"Vi måste härifrån. Jag är judinna"

DN 2018-03-03
Texten är ett utdrag ur Maciej Zarembas bok ”Huset med de två tornen”, som utkommer på Weyler förlag i augusti 2018.

De borde ha gått omfamnade genom Auschwitz. Men de går var för sig som två främlingar. Inför berget av avklippt kvinnohår får han gråta ensam.

Under hela denna resa, när hon ska visa sin son Krakow och saltgruvan i Wieliczka, är det mer än vanligt fel på mig. Råkar jag säga något är det enfaldigt eller malplacerat. Men nu har det blivit värre. Redan på morgonen, när vi ska ta tåget, blir hon oåtkomlig. När vi passerar under skylten Arbeit macht frei vill jag inte vara hennes son.

Vi hade kunnat gå omfamnade genom Auschwitz och det mesta hade blivit annorlunda. Om jag inte hade varit så förbannat väluppfostrad. Om det kom en röst från ovan: Gör det! Skrik till henne, mitt bland högar med barnskor, glasögon, stoft och aska, över huvuden på chockerade skolgrupper: ”Varför gör du så mot mig! Jag är här, med dig, i Auschwitz! Jag är din son!”

Å mamma … Du hade svimmat, jag hade tömt brandhinken över dig och när du kvicknat till skulle du inte längre vara rädd för mig. Jag skulle ha fått veta varför du inte har några kusiner och att ditt namn är Lila. Du skulle älska mig så som man älskar en befriare.

Det händer inte. I fem år till lyckas hon hålla sina barn ovetande om att de har ett öde. I fem år till kan han i dagdrömmarna öva sin ridderlighet genom att behandla judar och zigenare som nästan jämlikar. Och när han inte kommer in på universitetet låter hon sonen tro att han nog inte klarat av inträdesprovet.

Jag försöker få syn på honom denna marsdag 1968 då allting förändras. Om tre dagar ska han fylla sjutton. Världen består av kvinnlighet, Rolling Stones och franska filmer. Sprinterkarriären är uppgiven vid 37,2 på trehundra meter. Han drömmer om att bli regissör av den franska sorten, bildmässig, men ändå djup. Som Truffaut. Han är förälskad i Jeanne Moreau, Brigitte Bardot är för banal. Helst vill han se tänkande ut och beställer ett par glasögon utan bågar. ”Och styrkan?”, undrar optikern. ”Fönsterglas, för syns skull”. Hon skrattar. Det är det enda han är bra på, förutom kort distans. Att få kvinnor att skratta. Han vet nog inte vad han ska göra med sitt liv.

Jag kan inte begripa hur han hamnar här. Han känner inga studenter, han bor inte ens i Warszawa. Varje dag pendlar han till skolan från ett nervsjukhus i skogen där hans mor är chef. Djungeltelegrafen måste ha nått till gymnasiet, men vad fick han veta? ”Pjäsen av Mickiewicz stoppad, universitetet, manifestation?”. Det är bara han som lämnar lektionen. Det är första gången han skolkar från skolan. Jag vet inte vad han tänker. En blotta i minnet.

Studentupproret 8 mars 1968. Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

Krakowskie Przedmieście, hjärtat av Warszawa. När han kommer fram strömmar studenter ut genom det vita valvet. De bär tentamensböcker över huvudet. ”Frige våra kamrater”, ropar de. Han vet inte vem som fängslats. Jag ser hur han försöker ansluta sig till tåget och blir avvisad. Han är inte student. Sedan kommer bussarna och resten är historia.

En flicka faller omkull, två är över henne. Det dova ljudet av batong mot kropp. Han har aldrig sett någon slå en kvinna. Han vill rusa fram men benen lyder inte. Någon skriker ”Gestapo”, han skriker också, männen med batongerna rusar mot dem och nu lyder benen.

Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande. En slår efter en flicka som springer bort med händerna om huvudet. Två släpar en student mot skåpbilen, den tredje springer efter och slår allt han orkar mot den gripnes axlar. Han har aldrig sett någon slå med ett sådant raseri.

Jag minns inte hur jag tar mig hem. Jag är rödögd av tårgasen, jag skriker ord som mamma aldrig hört mig säga. Jag gråter. Jag vill döda. Det är inte bara flickan och förlamningen. Det är något värre, en vedervärdig känsla av tomhet. Som om jag med tårgasen andats in någonting som fräter upp mig inifrån.

Jag har efter detta varit med om ett och annat. Men inget så omskakande eller svårt att klä i ord. Femtio år senare klagar polska historiker över denna stumhet. De skulle vilja veta vad den dagen gjorde med oss, eftersom den 8 mars 1968 kom att bli en sådan vändpunkt. De flesta som var där säger att det var en chock, att den ändrade deras liv, men de kan inte sätta ord på vad det var som brast.

Utanför Warszawas universitet. ”Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande.”

Jag ska försöka. Våra jämnåriga i Paris blev inte märkta för livet av litet misshandel, hur kunde vi bli det? Vi vet ju var vi lever. När jag börjar skolan går pappa ännu med cyankalium insytt i rockkragen. Han är psykiater och vet för mycket om andras hemligheter. Det är bara tolv år sedan som man slutade med nackskott och med att dra ut naglar på folk. Nu heter det att terrorn varit ett misstag, avvikelse från den rätta linjen. Det kanske den var. Men säkert är att den inte behövs längre. I vår del av världen har historien tagit slut. Bara galningar hoppas ännu på att slippa ut ur Sovjets grepp.

Har någon generation fått växa upp i ett tryggare samhälle? Man måste kanske ha levt med det för att förstå hur mycket frid det finns i hopplösheten. Ingen behöver hysa oro för framtiden, för det finns ingen tid där framme som skulle kunna vara annorlunda. Vi lever i ett land utan tågolyckor, våldtäktsmän, räntekriser, självmördare och epidemier. Inte ens stormar och vårfloder gör någon skada. De få dråparna blir genast fast och vi slipper detaljer från deras illdåd. Man vet vilket år man får råd med teve och vad som kommer ur den, ty historien står lika stilla som priserna.

Jag går igenom gymnasiet utan att ha fått en fråga om Lenin. Läraren rev av Sovjets historia med blicken fäst i lampan. Vi behöver inte längre tro på kommunismen. Den som saknar karriärambitioner behöver inte ens låtsas. Det räcker att inte skylta med misstron – och minnas att det bultar ett broderligt hjärta i varje sovjetisk stridsvagn.

Året 1968 frågar kamrat Brezjnev sin polske ståthållare Gomułka:

– Ni har visst haft problem med ett antisovjetiskt teaterstycke av… vad heter han?

– Adam Mickiewicz.

– Åtgärder?

– Pjäsen är stoppad.

– Bra. Regissören?

– Yrkesförbud.

– Utmärkt. Och författaren?

– Han … är död.

– Det var väl kanske att ta i.

Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt.

Samtalet kunde nästan ha ägt rum. Galghumorn fixerar våldsnivån med vetenskaplig exakthet. När alla är medvetna om det utsiktslösa med motstånd räcker ett minimum av tvång för att upprätthålla friden. Och när det utövas är det diskret, kontrollerat, lidelsefritt och i väl avvägda doser. Aldrig ser man folkmilisen släpa iväg med någon. Den som blir ombedd att följa med gör det utan knot.

Bara så kan jag förstå den existentiella chocken. Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt. I Paris är det polis som försvarar en stat. I Warszawa är det staten som släpper loss en mobb.

Tänk att ni är på Dramaten. Plötsligt öppnas dörrarna och vaktmästarna rusar in. Med batonger och järnrör går de lös på folk på första bänk. Den övriga publiken låtsas bläddra i sina program. Fasa utan mening – som plötsligt gäller som normaltillståndet. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.

Han läser inte tidningar, men han hör. Det var främmande element som störde ordningen vid universitetet. Han är inte en främmande. Han är tio gånger mer polack än slöddret med batongerna. Deras förfäder tjänade som fotpall åt Timur Lenk när bröderna Bielawski i klanen Zaremba red ut mot Tyska Orden. Det är sionister och deras agenter som försöker skada Polen. Han är inte sionist. Han vill gärna bli, bara någon säger hur man gör.

Vad gör han på denna anstalt? Fem hundra unga kvinnor pluggar bokföring och affärskorrespondens – på ryska. ”Med tillfredställelse har vi mottagit Eder order på tusen ton rödbetor.” De kan inte annat än ty sig till varandra, en handfull unga män i detta hav av sekreterarämnen. De andra undrar vad han gör här. Tänker du bli kontorist? Själva har de bara lämnats till förvaring av sina mödrar, så att de inte gör barn på stan eller annat dumt i väntan på avresan. Men vad gör han här, som inte är judisk?

Han hälsar på i våningar som tömts på möbler och där man bara väntar på biljetten. Han följer med på fester där älskande tar farväl för livet. Ingen säger det, man säger ”jag kommer efter dig till Danmark” eller ”vi ses snart igen”. Men det är vita lögner. De som reser kan inte återvända. ”Gäller för alla länder utom Polen” står det i deras pass. Och de som stannar kvar kan inte resa ut. En flicka som knappt är lovlig frågar om han vill ta hennes oskuld. Hon har uppfunnit ett eget ord för saken. Rozdziewiczyć. Hon vill bli avjungfruad. När han dröjer med beskedet vänder hon sig till en annan. Det är bråttom, hon reser snart, och det måste ske på polska.

De träffas i halvtomma våningar, dansar, sjunger. De dricker inte, de blir rusiga på varandra och på språket, på ordens klanger, dolda meningar och lömska samband. De uppfinner halsbrytande språkspel. En utomstående kunde ta dem för svagsinta, som ser menande på varandra när någon sagt ”haklapp”.

Ett år senare kommer han att inse förtvivlan i dessa språkorgier. De dansade som den som imorgon ska få benet amputerat. De anade att aldrig mer ska deras ord komma så nära sinnet och att inget av exilens alla aldrig ska göra mera ont.

Men nu är han bara lycklig. Han blir förälskad i två flickor och en yngling, troligen samtidigt. Han lär sig nya ord. Mezuza. Menora. En riktig Mensch. Han blir vänligen rättad: det heter inte kyrkogård där man begraver judar, det heter kirkut. Han vågar berätta hur han blev utkastad från Samson, Warszawas enda judiska restaurang, för att han bjöd upp en flicka när de började spela. Han kunde inte låta bli, benen drog iväg. Skandal! Man dansar inte till heliga sånger! Vad de spelade? ”Havah, nagile havah …Skratta inte, hur kunde jag veta?” ”Det är inte dig vi skrattar åt, utan det absurda. Det är en glädjedans, och du som goj förstod det. Men de stackars gamla judarna har redan glömt”.

Han är en goj, en av de andra. Ingen gör stor sak av det, ändå gör det ont. De har DET, som han själv bara upplevt på spårvagnens trappsteg, och de har det hela tiden. Ingen av dem är religiös, de driver fräckt med det judiska, så vad är det som gör dem till judar? Han skulle vilja fråga, men han gör det inte. Att fråga är att vara utanför.

Så kommer den förfärliga dagen då någon säger ”antisemiter” och syftar på polacker. ”Jag är polack! Är det mig du menar? ”

Det blir ett uppträde. Hans hjärta är rent när han säger att han aldrig – inte hemma, inte i skolan, inte ens på gatan – har stött på elakt tal om judar. Inte förrän nu. Men det är ju partiet, Sovjets marionetter, inte ”polacker” för guds skull!

Hans hjärta är nästan rent. Han var kanske sju när han hörde ordet ”jude” första gången. Det måste ha varit i något otäckt sammanhang, för när han kommer hem frågar han mamma hur judar ser ut. Egendomligt att detta minne bevarats så väl. Solen faller in från vänster, pojken ser henne i profil. Hon svarar snabbt utan att lyfta blicken. ”Som jag.” Vilket han tolkar som avspisning: ”Som alla andra, din dumbom. Ser du inte att jag läser.”

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo.

Sedan kommer Bilden. Det kan ha varit i en bok eller på ett museum. Risig ungskog, höst eller tidig vår. Beväpnade tyskar bevakar en grupp kvinnor. Kvinnorna är nakna, kurar, försöker skyla sig. Några är bedövande vackra, som mamma. Någon har ett barn i famnen. Det framgår att de ska skjutas.

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo. En mörk gränd, ”hallå där, min herre”, och när han vänder sig om sätter jag skottet i pannan. Det är inte så ridderligt, men det är nödvändigt. Jag tror att alla känner så. Jag kan inte tänka mig att någon efter det som hänt kan hysa agg mot judar. Jag gör mig bilder av hur de få som återvänt från dödsriket tas om hand av grannarna som under tiden vaktat deras hem. Hur man tillsammans sörjer de förlorade. Polacker är ett ädelt folk och särskilt tappra blir vi när vi sätts på prov. På husväggarna i Warszawa sitter stentavlor över landsmän som lidit martyrdöden. Vår villighet att om så krävs offra livet för friheten och rättvisan överträffas bara av vår unika tolerans. Det var ju därför som så många judar bosatte sig i Polen!

”Och pogromerna?”, säger någon.

”Men det var ju i Ryssland!”

De blir tysta. Ser de på varandra? Sorgset? Säger någon ”ja, där ser man”, eller är det minnet som fyllt in repliken? De är på väg bort. Det är ohyggligt. Försöker han säga något eller är det hon som börjar tala?

Detta minne är så trasigt. Det sägs att Jurij Kasparov kan återskapa flera tusen schackpartier. Han minns inte hur pjäserna stod. Men han minns kraftfälten, hur det kändes drag för drag. Och då måste pjäserna ha stått så.

”Maciejku”, säger flickan som ville att han skulle ta hennes oskuld. ”Lilla Maciej.” Hon talar som till ett barn. ”Maciejku, lyssna och avbryt inte.” Hon har inte fyllt femton, nu låter hon gammal.

”Maciejku, i ditt toleranta Polen fick judar sitta i särskilda bänkar vid universitetet. Nej, det visste du inte. Och inte heller att vi kunde nekas att studera. Numerus clausus, säger det dig något? Pogromen i Kielce? Dina vidsynta polacker mördade fyrtio överlevande från dödslägren. Det var efter ett rykte om att judar rövat ett polskt barn för att tappa det på blod. För alla vet ju att det är så vi gör. Säg inte att du aldrig hört det.”

Han vill skrika – nej, faktiskt aldrig! men han gör det inte. Obegripligt, varför gör han inte motstånd? Något går i kras, han låter det ske. Kanske är det redan samma dag, kanske något senare, som han ser ”Juden raus!” klottrat på en husvägg. I trapphuset har någon ristat in en galge som det hänger en Davidsstjärna i. Den har funnits där länge.

Kamrater, vi är nära! Om femton år – vad säger jag – om tio år kommer vi att fullborda kommunismen! Då hörs en röst från bakre rader: Ha, ha, mig skrämmer de inte. Jag har cancer.

Så roligt har de i Prag 1968. I Warszawa skulle talaren inte låta lika hotfull. Polska kommunister säger att de bara bygger socialismen. De tycker att det låter bättre och har tydligen fått klartecken från Moskva. Men det hjälper föga. Ingen säger ”socialist” om männen i de svarta Volgabilarna. Pappa säger ”bolsjeviker”, de flesta säger ”partiet” eller bara ”de”. I skolan heter det ”rädisor” – röda utanpå, vita inuti. Han vet att det funnits socialister, men det var före kriget då det också fanns termosar som höll tätt. Allting var bättre före kriget, till och med kommunismen. ”Han är förkrigskommunist”, säger man, och menar ”en hederlig karl”.

Jag försöker återskapa atmosfären för att förstå varför han som nu är jag inte blir bestört när Partiet börjar hetsa mot judar. Först inser han inte att det är judar som menas. Han vet inte vad ”sionister” är för några. Ingen kan hålla räkning på fienderna till det ledande systemet. Är det inte CIA-imperialister (som släpper skadebaggar över åkrarna, vilket förklarar bristen på potatis), så är det tyska revanschister som lurar vid gränsen, understödda av fascister, rasister, kapitalister och kolonialister samt deras inhemska hejdukar: trotskister, revisionister, anarkosyndikalister, tomister, voluntarister, symbolister, reformister, formalister, frimurare och borgerliga idealister.

”Nu glömde de cyklisterna”, muttrar folk på gatan. Och när han till slut inser att med ”sionist” menas ”jude” uppfattar han inte skandalen. I hans ögon kan inte Polens kommunister förråda sin ideologi, eftersom de ingen har. De är bara ett pack medlöpare. De gamla kommunisterna, som Stalin låtit skjuta, de trodde på sin utopi. De nya tror inte på någonting. Och eftersom ingen heller tror på vad de säger spelar det mindre roll om det just nu är ”judar” som får skulden för att ingenting fungerar. Alla vet ändå att det är systemet.

Så tror jag att han tänker. Kanske är han rentav litet stolt över sin klarsyn. Han rycker på axlarna. Han har inga illusioner. Han är okunnig om historien och hör inte tjutet från demoner som släpps ut.

December 1968. Morgon, grå himmel. Blöta snöflingor fastnar på fönsterrutan. Denna höst flyttar vi igen, från nervsjukhuset i skogen till ett nybyggt betongblock i utkanten av Warszawa. Jag har nu ett eget rum, tre gånger tre meter. Det första jag gör är att täcka mjölkglaset i dörren med ett slingermönster i gult, blått, rött och gredelin, färgerna från omslaget till Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

Först nu, efter femtio år, kan jag leva mig in i mammas ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Någonting har hänt med mamma. Hon frågar inte ens om jag pluggar för ett nytt inträdesprov till universitetet. Det gör jag inte. Jag fotograferar och på nätterna gör jag om badrummet till mörkrum. Jag har sett ”Blow-up” av Antonioni. Om man förstorar en bild väldigt mycket kan man upptäcka sådant som människor velat dölja. Fönstret är igenklistrat med grovkorniga bilder av lövverk och folkhopar på hållplatser. Jag har inte råd med torkmaskin, men någon har berättat att man kan torka positiv på glas. Det kan man kanske, men de lossnar aldrig. Jag står med ett rakblad i handen när mamma kommer in. Hon ber mig sitta ned. Hon har något att berätta.

Wyjeżdżamy. Jestem Żydówką.

På polska blir det bara tre ord. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Det går en sekund och jag hör mig säga: ”Visst mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Han som svarar henne är inte jag. Det hade varit vackert om livets viktigaste kärlekshandling varit en akt av vilja. Men insikten ”jag har en sekund på mig, sedan blir det för sent” är ingen tanke, bara en ryckning någonstans i kroppen. Jag är helt oberedd på det hon säger. Men mina nerver är det inte.

Där står hon ännu i mitt minne, det tänds ett ljus i hennes ögon, det flyter ut över ansiktet, sköljer bort det allt det hårda. Hon är där, den vackraste kvinnan. Och jag vet inte varifrån jag får det, men jag säger: ”En sak bara, mamma. Du borde ha berättat detta i omvänd ordning.”

Först nu, när femtio år har gått, kan jag leva mig in i hennes ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. Hon kan inte veta vad jag tror om judar. Ämnet finns inte i vår familj. Men hon vet hur fäst jag är vid våra riddaranor. Säkert tror hon också att jag slutat älska henne. Jag vill inte att hon rör vid mig. Det är såret som hon gav mig när hon trodde sig rädda fjortonåringen från en förförerska som inte vill läka. Det är hennes missnöje med allt jag säger och gör. Det kan gå dagar utan att vi talar med varandra. Jag hälsar inte på när hon ligger på sjukhuset. Jag anklagar henne för att vara hänsynslös mot pappa. Hur kunde hon flytta med sönerna till Warszawa mot hans vilja?

Vad tänker hon mer innan hon öppnar dörren? Att jag länge haft samma flickvän. Att hon kan vara med barn. Att om tre månader blir jag myndig och bestämmer själv.

Det som jag inte vet: att hennes ångest nu är inne på sin sjunde månad. I mars begär partiet att hon avskedar fyra personer som påstås ha judiskt påbrå. När hon inte lyder kräver man att hon skickar in sin levnadsbeskrivning. När hon vägrar också detta får hon höra att det kan vara farligt att gå ensam genom sjukhusparken. Sedan punkterar någon bränsleledningen i hennes tjänstebil. (En vaken mekaniker upptäcker det i tid.) Hon får aldrig veta vad som står i de flygblad som någon sprider på sjukhuset. ”Läs inte fru direktör, det är för vidrigt” säger R. Han är förkrigskommunist och illa berörd.

Jag vet inget om detta när jag säger ”Visst, mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Hon lägger ödet i min hand.

Först långt senare inser jag det bisarra i att det blir jag som får berätta för småbröderna att mamma är judinna och att vi måste lämna landet. Hon gör det inte själv. Hon ber mig om det – och då är allt förlåtet. Mamma litar på mig, hon älskar mig, jag måste skydda henne. Hon ska inte behöva tolka deras miner.

Jag vet redan vad det kallas, jag har ju läst franska. Men när jag gör det inser jag inte att det är det som händer: en rite de passage.

När jag långt senare träffar på jämnåriga som fått veta om sin judiskhet och lämnat Polen samma år vittnar de om förvirring, skamkänslor och förtvivlan över att bli utstötta. Mitt enda känslominne är det av en upphöjelse. Judisk dessutom! Till mitt gamla adelskap lades ett mycket äldre, med anor från kung David och hjältarna av Masada. Så kan det bara bli när hela ens kunskap om det judiska kommer från Joseph Flavius.

Att jag skulle sakna Polen? Gråtpilarna? Dofterna? Det susande språket? Det visste jag inte då. Det lilla Polen som var mitt, människorna som jag älskat, de tio vännerna, har nästan alla redan rest.

När sorgen kom, femton år senare, var den desperat och barnslig. Vreden som kommer nu lär inte brinna ut.

Kamrat Gomułkas folk ser till att landets sista judar aldrig glömmer sin sista tid i Polen. Det är inte klart om det finns en plan eller om man lutar sig mot traditionen. Men det sprids rykten om att de som emigrerar krävs på betalning för sina studier och att man i tullen kan bli fråntagen diplom och studieintyg. Säkert är att man måste ha tillstånd för varenda sak som man vill ta med sig, ned till sista socka, penna och servett. Föremål äldre än trettio år får i princip inte lämna landet.

Efter tre besök hos myndigheter kommer mamma hem darrande. För första gången hör jag henne säga ”jag klarar det inte”. För att finansiera vår exodus har hon lånat pengar av en släkting i utlandet. När hon på banken får höra att hon inte får ta ut dem, hon är inte polska längre, börjar hon skrika, förolämpar tjänstemannen, socialismen och troligen även Polen. Hon vet inte vad hon kan ta sig till nästa gång. Hon vill kasta in granater i partipalatset.

En särskild finess: när man fått tillstånd att lämna landet måste man vara ute inom sextio dagar. Ingen kan säga vad som händer om man inte hinner skaffa alla papper. Att sälja allt man äger är ingen lösning, det är förbjudet att ta med kontanter. Kan de beslagta handbagaget? Klockan? Vigselringarna?

Det börjar bli bråttom. Någonstans får vi låna nya pengar. De ligger i en låda, ofattbara femtiotusen złoty, nästan två årslöner. Det är nu min budget. Jag ska ordna alla tillstånd och jag ser fram emot det. Jag ska å mammas vägnar göra en sorti så som man lämnar en trist föreställning. Ingen ska få nöjet att se mig berörd.

Den första dagen går åt att skaffa rekvisita. Ett paket Gilette till rakhyveln. En limpa Benson & Hedges. Visserligen smaklöst med guldförpackning, men aromen säger ”jag är inte här”. En attachéväska av svart galon som kan tas för skinn. Jag gör upp med en taxichaffis om en veckotaxa. Hämtning varje morgon klockan nio, första kurs till Hotel Europejski, sedan får man se. Vilken känsla att beställa utan att se på priserna. ”L’oeuf à la coque à la viennoise, ananasjuice, en croissant med smör. Svart kaffe, men först litet senare, om jag får be. ”Visst, min herre, det ska bli.”

Det är slöseri, men det är nödvändigt. Frukosten på hotellet sätter tonen för resten av dagen. Hos Skolstyrelsen ska jag få en stämpel som intygar att skolbetyget är äkta. Hos Skolöverstyrelsen krävs en ny stämpel som intygar att den förra är trovärdig. Och så en tredje, som går i god för de två tidigare. Tre olika myndigheter, tre väntrum, tre stämpelavgifter. Samma procedur för mammas diplom, och en till för att få översättningen till engelska vitsordad, bestyrkt samt vidimerad. Stämplarna är så stora att de inte får plats på dokumenten som måste förlängas; en funktionär limmar på ett nytt blad, en stämpel för att försegla skarven, en ny avgift.

Den som väntar är i underläge. Jag väntar inte. Jag har bara råkat slå mig ned med min bok i just detta väntrum. Därinne är det nästan alltid samma sceneri. Bruna träpaneler, ett skrivbord, te i glas, en sekreterare, nej, avdelningschefen är på sammanträde, kom imorgon, nej förresten, han blir borta hela veckan, kom på måndag. Hon tittar upp för att avnjuta effekten. Men det hon får är en uttråkad min, samma som retat gallfeber på mina lärare, nu spetsad med ett grin som säger: ”Jag vet det och du vet att det är sista gången som ni jävlas med mig. Om en månad är jag fri. Och ni är kvar i dyngan.”

För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen.

En gång är jag nära att falla ur rollen. Målningar av mammas morbror Emil får inte lämna landet. De tillhör kulturarvet, upplyser tjänstemannen hos riksantikvarien. Jag har på tungan att om antikvarien rotar i massgravarna hittar han mera kulturarv. Emil Schinagel blev mördad av tyskar, men angiven av polacker. Så kanske också hans guldplomber är Polens egendom?

Var det Skoldepartementet? En yppig falsk blondin med mycket kol runt ögonen som stelnar till när hon får höra vad det gäller. ”Var vänlig lämna pappren här och vänta utanför.” Efter en kvart kommer hon ut, svart i blicken, ser inte på de andra väntande, går fram till mig. Hon andas häftigt, som efter ett uppträde. ”Var så god, det är klart. Må Gud barmhärtig förlåta dessa svin.” Jag vill säga något, men ser på henne att jag ska låta bli. Jag bugar och går ut utan att se mig om.

Ibland får de landsflyktiga frågan hur de minns landet som de lämnat. För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen. Inte gråtpilarna, inte ens Chopin. Jag ser henne ibland. Häromåret satt hon i en kassa. Jag var den ende som förstod att det var hon. Centralstationen i Warszawa, en underjordisk labyrint av trappor och kulvertar. En lång biljettkö. Ett gammalt par, med vita käppar båda två, de håller i varandra. När de väl är framme hör jag kassörskan säga att de stått i fel kö. Den rätta luckan är en trappa ned, sedan andra kulverten vänster, en halv trappa upp, höger, vänster och rakt fram. De går sin väg. Jag står och väntar på mitt möte. Efter en halvtimma är paret tillbaka. De famlar sig fram till luckan. ”Var snäll och säg det igen, en trappa ned, andra kulverten vänster och sedan?” Hon börjar förklara. Det är rusningstid, kön är nu helt ny och irriterad. Sedan hörs en smäll. ”Stängt” står det plötsligt på den enda kassan till Warszawas pendeltåg. Kassörskan stiger ut ur båset, högröd i ansiktet, tar de två blinda under armarna och försvinner ut i tunnlarna.

Maciej Zaremba

Studentupproret 8 mars 1968

Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

”Vi måste härifrån. Jag är judinna”

Archives

Categories