Category: antisemitism

”Vi måste härifrån. Jag är judinna”

DN 2018-03-03
Texten är ett utdrag ur Maciej Zarembas bok ”Huset med de två tornen”, som utkommer på Weyler förlag i augusti 2018.

De borde ha gått omfamnade genom Auschwitz. Men de går var för sig som två främlingar. Inför berget av avklippt kvinnohår får han gråta ensam.

Under hela denna resa, när hon ska visa sin son Krakow och saltgruvan i Wieliczka, är det mer än vanligt fel på mig. Råkar jag säga något är det enfaldigt eller malplacerat. Men nu har det blivit värre. Redan på morgonen, när vi ska ta tåget, blir hon oåtkomlig. När vi passerar under skylten Arbeit macht frei vill jag inte vara hennes son.

Vi hade kunnat gå omfamnade genom Auschwitz och det mesta hade blivit annorlunda. Om jag inte hade varit så förbannat väluppfostrad. Om det kom en röst från ovan: Gör det! Skrik till henne, mitt bland högar med barnskor, glasögon, stoft och aska, över huvuden på chockerade skolgrupper: ”Varför gör du så mot mig! Jag är här, med dig, i Auschwitz! Jag är din son!”

Å mamma … Du hade svimmat, jag hade tömt brandhinken över dig och när du kvicknat till skulle du inte längre vara rädd för mig. Jag skulle ha fått veta varför du inte har några kusiner och att ditt namn är Lila. Du skulle älska mig så som man älskar en befriare.

Det händer inte. I fem år till lyckas hon hålla sina barn ovetande om att de har ett öde. I fem år till kan han i dagdrömmarna öva sin ridderlighet genom att behandla judar och zigenare som nästan jämlikar. Och när han inte kommer in på universitetet låter hon sonen tro att han nog inte klarat av inträdesprovet.

Jag försöker få syn på honom denna marsdag 1968 då allting förändras. Om tre dagar ska han fylla sjutton. Världen består av kvinnlighet, Rolling Stones och franska filmer. Sprinterkarriären är uppgiven vid 37,2 på trehundra meter. Han drömmer om att bli regissör av den franska sorten, bildmässig, men ändå djup. Som Truffaut. Han är förälskad i Jeanne Moreau, Brigitte Bardot är för banal. Helst vill han se tänkande ut och beställer ett par glasögon utan bågar. ”Och styrkan?”, undrar optikern. ”Fönsterglas, för syns skull”. Hon skrattar. Det är det enda han är bra på, förutom kort distans. Att få kvinnor att skratta. Han vet nog inte vad han ska göra med sitt liv.

Jag kan inte begripa hur han hamnar här. Han känner inga studenter, han bor inte ens i Warszawa. Varje dag pendlar han till skolan från ett nervsjukhus i skogen där hans mor är chef. Djungeltelegrafen måste ha nått till gymnasiet, men vad fick han veta? ”Pjäsen av Mickiewicz stoppad, universitetet, manifestation?”. Det är bara han som lämnar lektionen. Det är första gången han skolkar från skolan. Jag vet inte vad han tänker. En blotta i minnet.

Studentupproret 8 mars 1968. Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

Studentupproret 8 mars 1968. Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen. Foto: Tadeusz Zagozdzinski

Krakowskie Przedmieście, hjärtat av Warszawa. När han kommer fram strömmar studenter ut genom det vita valvet. De bär tentamensböcker över huvudet. ”Frige våra kamrater”, ropar de. Han vet inte vem som fängslats. Jag ser hur han försöker ansluta sig till tåget och blir avvisad. Han är inte student. Sedan kommer bussarna och resten är historia.

En flicka faller omkull, två är över henne. Det dova ljudet av batong mot kropp. Han har aldrig sett någon slå en kvinna. Han vill rusa fram men benen lyder inte. Någon skriker ”Gestapo”, han skriker också, männen med batongerna rusar mot dem och nu lyder benen.

Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande. En slår efter en flicka som springer bort med händerna om huvudet. Två släpar en student mot skåpbilen, den tredje springer efter och slår allt han orkar mot den gripnes axlar. Han har aldrig sett någon slå med ett sådant raseri.

Jag minns inte hur jag tar mig hem. Jag är rödögd av tårgasen, jag skriker ord som mamma aldrig hört mig säga. Jag gråter. Jag vill döda. Det är inte bara flickan och förlamningen. Det är något värre, en vedervärdig känsla av tomhet. Som om jag med tårgasen andats in någonting som fräter upp mig inifrån.

Jag har efter detta varit med om ett och annat. Men inget så omskakande eller svårt att klä i ord. Femtio år senare klagar polska historiker över denna stumhet. De skulle vilja veta vad den dagen gjorde med oss, eftersom den 8 mars 1968 kom att bli en sådan vändpunkt. De flesta som var där säger att det var en chock, att den ändrade deras liv, men de kan inte sätta ord på vad det var som brast.

Utanför Warszawas universitet. ”Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande.”

Utanför Warszawas universitet. ”Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande.” Foto: IPN

Jag ska försöka. Våra jämnåriga i Paris blev inte märkta för livet av litet misshandel, hur kunde vi bli det? Vi vet ju var vi lever. När jag börjar skolan går pappa ännu med cyankalium insytt i rockkragen. Han är psykiater och vet för mycket om andras hemligheter. Det är bara tolv år sedan som man slutade med nackskott och med att dra ut naglar på folk. Nu heter det att terrorn varit ett misstag, avvikelse från den rätta linjen. Det kanske den var. Men säkert är att den inte behövs längre. I vår del av världen har historien tagit slut. Bara galningar hoppas ännu på att slippa ut ur Sovjets grepp.

Har någon generation fått växa upp i ett tryggare samhälle? Man måste kanske ha levt med det för att förstå hur mycket frid det finns i hopplösheten. Ingen behöver hysa oro för framtiden, för det finns ingen tid där framme som skulle kunna vara annorlunda. Vi lever i ett land utan tågolyckor, våldtäktsmän, räntekriser, självmördare och epidemier. Inte ens stormar och vårfloder gör någon skada. De få dråparna blir genast fast och vi slipper detaljer från deras illdåd. Man vet vilket år man får råd med teve och vad som kommer ur den, ty historien står lika stilla som priserna.

Jag går igenom gymnasiet utan att ha fått en fråga om Lenin. Läraren rev av Sovjets historia med blicken fäst i lampan. Vi behöver inte längre tro på kommunismen. Den som saknar karriärambitioner behöver inte ens låtsas. Det räcker att inte skylta med misstron – och minnas att det bultar ett broderligt hjärta i varje sovjetisk stridsvagn.

Året 1968 frågar kamrat Brezjnev sin polske ståthållare Gomułka:

– Ni har visst haft problem med ett antisovjetiskt teaterstycke av… vad heter han?

– Adam Mickiewicz.

– Åtgärder?

– Pjäsen är stoppad.

– Bra. Regissören?

– Yrkesförbud.

– Utmärkt. Och författaren?

– Han … är död.

– Det var väl kanske att ta i.

Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt.

Samtalet kunde nästan ha ägt rum. Galghumorn fixerar våldsnivån med vetenskaplig exakthet. När alla är medvetna om det utsiktslösa med motstånd räcker ett minimum av tvång för att upprätthålla friden. Och när det utövas är det diskret, kontrollerat, lidelsefritt och i väl avvägda doser. Aldrig ser man folkmilisen släpa iväg med någon. Den som blir ombedd att följa med gör det utan knot.

Bara så kan jag förstå den existentiella chocken. Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt. I Paris är det polis som försvarar en stat. I Warszawa är det staten som släpper loss en mobb.

Tänk att ni är på Dramaten. Plötsligt öppnas dörrarna och vaktmästarna rusar in. Med batonger och järnrör går de lös på folk på första bänk. Den övriga publiken låtsas bläddra i sina program. Fasa utan mening – som plötsligt gäller som normaltillståndet. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.

Han läser inte tidningar, men han hör. Det var främmande element som störde ordningen vid universitetet. Han är inte en främmande. Han är tio gånger mer polack än slöddret med batongerna. Deras förfäder tjänade som fotpall åt Timur Lenk när bröderna Bielawski i klanen Zaremba red ut mot Tyska Orden. Det är sionister och deras agenter som försöker skada Polen. Han är inte sionist. Han vill gärna bli, bara någon säger hur man gör.

Vad gör han på denna anstalt? Fem hundra unga kvinnor pluggar bokföring och affärskorrespondens – på ryska. ”Med tillfredställelse har vi mottagit Eder order på tusen ton rödbetor.” De kan inte annat än ty sig till varandra, en handfull unga män i detta hav av sekreterarämnen. De andra undrar vad han gör här. Tänker du bli kontorist? Själva har de bara lämnats till förvaring av sina mödrar, så att de inte gör barn på stan eller annat dumt i väntan på avresan. Men vad gör han här, som inte är judisk?

Han hälsar på i våningar som tömts på möbler och där man bara väntar på biljetten. Han följer med på fester där älskande tar farväl för livet. Ingen säger det, man säger ”jag kommer efter dig till Danmark” eller ”vi ses snart igen”. Men det är vita lögner. De som reser kan inte återvända. ”Gäller för alla länder utom Polen” står det i deras pass. Och de som stannar kvar kan inte resa ut. En flicka som knappt är lovlig frågar om han vill ta hennes oskuld. Hon har uppfunnit ett eget ord för saken. Rozdziewiczyć. Hon vill bli avjungfruad. När han dröjer med beskedet vänder hon sig till en annan. Det är bråttom, hon reser snart, och det måste ske på polska.

De träffas i halvtomma våningar, dansar, sjunger. De dricker inte, de blir rusiga på varandra och på språket, på ordens klanger, dolda meningar och lömska samband. De uppfinner halsbrytande språkspel. En utomstående kunde ta dem för svagsinta, som ser menande på varandra när någon sagt ”haklapp”.

Ett år senare kommer han att inse förtvivlan i dessa språkorgier. De dansade som den som imorgon ska få benet amputerat. De anade att aldrig mer ska deras ord komma så nära sinnet och att inget av exilens alla aldrig ska göra mera ont.

Men nu är han bara lycklig. Han blir förälskad i två flickor och en yngling, troligen samtidigt. Han lär sig nya ord. Mezuza. Menora. En riktig Mensch. Han blir vänligen rättad: det heter inte kyrkogård där man begraver judar, det heter kirkut. Han vågar berätta hur han blev utkastad från Samson, Warszawas enda judiska restaurang, för att han bjöd upp en flicka när de började spela. Han kunde inte låta bli, benen drog iväg. Skandal! Man dansar inte till heliga sånger! Vad de spelade? ”Havah, nagile havah …Skratta inte, hur kunde jag veta?” ”Det är inte dig vi skrattar åt, utan det absurda. Det är en glädjedans, och du som goj förstod det. Men de stackars gamla judarna har redan glömt”.

Han är en goj, en av de andra. Ingen gör stor sak av det, ändå gör det ont. De har DET, som han själv bara upplevt på spårvagnens trappsteg, och de har det hela tiden. Ingen av dem är religiös, de driver fräckt med det judiska, så vad är det som gör dem till judar? Han skulle vilja fråga, men han gör det inte. Att fråga är att vara utanför.

Så kommer den förfärliga dagen då någon säger ”antisemiter” och syftar på polacker. ”Jag är polack! Är det mig du menar? ”

Det blir ett uppträde. Hans hjärta är rent när han säger att han aldrig – inte hemma, inte i skolan, inte ens på gatan – har stött på elakt tal om judar. Inte förrän nu. Men det är ju partiet, Sovjets marionetter, inte ”polacker” för guds skull!

Hans hjärta är nästan rent. Han var kanske sju när han hörde ordet ”jude” första gången. Det måste ha varit i något otäckt sammanhang, för när han kommer hem frågar han mamma hur judar ser ut. Egendomligt att detta minne bevarats så väl. Solen faller in från vänster, pojken ser henne i profil. Hon svarar snabbt utan att lyfta blicken. ”Som jag.” Vilket han tolkar som avspisning: ”Som alla andra, din dumbom. Ser du inte att jag läser.”

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo.

Sedan kommer Bilden. Det kan ha varit i en bok eller på ett museum. Risig ungskog, höst eller tidig vår. Beväpnade tyskar bevakar en grupp kvinnor. Kvinnorna är nakna, kurar, försöker skyla sig. Några är bedövande vackra, som mamma. Någon har ett barn i famnen. Det framgår att de ska skjutas.

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo. En mörk gränd, ”hallå där, min herre”, och när han vänder sig om sätter jag skottet i pannan. Det är inte så ridderligt, men det är nödvändigt. Jag tror att alla känner så. Jag kan inte tänka mig att någon efter det som hänt kan hysa agg mot judar. Jag gör mig bilder av hur de få som återvänt från dödsriket tas om hand av grannarna som under tiden vaktat deras hem. Hur man tillsammans sörjer de förlorade. Polacker är ett ädelt folk och särskilt tappra blir vi när vi sätts på prov. På husväggarna i Warszawa sitter stentavlor över landsmän som lidit martyrdöden. Vår villighet att om så krävs offra livet för friheten och rättvisan överträffas bara av vår unika tolerans. Det var ju därför som så många judar bosatte sig i Polen!

”Och pogromerna?”, säger någon.

”Men det var ju i Ryssland!”

De blir tysta. Ser de på varandra? Sorgset? Säger någon ”ja, där ser man”, eller är det minnet som fyllt in repliken? De är på väg bort. Det är ohyggligt. Försöker han säga något eller är det hon som börjar tala?

Detta minne är så trasigt. Det sägs att Jurij Kasparov kan återskapa flera tusen schackpartier. Han minns inte hur pjäserna stod. Men han minns kraftfälten, hur det kändes drag för drag. Och då måste pjäserna ha stått så.

”Maciejku”, säger flickan som ville att han skulle ta hennes oskuld. ”Lilla Maciej.” Hon talar som till ett barn. ”Maciejku, lyssna och avbryt inte.” Hon har inte fyllt femton, nu låter hon gammal.

”Maciejku, i ditt toleranta Polen fick judar sitta i särskilda bänkar vid universitetet. Nej, det visste du inte. Och inte heller att vi kunde nekas att studera. Numerus clausus, säger det dig något? Pogromen i Kielce? Dina vidsynta polacker mördade fyrtio överlevande från dödslägren. Det var efter ett rykte om att judar rövat ett polskt barn för att tappa det på blod. För alla vet ju att det är så vi gör. Säg inte att du aldrig hört det.”

Han vill skrika – nej, faktiskt aldrig! men han gör det inte. Obegripligt, varför gör han inte motstånd? Något går i kras, han låter det ske. Kanske är det redan samma dag, kanske något senare, som han ser ”Juden raus!” klottrat på en husvägg. I trapphuset har någon ristat in en galge som det hänger en Davidsstjärna i. Den har funnits där länge.

Kamrater, vi är nära! Om femton år – vad säger jag – om tio år kommer vi att fullborda kommunismen! Då hörs en röst från bakre rader: Ha, ha, mig skrämmer de inte. Jag har cancer.

Så roligt har de i Prag 1968. I Warszawa skulle talaren inte låta lika hotfull. Polska kommunister säger att de bara bygger socialismen. De tycker att det låter bättre och har tydligen fått klartecken från Moskva. Men det hjälper föga. Ingen säger ”socialist” om männen i de svarta Volgabilarna. Pappa säger ”bolsjeviker”, de flesta säger ”partiet” eller bara ”de”. I skolan heter det ”rädisor” – röda utanpå, vita inuti. Han vet att det funnits socialister, men det var före kriget då det också fanns termosar som höll tätt. Allting var bättre före kriget, till och med kommunismen. ”Han är förkrigskommunist”, säger man, och menar ”en hederlig karl”.

Jag försöker återskapa atmosfären för att förstå varför han som nu är jag inte blir bestört när Partiet börjar hetsa mot judar. Först inser han inte att det är judar som menas. Han vet inte vad ”sionister” är för några. Ingen kan hålla räkning på fienderna till det ledande systemet. Är det inte CIA-imperialister (som släpper skadebaggar över åkrarna, vilket förklarar bristen på potatis), så är det tyska revanschister som lurar vid gränsen, understödda av fascister, rasister, kapitalister och kolonialister samt deras inhemska hejdukar: trotskister, revisionister, anarkosyndikalister, tomister, voluntarister, symbolister, reformister, formalister, frimurare och borgerliga idealister.

”Nu glömde de cyklisterna”, muttrar folk på gatan. Och när han till slut inser att med ”sionist” menas ”jude” uppfattar han inte skandalen. I hans ögon kan inte Polens kommunister förråda sin ideologi, eftersom de ingen har. De är bara ett pack medlöpare. De gamla kommunisterna, som Stalin låtit skjuta, de trodde på sin utopi. De nya tror inte på någonting. Och eftersom ingen heller tror på vad de säger spelar det mindre roll om det just nu är ”judar” som får skulden för att ingenting fungerar. Alla vet ändå att det är systemet.

Så tror jag att han tänker. Kanske är han rentav litet stolt över sin klarsyn. Han rycker på axlarna. Han har inga illusioner. Han är okunnig om historien och hör inte tjutet från demoner som släpps ut.

December 1968. Morgon, grå himmel. Blöta snöflingor fastnar på fönsterrutan. Denna höst flyttar vi igen, från nervsjukhuset i skogen till ett nybyggt betongblock i utkanten av Warszawa. Jag har nu ett eget rum, tre gånger tre meter. Det första jag gör är att täcka mjölkglaset i dörren med ett slingermönster i gult, blått, rött och gredelin, färgerna från omslaget till Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

Först nu, efter femtio år, kan jag leva mig in i mammas ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Någonting har hänt med mamma. Hon frågar inte ens om jag pluggar för ett nytt inträdesprov till universitetet. Det gör jag inte. Jag fotograferar och på nätterna gör jag om badrummet till mörkrum. Jag har sett ”Blow-up” av Antonioni. Om man förstorar en bild väldigt mycket kan man upptäcka sådant som människor velat dölja. Fönstret är igenklistrat med grovkorniga bilder av lövverk och folkhopar på hållplatser. Jag har inte råd med torkmaskin, men någon har berättat att man kan torka positiv på glas. Det kan man kanske, men de lossnar aldrig. Jag står med ett rakblad i handen när mamma kommer in. Hon ber mig sitta ned. Hon har något att berätta.

Wyjeżdżamy. Jestem Żydówką.

På polska blir det bara tre ord. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Det går en sekund och jag hör mig säga: ”Visst mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Han som svarar henne är inte jag. Det hade varit vackert om livets viktigaste kärlekshandling varit en akt av vilja. Men insikten ”jag har en sekund på mig, sedan blir det för sent” är ingen tanke, bara en ryckning någonstans i kroppen. Jag är helt oberedd på det hon säger. Men mina nerver är det inte.

Där står hon ännu i mitt minne, det tänds ett ljus i hennes ögon, det flyter ut över ansiktet, sköljer bort det allt det hårda. Hon är där, den vackraste kvinnan. Och jag vet inte varifrån jag får det, men jag säger: ”En sak bara, mamma. Du borde ha berättat detta i omvänd ordning.”

Först nu, när femtio år har gått, kan jag leva mig in i hennes ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. Hon kan inte veta vad jag tror om judar. Ämnet finns inte i vår familj. Men hon vet hur fäst jag är vid våra riddaranor. Säkert tror hon också att jag slutat älska henne. Jag vill inte att hon rör vid mig. Det är såret som hon gav mig när hon trodde sig rädda fjortonåringen från en förförerska som inte vill läka. Det är hennes missnöje med allt jag säger och gör. Det kan gå dagar utan att vi talar med varandra. Jag hälsar inte på när hon ligger på sjukhuset. Jag anklagar henne för att vara hänsynslös mot pappa. Hur kunde hon flytta med sönerna till Warszawa mot hans vilja?

Vad tänker hon mer innan hon öppnar dörren? Att jag länge haft samma flickvän. Att hon kan vara med barn. Att om tre månader blir jag myndig och bestämmer själv.

Det som jag inte vet: att hennes ångest nu är inne på sin sjunde månad. I mars begär partiet att hon avskedar fyra personer som påstås ha judiskt påbrå. När hon inte lyder kräver man att hon skickar in sin levnadsbeskrivning. När hon vägrar också detta får hon höra att det kan vara farligt att gå ensam genom sjukhusparken. Sedan punkterar någon bränsleledningen i hennes tjänstebil. (En vaken mekaniker upptäcker det i tid.) Hon får aldrig veta vad som står i de flygblad som någon sprider på sjukhuset. ”Läs inte fru direktör, det är för vidrigt” säger R. Han är förkrigskommunist och illa berörd.

Jag vet inget om detta när jag säger ”Visst, mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Hon lägger ödet i min hand.

Först långt senare inser jag det bisarra i att det blir jag som får berätta för småbröderna att mamma är judinna och att vi måste lämna landet. Hon gör det inte själv. Hon ber mig om det – och då är allt förlåtet. Mamma litar på mig, hon älskar mig, jag måste skydda henne. Hon ska inte behöva tolka deras miner.

Jag vet redan vad det kallas, jag har ju läst franska. Men när jag gör det inser jag inte att det är det som händer: en rite de passage.

När jag långt senare träffar på jämnåriga som fått veta om sin judiskhet och lämnat Polen samma år vittnar de om förvirring, skamkänslor och förtvivlan över att bli utstötta. Mitt enda känslominne är det av en upphöjelse. Judisk dessutom! Till mitt gamla adelskap lades ett mycket äldre, med anor från kung David och hjältarna av Masada. Så kan det bara bli när hela ens kunskap om det judiska kommer från Joseph Flavius.

Att jag skulle sakna Polen? Gråtpilarna? Dofterna? Det susande språket? Det visste jag inte då. Det lilla Polen som var mitt, människorna som jag älskat, de tio vännerna, har nästan alla redan rest.

När sorgen kom, femton år senare, var den desperat och barnslig. Vreden som kommer nu lär inte brinna ut.

Kamrat Gomułkas folk ser till att landets sista judar aldrig glömmer sin sista tid i Polen. Det är inte klart om det finns en plan eller om man lutar sig mot traditionen. Men det sprids rykten om att de som emigrerar krävs på betalning för sina studier och att man i tullen kan bli fråntagen diplom och studieintyg. Säkert är att man måste ha tillstånd för varenda sak som man vill ta med sig, ned till sista socka, penna och servett. Föremål äldre än trettio år får i princip inte lämna landet.

Efter tre besök hos myndigheter kommer mamma hem darrande. För första gången hör jag henne säga ”jag klarar det inte”. För att finansiera vår exodus har hon lånat pengar av en släkting i utlandet. När hon på banken får höra att hon inte får ta ut dem, hon är inte polska längre, börjar hon skrika, förolämpar tjänstemannen, socialismen och troligen även Polen. Hon vet inte vad hon kan ta sig till nästa gång. Hon vill kasta in granater i partipalatset.

En särskild finess: när man fått tillstånd att lämna landet måste man vara ute inom sextio dagar. Ingen kan säga vad som händer om man inte hinner skaffa alla papper. Att sälja allt man äger är ingen lösning, det är förbjudet att ta med kontanter. Kan de beslagta handbagaget? Klockan? Vigselringarna?

Det börjar bli bråttom. Någonstans får vi låna nya pengar. De ligger i en låda, ofattbara femtiotusen złoty, nästan två årslöner. Det är nu min budget. Jag ska ordna alla tillstånd och jag ser fram emot det. Jag ska å mammas vägnar göra en sorti så som man lämnar en trist föreställning. Ingen ska få nöjet att se mig berörd.

Den första dagen går åt att skaffa rekvisita. Ett paket Gilette till rakhyveln. En limpa Benson & Hedges. Visserligen smaklöst med guldförpackning, men aromen säger ”jag är inte här”. En attachéväska av svart galon som kan tas för skinn. Jag gör upp med en taxichaffis om en veckotaxa. Hämtning varje morgon klockan nio, första kurs till Hotel Europejski, sedan får man se. Vilken känsla att beställa utan att se på priserna. ”L’oeuf à la coque à la viennoise, ananasjuice, en croissant med smör. Svart kaffe, men först litet senare, om jag får be. ”Visst, min herre, det ska bli.”

Det är slöseri, men det är nödvändigt. Frukosten på hotellet sätter tonen för resten av dagen. Hos Skolstyrelsen ska jag få en stämpel som intygar att skolbetyget är äkta. Hos Skolöverstyrelsen krävs en ny stämpel som intygar att den förra är trovärdig. Och så en tredje, som går i god för de två tidigare. Tre olika myndigheter, tre väntrum, tre stämpelavgifter. Samma procedur för mammas diplom, och en till för att få översättningen till engelska vitsordad, bestyrkt samt vidimerad. Stämplarna är så stora att de inte får plats på dokumenten som måste förlängas; en funktionär limmar på ett nytt blad, en stämpel för att försegla skarven, en ny avgift.

Den som väntar är i underläge. Jag väntar inte. Jag har bara råkat slå mig ned med min bok i just detta väntrum. Därinne är det nästan alltid samma sceneri. Bruna träpaneler, ett skrivbord, te i glas, en sekreterare, nej, avdelningschefen är på sammanträde, kom imorgon, nej förresten, han blir borta hela veckan, kom på måndag. Hon tittar upp för att avnjuta effekten. Men det hon får är en uttråkad min, samma som retat gallfeber på mina lärare, nu spetsad med ett grin som säger: ”Jag vet det och du vet att det är sista gången som ni jävlas med mig. Om en månad är jag fri. Och ni är kvar i dyngan.”

För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen.

En gång är jag nära att falla ur rollen. Målningar av mammas morbror Emil får inte lämna landet. De tillhör kulturarvet, upplyser tjänstemannen hos riksantikvarien. Jag har på tungan att om antikvarien rotar i massgravarna hittar han mera kulturarv. Emil Schinagel blev mördad av tyskar, men angiven av polacker. Så kanske också hans guldplomber är Polens egendom?

Var det Skoldepartementet? En yppig falsk blondin med mycket kol runt ögonen som stelnar till när hon får höra vad det gäller. ”Var vänlig lämna pappren här och vänta utanför.” Efter en kvart kommer hon ut, svart i blicken, ser inte på de andra väntande, går fram till mig. Hon andas häftigt, som efter ett uppträde. ”Var så god, det är klart. Må Gud barmhärtig förlåta dessa svin.” Jag vill säga något, men ser på henne att jag ska låta bli. Jag bugar och går ut utan att se mig om.

Ibland får de landsflyktiga frågan hur de minns landet som de lämnat. För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen. Inte gråtpilarna, inte ens Chopin. Jag ser henne ibland. Häromåret satt hon i en kassa. Jag var den ende som förstod att det var hon. Centralstationen i Warszawa, en underjordisk labyrint av trappor och kulvertar. En lång biljettkö. Ett gammalt par, med vita käppar båda två, de håller i varandra. När de väl är framme hör jag kassörskan säga att de stått i fel kö. Den rätta luckan är en trappa ned, sedan andra kulverten vänster, en halv trappa upp, höger, vänster och rakt fram. De går sin väg. Jag står och väntar på mitt möte. Efter en halvtimma är paret tillbaka. De famlar sig fram till luckan. ”Var snäll och säg det igen, en trappa ned, andra kulverten vänster och sedan?” Hon börjar förklara. Det är rusningstid, kön är nu helt ny och irriterad. Sedan hörs en smäll. ”Stängt” står det plötsligt på den enda kassan till Warszawas pendeltåg. Kassörskan stiger ut ur båset, högröd i ansiktet, tar de två blinda under armarna och försvinner ut i tunnlarna.

Maciej Zaremba

Studentupproret 8 mars 1968

Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Så blev östra Europa
Förintelsens övningsfält

Innan nazisterna i Tyskland verkställde sina planer för den slutgiltiga lösningen förstod man att det var i de upplösta staterna inom Europa som massutrotningen av judar kunde genomföras utan större motstånd. Maciej Zaremba läser historikern Timothy Snyders nya bok om Förintelsen, och ser spår som leder in i dagens Syrien.

DN 2015-11-24

Den 19 november 1618 exploderar krutlasten på skeppet Nieuw Hoorn. De få överlevande, bland dem kaptenen Willem Bontekoen, irrar i en livbåt i Indiska oceanen. De dricker sin urin, ibland lyckas de fånga en flygfisk. Galna av törst och hunger bestämmer sig matroserna för att äta upp skeppspojken. Båtsman Joost lyfter sin kniv.

Det finns flera versioner av det som sedan hände. Enligt kaptenen själv reste han sig i aktern och höll en lång predikan om det femte budet och kärleken till din nästa, varpå mannarna avstod sitt uppsåt.

Enligt en apokryf av poeten Zbigniew Herbert kan det omöjligen ha gått till på detta sätt. Mest troligt är att kaptenen sprang upp och vrålade att den som rör pojken blir utan lön och mat, och när de kommit hem till Amsterdam skall han hängas i stadens högsta galge.

”Med tanke på de skeppsbrutnas hopplösa belägenhet var hotet helt abstrakt. Men dess effekt blev ögonblicklig. Det återställde hos de av törst och hunger galna männen känslan av moralisk ordning, den klara bilden av civilisationen, vars fundament består av föda, pengar och en stolpe med tvärslå i toppen.”

Galgen som moralens fundament… Jag anar en del läsare kommer att finna Timothy Snyders senaste bok lika upprörande som denna apokryf av Zbigniew Herbert. ”Black earth. The Holocaust as history and warning” är inget vanligt bidrag till forskningen. Snyder har ett ärende. Han fruktar att Förintelsen kan komma att upprepas. Inte på samma sätt, inte på samma plats, inte mot samma offer, men under liknande villkor. Det kan upprepas eftersom vi inte lär reagera förrän det är för sent. Eftersom vi inte har förstått villkoren.

När jag läst färdigt tänker jag att om Timothy Snyder fullbordat sin bok bara ett halvår senare, skulle han ha lagt in ett avsnitt om Syrien och Irak.

Timothy Snyder börjar med upphovet. Han gör en nyläsning av ”Mein Kampf” som får mig att inse att jag, som de flesta, måste ha förträngt det mest radikala i Hitlers tankevärld. Varför hatade Hitler judar till den grad att deras utplåning var honom viktigare än Tysklands fortbestånd? De flesta lär nog svara att hos Hitler kulminerade samtliga av tidens fördomar – folkliga, rasistiska och religiösa – uppförstorade till besatthet. Men det är fel svar, eller i vart fall bara halva svaret.

Hitler ansåg att den lag som styr arternas utveckling – survival of the fittest – gällde också människor. Mänskligheten bestod av raser som egentligen var åtskilda arter (arier, asiater, svarta) inbegripna i en ändlös kamp om resurser. Så länge den mest livsdugliga arten vinner går utvecklingen framåt. Men avstannar raskriget eller om de starkaste blandar sitt blod med de mer undermåliga, urartar mänskligheten.

Det finns en Skapare i Hitlers universum, men hans avsikt med människor är densamma som med djuren. De starkaste skall befolka jorden. Det enda bud jag accepterar, skriver Hitler, är ”du skall bevara arten”. Alltså är hans mission att återföra tysken till naturtillståndet. Han må fortsätta att äta med kniv och gaffel och läsa sin Goethe. Men möter han en annan art skall han bete sig som när en babian möter en schimpans. Jorden räcker inte för alla, därför måste tyskarna förslava eller döda andra arter, ty endast så kan de sprida sin vinnande arvsmassa. Vilket är naturens lag och den enda lagen.

Så här långt känner nog läsaren tankegången och tänker att i antisemiten Hitlers hierarki hamnar förstås judarna längst ned. Det gör de inte, inskärper Snyder. Judarna hamnar utanför. Eller kanske ovanför. De är nämligen inte en ras i Hitlers ögon. Raserna ingår i naturen, men det gör inte judarna. Så vad är de? Onatur, hävdar Adolf Hitler, ett diaboliskt ämne, kanske inte ens människor, men i besittning av övermänskliga krafter. Att de överlevt utan eget land beror på att de har lyckas sätta raskampen ur spel – genom att förgifta folken med falska idéer: att raserna inte finns, att mänskligheten är en och lyder under en högre lag än djungelns.

Judarnas brott består enligt Hitler i att de har uppfunnit etiken. Således är, menar han, kristendom, liberal filosofi och parlamentarism frukter av en judisk konspiration. Men även kapitalismen, vars praktik förnekar raskampen, samt kommunismen, som predikar att proletärer är bröder. För Adolf Hitler går det en rak linje från aposteln Paulus till bolsjeviken Trotskij. De är två judar som förnekar raskampens naturlag.

Detta är långt från kristen antisemitism, som anklagar judarna för att ha förnekat Messias. För Hitler består deras brott i att ha spridit hans budskap. I hans apokalyptiska vision står ”juden” i själva verket för det vi menar med civilisation, som genom att hindra det naturliga urvalet hotar mänsklighetens framtid. Om den judiska anden inte stoppas kommer människosläkten att förfalla och dö ut, skriver Hitler. Bokstavligen: han åkallar bilden av en folktom planet. Det blir hans mission att hindra katastrofen.

Jag förstår varför Timothy Snyder ägnar ett helt kapitel åt ”Mein Kampf”. Historien hade nog tagit en annan vändning om omvärlden tog Hitler på orden. Det gjorde man inte förrän det var för sent. Man valde att se en tysk nationalist med storhetsvansinne, och med sådana hade man ju ackorderat förr. Men Hitler var ingen nationalist, inskärper Snyder. Nationalisten bryr sig om sitt folk. Hitler var en ”zoologisk anarkist” och konsekvent in i det sista. När Röda Armén intar Berlin har han ingen medkänsla med tyskarna. De har förlorat raskriget, och visat sig vara svagast. De kan lika gärna gå under. ”Framtiden tillhör helt och hållet de starkare folken i öst.”

Jag refererar så utförligt för att göra Snyders fortsatta resonemang rättvisa. Om jag skulle ta en genväg till Snyders tes, skulle den lyda: de som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand fara till Auschwitz. De skall resa längre österut, till Ponary, Bikernieki och Babij Jar. Där finns inte mycket att se, utom skog och ojämnheter i marken. Men det var på sådana platser som en miljon judar mördades innan tanken på den slutgiltiga lösningen föddes i Berlin. Dödsfabrikerna byggdes upp när man lärt vad som blir möjligt när civilisationen sopats bort och naturkrafterna tog över.

Snyder finner att symbolen Auschwitz skymmer Förintelsens historia. Så länge som vi fokuserar på detta Tysklands unika bidrag till världsarvet (lidelsefritt mördande under arbetstid, på kvällen ett varmt bad och Bach på grammofonen) – riskerar vi att se bort från det allmänmänskliga som ledde fram till Auschwitz. Men varje judes väg mot döden var kantad av många andra människors vägval. Det missvisande med Auschwitz är att det verkar inhägna den ondska som i verkligheten härjade i det fria mellan Smolensk och Paris. Miljoner människor åsåg vad som hände med judarna.

Makaber statistik: I Tyskland pågick jakten på judar i tolv år. När kriget var över var två tredjedelar av Tysklands judar döda. De som överlevde hade i regel lyckats fly landet. Men tiotusentals lyckades överleva i mörkrets hjärta, cirka 8 000 av dem i Berlin.

I Lettland pågick samma jakt i drygt tre år. Nästan ingen överlevde. Riga var för en jude, oavsett var hen kom ifrån, en dödligare plats än Berlin. Samma gällde för Litauen, Estland, Belarus och Ukraina. Ingen annanstans, inte ens i trakterna kring Auschwitz, var en judes livschanser så minimala som i dessa områden.

Det finns en standardförklaring till detta. Nämligen att befolkningen i dessa områden varit så anfäktat av antisemitism att man gärna bistod tyskarnas mordkommandon.

Det är den tesen, som nästan blivit till en sanning, som Timothy Snyder gendriver i sin bok. Inte i syfte att lätta på de baltiska och slaviska folkens skuldregister, även om han finner att den luktar unket av kolonialt idégods eller rentav ekar av nazipropaganda om de barbariska arterna där borta i öst. Nej, hans ärende är viktigare än så. När man förklarar massmorden bakom östfronten med ingrott judehat gör man sig blind för de universella mekanismer som gjorde massakrerna möjliga. Det var nämligen inte där antisemitismen var som starkast som judarna blev som mest prisgivna. Det var något annat som gjorde det som i dag är Ukraina, Belarus, Lettland, Litauen, Estland och västra Ryssland till Förintelsens försöksfält.

De baltiska staterna var enligt Snyder inte mer anfäktade av antisemitism är andra, snarare mindre. Estland tog emot judiska flyktingar, till skillnad från Danmark, som efter 1935 skickade dem tillbaka till Tyskland. Estniska anhängare till Hitler satt i Tallinns fängelser. Också Litauens diktator Antanas Smetona låste in sina nazister, vilket renderade honom epitetet ”judarnas konung” från extremhögern. ”Zoologisk nationalism och rasism” var Smetonas omdöme om Hitlers politik. Åren strax före kriget tog lilla Litauen emot 23 000 judiska flyktingar, sju gånger fler än Sverige. Och det enda försök till pogrom på judar som ägde rum i ett fritt Litauen slutade enligt Snyder utan dödsoffer, men med åtal mot anstiftarna. Fram till september 1939 framstod Litauen som en trygg plats för judar. Tre år senare var 95 procent av dem döda.

Det råder ingen tvekan om att lokalbefolkningen deltog i massakrerna. Den fråga Snyder ställer sig är varför de gjorde det. Var de verkligen radikalt olika den tidens danskar eller fransmän?

Den 4 juli 1941, bara dagar efter tyskarnas intåg i Riga, satte letten Viktors Bernhard Arājs upp anslag där han sökte frivilliga till en polisiär hjälpstyrka under tyskt befäl. Det framgick inte vad de skulle göra. Eftersom volontärerna blev för få utökades truppen med ditkommenderade lettiska polismän. Därefter for de omkring i Lettland och mördade judar. 22 000 på egen hand, cirka 28 000 som stödfolk till Einsatzgruppe A. Och de dödade flera tusen andra. Handikappade, motståndsmän, belaruser, alla som SS pekat ut. I den meningen var de typiska. Enligt Timothy Snyder finns det inget känt fall där någon som gått med på att skjuta judar vägrade att skjuta icke-judar. Eller vice versa.

Långt ifrån alla i Arājs kommando var lettiska nationalister, eller ens letter. Där fanns också ryssar och tidigare soldater i Röda Armén. Den största åldersgruppen var mellan 16 och 22 år. Arājs själv, 31 år gammal, hade inte tidigare gjort sig känd för några övertygelser. Han var först lojal mot den sovjetiska ockupanten, därefter mot den nazityska.

Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9 000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ”Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare” var inget ovanligt förslag.

Nazisternas ursprungliga plan för dessa områden var att provocera fram pogromer. Det lyckas till en början, men i långt ifrån väntad omfattning. Slaver och balter tycks inte dela Hitlers uppfattning att bolsjeviker är judar och judiska småbarn bolsjeviker. Timothy Snyder citerar en rad besvikna SS-kommendanter. Deras lösning på problemet blir att sätta upp kommandon av frivilliga och lokalpoliser. Och dessa visar sig leverera över förväntan.

Hatade de judar, dessa frivilliga? Många gjorde det. Men det var inget villkor. De kunde fås att skjuta vem som helst, visar Snyder. Det var inte i första hand lojaliteter, fördomar eller ismer som gjorde landmassan mellan Tallinn och Karpaterna till Förintelsens övningsfält. Det var tvärtom upplösningen av alla lojaliteter och mänskliga band.

Det mest nydanande (och upprörande) med Snyders bok är att den visar till vilken grad vår livhank är beroende av att det finns en stat: territorium, byråkrati, medborgarskap, löfte om kontinuitet. Så länge någonting av detta existerar, om så i en lydstat till Tredje riket, stöter barbariet på friktion. Till och med nazistaten kunde utgöra ett visst skydd för en tysk judes liv, emedan den malde långsamt och försökte hålla uppe skenet av en ordning.

Snyders förfärliga statistik över det ockuperade Europa visar att det inte var graden av lokal antisemitism som avgjorde en judes överlevnadschanser. Det var graden av statsförstörelse. Chansen att överleva steg dramatiskt där villebråden ännu var medborgare i någonting som påminde om en stat. Nazisterna ansåg sig inte fria att mörda franska judar som man hade i sitt våld förrän Frankrike tagit sin hand från dem. (Vilket statschefen Philippe Pétain gjorde.) Ungerns vildsint antisemitiska lydrike satte till slut stopp för deportationerna till Auschwitz. Det gällde dock ungerska medborgare, som Tyskland inte kunde förfoga över som man ville. Visst, det var i sista stund, när man började ana Tysklands nederlag. Men för att kunna säga ”stopp” måste det finnas ett subjekt, om så med symboliska rester av statlig legitimitet.

Det är först när allt detta lagts i spillror som man kan skjuta spädbarn inför publik.

”Första gången skakade jag på handen. Men man vänjer sig. Vid tionde gången siktade jag lugnt och sköt träffsäkert många kvinnor, barn och nyfödda. Jag tänkte att jag själv har två spädbarn hemma, som de där skulle ha behandlat på samma sätt om inte tio gånger värre. Den död de fick var en vacker och snabb död, jämfört med de helvetesplågor som tusentals och åter tusentals fått utstå i GPU:s (senare NKVD) fängelser. Spädbarnen flög i stora bågar genom luften, vi sköt dem i stycken, innan deras kroppar nådde dikena och vattnet.”

Brevet är skrivet 1941 från Mogilev, östra Belarus. Vi vet inte om det nådde fram till frun i Österrike. Men Timothy Snyder menar att sådana scener nästan bara kunde äga rum i områden där samhället förstörts två gånger. Först av Sovjet, därefter av Nazityskland. Den upprepade ödeläggelsen skapade vad Snyder kallar ”politisk resurs” för Förintelsen arkitekter.

Låt mig räkna upp vad resursen bestod av. När tyska trupper sommaren 1941 går över Molotov-Ribbentrop-gränsen rycker de in i redan lemlästade och topphuggna samhällen. Under de två åren av sovjetisering hade NKVD arkebuserat över 100 000 människor och deporterat mångdubbelt fler till Sibirien, i första hand individer som kunde tänkas bjuda motstånd mot kommunismen: politiker, statsfunktionärer, intellektuella, samt ”kapitalister” och ”kulaker”. Av Estlands elva regeringsmedlemmar blev fyra mördade och fem dog i Gulag.

På dessa områden hade tusentals fabriker, handelshus och verkstäder nyligen nationaliserats under Sovjet. Många av dessa (i Litauen över 80 procent) hade tidigare ägts av judar. Nu stod de herrelösa. Under tyskarna kunde de kanske övertas av andra, givet att de tidigare ägarna inte visade sig mera.

Den viktigaste resursen var emellertid moralisk: det gigantiska behovet av individuell och kollektiv skuldsanering. Miljoner individer, ukrainare, polacker, letter, ryssar, judar hade under dessa två år samarbetat med Sovjetmakten, av övertygelse, beräkning eller rädsla. Somliga i det tysta, som angivare och bödlar, andra som funktionärer i den nya Sovjetstaten. De nazistiska herrarnas budskap – att kommunister och deras hejdukar var judar – kunde knappast tas för sant i Tallinn eller Lwow. Men den behövde inte tas för sann för att locka till pogromer.

Etnifieringen erbjöd en enastående utväg. Genom att ge sig på judarna kunde man rentvå sig från misstanken att ha tjänat Sovjetmakten. Den bruna propagandan kom att sammanfalla med medlöparnas intresse. Så kom det sig att de flesta pogromer, som den i Jedwabne i östra Polen, anfördes av tidigare medlöpare till Sovjet – som nu pekade ut judarna för att vara det.

Antisemitismen spred död i hela det ockuperade Europa. Men dessa tre element – förintad samhällsordning, mängden av judisk egendom att röva (i det utarmade Ukraina dödades folk för sina kläders skull) samt miljoner individer med ett desperat behov att skylla sitt medlöperi på någon annan – fanns endast där Hitlers raskrig avlöste Stalins terror. Och det var där som Förintelsen skördade flest offer. Av Ungerns judar överlevde varannan. I Stalin-Hitlerlandet, från Ukraina till Estland – tre av hundra.

Detta är lektionen som Timothy Snyder vill att vi skall lära. Den som juristen och SS-kommendanten Franz Walter Stahlecker från lärde i Bikerneiki redan 1941: Att man kan få nästan vem som helst att medverka till massmord, bara man först demolerar samhället: alla institutioner, lojaliteter och auktoriteter som han skulle kunna luta sitt ”får inte” mot.

Detta var den stora skillnaden mellan männen i Stahlecksrs lokala mordkommandon 1941 och de skeppsbrutna från Nieuw Hoorn, som berättelsen började med. För de senare fanns dock ett samhälle, låt vara som en hägring av galgen i Amsterdam. För de förra fanns inte ens det. Det fanns ingenting, utom nuet och hoppet att få vakna till ännu en dag av allas krig mot alla.

Den minutiösa skildringen av förspelet till Auschwitz gör Snyders bok till en milstolpe i Förintelseforskningen. Ingen har före honom gjort denna syntes och jag undrar om någon mäktar att följa i hans spår. Historikern Snyder från Yale läser på elva språk, däribland ryska, slovakiska, ukrainska och jiddisch. Det är nog vad som krävs för att inventera motiven hos alla de som mot- eller medvilligt beredde vägen för Förintelsen.

Det som väckt mest kontroverser är Snyders varning att något liknande kan upprepas, denna gång med ännu tydligare ”ekologiska” förtecken. För åttio år sedan köpte faktiskt tyskar Hitlers globala tänkande: jordens resurser räcker inte åt alla, Tyskland måste ta Ukrainas svarta jord för att föda sitt folk.

Snyder menar att flera av ingredienserna i den nazistiska häxbrygden har fått en ny aktualitet. Populärkulturen matar oss med ekologiska undergångsscenarion. Och klimatförändringen kan faktiskt leda till lokal mat- eller vattenbrist, ekologisk panik och jakt på syndabockar. Despotiska stormakter (Ryssland och Kina) kan ha ett intresse i att skapa anarki i resursrika områden i Afrika och Mellanöstern och har inga problem med att vid behov stigmatisera folkgrupper. Och USA har inget lärt av historien, utan krossar glatt den irakiska staten i hopp om att något civiliserat skall spira ur ruinerna.

Snyder har klandrats för att spekulera utan vetenskaplig grund. Men vad har han för val? Vem ägde vetenskaplig grund för att år 1932 förutse att tyska musikälskare skulle lystra till en korpral som upptäckt att tyskar var en djurart som för att överleva måste döda andra, men framför allt judar, som påstår att tyskar är människor – som alla andra?

Det mest skrämmande med Snyders bok är dess aktualitet.

Ledarna för Daish (Islamiska staten) menar vad de säger: att för den sanna lärans skull måste vi otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse. Krossandet av den västliga civilisationen är både vägen och målet. Det är samma mål som Adolf Hitlers, om än med andra förtecken. Det finns fler likheter: våldsdyrkan, idén om judarnas diaboliska förmågor, föraktet för det kvinnliga, förbudet mot medkänslan.

Med det finns också en väsentlig skillnad. Hitler lovade tyskarna ett liv sus och dus. Det var inte Paris restauranger som skulle förintas, bara den (judiska) idén att alla hade rätt att äta där. (Eller att sätta barn till världen.)

Daish utlovar något helt annat; dess drömda kalifat är ett puritanskt böneläger. Därför är det föga troligt att särskilt många av de unga männen som mördar i dess namn gör det av övertygelse, drivna av en from längtan efter en värld utan gitarrer, öl och dans och där ingen bild och ingen kvinna riskerar avleda deras tankar från Allah.

Sådana finns, men räcker inte ens till att bemanna alla mordpatruller. Vad de övriga har för skäl? Troligen samma som männen i Viktors Arājs dödskommando i Lettland 1941. Kanske det raka valet mellan att slakta eller själv bli dödad. Alldeles säkert – att göra bot för att man nyss tjänat de otrogna. Högst sannolikt – för att inte verka vekare än den som sköt först.

Det fanns människor som kunde ha överlevt Förintelsen, om de inte råkat ut för en man med vapen som just då hade tråkigt.

Detta är nog den viktigaste av Timothy Snyders lärdomar: Enskilda människor behöver inte omfatta mordiska trossatser eller ens hata sina offer för att delta i massaker. Det räcker att alla de andra trossatserna, som kunnat hindra henne, begravts under ruinerna av samhälle och stat.

Maciej Zaremba

BOK:

Timothy Snyder

”Black earth. The Holocaust as history and warning”

The Bodley Head

Staden där Europa
syns som tydligast

DN 2014-05-18

Det är en vecka kvar till EU-valet. Maciej Zaremba reser till Lviv i Ukraina för att hitta sin morfars dödsplats. Men också för att träffa människor som med värdighet slåss för ett gemensamt Europa.

Morfar har ingen grav. Det sägs att han blev igenkänd och skjuten på gatan redan i november 1941. Det är vad min mamma alltid hävdat. Också jag vill hoppas att det var då. Alternativet är nämligen att han i augusti 1942 tagits till ravinen Kuliczowka utanför Krzemieniec, tvingats klä av sig naken och med piskrapp fösts till randen av en lergrop.

Nyfikna bybor som samlats på bergsluttningen kunde inte förstå hur liken av åtta tusen judar skulle få plats i den femtio meter långa och tio meter breda graven. Men om man tvingar människor att lägga sig skavfötters på de nyss skjutna och fyller utrymmet mellan deras ben med barn, får man plats med väldigt många. ”Sardinenpackung” som facktermen lyder, uppfanns av Friedrich August Jeckeln från Hornberg i Baden-Württemberg.

Jag kom till Ukraina för att lägga en sten på morfars dödsplats eftersom ingen någonsin gjort det. Izak Wilhelm Immerdauer, domare i den polska staden Tarnow, finns varken på listan över stupade polska ämbetsmän eller i rullorna över mördade judar. Han är utplånad ur de kollektiva minnena. Inte polsk nog för polacker, inte heller judisk så det räckte för att sörjas av trosbröder.

Det var inte lätt att hitta hit. Lervägen som leder till platsen där en tredjedel av stadens befolkning finns begraven är inte utmärkt på stadskartan. Av Krzemieniecs åtta tusen judar överlevde fjorton. Därför är det ingen bra idé att fotografera husfasaderna i Kremenets, som staden nu heter. Då kan det hända att gardiner dras för hastigt. Så är det på de flesta orter i denna del av Europa. De som bor i husen var inte med när dessa bytte ägare. Men de vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Jag har en annan grav att besöka här, men jag har inte namnet på den döde. Kanske har inte han heller någon gravsten. Ukrainaren som i november 1941 var polischef i Krzemieniec kunde sluta sina dagar på så många sätt. Om han gick med i partisanerna UPA kunde han dö för en polsk, tysk eller sovjetisk kula. Han kunde också tas till fånga och skickas att frysa ihjäl bortom Ural. Eller, lika sannolikt, anmäla sig frivillig till Waffen SS Galizien i hopp om att vinna ett fritt Ukraina, och stupa på östfronten. Men innan något av detta hände skaffade han en lastbil, inväntade en månfri natt och räddade två judinnor från en vidrig död. En av dem hette Liljan och kom att bli min mor.

Jag skulle kunna fråga gamla människor vad han hette, polischefen i Krzemieniec 1941. Någon minns säkert. Men jag vill inte väcka demoner till liv.

Detta kan tyckas vara ett konstigt sätt att inleda en artikel inför EU-valet. Men jag tror att Ukraina är den plats från vilken Europa syns som tydligast. Någon kanske menar att det bara är en hägring, ett förskönat Europa. Dock var det här som människor för första gången gick i döden för EU-fanan. Var det verkligen för en hägring? I så fall går vi alla en dyster tid till mötes.

Vad är den europeiska unionen bra för? Sett från Stockholm eller London ser den ut att mest handla om pengar. Är det värt att hålla Grekland under armarna, var euro ett misstag, hur länge skall vi betala för att freda Frankrike från dess bönder, har det inte blivit kostsamt med den fria rörligheten. Är det lönt att vara med i denna klubb? På den cyniska frågan har faktiskt marknaden en sorts svar.

Henley & Partners heter ett bolag som är en sorts kopplare. Det lockar stater att öppna sin famn mot betalning och bjuder ut varan till högstbjudande. I klartext: medborgarskap till salu. Länge har bara gamla pirathamnar i Västindien drivit den kommersen: Saint Kitts and Nevis, Antigua och Dominikanska republiken. Nyheten för i år är att Malta bjuder ut sig, därför vet vi vad rika ryssar och kineser är beredda att betala för enskild anslutning till EU. Tio miljoner kronor kostar det att bli medborgare i 28 stater, åtnjuta sjukvård och skydd mot godtycke, slippa muta polisen samt resa visumfritt i 69 länder, inklusive USA. Om svenska pass vore till salu skulle de bli dyrast av alla, framgår det av Henley & Partners ranking. Vi reser fritt i 173 av världens 218 länder.

Jag nämner detta bara som erinran, eftersom fiskar brukar ha svårt att minnas fördelarna med vatten. Själv tror jag inte att allt detta livsgodis, som för övrigt inte ens är inom räckhåll för Ukraina, räcker för att förklara den desperata envisheten hos människorna på Majdan. Det är förstås vanskligt att tolka sinnelaget hos ett folk. Men om man inte ens försöker riskerar man att bli åskådare till sitt eget öde.

Påskdagarna 2014 är Lviv en overklig plats. För sex veckor sedan var det revolution här. Presidenten flydde landet, liksom toppen av statsledningen. I Kiev finns en provisorisk regering som inte tycks kontrollera armén, om det nu finns någon. Ryska trupper har intagit Krim. På vägen hit var det nästan omöjligt att växla till sig valuta. (I en av bankerna i Krakow stod hryvniakursen på noll.) Enligt gängse definitioner är Ukraina en stat i upplösning, en plats där vad som helst kan hända.

Den enda påminnelsen om tillståndet är högarna av blommor framför porträtten av de dödade i Kiev. Frihetstorget är fyllt av flanörer, barn far runt i leksaksbilar. Men det är något med rytmen. Människor rör sig långsamt, nästan utstuderat. Man gör plats för varandra, vybatje, ursäkta, för all del. Inte ens de fåtaliga poliserna bär vapen, de ser ut att be om ursäkt för att de finns. Och så det där märkliga med ständig ögonkontakt, vad det än gäller, spårvagnsbiljetten eller bara ett möte på gatan. Jag har sett det förr, en enda gång, i Polen, 1981. Också den gången stod stridsvagnar vid gränsen. Fast då var de ännu sovjetiska, inte ryska.

Jag genomkorsar staden efter tecken på ryssfientlighet. De måste finnas här, allt annat vore onaturligt. Kärlek kan förbli obesvarad, hatet blir alltid ömsesidigt. Och nu har Rysslands medier i två månader framställt Ukrainas folk som våldsverkare och undermänniskor. Jag spanar in en hotfull affisch. Den maskerade gestalten gör stopptecken. Ryssar ej välkomna? Nej, ”Povstaniec nie barbar! Nie ruinuj svoi misto!” Som betyder: ”Revolutionärer är inga barbarer! Sabba inte din egen stad!”

På gatstenen hittar jag en sprejad babusjka med huggtänder. Och så, äntligen, en liten rysk flagga, placerad som en p-bot på en bil som blockerar trottoaren. Texten upplyser: ”Jag parkerar som en ockupant”.

Det är som om staden ingått en hemlig pakt med sig själv. Det finns kylskåpsmärken med Putin under hakkorset, men inga ryska flaggor med hakkors. På Stortorget tömmer sjuåriga flickor vodkaflaskor i avloppet. Mammorna håller i plakat: ”Sponsra inte ockupanten, köp inte ryska varor”. ”Det är väl inte riktig vodka?”, undrar någon häpet. Jo, det är det.

Jag blir vittne till ett rådslag hos Lviv-Boycott, som genom att dela ut små blad med namn på ryskimporterade varor fått försäljningen att gå ned till hälften. (Tråkigt för Carlsberg, som numera äger Rysslands största ölmärke ”Baltika”.) Vad skall man göra med Bank Rosija, som visar sig finansiera Los Colorados? De kallas så (efter skalbaggen, för de gul-svarta bandens skull), separatisterna i Donieck. Andryj Senkovskyj erbjuder sina pojkar. Han är teleingenjör och ledare för en av de vaktstyrkor som under revolutionen skyddade museer och konsulat. Vad sägs om att måla över bankfönstren i samma färger? ”Nej, för fan, vi är européer”, får han höra. Skadegörelse, det får ryssar stå för.

Jag kan ha missat något. Eller så finns det nattliga patruller som avlägsnar hätskheter. Men det verkar faktiskt som om den ryska aggressionen har lyckats med något storartat: att driva fram en moralisk istället för en etnisk definition av vad det vill säga att vara ukrainare. Med andra ord – att göra patrioter av nationalister.

Jag kanske uttrycker mig obegripligt. Det beror på äkta språkförbistring. I New Republic (12/5 2014) skriver historikern Anne Applebaum att Ukraina behöver mer, inte mindre av nationalism. Det är patriotism hon menar: beredskap att ta ansvar för landets väl och ve.

I svensk och brittisk text gör man sällan skillnad på patrioter och nationalister. Men i länder som upplevt liberalt-nationella resningar (som folkens vår 1848-49, eller Amerikas 1776) står orden för vitt skilda hållningar. Patriotens hängivelse kan liknas vid mannens kärlek till en kvinna. Att älska en betyder inte att man hatar alla andra. Nationalisten är mer som en fotbollssupporter. För att få upp den (rätta känslan) för sitt land, måste han nedvärdera andra folk. Hans lag är alltid bäst, hur illa det än bär sig åt. Patrioten, däremot, kan ta kritik, ty han älskar inte landet som det är, utan som det borde vara. Som en Vilhelm Moberg. Och så den viktigaste skillnaden: den nationelle tror att bara folk av samma bakgrund kan dela hans hängivelse. För patrioten är det rakt tvärtom. Det är hållningen som gör ett folk, inte var man kommer från.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå vad det var som uppstod på torget i Kiev. Popstjärnan Ruslana Lyzjytjko (som vann Eurovision 2004) ställde in konserter för att nätterna igenom med allt hesare röst sjunga Sjtje ne vmerla Ukraina på Majdan. När Ruslana blir känslosam får hon en lätt accent. Hennes modersmål är ryska. Att vi kunde följa händelserna på Maidan i realtid beror på Hromatske, oberoende webbteve, dirigerat av Mustafa Naiem, född i Kabul. Den ukrainare som ryska medier hetsar mot mest heter Igor Kolomojskyj, guvernören i Dniepropetrovsk som utfäst en belöning på varje gripen seperatist eller hans vapen. Kolomojskyj råkar vara jude. Oleksandr Turtjynov, som utnämnt honom, är däremot protestant.

Så kunde man hålla på länge. Det mest talande är minnesplatsen över de fallna på Majdan. Mihaylo Ziznievskij, belarus, Sergil Nigojan, armenier, David Kipiani, georgier, Igor Tkatjuk, ryss, Georgij Arutiunjan, armenier, Olexandr Stjerbatyuk, judisk aktivist. Till hans jordfästning kom maskerade ultranationalister från Högra Sektorn. För att ära hjälten och skjuta hedersalut – vilket noterades med viss häpnad ända till Jerusalem och New York. Kanske var det bara teater. Kanske något mer.

Jag räknar upp detta för att peka på det mest bisarra i Putins propaganda: att han vill skydda Ukrainas minoriteter (och särskilt de ryskspråkiga) mot nationalism. I själva verket är ryskan den ukrainska revolutionens lingua franca. Ingen har uttryckt det bättre än Timothy Snyder: ”Rysktalande kan säga vad de vill i Ukraina, med det kan de inte göra i Ryssland.”

Jaroslav Rusjtjysjyn, född i Lviv, talar engelska, polska, hjälplig franska, något tyska, säger han. Och ryska? ”Ni frågade om främmande språk.” På Majdan var det omväxlande ryska och ukrainska. Skärmarna på sin Harley Davidson har han smyckat med slingrande folkmotiv, men Julia Timosjenkos etniska utstyrsel inger honom avsmak.

Man kan tycka att Rusjtjysjyn har det bra, och hade därför mycket att förlora. Han är mångmiljonär, hans företag Trottola med nio fabriker och femhundra anställda dominerar exporten av damkläder. Kunderna heter sådant som Zara och Lener Cordier. I dag uppträder Rusjtjysjyn i en grafitgrå kostym som ser ut att ha kostat mera än hans hoj. Men nyligen kamperade han påbyltad på EuroMajdan i Kiev.

När dragkampen på torget började gjorde direktörerna i Lvivs företagarförening upp ett schema. Några for i omgångar för att hålla stånd på Majdan, andra bekostade transport av folk, mat och kläder. Rusjtjysjyn är dock mest stolt över blockaden i Lviv. I fem veckor stod en mänsklig mur dygnet runt kring kasernerna och lyckades hindra militären från att ta sig ut. Hans eget skift började fyra på morgonen.

Se där, svagheten med de snabba nyheterna i teve. Eller uppfattade tittaren den väloljade logistiken? Sambandscentraler, videoövervakning av polisens rörelser, utrustning … De plagg som på teve såg ut som skottsäkra västar visar sig komma från leverantören till Zara. ”Vi sydde upp dem i all hast, tunna stållister i vadderat tyg. Skyddade inte mot eldvapen, förstås. Men höjde självkänslan”.

Ukrainas mest brännande problem är korruptionen, säger Rusjtjysjyn. Till och med universitetsexamen är till salu. (Jag minns affischen: ”Den som ger mutor har Majdanoffrens blod på sina händer”.) Rusjtjysjyn berättar att hans arbetare ogillar att företaget betalar alla skatter. Om han fuskade, som så många andra, skulle de få mera i plånboken. Men han är optimist. ”När allt färre handlar off-line (i butiker, alltså) kommer de oseriösa firmorna att slås ut.” Jag ber honom kommentera talesättet ”EU tog ställning. Putin tog Krim.” Visst, säger han, tyska hamburgare väger tyngre än internationella avtal. Men de milda sanktionerna har också haft verkan. ”Utan dem hade det redan varit krig.” Jag frågar vad som oroar honom mest. ”Krim. Vi har förlorat land. Det är risk för en dolkstötslegend”.

Det är alltså inte Putin som skrämmer honom mest, det är att hans landsmän skall få ännu en anledning att betrakta sig som offer för främlingars komplotter och att leta skyldiga till sina olyckor. Man kan bara hoppas att det är sant att han överväger att bilda ett politiskt parti. Hans svar sätter fingret på Ukrainas ömmaste problem: Att det finns så många demoner som kan släppas loss. Mot bakgrund av historien är det faktiskt häpnadsväckande att det högerextrema Svoboda har mindre stöd i Ukraina än Åkessons parti har i Sverige. Inget annat land i Europa, utom Ryssland, hyser så mycket ont minne att exploatera.

Denna berättelse började vid en massgrav och sådana finns det flera här än någon annanstans. Från trettiotalet till 1945 var Ukraina det dödligaste området i världen. Det var här som de röda och de bruna massmördarna avlöste varandra.1930 började Stalin likvidera människor med högre utbildning för att en gång för alla ta död på idén om ett självständigt Ukraina. 80 procent av de bildade och utbildade gick under. Svälten 1932-33, numera betraktad som ett planerat folkmord, skördade mellan 3 och 4 miljoner offer. Notera detta ”mellan”. En osäkerhetsmarginal på en miljon. Därefter världskriget och Förintelsen. Det var här de bodde, och i Polen, merparten av Europas judar, efter att 1791 blivit bannlysta i Ryssland. Sex miljoner dog här under kriget, av dem 1,5 miljoner ­judar. Låt mig också nämna det extremt grymma partisankriget mot krigsslutet (ukrainare mot polacker, ryssar och tyskar) samt 25 år av Stalins terrorvälde. Ännu pågår utforskningen av massgravarna vid NKVD-fängelset i Bykovnia utanför Kiev. Man tror att de döljer 100 000 lik. Nej, inte krigsoffer. Döda efter förhör.

Jag talar om demoner, eftersom minnet av allt detta finns i det fördolda. Tyskar har haft snart sjuttio år på sig att försonas med andra och med sig själva. I Ukraina har det tills nyligen inte ens varit lovligt att tala om historien. Om den nu ens fanns. Enligt den sovjetiska uppslagsboken över Ukraina (tryckt på 80-talet) har Förintelsen tydligen inte ägt rum, av det enkla skälet att det aldrig funnits några judar i Ukraina. Ordet nämns inte.

Mitt i Lviv, symboliskt placerad intill katedralen, står monumentet över denna politik. En gigantisk radiomast vars enda uppgift varit att utsända brus. Bokstavligen. Jag minns ­ljudet från min barndom, det var som tusen kaffekvarnar, som dränkte utsändningar från Väst.

Och när det blev möjligt att tala, 1991, blev det bara för plågsamt. Här farfar frihetskämpen som dock mördade judar. Där morfar, först torterad, sedan angivare. Man vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Den ukrainske historiken Jaroslav Hrycak skrev år 2009 att EU var en förening av nationer som erkänt sitt medansvar för Förintelsen. Varken mer eller mindre. Marknaden och allt det andra var bara bihang. Det är också min idé om varför EU kom till. Men Hrycak trodde inte att hans landsmän skulle ta det steget utan mycket starka påtryckningar utifrån. (Naturligtvis inte. Tyskar fick man tvinga. Fransmän och polacker började sin rannsakan först efter böcker utgivna i utlandet.)

Det är oerhört svårt för ett folk som misshandlats av historien, och vävt sin identitet kring det egna martyrskapet att erkänna att man också varit förövare. Fenomenet kan studeras dagligdags. Man hinner inte avsluta den sakligaste mening (om polsk judepogrom, arabisk slavhandel, afrikanskt kvinnoförakt, israelisk ockupation) förrän polacken/araben/afrikanen/israelen går i försvar. Identiteten gör motstånd, den vill vara entydig. I Europa är det endast tyskar som slutat med sådant, (och svenskar, som sällan ser sig som offer.)

Det heter att en våg av högerextremism sveper över Europa. Det är en dålig metafor. Det vore klokare att tala om smitta, eftersom den drabbar så ojämnt, så man kan undra om några har svagare immunförsvar än andra. Varför anfäktas Ungern, Österrike och Frankrike, men inte Portugal och Spanien? Gängse sociologi ger ingen upplysning, i de senare länderna är arbetslösheten dubbelt så hög som i de förra.

Inte heller invandringen duger som förklaring. Ty i så fall skulle Sverige, som sedan 60-talet tagit emot flest främlingar per capita, leda missnöjesligan. I själva verket är det tvärtom, visar statsvetaren Marie Demker i en nyutkommen bok. Ju fler främlingar som kommer hit, desto färre svenskar ser dem som ett problem. Vilket antyder att Jimmie Åkessons parti kanske lever på flera sorters missnöjen.

Det finns förvisso i ett Europa, där både liberaler och socialister slåss om medelklassen många som känner bitterhet över att bli akterseglade av en globalisering man inte begriper, befunna överflödiga, sedda ned på för att man inte hängt med i diskursen om genus och etnicitet, underbetalda för att man råkar arbeta med sjuka eller barn, svikna av en skola som inte håller vad den lovat. Eller, som fallet är i forna Östeuropa, offrade på de ofrånkomliga reformernas altare.

Allt detta är begripligt. Det man vill förstå är varför benägen­heten att följa charlataner och leta syndabockar är så ojämnt fördelad. Jag menar att det har med historien att göra. Med det som varit, men ännu mer vad efterkommande gjort av det som varit. Det finns psykoanalytiskt sinnade forskare som menar att nationer fungerar som personer. Om de inte klarar av att se sanningen om sig själva, och försonas med den, vilket är en svår process, kommer de att styras av krafter de inte begriper. Alltsammans börjar med att erkänna det onda man gjort andra.

Kunde det tänkas att Le Pens framgångar har något samband med att fransmän vill tro att deras land stod på den goda sidan under kriget och att antisemitismen var en tysk uppfinning? Eller inte kan försonas med att engelskan blivit världsspråket, Tyskland en stormakt? Häromveckan ­påpekade Katrine Kielos i lätt ton att man i Österrike kommit fram till att Hitler egentligen var tysk. Men hon menade förstås allvar. Vore jag freudianskt sinnad skulle jag säga att österrikare röst­ar på FPÖ för att övertyga sig själva om att idéer som hans har de aldrig stött på tidigare.

Chefen för Förintelsemuseet i Auschwitz, Piotr Cywinski, berättar att var tredje av SS-männen i lägret var från Österrike och att dessa hörde till de mest sadistiska. Kanske för att de behövde bevisa att de dög. ”Är det inte märkligt”, säger Cywinski. ”Vi har en miljon utländska besökare. Flest britter, amerikaner, israeler, tyskar förstås. Men nästan inga österrikare.” Nej, och knappt några ryssar heller. 6 600, närmare bestämt, jämfört med 20 000 svenskar.

I Lviv kan man se Putin avbildad med Hitlermustach. Tveksam jämförelse, Hitler var dock besatt av bisarra idéer, Putin är nog bara besatt av makten. Den otäcka likheten finns på ett annat plan: Det ryska samhället av 2014 har bara för mycket gemensamt med tyskarnas sinnelag 1935. Vapendyrkan, föraktet för det svaga och det feminina (då judar, nu ”Gayropa”) och ett skriande behov av revansch. Tyskland hade förlorat världskriget, Ryssland efter murens fall förlorade både imperiet och freden. Det måste finnas någon som bär skulden till att det enorma landet är en ekonomisk dvärg, akterseglat av asiater som man vant sig att förakta.

Väcker man varken sympati eller ens respekt återstår att injaga fruktan. Jag är rädd att den är äkta, ryssars uppslutning bakom sin ledare. Och tragisk, i ordets djupaste betydelse. Av alla Europas folk är ryssar de som vet minst om hur fascism blivit till. De skulle inte känna igen den, inte ens i spegeln. De fick inte vara med på den långa historielektionen, efterkrigs­tidens. Det hette att den inte angick dem. Att så få av dem besöker Auschwitz kan faktiskt bero på att de inte vet att det finns.

Jag vet inte om jag med detta lyckats förklara vad EU är bra för. Det kan hända att Vladimir Putin kommer att göra det bättre.

 Maciej Zaremba

Fakta:

Lviv, tidigare Lwów, (Lejonstaden), grundades av den rusiske fursten Daniel 1250. Från 1390-talet till 1772 var staden polsk, därefter tillhörde den Österrike-Ungern, återigen Polen 1918, Sovjetunionen efter 1945. Sedan 1991 huvudstad i västra Ukraina. Fram till 1939 bebodd huvudsakligen av polacker, judar, ukrainare, armenier.

Hemstad för bland andra författarna Sholem Alejchem, Martin Buber, Leopold von Sacher-Masoch, Joseph Roth, Zbigniew Herbert, ekonomen Ludwig von Mises och Simon Wiesentahl.

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑