Category: Dagens Nyheter (Page 2 of 5)

Strutspolitiken
som bäddade för SD:s raketval

DN 2014-09 18

Innan vi stämplar folk som “rasister” och “fascister” bör vi fråga hur de tänker. Det finns mindre dramatiska tolkningar av Sverigedemokraternas valframgång.

“Äntligen”, twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter det första islamiska terrordådet på svensk mark. Det var Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Åkesson själv tyckte att uttrycket var mindre lämpligt.
Men hade svårt att dölja sin tillfredsställelse.

Så låt oss inte hysa några illusioner. Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.

Det var detta parti som 13 procent svenska väljare röstat på. Betyder det att var tionde svensk välkomnar fascismen? Det menade Kristina Lindquist i ett upprört inlägg häromdagen (DN Kultur 16/9). Hon känner inte igen sitt Sverige, hon är besviken. Jag finner diagnosen förhastad – och ganska förolämpande.

Jag får lust att be skribenten bege sig till Filipstad och fråga sjuksköterskan Gisela Nyquist, 68, tidigare S-väljare, numera SD-hövding på bruksorten, varför hon blivit fascist.
Förstod hon inte hur upprörd Kristina Lindquist skulle bli? Eller kunde hon nämna andra orsaker?

Nog med sarkasmer. Jag delar Lindquists oro, men inte hennes nedlåtande attityd. Man kunde till exempel, innan man stämplar “fascist” i pannan på medmänniskan, fråga hur hon tänker. Så med risk för att framstå som naiv tänker jag rada upp några mindre dramatiska tolkningar av valresultatet.

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. Det märkliga med Sverige är att sedan både V och MP slutat skrämma oss med EU, och socialdemokratin gett upp propagandan om “socialturism” och moderaterna gjort sig av med storsvenskheten, har både höger- och vänsterpopulismen blivit hemlös. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Inte så konstigt att SD plockar röster från både höger och vänster. Om det är bra för demokratin att ha alla populister under samma totempåle är en annan fråga. Men det är i vart fall ett gott betyg åt alla som förlorat väljare till SD.

Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism. Den brännande frågan blir varför så många röstat på ett parti vars ledande figurer gång efter annan avslöjats med de grövsta rasfördomar.

I Stockholms kommun röstade över 38 000 på en viss Christoffer Dulny, som log mot mig från SD:s reklamblad (förste man på listan) och lovade bygga Förbifarten, men på Avpixlat menade att invandrare “är värst på att ljuga”,”saknar moralisk kompass”, medan araber “har våldsamma gener”.

Jag tror inte riktigt att alla som röstade på Dulny visste vad han stod för. Eller, snarare: de brydde sig inte. Det var något annat som var viktigare. Det har hänt förr, att svenskar röstat på extrempartier av andra skäl än det extrema. På 70-talet fanns det ganska många i VPK:s ledning som ännu drömde om att slå till med “proletariatets diktatur”, om tillfället gavs. Men många, om inte de flesta av deras väljare, var nog demokrater som mest ville ha högre löner och “daghem åt alla”.

Så vad var det då som var viktigare än herr Dulnys djupaste övertygelser? Vi vet inte. Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen.

Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som “etablissemanget” verkar strunta i. Kanske för att de som drabbas inte tillhör den medelklass som alla partier numera slåss om.

Granskar man SD:s program är det till stora delar gängse socialkonservatism plus det bruna: allmän skrämsel, hets mot muslimer och andra främmande arter. Och man kan inte låta bli att tänka att med Kristdemokraternas upplösning i alliansen och marginaliseringen av de konservativa inom moderaterna hade en stor del av de svenskar som menar att utvecklingen går litet väl fort på alla fronter också blivit hemlösa. Vem skall man rösta på om man vill bevara ett och annat? Familjen, Slussen, skogarna, stambanan, en och annan könsroll, kondiset… Nej, jag raljerar inte. Det är faktiskt legitima önskningar.

För mer än fem år sedan skrev jag ett reportage om integrationspolitiken (“I väntan på Sverige”), som jag fann mest destruktiv. Integrationspolitiken, som den var utformad, drog människor över en kam, betraktade invandraren som socialfall, skapade getton, slösade med resurser, hindrade välutbildade från att göra rätt för sig, gödde lycksökare i SFI-branschen och spred förvirring om vad Sverige stod för.

Var det verkligen bristande respekt för andra kulturer att stå upp för kvinnans rättigheter? Att ha svensk flagga på kommunhuset? Efter artiklarna fick jag en mängd brev från folk som menade att det var bra skrivet. Till min förvåning visade sig en del av dem vara SD-väljare.

De stördes inte av att jag skåpat ut deras Åkesson. Så när jag nu hör någon klaga på integrationen vet jag inte om han vill göra det lättare för invandrare att smälta in – eller om han önskar att de aldrig kommit hit.

Det är det tragiska med svensk opinion – att bägge ståndpunkterna drivits in i SD:s famn. De som haft legitim kritik mot integrationspolitiken – men kanske inte uttryckt den på akademiskt språk – har behandlats nedlåtande och respektlöst av övriga partier och medier. De fick skatta sig lyckliga om de slapp undan r-ordet. Och nu är det för sent att komma dragande med “rasist”. Tillmälet har använts så ansvars- och urskillningslöst så länge av så många att det förlorat det mesta av substans. Exempel?

Strax före valet stoppade Skånetrafiken affischer från Sverigedemokraterna. Budskapet “Krafttag mot brottsligheten, mera stöd till brottsoffren” kunde uppfattas som rasistiskt, hävdade företaget.

Låt oss därför trösta oss med att åtminstone hälften av SD:s framgångar är frukten av en strutspolitik från de andras sida. I globaliseringstider ställs nationalstaten inför nya frågor. Hur skapar man en gemensam ansvarskänsla när vi inte längre delar historia, kulturella referenser, religion, inte ens språket? Hur blir man medborgare i detta nya läge? Vad kan man begära av nykomlingar – och hur långt skall de infödda bjuda till? Det är både legitima och brännande frågor. Jag vet inte om det var av arrogans, rädsla eller oförstånd som våra politiker överlät åt skånska populister att hantera den utmaningen.

Men nu är mjölken utspilld och det är för sent att gråta. Så låt oss försöka se framåt. Det tog tjugo för Sverige att inse att en kravlös skola kvaddar jämlikheten. Den sviker de elever som har svagast utgångsläge.

Därifrån borde det inte vara långt till insikten att vi sviker också invandraren, när vi påstår att hen kan bli fullgod svensk utan att behärska språket. Men så är det. Sverige är nästan ensamt i Europa om att inte ställa andra krav för passet och rösträtten än att man bott här ett tag utan att hamna på kåken. Och detta i ett land som tagit emot flest främlingar per capita i hela Europa.

Jag föreslår att vi börjar eftervalsdebatten med denna spännande fråga. Var det verkligen av tolerans och respekt för invandraren som vi lät förstå att det är oss likgiltigt om vi begriper vad hen säger? Jo, jag vet. En drös ideologer kommer att hävda att alla krav på nya svenskar “utestänger”. Men tiden är mogen för att svara: “Vi hör vad ni säger. ”
Maciej Zaremba

Jag tror att Olof Palme
hade känt igen sig
i det Reinfeldska budskapet

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt.
Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba

Staden där Europa
syns som tydligast

DN 2014-05-18

Det är en vecka kvar till EU-valet. Maciej Zaremba reser till Lviv i Ukraina för att hitta sin morfars dödsplats. Men också för att träffa människor som med värdighet slåss för ett gemensamt Europa.

Morfar har ingen grav. Det sägs att han blev igenkänd och skjuten på gatan redan i november 1941. Det är vad min mamma alltid hävdat. Också jag vill hoppas att det var då. Alternativet är nämligen att han i augusti 1942 tagits till ravinen Kuliczowka utanför Krzemieniec, tvingats klä av sig naken och med piskrapp fösts till randen av en lergrop.

Nyfikna bybor som samlats på bergsluttningen kunde inte förstå hur liken av åtta tusen judar skulle få plats i den femtio meter långa och tio meter breda graven. Men om man tvingar människor att lägga sig skavfötters på de nyss skjutna och fyller utrymmet mellan deras ben med barn, får man plats med väldigt många. ”Sardinenpackung” som facktermen lyder, uppfanns av Friedrich August Jeckeln från Hornberg i Baden-Württemberg.

Jag kom till Ukraina för att lägga en sten på morfars dödsplats eftersom ingen någonsin gjort det. Izak Wilhelm Immerdauer, domare i den polska staden Tarnow, finns varken på listan över stupade polska ämbetsmän eller i rullorna över mördade judar. Han är utplånad ur de kollektiva minnena. Inte polsk nog för polacker, inte heller judisk så det räckte för att sörjas av trosbröder.

Det var inte lätt att hitta hit. Lervägen som leder till platsen där en tredjedel av stadens befolkning finns begraven är inte utmärkt på stadskartan. Av Krzemieniecs åtta tusen judar överlevde fjorton. Därför är det ingen bra idé att fotografera husfasaderna i Kremenets, som staden nu heter. Då kan det hända att gardiner dras för hastigt. Så är det på de flesta orter i denna del av Europa. De som bor i husen var inte med när dessa bytte ägare. Men de vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Jag har en annan grav att besöka här, men jag har inte namnet på den döde. Kanske har inte han heller någon gravsten. Ukrainaren som i november 1941 var polischef i Krzemieniec kunde sluta sina dagar på så många sätt. Om han gick med i partisanerna UPA kunde han dö för en polsk, tysk eller sovjetisk kula. Han kunde också tas till fånga och skickas att frysa ihjäl bortom Ural. Eller, lika sannolikt, anmäla sig frivillig till Waffen SS Galizien i hopp om att vinna ett fritt Ukraina, och stupa på östfronten. Men innan något av detta hände skaffade han en lastbil, inväntade en månfri natt och räddade två judinnor från en vidrig död. En av dem hette Liljan och kom att bli min mor.

Jag skulle kunna fråga gamla människor vad han hette, polischefen i Krzemieniec 1941. Någon minns säkert. Men jag vill inte väcka demoner till liv.

Detta kan tyckas vara ett konstigt sätt att inleda en artikel inför EU-valet. Men jag tror att Ukraina är den plats från vilken Europa syns som tydligast. Någon kanske menar att det bara är en hägring, ett förskönat Europa. Dock var det här som människor för första gången gick i döden för EU-fanan. Var det verkligen för en hägring? I så fall går vi alla en dyster tid till mötes.

Vad är den europeiska unionen bra för? Sett från Stockholm eller London ser den ut att mest handla om pengar. Är det värt att hålla Grekland under armarna, var euro ett misstag, hur länge skall vi betala för att freda Frankrike från dess bönder, har det inte blivit kostsamt med den fria rörligheten. Är det lönt att vara med i denna klubb? På den cyniska frågan har faktiskt marknaden en sorts svar.

Henley & Partners heter ett bolag som är en sorts kopplare. Det lockar stater att öppna sin famn mot betalning och bjuder ut varan till högstbjudande. I klartext: medborgarskap till salu. Länge har bara gamla pirathamnar i Västindien drivit den kommersen: Saint Kitts and Nevis, Antigua och Dominikanska republiken. Nyheten för i år är att Malta bjuder ut sig, därför vet vi vad rika ryssar och kineser är beredda att betala för enskild anslutning till EU. Tio miljoner kronor kostar det att bli medborgare i 28 stater, åtnjuta sjukvård och skydd mot godtycke, slippa muta polisen samt resa visumfritt i 69 länder, inklusive USA. Om svenska pass vore till salu skulle de bli dyrast av alla, framgår det av Henley & Partners ranking. Vi reser fritt i 173 av världens 218 länder.

Jag nämner detta bara som erinran, eftersom fiskar brukar ha svårt att minnas fördelarna med vatten. Själv tror jag inte att allt detta livsgodis, som för övrigt inte ens är inom räckhåll för Ukraina, räcker för att förklara den desperata envisheten hos människorna på Majdan. Det är förstås vanskligt att tolka sinnelaget hos ett folk. Men om man inte ens försöker riskerar man att bli åskådare till sitt eget öde.

Påskdagarna 2014 är Lviv en overklig plats. För sex veckor sedan var det revolution här. Presidenten flydde landet, liksom toppen av statsledningen. I Kiev finns en provisorisk regering som inte tycks kontrollera armén, om det nu finns någon. Ryska trupper har intagit Krim. På vägen hit var det nästan omöjligt att växla till sig valuta. (I en av bankerna i Krakow stod hryvniakursen på noll.) Enligt gängse definitioner är Ukraina en stat i upplösning, en plats där vad som helst kan hända.

Den enda påminnelsen om tillståndet är högarna av blommor framför porträtten av de dödade i Kiev. Frihetstorget är fyllt av flanörer, barn far runt i leksaksbilar. Men det är något med rytmen. Människor rör sig långsamt, nästan utstuderat. Man gör plats för varandra, vybatje, ursäkta, för all del. Inte ens de fåtaliga poliserna bär vapen, de ser ut att be om ursäkt för att de finns. Och så det där märkliga med ständig ögonkontakt, vad det än gäller, spårvagnsbiljetten eller bara ett möte på gatan. Jag har sett det förr, en enda gång, i Polen, 1981. Också den gången stod stridsvagnar vid gränsen. Fast då var de ännu sovjetiska, inte ryska.

Jag genomkorsar staden efter tecken på ryssfientlighet. De måste finnas här, allt annat vore onaturligt. Kärlek kan förbli obesvarad, hatet blir alltid ömsesidigt. Och nu har Rysslands medier i två månader framställt Ukrainas folk som våldsverkare och undermänniskor. Jag spanar in en hotfull affisch. Den maskerade gestalten gör stopptecken. Ryssar ej välkomna? Nej, ”Povstaniec nie barbar! Nie ruinuj svoi misto!” Som betyder: ”Revolutionärer är inga barbarer! Sabba inte din egen stad!”

På gatstenen hittar jag en sprejad babusjka med huggtänder. Och så, äntligen, en liten rysk flagga, placerad som en p-bot på en bil som blockerar trottoaren. Texten upplyser: ”Jag parkerar som en ockupant”.

Det är som om staden ingått en hemlig pakt med sig själv. Det finns kylskåpsmärken med Putin under hakkorset, men inga ryska flaggor med hakkors. På Stortorget tömmer sjuåriga flickor vodkaflaskor i avloppet. Mammorna håller i plakat: ”Sponsra inte ockupanten, köp inte ryska varor”. ”Det är väl inte riktig vodka?”, undrar någon häpet. Jo, det är det.

Jag blir vittne till ett rådslag hos Lviv-Boycott, som genom att dela ut små blad med namn på ryskimporterade varor fått försäljningen att gå ned till hälften. (Tråkigt för Carlsberg, som numera äger Rysslands största ölmärke ”Baltika”.) Vad skall man göra med Bank Rosija, som visar sig finansiera Los Colorados? De kallas så (efter skalbaggen, för de gul-svarta bandens skull), separatisterna i Donieck. Andryj Senkovskyj erbjuder sina pojkar. Han är teleingenjör och ledare för en av de vaktstyrkor som under revolutionen skyddade museer och konsulat. Vad sägs om att måla över bankfönstren i samma färger? ”Nej, för fan, vi är européer”, får han höra. Skadegörelse, det får ryssar stå för.

Jag kan ha missat något. Eller så finns det nattliga patruller som avlägsnar hätskheter. Men det verkar faktiskt som om den ryska aggressionen har lyckats med något storartat: att driva fram en moralisk istället för en etnisk definition av vad det vill säga att vara ukrainare. Med andra ord – att göra patrioter av nationalister.

Jag kanske uttrycker mig obegripligt. Det beror på äkta språkförbistring. I New Republic (12/5 2014) skriver historikern Anne Applebaum att Ukraina behöver mer, inte mindre av nationalism. Det är patriotism hon menar: beredskap att ta ansvar för landets väl och ve.

I svensk och brittisk text gör man sällan skillnad på patrioter och nationalister. Men i länder som upplevt liberalt-nationella resningar (som folkens vår 1848-49, eller Amerikas 1776) står orden för vitt skilda hållningar. Patriotens hängivelse kan liknas vid mannens kärlek till en kvinna. Att älska en betyder inte att man hatar alla andra. Nationalisten är mer som en fotbollssupporter. För att få upp den (rätta känslan) för sitt land, måste han nedvärdera andra folk. Hans lag är alltid bäst, hur illa det än bär sig åt. Patrioten, däremot, kan ta kritik, ty han älskar inte landet som det är, utan som det borde vara. Som en Vilhelm Moberg. Och så den viktigaste skillnaden: den nationelle tror att bara folk av samma bakgrund kan dela hans hängivelse. För patrioten är det rakt tvärtom. Det är hållningen som gör ett folk, inte var man kommer från.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå vad det var som uppstod på torget i Kiev. Popstjärnan Ruslana Lyzjytjko (som vann Eurovision 2004) ställde in konserter för att nätterna igenom med allt hesare röst sjunga Sjtje ne vmerla Ukraina på Majdan. När Ruslana blir känslosam får hon en lätt accent. Hennes modersmål är ryska. Att vi kunde följa händelserna på Maidan i realtid beror på Hromatske, oberoende webbteve, dirigerat av Mustafa Naiem, född i Kabul. Den ukrainare som ryska medier hetsar mot mest heter Igor Kolomojskyj, guvernören i Dniepropetrovsk som utfäst en belöning på varje gripen seperatist eller hans vapen. Kolomojskyj råkar vara jude. Oleksandr Turtjynov, som utnämnt honom, är däremot protestant.

Så kunde man hålla på länge. Det mest talande är minnesplatsen över de fallna på Majdan. Mihaylo Ziznievskij, belarus, Sergil Nigojan, armenier, David Kipiani, georgier, Igor Tkatjuk, ryss, Georgij Arutiunjan, armenier, Olexandr Stjerbatyuk, judisk aktivist. Till hans jordfästning kom maskerade ultranationalister från Högra Sektorn. För att ära hjälten och skjuta hedersalut – vilket noterades med viss häpnad ända till Jerusalem och New York. Kanske var det bara teater. Kanske något mer.

Jag räknar upp detta för att peka på det mest bisarra i Putins propaganda: att han vill skydda Ukrainas minoriteter (och särskilt de ryskspråkiga) mot nationalism. I själva verket är ryskan den ukrainska revolutionens lingua franca. Ingen har uttryckt det bättre än Timothy Snyder: ”Rysktalande kan säga vad de vill i Ukraina, med det kan de inte göra i Ryssland.”

Jaroslav Rusjtjysjyn, född i Lviv, talar engelska, polska, hjälplig franska, något tyska, säger han. Och ryska? ”Ni frågade om främmande språk.” På Majdan var det omväxlande ryska och ukrainska. Skärmarna på sin Harley Davidson har han smyckat med slingrande folkmotiv, men Julia Timosjenkos etniska utstyrsel inger honom avsmak.

Man kan tycka att Rusjtjysjyn har det bra, och hade därför mycket att förlora. Han är mångmiljonär, hans företag Trottola med nio fabriker och femhundra anställda dominerar exporten av damkläder. Kunderna heter sådant som Zara och Lener Cordier. I dag uppträder Rusjtjysjyn i en grafitgrå kostym som ser ut att ha kostat mera än hans hoj. Men nyligen kamperade han påbyltad på EuroMajdan i Kiev.

När dragkampen på torget började gjorde direktörerna i Lvivs företagarförening upp ett schema. Några for i omgångar för att hålla stånd på Majdan, andra bekostade transport av folk, mat och kläder. Rusjtjysjyn är dock mest stolt över blockaden i Lviv. I fem veckor stod en mänsklig mur dygnet runt kring kasernerna och lyckades hindra militären från att ta sig ut. Hans eget skift började fyra på morgonen.

Se där, svagheten med de snabba nyheterna i teve. Eller uppfattade tittaren den väloljade logistiken? Sambandscentraler, videoövervakning av polisens rörelser, utrustning … De plagg som på teve såg ut som skottsäkra västar visar sig komma från leverantören till Zara. ”Vi sydde upp dem i all hast, tunna stållister i vadderat tyg. Skyddade inte mot eldvapen, förstås. Men höjde självkänslan”.

Ukrainas mest brännande problem är korruptionen, säger Rusjtjysjyn. Till och med universitetsexamen är till salu. (Jag minns affischen: ”Den som ger mutor har Majdanoffrens blod på sina händer”.) Rusjtjysjyn berättar att hans arbetare ogillar att företaget betalar alla skatter. Om han fuskade, som så många andra, skulle de få mera i plånboken. Men han är optimist. ”När allt färre handlar off-line (i butiker, alltså) kommer de oseriösa firmorna att slås ut.” Jag ber honom kommentera talesättet ”EU tog ställning. Putin tog Krim.” Visst, säger han, tyska hamburgare väger tyngre än internationella avtal. Men de milda sanktionerna har också haft verkan. ”Utan dem hade det redan varit krig.” Jag frågar vad som oroar honom mest. ”Krim. Vi har förlorat land. Det är risk för en dolkstötslegend”.

Det är alltså inte Putin som skrämmer honom mest, det är att hans landsmän skall få ännu en anledning att betrakta sig som offer för främlingars komplotter och att leta skyldiga till sina olyckor. Man kan bara hoppas att det är sant att han överväger att bilda ett politiskt parti. Hans svar sätter fingret på Ukrainas ömmaste problem: Att det finns så många demoner som kan släppas loss. Mot bakgrund av historien är det faktiskt häpnadsväckande att det högerextrema Svoboda har mindre stöd i Ukraina än Åkessons parti har i Sverige. Inget annat land i Europa, utom Ryssland, hyser så mycket ont minne att exploatera.

Denna berättelse började vid en massgrav och sådana finns det flera här än någon annanstans. Från trettiotalet till 1945 var Ukraina det dödligaste området i världen. Det var här som de röda och de bruna massmördarna avlöste varandra.1930 började Stalin likvidera människor med högre utbildning för att en gång för alla ta död på idén om ett självständigt Ukraina. 80 procent av de bildade och utbildade gick under. Svälten 1932-33, numera betraktad som ett planerat folkmord, skördade mellan 3 och 4 miljoner offer. Notera detta ”mellan”. En osäkerhetsmarginal på en miljon. Därefter världskriget och Förintelsen. Det var här de bodde, och i Polen, merparten av Europas judar, efter att 1791 blivit bannlysta i Ryssland. Sex miljoner dog här under kriget, av dem 1,5 miljoner ­judar. Låt mig också nämna det extremt grymma partisankriget mot krigsslutet (ukrainare mot polacker, ryssar och tyskar) samt 25 år av Stalins terrorvälde. Ännu pågår utforskningen av massgravarna vid NKVD-fängelset i Bykovnia utanför Kiev. Man tror att de döljer 100 000 lik. Nej, inte krigsoffer. Döda efter förhör.

Jag talar om demoner, eftersom minnet av allt detta finns i det fördolda. Tyskar har haft snart sjuttio år på sig att försonas med andra och med sig själva. I Ukraina har det tills nyligen inte ens varit lovligt att tala om historien. Om den nu ens fanns. Enligt den sovjetiska uppslagsboken över Ukraina (tryckt på 80-talet) har Förintelsen tydligen inte ägt rum, av det enkla skälet att det aldrig funnits några judar i Ukraina. Ordet nämns inte.

Mitt i Lviv, symboliskt placerad intill katedralen, står monumentet över denna politik. En gigantisk radiomast vars enda uppgift varit att utsända brus. Bokstavligen. Jag minns ­ljudet från min barndom, det var som tusen kaffekvarnar, som dränkte utsändningar från Väst.

Och när det blev möjligt att tala, 1991, blev det bara för plågsamt. Här farfar frihetskämpen som dock mördade judar. Där morfar, först torterad, sedan angivare. Man vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Den ukrainske historiken Jaroslav Hrycak skrev år 2009 att EU var en förening av nationer som erkänt sitt medansvar för Förintelsen. Varken mer eller mindre. Marknaden och allt det andra var bara bihang. Det är också min idé om varför EU kom till. Men Hrycak trodde inte att hans landsmän skulle ta det steget utan mycket starka påtryckningar utifrån. (Naturligtvis inte. Tyskar fick man tvinga. Fransmän och polacker började sin rannsakan först efter böcker utgivna i utlandet.)

Det är oerhört svårt för ett folk som misshandlats av historien, och vävt sin identitet kring det egna martyrskapet att erkänna att man också varit förövare. Fenomenet kan studeras dagligdags. Man hinner inte avsluta den sakligaste mening (om polsk judepogrom, arabisk slavhandel, afrikanskt kvinnoförakt, israelisk ockupation) förrän polacken/araben/afrikanen/israelen går i försvar. Identiteten gör motstånd, den vill vara entydig. I Europa är det endast tyskar som slutat med sådant, (och svenskar, som sällan ser sig som offer.)

Det heter att en våg av högerextremism sveper över Europa. Det är en dålig metafor. Det vore klokare att tala om smitta, eftersom den drabbar så ojämnt, så man kan undra om några har svagare immunförsvar än andra. Varför anfäktas Ungern, Österrike och Frankrike, men inte Portugal och Spanien? Gängse sociologi ger ingen upplysning, i de senare länderna är arbetslösheten dubbelt så hög som i de förra.

Inte heller invandringen duger som förklaring. Ty i så fall skulle Sverige, som sedan 60-talet tagit emot flest främlingar per capita, leda missnöjesligan. I själva verket är det tvärtom, visar statsvetaren Marie Demker i en nyutkommen bok. Ju fler främlingar som kommer hit, desto färre svenskar ser dem som ett problem. Vilket antyder att Jimmie Åkessons parti kanske lever på flera sorters missnöjen.

Det finns förvisso i ett Europa, där både liberaler och socialister slåss om medelklassen många som känner bitterhet över att bli akterseglade av en globalisering man inte begriper, befunna överflödiga, sedda ned på för att man inte hängt med i diskursen om genus och etnicitet, underbetalda för att man råkar arbeta med sjuka eller barn, svikna av en skola som inte håller vad den lovat. Eller, som fallet är i forna Östeuropa, offrade på de ofrånkomliga reformernas altare.

Allt detta är begripligt. Det man vill förstå är varför benägen­heten att följa charlataner och leta syndabockar är så ojämnt fördelad. Jag menar att det har med historien att göra. Med det som varit, men ännu mer vad efterkommande gjort av det som varit. Det finns psykoanalytiskt sinnade forskare som menar att nationer fungerar som personer. Om de inte klarar av att se sanningen om sig själva, och försonas med den, vilket är en svår process, kommer de att styras av krafter de inte begriper. Alltsammans börjar med att erkänna det onda man gjort andra.

Kunde det tänkas att Le Pens framgångar har något samband med att fransmän vill tro att deras land stod på den goda sidan under kriget och att antisemitismen var en tysk uppfinning? Eller inte kan försonas med att engelskan blivit världsspråket, Tyskland en stormakt? Häromveckan ­påpekade Katrine Kielos i lätt ton att man i Österrike kommit fram till att Hitler egentligen var tysk. Men hon menade förstås allvar. Vore jag freudianskt sinnad skulle jag säga att österrikare röst­ar på FPÖ för att övertyga sig själva om att idéer som hans har de aldrig stött på tidigare.

Chefen för Förintelsemuseet i Auschwitz, Piotr Cywinski, berättar att var tredje av SS-männen i lägret var från Österrike och att dessa hörde till de mest sadistiska. Kanske för att de behövde bevisa att de dög. ”Är det inte märkligt”, säger Cywinski. ”Vi har en miljon utländska besökare. Flest britter, amerikaner, israeler, tyskar förstås. Men nästan inga österrikare.” Nej, och knappt några ryssar heller. 6 600, närmare bestämt, jämfört med 20 000 svenskar.

I Lviv kan man se Putin avbildad med Hitlermustach. Tveksam jämförelse, Hitler var dock besatt av bisarra idéer, Putin är nog bara besatt av makten. Den otäcka likheten finns på ett annat plan: Det ryska samhället av 2014 har bara för mycket gemensamt med tyskarnas sinnelag 1935. Vapendyrkan, föraktet för det svaga och det feminina (då judar, nu ”Gayropa”) och ett skriande behov av revansch. Tyskland hade förlorat världskriget, Ryssland efter murens fall förlorade både imperiet och freden. Det måste finnas någon som bär skulden till att det enorma landet är en ekonomisk dvärg, akterseglat av asiater som man vant sig att förakta.

Väcker man varken sympati eller ens respekt återstår att injaga fruktan. Jag är rädd att den är äkta, ryssars uppslutning bakom sin ledare. Och tragisk, i ordets djupaste betydelse. Av alla Europas folk är ryssar de som vet minst om hur fascism blivit till. De skulle inte känna igen den, inte ens i spegeln. De fick inte vara med på den långa historielektionen, efterkrigs­tidens. Det hette att den inte angick dem. Att så få av dem besöker Auschwitz kan faktiskt bero på att de inte vet att det finns.

Jag vet inte om jag med detta lyckats förklara vad EU är bra för. Det kan hända att Vladimir Putin kommer att göra det bättre.

 Maciej Zaremba

Fakta:

Lviv, tidigare Lwów, (Lejonstaden), grundades av den rusiske fursten Daniel 1250. Från 1390-talet till 1772 var staden polsk, därefter tillhörde den Österrike-Ungern, återigen Polen 1918, Sovjetunionen efter 1945. Sedan 1991 huvudstad i västra Ukraina. Fram till 1939 bebodd huvudsakligen av polacker, judar, ukrainare, armenier.

Hemstad för bland andra författarna Sholem Alejchem, Martin Buber, Leopold von Sacher-Masoch, Joseph Roth, Zbigniew Herbert, ekonomen Ludwig von Mises och Simon Wiesentahl.

Vårt behov av arrogans

Publicisten Torgny Segerstedt var en av många sanningssägare som fick höra att han var arrogant. Den som säger sanningen löper alltid risken att framstå som självupptagen och högfärdig. Det krävs en hel del mod för det.

 

(Texten är en förkortad version av tacktalet vid mottagandet av Torgny Segerstedts Frihetspenna år 2013)

Det är lätt att från sjuttio års distans hylla Torgny Segerstedts lidelse för det fria ordet. Men jag tror inte att lika många skulle prisa en Segerstedt i dag om hans bruk av friheten satte vår trygghet på spel, som det gjorde den gången. I september 1940, efter det första beslaget mot Handelstidningen, antecknade Per Albin Hansson: “Det blir kanske nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre skall få producera sig som honom lyster.”

Notera ordvalet: “som honom lyster”. Hansson tycks mena att Segerstedt sätter sina nycker över landets intressen. Och så kunde det faktiskt se ut. När Vilhelm Moberg år 1945 hyllar Segerstedts gärning, utgår han ifrån att många hederliga människor kunde resonera på samma sätt som Hansson. Att redaktören Segerstedt tog risker – för deras räkning. Och möjligen för sitt höga nöjes skull. Vi vet att det var det var djupa övertygelser: att det var eftergifter mot nazismen som gjort Hitler så mäktig. Vi vet också att historien gav Torgny Segerstedt rätt. Men Per Albin Hansson hade inte facit. Därför menade han av allt att döma just det han skrev. Det måste vara något karaktärsfel hos Segerstedt som hindrade honom från att handla ansvarsfullt.

Vi vet vad karaktärsfelet heter. Diagnosen ställdes redan i december 1939 i Göteborgsposten. “De tre skräddarna”, som de kallades i folkmun, Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, ägare av varsin herrekipering, författade en protest mot Handelstidningens “skriverier om Tredje Riket”, som hotade landets välfärd. Det var Segerstedt arrogans som var problemet, framgick det av artikeln.

Arrogans, av latinets arrogare, betyder att taga i anspråk. En arrogant person har anspråk på att hans sanning borde ha företräde framför andras, trots att de andra är flest och har vägande skäl. Arrogansen tycks bo granne med högmodet. Man bryr sig litet om vad andra tycker. En brist på hänsyn, kan man säga.

Skräddarna hade nog rätt. Det är svårt att leda i bevis att Torgny Segerstedt varit fri denna synd. Det tänker jag inte heller göra. Det är själva arrogansen jag vill försvara.

Nog är den en last, eller åtminstone ett oskick. Men är den därför förkastlig? Många människor menar att världen vore bättre om lasterna försvann. Jag är inte lika säker. Det kan ju tänkas att dygderna och lasterna lever i symbios så att ibland – i dunkla lägen – dygden behöver stöd av lasten, för att förbli en dygd. Och omvänt: också dygder kan föra den rättänkande på avvägar.

Otaliga experiment visar att de flesta människor upphör att tro på sina sinnen om alla kring dem påstår sig se något annat än de själva. Om alla hävdar att den kortaste linjen är den längsta, kommer de flesta försökspersoner att hålla med. De flesta, inte alla. Vad skall vi säga om den minoritet som klarar trycket med omdömet i behåll? De bryr sig uppenbarligen mycket litet om vad andra tycker.

Låt mig åskådliggöra vad jag menar genom en polsk historia.

På våren 1984 sitter ett tusental polska demokratiaktivister i fängelser. Somliga är inspärrade på obestämd tid, andra har blivit dömda för att ha organiserat strejker. De allra flesta är arbetare. Men elva fångar förvaras på en särskild plats. Det är ledarna. Ni kan ha hört deras namn: Jacek Kuron, Adam Michnik, Henryk Wujec… De hotas av mångåriga fängelsestraff för “statsfientlig verksamhet”.

Här måste jag påminna om att 1984 har ännu ingen hört talas om Michail Gorbatjov. Sovjetunionen ser ut att vara för evigt. I Polen är de flesta organisationer förbjudna. Lyfter man på luren hörs en förinspelad röst: “Samtalet är avlyssnat”. Folksamlingar över fem personer är olagliga. Kommunistregeringen har lyckats kväsa folkrörelsen Solidaritet, men får inte längre sina instruktioner åtlydda. Hela landet har sjunkit in i ett passivt motstånd. Industrin går på halvfart, det är brist på allt utom vinäger och te, konstnärer bojkottar allt statligt, och prick halvåtta på kvällen väller folk ut på gatorna, för att visa vad de anser om tv-nyheterna.

Till och med en diktatur med Sovjet i ryggen behöver dock ett minimum av stöd för att regera. Eller åtminstone en uppgivenhetens acceptans. Så denna vår 1984 gör regimen ett försök att bryta dödläget. På långfredagen skickas ett bud till de elva ledarna, ett generöst förslag: Vi släpper er, om ni tar timeout. Skriv på att ni av omsorg om folkets väl i två och ett halvt år avstår från all offentlig verksamhet. Vi begär inte att ni avsäger är er någonting, bara att ni håller tyst. Inte deltar i möten, skriver artiklar, ger intervjuer. Åtalet för statsfientlig verksamhet skall vi glömma. Och inte nog med det: vi friger också alla andra politiska fångar. Nej, de behöver inte lova något. Bara ni gör det.

Det blev ett nej. De elva vägrade. Jag vill påstå att det var ett av de mest betydelsedigra nejen i Europas nyare historia. Det var då som det gick gå upp för Polens makthavare (och kanske också för den ännu okände Michail Gorbatjov), att kommunismen uttömt alla maktmedel utom våldet. Det skulle gå att härska ett tag till, men inte att regera. Tre månader senare kände sig Polens regering tvungen att frige alla politiska fångar, utan några villkor. Fem år senare föll Berlinmuren. Historien gav de elva rätt.

Hur visste de att de borde vägra? Det visste de inte. I själva verket var de beredda att säga ja till förslaget. Om det bara handlat om dem själva skulle de givetvis säga nej. Men nu lade regimen andras liv i deras händer. Och dessa andra var ett tusental och i mycket sämre läge. De var inte kända, de riskerade att misshandlas eller dö av obehandlad sjukdom i fängelse och läger, deras familjer hade inte mat för dagen. Vad hade dessa elva för rätt att säga nej, när det var andra som skulle betala priset för deras stolthet?

Håll med om att som moralisk utpressning var det formidabelt. Så klyftigt att den polska kyrkan, annars i djup opposition mot regimen, skickade fram biskopar till de elva med kristlig uppfordran att gå med på saken.

Anledningen till att det blev nej var att en av de elva vägrade. Han hette Adam Michnik. När han fick reda på förslaget vägrade han att lämna cellen. Då skickades hans vänner att tala honom tillrätta. Som av honom fick höra att de måste ha tappat förståndet, som ens förhandlade på sådana villkor. Att de sålde ut sitt rykte, det enda de ägde. Ville de låta sig… (här ett vulgärt uttryck)… så fick det bli utan hans sällskap. För han hade bara sitt namn, och det tänkte han behålla obefläckat.

De elva hade känt varandra i decennier, åkt in och ur häktena tillsammans, nu vägrade han att ens tala med dem. Och redan tidigare, i ett utsmugglat öppet brev till polisministern, förklarade han utförligt varför han, Adam Michnik, inte tänker förhandla om någonting som helst så länge han hålls fången utan stöd av lag. Slutklämmen uteslöt verkligen vidare diskussioner. Den löd: “Kyss mig i arslet.” Aningen arrogant, kunde man tycka. Och rätt så dödsföraktande, skrivet av en fånge i Sovjetimperiet.

Vad jag försöker säga? Någonting skandalöst: att också dygd kan korrumpera. Jacek Kuron, som först velat säga ja, ty “det var inte rimligt att min lust att slänga käft mot makten skulle hålla folk inlåsta”, fann efteråt att han “syndade med ödmjukhet”.

Nej, jag vill inte propagera arrogansen som livshållning. Men som moralisk intuition verkar den ha förtjänster.

“Varför är du inte som du skriver?” frågar en närstående Torgny Segerstedt i en också i övrigt svåruthärdlig film. Och det framgår av kontexten att denna förebråelse också är Jan Troells.

När den franske filosofen La Rochefoucauld fick samma fråga – varför han inte lever som han lär – blev svaret att han aldrig hört någon människa förebrå vägskylten för att den själv inte beträder vägen som den pekar ut.

Det var förstås ett arrogant svar. Men jag tror mig förstå varför filosofen snedtände på den frågan. Det finns något på samma gång naivt och auktoritetsbundet i kravet att våra vägvisare skall vara helgjutna. Som om det inte räckte med att de pekar ut den rätta vägen, vi vill att de skall bevisa att den också är framkomlig. Och var gång en moralisk auktoritet avslöjas med ett felsteg hörs det indignation och förfäran, men under upprördheten finns det lättnad. Vi tar syndafallet som en befrielse från deras förmaningar.

Detta var ett omständligt sätt att säga att viktiga sanningar, sådana som det måste tjatas om, på det att ingen efteråt skall kunna säga att han inget visste, inte blir uttalade om ingen tar risken att framstå som självupptagen, ansvarslös, patetisk, självgod, monoman, löjlig, högfärdig och inkonsekvent. Det krävs en hel del mod för detta. Man sätter sig på höga hästar och desto kännbarare kan fallet bli. Men om modet sviker kan en smula arrogans hjälpa oss på traven.

Om Torgny Segerstedt fanns bland oss i dag, är det inte säkert att alla skulle bli lika begeistrade över hans aktiviteter som vi nu är i hans eftermäle. Jag kan ha fel förstås, men tror att han skulle finna det ovärdigt en demokrati som Europeiska Unionen och i synnerhet Sverige, att en person som Edward Snowden, som gjort friheten så stora tjänster, måste söka skydd i Putins Ryssland. Han borde få det i Sverige, förstås. “Och därom skall det tjatas!”

Jag kan höra mothuggen: kampen mot terrorismen måste gå före yttrandefriheten, vi kan inte äventyra vårt förhållande till USA för en inbilsk 30-åring, som tror sig veta vad som är bäst för världen. I vart fall inte just nu, när USA äntligen fått en vettig president. Och vore det inte förmätet av lilla Sverige att agera moralisk stormakt? Vad har förresten denne Segerstedt för rätt att skriva oss på näsan? Man har ju hört om hans snedsprång…
Maciej Zaremba

Med livet som insats


DN 2014.03.06

Om Herodotos, född 485 före Kristus, var världens förste reporter är Ryszard Kapuściński förmodligen den mest vittbereste. I femtio år har han rest mellan revolutioner, krigsherrar och krokodiler med den gamle greken i kappsäcken.
 

Det är fint att utöva ett yrke som har anor. Är det väldigt gammalt kan man tro att det är omistligt. Ingår kanske i mänsklighetens survival kit, samman med skomakare, bagare och poliser. Men kanske inte fritidspedagoger.

Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår.

Om det allra första reportaget och om historiens lagar handlar Ryszard Kapuscinskis “På resa med Herodotos”. I femtio år har Kapuscinski med oöverträffad medkänsla och klarsyn skildrat Afrikas frigörelse och söndring (ett tjugotal revolutioner och lika många krig), kejsarnas hov, schahernas fall och det sovjetiska imperiets undergång. I den här boken, som lika gärna kunnat heta “Självporträtt med en Mästare” försöker han bland annat förstå varför han gjort allt detta. Varför han tillbringat halva livet på bussar, i öknen, på skabbiga hotell i olidlig hetta och ändlös väntan på transport, varför han riskerat att rånas och misshandlats av berusade soldater, ådragit sig malaria för att sedan plågas i dagar över en enda boksida.

Salman Rushdie antydde i en recension av “Ebenholts” (på svenska år 2000) att någon som utsätter sig för sådana risker inte kan vara riktigt klok. En annan jämförde Kapuscinski med en skrivande Indiana Jones. (Man ser hur han med piskan röjer sin väg genom informationsdjungeln.) Ingen bild kan vara felaktigare. Om Kapuscinskis självporträtt påminner om någon hjälte är det snarare detektiv Claude Lebel i Frederick Forsyths roman “Schakalen”. Också de mest misstrogna anförtrodde honom sina hemligheter, påstår Forsyth, eftersom denne mästerpolis verkade så “hjälplös, osäker och förbigången av livet”. Året är 1957, polacken Kapuscinski är för första gången i Rom och tappar bort sig: “Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, litet förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.” Och genast skyndar människor till undsättning och han får rent av hjälp att köpa nya kläder, för att inte skrämma romarna med sin dubbelknäppta cheviotkostym la Warszawapakten.

Hur kan en sådan person hamna bland krigsherrar och krokodiler? Varför reste Herodotos, kontrar Kapuscinski. Liksom han genomkorsade greken hela den kända världen, som var mycket större på den tiden, då det tog tre månader från Babylon till Aten.

Nej, Kapuscinski söker inte faran. Men liksom femåringen kan han bara inte låta bli att klättra över staketet. Redan som ung reporter på 50-talet var han ohjälpligt besatt av gränser, bekänner han, och i synnerhet av själva överskridandet: “Vad kände man? & 2026; det måste vara ett ögonblick av stor spänning och sinnesrörelse.” Han bönar om att bli skickad till närmaste gräns, den mot Tjeckoslovakien: “Överskrida och genast återvända, det skulle räcka mer än väl för mig.” Det går en erotisk darrning genom texten var gång Kapuscinski skall förklara varför han ständigt måste över till andra sidan. Hur var det där? “Säkert annorlunda. Men vad betydde annorlunda ? Hur såg det ut? & 2026; kanske liknade det ingenting som jag kände till och var därmed obegripligt, omöjligt att föreställa sig?”

Begäret alltså, snarare än kallelse eller annat aktat motiv. Om Kapuscinskis reportage gjort världen litet bättre, vilket man kan tro, så var det nog för att han inte trodde sig om så ädla drivkrafter. Om hans ödmjukhet inför andra kulturer känns mer genuin än hos många ideologier, så är det av samma lystna skäl. Respekteras inte det annorlunda kommer det inte att släppa till! Gång på gång återkommer han till att man som reporter inget får veta om man gör sig förmer än de andra. Man måste dela bussar och härbärgen med dem man skriver om, i värsta fall också dricksvattnet. Helst skall man försöka tänka samma tankar. Samt, om man vågar, hysa liknande känslor.

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nil dalen! “Han återkommer ständigt till sin stora passion besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & 2026; som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar.”

Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen.

Vid andra omläsningen tänker jag att dessa historier bildar en serie liknelser, som i evangelierna. Som om Kapuscinski vid fyllda sjuttio känt för att sammanfatta, men är orolig för att läsas bokstavligt. Han misstror orden för att “sätta ut falska vägskyltar, leda in i bakhåll, inleda i frestelser”, som det står i diktsamlingen “Prawa natury” (Naturlagarna) som kom ut i år. I stället har han skapat ett collage, vars budskap överlämnas åt läsarens intelligens och medkänsla att uttolka.

Här skär till exempel den unge persern Zopyros av sig näsan och öronen, ty han står inte ut med att de belägrade babylonierna hånar hans folk från murkrönen. Kapu scinski upplyser hastigt att sådant kunde vara meningsfullt på den tiden: “En människa vars värdighet kränkts, som blivit förnedrad och förödmjukad av någon annan, kan frigöra sig från den svidande skamkänslan bara genom en självdestruktiv handling.” Man lägger ifrån sig boken och tänker att den tiden kanske inte är så avlägsen.

Tjugofem sekel har passerat, nu står han själv på en gata i Lisala i anarkins Kongo och ser två svarta gendarmer närma sig. De brukar slå ihjäl folk när lusten faller på. Vi är inte helt ensamma på gatan, upplyser Kapuscinski, här finns även ett tungt stycke världshistoria: Stamberättelser om kung Leopolds bödlar, som högg av händer och fötter på gendarmernas förfäder och ett löfte om att hämndens dag skall komma. “Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”

Vedergällningen i synnerhet den som drabbar blint, kollektivt och efter generationer är ett barbariskt vanvett. Att säga annat vore dårskap. Men lika dåraktigt, hör jag Kapuscinski viska, är att blunda för att minnet av (eller myten om) gamla oförrätter är den kanske starkaste kraften i historien, ofta mäktigare än livet självt. Den som vill göra historia måste tänka förnuftigt, men den som vill förstå den bör räkna med andarna. “Om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?” Först med den insikten kan vi till fullo uppskatta Herodotos vishet.

Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: “egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig.” Eller: “Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet”. Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det

Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet “utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi.”

Jag har läst Kapuscinskis mästerstycke, som liksom Gombrowicz prosa kan växla tvärt mellan bokmål och talspråk, ömsom i polskt original och i Anders Bodegårds översättning. Vid omläsningen kunde jag inte alltid minnas på vilket språk jag läst sist. Vad bättre kan man säga om en översättning.

MACIEJ ZAREMBA

Ryszard Kapuscinski
På resa med Herodotos.
Albert Bonniers förlag.

Hur kunde Sverige
utarma sin lärarkår?

DN 2013-12-09

För en vecka sedan slog de usla resultaten i kunskapstestet Pisa ned som en bomb i Skolsverige. Maciej Zaremba söker svar på frågan om vad som ligger bakom raset, och finner samma mekanismer som i rättsskandalen kring Thomas Quick.

 

 

Det hände sig för cirka tio år sedan att vår skolminister fick besök av en kollega från Finland. Svensken upplyste att inom kort kommer den svenska skolan att vara bäst i världen. “Nåjo”, lär finländaren ha svarat, “int’ ha vi så högspända mål. För oss räcker det att alltid vara snäppet före Sverige”.

Som det knappast undgått någon ligger finska elever i världstoppen, mätt i 15-åringars kunskaper i textförståelse, matte och naturkunskap. Sverige ligger på plats 38, stadigt sjunkande sedan ett decennium. Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45. Att komma ikapp Estland (10) eller Polen (13) är inte att tänka på.

Anekdoten från ministermötet är inte bara sorglustig. Den berättar något om svensk skolpolitik: Inget annat område har till den grad styrts av floskler. Inom skolvärlden kan man ställa upp mål på valfritt avstånd från verkligheten. Det är som om skolan inte varit lärare och elever av kött och blod, utan en sorts dataspel, där ideologer och pedagogiska profeter kan fylla ut rollfigurerna efter behag. Eller kanske bara tävla i självgodhet. Dagen då nyheten om att våra 15-åringar inte når upp till OECD-snittet går jag in på moderaternas hemsida. Gissa arbetsmålet för skolpolitiken. Javisst: “Världens bästa skola”.

Någon däremot?

Det jublas i dessa dagar i grannlandet Polen, vars femtonåringar klarat testen bättre än de brittiska, franska och tyska. Hur reagerar polska premiärministern på julklappen? Prisar egen politik? Nej. “Jag vill buga djupt för våra lärare”.

Se där, en politiker som förstått. Därmed också sagt att det inte krävs en Einstein för att begripa orsaken till den svenska skolans kräftgång. En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls. En sådan magister får barnen att tro att de är dumma, eller att matte är urtrist och omöjligt att begripa. Det är främst detta, inte storleken på klasserna, det fria skolvalet, eller ens utbyggnaden av mobilnätet, som är nyckeln till det svenska skolproblemet. Att aldrig i modern tid har Sverige haft så många oskickliga lärare.

Många politiker inser nog detta, men ingen vill vara den som säger det först. De kan se löpsedeln: “Baylan till attack mot Björklund: Han hånar lärarkåren.” Eller tvärtom.

Här är det dock ingen som hånar. Här hyses medkänsla. Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?

Det som verkligen pockar på förklaring är hur ett land med så starka bildningstraditioner kunnat utarma sin lärarkår. Numer finns det ett helt litet bibliotek om skoldebaclet. De flesta tycks eniga om att det var huvudlöst att skippa alla krav på lärare, timplaner och läromedel. Men ingen kan förklara varför så många råkade tappa huvudet samtidigt.

Jag har ingen förklaring, dock en misstanke. Som av en slump uppstår samma fråga – om de gemensamt tappade huvudena – av rättsskandalen kring Thomas Quick. Hur kunde ett helt rättsväsende låta sig snurras upp av en drogad kåkfarare och en handfull hänryckta psykologer?

Går man tillbaka i historien hittar man tunga experter som från första början (vittnespsykologen Astrid Holgersson, 1996) ifrågasätter Quicks berättelser och de egendomliga formerna för processen. Sedan tystnar de. Marginaliseras, kunde man säga. Uppfattas som fixerade eller monomana. Något liknande inträffar i skoldebatten. Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig. Kan det vara förklaringen till de tvära kasten? På 80-talet anammades de numera utskåpade teorierna om “förträngda minnen” nästan motståndslöst av rättsväsendet. Och inom både skola och sjukvård rusade Sverige på rekordtid från planekonomi till Europas troligen mest avreglerade marknad.

Är det någon som tycker att en lärare som studerar matte på fritiden är en skam för kåren och borde uteslutas ur densamma? Nej, tänkte väl det. Men det var Lärarförbundets åsikt 1982. På kongressen detta år uteslöts fem lärare från Gävle, som straff för att de fortbildat sig under semestern. Det var osolidariskt mot kollegerna, som tydligen aldrig lärde sig någonting utan att kräva betalt för den uppoffringen.

Det mest intressanta med beslutet är inte att Lärarförbundet kastade själva idén om bildning på sophögen. Det är att det var enhälligt. Det är helt enkelt inte möjligt att ingen enda av ombuden velat invända mot en sådan idiotförklaring av kåren. Så vad var det som fick dem som hade omdömet i behåll att hålla tand för tunga?

Kanske var det samma fenomen som mobbade ut de bästa lärarna från lärarutbildningen, tystade kritikerna av “förträngda minnen”, och som numera infekterar debatten om rasismen. Jag anar att de lärare som höll tyst den gången 1982 insåg att deras sakliga invändningar inte skulle bemötas med att de hade fel – utan med att de var dåliga människor. Och detta argument skulle gå hem.

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att “reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.

Maciej Zaremba

När en döende patient
blev “bra tv”

Tre artiklar och debatt.            

DN  2013-11-25.

I dag inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien “Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

 Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. “Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. “Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var “Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300 000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett “jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.

I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle “i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte visat upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, “så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.

Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. “Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. “Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som “Knäppa Klipp”, “Bitch” eller “Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättigheter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vårdetiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till “produkter” och sjukhus till “producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka “försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 70 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.

Maciej Zaremba

När medborgaren förlorade rätten
att dö i fred

DN 2014-01-12 

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv’” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.

Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var? 

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Domarna vid Uppsala tingsrätt reagerade på kritiken den 16.01.14

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/insinuant-av-maciej-zaremba/

Domarna missar min välmening  

DN 2014-01-17

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1).

Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet. Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Fotnot: Den 26 november 2014 ändrades tingsrättens dom av Svea Hovrätt. Ur pressmeddelandet:

Svea hovrätt finner att Landstinget i Uppsala län (Landstinget) är skadeståndsskyldigt till anhöriga till filmad patient. Hovrätten förpliktar Landstinget att betala skadestånd med 20 000 kronor vardera till de anhöriga till den patient som filmades vid en TV-inspelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att Landstingets anställda vid inspelningen röjt sekretessbelagda uppgifter och därmed gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt. Hovrätten konstaterar att anhöriga genom brottet kränkts på ett sådant sätt att de har rätt till skadestånd av Landstinget, som är ansvarigt för sina anställda. Tingsrätten avslog de anhörigas begäran om skadestånd på den grunden att de som lämnat de sekretessbelagda uppgifterna omfattades av bestämmelserna om meddelarfrihet i Yttrandefrihetsgrundlagen och att det därför saknades möjlighet att ingripa mot uppgiftslämnandet.

Hovrätten gör en annan bedömning. Hovrätten konstaterar att TV-inspelningen skett med Landstingets samtycke och under dess ansvar och kontroll. Det faktiska ansvaret är spritt i organisationen. Det grundläggande ansvaret för att sekretessbelagda uppgifter röjts vid inspelningen ligger enligt hovrätten i hög grad på arbetsgivaren, dvs. Landstinget. Röjandet av de sekretessbelagda uppgifterna får i den belysningen sägas ha skett på ett sätt som är att jämställa med att det skett på Landstingets vägnar. Under dessa förhållanden anser hovrätten att bestämmelserna om meddelarfrihet inte hindrar att arbetsgivaren, Landstinget, blir skadeståndsskyldig.

Hela domen: http://www.svea.se/Domstolar/sveahovratt/Pressmeddelanden/Svea%20hovr%C3%A4tts%20dom%20T%20803-14.pdf

När en döende patient i Uppsala blev “bra tv”

Landstinget i Uppsala ansåg sig ha rätt att släppa in underhållningsteve på akutmottagningen. Här följer tre artiklar om rättsprocessen som följde.

DN  2013-11-25.

I dag inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien “Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

 Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. “Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. “Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var “Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300 000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett “jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.

I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle “i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte visat upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, “så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.

Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. “Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. “Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som “Knäppa Klipp”, “Bitch” eller “Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättigheter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vårdetiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till “produkter” och sjukhus till “producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka “försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 70 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.

Maciej Zaremba

När medborgaren förlorade rätten att dö i fred

DN 2014-01-12 

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv’” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.

Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var? 

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Domarna vid Uppsala tingsrätt reagerade på kritiken den 16.01.14

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/insinuant-av-maciej-zaremba/

Domarna missar min välmening  

DN 2014-01-17

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1).

Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet. Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.

Maciej Zaremba

Fotnot: Den 26 november 2014 ändrades tingsrättens dom av Svea Hovrätt. Ur pressmeddelandet:

Svea hovrätt finner att Landstinget i Uppsala län (Landstinget) är skadeståndsskyldigt till anhöriga till filmad patient. Hovrätten förpliktar Landstinget att betala skadestånd med 20 000 kronor vardera till de anhöriga till den patient som filmades vid en TV-inspelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att Landstingets anställda vid inspelningen röjt sekretessbelagda uppgifter och därmed gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt. Hovrätten konstaterar att anhöriga genom brottet kränkts på ett sådant sätt att de har rätt till skadestånd av Landstinget, som är ansvarigt för sina anställda. Tingsrätten avslog de anhörigas begäran om skadestånd på den grunden att de som lämnat de sekretessbelagda uppgifterna omfattades av bestämmelserna om meddelarfrihet i Yttrandefrihetsgrundlagen och att det därför saknades möjlighet att ingripa mot uppgiftslämnandet.

Hovrätten gör en annan bedömning. Hovrätten konstaterar att TV-inspelningen skett med Landstingets samtycke och under dess ansvar och kontroll. Det faktiska ansvaret är spritt i organisationen. Det grundläggande ansvaret för att sekretessbelagda uppgifter röjts vid inspelningen ligger enligt hovrätten i hög grad på arbetsgivaren, dvs. Landstinget. Röjandet av de sekretessbelagda uppgifterna får i den belysningen sägas ha skett på ett sätt som är att jämställa med att det skett på Landstingets vägnar. Under dessa förhållanden anser hovrätten att bestämmelserna om meddelarfrihet inte hindrar att arbetsgivaren, Landstinget, blir skadeståndsskyldig.

Hela domen: http://www.svea.se/Domstolar/sveahovratt/Pressmeddelanden/Svea%20hovr%C3%A4tts%20dom%20T%20803-14.pdf

När miljardärens mössa
blev en doktorshatt

Om en högskolas förlorade heder

DN 2013-10-03

I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den svenska högskolevärldens nya affärsmoral.

 

Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.

Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att “yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. “Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.

De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.

Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med “felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.

Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.

Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.

Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.

Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon “visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? “Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han “intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? “Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn “länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.

Då rektorn menar att ansvaret för hennes beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för-söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon “betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.

Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat “vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn “starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon “ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.

Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men “vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”

“Så sanslöst, så omdömeslöst… Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: “inga ännu…”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? “Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en “tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.

Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: “När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”. För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa “icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.

Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? “… om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”

Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få “ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.

Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.

Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. “Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.

Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.

Maciej Zaremba

P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. “Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.”
Mer läsning:.

“Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet”. Ds 2013:49.

Elin Sundberg: “Autonomireformen – vad hände med det kollegiala styret?”. C-uppsats, Uppsala 2013.

Shirin Ahlbäck Öberg: “Organisering av autonomi och universitetet som idé”. I “Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg”. Uppsala 2011.

Henrik Björck: “Om kollegialitet”. SULF: skriftserie 2013.

Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan: ○ “Hierarkiskt beslutsfattande”. Sydsvenskan 22/2. “Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen”. DN 22/10. “Självständighet blev toppstyrning”. Upsala Nya Tidning 1/3.

 

Romerna är alltid på fel plats

DN 2013-09-25. 

Polisens romska register. Maciej Zaremba om DN:s avslöjande
“Zigenaren” har länge varit en projektionsyta för allt som svensken inte vill vara. Maciej Zaremba ser registreringen som en del av en struktur som inte längre går att förneka.


Det finns reportage som i ett slag ändrar villkoren för debatten. Niklas Orrenius avslöjande har den kvaliteten. Det återställer proportionerna: det är inte namn på glass som är det största problemet för etniska minoriteter. Och det fritar kidnappade ord. Som “strukturell rasism”. Ett oumbärligt begrepp, om man vill förstå vad som gjorde polisens romregister möjliga. Men som har blivit nästan omöjligt att använda sedan det annekterats av ideologer och teckentolkare.

Tänk om all denna energi som gått åt att spåra misstänkt bildspråk i tecknad film och på kinapuffar använts till att analysera domskäl i mål mot romer och avslag på asylansökan.

Eller, för den delen, vad som går för sig i svenska fikarum. Där finns det strukturer att granska, vill jag lova. Nedsättande omdömen om judar eller svarta lär inte passera oemotsagda. Men säger en sköterska “Jag är så trött på alla zigenare som dräller på avdelningen”, är det föga risk att någon reagerar. (Byt ut “zigenare” mot “negrer” så förstår ni vad jag menar.)

Det är det strukturella i fördomarna mot romer: de sitter i tapeterna, uppfattas inte som fördomar. Eller värre, uppfattas som en närmast rituell bekännelse till den skötsamma svenskheten. Zigenaren som ett negativ, en projektionsskärm för allt det vi inte vill vara: rastlös, oärlig, lättsinnig, arbetsskygg, slösaktig, kaxig, fåfäng, utmanande klädd, känslosam, smutsig, oansvarig, snuskigt släktkär, lojal mot de sina men inte mot samhället.

Man får förstå om de skånska poliser som byggt upp registret känner sig svikna av sin överhet. Så har vi tänkt och talat så länge man kan minnas, och nu är det plötsligt fel? Rent av brottsligt?

I oktober 2009 landade en anmälan på justitiekanslerns bord. Klaganden krävde en utredning av polisens, åklagarens och domstolars behandling av en romsk familj i Tornedalsbyn Vojakkala (som jag händelsevis uppmärksammat i DN 18/9 2009). Anmälaren hade gått igenom tusen sidor akter och han fann ett mönster. När någon ur familjen misstänks för ett brott griper polisen alla: män, kvinnor och en sjuttioårig fader. När de skall dömas tar domarna för givet att de alla är av samma usla skrot och korn: vad en begått antas också hans fränder ligga bakom.

Anmälaren gör gällande att oskyldiga blivit dömda och att det är fördomar mot romer som är den troliga förklaringen. Han ber JK om “en bred, djup och allsidig granskning”.

JK vidtar ingen åtgärd. Då vänder sig anmälaren till JO i stället. Samma besked där. Det som anförts ger “inte tillräcklig anledning till åt-gärd”.

Det var nog inte våra högsta rättsvårdares mening att sända en signal: “Utredningar om huruvida polisen särbehandlar romer har låg prioritet.” Men det var vad de faktiskt gjorde, och med kraft. Anmälaren som de avfärdade var nämligen inte vem som helst. Anledningen till att han kunde hänvisa till polisens interna dokument var att han själv är hög polis: Gunno Gunnmo, tidigare ordförande i polisfacket och länspolischef.

Det skall mycket till för att en polis skall klandra kolleger i kåren. Redan detta vore skäl nog att ta Gunnmos begäran på stort allvar. Därtill var han vid tiden för anmälan vice ordförande för regeringens delegation för romska frågor. Om en person i den positionen och med djup inblick i poliskulturen inte blir tagen på allvar när han larmar om diskriminering av romer – vem blir då tagen på allvar?

Jag kan inte veta hur de tänkte på ämbetena. Men jag noterar en egendomlighet. I sina svar till Gunno Gunnmo censurerar både JK och JO (kanske omedvetet?) det som är den springande punkten i hans anmälan. Nämligen detta: “Det är angeläget att bryta igenom de vallar av stereotypa föreställningar om romer och andra uttryck för antiziganism som synes vara ett genomgående tema i de ärenden som rör familjen …”

Av de höga rättsvårdarnas svar framgår inte ens att det är en rad missgrepp mot romer som han vill ha utredda. Ordet “rom” nämns inte, inte heller “antiziganism”. Läsaren fås att tro att först JK och sedan JO på grund av beklaglig resursbrist tvingats avstå från ännu en detaljgranskning av ordinära oegentligheter.

Också detta är en sorts signal. Oavsiktlig, av allt att döma. Och just därför så intressant.

“Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa tillrätta om fel begåtts”, anförde länspolismästaren Gunno Gunnmo år 2009.

Rättsstaten var den gången inte beredd att betala priset. Nu kommer en ny räkning, med ränta.

Maciej Zaremba

« Older posts Newer posts »

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑