningen kunde jag hitta i mörkret. Till höger badrummet som man måste backa in i, rakt fram köket, till vänster två små rum. När jag misslyckas med att tända ljuset minns jag att strömbrytarna brukar sitta tvärtom.

De liknar varandra från Kamtjatka till Berlin, boningarna för de små medborgarna i det väldiga imperiet. Och så vitrinskåpen, ett nummer för stora, minnen från en svunnen tid. I skåpen böcker, på golvet böcker, på stolarna böcker. På väggarna få ansikten som får lov att betrakta henne som bor här. Mormor, föräldrarna, systern, systerdottern. Och Fjodor Dostojevskij.

Men nu sitter vi i köket, den plats där ryska samtal brukar äga rum. Då och då avbryts vi av rosslingar från ett sjölejon. Det är vattenkokaren som gör ett nytt försök.

– En roman? Jag är rädd att om en skönlitterär författare tog tag i mina hjältar skulle de disciplineras … tämjas … underordnas en intrig. Eller ännu värre, en idé … Minns ni Platon Karatajev i ”Krig och fred”? Det är ingen verklig bonde, allt – hans språk, hans tankar – är bara en idé om bonden som Tolstoj tänkt ut.

– Romanen har svårt att rymma allt som en människa kan bestå av. Jag tror att vår tid behöver nya former … Jag har sökt inspiration i musiken – men nästan bara den samtida, Arvo Pärt, Sofija Gubajdulina, Alfred Schnittke. Men skriv inte att det var jag som uppfann oratoriumromanen. Det gjorde min lärare Ales Adamovitj. När jag läste hans bok om partisankriget ”Jag kom från en by i lågor” – som bara bestod av röster – insåg jag att det var min form. Att jag var en lyssnare, snarare än betraktare.

Det var också Adamovitj, på den tiden ordförande i Belarus författarförbund, som ordnade hennes debut. Och den var verkligen historisk. Året var 1985, inget förlag vågade ta i den unga journalistens samling av kvinnliga vittnesmål från kriget. Men Adamovitj gav sig inte, tog tåget till Moskva och lyckades tubba en tidskrift att publicera några avsnitt. Varpå den nyvalde partichefen, på självaste segerdagen, uttalade att ”kriget har inte ett kvinnligt ansikte.” Yttrandet uppfattades som en ukas och genast gavs boken ut – i miljonupplaga. (Trettio år senare var samme Gorbatjov bland de första att gratulera till Nobelpriset.)

Och därmed var Svetlana Aleksijevitjs öde avgjort. ”Dagligen kom dussintals brev från människor som ville berätta. Jag insåg att jag nu var dömd att för evigt skriva vidare på det som jag påbörjat.”

Men för att kunna lyssna måste man först fråga? Hur kommer det sig att människor som aldrig talat öppet med sina närmaste väljer att tala med er – en främmande människa?

– Jag vet inte vad det är hos mig … Kanske det storögda (skratt). Det händer att krigsveteraner efter ett möte ber andra journalister gå sin väg men vill att jag skall stanna. (Hon vänder sig till Bea, DN-fotografen: ”skall ni inte ha ett par tofflor? Det drar på golvet.”)

– Jag tror att ni frågar om intervjuteknik. Men jag har ingen. Nej, jag provocerar aldrig, inga listiga frågor, inget sådant. Jag bara lyssnar mycket noga efter det personliga och plågsamma. Men jag säger inte: berätta om Afghanistan. Jag säger: berätta om ditt liv. Förstår ni skillnaden? När ni kommer till doktorn och säger att det gör ont i benet är det bara en dålig läkare som genast börjar mixtra med den lemmen. Förr eller senare börjar nästan alla tala – när de känner att jag verkligen lyssnar och är på samma nivå.

Vilken nivå?

– Efter Tjernobyl var jag hos kvinnor som tvättade brandmännens kläder. Där fanns också forskare och journalister från utlandet. Kvinnorna bjöd på mat de hade lagat. Men utlänningarna hade egen. Japanerna med sina små lådor, allt i plast. När kvinnorna såg det slutade de svara på frågor. Jag åt med tvätterskorna förstås, kunde inte annat, sådan är min natur. Då såg jag att deras händer var svartbrända. ”Tvättmaskinerna har gått sönder så vi tvättar för hand.”

– En annan gång utanför Tjernobyl, jag talar med en kommunistisk funktionär, han skriker åt mig att jag nog tycker att de är skyldiga till allting … Nej, säger jag, jag ser att också ni lidit … och då … ”vet ni, min dotter hatar mig. Jag lät henne inte ta barnen härifrån. Och nu är de sjuka.”

Jag vill fråga om ”De sista vittnena”, intervjuer med krigsbarnen. Där finns det scener, säger jag … sedan stakar sig rösten. Svetlana Aleksijevitj ger mig en tankfull blick.

– Vet ni, jag blev sjuk efter den boken.

Hur fick ni dessa människor att gå i barndom? Berätta med barnröst?

– Å, det var mycket svårt. Jag vet inte vad jag gjorde. Men jag minns en professor, hos oss är de märkvärdiga figurer, inte som i det demokratiska väst. Länge var han formell, torr och saklig: ”tyskarna kom, vi försökte gömma oss…” och så plötsligt: ”Varför sköt de i ansiktet? Min mamma var så vacker.” Och sedan mindes han och talade som den sjuåring han var när de dödade hans mamma.

Vad gör ni när människan börjar gråta?

– Det händer att också jag gråter. Eller försöker trösta.

Och sedan säger de att det här berättar de bara för er. För att ni skall förstå. Ni får inte ta med det i boken. Och just det kommer med i boken.

– Ja, så är det för det mesta. Om jag skrivit det som folk velat få i tryck hade det inte blivit något alls. Eller ännu en bok av det slag som det finns hundra av. Om krigshjältar, ädelmod och offervilja. Det var bara sådant de ville ha med. Jag försökte säga att min generation behöver veta hur det var i verkligheten, inte propagandan. Men det var för döva öron. Till slut insåg jag att om Solsjenitsyn bett sina personager godkänna texterna, hade det aldrig blivit någon Gulagarkipelag av. Då slutade jag be om godkännande.

Ni tog er rätten att förfoga över deras ord.

– Men jag visste att tids nog kommer de att förstå. När de ideologiska skygglapparna fallit av. Jag tog bort namnen, förstås. Det blev ”en mor” eller ”en infanterist”. Och tänk er … somliga protesterade. ”Jag har lidit så mycket, varför tog du bort mitt namn?” Hon hade fått hem sin älskade från Tjernobyl så laddad med radioaktivitet att inget sjukhus ville ha honom. Hon vårdade honom hemma, helt ensam. Kallade hon på ambulans vände de i dörren. Hans kropp sprack upp, inälvorna vällde ut, hon stoppade dem tillbaka. Och på natten älskade hon honom. ”Det var den enda timmen då han inte skrek”.

Finns det någon som aldrig förlåtit er?

– Inte vad jag vet. Det fanns de som först var arga över att jag valt fel saker ur deras berättelser. Men de kunde ringa många år senare för att tacka mig i stället. ”Det enda som blir kvar av mig är barnen och det du berättat”. Eftersom jag valde det personliga ur deras historia. Det är det enda som intresserar mig. Att en kvinnlig prickskytt i åratal efter kriget inte klarar att gå in i en köttaffär.

När jag frågar om litterär inspiration nämner Aleksijevitj, efter Dostojevskij, belarusierna Ales Adamovitj och Vasilij Bykov och vidare essäer av Gabriel García Márquez, Czeslaw Milosz och reportage av Ryszard Kapuscinski och Hanna Krall.

– Men jag går inte lika långt åt det litterära hållet som Hanna Krall. Hos mig talar alla med sina egna ord.

Vilka friheter kan reportern ta sig? En del håller emot Ryszard Kapuscinski att han i ”Kejsaren” gjort en person av flera. Kan man ta till sådana grepp utan att förlora i trovärdighet?

– Det tror jag att man kan, om man inte förfalskar sanningen. Jag menar – sanningen om tiden. Själv gör jag inte så … fast en gång … det var en detalj som jag inte kunde offra. Av ett långt samtal med en kvinnlig prickskytt blev bara två meningar kvar. Men vilka meningar! ”Jag var så liten när jag gick ut i krig. När jag kom hem mätte mamma mig … jag hade vuxit tio centimeter”. Så denna mening kom med i slutet på en annan historia, en kvinna med liknande öde, och som berättade samma sak – men inte lika bra.

Hur kan ni veta att människan talar sanning?

– Sanning … Till och med om Tacitus heter det att hans historier anses vara sanna. Jag inser att när människor minns så skapar de … de bearbetar tiden så som skulptören bearbetar stenen. Försöker mejsla ut en form, en mening att samla sina minnen kring. Tio år senare kan de minnas annorlunda. Jag ratar allt som känns tillrättalagt. Och till slut blir sanningens temperatur så hög i boken att allt som är falskt förångas.

Den sovjetiska människan…

– Jag använder inte ordet. Sovok – det är för nedlåtande. Jag skriver om den röda människan. Hon är ingen art, utan en tragisk figur, som under andra villkor kunnat leva ett helt annat liv. Men vi är flockdjur, de flesta har för litet motståndsenergi. Min egen far dog som kommunist. Inga sanningar bet på honom, hur mycket vi än grälade. Skall jag se ned på honom? Eller på belarusier som röstar på en diktator?

Vasilij Petrovitj N, 87 år. Hans hustru dör i Gulag, han själv blir svårt torterad. Tre skenavrättningar. Men när han får tillbaks partiboken (”hustrun kan ni tyvärr inte få tillbaka”) gråter han av lycka. När Sovjet går under gråter han av sorg. ”Vår tid … min tid … det var en storslagen tid! Ingen levde för sig själv!” Många i era böcker minns epoken av terror och förnedring som en tid då livet trots allt hade en högre mening.

– Och det är alldeles sant! Fascism och kommunism ledde till samma katastrofer. Men på idéstadiet var de så olika … Den röda drömmen var ju vacker, Solstaden, broderskapet … De äldsta kommunister som jag mött – somliga har sett Lenin – var fina människor, uppriktigt troende. Jag tyckte om dem … Till och med när de satt i läger intalade de sig det var av misstag, att Stalin inte visste … In i det sista försökte de hålla isär idealen från det som faktiskt hände. Men deras fanatism var fasansfull, liksom det de gjorde.

(När Svetlana Aleksijevitj säger fascism syftar hon på nazism, och så gör de flesta i det forna östblocket. Redan på 30-talet blev begreppet ”nationalsocialism” bannlyst i Sovjet, av uppenbara skäl.)

Själv skriver hon för hand. ”Datorn skapar en distans till orden.” Och när hon tvättat texten färdigt återstår kanske bara fem repliker av ett samtal som tagit två dagar. Hon ändrar ingenting i språket, bara destillerar. Bevarar pauserna och tvekan i tonfallen.

I den svenska utgåvan av ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” finns stycken som tidigare strukits av censuren. Om tio rödarmister som våldtar ett barn: ”om hon grät slog vi henne, och tryckte någonting i munnen på henne. Hon plågades, men vi tyckte det var roligt”. Men där finns också sådant som ni tidigare själv valt att utelämna: ”vi höll på att gå till anfall … Jag minns en liten pojke. Han kom springande mot oss ut underjorden, ur något slags källare, och skrek: ’Döda min mamma … Döda henne! Hon älskade en tysk…’ Hans ögon var runda av skräck.”

– Då var jag ännu inte fri … Länge ville jag inte tro att människan är så fruktansvärd. Glöm inte att vi blev fostrade till idealister. När jag strök detta var jag nog ännu den sovjetiska människan…

… ni menar den röda.

– Ja … den röda. Först när jag varit i Afghanistan blev jag fri.

I ”Zinkpojkarna” säger en soldat: ”Därborta i Afghanistan hölls vi ihop av hatet mot ’andarna’. Vem skall jag hata nu för att få vänner?” Enkla soldater, sjuksystrar, människor utan bildning fäller repliker som ur en pjäs av Shakespeare: ”Var kriget ett misstag? Då får de lämna tillbaka mina ben.”

– Staffan Julén som gör en film med mig häpnar över hur väl människor lyckas sätta ord på sina känslor. Själv tror jag att det är i kärlek och inför döden som människan hittar sitt uttryck. Det blir en särskild sorts anspänning…Men det är sant, jag har fått avstå från en mängd intervjuer med bildade personer. Deras ord var så färgade av allt de läst. Välljudande, men utslätade, opersonliga. Någon annans språk.

Det är väl en paradox? Det brukar heta att det krävs bildning för att kunna uttrycka vad man känner.

– Ja … men de bildade verkar ha svårast med att ge upp det ideologiska språket.

Jag frågar om hur hennes böcker kommer till. Hon svarar att det kan krävas fem hundra intervjuer för att få fram sjuttio som kan bli en bok. Det kan ta fem år, eller femton, som med ”Tiden second hand”. De skrivs ut av två äldre kvinnor, hennes medhjälpare. På skrivmaskin. ”De kan inte ordbehandling, men de behöver bröd för dagen”. Själv skriver hon för hand. ”Datorn skapar en distans till orden.” Och när hon tvättat texten färdigt återstår kanske bara fem repliker av ett samtal som tagit två dagar. Hon ändrar ingenting i språket, bara destillerar. Bevarar pauserna och tvekan i tonfallen.

Kvinnan som bröt klacken, hur länge talade ni med henne?

– Minns inte exakt. Men säkert en halv dag.

Och 21 rader blev kvar. Tyskar går in i Minsk, de är unga och stiliga, uppkavlade ärmar, tvättar sig så fort de ser en brunn, hon springer, bryter klacken, minns att det var synd på finskorna och att hon var så upprörd att när hon kom hem bytte hon blus två gånger.

– Jag samlar på sådana hjälplösa detaljer. Det är de som gör övergången mellan fred och krig så skarp och drastisk. Jag är det spårlösas historiker, väljer bort den större historien, den som män brukar minnas.

Och när ni valt färdigt?

– Musiken… Jag har materialet men kan inte skriva förrän jag kommit på en titel. Det är lika plågsamt varje gång. Allt hänger på titeln.

(En sakupplysning: De flesta svenska titlarna har långt till originalens rytm och klang.)

Och när ni har titeln?

– Då vet jag litet bättre och kan börja skriva. När det gått tre–fyra år har jag hittat huvudfåran, tio till femton historier – pelare – mellan vilka jag kan spänna ut de andra. Men inte ens då vet jag riktigt vad jag gör. Först alldeles på slutet, i regel på resa, kommer jag på världsåskådningen.

Världsåskådningen?

– Den filosofiska meningen med boken. Ni förstår, jag samlar inte på hemskheter, jag försöker förstå vad det är som låter människan förbli människa. Jag vill inte skildra henne från historiens perspektiv. Jag söker efter hennes själ. Jag vill se henne från kosmos.

Som när sergeant Albina Gantimurova anmäler sin förbrytelse till politruken? Hon har skickats i väg med en transport och på vägen fått slumra några timmar, medan de andra i plutonen inte sovit på tre dygn. Och hon är full av ånger. Ädelt? Eller skrämmande? För Albina tycks själva lidandet, också det meningslösa, borga för hög moral…

– Å, detta är en mycket rysk idé! Att lidande rättfärdigar, gör människan sannare … Dostojevskij. Till och med Solsjenitsyn hade för sig att människor blev ädlare i Gulag. I den konflikten står jag på Varlam Sjalamovs sida. Lidandet fördärvar både bödeln och hans offer. Men tyvärr är detta tänkande kodat i vår kultur. När krisen kom tackade Vselovod Tjaplin (den ryskortodoxa kyrkans talesman) gud för att de feta åren var förbi, ty det anstår inte ryssen att ha det bra. Hans öde är att lida och försaka.

Som i Andrej Zvjagintsevs film ”Leviatan”?

– Jag har svårt för den. För många klichéer…det postsovjetiska livet som enbart tarvligt och vulgärt, den ryske mannen som en annan naturkraft, all ondska samlad på ett ställe, nämligen hos makten. I ”Tiden second hand” finns historien om en pojke som var förälskad i sin tant Ola. Hennes hår var så vackert… I vuxen ålder får han veta att Ola angett sin egen bror. Han dör i Gulag. Den nu vuxne pojken söker upp tant Ola: ”’Hur minns du året 1937?’ ’Å, det var min bästa tid, jag var älskad, jag var lycklig.’ ’Och din bror?’ ’Tror du att man kunde bete sig anständigt på den tiden?’”

– Jag tänker att det är så det är med ondskan. Det är inte bara Berija, Stalin eller den där borgmästaren i ”Leviatan”. Det är också tant Ola. Ondskan är kringspridd, den finns i själva trögheten, i vår fallenhet att välja den lättaste vägen.

Ni har sagt att ryssar måste lära sig att leva sina egna liv.

– Det är den ryska kulturens olycka att vi inte uthärdar att leva utan ett storslaget mål. Min far hade aldrig tid för barnen, det fanns alltid viktigare saker, bygga en fabrik, bygga socialismen… Nu har faktiskt mer jordnära ideal börjat dyka upp. Familjen, barnen … Men vår kultur är så militariserad att de snart trängs undan av nya krigiska idéer: Storryssland, rysk världsordning (ruskij mir).

Ganska manliga idéer. Hade en man kunnat skriva ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”?

– Det tror jag inte. När den kom ut sade Ales Adamovitj att det var tur att han inte försökt sig på detta. Han skulle aldrig komma på att ställa sådana frågor. Om mens i skyttegravarna, om kläder, frisyrer … just de frågorna som fick dem att prata vidare. Nu skriver jag en bok om kärlek och har problem med männen, vet inte riktigt hur man dyrkar upp dem. De gömmer sig bakom händelser och fakta. De uppfattar andra saker.

Men kanske ser män på samma sätt som kvinnor – bara minns andra saker, det som en man bör minnas?

– Nej, de uppfattar faktiskt världen i ett annat ljus. Som om kvinnor hade ett ljuskänsligare objektiv … Män ser händelseförlopp … ”Det sköts, vi sprang, jag släpade undan en sårad …” Kvinnor minns fler detaljer, dofter, färger. En barnsko i sanden, ansiktsuttrycket hos en död … Deras starkaste minnen ser annorlunda ut. Det är nog genetiskt. Det är inte det att män är sämre – men de är annorlunda. Män häpnar inte där en kvinna blir förfärad. Mina kvinnliga prickskyttar kunde aldrig bli fria från fasan i att ha dödat. Ögonblicket de kramade avtryckaren och såg en skalle spräckas … Men männen – när jag frågar svarar de ”krig är krig”. Som om dödande vore något naturligt.

– Det här var extra tydligt de gånger mannen var med när jag talade med frun. ”Prata inte om att du grät när de klippte av dig håret, löjligt…berätta när ni ryckte fram i stället.”

I böckerna är ni extremt sparsam med sådana tankar. Frestas ni inte att förtydliga, fylla i, förklara?

– Jag tror att mina ord bara kunde sänka det kosmiska i dessa historier. I Ales Adamovitjs dokumentbok ”Blockaden” (om Leningrads belägring) finns en pojke som håller på att dö av svält. Han vet att hos grannkvinnan finns en bortglömd köttbulle. I flera dagar kämpar han med sig själv. Får han ta den? Till detta hade Adamovitj fogat en lång kommentar, om rysk moral, med mera. Han borde ha tigit, tycker jag. Inför denna köttbulle har författaren ingen chans.

Det förklarar varför det är så svårt att skriva om era böcker.

– Den grekiska kören är inte heller lätt att recensera (skratt). Förstå mig rätt. Jag talar inte om mig själv. Jag är inte så enfaldig som han som pekade på kyrkan och sade: se vad jag har byggt! Visst, det är jag som skrivit böckerna. Men det var under krafter som var större.

Maciej Zaremba

Fakta. Svetlana Aleksijevitj

• Svetlana Aleksijevitj föds i Stanislawow 1948. Hennes mor är ukrainska och fadern belarusier.

• Hon är utbildad till journalist vid universitet i Minsk och påbörjade 1978 arbetet med sitt livsprojekt, den dokumentära sviten ”Utopins röster” som utkommit i fem delar, samtliga översatta till svenska på förlaget Ersatz.

• Hennes första bok, ”Jag lämnade byn”, 1983, stoppades på order från den sovjetiska centralkommittén.

• 1996 tilldelas hon Svenska PEN:s Tucholskypris för sin bok ”Bön för Tjernobyl”.

• 2000 lämnar hon Belarus efter trakasserier och påtryckningar från regimen och bosätter sig i bland annat Paris, Berlin och svenska Göteborg. 2012 återvänder hon till Minsk.

Så blev östra Europa
Förintelsens övningsfält

Innan nazisterna i Tyskland verkställde sina planer för den slutgiltiga lösningen förstod man att det var i de upplösta staterna inom Europa som massutrotningen av judar kunde genomföras utan större motstånd. Maciej Zaremba läser historikern Timothy Snyders nya bok om Förintelsen, och ser spår som leder in i dagens Syrien.

DN 2015-11-24

Den 19 november 1618 exploderar krutlasten på skeppet Nieuw Hoorn. De få överlevande, bland dem kaptenen Willem Bontekoen, irrar i en livbåt i Indiska oceanen. De dricker sin urin, ibland lyckas de fånga en flygfisk. Galna av törst och hunger bestämmer sig matroserna för att äta upp skeppspojken. Båtsman Joost lyfter sin kniv.

Det finns flera versioner av det som sedan hände. Enligt kaptenen själv reste han sig i aktern och höll en lång predikan om det femte budet och kärleken till din nästa, varpå mannarna avstod sitt uppsåt.

Enligt en apokryf av poeten Zbigniew Herbert kan det omöjligen ha gått till på detta sätt. Mest troligt är att kaptenen sprang upp och vrålade att den som rör pojken blir utan lön och mat, och när de kommit hem till Amsterdam skall han hängas i stadens högsta galge.

”Med tanke på de skeppsbrutnas hopplösa belägenhet var hotet helt abstrakt. Men dess effekt blev ögonblicklig. Det återställde hos de av törst och hunger galna männen känslan av moralisk ordning, den klara bilden av civilisationen, vars fundament består av föda, pengar och en stolpe med tvärslå i toppen.”

Galgen som moralens fundament… Jag anar en del läsare kommer att finna Timothy Snyders senaste bok lika upprörande som denna apokryf av Zbigniew Herbert. ”Black earth. The Holocaust as history and warning” är inget vanligt bidrag till forskningen. Snyder har ett ärende. Han fruktar att Förintelsen kan komma att upprepas. Inte på samma sätt, inte på samma plats, inte mot samma offer, men under liknande villkor. Det kan upprepas eftersom vi inte lär reagera förrän det är för sent. Eftersom vi inte har förstått villkoren.

När jag läst färdigt tänker jag att om Timothy Snyder fullbordat sin bok bara ett halvår senare, skulle han ha lagt in ett avsnitt om Syrien och Irak.

Timothy Snyder börjar med upphovet. Han gör en nyläsning av ”Mein Kampf” som får mig att inse att jag, som de flesta, måste ha förträngt det mest radikala i Hitlers tankevärld. Varför hatade Hitler judar till den grad att deras utplåning var honom viktigare än Tysklands fortbestånd? De flesta lär nog svara att hos Hitler kulminerade samtliga av tidens fördomar – folkliga, rasistiska och religiösa – uppförstorade till besatthet. Men det är fel svar, eller i vart fall bara halva svaret.

Hitler ansåg att den lag som styr arternas utveckling – survival of the fittest – gällde också människor. Mänskligheten bestod av raser som egentligen var åtskilda arter (arier, asiater, svarta) inbegripna i en ändlös kamp om resurser. Så länge den mest livsdugliga arten vinner går utvecklingen framåt. Men avstannar raskriget eller om de starkaste blandar sitt blod med de mer undermåliga, urartar mänskligheten.

Det finns en Skapare i Hitlers universum, men hans avsikt med människor är densamma som med djuren. De starkaste skall befolka jorden. Det enda bud jag accepterar, skriver Hitler, är ”du skall bevara arten”. Alltså är hans mission att återföra tysken till naturtillståndet. Han må fortsätta att äta med kniv och gaffel och läsa sin Goethe. Men möter han en annan art skall han bete sig som när en babian möter en schimpans. Jorden räcker inte för alla, därför måste tyskarna förslava eller döda andra arter, ty endast så kan de sprida sin vinnande arvsmassa. Vilket är naturens lag och den enda lagen.

Så här långt känner nog läsaren tankegången och tänker att i antisemiten Hitlers hierarki hamnar förstås judarna längst ned. Det gör de inte, inskärper Snyder. Judarna hamnar utanför. Eller kanske ovanför. De är nämligen inte en ras i Hitlers ögon. Raserna ingår i naturen, men det gör inte judarna. Så vad är de? Onatur, hävdar Adolf Hitler, ett diaboliskt ämne, kanske inte ens människor, men i besittning av övermänskliga krafter. Att de överlevt utan eget land beror på att de har lyckas sätta raskampen ur spel – genom att förgifta folken med falska idéer: att raserna inte finns, att mänskligheten är en och lyder under en högre lag än djungelns.

Judarnas brott består enligt Hitler i att de har uppfunnit etiken. Således är, menar han, kristendom, liberal filosofi och parlamentarism frukter av en judisk konspiration. Men även kapitalismen, vars praktik förnekar raskampen, samt kommunismen, som predikar att proletärer är bröder. För Adolf Hitler går det en rak linje från aposteln Paulus till bolsjeviken Trotskij. De är två judar som förnekar raskampens naturlag.

Detta är långt från kristen antisemitism, som anklagar judarna för att ha förnekat Messias. För Hitler består deras brott i att ha spridit hans budskap. I hans apokalyptiska vision står ”juden” i själva verket för det vi menar med civilisation, som genom att hindra det naturliga urvalet hotar mänsklighetens framtid. Om den judiska anden inte stoppas kommer människosläkten att förfalla och dö ut, skriver Hitler. Bokstavligen: han åkallar bilden av en folktom planet. Det blir hans mission att hindra katastrofen.

Jag förstår varför Timothy Snyder ägnar ett helt kapitel åt ”Mein Kampf”. Historien hade nog tagit en annan vändning om omvärlden tog Hitler på orden. Det gjorde man inte förrän det var för sent. Man valde att se en tysk nationalist med storhetsvansinne, och med sådana hade man ju ackorderat förr. Men Hitler var ingen nationalist, inskärper Snyder. Nationalisten bryr sig om sitt folk. Hitler var en ”zoologisk anarkist” och konsekvent in i det sista. När Röda Armén intar Berlin har han ingen medkänsla med tyskarna. De har förlorat raskriget, och visat sig vara svagast. De kan lika gärna gå under. ”Framtiden tillhör helt och hållet de starkare folken i öst.”

Jag refererar så utförligt för att göra Snyders fortsatta resonemang rättvisa. Om jag skulle ta en genväg till Snyders tes, skulle den lyda: de som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand fara till Auschwitz. De skall resa längre österut, till Ponary, Bikernieki och Babij Jar. Där finns inte mycket att se, utom skog och ojämnheter i marken. Men det var på sådana platser som en miljon judar mördades innan tanken på den slutgiltiga lösningen föddes i Berlin. Dödsfabrikerna byggdes upp när man lärt vad som blir möjligt när civilisationen sopats bort och naturkrafterna tog över.

Snyder finner att symbolen Auschwitz skymmer Förintelsens historia. Så länge som vi fokuserar på detta Tysklands unika bidrag till världsarvet (lidelsefritt mördande under arbetstid, på kvällen ett varmt bad och Bach på grammofonen) – riskerar vi att se bort från det allmänmänskliga som ledde fram till Auschwitz. Men varje judes väg mot döden var kantad av många andra människors vägval. Det missvisande med Auschwitz är att det verkar inhägna den ondska som i verkligheten härjade i det fria mellan Smolensk och Paris. Miljoner människor åsåg vad som hände med judarna.

Makaber statistik: I Tyskland pågick jakten på judar i tolv år. När kriget var över var två tredjedelar av Tysklands judar döda. De som överlevde hade i regel lyckats fly landet. Men tiotusentals lyckades överleva i mörkrets hjärta, cirka 8 000 av dem i Berlin.

I Lettland pågick samma jakt i drygt tre år. Nästan ingen överlevde. Riga var för en jude, oavsett var hen kom ifrån, en dödligare plats än Berlin. Samma gällde för Litauen, Estland, Belarus och Ukraina. Ingen annanstans, inte ens i trakterna kring Auschwitz, var en judes livschanser så minimala som i dessa områden.

Det finns en standardförklaring till detta. Nämligen att befolkningen i dessa områden varit så anfäktat av antisemitism att man gärna bistod tyskarnas mordkommandon.

Det är den tesen, som nästan blivit till en sanning, som Timothy Snyder gendriver i sin bok. Inte i syfte att lätta på de baltiska och slaviska folkens skuldregister, även om han finner att den luktar unket av kolonialt idégods eller rentav ekar av nazipropaganda om de barbariska arterna där borta i öst. Nej, hans ärende är viktigare än så. När man förklarar massmorden bakom östfronten med ingrott judehat gör man sig blind för de universella mekanismer som gjorde massakrerna möjliga. Det var nämligen inte där antisemitismen var som starkast som judarna blev som mest prisgivna. Det var något annat som gjorde det som i dag är Ukraina, Belarus, Lettland, Litauen, Estland och västra Ryssland till Förintelsens försöksfält.

De baltiska staterna var enligt Snyder inte mer anfäktade av antisemitism är andra, snarare mindre. Estland tog emot judiska flyktingar, till skillnad från Danmark, som efter 1935 skickade dem tillbaka till Tyskland. Estniska anhängare till Hitler satt i Tallinns fängelser. Också Litauens diktator Antanas Smetona låste in sina nazister, vilket renderade honom epitetet ”judarnas konung” från extremhögern. ”Zoologisk nationalism och rasism” var Smetonas omdöme om Hitlers politik. Åren strax före kriget tog lilla Litauen emot 23 000 judiska flyktingar, sju gånger fler än Sverige. Och det enda försök till pogrom på judar som ägde rum i ett fritt Litauen slutade enligt Snyder utan dödsoffer, men med åtal mot anstiftarna. Fram till september 1939 framstod Litauen som en trygg plats för judar. Tre år senare var 95 procent av dem döda.

Det råder ingen tvekan om att lokalbefolkningen deltog i massakrerna. Den fråga Snyder ställer sig är varför de gjorde det. Var de verkligen radikalt olika den tidens danskar eller fransmän?

Den 4 juli 1941, bara dagar efter tyskarnas intåg i Riga, satte letten Viktors Bernhard Arājs upp anslag där han sökte frivilliga till en polisiär hjälpstyrka under tyskt befäl. Det framgick inte vad de skulle göra. Eftersom volontärerna blev för få utökades truppen med ditkommenderade lettiska polismän. Därefter for de omkring i Lettland och mördade judar. 22 000 på egen hand, cirka 28 000 som stödfolk till Einsatzgruppe A. Och de dödade flera tusen andra. Handikappade, motståndsmän, belaruser, alla som SS pekat ut. I den meningen var de typiska. Enligt Timothy Snyder finns det inget känt fall där någon som gått med på att skjuta judar vägrade att skjuta icke-judar. Eller vice versa.

Långt ifrån alla i Arājs kommando var lettiska nationalister, eller ens letter. Där fanns också ryssar och tidigare soldater i Röda Armén. Den största åldersgruppen var mellan 16 och 22 år. Arājs själv, 31 år gammal, hade inte tidigare gjort sig känd för några övertygelser. Han var först lojal mot den sovjetiska ockupanten, därefter mot den nazityska.

Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9 000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ”Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare” var inget ovanligt förslag.

Nazisternas ursprungliga plan för dessa områden var att provocera fram pogromer. Det lyckas till en början, men i långt ifrån väntad omfattning. Slaver och balter tycks inte dela Hitlers uppfattning att bolsjeviker är judar och judiska småbarn bolsjeviker. Timothy Snyder citerar en rad besvikna SS-kommendanter. Deras lösning på problemet blir att sätta upp kommandon av frivilliga och lokalpoliser. Och dessa visar sig leverera över förväntan.

Hatade de judar, dessa frivilliga? Många gjorde det. Men det var inget villkor. De kunde fås att skjuta vem som helst, visar Snyder. Det var inte i första hand lojaliteter, fördomar eller ismer som gjorde landmassan mellan Tallinn och Karpaterna till Förintelsens övningsfält. Det var tvärtom upplösningen av alla lojaliteter och mänskliga band.

Det mest nydanande (och upprörande) med Snyders bok är att den visar till vilken grad vår livhank är beroende av att det finns en stat: territorium, byråkrati, medborgarskap, löfte om kontinuitet. Så länge någonting av detta existerar, om så i en lydstat till Tredje riket, stöter barbariet på friktion. Till och med nazistaten kunde utgöra ett visst skydd för en tysk judes liv, emedan den malde långsamt och försökte hålla uppe skenet av en ordning.

Snyders förfärliga statistik över det ockuperade Europa visar att det inte var graden av lokal antisemitism som avgjorde en judes överlevnadschanser. Det var graden av statsförstörelse. Chansen att överleva steg dramatiskt där villebråden ännu var medborgare i någonting som påminde om en stat. Nazisterna ansåg sig inte fria att mörda franska judar som man hade i sitt våld förrän Frankrike tagit sin hand från dem. (Vilket statschefen Philippe Pétain gjorde.) Ungerns vildsint antisemitiska lydrike satte till slut stopp för deportationerna till Auschwitz. Det gällde dock ungerska medborgare, som Tyskland inte kunde förfoga över som man ville. Visst, det var i sista stund, när man började ana Tysklands nederlag. Men för att kunna säga ”stopp” måste det finnas ett subjekt, om så med symboliska rester av statlig legitimitet.

Det är först när allt detta lagts i spillror som man kan skjuta spädbarn inför publik.

”Första gången skakade jag på handen. Men man vänjer sig. Vid tionde gången siktade jag lugnt och sköt träffsäkert många kvinnor, barn och nyfödda. Jag tänkte att jag själv har två spädbarn hemma, som de där skulle ha behandlat på samma sätt om inte tio gånger värre. Den död de fick var en vacker och snabb död, jämfört med de helvetesplågor som tusentals och åter tusentals fått utstå i GPU:s (senare NKVD) fängelser. Spädbarnen flög i stora bågar genom luften, vi sköt dem i stycken, innan deras kroppar nådde dikena och vattnet.”

Brevet är skrivet 1941 från Mogilev, östra Belarus. Vi vet inte om det nådde fram till frun i Österrike. Men Timothy Snyder menar att sådana scener nästan bara kunde äga rum i områden där samhället förstörts två gånger. Först av Sovjet, därefter av Nazityskland. Den upprepade ödeläggelsen skapade vad Snyder kallar ”politisk resurs” för Förintelsen arkitekter.

Låt mig räkna upp vad resursen bestod av. När tyska trupper sommaren 1941 går över Molotov-Ribbentrop-gränsen rycker de in i redan lemlästade och topphuggna samhällen. Under de två åren av sovjetisering hade NKVD arkebuserat över 100 000 människor och deporterat mångdubbelt fler till Sibirien, i första hand individer som kunde tänkas bjuda motstånd mot kommunismen: politiker, statsfunktionärer, intellektuella, samt ”kapitalister” och ”kulaker”. Av Estlands elva regeringsmedlemmar blev fyra mördade och fem dog i Gulag.

På dessa områden hade tusentals fabriker, handelshus och verkstäder nyligen nationaliserats under Sovjet. Många av dessa (i Litauen över 80 procent) hade tidigare ägts av judar. Nu stod de herrelösa. Under tyskarna kunde de kanske övertas av andra, givet att de tidigare ägarna inte visade sig mera.

Den viktigaste resursen var emellertid moralisk: det gigantiska behovet av individuell och kollektiv skuldsanering. Miljoner individer, ukrainare, polacker, letter, ryssar, judar hade under dessa två år samarbetat med Sovjetmakten, av övertygelse, beräkning eller rädsla. Somliga i det tysta, som angivare och bödlar, andra som funktionärer i den nya Sovjetstaten. De nazistiska herrarnas budskap – att kommunister och deras hejdukar var judar – kunde knappast tas för sant i Tallinn eller Lwow. Men den behövde inte tas för sann för att locka till pogromer.

Etnifieringen erbjöd en enastående utväg. Genom att ge sig på judarna kunde man rentvå sig från misstanken att ha tjänat Sovjetmakten. Den bruna propagandan kom att sammanfalla med medlöparnas intresse. Så kom det sig att de flesta pogromer, som den i Jedwabne i östra Polen, anfördes av tidigare medlöpare till Sovjet – som nu pekade ut judarna för att vara det.

Antisemitismen spred död i hela det ockuperade Europa. Men dessa tre element – förintad samhällsordning, mängden av judisk egendom att röva (i det utarmade Ukraina dödades folk för sina kläders skull) samt miljoner individer med ett desperat behov att skylla sitt medlöperi på någon annan – fanns endast där Hitlers raskrig avlöste Stalins terror. Och det var där som Förintelsen skördade flest offer. Av Ungerns judar överlevde varannan. I Stalin-Hitlerlandet, från Ukraina till Estland – tre av hundra.

Detta är lektionen som Timothy Snyder vill att vi skall lära. Den som juristen och SS-kommendanten Franz Walter Stahlecker från lärde i Bikerneiki redan 1941: Att man kan få nästan vem som helst att medverka till massmord, bara man först demolerar samhället: alla institutioner, lojaliteter och auktoriteter som han skulle kunna luta sitt ”får inte” mot.

Detta var den stora skillnaden mellan männen i Stahlecksrs lokala mordkommandon 1941 och de skeppsbrutna från Nieuw Hoorn, som berättelsen började med. För de senare fanns dock ett samhälle, låt vara som en hägring av galgen i Amsterdam. För de förra fanns inte ens det. Det fanns ingenting, utom nuet och hoppet att få vakna till ännu en dag av allas krig mot alla.

Den minutiösa skildringen av förspelet till Auschwitz gör Snyders bok till en milstolpe i Förintelseforskningen. Ingen har före honom gjort denna syntes och jag undrar om någon mäktar att följa i hans spår. Historikern Snyder från Yale läser på elva språk, däribland ryska, slovakiska, ukrainska och jiddisch. Det är nog vad som krävs för att inventera motiven hos alla de som mot- eller medvilligt beredde vägen för Förintelsen.

Det som väckt mest kontroverser är Snyders varning att något liknande kan upprepas, denna gång med ännu tydligare ”ekologiska” förtecken. För åttio år sedan köpte faktiskt tyskar Hitlers globala tänkande: jordens resurser räcker inte åt alla, Tyskland måste ta Ukrainas svarta jord för att föda sitt folk.

Snyder menar att flera av ingredienserna i den nazistiska häxbrygden har fått en ny aktualitet. Populärkulturen matar oss med ekologiska undergångsscenarion. Och klimatförändringen kan faktiskt leda till lokal mat- eller vattenbrist, ekologisk panik och jakt på syndabockar. Despotiska stormakter (Ryssland och Kina) kan ha ett intresse i att skapa anarki i resursrika områden i Afrika och Mellanöstern och har inga problem med att vid behov stigmatisera folkgrupper. Och USA har inget lärt av historien, utan krossar glatt den irakiska staten i hopp om att något civiliserat skall spira ur ruinerna.

Snyder har klandrats för att spekulera utan vetenskaplig grund. Men vad har han för val? Vem ägde vetenskaplig grund för att år 1932 förutse att tyska musikälskare skulle lystra till en korpral som upptäckt att tyskar var en djurart som för att överleva måste döda andra, men framför allt judar, som påstår att tyskar är människor – som alla andra?

Det mest skrämmande med Snyders bok är dess aktualitet.

Ledarna för Daish (Islamiska staten) menar vad de säger: att för den sanna lärans skull måste vi otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse. Krossandet av den västliga civilisationen är både vägen och målet. Det är samma mål som Adolf Hitlers, om än med andra förtecken. Det finns fler likheter: våldsdyrkan, idén om judarnas diaboliska förmågor, föraktet för det kvinnliga, förbudet mot medkänslan.

Med det finns också en väsentlig skillnad. Hitler lovade tyskarna ett liv sus och dus. Det var inte Paris restauranger som skulle förintas, bara den (judiska) idén att alla hade rätt att äta där. (Eller att sätta barn till världen.)

Daish utlovar något helt annat; dess drömda kalifat är ett puritanskt böneläger. Därför är det föga troligt att särskilt många av de unga männen som mördar i dess namn gör det av övertygelse, drivna av en from längtan efter en värld utan gitarrer, öl och dans och där ingen bild och ingen kvinna riskerar avleda deras tankar från Allah.

Sådana finns, men räcker inte ens till att bemanna alla mordpatruller. Vad de övriga har för skäl? Troligen samma som männen i Viktors Arājs dödskommando i Lettland 1941. Kanske det raka valet mellan att slakta eller själv bli dödad. Alldeles säkert – att göra bot för att man nyss tjänat de otrogna. Högst sannolikt – för att inte verka vekare än den som sköt först.

Det fanns människor som kunde ha överlevt Förintelsen, om de inte råkat ut för en man med vapen som just då hade tråkigt.

Detta är nog den viktigaste av Timothy Snyders lärdomar: Enskilda människor behöver inte omfatta mordiska trossatser eller ens hata sina offer för att delta i massaker. Det räcker att alla de andra trossatserna, som kunnat hindra henne, begravts under ruinerna av samhälle och stat.

Maciej Zaremba

BOK:

Timothy Snyder

”Black earth. The Holocaust as history and warning”

The Bodley Head

Kajsa Ekis Ekman
skriver in sig i narrkvoten

Bergwallkommissionens rapport om skandalen kring Thomas Quick visar på okritiskt grupptänkande och krav på lojalitet – samma mekanismer som präglat en del av reaktionerna på min artikelserie om socialtjänstens dolda ­drivkrafter.
DN 2015-06-16

Artikeln är slutrepliken i debatten om min artikelserie ”Rättvisans demoner”.  De respektive delarna heter ”Varför dog Matilda?” (19/4), ”Därför försvann Ellens pappa” (23/4), ”Så blev Olle berövad sin mamma” (29/4), ”Därför levde lögnerna om Julias pappa” (7/5) och ”Så förvandlas männen till rättvisans demoner” (13/5). Kajsa Ekis Ekman kritiserade serien i en artikel i DN den 25/5, ”Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyft­historier”. Även rättssociologen Annika Rejmer, socionomen Kaisu Akselsdotter och barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen har deltagit i debatten.

Nyligen kom tidskriften Dagens ETC med ett avslöjande. Det gällde Svenska freds- och skiljedomsföreningen, som vi trodde arbetade för nedrustning och fred.

”Vem försöker de lura?”, frågade skribenten Kajsa Ekis Ekman. Under rubriken ”Svenska freds sprider nationalism” upplyste hon att i verkligheten hetsar Svenska Freds till kapprustning, ”precis (som) militären och den svenska borgerligheten” (22/5).

Det är ”The singing sailor”, Svenska freds ironiska inlägg i försvarsdebatten, som är beviset. Nedsänkt i skärgårdens vatten hälsar han främmande ubåtar med rullande höfter, bultande hjärta samt budskapet (på ryska): ”Välkommen till Sverige. Gay sedan 1944. Svenska freds.”

Ekis Ekman förstår inte hur någon kan tro att det handlar om ett fredligt budskap. I själva verket kommunicerar den självlysande matrosen att Ryssland, som förföljer homosexuella, därför skulle vara sämre än Sverige, som inte gör det. Vilket kränker Ryssland, som framställs som intolerant. ”Alla som vet något om krig vet att de börjar med smutskastning.”

Sensmoral: att protestera mot förtrycket av homosexuella i Ryssland (om så bara genom att uppträda med naglar i regnbågens färger) är moraliskt förkastligt. Det är ”nationalism i sin renaste form”, fastslår Ekis Ekman. Så blev det äntligen sagt: i nationalism kan tydligen inte ens sverigedemokrater tävla med Svenska freds.

Jag förstår Svenska freds, som hälsar att man inte tänker bemöta kritiken. Jag gissar att fredsvännerna tänker att barmhärtig tystnad är det bästa svaret. Själv känner jag likadant. Också jag har nämligen blivit avslöjad av Ekis Ekman.

”Kan ingen läsa i det här landet längre?”, frågade hon i sin artikel i DN (25/5). Det var reportageserien ”Rättvisans demoner” det gällde. Ekis Ekman förstod inte hur ”halva Sverige” kunde låta sig luras av Zaremba till att tro att reportagen handlade om individer som misshandlats av socialtjänst och rättsväsen. När artiklarna i själva verket varit ”ett angrepp på feminism, psykologer och kvinnliga socialarbetare”. Återstoden av inlägget ägnas åt att belägga denna tes.

Tekniken är den gamla vanliga. Först tillskriver hon mig riktigt idiotiska och självmotsägande ståndpunkter, därefter häpnar hon över hur korkade och självmotsägande de visar sig vara, för att slutligen fastslå vilken ondsint människa jag är.

För ungefär sju år sedan, efter artikelserien ”Först kränkt vinner”, försökte Åsa Linderborg på Aftonbladet att artbestämma min person med samma metoder. Jag svarade den gången (DN 13/3, 2008) att den som i mina texter hittar någon enda av de dumheter som Linderborg påstod sig citera, bjuder jag på weekend på Bahamas. Samma erbjudande utsträcks till den som i ”Rättvisans demoner” hittar den tes som Ekis Ekman säger sig nedkämpa: att ”hela det svenska rättssystemet och socialtjänsten styrs av ett dolt manshat”.

Kajsa Ekis Ekman har tidigare publicerat tänkvärda saker om bland annat surrogatmödraskap. Men nu skriver hon in sig i narrkvoten, bland de skribenter vilkas utfall kan ha ett underhållningsvärde, men inte kan tas på allvar av andra än den egna twittersvansen. Hon skulle kunna testa sin status empiriskt. Varför stanna vid nationalism? Skriv att Svenska freds sprider rasism. Det går precis lika bra. Bokstäverna finns där redan. Räkna sedan hur många som bryr sig.

Problemet ligger i att en del faktiskt gör det, men passivt. Jag vet skribenter som hade velat diskutera mina reportage men tappade lusten efter Ekis Ekmans inhopp. Om det var den nivån som gällde, ville de inte vara med. Det är förståeligt. Vem vill se sina egentliga motiv avslöjade av Ekis Ekman? Det demokratiska samtalet förutsätter att vi i det längsta litar på att folk faktiskt menar vad de säger.

Därmed också sagt att när debatt blir till underhållning får grovhuggare ett oproportionellt stort inflytande. De kanske inte övertygar särskilt många. Men de skrämmer bort de reflekterande och skapar ett klimat där brännande frågor blir nästintill omöjliga att dryfta offentligt.

Här slutar min replik på Ekis Ekman. Hennes inlägg inbjuder inte till svar och för DN:s läsare behöver jag inte förklara vad jag inte skrivit. Någon annan får upplysa Ekis Ekman om att en mening kan hysa flera stilnivåer, så när Zaremba skriver att en viss mamma ”knappt saltar maten” bör det inte tolkas som att han funnit att osaltad gröt vittnar om gott moderskap.

Låt mig reda ut ett missförstånd. Jag noterar att mina kritiker har en viss förkärlek för uttrycket ”anekdotisk evidens”. De tycks tro att de fall jag redovisat (ett tiotal denna gång) är hela mitt underlag. Och då verkar det förstås inte rimligt att dra några allmänna slutsatser.

Kanske har jag mig själv att skylla. Jag kunde ha berättat med en gång att detta reportage, som det tog åtta månader att få ihop, följer samma mönster som de tidigare: om mobbning på arbetsplatser, om skolan, om olönsamma patienter och om skogen vi ärvde.

De få fall som jag använder för att gestalta problemet är valda bland många liknande. Berättar jag om en Ahmed som inte har en chans mot exfrun Britta har jag granskat också Khalids och Amins med fleras dystert lika öden. (Ganska tidsödande, då ett vårdnadsärende kan avsätta tusen sidor dokument.) Åberopar jag tre jurister, har jag intervjuat fem gånger så många. Citerar jag en socialsekreterare, har många andra liknande erfarenheter. Om en anekdot får komma med, är det bara om den fångar in ett fenomen.

Att underlaget är så omfattande (600 filer, hälsar datorn) borgar förstås inte för reporterns urskiljningsförmåga. Men av de hundratals läsarbrev att döma (var tredje ber om hjälp mot socialtjänsten, lika många män som kvinnor, en rad socionomer tipsar om hur jag borde gå vidare, ingen – utom deras fackförening – påstår att jag är helt fel ute) tillåter jag mig att dra slutsatsen att dessa reportage verkligen behövdes.

Låt mig för en sista gång återvända till rättvisans demoner. Det är ovedersägligt att nästan alla fall efter 1990 där en oskyldig dömts för ett grovt brott (23 av 26, Thomas Quick inräknad) har samma komponenter: det påstådda brottet är antingen groteskt, sexuellt eller bådadera, den utpekade är en man, det påstådda offret oftast barn. Det är just denna kombination, ingen annan, som fått svenska myndigheter att gång på gång tappa omdömet.

Jag har inte kunnat hitta några internationella jämförelser över justitiemord. Men allt tyder på att den svenska serien av rättsövergrepp är unik i sin fixering vid mansmonstret. Då finns det skäl att undra var detta spöke kommer från. Jag har tidigare antytt några förklaringar. Jag har också visat vilka tragedier som frammanandet av den demonen kan leda till i vårdnadstvister.

Sedan dess har Bergwallkommissionen blivit klar med sin granskning av Bergwall/Quickskandalen. Det är en fascinerande och bitvis dråplig läsning, som inte lämnar något tvivel om att hade rättsväsendet hållit sig till reglerna (och psykologer/psykiatriker till beprövad vetenskap) hade Thomas Quick aldrig blivit dömd.

I långa stycken rör det sig om samma sort missgrepp som Hans-Gunnar Axberger identifierade redan tio år tidigare i JK-rapporten ”Felaktigt dömda”. Nyckelordet är ”okritiskt”. Domstolar satte sin tillit till dubiösa psykologer och andra experter. De köpte utan granskning åklagarnas (emellanåt manipulerade) uppgifter. De gjorde avsteg från gängse bevisprövning och ­reagerade inte på orimligheter i åtalen.

Det är den sista punkten jag finner mest intressant ur demonologins synpunkt. Det som förenar fallet Quick med flera bland de oskyldigt dömda och en rad tragiska vårdnadsmål är att när det kommer till män och perverst våld, är åklagare, socialtjänst och domstolar beredda att acceptera de mest osannolika scenarion. Ett påstått offer för incest blir inte mindre trovärdigt om det berättar om satanister som äter spädbarn levande eller pekar ut halva grannskapet som förövare. I fallet Quick finns ingen vidrighet som framstår för grotesk för att tas för verklig.

”Flera av morden inbegriper enligt Sture Bergwalls uppgifter styckningar av offren och nedgrävningar av kroppsdelar som rimligen borde ha varit såväl psykiskt som fysiskt ansträngande, särskilt om de utfördes mitt i natten /…/ Hur han orkade med såväl sådana övergrepp som långa transportsträckor förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant vid rättegångarna.”

(Notera Bergwallkommissionens bruk av underdriften som stilmedel. ”Förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant” betyder på ren svenska ”de svalde det orimliga”.)

Vad var det som gjorde att så många svalde det groteska? Varför godtog domstolar intyg från dem som tror på ”förträngda minnen”, trots att de saknade vetenskapligt stöd? När utredningen skall belysa den saken åkallar man tidsandan, det vill säga 90-talets incestpanik, då böcker som tillskrev det manliga könet de mest perversa böjelser fick ett väldigt genomslag, inte minst bland myndigheter. Utredningen lyfter särskilt fram Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep” från 1994 och ”Incest och andra sexuella övergrepp. Handbok för överlevare” av Ellen Bass och Laura Davis, på svenska 1996, med stöd av Folkhälsoinstitutet.

Utredarna är noga med att inte fastslå några direkta orsakssamband. De nöjer sig med att antyda. Nämligen, att den atmosfär som gjorde Quickskandalen möjlig har samma källor som incestpaniken. En ideologi eller en trosåskådning vars profet var den unge Freud, och vars trossatser lyder: Psykisk ohälsa beror mycket ofta på sexuella övergrepp i barndomen. Dessa är följaktligen mycket vanligare än man tror – ofta helt bortträngda av offren – men kan framkallas av rätt sorts terapeut. Utredningen noterar att mytomanen Thomas Quick verkligen fyllde ut mallen. Också han kom att småningom skaffa sig falska minnen av synnerligen perversa föräldrar.

Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut att med den förklaringen til l psykisk ohälsa måste det finnas en pedofil bakom vartannat fall av ätstörningar eller bulimi, för att inte tala om tyngre diagnoser. Bass & Davis bok (”incestbibeln” i folkmun) påstår att var tredje kvinna i USA utnyttjats i barndomen. Många vet inte ens om det, men författarna räknar upp ett sextiotal tecken på att det kunde ha hänt. Som att kvinnan i vuxen ålder har svårt att uttrycka känslor, är rädd för att lyckas eller har problem i relationer.

Vilket osökt leder mig till Kaisu Akselsdotter, författare till ”Små barns signaler om sexuella övergrepp, en handbok för förskolan.” Akselsdotter, som tillhör denna trosriktning (därom vittnar hennes källor), anser sig felbehandlad (DN 8/6) eftersom jag berättat om en mamma som dödat sin dotter under påverkan av bland andra hennes bok (DN 6/5).

Låt mig påminna om kontexten: 
I verkligheten hade denna mamma inga skäl att misstänka att hennes exman förgripit sig på dottern. Men när hon studerat incestmanualerna började hon upptäcka att flickan hade symtom typiska för ett våldtaget barn. Vilket var att vänta, eftersom Kaisu Akseldotterns inventering av ”signaler” kan få vilket barn som helst att framstå som troligt offer. ”Fåglar är ofta förekommande metafor i sexuellt utnyttjade barns berättelser.”

Till slut gjorde sig denna mamma oemottaglig för förnuftet, återigen med en viss hjälp av Akselsdotter, som förklarar att om barnet är rasande på mamman så är det egentligen pappan som det vill anklaga. (Men tydligen aldrig tvärtom.)

Kvinnan dödade flickan och sig själv, för att undfly ”pedofilsamhället”. Kaisu Akselsdotter, en av dem som levererat byggstenar till paranoian, tar illa upp att bli omnämnd. Låt mig då påminna om att Akselsdotter (liksom Sven Å Christianson) klandrades redan 1995 av psykologen Astrid Holgersson för att sprida kvasivetenskap och rena myter om sexuella övergrepp (Medborgarrätt 3/95). Hur Akselsdotters checklistor gjorde personalen på förskolor till ”teckentydare” kan man läsa om i Lilian Öhrströms bok ”Sex, lögner och terapi” (Norstedts, 1996).

Man får hoppas att Bergwall­kommissionen sätter punkt för den ovärdiga debatten om Quick/Bergwalls skuld. Efter den grundliga analysen av rättvisans dikeskörningar kan ingen påstå att de fällande domarna varit korrekta. Men det betyder inte att Quickepoken är till ända. I ett PM som fogats till utredningen skriver professorn och förre chefen för Socialstyrelsen Kjell Asplund att man inte får betrakta Quickaffären som ett avslutat kapitel. Också i dag råkar oskyldiga illa ut på grund av intyg från en ”sakkunnig”, vars kompetens domstolen inte brytt sig om att granska. Det handlar inte om enstaka fall, menar Kjell Asplund, fenomenet ”förefaller vara utbrett”:

”Aktuella exempel där man i resningsprocesser tvingats ompröva tidigare expertutlåtanden gäller mål om skakvåld mot barn och incest. I vårdnadstvister förekommer utlåtanden av varierande kvalitet från läkare, psykologer och socialtjänstens personal. De som kommer med olika former av utsagor gör det ofta utan att själva tillräckligt beakta om de håller tillräcklig kvalitet eller inte.”

Vilket måste tydas som att rättssäkerheten är i fara när socialtjänsten eller någon expert på vårt psyke är inblandad. Just det som jag försökt gestalta i ”Rättvisans demoner”. Bergwallkommissionen frågar sig varför dessa experter inte inser att deras omdömen inte håller streck. Exempelvis vitsordade Psykologförbundet så sent som 2013 hållbarheten i teorin om ”förträngda minnen”, som systerorganisationer i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna befunnit tvivelaktig ett decennium tidigare.

Ett av kommissionens huvudvittnen, psykologidocent Rickard L Sjöberg, har i ett annat sammanhang (Psykologtidningen 12/4, 2012) berättat hur detta gick till. De svenska forskare som redan under 90-talet ifrågasatte denna teori blev inte bemötta med rationella argument av Psykologförbundet. De blev bemötta på det sätt som tonåringar etablerar hierarkier på skolgården. De blev stigmatiserade och utstötta.

Åt dessa fenomen, som på vardagsspråk kallas sekterism, har utredningen ägnat ett särskilt kapitel. Jag tänker avsluta med ett citat, eftersom det så väl fångar mekanismerna bakom Quickaffären, socialtjänstens agerande i de fall jag skildrat, könskrigarnas usurpering av ”feminism” samt en del sällsamma reaktioner på mina reportage. ”Grupptänkande”, står det, är en strävan efter likformighet. Gruppens medlemmar försöker nå en samsyn genom att undertrycka avvikande uppfattningar och isolera sig från fakta och synpunkter utifrån.

”Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.”

MACIEJ ZAREMBA

Rättvisans demoner

en reportageserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende.

Del 1. Varför dog Matilda?
Del 2. Därför försvann Ellens pappa.
Del 3. Så blev Olle berövad sin mamma.
Del 4. Därför levde lögnerna om Julias pappa.
Del 5. Så förvandlades männen till rättvisans demoner

1. Varför dog Matilda?


DN 2015-04-19

Matilda var bara tre år när hennes mor tog hennes liv. Tanja var sex när hon dödades av sin mamma och sin ­mormor. Vad var det som hände? Och varför? I en ny reportageserie frilägger DN:s Maciej Zaremba det ­svenska rättssystemets och socialtjänstens dolda ­drivkrafter. Han finner idéer och tanke­mönster med ­kapacitet att frammana inbillade förövare – och brott som inte har begåtts.
Det han möter är rättvisans demoner.

Tingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar.

Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.

Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter. Det står förvisso att hon lider av en ”allvarlig psykisk störning”, som dock inte är allvarligare än att hon vet vad hon gör och varför hon gör det. Hon har agerat logiskt, vittnar psykiatern, utifrån ”sina drivkrafter som inte varit helt och hållet verklighetsbaserade”. Vad var det för drivkrafter? Det framgår inte.

De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Men hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster.

Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap? Dagligen ställs domstolar inför denna fråga, och svaret blir nästan alltid detsamma. Folk som mördar i namnet av kalifatet, rasen eller någon ism, men i övrigt beter sig förnuftigt (som inte förväxlar bomben med ett äpple) anses inte galna. Alltså letar vi inte orsaker till deras dåd i hjärnans vindlingar. Det är idéerna vi håller ansvariga, de som får människan att ta sig rätten över andras liv.

”Vill du göra det, gör det nu”, berättar Anita i polisförhöret att hennes mor hade sagt. Och vidare: ”Mamma visste att jag skulle göra det med medikamenter.”

Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barnbarn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.”

Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. ”Det fanns en hel rad märkliga omständigheter som tydde på att mormodern var införstådd med vad som skulle hända”, säger hon till mig. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”.

När det enda vittnet sviker tvingas åklagaren ge upp. Och därmed får tingsrätten aldrig veta vad det var för övertygelser som dödade Matilda.

De var förvisso mycket starka. ”Jag pratar inte med en man”, säger Anita i ambulansen, när en polis försöker ställa en fråga.

Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.

Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssamtal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad.

När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. På onsdagar, när han kört de åtta milen för att träffa henne, blir Matilda nästan alltid sjuk i sista stund. Eller så har något annat kommit i vägen. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge.

Av förhören med de två kvinnorna som äger rum efter mordet framgår det att de varit mycket rädda för denna vårdnadsprocess. Och alldeles särskilt för att ”banden” skulle spelas upp. Vilka band? Vad fanns där som var så farligt?

Det fick domstolen inte veta. Av någon anledning, troligen för att åtalet redan var säkrat, avstod åklagaren från att åberopa dessa band. Det var skada. Det borde vara av intresse för målet att få reda på vad som gjorde Anita så uppjagad dagarna innan hon dödade sitt barn.

Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll. ”Ingen domare kan tvinga mig till något umgänge, det kan jag lova dig. Det är jag som bestämmer över henne.” Det finns ingen aggression i rösten. Möjligen överlägsenhet.

Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem. Att han ljuger. Det är inte han som vill ha barnet, det är hans nya kvinna som vill ha det. En man kan inte känna något för ett barn. Det är biologiskt omöjligt. ”Och du är en man!”

Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!”

Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.

Man förstår varför de två kvinnorna fruktade för vad som skulle hända om dessa band kom upp i vårdnadsmålet. Om domarna bara läste utskriften var det mindre fara. Se där, skulle någon kanske säga, Matildas mormor verkar ha förläst sig på Scummanifestet. Aningen udda åsikter, visst. Men nu är det Anita som är part i målet. Vad hennes mor tror och tycker hör inte till saken.

Men om ljudet hade spelats upp skulle ingen ha kunnat tycka att det inte hörde till saken. Det är inte en mormor som hörs på bandet. Det är en sektledare.

Kvinnorna insåg att om detta hände skulle de förlora. Inte ens de socialsekreterare som till äventyrs delade deras åsikter skulle våga stå upp för dem. Och då skulle de bli tvungna att lämna ut Matilda till en man.

Så långt vet jag ganska säkert vad de kände och tänkte. ­Res­­t­en får bli en gissning: Om Matilda fick träffa sin pappa kunde tycke uppstå. Hon skulle vilja se honom igen. Barn förstår inte sitt eget bästa. Det skulle bli en daglig tortyr, en skam och ett svek om deras dotter drogs till en mansperson. Till en ynklig spermie. (Eller, helt enkelt, en rival.) Det skulle vara värre än om Matilda aldrig funnits. Det var ju hennes odelade tillgivenhet som skulle ge en mening åt deras liv. Eller rent av åt Matildas eget liv?

Banden kom aldrig att spelas upp. Hur de kom till? På grund av samhällsklimatet. Av sitt ombud i vårdnadsmålet fick Thomas rådet att spela in alla samtal med Anita och att aldrig vara ensam med henne eller barnet. Annars skulle han få svårt att bevisa sin oskuld ifall Anita anklagade honom för att vara våldsam eller hotfull.

(Det var ett klokt råd. Här en tidsbild från Norrland. Övervakat umgänge, på scenen pappan, dottern och två socialsekreterare. Flickan halkar av gungan och slår i pannan. Bulan antecknas i journalen. Samma kväll ringer mamman: Flickan säger att pappan slagit henne! Ring polisen! Lugnt, svarar socionomen, hon halkade, vi var med. Ni har fel! Min dotter ljuger aldrig!)

Vad har detta klimat för del i Matildas död?

Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv. Det är vad hon sagt till honom.

Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De rådgör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas daghem (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?

Thomas försöker därefter få domstolen att tvinga socialtjänsten att ingripa. Det kan bli ”helt förödande att inte utreda Matildas situation”, vädjar han till tingsrätten. När Matilda har två månader kvar att leva kommer svaret. ”Behov att inhämta utredning anses saknas.” Detta beslut är inte motiverat. Av allt att döma gör domaren ingen egen bedömning av behovet. Han litar på socialnämnden.

Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan. En från Thomas som vädjar igen. En annan från en socialsekreterare som känner till hotet och undrar varför kollegerna inte gör någonting. Dessa två larm blir inte ens noterade i journalen.

Sara H var Thomas ombud i vårdnadstvisten. ”Jag kunde ha sagt till honom: ’Ta ditt barn och spring!’ Det hade en kvinna i hans situation kunnat göra”, säger Sara H. ”Men inte han. Han skulle bli brottslig. ’Egenmäktighet med barn’ kan ge fängelse. Han hade ju inte vårdnaden om Matilda, eftersom han var en man. Vet alla det, förresten? Att föräldrabalken gör skillnad på man och kvinna? Om föräldrar är ogifta och modern vill ha ensam vårdnad, får hon den automatiskt.”

”Det talas så mycket om jämställdhet”, säger Sara H. ”Men finns det ett område som verkligen inte är jämställt, är det föräldraskap. Kvinnan har ett enormt juridiskt övertag.”

Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om social­tjänsten behandlat män och kvinnor lika?

Matilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sexåriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TT-telegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyggande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn.

Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne.

Tanjas mor och mormor hyser inga tvivel om att Tanjas pappa och farfar är monster. De använder flickan som sexuell leksak, när de inte plågar henne med klädnypor, isbitar och upphettade glödlampor. Denna förvissning växer fram stegvis. Det fanns inga tecken på att modern Gunilla hyste sådana misstankar innan hon skildes från fadern Peter. I frågor om sex var hon närmast frimodig. När Tanja en gång undrade över ett konstigt föremål fick hon av mamman veta att med ett sådant kliar sig stora flickor mellan benen.

Gunilla kunde ha skäl att vara bitter. Tanja hade blivit pappas flicka, mest för att han alltid stod för det roliga, medan Gunilla fick ta hand om det praktiska. Det var nästan alltid Peter som nattade Tanja. Han propsade på det. När flickan blivit ett år upphörde makarnas sexliv. Det var som om barnet tagit Gunillas man. Och nu, ett år efter skilsmässan, känner hon att Peter håller på att ta också Tanja från henne. Det är svårt att efter veckosluten få med sig barnet tillbaka från pappan. Hon krånglar och vill stanna kvar.

Det verkar som om alltsammans utlöstes av en replik. En dag i april 1995 klagar Tanja över att hon blir retad av pojkarna på dagis. För att hon inte har en snopp. ”Svara dem att du i stället har sex läppar”, säger pappan.

Repliken måste ha gjort succé, ty flickan berättar stolt om saken för sin mamma. Som inte tycker det är roligt alls. Hon ringer till Peter: ”Hädanefter är det jag som sköter Tanjas ­sexualundervisning!”

Från den dagen börjar Gunilla erinra sig saker. Som att Peter talar vuxenspråk med barnet. Att Tanja är rädd för monster i mattan. Att hon lagt sig på pappas mage när han vilade på gräsmattan. Till slut frågar hon Peter rakt ut om han är sexuellt intresserad av dottern. Till hennes förfäran svarar han inte lugnt ”nej, det är jag inte”, utan blir i stället upprörd och anklagar henne för sjukliga fantasier.

Det är så förövare reagerar, med förnekelse. Det står i de handböcker från Rädda Barnen som Gunilla skaffat under tiden. Där framgår att mäns övergrepp mot egna barn är oerhört mycket vanligare än man trott. Att utsatta barn sänder ut signaler som man måste tyda, samt att när de talar om något sexuellt är det något de varit med om. Gunilla går med sina iakttagelser till socialtjänsten. Som omedelbart gör polis­anmälan.

Det är tidigt 1990-tal. I fem års tid har medierna fyllts av skildringar av fasansfulla övergrepp på barn. Från Expressens helikopter kunde man se polisen leta efter barnlik i skogarna kring Södertälje (efter uppgift om att satanister begravt sina offer där). En sociologiprofessor (Eva Lundgren) framträdde i alla medier med budskapet att det äger rum rituella barnamord i Sverige. Hon har själv träffat de överlevande. När ett barn berättar att det sett pedofiler äta upp sina offer är det inga fantasier, enligt Lundgren. ”Det svåra är att vi vuxna inte vågar lyssna och förstå.” (GP 28/5 1994)

Just denna höst, året 1995, är tidningarna fulla av Thomas Quick som av bland andra psykologen Sven Å Christianson nyss fått hjälp att minnas sitt sjunde mord. Gunilla skaffar Christiansons ”Traumatiska minnen”. Och när hon läst den, liksom Monica Dahlström-Lannes ”Mot dessa våra minsta” och Kaisu Akselsdotters ”Små barns signaler om sexuella övergrepp” samt fem andra böcker på samma tema är hon utom sig av skuld och ånger. Hennes dotter har i åratal sänt ut nödsignaler!

Om ett barn talar mycket om spöken, drakar, pissmyror, orm­ar och fåglar (särskilt papegojor), om det vägrar äta vissa rätter, börjar kladda med mat eller tala babyspråk, inte vill duscha, vägrar blöjbyte, onanerar, bli klängigt eller mörkrädd, skyggt eller tvärtom utagerande – är det starka tecken på att det blivit sexuellt utnyttjat. Enligt Akselsdotter. Enligt Dahlström-Lannes beror nästan alla psykiska problem hos kvinnor på sexuella övergrepp i barndomen.

Medan psykolog Christianson hjälper Thomas Quick att minnas använder Gunilla och hennes mor Ulla liknande metoder för att få Tanja att berätta vad pappa gjort. Av Gunillas dagbok framgår att Tanja så gott som dagligen får frågor om springor, snoppar och kroppsvätskor, och att utfrågarna aldrig är nöjda med svaren. När Tanja till slut förhörs av polisen berättar hon mycket riktigt om en rad märkliga övergrepp.

Polisens bekymmer är att femåringen gör det innan de ens hunnit fråga och ”utan adekvata känslouttryck”. Hon verkar varken ledsen eller rädd vid minnen av tortyren. Och så var det där med hennes framtänder. Det var en kontrollfråga. Polisen visste att de hade lossnat när mamman råkade slå till Tanja. Det hade Gunilla själv berättat. Men flickan säger att det var Kalle Olsson som slog till henne på dagis, hon kan berätta i detalj hur det gick till. När hon en stund senare får samma fråga pekar hon ut en annan gosse, med efternamn och allt. Du måste tala sanning, säger polisen. Då säger Tanja att det var hon själv som ramlade.

Arma barn, tänker polisen. Hon tror att hon måste skydda sin mamma.

När kvinnorna inser att förhöret med Tanja inte övertygat åklagaren blir de desperata. För att få fram tyngre bevis fortsätter de att fråga ut Tanja. Det är hjärtskärande att läsa deras vädjan till polisen att förhöra flickan en tredje gång. Gunilla skriver att nu minns Tanja också att farfar varit med och plågat henne och att pappa hotat döda Tanja om hon berättar om det. Dessutom har hon fått alla symtomen på sexualtrauma: kan inte sova, får raseriutbrott, tål inte att bli rörd vid, skriker att hon är värdelös, att hon inte vill leva, att hon hatar mamma.

”Din jävel! Kräk-spott-äckelmamma! Jag skall döda dig och slita dig i stycken!” kan femåringen häva ur sig. Gunilla förstår varför flickans vrede vänds mot henne. Det framgår av Kaisu Akselsdotter, sid 64, skriver hon till polisen: ”Små barn tror att mamman kan se på dem vad de vill utan att de behöver säga något. Därför tror barnet, att modern skulle ha kunnat förhindra faderns övergrepp om hon bara hade velat det. Det kan förklara varför barns vrede ofta vänts mot modern, trots att det är fadern som har utnyttjat det.”

Cirkeln håller på att slutas. Gunilla är nu sjukskriven och hennes mor har flyttat in. Kvinnorna har brutit kontakten med alla som tvivlar på Peters skuld. Någon har antytt för Gunilla att Tanja bara upprepar vad hon hört vuxna säga, men hon vet säkert att hon inte har lagt ord i munnen på sin dotter. Hon har bara frågat gång på gång, tills sanningen kom fram. I tidningarna står det att det kan krävas år av terapi innan offren vågar minnas. Men att det de då minns är sant. I sina vädjanden till polisen citerar hon Socialstyrelsen: ”Det finns inget stöd i litteraturen för att barn skulle fantisera om sexuella övergrepp.” (Tre år senare skulle myndigheten återkalla den uppgiften.)

Till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida. Åklagaren dröjer med åtalet. Barnpsykiatern vill utreda vidare. En dag läser de i tidningen att en ny lag är på väg. En förälder ska inte utan vidare kunna hindra den andre från att träffa barnet. Det beseglar deras värsta farhågor: att det är ”pedofiler och förövare i ondskans tjänst” som skriver rikets lagar.

Tre dagar innan kvinnorna dödar flickan och sig själva skickar de ett långt brev till socialnämnden. Det är helt sakligt i tonen. De genmäler mot detaljer som finns i ett intyg från Tanjas förskola. Som vore det en brevväxling som skulle fortsätta. Så kommer det, alldeles på slutet: När nu daghemspersonalen använder uttrycket ”Gunillas misstankar” har de tagit ställning. ”För förövaren – och mot offret.”

Allt tyder på att det är detta som blir droppen. När också barnavården ansluter sig till pedofilerna finns ingenstans att fly. I ett avskedsbrev skriver Tanjas mormor: ”Tanja har lidit nog. Hennes lilla kropp har åtminstone i knappt ett år fått vara ifred. Vittnespsykologen ställde insinuanta frågor /…/ i fredags fick vi beskedet från dagis. /…/ Jag var överhuvudtaget inte nämnd. Inför en sådan orättfärdighet finns det endast en väg att gå: ut från världen.”

Det kan tyckas ofint att citera ur intima avskedsbrev. Å andra sidan finns ett allmänintresse i vad som kan driva en kvinna att döda sitt barn. Det må låta förfärligt. Men det tycks som denna mamma, men hjälp av incestmanualerna, överförde sin status av sviken kvinna på sin dotter. Som samtidigt blev bestraffad för att hon som fyraåring svikit mamman och fått henne att känna sig överflödig.

Jag hade inte vågat skriva så, om det inte vore för avskedsbreven. De två kvinnorna flyttar över ansvaret för Tanjas död på henne själv. Hon fick bestämma, står det. Och när hon fick veta att mamma och mormor skulle dö, ville inte hon heller leva längre. ”Inför Tanjas önskan finns det endast en lag: kärlekens /…/ därför kallar jag det vi gör /…/ för en kärlekshandling”, skriver mormodern.

När åklagaren, en månad efter dådet, avskriver alla misstankar mot Peter, använder han inte den vanliga formeln ”emedan brott ej kan styrkas”. Det står ”eftersom han är oskyldig”. Det har inte funnits ett uns av substans i misstankarna. Likväl räckte de för att i åtta månader avskärma Tanja från hennes far och hans familj – och samtidigt lämna hennes mor och mormor ensamma med uttolkarna av signaler och förträngda minnen. Och liksom dessa frammanade de monstret.

Det är denna isolering som gjorde vansinnet möjligt. Utan den hade flickan inte kunnat förmås att ge näring åt kvinnornas paranoia. Eller så hade någon sett vad som var på gång. Ingen kan finna det helt normalt att bygga ett skyddsrum mot pedofiler mitt i en storstad. Min dystra slutsats blir följaktligen att också Tanja hade fått leva om socialtjänsten och åklagaren följt grundlagen. Det vill säga behandlat män och kvinnor lika.

Tanja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista. Samma mekanismer som beseglade deras öde fortsätter att driva människor till desperation, åstadkommer nya tragedier och korrumperar socialtjänsten. Jag skall i kommande avsnitt skildra hur det kan gå till. Men låt mig först berätta vad de har gjort med vårt rättsväsen.

I fjol slogs ett dystert rekord. En man i Västmanland förklarades oskyldig efter att ha avtjänat nio år. Året dessförinnan var också minnesvärt. Då friades en viss Thomas Quick från ett mord. För åttonde gången.

Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent. Jag skriver ”minst” eftersom Domstolsverket, som har siffror på det mesta, inte bokför oskyldigt dömda. I flera fall visade sig rättvisan oförmögen att på egen hand rätta till misstaget. Resningar har tvingats fram av undersökande journalister.

I fjol krävde förre finansministern Kjell-Olof Feldt, tillsammans med en rad jurister, en bred granskning av rättssäkerheten. Quickkommissionen borde ha fått mandat att undersöka andra fall av felaktigt dömda, menade de. Quickfallet var av allt att döma inget bisarrt undantag, snarare tecken på systemfel.

Jag tror att den haverikommission som Feldt efterlyste snart skulle ha upptäckt en rad märkliga likheter mellan Quickfallet och nästan alla de övriga. Då avser jag de elva fall som avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers ”Felaktigt dömda” (på uppdrag av JK, 2006), och sju som tillkommit efteråt. Det kan finnas fler.

I de allra flesta fallen (19 av 26) spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Jag skriver ”en sorts” eftersom hen också kan vara psykiater, kurator, mentalskötare eller en terapeut utan examen. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Dessa experter har en sak gemensamt. De kanske inte kan sägas utgöra en sekt, men definitivt ett trossamfund. De tror att minnen av trauman som framtagits under terapi måste vara äkta. De tror sig också kunna se på folk att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Deras tro är stark eftersom den blir bekräftad. När de fått fråga ut ett barn (som Tanja) eller en psykpatient (som Quick) tillräckligt länge får de nästan alltid fram minnen av fasansfulla saker.

Om min ytliga genomgång håller, betyder det att inte bara Quickaffären utan merparten av justitiemorden efter 1990 kan tillskrivas de troende psykologerna. Återstår att förstå varför domstolarna har valt att lyssna på de hänryckta.

Varje normalt bildad domare torde ha vetat att deras metoder var under skarp kritik, eller rent av utdömda som vådliga för både patienter och rättvisan redan 1994. Före den första domen mot Quick avfärdades hela paketet med ”förträngda minnen” i DN av professorn i rättspsykiatri Tomas Eriksson. När docent Rickard L Sjöberg år 2014 skriver ”inkompetens gränsande till bedrägeri” om Sven Å Christiansons metoder är det ingen ny kritik. ”Humbug”, kallades de av neurofysiologen Germund Hesslow 1996. Liknande slutsatser drogs samma år av Lena Hellblom Sjögren i Läkartidningen (nr 18/96). Ville man veta vilka mänskliga och rättsliga katastrofer terapeuterna åstadkommit i utlandet fanns en hel bok att tillgå, DN-journalisten Lilian Öhrströms ”Sex, lögner och terapi”, 1996.

Vad är det för krafter som fått rättvisan att så konsekvent negligera vetenskapen? Jag påstår inte att jag har svaret. Men jag har en farhåga.

Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum.

Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på för­övare.

Låt oss då berätta hur han ser ut, fantomförövaren. Det är snabbt gjort, för de är alla lika. Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.

Alla personer i de fall som redogörs för i texten har fingerade namn.

Begreppet ”Felaktigt dömda” och faktaunderlaget

Uttrycket ”justitiemord” har sitt ursprung i dödsstraffets tid, då ett missgrepp av rättvisan kunde kosta den åtalade livet. I modern svenska används det när en oskyldig döms för ett allvarligt brott.

Det är i den betydelsen som jag använder begreppet. Det motsvarar vad JK:s rapport från 2006 menar med ”felaktigt dömda”. I denna text brukas ”felaktigt dömd” och ”oskyldig” synonymt.

I min sammanställning ingår de elva fall av felaktigt dömda mellan 1990 och 2006 som Hans-Gunnar Axberger analyserar i JK:s rapport. Av dessa var tre dömda för våldsbrott, åtta för sexuella övergrepp på barn.

Eftersom Domstolsverket inte för statistik över oskyldigt dömda fick jag använda pressarkiven samt ansökningar till JK om skadestånd för att få en bild av antalet justitiemord efter 2006. Jag fann femton fall. Åtta av dem gäller Thomas Quick.

Av de övriga handlar tre om fäder som dömts för att ha skakat sina barn till döds, två om fäder som skulle ha förgripit sig på döttrarna (en friades redan i hovrätten), två om grova våldtäkter. Det kan finnas flera.

Endast i tre av dessa 26 domar förekom teknisk bevisning värd namnet. I de övriga fälldes de tilltalade på basis av målsägandes berättelse och/eller uttalanden av experter av olika slag. Vilka vid ny prövning visade sig vara oväder­häftiga, manipulerade eller falska.

Bakgrundsmaterialet till den här artikeln

Läsaren kan undra hur reportern kan veta vad som rörde sig i ­sinnet på människor som han inte kunnat träffa. Bakgrunds­materialet till denna artikel består, förutom intervjuer, av ett par tusen sidor dokument: förundersökningar, korre­spondens mellan de in­blandade och myndigheter eller privatpersoner, vårdnadsutredningar.

Jag har också haft tillgång till inspelningar av privata samtal.

I fallet Matilda föreligger också en omfattande Lex Sarah-rapport samt en IVO-inspektion som utmynnar i en skarp kritik av socialtjänsten. IVO konstaterar att inte bara i Matildas fall utan i 62 ­andra ärenden fanns ”bristande barnperspektiv”. Vilket annat perspektiv som tog över framgår inte av rapporten.

Från den 1 juni 2013 övergick tillsynen över socialtjänsten från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

2. Därför försvann Ellens pappa

DN 2015-04-23

En dag befinner sig Erik K mitt i en mardröm. Han grips av ­polisen, anklagad för våldtäkt på sin ­dotter Ellen. Han är ­oskyldig, men Ellen får ändå inte träffa sin pappa. Hur kunde det ­hända? I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om rättvisans demoner – och om vad som händer när social­tjänsten låter sina personliga övertygelser fälla domarna.

Någon måste ha förtalat Erik K, ty utan att ha gjort något ont greps han en morgon av polisen. De tog ifrån honom verktygen och arbetsbyxorna och låste in honom i en cell. De sade inte vad det gällde. Fyra timmar senare fick han veta.

”Förnekar våldtäkt mot barn”, står det i förhöret. Då har polisen några frågor till. Brukar han titta på porrfilm med sitt barn? Hur många snuttefiltar har Ellen? Vad har han på sig när han sover?

När han förs tillbaka till cellen ser han att man tagit bort lakanet. Tre dagar senare hämtas han till häktning. Handbojor, gröna fångkläder. Därefter blir det ensamcell. Han får inte ta emot besök, ringa eller tala med medfångar. Under en månad ser han bara vakterna, sin advokat och – genom fönstret – ett stycke gräsmatta där figurer i randiga tröjor sparkar boll.

Den tekniska undersökningen av hans hårddiskar, tvättkorgar, mattor, fotoalbum, madrasser, dotterns kläder liksom snuttefiltar ger inget stöd åt misstanken. Och när åklagaren studerat förhöret med Ellen, avslutar han fallet.

Detta förhör skulle sedermera bedömas av två experter: professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ann-Christin Cederborg på uppdrag av SVT och docenten i psykologi Bo Edvardsson på uppdrag av Eriks advokat. De fann nästan alla fel som kan begås vid barnförhör: ledande frågor, lömska glidningar, signaler att barnet bör ändra sitt svar.

”Polisen: Hur såg pappas snopp ut? Barnet: Grå. Polisen: Den var grå. Barnet: Vit. Polisen: Och vit. Barnet: Svart. Polisen: Och svart. Såg den ut på något annat sätt? Barnet: Nä. Bara svart. Polisen: Jaha. Barnet: Kan jag få måla nånting nu?”

Flickan tycks inte intresserad av ämnet. Det är polisen som leder in samtalet på snoppar och försöker få en koppling till fadern. Först en ledande fråga: Har du sett pappas snopp? När flickan svarar ja, en ledande fråga till: ”Vad gör du då, när du?” Flickan har inte sagt att hon gör något. Det är polisen som påstår det, inskärper Ann-Christin Cederborg.

I synnerhet följande konststycke förtjänar att återges. Polisen frågar om ett konkret tillfälle då några barn på dagis ”sa fula ord”. ”Polisen: Kommer du ihåg det? Barnet: Ja, ja, men då var jag inte där. Polisen: Nähä, vilka barn var det som sade fula ord? Barnet: Det var… (ohörbart) Polisen: Var det Nina som sa fula ord? Barnet: Tror det. Polisen: Jaha. Okej. Vad sade du då, då?? Barnet: Då sa jag, då sa ja nä fröken, sa jag då.”

Se där. Skam den som ger sig. Nu berättar barnet detaljer ur ett samtal som det nyss sagt att det inte varit med om.

Visserligen har flickan sagt en rad uppseendeväckande saker om vad hon gör med ”pappas snopp”. Men med dylika förhörsmetoder hade man kunnat få henne att vittna från Blåkulla. (Polisen: Har du varit på Blåkulla? Barnet: Nää…Polisen: Var det på natten? Barnet: Minns inte. Polisen: Vad gjorde du då? Och så vidare.) Man förstår att åklagaren lägger ned.

Bara tio år tidigare kunde sådant åberopas som bevis. Men vi skriver 2012, tidningarna är fulla av Quickaffären. Åklagaren skulle skämma ut sig om han kom dragande med detta förhör. För övrigt har han fått en god förklaring till varför flickan sagt på dagis att hon ”slickar på pappas snopp”.

Det kan faktiskt hända att hon varit med om något liknande, eller sett det ske. Men den ”pappan” var i så fall fem år gammal. På denna förskola (som inte finns längre) gick det ganska hett till. ”Jag skall knulla dig i röven”, kunde en fyraåring hojta. Upphovet till språkbruket visade sig vara två pojkar som idkade avancerade mamma-pappa-lekar med yngre barn. Redan innan Erik gripits hade andra föräldrar börjat undra var deras fyraåringar fått könsorden ifrån.

”En dag kom vakten in och sade att jag kunde gå. Jag var en fri man! Åkte hem till föräldrarna för att fira. Hade inte en tanke på att det var nu som det verkliga helvetet skulle börja.”

Vi sitter i hans lägenhet, en 60-talsmodul med dörrkarmar av plast. På den ena väggen en blyertsteckning av honom med dottern, på den andra en vit gestalt som förmanar: ”Don’t live faster than your guardian angel can fly.” Erik K är storvuxen och vältatuerad. På högra armen slingrande motiv, på den vänstra dotterns namn. ”Hennes mamma har en likadan.” Dörren till Ellens rum står på glänt, väggarna därinne lyser i karmosin. ”I nästan två år stod det stängt. Jag gick aldrig in där.”

Nu gråter Erik K. Andas djupt, säger jag efter en stund. Det var en advokat som lärde mig att bara säga detta. Mannens gråt är ingen vädjan, sade hon. Det vill dig ingenting, det bara är.

”Jag köper att man slår på stora trumman för en misstänkt pedofil. Jag köper till och med att jag ska vara häktad i en månad medan de utreder, för det finns riktiga svin därute. Men när åklagaren kommit fram till att allt var fel, måste de hjälpa barnet tillbaka till föräldern! Men de skiter i rättvisan. Hur kan de göra så? De vet inte hur jag är som person. De vet inte ens hur jag ser ut. De har aldrig träffat mig. Det enda de vet är att jag är en man. Och därför är jag ett svin.”

”De”, det är socialtjänsten. Närmare bestämt två socialsekreterare, som vi här kallar Maria X och Gunilla Y. Innan åklagaren hunnit avsluta förundersökningen dömde de Erik skyldig. De skrev inte ”det han misstänks för”, de skrev ”det han gjort” i sin utredning. Inget rättsligt beslut skulle få dem att ändra åsikt. ”Oavsett vad brottsutredningen visar” tänkte de avskilja barnet från pappan.

Och de lyckades nästan. Misstankarna mot Erik avskrevs efter en månad. Men det skulle dröja 617 dagar innan han fick se sin dotter.

Det mest förbryllande i detta drama är mammans roll. I det första förhöret vägrar hon att tro på Eriks skuld. De är förvisso skilda, hon kan ha ett och annat att säga om honom. Men aldrig detta. Sofie är mycket bestämd: ”Det finns inte en möjlighet att något sådant kan ha hänt”, säger hon till polisen.

Bara några dagar senare är hon som förbytt. Nu är hon beredd att tro att Ellens pappa våldtagit sin dotter. Hon minns konstiga saker som Ellen sagt. Hon kommer att kräva ensam vårdnad och förbud för Erik att träffa flickan.

I fortsättningen och i ett år framöver kommer Sofie att påstå allt värre saker om Erik och hans familj. Där finns alkoholism, övergrepp och psykiska sjukdomar. Och Erik själv är en fara för barnets hälsa och utveckling. Allt detta noteras i socialens utredning och åberopas i tingsrätten. Som, två månader efter det att åklagaren friat Erik, fråntar honom vårdnaden om dottern och beslutar om besöksförbud.

Nu går ryktena på byn. Den där Erik släpptes fri, men får inte träffa flickan. Jo, jo. Han väntar till sena kvällen för att handla, för råkar han på Sofie med Ellen i snabbköpet blir det brott mot besöksförbudet. På Facebook tillägnar någon honom låten ”Suicide solution” – ”hoppas du gör som låten säger”. Han brukar uppträda på ortens klubbar. ”Pedofil­djävel”, ropar någon i publiken.

”I mitt jobb ingår att montera saker hemma hos folk. Då är det alltid nån unge som vill testa skruvdragaren. Nu fick jag panik när ett barn kom för nära. Vad skulle föräldrarna tro? Sen blev jag arg på mig själv. Varför blir jag så här när jag inte gjort nåt? Men min chef förstod. Gå nu till doktorn, sade han, och se till att bli sjukskriven. Det blev jag. I ett år.”

Han går runt på klubbar där han brukat sjunga. ”Se här, det här blev jag anklagad för. Jag är friad av polisen, men socialen fortsätter hävda att jag våldtagit min dotter. Då vill ni inte ha mig längre? Jaså, socialen … Och då fanns det fler som kände någon som råkat ut för samma sak. Ingen klubb nobbade. Musiken blev min räddning. Där fick jag utlopp för alla känslorna.”

(Historisk parentes. I sin senaste bok beskriver P C Jersild 90-talets incestvåg som ”närmast en epidemi, med ett påstått förklaringsvärde långt bortom rim och reson”. I Maria Erikssons doktorsavhandling ”I skuggan av Pappa”, minns en socialsekreterare att under 90-talet förekom anklagelsen för incest ”i vart och varannat vårdnadsärende”. Tar man uppgiften med stor nypa salt betyder det likväl att tiotusentals svenskar – med bistånd av socialtjänsten – anklagats för de skamligaste bland brott.)

Jag tänker att när Ellen blivit stor reser hon kanske till Göteborg med ett fång blommor till Jorun Collin på ”Uppdrag granskning”, kvinnan som räddade hennes barndom. Lägg då också en ros på Hannes Råstams grav. Det var till stor del hans förtjänst att ”Uppdrag granskning” gick i gång på Eriks öde. Reportern kände vittringen av samma röta som Råstam vänt upp tidigare i ”Fallet Ulf” och ”Fallet Thomas Quick”.

I september 2013 beslutade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att granska Eriks fall. Det finns bara en förklaring till det plötsliga intresset: inspektörerna råkade se på tv.

Man kan inte påstå att IVO:s utredning gick på djupet. Man höll sig till formsaker, men det räckte. Slutsatserna blev förödande: IVO fann att socialsekreterarna inte hade någon saklig grund för att avskilja Ellen från hennes pappa. Värre än så, de tycktes inte bry sig om hur det skulle gå för flickan.

Svårt att tro, men under de tjugo månader som ärendet pågick har ingen på socialen talat med Ellen. De visste inte hur hon mådde, hur hon hade det hos mamma. Hela deras energi tycks ha gått åt att bevisa att Erik var en fara för sitt barn. För det ändamålet fyllde de sin utredning med halvsanningar, löst tyckande och rent skvaller. IVO finner att de till och med smusslade undan vittnesmål som talade för Eriks oskuld.

Ingenstans i deras utredning framgår att två personer hört av sig till socialen med alternativa förklaringar till flickans prat om snoppar. En av dem hänvisade till en vikarie på Ellens förskola, som menat att alltsammans måste komma från barnens sexlekar.

Vad IVO inte visste var att socialsekreterarna inte bara mörkade dessa uppgifter. De gick längre än så. De försökte tysta detta vittne. De ringde till chefen för detta dagis med ett budskap: Vi har hört vad som pågår på din förskola. Och nu tänker en vikarie berätta för utomstående. Borde du inte anmäla henne för brott mot tystnadsplikten?

Betrakta moraltablån. Denna chef vet varför Ellens pappa sitter häktad. Hon har känt till barnens otuktiga lekar. Några har rent av klagat för fröknarna. Hon hade en skyldighet att rapportera saken, men lät bli. Om det kommer fram nu riskerar hon klander.

Förskolechefen fattar sitt beslut. Hon avskedar vikarien och hotar med polisanmälan om kvinnan berättar om barnens sexlekar.

IVO fattade sitt beslut i mars 2014. Då visste man ännu inte omfattningen av rötan.

När tingsrätten fråntog Erik vårdnaden om dottern vägde det säkert till hans nackdel att han vägrat att medverka i utredningen om sitt barn. Inte helt normalt, kunde domarna tycka. Eller: det brukar vara de som har något att dölja som väljer att tiga. Och det gjorde knappast hans sak bättre när han påstod att han aldrig kallats att medverka. Driver han med oss? torde domarna ha tänkt. Det står ju svart på vitt i bilaga 5 till utredningen, signerad av socialsekreterarna Maria X och Gunilla Y: ”Pappa Erik har på inbjudan till utredarna valt att inte delta i utredningen.”

Givetvis valde tingsrätten att lita på socialen. Det låg nog bortom det tänkbara att socialsekreterarna skulle vilseleda domstolen. Vad skulle de ha för skäl?

Till den frågan får jag anledning att återkomma. Men nog var det starka skäl, eftersom de gjorde just detta. Under kommunens logo, i tjänsten, med namnteckning och allt. Men just för att det låg bortom det tänkbara, tog det Erik två år att bevisa.

Se och lär, mödrar och fäder, för i morgon kan det vara er tur. Justitieombudsmannen, dit Erik klagar på att han dömts ohörd, ber socialnämnden att svara på kritiken. I sitt första brev beklagar socialen att man inte kan ge något vettigt svar. Det är nämligen en sådan röra i detta ärende. I sitt andra svar (två månader senare) låter man gladare. Vi har hittat! Visst inbjöds Erik att medverka, men valde att låta bli. Det framgår av våra dokument. Fem ledamöter från lika många partier sätter sina namn under denna försäkran.

Jag antar att i nio fall av tio skulle därmed saken vara klar. Eller hur tungt väger en misstänkt pedofils ord mot fem folkvaldas? Men i detta fall nöjer sig inte JO Lilian Wiklund med bedyranden. Hon vill ha bevis. Det vanliga: brevet, datum, diarienumret.

När frågan ställs så, svarar socialnämnden att man tyvärr råkade ge fel svar också förra gången. Saken är den att inget går att lita på i Maria X:s och Gunilla Y:s papper. Det står en sak i journalen – något annat i utredningen. Märkligt … Men någon kallelse till Erik kan vi inte hitta. Vi beklagar. Så här får det förstås inte gå till …

JO-beslutet är bland de dystrare jag läst. Ombudsmannen finner att ”Erik inte vid något tillfälle kallats skriftligen till ett möte med utredarna eller att utredarna på annat sätt tydligt erbjudit honom att träffa dem”. Socialnämnden klandras för ”allvarliga brister”. JO Wiklund säger sig förstå om folk tappar förtroende för myndigheten.

För er som är ovana vid juristprosan: Hade JO skrivit ”kan inte undgå kritik” skulle det tolkas som ”det var illa”. ”Skall kritiseras” betyder ”riktigt illa”. Med ”allvarliga brister” menas ” helt oacceptabelt”. ”Mycket allvarliga brister” står för ”horribelt”. Vid ”synnerligen allvarliga brister” letar man efter numret till åklagaren.

I januari 2015 får Erik K ett brev från socialen, som ber om ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”. Han orkar inte riktigt glädjas åt upprättelsen, han har fullt upp med att ta igen den förlorade tiden med Ellen, säger han. Och hennes mamma?

”Vi umgås. För Ellens skull. Sakligt och korrekt. Jag tänker inte säga ett ont ord om henne. Är du förvånad?”

Ja, faktiskt. Hur är man korrekt med någon som nyss anklagat en för våldtäkt på sin egen dotter?

”Hon blev tvingad! Vi har inte kunnat tala om det, inte ännu. Men jag är helt säker. Hennes magkänsla sa hela tiden att jag var oskyldig. Men de hotade henne. Om hon inte ställde upp på att anklaga mig skulle de ta Ellen. Det skulle heta att hon inte förstod att skydda sitt barn. Vad skulle hon göra? Och när jag blivit frikänd hotade de att ta barnet om hon gick med på att jag skulle träffa Ellen. Då blev hon tvingad att anklaga mig för nya saker. Hon hade ingen chans.”

Allt tyder på att det var så det gick till. Det senare hotet finns rent av på pränt. Ur tingsrättens protokoll: ”Sofia har fått påtryckningar från socialtjänsten /…/ Maria X har från socialtjänstens sida klargjort att om rätten fattar beslut om kontakt mellan Erik K och Ellen, kommer de i sin tur fatta ett beslut om att omhänderta Ellen /…/ då det från deras sida inte finns några tvivel på att övergrepp har begåtts.”

Har han också förlåtit att mamman gjort honom till monster inför barnet? Det står i socialjournalen att Ellen har fått veta varför pappa inte kommer mer.

”Journalen ljuger. Socialen har aldrig talat med Ellen. Och Sofie skulle aldrig tala skit om mig inför vårt barn. Inte en chans.”

Jag hade väntat mig en bitter man. Många av hans olycksbröder skriver hätskheter om ”social­kärringar” på Flashback. Men Erik verkar mest häpen. Hur kan man ha enkönade myndigheter? Det säger sig självt att det måste urarta.

När hans elände började för tre år sedan bestod makthavarna på ”Individ & familjeomsorgen” av nitton kvinnor och en man. Några av dessa tyckte själva att könsfördelningen inte var bra för jämställdheten. Det är lätt hänt att man utan vidare tar ställning för kvinnan, förklarade en av cheferna i lokaltidningen. Men hon menade att problemet gällde inte bara i hennes kommun. Det var nationellt.

Min källa på denna socialbyrå, vi kallar hen N, säger: ”Det fanns dagar då jag undrade om jag befann mig på en myndighet eller i en tvättstuga.” Jag får absolut inte missförstå. Det handlar inte om genus. Hen menar att också en könsblandad socialbyrå skulle urarta under liknande omständigheter.

Omständigheter infann sig år 2009 i skepnad av en ny chef som införde en ny ordning. Förr gällde att man aldrig nämnde namnen på klienterna. ”Biståndsärende, Västra stan” kunde det heta, när nya fall skulle fördelas. Den nya chefen påbjöd öppenhet. Hon krävde att man skulle säga vad det gällde, med namn och allt. ”Johansson, Bygatan 13, tvåbarnsfamilj, missbruk.”

Det blev ett riktigt trendbrott, säger N. Snart blev det legitimt att diskutera Nilssons psykiska besvär och Olssons skilsmässa i kafferummet. Saker som folk hört på stan började flyta in i utredningar. ”Hör, vad jag fått veta om han Nilsson, du vet, Gunnels ärende …” De få socialsekreterare som invände mot nyordningen fick rådet att gilla läget eller byta jobb. De valde att dra sig undan. Och då blev det möjligt att säga (om en pappa i vårdnadstvist): ”Han saknar existensberättigande. Det vore bättre om han inte fanns.”

”Kan du förstå? Myndighetspersoner talade på det sättet!”

N säger att det hänt något med socialtjänsten. ”Det är känsligt att prata om det … men vi som pluggade till socionom på 70-talet hade inte så mycket egna problem. Vi var radikala, skulle frälsa världen, bryta det sociala arvet. Nu verkar många ha haft en svår uppväxt … Sådant kan säkert vara en tillgång i jobbet, om man kommit ur det. Annars är det risk att man litet för snabbt känner igen sig i en annan och tar ställning. Det privata tar över. Då går det inte längre att resonera rationellt om varför de tagit det ena eller det andra beslutet. De ’känner så’, punkt, slut.”

”Spindlar”, säger hen. ”Är man rädd för spindlar, biter inga rationella argument.” Sedan vill hen inte säga mer. Jag har lärt mig att i sådant läge skall man hålla tyst. Det går en halv minut.

”Det fanns en gruppering. De bodde i samma område, umgicks på fritiden, samåkte till jobbet. När det fördelades ärenden ropade de in allt där det fanns sex inblandat. Man undrar – hur friskt är det? Och de fick alla dessa fall! Till slut sysslade de inte med annat och pratade knappt om annat. Och de visste tydligen på förhand hur det låg till, för deras ärenden gick rasande fort.”

Intressant, säger, jag. Hette möjligen två av dessa Maria X och Gunilla Y? ”Uhm.” Och vad tyckte chefen om allt detta? ”De hade hennes fulla stöd.”

Jag sökte mig till N för att få kött på benen. Erik K:s fall är nämligen ett av flera liknande i denna kommun. Efter ett tiotal anmälningar från fäder som känt sig diskriminerade av socialtjänsten gjorde Socialstyrelsen, IVO samt Actea Consulting (på uppdrag av kommunen) var sin genomlysning av densamma. Alla tre skildrar en kommunal förvaltning stadd i anarki. Det finns ingen ”målbild”, inget fungerande ledarskap, få dokumenterade rutiner. De flesta utredningar håller inte måttet. ”Situationen är kritisk gällande förmågan att klara uppdraget”, skriver Actea sommaren 2014.

Dock var det först efter att ha talat med N som jag förstod vad konsulten menat med det mystiska ”uppdrag utanför huvudprocesserna som försökts implementerats i verksamheten”. Det tycks betyda att enskilda kan använda socialtjänsten i sin jakt på spindlar.

Ingen av dessa tre utredningar fixerar de agerandes ansvar. Våra tillsynsmyndigheter menar nämligen att i motsats till exempelvis poliser, ansvarar inte socialsekreterare för sina beslut. Ansvaret anses ligga högre upp, hos ”nämnden”.

Det är hög tid att revidera analysen. Om inte annat visar fallet Erik K på de verkliga maktförhållandena. Ingen polis, domare eller politiker har makten att – personligen – ingripa lika djupt och godtyckligt i medborgarens liv som dessa socialsekreterare gjort i Eriks. Ingen är heller lika immun mot utkrävandet av ansvar.

En polis som misshandlat en värnlös sätter sitt yrkesliv på spel. En socialfunktionär som nära nog ödelägger en familj riskerar nästan ingenting. Det är därför som Erik K tror att det som hänt hans familj kommer att hända igen. Hans lilla rest av tillit till socialstaten försvann när han upptäckte hur det gick för hans förföljare.

De blev befordrade. Den ena är numera enhetschef i grannkommunen. Och den andra… inspektör hos IVO, samma myndighet som dömt ut hanteringen av Eriks fall.

Jag frågar Inspektionen för vård och omsorg hur man resonerat vid den rekryteringen. Är det lämpligt att en person som ertappats med så grova övergrepp i sin maktutövning upphöjs till granskare av andras? Svaret från personalchefen är avväpnande. Hon hälsar att Maria X hade goda referenser. Och för det andra: Att IVO kritiserat hennes hantering av fallet Erik betyder inte att man kritiserat hennes hantering av fallet Erik.

Det är inte mitt fel om det låter fnoskigt. Men det är den exakta innebörden i personalchefens svar. Nämligen att i IVO:s ögon kan en socialsekreterare aldrig göra fel. Eftersom ”IVO tillsynar och/eller kritiserar aldrig individer – endast verksamheter.”

Robustare än så är alltså inte myndighetskulturen. Det verkar räcka med en chef som ruckar på en princip för att det skall bli fritt fram för tjänstemannen att ostraffat leva ut sina fobier i maktutövningen.

Låt oss se vad som krävdes för att väga upp rättsverkan av två socionomer på pedofilsafari. Det krävdes följande: En timmes riks-tv. En utredning av IVO. En granskning av JO. En annan av Actea. Plus fyrahundratusen i advokatkostnader. Eriks föräldrar fick pantsätta villan.

Den som hävdar att svenskar kan räkna med en rättssäker och jämlik behandling hos socialtjänsten har mycket att bevisa. Som vi skall se är Eriks öde långt ifrån unikt, inte heller det mest tragiska.

Den som tror att det är mest fäder som råkar illa ut när en socionom drar ut i könskrig kommer att få se en annan verklighet. De som råkar mest illa ut är de som är för svaga för att slåss. Eftersom de är så små.

Personerna i fallet som redogörs för i texten har fingerade namn.

Fakta. Fallet Erik K

• Materialet till artikeln består, förutom sedvanliga intervjuer, av socialtjänstens journaler samt granskningar utförda av JO (efter anmälan av Erik K), av Inspektionen för vård och omsorg (IVO, på myndighetens eget initiativ) och av Actea consulting (på kommunens uppdrag).

• Samtliga ansvariga för hanteringen av Eriks fall har fått lämna sina jobb till följd av kritiken. I ett brev till Erik K har kommunen framfört en ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”.

• Jorun Collins ­reportage om Erik K (”Processen”) sändes i SVT:s ”Uppdrag granskning” den 3 september 2013.

Ellens föräldrar har återigen gemensam vårdnad om henne.

3. Så blev Olle berövad sin mamma

Åtta år har gått sedan Åsa fick träffa sin son Olle. Med stöd från rättsväsendet har Olles pappa fått pojken att ta avstånd från sin mamma – ett skakande exempel på hur social­tjänstens förlorade integritet drabbar både kvinnor och män. Men vilka politiska beslut var det som gjorde denna tragedi möjlig? Och varför? I dag fortsätter Maciej Zaremba sitt reportage om det svenska rättsväsendets dolda drivkrafter.

Jag har inte ens en grav att gå till”, säger Åsa.

I förra artikeln (DN 23/4) skildrade jag en socialtjänst där ett par socionomer levde ut sina mansfobier i maktutövningen. Jaha, tänkte kanske någon, så detta är hans ämne: kvinnor i maktställning som förföljer män.

Nej, ämnet är större. Ämnet är Varför. Vad är det som gör att den offentliga makten kan användas för privata syften.

Man kan faktiskt se det senaste kvartsseklets rättsskandaler som utslag av privatiserad rättskipning. I fallet Thomas Quick kunde en sekt troende låna statens makt i akt och mening att få sin teori bekräftad. Och när en oskyldig svensk hamnar på kåken är det – bestickande nog – nästan alltid efter en grundlös anklagelse för sexuella övergrepp (första delen i serien). Då kan man säga att domstolen lånat sig till privat rättskipning. Att verkställa en hämndaktion av något slag. Eller kanske en agenda.

Den goda nyheten är att domare tycks ha lärt av Quick­affären och den långa serien av felaktigt dömda. Vi lär inte få se fler svenskar skickas i fängelse av en släkting enbart på den bevisningen att en psykolog intygat att anklagelserna är sanna. (Visserligen tyckte så sent som i somras tingsrätten i Göteborg att sådant räckte för att döma till tre år, men det blev uppror i juristkretsar och domen upphävdes genast av hovrätten. )

Den dåliga nyheten är att det som gäller för domstolar inte gäller för socialtjänsten. Som vi skall se har den som vill låna samhällsmakten till en privat uppgörelse rätt goda chanser att lyckas. Det är till och med troligt att allt fler räknar med den möjligheten.

Sedan 2006 har antalet vårdnadstvister ökat lavinartat. Statistiken är inte pålitlig, men det kan handla om en fördubbling på mindre än tio år. Så om ni undrar varför tingsrätten inte har tid med farbröderna som länsade lägenheten kan det bero på att tingsrätten är upptagen med att avgöra var lille Kalle skall bo eller när han skall umgås med mamma eller pappa.

Det är inte så att folk skiljer sig oftare än förr i tiden. Antalet separationer har inte ökat. Men aldrig har så många föräldrar slagits om barnen. Eller kanske bara slagits – med barnet som tillhygge? Den senare misstanken har fått regeringen att tillsätta en utredning. Kan det vara något i systemet som inbjuder till krigföring? Hur mår barn av att bli föremål för vuxnas krigande? Idel goda frågor. På hösten 2016 skall utredaren leverera svaren.

Som alltid när ett system krackelerar är orsakerna flera och sambanden dunkla. Det heter att man inte får generalisera utifrån enskilda fall. Förvisso. Å andra sidan kan ingen statistik i världen förklara rättvisans genomklappning i fallet Thomas Quick. Det är i det enskilda fallet (och nästan bara där) som man får syn på de många små sprickorna som fått ett system att brista.

Av just detta skäl är socialtjänstens maktutövning den minst bevakade. De felbehandlade träder sällan fram, av uppenbara skäl. Det är ingen skam att ha fått fel finger amputerat på akuten. Det är något helt annat att ha fått sitt moderskap underkänt av en socialnämnd. Bara de riktigt desperata väljer att gå till en tidning, och ganska sällan har de något för det. Få saker har nämligen en så avtändande verkan på en reporter som ordet ”socialutredning”. Medan det går att på en vecka få nog med fakta för att kunna påstå att läkaren ställt fel diagnos, kan det ta månader att göra troligt att socialtjänsten handlat fel. Och alldeles särskilt svårt blir det vid vårdnadstvister.

Hemma hos Olles mamma står pojkrummet orört. Fotbollsskorna slarvigt hängda på sänglampan, den blåa rullbrädan lutad mot hyllan, plastmonstren på golvet. Det är hjärtskärande. Och kusligt. Jag vet inte vad jag skall säga till Åsa, som gråter i köket. Jag säger att jag skulle bli lycklig om det fanns ett sådant rum som väntade på mig.

Åsa har inte sett sin son på åtta år. Utom på håll, två gånger på bussen och en gång på en match. De rekommenderade breven som hon skickat (med biobiljetter, födelsedagskort, hundralappar, julkort) har alla returnerats med postens skära lapp: ”Ej efterfrågad”. Hon har sparat alla, de fyller en stor låda. Jag har sett sådana lådor förr. De bidar sin tid. När jag hjälper henne att ställa den tillbaka är det försiktigt, som man gör med dynamit.

Nej, det är inte som man skulle kunna tro. Åsa har inte vanvårdat sitt barn. Hon röker inte och saltar knappt maten. En prudentlig morsa, klassförälder och med i skolrådet. Ingen har kunnat anmärka på hennes vandel. Så vad var det som hände?

Platsen är en mindre stad som vi här kallar X-köping. Olle är fyra år när hans föräldrar separerar. De har gemensam vårdnad och pojken bor veckovis hos mamma och pappa. När han blivit sex träffar hans far Sture en ny kvinna, hon flyttar in med sina barn. Åsa börjar bli orolig för sin son. Det händer att Olle kommer hem med blåmärken och nedkissade kläder. Han säger att han är rädd för sin halvbror Gustav.

När Olle för andra gången måste plåstras om på vårdcentralen skickar läkaren en orosanmälan till socialen. Doktorn misstänker att Olle far illa hos sin pappa.

Socialtjänsten väljer att inte utreda. Men de underrättar Olles pappa om anmälan. Och nu inträffar den första av många märkligheter i denna historia. Socialtjänsten får ett nytt brev från vårdcentralen. Doktorn vill ta tillbaka sin orosanmälan. Det vill säga: hon tror fortfarande att Olle far illa, men hon vill inte påstå att det är hos Sture. Läkaren förklarar inte varför hon ändrat uppfattning. Men hon gör det grundligt: anteckningen om anmälan raderas ur journalen.

Det som händer näst borde få alarmklockorna att ringa hos socialtjänsten. Olles pappa kommer in med sexåringen i släptåg. Det är en sak som pojken vill berätta, säger Sture. Och Olle berättar. Att det inte alls var hans halvbror Gustav som gav honom blåmärken. Det var han själv som ramlade. Det han sagt på vårdcentralen var inte sant. Han sade så bara för att ”göra sin mamma till lags”, antecknas i socialjournalen.

Ofattbart, men socialsekreterarna tycks inte uppfatta vad denne pappa gör med pojken. Oavsett vad som är sant eller inte om blåmärken, är det oförlåtligt att tvinga en sexåring att tala illa om sin mamma. Så vad gör de? De ber inte att få tala med Olle i enrum. De undersöker inte hur han har det hos Sture. De startar inte en barnavårdsutredning. De gör det värsta de kunde göra mot Olle. De låter Åsa veta vad han sagt.

Ville man få hans mamma ur balans fanns inget bättre sätt. Nu har hon skäl att tro att Olle inte törs berätta ifall han blir illa behandlad hos sin far. Hennes oro blir inte mindre av att han verkar allt mer besvärad av hennes frågor, svarar enstavigt eller rent av tar tillbaka vad han nyss sagt. Jag förstår honom. Olle är numera ett barn utan alternativ. Vad han än gör riskerar han att skada någon av de två han älskar mest. Det kan tänkas att Åsas frågor gör honom förtvivlad. Vad skall han svara när hon frågar om de talar illa om henne därborta? Att de säger ”den idioten” och att han låtsas att han inte hörde?

Det vedervärdiga i att vara Olle: Jag fick ett blåmärke på gympan, mamma undrar, det var i skolan mamma, Olle du måste berätta, var det Gustav, nej det var på gympan, Olle, var inte rädd, mamma måste veta…( Men jag är rädd, sluta fråga för allt jag säger blir bara elände, det är mitt fel att pappa hånar mamma, det var för att jag skvallrade, varför tror ingen på mig längre, det är för att jag är falsk, varför sade jag till pappa att det var tråkigt hos mamma… Hjälp mig!)

Ett tag var faktiskt hjälpen nära. När Olle är nio kommer han till en psykolog. Som inte behöver många minuter för att uppfatta att barnet håller på att slitas sönder av en lojalitetskonflikt. ”Pojken törs inte tala om något som är viktigt för honom.” Psykologen kan inte säga om Olle far illa hemma hos sin far, eftersom han under samma möte först bekräftar och sedan dementerar detta, skriver hon till socialtjänsten. Det blir dock inga fler besök. När Sture får veta vad Olle sagt säger han nej till fortsatt psykologkontakt.

Här börjar läsaren av socialjournalen på allvar undra vad som felas dessa barnexperter. De håller nämligen med pappan. Pojken behöver ingen psykolog.

Drygt ett år senare behöver han det akut. Olle är nu en pojke med flackande blick som blir skärrad när hans båda föräldrar dyker upp samtidigt, för han vet inte vem han borde hälsa på först. När någon myndighetsperson frågar om mamma eller pappa reagerar han med panik, som om det hängde på hans svar om han får ha dem kvar.

Så här långt i historien är socialtjänstens insats mest beklämmande, men fortfarande möjlig att förklara: inkompetens, lättja eller, som det brukar heta, ”bristande rutiner”. Det som nu händer är däremot obegripligt.

Det skall erkännas att jag länge tvivlat på denna historia. Den verkade för osannolik. Det var bara inte möjligt, tänkte jag, att en sådan serie missgrepp skulle ha passerat utan att någon rättsvårdare slog larm. Jag gissar att det var den sortens önsketänkande som gjort att det tog nästan ett decennium innan Quickaffären kunde rullas upp.

Innan jag går vidare vill jag avvärja en misstanke. Jag har sett en rad fall där mamman förtalar pappan (eller vice versa) i det uppenbara syftet att helt stöta ut den andre från föräldraskapet. Det är helt klart inte så i Åsas fall. Hon kräver inte att få pojken för sig själv. Hon påstår inte att hennes ex är farlig för barnet, inte heller saboterar hon umgänget. Hennes ängslan för hur pojken har det kan vara överdriven. Men den är inget hjärnspöke. En blodig näsa är en blodig näsa. Att Åsas oro växer sig allt starkare, tills hon nästan framstår som på gränsen till paranoid, beror till stor del på den misstro som hon upplever i mötena med socialen. Som vi skall se var inte heller denna känsla frukten av inbillning.

I juli 2006 antecknar socialsekreteraren: ”Olle rädd för att han inte ska få träffa mamma mer.” En månad senare: ”Olle vill inte träffa mamma. /…/ Han säger att han absolut inte vill det, och att han skall ta livet av sig om de vuxna bestämmer att han skall tillbaka till henne.”

Vad har hänt? Det enda vi vet säkert är att vad som än hände, hände det inte mellan mor och son. Under dessa trettio dagar såg inte Olle skymten av sin mamma, inte heller fick han tala med henne. Var gång hon ringde lade Sture på luren. Och nu är vi framme vid det mest häpnadsväckande i denna historia. Ingen av de många socialpersoner som i fortsättningen skall hantera Olles liv har ställt sig frågan varför en gosse som nyss varit så fäst vid sin mamma plötsligt råkar i panik vid tanken på att träffa henne. Så låt oss se hur det gick till när lille Olle blev förvandlad.

På våren detta år inser äntligen socialtjänsten att något måste göras. Skall man hjälpa Olle måste man förstå vad hans föräldrar gör med honom. Alltså är det meningen att de under sommaren i sex veckor var skall bo med pojken på ett ”utredningshem”. Först är det Stures tur.

Åsa säger till mig att hon borde ha anat oråd från början. ”Min mamma hade precis dött i cancer. Jag bad socialen att skjuta på utredningen ett par månader. Men de sade…(hon börjar gråta)…de sade att de hade en utredning att genomföra, ’med eller utan dödsfall’.”

När hon tre veckor senare kommer till utredningshemmet för att hämta Olle till mormors begravning möts hon av underlig stämning. Ingen av personalen beklagar hennes sorg. Men de säger att Olle inte vill åka. Och att hon måste ”lyssna in barnet”. Olle lägger sig i hennes knä och snyftar att han inte vill åka.

Åsa gör vad jag tror varje mamma skulle ha gjort i den situationen. Kom lille vän, säger hon till Olle, nu skall vi säga adjö till mormor. De åker.

Att jag berättar i detalj beror på att denna scen kommer att åberopas som bevis på att Åsa inte respekterar pojkens vilja.

När det blir Åsas tur att observeras med sin son väntar en överraskning. Man har infört ”restriktioner”. I motsats till vad som gällde för Olles pappa kan hon inte ta ett steg utan övervakare. Kvinnorna som stryker efter henne kunde vara hennes barn. När hon skall hjälpa Olle att borsta tänderna följer de med till badrummet och antecknar i sina block.

Hon lyckas behärska sig i tre dagar. På den fjärde vill Olle åka till ett bad. När Åsa plockar ihop badsakerna får hon höra att hon skall låta bli. Personalen har inte tid att följa med, och ensam får hon inte åka. Tjugoåringarna förbjuder henne. När Åsa svarar (inte helt lugnt, kantänka) att nu får det vara nog med förnedring, hon kräver att få tala med någon ansvarig, får hon beskedet att hon ska säga hej då till Olle. Hon fattar inte vad som pågår. Men redan samma dag får hon en förklaring.

Det är ett besked på hennes telefonsvarare. Socialtjänsten meddelar att av omsorg om Olles hälsa och utveckling har man beslutat att med omedelbar verkan omhänderta pojken enligt LVU. Hädanefter är det kommunen som utövar föräld­ra­makt över Olle. Och man bestämmer att han skall bo hos pappa. Skälet? Åsa utsätter sonen för ”psykisk misshandel”.

Detta beslut, som skulle förändra Olles liv, hade socialtjänsten inte rätt att fatta. Tre veckor senare upphävs det av domstol. Socialtjänsten har inte kunnat visa vad man menade med ”psykisk misshandel”. Åsa återfår med omedelbar verkan sina föräldrarättigheter. Men hon får aldrig mera se sin son.

Hon ringer – inget svar. Hon vädjar till socialtjänsten om hjälp. Enligt lagen har socialen en skyldighet att värna barnets rätt till ”en nära och god kontakt med båda föräldrarna”. Men hon får ingen hjälp. Hon går till Olles skola och ber en lärare att lägga ett kort i hans klädhylla. (Jag har sett kortet. ”Hej lilla gubben. Mamma älskar dig.”) Men hälsningen når aldrig Olle. Skolrektorn hinner före. Hon vittjar Olles hylla och skickar tillbaka kortet med beskedet att under ”rådande förhållanden” är Åsa förbjuden att kontakta Olle eller ens visa sig på skolan. För övrigt finns Olle inte där. Rektorn har beviljat honom ledigt. I fortsättningen blir Åsa inte heller kallad till föräldramöten.

Dessa beslut hade rektorn inte rätt att fatta. Åsa är vårdnadshavare, skolan får varken stänga henne ute eller ens ge pojken ledigt utan att hon tillfrågas. När rektorn förhörs av polisen (misstänkt för tjänstefel) kan hon inte säga vad hon menade med ”förhållanden”. (Låt mig på denna punkt gå historien i förväg. Rektorns skäl bestod i att Olles pappa samt en socialsekreterare bad henne om denna tjänst.) Legalt facit: rektorn får (långt senare) en erinran från Skolinspektionen. Praktiskt resultat: Under tiden blir Åsa avskuren från all kontakt med Olle.

Under dessa år upptäcker Åsa att Sverige inte har ett rättsväsen utan två. Vid tre tillfällen inskärper domstolen att Sture måste låta Olle få träffa sin mamma. Och lika många gånger visar Olles pappa rätten fingret. Att han kan göra så beror på att han fått garantier från socialtjänsten: Om han vill stöta ut mamman ur pojkens liv, kommer myndigheten inte att ingripa.

Detta är inte vad jag tror, det framgår av dokumenten. När Sture säger till socialtjänsten att han tänker trotsa domstolens beslut, får han rådet ”att göra det han anser vara bäst”. Om han ”behöver stöd i sitt agerande” står det i socialjournalen, kan han hänvisa till att socialtjänsten också tycker att Åsa utgör en fara för sitt barn.

Det blev inga möten. Från denna tid stammar det sista vittnesmålet om Olles sinnelag, som inte är upprättat av socialtjänsten eller beställt av pojkens far. Pojken vet inte var han skall fästa blicken, tittar på sin far var gång han får en fråga, säger att han inte vill se mamma för att ”mamma gör dumma saker. Men han kan inte säga vad det är för dumma saker.” Det är kontaktpersonen som vittnar. Hon drar slutsatsen att pojken säger det hans far vill att han skall säga.

Tre år senare kommer Olle säga till en psykolog att han aldrig skall förlåta mamma för att hon tvingat honom att anmäla sin egen far för misshandel.

Olle minns fel. Det finns ingen sådan anmälan. Varken av honom eller av hans mamma. Ännu senare skall han säga att hans mamma gjort hemska saker. Olle vet inte vad det var, men pappa Sture har lovat att berätta när Olle blivit myndig.

Om Stures känslor för Åsa vet jag bara vad som framgår av hans handlingar. Det är tretton år sedan de skildes och de har knappast setts sedan dess. Men han tycks fortfarande bry sig om hur Åsa mår. I höstas upptäckte han att hon hade en penningskuld till honom. En försumbar summa för Sture, som har det gott ställt. För Åsa blev det kronofogden.

Medan jag skriver detta är läget följande. Åsa har inte sett Olle på åtta år och åtta månader. I december 2006 förlorade hon vårdnaden om pojken. Tingsrätten litade fullt på socialtjänstens bedömning att Åsa utövade skadligt inflytande på sin son. De bor ett par kilometer från varandra, men hon vågar inte närma sig sonen av rädsla för vad han då kan säga. Sist hon hörde hans röst (för sex år sedan) skrek han ”ring inte hit mer”. Hon säger att hon gråtit varje dag. Det gör hon också gång på gång under mitt besök.

Åsa klandrar sig själv. Det var hennes livs misstag att den gången för drygt tio år sedan anmäla sin oro för Olle till socialtjänsten. Hade hon inte bett socialen om hjälp hade Olle haft sin mamma kvar.

Det är också Göran Lyséns slutsats. Lysén är professor emeritus i folkrätt. Han har gått igenom varenda handling i detta ärende och även lyssnat till bandinspelningar från domstol. Av detta blev han så upprörd att han i fem års tid pro bono försökt hjälpa Åsa att återfå kontakt med sonen. ”Det är svårt att inte få intrycket att socialförvaltningen /…/ bedriver en kampanj mot Åsa”, skriver han i ett rättsutlåtande.

I socialens utredningar och inlagor har han funnit en mängd halvsanningar, förtiganden och andrahandsuppgifter. Sådant kunde förklaras med slarv, om inte alla felen drog åt samma håll. Var gång en socionom drar en förhastad slutsats, återger ett rykte eller råkar lämna fel uppgift till rätten är det till nackdel för Åsa.

Låt mig ge ett exempel. Socialen intygar för rätten att bedömningen av Olles psykiska tillstånd byggde på fem veckors ”professionell samtalskontakt” med honom. Man tar för givet att det var en barnpsykolog som samtalade. Nej, det var en 26-årig student som inte genomfört barnsamtal tidigare.

Det mest uppseendeväckande är det som utelämnas. Tre månader innan Olle avskiljs från sin mamma får socialtjänsten ett brev. Det är från en diakon. För första gången sedan hans gehenna började har Olle talat i enrum med någon som han inte tror kan skada hans föräldrar. Diakonen bandar samtalet och skickar utskriften. Olle säger att han hade ljugit för socialen när han förnekade att hans halvbror slagit honom. Han sade att det var Åsa som fått honom att säga så. Men det är sant, Gustav har slagit honom. Ett fragment:

”Jag hade ljugit om mamma. Att mamma tjatar. Det har hon inte gjort. Pappa sa allt jag skulle säga, och då gjorde jag det. Han kom till skolan och tittade mig i ögonen. Då blev jag rädd. /…/ Om jag berättade det här, alltså ljuga, så skulle jag få träffa mamma och pappa en vecka var. Annars skulle jag aldrig få träffa pappa. Jag vill ha kvar båda…”

Av detta brev finns inga spår i socialtjänstens journal. Det är som om det aldrig kommit fram.

Göran Lysén säger att Åsas fall är en manifest rättsskandal. I hans utlåtande framträder en rättsordning där svansen viftar på hunden: Socialtjänstens bedömningar anammas utan granskning av domstolar. Att deras domar i sin tur kan verka lödiga, beror på att vittnesmålen till förmån för Åsa redovisas mycket sparsamt i domskälen. Om de inte råkar bli bortglömda helt och hållet. Flera av dessa beslut är därtill nästan omöjliga att överklaga, eftersom de saknar domskäl. Rätten berättar inte hur man kommit fram till sitt beslut. Hur skall man argumentera mot en motivering som består av ”Rätter finner att…”?

I en inlaga till justitiekanslern skriver Göran Lysén att myndigheterna kränkt Olles och Åsas mänskliga rättigheter: Rätten till familjeliv och den till rättvis rättegång. Till mig säger han att han aldrig sett en sådan räcka övergrepp i ett och samma ärende. Har han någon förklaring?

”Vänskapskorruption”, svarar Göran Lysén. Han tror inte att det som hänt Åsa hade kunnat inträffa i Stockholm. Men i X-köping, där alla makthavare umgås i samma kretsar, hade hon små chanser att få rättvis behandling. Inte med tanke på vilka hon hade mot sig.

Det har jag visst inte nämnt. Men Lysén säger att självklart spelade det roll att en nära släkting till Sture i ett par decennier varit ordförande i socialnämnden och ledande politiker i ett av X-köpings största partier.

”Hon hade behövt en Perry Mason”, säger Lysén. Eller i vart fall en advokat utifrån. För att bevisa att det inte funnits någon grund för att avskilja Olle från hans mamma måste man nämligen ställa till skandal i X-köping. Man måste visa att ett par socialchefer och även domare agerat rättsvidrigt, säger Göran Lysén. Jag känner väl till Brevet?

Brevet, ja. När jag läste dessa utredningar och domar var det med känslan av att någonting fattas. Beslutsfattare agerar som om de visste någonting som vi andra inte vet. Det var som att komma för sent till biografen och missa scenen där den svarta karaktären får sin svärta.

I Åsas drama består detta förspel av ett brev. Jag behöver ingen fantasi för att förstå vilken effekt det haft på alla som har läst det. Hade jag själv gjort det innan jag träffade henne hade nog denna artikel inte blivit skriven. Jag hade tänkt att det var tur för Olle att slippa leva med en psykopat. Och hade jag mot förmodan ändå farit till X-köping, skulle Åsa känna av min misstro och kanske framstå just så som hon beskrivs: en hysterika.

Brevet är skrivet av en läkare. Doktor X intygar för socialtjänsten att Åsa utgör en livsfara för sin son. Hon lider av en ”grav personlighetsstörning”, är närmast psykopat, vilket doktorn illustrerar med rad skakande scener. Läsaren får en serie bilder av en oberäknelig, härsklysten, manipulativ och våldsam kvinna. En ”ixoid personlighet”. Ett honmonster. Doktorn förordar starkt att hon berövas vårdnaden om Olle.

I elva år har detta brev legat i Åsas akt, en bruksanvisning till hennes person. Dess lömska kraft består i att det inte åberopas öppet av socialtjänsten och därför inte kan bemötas av Åsa. Varför det inte åberopas är uppenbart. Det tål inte dagens ljus. Läkaren, som sätter sin tjänstetitel under psykiatriska diagnoser är inte psykiater. Han är specialist på leverskador. Åsa har han aldrig undersökt, vare sig i huvudet eller någon annanstans. Så vem är doktor X? Även han visar sig vara en nära släkting till Sture.

I normalfallet skulle ett sådant ”intyg” arkiveras i giftskåpet och anmälas till Läkarförbundet. En läkare får inte missbruka sin tjänstetitel på det sättet. Men i Åsas fall är inget normalt. Göran Lysén har funnit att detta brev är själva nyckeln till historien. Det förklarar varför så många tar Stures parti innan de ens träffat Åsa. Doktor X:s brev sprids nämligen också utanför socialkontoret. Bevisligen till Åsas grannar. Det finns indicier för att det även blivit läst av skolpersonal och domare. X-köping är en liten värld.

Läsaren kanske minns läkaren som i början av berättelsen, utan att uppge skäl, tog tillbaka anmälan om att Olle misstänktes fara illa hos sin far. Nåväl, hon hade skäl. Jag vet inte om det var med lock eller pock, men det framgår att det var doktor X som fått henne att ta tillbaka och sudda i läkarjournalen. Det hade han själv berättat, närmast skrytsamt, i ett brev som han inte trodde skulle komma ut.

Jag kom till Åsa efter att ha läst om Olle i en vetenskaplig studie. Det som hans far gjort honom går under flera namn. Barnpsykiatern Torgny Gustavsson talar om ”förslavning”. I psykologen Lena Hellblom Sjögrens bok ”Barnets rätt till familjeliv” heter det ”föräldraalienation”: när ett barn tubbats till att helt ta avstånd från mamman eller pappan.

Vi talar om särskilt grym form av misshandel, eftersom barnet drivs att stympa sig självt. För att stå ut med att ha förnekat en förälder måste det övertyga sig självt om dennes uselhet. Vilket förklarar varför den avstötte kan bli allt mer spöklik med tiden. När Olle inte sett sin mamma på fem år säger han till en psykolog att han inte har några som helst minnen av henne som normal person. Hon har förstört hans barndom.

Att barn som råkat ut för detta löper högre risk att spåra ur i livet bör inte förvåna. De lär sig att se världen i svartvitt. Men föräldern som barnet svärtar ned är en del av barnet, omöjlig att stöta ut helt och hållet. Det blir kvar, som en föraktad del av jaget, skriver Torgny Gustafsson.

Efter att ha analyserat 25 fall liknande Olles drar Lena Hellblom Sjögren slutsatsen att allt fler barn riskerar att få dela hans öde. Det går nämligen inte att få ett barn att anamma spökbilder av en förälder så länge barnet har kontakt med bägge. Det som förenar dessa fall är att innan barnet uttalar det ödesdigra ”vill inte träffa mamma” har det inte sett henne på några månader.

Det är hur detta gått till som är det mest alarmerande med Hellblom Sjögrens studie. I flertalet fall lyckas en förälder manipulera socialtjänsten till att bistå med avskiljandet. När det långt senare framgår att anklagelsen (för våld, psykisk misshandel, sexuella övergrepp och så vidare) varit grundlös, är det redan för sent. Den utstötte föräldern har blivit en främling, om inte en demon. Och då kan det hända att en sorgsen tingsrätt kommer fram till att tonårsflickan bevisligen blivit hjärntvättad till att avsky sin frånvarande pappa, men då det inte står i rättens makt att ändra hennes sinne, återstår inget annat än att fortsätta vägra pappan umgänget med dottern.

Varför kan socialtjänsten manipuleras? Till dess sviktande integritet får jag återkomma. Här bara en antydan: de vårdnadstvister med tragisk utgång som jag själv studerat har en sak gemensam med Olles historia. Mycket tidigt i processen, innan de hunnit ta reda på mycket, tar socialsekreterarna ställning för mamman eller pappan. Att de därefter inte har tid med barnet beror på att de är upptagna med att leta fel på den förälder de valt bort. Som vore barnet en trofé att överlämnas till den förälder som vunnit deras medkänsla.

I Hellblom Sjögrens fallsamling finns åtta mödrar och sjutton fäder. Hon tror att dessa proportioner (30–70) motsvarar den sociala verkligheten. Då uppstår den självklara frågan varför det bara är misshandlade fäder som hörs i offentligheten. Jag tror att förklaringen är enkel. En förnekad moder bär på en långt större skam än en förskjuten far.

När verkligheten en dag hinner ikapp Olle kan det hända att han klandrar de folkvalda för sitt öde. Det som drabbat honom hade varit mindre troligt innan riksdagen beordrade socialtjänsten att lyssna till ”barnets vilja”. Detta inträffade 2006, märkesåret som inleder den häftiga ökningen av vårdnadstvister.

Förvisso saknades det inte varningsord. ”Iakttas inte… försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern”, skrev Johanna Schiratzki, professor i barnrätt.

Det är inte ofta som en svensk domstol tar sig ton mot de folkvalda. Men redan tre år senare hade rådmännen i Solna fått nog. Det har kommit in ett ”egendomligt språkbruk” i vårdnadstvister där en förälder hänvisar till att hen inte kan ”tvinga barnet”, att träffa den andre, står det i en dom. ”När lagstiftaren förordade att hänsyn skulle tas till barnets vilja… har det inte föresvävat att barnet skulle försättas i en situation där barnet verkligen skulle göra ett otvetydigt och avgörande val mellan sina föräldrar. Ett sådant val är omänskligt att begära av barnet. Det handlar om de viktigaste personerna i barnets liv. Dessa vill inte barnet välja emellan. Barnet vill ha bägge.”

Kloka ord. Men när de skrevs år 2009 har ”barnets vilja” redan blivit till en mindre industri. Vill en förälder få bort den andre ur sitt liv finns en rad experter, som vet hur man kan få barnet att minnas hemska saker om mamma eller pappa. Och det finns advokater som har metoder att hålla den utstötta parten på avstånd. (Jodå, jag har adresserna.)

Vi skriver 2015. Domstolarna dignar under vårdnadstvister. Troligen har aldrig förr så många barn fått slitas sönder av föräldrars krigande. Är det bara deras fel, som valt att slåss? Eller kan riksdagen sägas medvållande, som levererat vapnen?

Alla personer i fallet har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering.

Maciej Zaremba

Bakgrund. Underlaget till fallet Åsa

  • av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar, domar, korrespondens, inalles ett par tusen sidor. Därutöver: professor Göran Lyséns inlagor till JK och HD samt psykologen Lena Hellblom Sjögrens analys av fallet (se litteratur­listan). För att skydda de inblandade uppger jag inte datum eller diarienummer.

4. Därför levde lögnerna om Julias pappa

DN 2015-05-06

När två fördomar möter ­varandra kan en lögn bli till ­sanning – och följderna ­förödande. Var det detta som hände när Julia fråntogs sin pappa? I dag fortsätter ­Maciej Zarembas reportage ­”Rättvisans demoner” – om män som har fel namn

Vore det inte för allt lidande som de åstadkommer borde personer som Thomas Quick välkomnas av varje rättsordning. De begåvade mytomanerna gör faktiskt stor nytta. Man kunde säga att de provtrycker rättsstaten, så det ihåliga brister och fördomar tränger ur tapeterna.

Därför skall jag nu berätta en liten historia, lika osannolik som den om Thomas Quick men – skulle jag vilja påstå – lika lärorik. Det finns fler likheter. Även här spelar psykologer och åklagare en väsentlig roll.

När historien börjar bor Britta och Adam tillsammans och de har ett barn, Julia.

Julia är två år när Britta far i väg med henne för att hälsa på mormor, som bor i X-stad, i en annan del av Sverige. Därefter är de försvunna. Brittas mobil är död. När Adam ringer svärmodern lägger hon på luren. Det går två månader innan han får veta var de finns och vad som hänt. Det är följande:

I X-stad går Britta till polisen och säger att hon är på flykt undan Adam, som hotat att röva bort barnet från henne. Adam är kriminell, våldsam, han missbrukar sprit och spel. Britta och dottern beviljas omedelbart boende i ett kvinnohus på skyddad adress. Där kommer de att stanna i ett år. På uppmaning av socialtjänsten ansöker hon om ensam vårdnad och besöksförbud för pappan. Det beviljas inte. Men tills vidare, beslutar tingsrätten, skall Julia bo med mamman.

Märkligt nog lyckas tydligen Adam få tag på Brittas telefonnummer, eftersom han hotar henne igen, denna gång till ­livet. Han tänker döda henne och barnet och gräva ned dem på okänd plats, har han sagt. Britta har bevis. Hon spelade in samtalet.

Under polisförhör nekar Adam till att ha hotat Britta. Men åklagaren inleder förundersökning och under tiden blir Adam förbjuden att kontakta Britta. Han riskerar straff om han försöker ringa eller skickar brev.

Britta är nu så rädd för Adam att när hon skall möta honom i rätten måste hon ha två poliser vid sin sida. Trots det beslutar tingsrätten att Adam skall få träffa sin dotter då och då, men i närvaro av kontaktpersoner. Det blir få möten. Kontaktpersonerna vägrar. En skriver att hon inte tänker riskera sitt liv. En annan att hon inte står ut med att se barnet lida.

Att Julia lider kan ingen tvivla på. Fyraåringen får panikanfall bara hon hör ordet ”pappa”, tappar kontroll över tarm och blåsa, sover på Lergigan, plågas av mardrömmar, skyr andra barn och klarar sig inte en minut utan sin mor. ”Pappa slår mig”, kan flickan säga plötsligt, utan att någon frågat. Det händer att hon sedan vänder sig till mamman: ”Vad var det mer jag skulle säga?” På socialtjänsten är man förfärad över att ett trauma kan ge besvär så långt efteråt. Det har ju nästan gått två år sedan hon varit ensam med Adam. De har aldrig sett ett så skadat barn. Flickan har börjat tappa håret. Alopecia areata blir diagnosen. Vanligaste orsak: psykisk stress.

Vad beror den på? Därom behöver ingen tvivla. En psykolog intygar att Julias panikreaktioner beror på att flickan ”från start levt under psykosocialt belastande omständigheter med hot om våld, missbruk från fars sida m.m.” En psykiater skriver att om Julia skils från mamman så länge som en dag ”försämras hennes tillstånd.”

Låt mig nu göra en lång historia kort. Tre månader senare är Julias symtom borta. Nej, det var inte en terapeut som botade henne. Det hade ingen terapeut kunnat göra. Det krävdes ett mirakel.

Miraklet uppträdde i gestalt av Adams nya ombud. En advokat från Stockholm, som en gång verkat som åklagare. Hon börjar granska vartenda intyg i detta ärende. Här skriver psykologen att barnet utsatts för hot om våld. Hur vet hon det? Där säger socionomen att hon är rädd för att Adam skall döda henne. När har han sagt det?

När advokaten forskat färdigt upptäcker hon en märklig sak: Samtliga intyg om Adams farlighet (från kvinnohus, psykolog, polis, åklagare, socialtjänst) har en och samma källa: Britta. Hennes ord är hela bevisningen i detta mål, som nu pågått i två år. Ingen annan har sett eller hört Adam hotfull eller våldsam. Eggad av denna upptäckt forskar advokaten vidare. Och när hon är färdig kan hon knappt tro sina ögon. Den förföljda mamma som kvinnohuset och social­tjänsten gömt i två år (och andra myndigheter skyddat och försörjt) är en dömd bedragerska och en mytoman. Hon har inte en familj utan två. Hon har inte ett barn utan fyra, med tre olika män. Två av barnen har hon skadat till den grad att hon miste vårdnaden.

Visst händer det att ett barn under utpressning av en förälder förtalar den andre. Men i detta fall kan allt beläggas. Två år innan Britta flyr med Julia från Adam berättar hennes dotter Sandra för socialtjänsten i en annan stad varför hon inte vill se sin mamma mer. I vart fall inte på länge. Och aldrig ensam, för mamma kan bli våldsam. Elvaåringen säger: ”Hon har utnyttjat mig. Mamma som stod mig närmast, hon har knäckt mig. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller hur jag var /…/ Ljuger hon en gång till, klipper jag av för gott.”

Ovanligt vuxet uttryck, kan man tycka. Men det som Sandra varit med om är nog bland det svåraste som ett barn kan råka ut för. När hon är åtta år försvinner mamman. Någon vecka senare ringer hon. Hon ligger på sjukhus, med en dödlig sjukdom. Bara ett nytt hjärta kan rädda henne. Hon är så dålig att hon inte ens kan ta emot besök. Under månader som följer kommer hon hem ett par gånger, när hon råkar må bättre. I nästan ett års tid lever Sandra och hennes lillebror i skräck för att mamma skall dö vilken dag som helst. Deras lärare och skolkamrater gör sitt bästa för att trösta dem.

Efter ett år kommer Britta plötsligt hem, frisk och med ett spädbarn i famnen. Det här är Julia, är hon inte söt? Trodde de att hon varit sjuk? Har hon verkligen sagt det? Nåväl, det var inte så allvarligt. Skall vi åka på utflykt? Hon blir utkastad av barnens far. Därefter vill Sandra och hennes lillebror inte se mamma mera.

Socialsekreterarna hade en skyldighet att granska Brittas bakgrund innan de tillstyrkte hennes krav på skyddat boende och ensam vårdnad om Julia. För socionomerna låg hennes dubbelliv bara ett knapptryck bort. Det hade räckt med ett par telefonsamtal för att få veta att Brittas egen far och syster brutit med henne på grund av ”hennes val i livet och lögner som omgav dessa historier”. För Adam krävdes det hundratusen för advokatens detektivarbete. Och en osedvanlig tur.

Vårdnadsmålet må ha varit bland de mer bisarra i tingsrättens historia. Å ena sidan socionomer, personal från kvinnohuset och en psykolog från X-stad som, ännu ovetande om advokatens fynd, går i god för allt som Britta sagt. Självklart måste hon få ensam vårdnad. Adam är en våldsman. Å den andra sidan Adams vittnen, bland dem Brittas egna vänner, som var och en känner henne i olika skepnad. För en vän är hon en dödssjuk kvinna, för en annan offer för en sadist till man (Sandras pappa, nämligen), för en tredje rockstjärnan Robbie Williams impressario, för en fjärde en rik arvtagerska till ett av offren för attacken mot World Trade Center.

Tingsrätten finner att Julias psykiska symtom omöjligen kan ha med Adam att göra, som varit nästan helt borta ur hennes liv. Det är mamman som stressar barnet till att frukta sin frånvarande far. Britta mister vårdanden om Julia och får i fortsättningen inte träffa dottern utan övervakning.

Två veckor senare rapporterar stödfamiljen, hos vilken Adam bekantar sig med dottern, att det går över förväntan. Hon somnar utan piller, kissar inte på sig. De första dagarna lät hon ingen mansperson komma nära, ropade ”pappor är dumma, mammor är snälla”. Men det gick över.

Hur det gick sedan? När jag hälsar på hos Adam och han skickat ut flickan att leka i trädgården säger han att Julia längtar efter mamman. Sedan Britta förlorade ensamrätten tappade hon intresse för dottern. Hon har numera rätt att umgås med flickan utan övervakning, men kommer sällan till uppgjorda möten.

Här invänder någon att också en mytoman kan råka ut för våldsverkare. Tänk om hon verkligen hade skäl att fly Adam? Hade han inte ringt och hotat henne?

Som tur är blev också detta prövat. Dessvärre två år för sent. När domstolen lyssnat till det bandade samtalet framgick det att Britta ljugit för polisen. Det är inte Adam som ringer. Det är hon som gör det. Och sedan, i en timmes tid, försöker hon få honom att säga något hotfullt.

– Om du hittar mig, vad är det du skall göra då?

– Ingenting. Du vet hur snäll jag är.

Tingsrätten finner att åtalet bygger på några ord som åklagaren ryckt ur sammanhanget. Adam hotar inte, låter inte ens aggressiv, verkar närmast uppgiven. Och så det märkligaste av allt: ”Brittas tonläge och sätt att uttrycka sig …ger inte heller intryck av att hon skulle vara rädd för Adam.” Åtalet ogillas.

Således har det aldrig funnits grund för några misstankar mot Adam. Men genom att hålla dem levande i 21 månader (åklagaren gjorde sig ingen brådska med åtalet) lyckades hon hålla flickan helt avskuren från sin pappa i två år.

Jag skriver ”lyckades” för det finns inslag i åtalet som ger mig kalla kårar. Utskriften av samtalet stämmer inte med bandet. ”Ohörbart”, står det, när Adam säger ”snälla”. Inte heller repliken ”jag är inte en kriminell typ” lyckades polisen uppfatta. Och så det märkligaste: Det framgår att Britta gör klart för Adam att hon ska ha barnet för sig själv.

Det intressanta är inte att det finns föräldrar med ett patologiskt maktbehov. Det sedelärande med historien är att en mytoman med sådan läggning kan få sex myndigheter med sig, och med deras bistånd nästan skicka en oskyldig i fängelse och sin egen dotter till barnpsykiatrin.

Under processen fick kvinnojouren frågan om man kontrollerade att Britta hade skäl att söka skydd. Nej, det brukar man inte göra. Kvinnor ljuger inte om sådana saker.

Därefter tycks samma idé ha föresvävat två socialförvaltningar, polisen, åklagaren, BUP och två tingsrätter. Ett tjugotal individer kan sägas ha medverkat till den psykiska misshandeln av Julia i tron att de ömmade för hennes hälsa. Deras bidrag varierar. Några råkar byta ut ”påstås ha hotat” till ”hotat” i officiella intyg. Andra återger hörsägen som fakta, beslutar på bristande underlag eller, som åklagaren, mot bättre vetande. Ännu andra låter sig ryckas med i misstron mot Adam, och tillskriver hans agerande brottsliga motiv. Som polisen som rubricerar hans försök att ringa till dottern på julafton (ingen svarade) som ”hänsynslöst”. Det blev (sedermera nedlagt) åtal för ”ofredande”.

En uppräkning av de inblandade kan vara av sociologiskt intresse. Hos kvinnojouren: Karin, Lotta, Ann-Marie, Karin, Åsa, Nina och Gunilla. Poliser: Nina, Elisabeth och Peter. Socialsekreterare och övriga socionomer: Elisabeth, Diana, Therese, Ann-Katrin, Eva, Karin och Joanna. Psykologen Ylva. Psykiatern Gunilla. Åklagare Maria och tingsfiskal Carolina.

Namnen är fingerade men har rätt genus. Jag skriver ut dem för att ge en glimt av hur könsmaktsordningen kan te sig ur en golvläggares perspektiv som råkat få barn med en mytoman.

Jag hade inte berättat historien så utförligt om det bara handlat om ett par tondöva domare och en aningslös socialtjänst. Jag gör det för att synliggöra något strukturellt, ett fenomen som det ordats mycket om, men där debatten sällan går djupare än till fördömanden av seriefigurer och namn på chokladbollar.

Svenska myndigheter är nog över lag inte särskilt lättlurade. Men som vi vet passerar en lögn lättare om den vädjar till en fördom. Och vädjar den till två (till synes helt oförenliga) fördomar på samma gång, blir den uppenbarligen oemotståndlig.

Det som hänt i X-stad kan nog hända var som helst i Sverige. Men det händer inte vem som helst. Britta heter i verkligheten något annat. Kanske Anna-Lena. Också Adam bär ett annat namn. Något i stil med Ahmed.

Annika Rejmer är jurist, rättssociolog i Lund och expert på barnens rätt. Nyligen blev hon klar med en detaljanalys av ett hundratal utredningar som genomförts i samband med vårdnadstvister. När jag refererar Ahmeds historia för henne faller jag ur rollen. I stället för en öppen fråga serverar jag en hypotes: Varför såg inte socialtjänsten att denna Britta misshandlade sin dotter? Var det för att allas blickar var riktade mot Ahmed, som de aldrig sett, men gjorde till ett monster?

”Ja”, svarar Annika Rejmer, ”så kan det nog vara. Papporna säger det själva. Man och utlänning i vårdnadstvist, då är det kört, för att citera en av mina respondenter. Låt mig ta ett exempel: en nordafrikansk pappa som invandrar för att vara nära sitt barn, som lär sig svenska, får jobb, gör karriär, blir chef! – har inte en chans mot en psykiskt sjuk svensk mamma, om hon så varit sjukskriven i tio år. Och när han flyttar efter henne så heter det att han ’förföljer henne’ fast han bara vill ge sonen en frisk föräldrakontakt.”

I sin avhandling ”I skuggan av Pappa” noterar Maria Eriksson att när socialtjänsten stöter på infödda kvinnoplågare ­letar man orsaken till deras lyte i psykiska problem, besvärlig uppväxt eller sprit. Men är förövaren född utrikes behövs inga förklaringar. Invandrarskapet är förklaring nog, ty dessa män kommer från ”patriarkala samhällen”, och då är de tydligen alla likadana. Maria Erikssons avhandling har tolv år på nacken. Hur är det i dag?

“Enbart det faktum att Assad är medborgare i ett land utanför Europa och att han har en regelbunden kontakt med sina släktingar /…/ kan på intet sätt läggas honom till last. Det kan inte heller det faktum, att han har en annan kulturell eller religiös bakgrund än Karin.”

Det är en tingsrätt som år 2013 läxar upp social­tjänsten. I klartext: Hävdar ni att pappan tänker röva bort barnen till Tunisien får ni ha fler bevis än att han råkar vara född där. Och vidare: ”Det finns inget som gör att Karins uppgifter skall ha företräde framför de uppgifter Assad lämnat.” Tydligen behöver även detta påpekas. Liksom att ”det krävs mer än antaganden och intuitiva slutsatser när en slutlig riskbedömning görs.”.

Enligt uppgift från hans advokat grät Assad av lycka när han hämtade ut denna dom. Någon borde undersöka varför han blev så överväldigad. Det är ju självklara saker som rätten påpekar: att män, kvinnor och muslimer är lika inför lagen, att makthavare skall vara opartiska och sakliga.

Låt mig citera ur en annan färsk dom, Svea hovrätt. Domstolen säger sig förstå varför Khalid blivit så förtvivlad att han emellanåt betett sig omdömeslöst. Hans beteende kan förklaras med frustration över ”att han inte upplevt sig få bistånd från socialtjänst och andra myndigheter i samma utsträckning som Gunilla har fått i samband med parternas separation och eskalerande konflikt. Khalids frustration framstår inte som alltigenom grundlös.”

Jag intervjuar advokater. Nästan alla säger samma sak: att oddsen för en pappa från Mellanöstern att ha framgång i vårdnadstvist med svensk mamma är extremt höga. Men det är sällan som fördomarna exponeras öppet, som när en pappa av socialtjänsten tvingats bevisa sin oskuld: nämligen att han inte hindrar sin sjuåriga dotter från att leka med pojkar. (Som tur var fanns det bilder.)

Vad skall man tro? Jag tror inte att ”rasism” är ett passande ord. Men vill man belägga ”strukturell diskriminering” är vårdnadstvister ett givande fält. Dock saknar vi ännu begrepp för detta spöke som uppstår när fantombilden av Mannen smälter samman med nidbilden av Den Andre.

Fotnot: Alla personer i de fall som refereras i artikeln har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering. Materialet till artikeln består av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar och domar.

Maciej Zaremba

5. Så förvandlades männen till rättvisans demoner

DN 2015-05-13

Sedan 1990 har antalet justitiemord i Sverige ökat explosionsartat. Varför? I sista delen av sitt reportage frilägger Maciej Zaremba hur det gick till när en undermålig lagstiftning mötte en oprofessionell socialtjänst – och en del av feminismen som låtit sig kidnappas.

Under det elfte besöket säger Anna att de är dumma mot henne på dagis. Under det trettonde att en fröken petat henne i stjärten. Besök 14: ”Anna står fast vid att hon blivit utnyttjad av kvinnlig personal, men vill inte gå närmare in på detaljer.”

Nu blir terapin intensiv. I fortsättningen och i ett år framöver träffar Anna sin psykiater två gånger i veckan. Vid besök 15 ”beskriver Anna manuella övergrepp i vulva och anus”. Besök 21: Anna säger att fröknarna filmade övergreppen. Besök 22: En mansperson var också med. Besök 23: Anna blev bortförd i en svart jeep. Terapeuten antecknar: ”Det är svårt att avgöra vad i flickans berättelser som kan vara självupplevt.”

Vid besök 30 minns Anna att hon blivit våldtagen av både män och kvinnor i en skåpbil. En vecka senare pekar hon ut sina lärare (hon har nu börjat i första klass). Terapeuten antecknar: ”Det finns inget som tyder på att Anna kan ha haft tillgång till filmer med denna typ av innehåll…”

Det framgår inte av journalen vilka frågor som doktorn ställer till sexåringen eller hur terapin går till. För denna brist blir hon sedermera klandrad. Men låt oss fortsätta.

Terapeuten informerar fortlöpande flickans mamma. När Anna pekat ut närmaste grannarna (besök 30 och därefter) blir hennes föräldrar skräckslagna. De flyttar från området.

Förgäves, visar det sig. Terapin fortsätter och cirka femton besök senare berättar Anna att också hennes farmor, farfar, två farbröder, deras sambon, två vänner till mamman samt den nya gympaläraren förgripit sig på henne. Efter besök nr 55 antecknar terapeuten: ”Anna antyder att fadern kan vara förövare av övergrepp…”

Bengt säger till mig att han kanske är naiv, men att det var först när han satt i cellen som det gick upp för honom vad som pågick. Men då var det för sent. Under tiden hade Annas mamma gått med i en stödgrupp för anhöriga till offer för sexuella övergrepp, och hon tvivlade inte längre på flickans berättelser. Det gjorde inte heller socialtjänsten. ”Anna har varit utsatt för övergrepp sedan hon föddes. Gympaläraren på den nya skolan tillsammans med pappan har fortsatt med övergreppen”, står det i socialjournalen. (Av någon anledning nämns inte dagisfröknarna.)

Det tar åklagaren fyra månader och förhör med ett tjugotal personer att avskriva fallet. De sju skolkamrater som Anna såg rövas bort och bevittna sadistiska riter minns tydligen inget av saken. Åklagaren antyder för socialtjänsten att man borde undersöka vad Annas mamma gör med flickan.

Bengts lägenhet är ett minnesalbum. Få möbler, men överallt foton av Anna och hennes lillebror. Det är sex år sedan han såg dem sist. Deras mamma har trotsat alla domar om vårdnad och umgänge. Hon står fast vid sin tro att Bengt och en rad andra personer våldtagit dottern. I vart fall tänker hon inte ifrågasätta Annas minnen. Så säkert är det riktigt, som det står i den senaste domen att Anna, som nu är femton, inte vill veta av sin pappa. Det vill inte hennes lillebror heller. Också pojken har sedermera fått minnesbilder av att ha blivit våldtagen av sin far när han var två år gammal.

Domarna kan inte förstå hur modern kan låta sin dotter leva i tron att pappan är ett monster. ”För tingsrätten framstår det som att [modern] alltför okritiskt tagit emot Annas ibland helt osannolika uppgifter i stället för att ta sitt ansvar som förälder att ifrågasätta och få Anna att skilja på fantasi och verklighet.” Tingsrätten beklagar både pappans och flickans öde: ”Bengt A befinner sig i en sorts moment 22-situation där han inte fått träffa sina barn på flera år, inte tycks kunna påverka skeendet och inte heller i reell mening kan försvara sig mot de anklagelser som framför allt Anna framfört.” Men det finns inget att göra. Det ligger inte i domstolens makt att förändra Annas sinne.

Låt mig också berätta om Lars. Anledningen till att han bor på hemlig adress är att hans dotter Sonja gått hos samma terapeut som Anna. Lyckligtvis var Sonja så liten (knappt tre år) att hon inte kan minnas vad det talades om. Men på hennes mamma gjorde dessa samtal starkt intryck. Förvissad om att pappa Lars kommer att våldta Sonja igen så fort han får chansen flydde hon med barnet. Hittades av Interpol först tre år senare (i Sydamerika), hämtades av polis, dömdes till fängelse och miste vårdnaden. Att Lars och dottern har hemlig adress beror på att Lars fruktar att mamman kan göra ett nytt försök att ”rädda” Sonja.

Anna och Sonja är två av trettio barn som tagits till terapeuten av ängsliga mödrar och kommit ut med minnen av sadistiska övergrepp. Somliga har bevittnat rituella mord. Om barnet var för litet för att själv vittna kunde terapeuten tolka tecknen på våldtäkterna. Till exempel att treåringen hade tyngdpunkten på tårna snarare än på hälen. Ett antal fäder blev polisanmälda, åtminstone en av dem oskyldigt dömd (till sex års fängelse, friad i hovrätten) på terapeutens vittnesmål. Hur många barn som kommit att förskjuta sina fäder (som Anna) eller mödrar (som Sonja), har ingen undersökt.

Detta berättas eftersom terapeuten, barnpsykiatern A, har läkarlegitimationen kvar. Ännu i fjol stod hon på Socialstyrelsens lista över sakkunniga i psykiatrimål. Också hennes trosfränder, bland dem leg psykologen B, fortsätter sin verksamhet. Den sistnämnde behövde inte undersöka barnet för att intyga att det måste ha utsatts för trauman. Det räckte att tala med barnets mamma. Psykologen B försäkrar tingsrätten om att en fyraåring visst kan minnas vad som hände när den låg i vaggan. ”Man kan ha minnesbilder från så långt tillbaka som strax innan man föddes.”

Tingsrätten tillåter sig att tvivla. I klartext: man avfärdar psykologen B. Men det gör inte socialtjänsten. I själva verket är detta och liknande intyg orsaken till att Bengts barn tror att deras pappa är ett monster.

Vi skriver 2015. Det som är vidskepelse för tingsrätten är vetenskap för socialtjänsten två kvarter längre bort. Quickaffären må vara över. Men det är inte Quickepoken.

Egentligen började den före Thomas Quick. Man kan säga att den inleddes med fallet Catrine da Costa. I styckmordsrättegången 1988 fanns två inslag som skulle återkomma i lavinen av justitiemord efter 1990. Det första är den påstådda förövarens gestalt. Låt mig citera ur min första artikel (DN 19/4): ”Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.”

Det andra som förenar rättshaverierna är att i 19 fall av 26 spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Efter Quickskandalen är det föga troligt att den sortens pseudovetenskap skulle övertyga en domare. Men den fortsätter att skapa tragedier. Sedan dessa artiklar börjat publiceras har jag fått en mängd brev från förtvivlade föräldrar som – med bistånd av socialtjänst och terapeuter – gjorts till odjur inför sina barn.

Var kommer den ifrån, fantombilden av den monstruöse fadern? Jag har nu på denna resa sett honom uppstå många gånger. Det var ur mötet mellan dålig lag, vacklande socialtjänst och kidnappad feminism.

På nätet skriver bittra fäder att de i vårdnadstvister diskrimineras av kvinnor i maktställning. Det stämmer inte riktigt. Juristprofessor Johanna Schiratzki har granskat ett stort antal hovrättsdomar och funnit att en mamma inte har någon fördel av att domaren råkar vara kvinna. Rättsstaten ser ut att hålla stilen, åtminstone i hovrätterna. Annat med socialtjänsten. Den gemensamma nämnaren för havererade vårdnadsmål, säger Schiratzki, är en oprofessionell socialtjänst. ”Systemet är så skakigt att den som är tillräckligt hänsynslös kan använda det för egna syften.”

Som vi har sett kan syftet vara blygsamt, som att hämnas på exmakan. Men det kan också vara en agenda. Till exempel finns det socionomer som bedriver en egen familjepolitik.

Den officiella säger att ett barn mår bäst av att tas om hand av två föräldrar. Men det tycker tydligen inte familjerättssekreteraren Lena. Här kommer ett par unga människor med ett spädbarn. De tänker inte bo tillsammans. Besöket är en formalitet, mannen vill erkänna faderskapet. Han gör det gladeligen och tar för givet att han också skall ta hand om pojken.

Då säger socionomen att det är ”onaturligt” med gemensam vårdnad när de inte bor i samma stad. Sedan vänder hon sig till mannen, höjer rösten: ”Förklara för mig varför du skall vara vårdnadshavare! /…/ Då tar du två månader från henne i föräldraledighet, som hon kan spendera med barnet och inte lämna honom på dagis. Så ekonomiskt är det en förlust för henne att ha gemensam vårdnad!”

Det här får familjerättssekreteraren absolut inte säga. Hon bryter mot lagen. Hennes enda uppgift är att fastställa faderskapet. Men när mötet är över har den unga kvinnan kryssat i rutan ”ensam vårdnad”. Facit: Mannen tvingas stämma kvinnan för att kunna förbli pappa till sin son. (Se där, en möjlig förklaring till ökningen av vårdnadstvister.)

Hur jag kan veta så exakt vad socionomen sagt? Därför att den här pappan, som för övrigt råkar ha ett osvenskt namn, inte kände sig väl mottagen av socialtjänsten och anade oråd. Så han spelade in samtalet. Det ligger nu hos polisen. (Socionomen Lena lägger på luren när jag ber henne om en kommentar.)

Skakigheten har nog många orsaker. Ingen polis kan ingripa så djupt i en människas liv som en socialsekreterare kan göra. Dock måste en polisaspirant genomgå ett mognadstest innan hen antas till skolan. Saknar man självdistans eller bär på starka aggressioner lär man inte komma in. Märkligt nog ställs det inga sådana krav på socionomer. Snarare tvärtom. Nyligen visade socialforskaren Pia Tham att det är de yngsta och minst erfarna socialsekreterarna som anförtros de svåraste ärendena. Här tror man kanske att det bara är män som drabbas. Men när passioner får spelrum, kan det slå åt alla håll.

Att socialtjänsten är i kris kan inte ha undgått någon. Efter en rad fall av gravt misskötta barnärenden, somliga med dödlig utgång (Yara i Karlskrona, ”Matilda”, som jag skrev om i första artikeln 19/2) utreds bristerna av flera myndigheter. Men är det bara fråga om undermålig utbildning och bristande resurser, som det påstås?

Barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen tror inte det. Hennes erfarenhet är att socialtjänstemän alltför ofta låter sig styras av känslor. Att barn som misshandlas av sina föräldrar ofta hamnar under radarn beror på att ”socialtjänsten har bara två alarmsystem. Det är hot om våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn. Men blinkar en av dessa lampor, då släpper i gengäld alla spärrar. Man drabbas av tunnelseende.”

Jag är antifeminist”, säger Ronny. ”Jag är för jämställdhet.” Men Ronny, säger jag, det här har du fått om bakfoten. Det är feminismen som är för jämställdhet och antifeministerna som är emot. Läs på. Men det är för döva öron. Den enda feminism han stött på, säger Ronny, gick ut på att män kan behandlas som skit.

Att han blev behandlad på det sättet är obestridligt. Det framgår av domen som ger honom ensam vårdnad om hans son, som han inte fått se på tre år. I Ronnys fall har myndigheterna begått nästan alla övergrepp som kan begås när en inte helt frisk mamma får socialtjänsten med sig på att pappan är en pedofil. ”Jag var som en tattare i deras ögon. Dömd på förhand.” Så var det nog. Men vad har det med feminism att göra?

Då säger Ronny att jag skall läsa vad ”feminister” skriver om sådana som han. Alltså pappor som i en vårdnadstvist anklagats för övergrepp på sina barn. Jag får en lista med webbadresser. Det är en sällsam läsning. Skribenterna (oftast anonyma) buntar ihop fäder som klagar på bristande rättssäkerhet med kvinnohatare och högerextremister. Eller så heter det att barn aldrig fantiserar om sexuella övergrepp. Alltså är de utpekade skyldiga. Den som påstår något annat är en ”pedofilkramare”. (Det kan rent av heta att frikännanden av Thomas Quick var ett dråpslag mot barns och kvinnors rättigheter.)

Ingen tvekan om att folk på dessa sajter hyser fördomar mot män. Somliga är rent paranoida, förbi gränsen för diagnos. Frågan är vad som fått Ronny att i sin tur bunta ihop tokstollarna med feminism. Då säger han att han inte hört några feminister stå upp mot manshetsen.

Där har han fel. De har varit många genom åren. Ebba Witt-Brattström, Petra Östergren, Renée Frangeur, debatten om Evin Rubars ”Könskriget”… Men det är sant att feminismens röst hörs svagare när det kommer till män, barn och vårdnadstvister. I den frågan är det polarisering som gäller. Det är de mest hätska som anger tonen. Det låter nästan som ett könskrig. Hur har det blivit så?

Margareta Hydén är professor i socialt arbete och författare till den första svenska avhandlingen om våld i äktenskapet (1994). När jag berättar om Ronnys inställning blir hon beklämd, men inte helt förvånad. Hon säger att hennes studenter numera tvekar att kalla sig feminister. ”’Jag vill ha jämställdhet, men jag tycker ju inte illa om män’, kan de säga.”

Margareta Hydén känner sig medskyldig till att begreppet feminism, som hon säger ”håller på att kidnappas av extremister”. Hon borde ha protesterat högre den gången det började. Men hon kände inte för att sitta i tv-soffor och munhuggas med Eva Lundgren. Och hon trodde aldrig att en oseriös rapport skulle få ett sådant genomslag i opinionen. Eller, för den delen, rekommenderas av statliga myndigheter. Men bara något år senare fick hon bekymrade samtal från UD. Vad skulle man svara utländska journalister som undrade hur det kom sig att svenska kvinnor var de mest förtryckta i Europa?

Året var 2001. Rapporten vi talar om var ”Slagen dam” av religionsforskaren Eva Lundgren. Den var, kunde man säga, ett ideologiskt manifest uppbackat av en skruvad statistik. I korthet: det är normalt för en man att misshandla en kvinna. Män gör det eftersom de är män, inte för att de dricker, själva blivit slagna, hatar kvinnor eller har problem med psyket. Det är nämligen genom att utöva våld som en man blir till man. Bevis 1: Det bara är så. Bevis 2: Varannan svensk kvinna vittnar om att ha blivit misshandlad. Men i verkligheten är de säkert fler.

Jag förenklar lite, men detta var kontentan. Det märkliga är att så få ifrågasatte Lundgrens definition av ”manligt våld”. Det var nämligen allt från att dagligen bli slagen blodig till att någon gång ha fått en knuff i kassakön. ”Med den definitionen är det märkligt att inte alla svenskor erkände sig som offer”, säger Margareta Hydén.

Det skulle dröja åtta år innan Brå helt underkände Lundgrens slutsatser, och den nyheten gav inte rubriker. Men under lång tid fick de som ville få sina fördomar om mannens ohjälpliga våldsamhet bekräftade av vetenskapen. De kanske inte var så många, men de gjorde skillnad. Hydén tvivlar inte på att ideologin påverkade socialtjänsten.

Det mest tankeväckande med historien är Margareta Hydéns förklaring till varför hon och en rad andra feminister valde att dra sig ur debatten. För att den var så hätsk och politiserad. För att man kunde bli anklagad för att gå patriarkatets ärenden. För att slippa personliga påhopp.

I fjol kom en liten bok av Renée Tunbjer Retzlaff som fick mig att inse varför ”radikalfeminism” och ”extremfeminism” är missvisande begrepp. En ideologi som påstår att könet är bärare av moraliska egenskaper är inte en vassare upplaga av feminismen, den är dess motsats. Det var ju precis denna fördom som feminismen så framgångsrikt bekämpat. Alltså vore ”sexism” ett bättre begrepp.

Tunbjer Retzlaff (som gick med i kvinnorörelsen 1969) varnar för att feminismen håller på att invaderas av identitetspolitiken, som splittrar upp samhället efter kön, religion eller etnicitet. En sådan politik vet inte av ”gemensamt bästa”, än mindre någon inlevelse med de andra. Det är den egna gruppens intressen som skall hävdas. Då får man inte bli förvånad om det väcker aggressioner. ”Motståndarna blir männen /…/ oavsett vilka värden de enskilt företräder. I denna ’grupp’ är inte ens mannen synlig som människa.”

I mars dömdes en mamma i hovrätten för falsk tillvitelse. Mitt i en pågående vårdnadstvist anklagade hon sin exmake för att ha våldtagit barnen. Sedan gick det som det så ofta går i sådana fall: hon fick skyddad identitet och full uppbackning av socialtjänsten, han fick inte träffa sönerna på ett år och var nära att förvandlas till ännu ett fadersspöke. Som tur var för barnen hade mamman innan hon gjorde anmälan berättat i detalj för sina vänner vad hon tänkte hitta på. Hon fälldes på deras vittnesmål.

Varför jag berättar detta? För att för ett år sedan, innan jag började denna resa, hade jag sett henne som en niding. I dag framstår hon snarare som ett av offren för ett elakt spel. Någon expert gav henne detta råd, eftersom det hittills visat sig fungera. Sensmoral: det handlar inte om svartsjuka mödrar eller maktlystna fäder. Det handlar om att den makt som kan missbrukas, kommer att missbrukas.

Det kan finnas massor med dåliga skäl för ett par som separerat att bråka om barnen. Praktiska, ekonomiska, moraliska (varför blev jag lämnad?) eller bara kognitiva: Det är svårt att inse att den som gjort mig illa kan vara oumbärlig för mitt barn. Men då finns det ingen instans med makt att säga: ”Nu sitter ni ned och talar om vad som är bäst för Emma. Den som går sin väg får böta.”

Det som finns i stället är en rättsprocess som inbjuder till ömsesidigt karaktärsmord. ”Vinner” gör oftast den som lyckas få socialtjänsten att inse den andra partens uselhet. Har man rätt att bli förvånad om systemet då och då frambringar ett monster?

Alla personer i de fall som beskrivs i artikeln har fingerade namn. Även vissa sakomständigheter har ändrats för att försvåra identifiering. Materialet till fallet Anna består av rätte­gångshandlingar.

Maciej Zaremba

Litteratur:

Axberger Hans-Gunnar, Mentes Feryal, Palmgren Goohde Karin, Västberg Jens: Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt. Justitiekanslern 2006

Brott i nära relationer, Brå-rapport 2009.

Lena Celander-Jörgensen, Föräldraskap och vårdnadsansvar ur ett manligt genusperspektiv, Juridiska institutionen Stockholm, 2003.

Eriksson, Maria, I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld.  Gondolins förlag 2003.

Torgny Gustavsson, Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnads- och umgängestvister . SOU 1995:79, bilaga 15.

Lena Hellblom Sjögren, Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldra­alienation . 3V-förlaget 2013.

Lena Hellblom Sjögren:  Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål, Norstedts Juridik, 1997.

Margareta Hydén, Woman battering as marital act: The construction of a violent marriage, Scandinavian University Press, 1994.

Margareta Hydén,  Mot en förståelse av kvinnomisshandel som en social process , Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/94.

P C Jersild,  Den stökiga psykiatrin. Minnen, samtal, tankar , Fri Tanke, 2015.

Dan Josefsson,  Den livsfarliga terapin måste stoppas. Aftonbladet 16/12 2014.

Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga, Lind & Co, Stockholm 2013

Magnus Kihlbom, Relationen till föräldrarna. Grunden för barnets psykiska utveckling . I Barnets rätt till föräldrarna, Rädda Barnen 1998.

Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand, Anne-Marie Kallikoski,  Slagen dam Brottsoffermyndig­heten 2001.

Annika Rejmer, Barnets rättigheter i vårdnadstvister.  Stiftelsen Allmänna barnhuset 2015.

Joanna Schiratzki, Män i tvister om vårdnad, boende och umgänge  SOU 2014:6

Johanna Schiratzki,  Mamma och pappa inför rätta, Iustus förlag, 2008.

Anna Singer:  Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel?  2009. Juridisk Tidskrift. Stockholm, 

Anna Singer,  Samarbetsförmåga och gemensam vårdnad Juridisk tidskrift nr 1/2007.

Anna Singer,  Den utomäktenskapliga fadern – en man utan rättigheter?  W: Maarit Jänterä Jareborg, Mats Kumlien (red.)  Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle – rättshistoriskt och komparativt , Iustus förlag, 2011.

Anna Singer, Barnets bästa, Norstedts Juridik, 2012.

Anna Singer, Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel? , Juridisk Tidskrift, 2009.

Rickard L Sjöberg,  Jag ser fram emot resultatet av förbundets granskning . Psykologtidningen 12/2 2014.

Helena Söderberg, Vårdnadstvister i praktiken Juridiska institutionen, Uppsala 2013.

En utvärdering av 2006 års reform. Kommitté­direktiv 2014:84.

Renée Tunbjer Retzlaff,  Feminism uppåt väggarna – eller en rak vänster , Arx förlag 2014.

Hannes Råstam,  Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare , Ordfront, 2012.

 Mats Sjösten,  Vårdnad, boende och umgänge  Norstedts juridik 2014.

Bente och Gunnar Öberg,  Pappa, se mig!  Förlagshuset Gothia 1992.

Petra Östergren,  Den auktoritära radikalfeminismens återkomst , Respons nr 2/13.

Długi powrót do Polin

Polskę odkrył w X wieku pewien żydowski kupiec.

Wolno mi tak napisać? Czy może to uwłacza narodowi, że ktoś go odkrywa? Jednak czytamy, że to Ibrahim ibn Jakub z Kordoby wspomina jako pierwszy o tym, co później stanie się Polską: o księciu Mesko jego mroźnym kraju, jego skorych do gniewu poddanych i ich osobliwych zwyczajach.

Na przykład takim: młody żonkoś, który odkryje, że panna młoda jest dziewicą, może odesłać ją do domu ze słowami: „gdyby było w tobie coś dobrego, byliby cię pożądali mężczyźni i z pewnością byłabyś sobie wybrała kogoś, kto by wziął twoje dziewictwo.” Jest rok 966. Półtora wieku przed kroniką Galla Anonima.

W sąsiedniej sali można obejrzeć najstarsze polskie monety, z XII wieku. Polacy znają je jak własną kieszeń: z obrazka na rewersie 10 zł. Ale teraz gromadzi się tu tłumek i zaczynają się rozmowy, wyciąganie portfeli, porównywanie, kręcenie głowami. Nie, o tym nie mieli pojęcia. Że te dziwne znaki na pierwszych monetach znaczą „książę Mieszko”. Tyle, że po hebrajsku.

Niewiele jest muzeów, które potrafią wstrząsnąć wyobrażeniami zwiedzających już przy pierwszej gablocie. Ale Polin nie jest zwykłym muzeum. Ludzie zjeżdżają z drugiego końca świata, żeby je zobaczyć, i niektórzy wychodzą zapłakani. Trudno mi znaleźć słowo na to, co tu się odbywa. Zamawianie duchów? Kontemplacja? Katharsis?

Jesteśmy na Muranowie, w tej części Warszawy, do której moja mama nigdy nie chciała chodzić. Gdy kiedyś, mimo to, przypadkiem tam trafiliśmy, wzrok jej poszarzał i zamilkła, zesztywniała. Próbowałem zabawiać ją dziecinną paplaniną. Czemu te domy stoją wyżej niż ulica? Fuknęła na mnie, niespodzianie ostro, że dosyć ma już głupich pytań. Słów nie pamiętam, tylko to, co stało się z jej twarzą. W jednej sekundzie przemknęła przez nią wściekłość, rozpacz i smutek tak bezdenny, że ja, potraktowany właśnie jak idiota jedenastolatek, pojąłem w tym momencie, nie rozumiejąc ani czemu ani jak, że moją misją w życiu będzie pocieszanie mojej mamy.

Jest nas dość wielu z taką misją, rozsianych po świecie, ale nikomu z nas się nie udało. Jesteśmy dziećmi tych niepocieszonych.

Foto: Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

Na fotografii jest odpowiedź na moje pytanie. To tam zostało ono postawione, jakieś sto metrów na lewo od kościoła, piętnaście lat po zrobieniu zdjęcia. Substancja między ścieżkami to mieszanka ludzkich kości, ceglanego pyłu i popiołu. Ta pustynia ciągnie się kilometrami dookoła. Tyle zostało po żydowskiej dzielnicy w Warszawie.

Po wojnie władze uznały, że nie da się wykopać resztek z ruin. Skruszono je i udeptano, a na tym miejscu zbudowano nowe miasto. Ulicom, które biegły już inaczej, ponadawano nowe nazwy. Kiedy tam szliśmy w 1962, nic prawie nie przypominało o tych 400 tysiącach Żydów, którzy dwadzieścia lat wcześniej tu mieszkali, umarli tu albo zostali stąd zabrani w swoją ostatnią drogę.

Nikt też nie powiedział mi, że basen, gdzie w Poznaniu chodziłem na lekcje pływania, był przed dwudziestu laty synagogą. Albo że w drodze do szkoły depczę po żydowskich macewach. Nie wiedziałem, że przed wojną istniały setki miasteczek, gdzie rozmawiano głównie w jidysz. Żaden szkolny podręcznik nie podawał, że naziści stworzyli obozy śmierci dla Żydów.

Aż do lat 80. można było dorastać w Polsce, nie zdając sobie sprawy, że ten kraj od średniowiecza do całkiem niedawna był największą etniczną i wyznaniową mieszanką w Europie. Gdy polska armia we wrześniu 1939 wyruszała przeciwko Hitlerowi, miała kapłanów polowych pięciu wyznań. Wśród nich siedmiu rabinów i jednego imama.

Niewiele znam przykładów równie skutecznego prania mózgu jakiejś nacji. A może to skaza samozawiniona? Pamięć o trzech milionach polskich Żydów, o całym świecie pełnym szkół, świątyń, słynnych filozofów, teatrów, żydowskich dzielnic i całych miasteczek, związków sportowych, gazet, partii politycznych i wojskowych oddziałów wyznania mojżeszowego… Jakże mogła zniknąć? Jak to możliwe, że kraj, któremu amputowano całą kulturę, zawsze istniejącą w jego krwiobiegu, nie odczuwał bólów fantomowych? Albo choćby żalu?

Dziś mamy istny zalew książek, które próbują odpowiedzieć na te pytania. Często obarcza się winą komunizm. To prawda, dla marksisty wojna światowa była przejawem walki klas, zatem zabrakło tam miejsca na ludobójstwo, nie pasujące do schematu. „Ofiary faszyzmu” głosiły napisy na masowych grobach, w których leżeli sami Żydzi. Dopiero w latach 80. Holokaust mógł przejść przez cenzurę.

Komuniści w Polsce mieli niewątpliwie także inne powody, żeby odmawiać mniejszościom ich miejsca w historii. Ponieważ uważano ich za marionetki Moskwy, usiłowali być bardziej polscy od Polaków. Czasami było to tylko absurdalne, jak mania nazywania wszystkiego, od dzielnic miast po papierosy, imionami polskich rycerzy czy nazwami dynastii. Groźne zrobiło się, kiedy mniejszości (Żydów, Niemców, Ukraińców, Ślązaków, Białorusinów, Mazurów i innych) wypisano ze wspólnej historii i zaczęto traktować jako element obcy. Ten proces kulminował jak wiadomo w latach 1967–1969, kiedy to „wrogów socjalizmu” przedstawiono jako wrogów narodu, a przy tym okazało się, że noszą oni żydowskie nazwiska.

Rzecz tylko w tym, że na wielu innych obszarach Polacy nie dali tak łatwo wymazać sobie pamięci. Agresywna niepamięć dotknęła niemal wyłącznie polskich Żydów. Trwała przez prawie pół wieku. Potem wybuchły bóle fantomowe.

Czemu tak późno? Czy muszą wymrzeć naoczni świadkowie, żeby można było mówić swobodnie o tym, co się stało? Powiedziano, że nikt, kto był świadkiem Holokaustu, nie jest bez winy. Amerykański psychiatra Robert J. Lifton zauważył, że ludzie, którzy byli obecni przy czymś tak straszliwym, usiłują odzyskać równowagę, dystansując się od ofiar. Lub po prostu szukają usprawiedliwień dla własnej bierności. Albo bezsilności. W rodzaju, że ofiary w jakiś sposób same są winne swego losu. Istnieje w Europie typ antysemityzmu, który nie może wybaczyć Żydom, że ich zagłada popsuła innym autowizerunek.

I jest jeszcze inny, bardziej trywialny, lecz nie mniej traumatyczny powód tego długiego zapomnienia. Ktoś się wprowadził do domu Singerów tego samego dnia, kiedy rodzinę zabrano do obozu. Ktoś inny przejął ich piekarnię czy kancelarię adwokacką z obrazami, dywanami, porcelaną. Dla milionów ludzi śmierć żydowskiego sąsiada oznaczała możliwość lepszego życia. Są w Polsce takie miasteczka, gdzie prawie nikt nie może czuć się pełnoprawnym właścicielem swego domu. Jakie ślady zostawia to w duszy? Podróżujący po tych okolicach rzadko dostają odpowiedź na pytanie, gdzie kiedyś stała synagoga.

„Tęsknię za tobą, Żydzie” można było przeczytać na murach i ścianach budynków od Krakowa po Gdańsk w roku 2005. Do tego czasu przez dziesięć lat wydano blisko tysiąc tytułów poświęconych losom Żydów. Wszystko, od rewelacji w sprawie udziału Polaków w Zagładzie, rozpraw naukowych, pamiętników i raportów z badań po książki publicystyczne i pamiątkowe albumy o miastach, których już nie ma. Jakby pękła jakaś zapora. (Muszę tu odnotować ponury paradoks: prawdopodobnie jest dziś więcej książek o polskich Żydach, niż Żydów mieszkających w Polsce). I ten zalew wciąż trwa, w zdumiewającym wręcz tempie dziesięciu tytułów na miesiąc.

Przeważnie jest to bolesna lektura dla Polaków, których przez sto lat karmiono narodowo-romantyczną ideą o „narodzie polskim” jako czymś prastarym, pierwotnym i bez domieszek. I jeśli spyta się Polaka (proszę zapytać mnie!), czym się wyróżnia to nieskażone plemię, odpowie pewnie „tolerancją”. Polskim claim to fame jest to, jeżeli Państwo nie wiedzieli, że byliśmy kolebką i ostoją wolności religijnej. Jedynym krajem, gdzie uchodźcy ze wszystkich wojen religijnych Europy mogli znaleźć schronienie.

*

Teraz się sypią te wyobrażenia. Tamta etnicznie czysta Polska nigdy nie istniała. Kraj był tyglem religii i nacji, od biedy powiązanych językiem. Nie ma nawet sensu pytanie o wkład Żydów w polską kulturę, ponieważ tych dwóch rzeczy nie da się rozdzielić. Kultura polska, taka jaką znamy, nie byłaby sobą bez trzydziestu pokoleń żydowskich drukarzy, poetów, wynalazców, proroków, kupców i ich latorośli. Byłaby inną kulturą. Nikt nie wie jaką, lecz na pewno ubożsżą w półcienie.

Także tolerancja jawi się w innym świetle. Polskie prawo z 1573 roku, zakazujące dyskryminacji z przyczyn religijnych, było istotnie wyjątkowe. (Podobne uprawnienia Szwedzi otrzymali dopiero w roku 1951, bez mała czterysta lat później). Ale nie przeszkadzało ono w odsuwaniu Żydów od pewnych zawodów, wypędzaniu ich z miast, gnębieniu ich dowolnie nakładanymi podatkami ani robieniu z nich kozłów ofiarnych, winnych wszelkim nieszczęściom.

Najbardziej bolesne dla portretu wlasnego Polaków jest uświadomienie sobie, że nie „zrobili, co mogli”, jak zwykło się mówić, żeby ocalić polskich Żydów od hitlerowskiej machiny śmierci.

Niewielką pociechą jest fakt, że Polacy zrobili więcej niż inne narody, kiedy teraz przychodzi im zrozumieć, że część z nich wydawała swoich sąsiadów, czy nawet brała udział w zabijaniu.

*

Jako narodowy rachunek sumienia, to, co się teraz dzieje, nie ma precedensu. Wcześniej tylko Niemcy potrafili tak bez znieczulenia ciachać w swoim autowizerunku. Ale Niemcy nie mieli już nic do stracenia. Niektórzy twierdzą jednak, że polska odwaga do samokrytyki podszyta jest koniecznością. Że ludzie już nie mogą dłużej żyć w domu, w którym straszy.

Ktoś powiedział, że w Polsce można czuć się świetnie, dopóki nie otworzy się gazety. Od chwili upadku komunizmu kraj rozwija się w zawrotnym tempie. Bieda maleje, prawie wszystko działa, łapówkarze siedzą pod kluczem, można poruszać się na wózku inwalidzkim, polscy uczniowie zostawiają w tyle szwedzkich, na czele rządu stoi kobieta, płace rosną, przestępczość spada, a Żyd z pejsami jest w Warszawie bezpieczniejszy niż w Malmö. Ten i ów zaczął już sortować śmieci. Z ludźmi można dogadać się po angielsku, są życzliwi dla obcoplemieńców. Ba, nawet dla Rosjan.

Ale otworzyć gazetę to tak, jakby uchylić bramy czyśćca. Spokojny kraj zdaje się drżeć na krawędzi wojny domowej. Nie można ufać nikomu, politycy są albo cyniczni, źli, albo skorumpowani; kraj pozostaje w rękach zdrajców, pederastów, wyznawców Antychrysta, szwedzkich feministek (a tak), obcych agentów, UE, mafii, komunistów, Putina i Angeli Merkel.

To jest ten dom, w którym straszy. Na publicznej scenie, w polityce i na szpaltach gazet, rozsądni, zdałoby się, prawicowi politycy przestają zachowywać się racjonalnie. Gdy spotykają odmienny pogląd, wietrzą wroga. Trywialne sprzeczki mogą w mgnieniu oka nabrać wagi zmagań dobra ze złem. Tak jakby byli więźniami greckiej tragedii. Ktoś pisze ich role.

Robią to duchy, uważa antropolog kultury Joanna Tokarska-Bakir. Widma nieopłakanych. Albo, mniej poetycko: wyparta historia.

Proszę nie pytać mnie, jak duchy to robią. Ale wydaje się, że ludzie, którzy wbrew lepszej wiedzy bronią swego autowizerunku, skłaniają się ku widzeniu świata w kategoriach czerni i bieli, dobra i zła. Jakby najmniejsze zawahanie groziło otwarciem szczeliny w pancerzu, przez którą mogłoby wedrzeć się wielkie zwątpienie.

*

Potrzebowałem tak długiego wstępu, aby pokazać, że Polin, nowo otwarte Muzeum Historii Żydów Polskich, także PISZE historię. Wyznacza symboliczny kres pewnego narodowego spojrzenia na historię w kraju, gdzie nacjonalizm – z przyczn historycznych – był do niedawna nieodzowny i równoznaczny z dążeniem do wolności. To niemało, zwłaszcza jeśli popatrzeć, dokąd zdaje się zmierzać Europa.

Polin to hebrajska nazwa Polski. Już w pierwszej sali muzeum lekka konsternacja. Tam, gdzie można by się spodziewać średniowiecznego zwoju Tory, szumi puszcza. Wsłuchujesz się w ptasie tryle, aż pojmujesz. Twórcy muzeum odwrócili perspektywę! To nie Polska tu opowiada historię Żydów. To Żydzi, którzy tu mieszkali opowiadają swoją. Las był, rzecz jasna, pierwszą rzeczą, jaką ujrzeli przybysze z Kordoby.

W kolejnych salach przemawiają głównie żydowskie źródła. Jeśli ktoś chce, wystarczy mu czytania i słuchania na cały tydzień. Są tu schowane w szafkach, szufladach, przegródkach, na ekranach dotykowych, w słuchawkach – listy, umowy kupna, pamiętniki, protokoły policyjne, przepisy kucharskie, religijne spory…

Chór pomieszanych głosów, często osobistych, czasami intymnych, z ośmiu wieków. Wiedza potomnych maksymalnie wyciszona. Nie znam żadnego, tak świadomie anty-anachronicznego muzeum, gdzie zwiedzających kusi się, by się rozpoznawali w dawno temu zmarłych.

Rezygnacja z wszechwiedzącego komentarza na rzecz świadków z epoki to genialny pomysł, jeden z paru, dzięki którym muzeum jest tak przejmujące. Zwiedzający przenosi się mentalnie z widowni na scenę. Inny szczęśliwy chwyt to odrzucenie abstrakcji. Któremuś z krytyków zabrakło na wystawie osobnej części poświęconej antysemityzmowi. Ów krytyk najwyraźniej nie załapał bluesa. Ta ekspozycja prosi, żebyśmy zapomnieli to, co wiemy. Zaprasza, byśmy popełzli pod prąd czasu, liznęli smaku życia, jaki znali ci żyjący wtedy.

I opowiada, bardzo obrazowo, że polscy Żydzi byli przez stulecia wystawieni na stałą nagonkę ze strony Kościoła a także, to na przemian, na chciwość feudalnych panów, kozacki resentyment wobec szlachty, nienawiść pańszczyźnianych chłopów do wszystkich dokoła, zawiść chrześcijańskich kupców oraz – w czasach współczesnych – na nacjonalistyczne wykluczenie i rasizm. Ale nigdy na wszystko to jednocześnie. Przez długie okresy władza królewska albo szlachta chroniła „swoich” Żydów przed zawistnymi mieszczanami i fanatycznym klerem. Późniejsze zbiorcze pojęcie „antysemityzmu” przeszkadza w zrozumieniu, jak tenże powstawał.

*

Większość muzeów mieści się w budynkach, które wzniesiono w innym celu. Wciska się to, co ma się do pokazania, do istniejących już lokali. Polin jest inne, co tłumaczy, czemu stworzenie go zajęło aż dwadzieścia lat. Zaczęto od szukania przestrzennej ekspresji dla klimatu danej epoki. Wiek XVII, złoty wiek polskich Żydów, wymaga przestrzeni wysokiej, otwartej. Schyłek XIX wieku to emancypacja, syjonizm i dezorientacja. Czy trzeba emigrować, czy można zasymilować się, ale pozostać Żydem? Tu człowiek ma nie wiedzieć, kędy droga. I czarne lata 1939–1945, klaustrofobiczny labirynt, w którym przestrzenie zakrzywiają się, a ściany walą się wokół wydanych na zagładę.

A zatem zaproszono architektów do wzniesienia budynku wokół historii, w której krzywizny i wysklepienia były już postanowione. Zwycięski projekt Fina, Rainera Mahlamäkiego (z którym konkurowali między innymi Daniel Libeskind i Peter Eisenman) jest zarazem prosty, niezwykły i naładowany symboliką. Fasada ze szklanych, ustawionych pod kątem paneli zabarwia się kolorem nieba; w niektóre dni wygląda jakby wzlatywała nad ziemię. Zaś w holu wejściowym, który jest zapewne najosobliwszym w Polsce wnętrzem (falowanie przestrzeni, gra światła i cienia, zanurzenie w barwie ciepłego piasku), nie wiemy, czy wędrujemy przez pustynię, czy rozstąpiły się wody Morza Czerwonego. Czy może wody płodowe. Tak czy inaczej, to hymn na cześć życia.

Niektórzy skarżą się, że wystawa jest zbyt bogata i w tej obfitości nazbyt łatwo się pogubić. To prawda, trzeba by pewnie tygodnia, żeby sobie to wszystko przyswoić. Już na samą rekonstrukcję polichromii z prowincjonalnej XVII-wiecznej synagogi z Gwoźdźca można poświęcić kilka godzin. Ale na mnie ten nadmiar i ten względny brak spójnego porządku robią zupełnie inne wrażenie. Wyzwalają ciekawość i nakłaniają do pokory. Niech nam się nie wydaje, że w jeden dzień można ogarnąć cały ten miniony bezpowrotnie świat. Jakaś bardziej natrętna struktura blokowałaby w zwiedzających autentyczność wzruszeń.

Widzę młodego człowieka, który przysiadł na ławce w wirtualnie odtworzonej jesziwie, animacji hałaśliwej szkolnej klasy, z głosami pozbieranymi z listów i pamiętników. Siedzi w tym samym miejscu, gdy przechodzę dwie godziny później. Mieszka w Brooklynie? A może w Hajfie? Czy dziadek coś mu opowiadał, czy zdążyli zabrać jakieś zdjęcia, czy też ten świat objawia mu się po raz pierwszy?

Warszawa w listopadzie to nie lep na turystów. Jednak w Polin panuje tłok i babilońskie pomieszanie języków. Angielski, hebrajski, hiszpański, rosyjski… To muzeum nie będzie miało problemów z liczbą zwiedzających. Niektórzy przyjeżdżają tutaj tylko po to, żeby podziwiać dzieło Mahlamäkiego. Mówi się już o „efekcie Bilbao”. A dla dzieci i wnuków emigrantów, jak Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz i dziewięć milionów innych, Polin jest pierwszym muzeum ziemi ojczystej – najwspanialszą jak dotąd próbą przywołania pamięci tego świata, z którego większość żyjących dziś Żydów wywodzi swoje korzenie.

Myślę, że moja mama wyszłaby z tego muzeum zapłakana i trochę mniej niepocieszona. Nigdy nie przestała kochać kraju, który ją wypędził.

Maciej Zaremba

przełożył Mariusz Kalinowski

Tekst ukazał się 4 stycznia 2015 w największej szwedzkiej gazecie „Dagens Nyheter”

 

ŻYDZI W POLSCE

Większość ludzi uważających się za Żydów wywodzi się z obszaru, na który dziś składają się Polska, Litwa, Białoruś, Łotwa, Ukraina oraz zachodnia część Rosji, lecz który od XVI do XVIII wieku był jednym państwem, królestwem polsko-litewskim.

Napływ Żydów z Nadrenii zaczął się w średniowieczu. W roku 1264 książę Bolesław Pobożny zagwarantował Żydom swobodę wyznania, samorząd gminny oraz prawo wykonywania niektórych zawodów. Na początku XVI wieku gminy żydowskie istniały w około 100 miastach. 250 lat później w Polsce było największe skupisko Żydów na świecie, około 700 000 osób z własnymi gminami w 1100 miast i osad. W tym czasie w Szwecji wiara żydowska była jeszcze zakazana. Pierwsza gmina dostała zezwolenie dopiero w roku 1780.

Aż do lat 30. XX wieku większość polskich Żydów (wówczas około 3,3 miliona, dziesięć procent ludności) mówiła w jidysz. W wielu miastach na wschodzie ludność wyznania mojżeszowego stanowiła połowę mieszkańców. W chwili wybuchu drugiej wojny światowej tylko Nowy Jork miał większą mniejszość żydowską niż Warszawa.

Zagłada położyła kres tysiącu lat żydowskiej historii w Polsce. Spośród nielicznych, którym udało się przeżyć, większość wybrała emigrację, a część została do niej zmuszona przez polską partię komunistyczną w latach 1967–69. Dziś żyje w Polsce prawdopodobnie koło 10 000 osób, uważających się za Żydów.

Polin, Muzeum Historii Żydów Polskich, jest owocem niezwykłej współpracy. Budynek został sfinansowany przez rząd i miasto Warszawę. Natomiast ekspozycja, finansowana z darowizn, jest dziełem międzynarodowej grupy naukowców pod kierownictwem profesor Barbary Kirshenblatt-Gimblett z Uniwersytetu Nowojorskiego. W pracy uczestniczyło wielu wolontariuszy: na przykład wspaniała polichromia z synagogi w Gwoźdźcu została zrekonstruowana przez studentów z ośmiu polskich miast.

Muzeum zostało otwarte w kwietniu 2013 roku, lecz oficjalna inauguracja miała miejsce dopiero w końcu października 2014. Stała wystawa opowiada o żydowsko-polskiej historii od średniowiecza aż po dzień dzisiejszy. Muzeum jest także domem kultury, gdzie odbywają się koncerty, seminaria, przedstawienia teatralne i debaty.

Den långa vägen hem till Polin.

Artikeln finns också på polska: ”Długi powrót do Polin” 

 

 

 

Länge var minnet av tre miljoner judar nästan utraderat i Polen, liksom den tusenåriga polskjudiska traditionen. Men det nya museet Polin i Warszawa sätter punkt för glömskan.

Polen upptäcktes på 900-talet av en judisk köpman.

Får jag skriva så? Eller anses det kränkande för ett folk att bli upptäckt? Dock läser vi att Ibrahim ben Jacob från Córdoba var den första att berätta om det som skulle bli Polen: om fursten Mieszko, hans frusna land, hans buttra folk och dess märkliga seder. Bland dem att när en man upptäcker att hans brud är oskuld kan han skicka bort henne med orden: “Hade det varit något gott med dig hade många velat ha dig före mig. ” Året är 966. Det är två hundra år före den första polska historiekrönikan.

I rummet intill visas de äldsta polska mynten, från 1100-talet. Polacker har sett dem till leda; de finns avbildade på tio zlotysedeln. Men nu blir det folkstockning, man börjar prata, tar upp plånböcker, jämför, skakar på huvudet. Nej, detta hade man ingen aning om. Att de märkliga tecknen på de första mynten, som föreställer statsgrundaren, faktiskt betyder “Furst Mieszko”. Fast på hebreiska.

Det är inte många museer som lyckas rucka besökarens världsbild redan vid första montern. Men Polin, som det heter, är inget vanligt museum. Människor reser över halva jorden för att se det, och somliga kommer ut tårögda. Jag hittar inte ordet för det som försiggår här inne. Andebesvärjelse? Andakt? Katharsis?

Vi är i Muranów, den del av Warszawa dit min mamma aldrig ville gå. När vi ändå hamnat där en gång blev hon grå i blicken, stum och oåtkomlig. Jag försökte förströ henne med pladder. Varför står husen här högre upp än gatan? Hon snäste av mig, oväntat häftigt, hon var trött på dumma frågor. Jag minns inte orden, bara det som hände med hennes ansikte.

Inom en sekund avlöstes där ursinne, förtvivlan och en sorg så bottenlös att jag, den idiotförklarade elvaåringen, förstod utan att förstå varför eller hur att det skulle bli min livsuppgift att trösta min mamma. Vi är rätt så många om den saken, utspridda över världen, och vi har alla misslyckats. Vi är barn till de otröstliga.


Foto Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

På fotografiet ovan finns svaret på min fråga. Det var där den ställdes, hundra meter till vänster om kyrkan, femton år efter det att bilden togs. Substansen mellan stigarna är en blandning av människoben, tegelgrus och aska. Öknen skräcker sig kilometervis åt alla håll. Det är vad som var kvar av Warszawas judiska stadsdel.

Efter kriget fann myndigheterna det ogörligt att gräva fram kvarlevor ur ruinerna. Man stampade till dem och byggde en ny stad på platsen. Gatorna fick nya namn och ny sträckning. När vi gick där år 1962 fanns nästan inget som påminde om de 400000 judar som tjugo år tidigare levt här, dött här eller hämtats härifrån till sin sista resa.

Ingen berättade heller för mig att badet där jag tog simlektioner varit en synagoga tjugo år tidigare. Eller att jag på min väg till skolan trampade på judiska gravstenar. Jag visste inte att det före kriget funnits hundratals städer där man mest talade jiddisch. Ingen skolbok upplyste att det var för judar som nazisterna skapade dödslägren. Ända fram till 1980-talet kunde man växa upp i Polen helt ovetande om att landet sedan medeltiden och intill nyligen varit det etniskt och religiöst mest blandade i Europa. När polska armén drog ut mot Hitler i september 1939 var det med fältpräster från fem trossamfund. Bland dem sju rabbiner och en imam.

Jag vet få andra exempel på en så framgångsrik hjärntvätt av en nation. Eller var det självförvållat? Minnet av tre miljoner polska judar, en hel värld med skolor, tempel, vittberömda filosofer, teatrar, judiska kvarter och hela städer, idrottsföreningar, tidningar, politiska partier och mosaiska truppförband… Hur kunde det försvinna? Hur var det möjligt att ett land som amputerats på en hel kultur, som alltid funnits i dess blodomlopp, inte kände fantomsmärtor? Eller ens sorg?

Det finns numera en uppsjö av böcker som försöker besvara dessa frågor. Mycket skylls på kommunismen. Visst, för en marxist var världskriget ett fall av klasskamp och där fanns det ingen plats för ett folkmord som inte passade i mallen. “Fascismens offer” stod det vid massgravar där det bara låg judar. Först på 80-talet kunde Förintelsen passera censuren.

Polens kommunister hade förvisso flera skäl att neka minoriteterna deras plats i historien. Just för att de uppfattades som Moskvas satraper försökte de framstå som polskare än polacker. Ibland blev det bara absurt, som när man döpte allt religiofrån stadsdelar till cigarretter efter medeltida riddare. Kusligt blev det när minoriteterna (judar, tyskar, ukrainare, schlesier, vitryssar, mazurer med flera) skrevs ut ur den gemensamma historien och började betraktas som främmande element.

Kulmen kom som bekant åren 1967-1969 när “fiender till socialismen” framställdes som fiender till nationen och visade sig lystra till judiska namn.

Det är bara det att på många andra områden lät sig inte polacker hjärntvättas lika lätt. Den aggressiva glömskan drabbade nästan bara Polens judar. Den varade i nästan femtio år. Sedan exploderade fantomsmärtorna.

Varför så sent? Är det först när ögonvittnena är borta som man kan tala fritt om det som hänt? Det har sagts att ingen som bevittnat Holocaust är utan skuld. Den amerikanske psykiatern Robert J Lifton har noterat att människor som närvarat vid något så ohyggligt försöker återfå balansen genom att distansera sig från offren. Om de inte rent av letar ursäkter för sin passivitet. Eller sin maktlöshet. Som att de mördade på något sätt bar skulden till sitt öde. Det finns en europeisk antisemitism som inte kan förlåta judar för att deras undergång solkade andras självbild.

Och den finns en annan, mer trivial, men inte mindre traumatisk orsak till den långa glömskan. Någon flyttade in i Singers hem samma dag som familjen hämtades till lägret. Någon annan övertog deras bageri. Eller advokatkontoret, med tavlorna, mattorna och porslinet. För miljoner människor med förde den judiske grannens död tillfälle till ett bättre liv. Det finns i Polen köpingar där nästan ingen kan känna sig som rättmätig ägare till sitt hus. Vad sätter det för spår i själen? Resande i dessa trakter får sällan svar på frågan var synagogan en gång stod.

“Jag saknar dig, jude”, kunde man år 2005 läsa på husväggarna från Krakow till Gdansk. Då hade det på tio år utkommit närmare tusen titlar om judiska öden. Allt från avslöjanden om polackers medverkan till Förintelsen, avhandlingar, memoarer och forskningsrapporter till debattböcker och minnesskrifter över svunna städer. Det är som om en fördämning hade brustit. ( Jag måste få notera den sinistra paradoxen: Det lär i dag finnas fler böcker om Polens judar än det finns judar i Polen. ) Och springfloden fortsätter, med smått otroliga tio titlar per månad.

Det är mestadels en plågsam läsning för polacker, som i hundra år utfodrats med en nationalromantisk (i dag skulle vi säga “sverigedemokratisk”) idé om “det polska folket”, som något uråldrigt, oblandat och genuint. Och frågar man en polack (fråga mig! ) vad som utmärker denna rena stam, lär han svara “toleransen”. Polens claim to fame är, om ni inte visste det, att ha varit trosfrihetens stamort på jorden. Det enda landet där flyktingar från Europas alla religionskrig kunde få asyl.

Nu rämnar dessa bilder. Det har aldrig funnits, det etniska Polen. Landet har varit en smältdegel av religioner och folkslag, hjälpligt förenade av språket. Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar. Det hade varit en annan kultur. Ingen kan veta hurdan, men säkert av mindre ambivalent sinnelag.

Också toleransen framstår i ett nytt ljus. Den polska lagen från 1573, som förbjöd diskriminering på religiösa grunder, var förvisso unik. (Det skulle dröja nästan fyra hundra år, till 1951, innan svenskar fick motsvarande rättigheter. ) Men den hindrade inte att judar kunde stängas ute från yrken, fördrivas från städer, åläggas godtyckliga skatter eller pekas ut som syndabockar för allsköns olyckor.

Det mest smärtande för polackers självbild är insikten att de inte “gjorde vad de kunde”, som det brukar heta, för att rädda Polens judar undan Hitlers dödsmaskin. Det är föga tröst att polackerna gjorde mer än något annat folk, när man nu tvingas inse att en del av dem angav sina grannar, eller rent av deltog i dödandet.

Som nationell självrannsakan saknar det som nu händer motstycke. Tidigare är det bara Tyskland som så utan smärtlindring skurit i sin självbild. Men tyskarna hade inget att förlora. Somliga menar dock att också det polska modet att rannsaka är fodrat med nödtvång. Att folk till slut inte uthärdar att bo i ett spökhus.

Någon har sagt att Polen går utmärkt att trivas i, bara man inte öppnar tidningen. Sedan kommunismens fall har landet utvecklats i svindlande takt. Fattigdomen krymper, det mesta fungerar, mutkolvar sitter inne, man kan ta sig fram i rullstol, polska elever drar ifrån de svenska, regeringschefen är en kvinna, lönerna stiger, brottsligheten sjunker och för en jude med kindlockar är Warszawa tryggare än Malmö. Somliga har börjat källsortera. Människor talar engelska och är vänliga mot utsocknes. Ja, till och med mot ryssar.

Men öppnar man ett dagblad är det som att glänta på porten till skärselden. Det fridfulla landet påstås stå på randen till inbördeskrig. Ingen är att lita på, politiker är antingen cyniska, onda eller köpta, landet är i händerna på förrädare, pederaster, anhängare till Antikrist, svenska feminister (jodå), utländska agenter, EU, maffian, kommunister, Putin och Ange la Merkel.

Det är det som är spökhuset. På den offentliga scenen, inom politiken och i spalterna, upphör annars förnuftiga högerpolitiker att bete sig rationellt. När de möter en avvikande åsikt vädrar de en fiende. Triviala konflikter kan på nolltid uppgraderas till en tvekamp mellan gott och ont. Det är som om de vore fångar i ett ödesdrama. Någon skriver deras roller.

Det är andarna som gör det, menar socialantropologen Joanna Tokarska Bakir. De obegråtnas vålnader. Eller, mindre poetiskt: den förträngda historien.

Fråga mig inte hur andarna bär sig åt. Men det verkar som om människor som mot bättre vetande försvarar sin självbild tenderar att se världen i svart och vitt, gott och ont. Som om minsta tvekan hotade att öppna en spricka i pansaret, och det stora tvivlet kunde tränga in.

Jag behövde en så lång inledning för att göra tydligt att Polin, det nyss öppnade museet över de polska judarnas historia, också skriver historia. Det sätter symbolisk punkt för en nationell historiesyn i ett land där nationalismen – av historiska skäl – till nyligen varit oumbärlig och synonym med strävan efter frihet. Det är ingen liten sak, särskilt mot bakgrund av vart Europa tycks på väg.

Polin är hebreiska för Polen. Redan i första museisalen blir man lätt konfys. Där man väntat sig en medeltida Torarulle susar en urskog. Man lyssnar till fågelsången tills man förstår. Museimakarna har vänt på perspektivet! Det är inte Polen som här berättar judarnas historia. Det är judar som levt här som berättar sin. Skogen var förstås det första de resande från Córdoba såg. I fortsättningen är det huvudsakligen judiska källor som talar.

För den som vill finns det att läsa och lyssna så det räcker för en vecka. Gömda i fack, på pekskärmar eller i hörlurar finns brev, köpeavtal, memoarer, polisprotokoll, matrecept, religiösa dispyter. En mångfald av röster från åtta sekler, ofta personliga, ibland intima. Eftervärldens insikter är dämpade till ett minimum. Jag vet inget så medvetet ickeanakronistiskt museum, där besökaren lockas att se sig själv i för länge sedan döda individer. Att avstå från den allvetande kommentaren till förmån för tidsvittnen är det mest lysande bland flera påfund som gör museet så gripande. Besökaren flyttas mentalt från läktaren ned på spelplatsen. Ett annat lyckat grepp är att rata det abstrakta.

Någon kritiker efterlyste (i förebrående ordalag) en avdelning om antisemitismen. Hen har nog inte fattat bluesen. Denna utställning ber oss att glömma vad vi vet. Den vill få oss att krypa tillbaks i tiden och dela livskänslan med dem som levde då. Och den berättar, mycket åskådligt, att Polens judar genom tiderna utsatts för konstant hets från kyrkan, samt, omväxlande, för feodalherrars girighet, kosackers bitterhet mot adeln, de livegnas hat mot alla, kristna köpmäns lust att slippa konkurrens, samt – i modern tid – för nationalismens exkludering och rasism. Men aldrig för allt detta samtidigt. I långa tider var det kungamakten eller adeln som skyddade “sina” judar mot avundsamma borgare och rasande prelater. Det sentida samlingsbegreppet “antisemitism” står i vägen för förståelsen av hur densamma växte fram.

De flesta museer dväljs i hus som byggts för andra ändamål. Man stoppar in det man har att visa i befintliga rum. Polin är annorlunda, vilket förklarar varför det tog tjugo år att skapa. Man började med att leta rumsliga uttryck för tidskänslan.

1600-talet, de polska judarnas guldålder, skulle kännas högt i tak och öppet. Sena 1800-talet är emancipation, sionism och förvirring. Bör man emigrera, kan man assimileras och förbli jude? Här skall man inte kunna veta vilken väg som är den rätta. Och de svarta åren 1939-1945, en klaustrofobisk labyrint där rummen kröks och väggarna störtar in omkring de tillspillogivna.

Således inbjöds arkitekter att bygga ett hus kring en historia, vars krökar och utbuktningar redan var bestämda. Det vinnande bidraget av finländaren Rainer Mahlamäki (i konkurrens med bland andra Daniel Libeskind och Peter Eisenman) är på samma gång enkelt, storslaget och laddat med symboler.

Fasaden av vinklade glaspaneler tar färg av himlen och ser vissa dagar att ut lyfta från marken. Och i entréhallen, som måste vara Polens märkligaste innerum, vågigt, ljusdränkt och sandvarmt, vet man inte om man vandrar genom öknen, eller om det är Röda havet som öppnat sina vatten. Eller kanske en livmoder. Vad det än är, är det en hyllning till livet.

Somliga har klagat över att utställningen är för rik och att den brister i vägledning. Visst, man behöver nog en vecka för att ta till sig allting. Bara den formidabla rekonstruktionen av takmålningar i en lantlig synagoga från 1600-talet kan fängsla en i timmar. Själv upplever jag både överflödet och den relativa strukturlösheten som befriande. Vi skall inte tro att man på en dag kan få en överblick över en svunnen värld. En mera beskäftig struktur vore mest i vägen för besökarnas sinnesrörelser.

Jag ser en ung man nedsjunken i en bänk i en virtuellt återskapad jeshiva, en animation av ett stökigt klassrum, med röster hämtade från brev och memoarer. Han är kvar på samma plats när jag passerar två timmar senare. Bor han i Brooklyn? Eller i Haifa? Berättade farfar om sin barndom; fick de med sig några bilder när de flydde, eller är det första gången han får se en glimt av denna värld?

Warszawa i november är inte något turistmål. Men på Polin råder trängsel och språkförbistring. Engelska, hebreiska, spanska, ryska… Museet lär inte få några problem med besökssiffrorna. Somliga kommer hit bara för att beundra Mahlamäkis skapelse. Det talas redan om en Bilbaoeffekt. Och för barnen och barnbarnen till emigranter, som Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz och nio miljoner andra, är Polin den första hembygdsgården – det hittills mest storslagna försöket att återkalla minnet av den värld som de flesta nu levande judar stammar från.

Jag tror att min mor skulle ha gått ut förgråten och mindre otröstlig från detta museum. Hon upphörde aldrig att älska landet som stött ut henne.
Maciej Zaremba
Fakta: JUDAR I POLEN

• De flesta av de människor som uppfattar sig som judar stammar från ett område som i dag består av Polen, Litauen, Vitryssland, Lettland, ukraina och västra delen av ryssland, men som mellan 1500-talet och 1700-talet varit ett rike, det polsklitauiska.

• Den judiska invandringen från rhenlandet började på medeltiden. År 1264 garanterades judar av kung Boleslaw den fromme religionsfrihet, kommunal autonomi samt rätt att utöva vissa yrken. Vid början av 1500-talet fanns judiska församlingar i cirka 100 städer. 250 år senare hyste Polen den största judiska befolkningen i världen, cirka 700000 personer med församlingar i 1100 köpingar och städer. Vid den tidpunkten var judar ännu förbjudna att utöva sin religion i sverige. den första församlingen fick sitt tillstånd 1780.

• Ända in på 1930-talet talade de flesta polska judar (då cirka 3,3 miljoner, tio procent av befolkningen) jiddisch. i många städer i öst utgjorde mosaiskt troende halva befolkningen. Vid andra världskrigets utbrott var det bara new York som hade en större judisk minoritet än Warszawa (365000).

• Förintelsen blev slutet för tusen år av judisk historia i Polen. av de få som överlevde valde de flesta att emigrera, när de inte tvingades till det av kommunistpartiet åren 1967-69. i dag lever kanske 10000 personer i Polen som uppfattar sig som judar.

• Polin, museet över de polska judarnas historia, är frukten av ett ovanligt samarbete. Byggnaden har finansierats av regeringen och av staden Warszawa. utställningen däremot, är finansierad av donationer och utformad av en internationell forskargrupp under ledning av professor Barbara Kirshenblattgimblett från new York university.

Många frivilliga har deltagit i arbetet: så återskapades till exempel de magnifika takmålningar från synagogan i gwozdziec av skolelever i åtta polska städer.

Museet öppnade i april 2013, men med en officiell invigning först i slutet av oktober 2014. den permanenta utställningen berättar om judiskpolsk historia från medeltid fram till våra dagar.

Museet fungerar också som ett slags kulturhus, med seminarier, konserter, teaterföreställningar och debatter.

© Maciej Zaremba

« Older posts

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑