Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

DN 2017-04-08

Jag cyklar mot folkströmmen på Skeppsbron och undrar hur det kan vara möjligt att känna någonting som liknar glädje i en stund som denna. Från Hötorget hörs polissirener. Det är människor överallt, fler än någonsin. Tänk att vi är så många i denna stolta stad… På Klarabergsviadukten, full av strandade resenärer får jag en känsla av andakt. Människor rör sig målmedvetet men varligare än de brukar. Staden har saktat in. Som om det blivit opassande eller kanske vådligt med all sorts brådska, snabba rörelser och förhastat tal.

Jag tänker att den här atmosfären, bara en timme efter attentatet, är mera värd än alla kloka ord som kommer att framföras. Den säger någonting om Sverige som terrorister inte kan begripa. Och därför, tänker jag, är de dömda att förlora. Det gör man nästan alltid, i schack liksom i krig, när man inte förstår motståndaren.

Det har sagt många gånger med tål att upprepas: i motsats till 70-talets terrorister, som IRA eller Svarta september (nu gör ni som vi säger, annars blir det värre) har islamisterna inga krav. De har bara en idé: att genom oss andra göra livet så olidligt för Europas muslimer, att de själva griper till jihad. I denna kalkyl ger varje terrordåd utdelning i en brinnande moské, vilket framföder nya jihadister och nya muslimhatare, och så vidare, tills Europa förvandlats till ett Syrien.

Häromveckan kom en rapport som borde ha stått på förstasidorna. Den berättar att fransmän är mindre rädda för muslimer i dag än de var före massakrerna på Charlie Hebdo, Bataclan och strandpromenaden i Nice. Det är forskningsinstitutet Commission nationale consultative des droits de l’homme (CNCDH) som med sofistikerade intervjumetoder mäter nivåer av tolerans respektive rädsla för främlingar och rasism.

Enligt rapporten är det i dag 20 procent färre än 2013 som tycker att invandrarna är för många och slöjan ett samhällsproblem. Antalet hot och attacker mot muslimer har halverats under förra året, låt vara från en hög nivå. Acceptansen för muslimer har stigit med 10 procent sedan 2014. Allt fler – hela 80 procent av de intervjuade – svarar att de är ”fransmän som andra”. Förändringen är mest markant bland de unga.

Med tanke på de fasor som Frankrike genomlidit är det häpnadsväckande resultat, på gränsen till otroligt. Eller är det ett utslag av trots? Det verkar som att också en del xenofober genomskådat islamisternas upplägg och vägrar spela sin tilldelta roll i västerlandets undergång.

Vilket kan betyda att attentaten faktiskt börjar få motsatt effekt.

Jag skrev att islamister inte förstår sin motståndare. Det jag menade är att de inte begriper sig på Europa. Det finns inte i deras värld att ett samhälle där så många frågor lämnats obesvarade samtidigt skulle kunna vara starkt. Att människor som inte tror på helvetet kan bete sig som om det fanns, misstro heliga befallningar men ändå hålla något heligt, fördöma islamismen men samsas med muslimer.

Det mest hoppingivande i den franska undersökningen (som pågått sedan 1990) är att det inte tycks finnas något automatiskt samband mellan terrordåd och främlingsrädsla. Efter attacken mot World Trade Center ökade rentav toleransen vis à vis muslimer. Däremot spelar det stor roll hur politiker, medier och andra auktoriteter hanterar det som händer, samt hur man talar om invandrare och mångfald. Om jag läser rätt menar forskarna att Marine le Pen utgör en större fara för den franska samhällsfreden än självmordsbombarna.

Ibland säger en tweet mera än ett helt partiprogram. ”Äntligen” twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Det är det som skiljer den inre kärnan hos Sverigedemokraterna och Front national från andra partier och från de flesta av deras egna väljare. Deras affärsidé stavas fruktan.

Det är bara den sortens patrioter som känner hoppet stiga när deras landsmän dör på gatorna.

Nu är det sanningens minut för Åkesson och hans bekännare. Det är tid att välja sida. Vill de bevara Sverige svenskt – öppet, oförskräckt och tolerant? Det landet som i fredags visade upp sig för sig självt? Eller kommer de att bistå frihetens fiender med att underblåsa hat och fruktan?

Det tog århundraden av relativ jämlikhet och lagstyre att bygga upp den enastående tillit människor emellan som gjort Norden till en så fri, fredlig och välmående del av världen. Det kan gå mycket fort att riva ned den. Det är upp till oss. Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

Maciej Zaremba