Innan nazisterna i Tyskland verkställde sina planer för den slutgiltiga lösningen förstod man att det var i de upplösta staterna inom Europa som massutrotningen av judar kunde genomföras utan större motstånd. Maciej Zaremba läser historikern Timothy Snyders nya bok om Förintelsen, och ser spår som leder in i dagens Syrien.
DN 2015-11-24
Den 19 november 1618 exploderar krutlasten på skeppet Nieuw Hoorn. De få överlevande, bland dem kaptenen Willem Bontekoen, irrar i en livbåt i Indiska oceanen. De dricker sin urin, ibland lyckas de fånga en flygfisk. Galna av törst och hunger bestämmer sig matroserna för att äta upp skeppspojken. Båtsman Joost lyfter sin kniv.
Det finns flera versioner av det som sedan hände. Enligt kaptenen själv reste han sig i aktern och höll en lång predikan om det femte budet och kärleken till din nästa, varpå mannarna avstod sitt uppsåt.
Enligt en apokryf av poeten Zbigniew Herbert kan det omöjligen ha gått till på detta sätt. Mest troligt är att kaptenen sprang upp och vrålade att den som rör pojken blir utan lön och mat, och när de kommit hem till Amsterdam skall han hängas i stadens högsta galge.
”Med tanke på de skeppsbrutnas hopplösa belägenhet var hotet helt abstrakt. Men dess effekt blev ögonblicklig. Det återställde hos de av törst och hunger galna männen känslan av moralisk ordning, den klara bilden av civilisationen, vars fundament består av föda, pengar och en stolpe med tvärslå i toppen.”
Galgen som moralens fundament… Jag anar en del läsare kommer att finna Timothy Snyders senaste bok lika upprörande som denna apokryf av Zbigniew Herbert. ”Black earth. The Holocaust as history and warning” är inget vanligt bidrag till forskningen. Snyder har ett ärende. Han fruktar att Förintelsen kan komma att upprepas. Inte på samma sätt, inte på samma plats, inte mot samma offer, men under liknande villkor. Det kan upprepas eftersom vi inte lär reagera förrän det är för sent. Eftersom vi inte har förstått villkoren.
När jag läst färdigt tänker jag att om Timothy Snyder fullbordat sin bok bara ett halvår senare, skulle han ha lagt in ett avsnitt om Syrien och Irak.
Timothy Snyder börjar med upphovet. Han gör en nyläsning av ”Mein Kampf” som får mig att inse att jag, som de flesta, måste ha förträngt det mest radikala i Hitlers tankevärld. Varför hatade Hitler judar till den grad att deras utplåning var honom viktigare än Tysklands fortbestånd? De flesta lär nog svara att hos Hitler kulminerade samtliga av tidens fördomar – folkliga, rasistiska och religiösa – uppförstorade till besatthet. Men det är fel svar, eller i vart fall bara halva svaret.
Hitler ansåg att den lag som styr arternas utveckling – survival of the fittest – gällde också människor. Mänskligheten bestod av raser som egentligen var åtskilda arter (arier, asiater, svarta) inbegripna i en ändlös kamp om resurser. Så länge den mest livsdugliga arten vinner går utvecklingen framåt. Men avstannar raskriget eller om de starkaste blandar sitt blod med de mer undermåliga, urartar mänskligheten.
Det finns en Skapare i Hitlers universum, men hans avsikt med människor är densamma som med djuren. De starkaste skall befolka jorden. Det enda bud jag accepterar, skriver Hitler, är ”du skall bevara arten”. Alltså är hans mission att återföra tysken till naturtillståndet. Han må fortsätta att äta med kniv och gaffel och läsa sin Goethe. Men möter han en annan art skall han bete sig som när en babian möter en schimpans. Jorden räcker inte för alla, därför måste tyskarna förslava eller döda andra arter, ty endast så kan de sprida sin vinnande arvsmassa. Vilket är naturens lag och den enda lagen.
Så här långt känner nog läsaren tankegången och tänker att i antisemiten Hitlers hierarki hamnar förstås judarna längst ned. Det gör de inte, inskärper Snyder. Judarna hamnar utanför. Eller kanske ovanför. De är nämligen inte en ras i Hitlers ögon. Raserna ingår i naturen, men det gör inte judarna. Så vad är de? Onatur, hävdar Adolf Hitler, ett diaboliskt ämne, kanske inte ens människor, men i besittning av övermänskliga krafter. Att de överlevt utan eget land beror på att de har lyckas sätta raskampen ur spel – genom att förgifta folken med falska idéer: att raserna inte finns, att mänskligheten är en och lyder under en högre lag än djungelns.
Judarnas brott består enligt Hitler i att de har uppfunnit etiken. Således är, menar han, kristendom, liberal filosofi och parlamentarism frukter av en judisk konspiration. Men även kapitalismen, vars praktik förnekar raskampen, samt kommunismen, som predikar att proletärer är bröder. För Adolf Hitler går det en rak linje från aposteln Paulus till bolsjeviken Trotskij. De är två judar som förnekar raskampens naturlag.
Detta är långt från kristen antisemitism, som anklagar judarna för att ha förnekat Messias. För Hitler består deras brott i att ha spridit hans budskap. I hans apokalyptiska vision står ”juden” i själva verket för det vi menar med civilisation, som genom att hindra det naturliga urvalet hotar mänsklighetens framtid. Om den judiska anden inte stoppas kommer människosläkten att förfalla och dö ut, skriver Hitler. Bokstavligen: han åkallar bilden av en folktom planet. Det blir hans mission att hindra katastrofen.
Jag förstår varför Timothy Snyder ägnar ett helt kapitel åt ”Mein Kampf”. Historien hade nog tagit en annan vändning om omvärlden tog Hitler på orden. Det gjorde man inte förrän det var för sent. Man valde att se en tysk nationalist med storhetsvansinne, och med sådana hade man ju ackorderat förr. Men Hitler var ingen nationalist, inskärper Snyder. Nationalisten bryr sig om sitt folk. Hitler var en ”zoologisk anarkist” och konsekvent in i det sista. När Röda Armén intar Berlin har han ingen medkänsla med tyskarna. De har förlorat raskriget, och visat sig vara svagast. De kan lika gärna gå under. ”Framtiden tillhör helt och hållet de starkare folken i öst.”
Jag refererar så utförligt för att göra Snyders fortsatta resonemang rättvisa. Om jag skulle ta en genväg till Snyders tes, skulle den lyda: de som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand fara till Auschwitz. De skall resa längre österut, till Ponary, Bikernieki och Babij Jar. Där finns inte mycket att se, utom skog och ojämnheter i marken. Men det var på sådana platser som en miljon judar mördades innan tanken på den slutgiltiga lösningen föddes i Berlin. Dödsfabrikerna byggdes upp när man lärt vad som blir möjligt när civilisationen sopats bort och naturkrafterna tog över.
Snyder finner att symbolen Auschwitz skymmer Förintelsens historia. Så länge som vi fokuserar på detta Tysklands unika bidrag till världsarvet (lidelsefritt mördande under arbetstid, på kvällen ett varmt bad och Bach på grammofonen) – riskerar vi att se bort från det allmänmänskliga som ledde fram till Auschwitz. Men varje judes väg mot döden var kantad av många andra människors vägval. Det missvisande med Auschwitz är att det verkar inhägna den ondska som i verkligheten härjade i det fria mellan Smolensk och Paris. Miljoner människor åsåg vad som hände med judarna.
Makaber statistik: I Tyskland pågick jakten på judar i tolv år. När kriget var över var två tredjedelar av Tysklands judar döda. De som överlevde hade i regel lyckats fly landet. Men tiotusentals lyckades överleva i mörkrets hjärta, cirka 8 000 av dem i Berlin.
I Lettland pågick samma jakt i drygt tre år. Nästan ingen överlevde. Riga var för en jude, oavsett var hen kom ifrån, en dödligare plats än Berlin. Samma gällde för Litauen, Estland, Belarus och Ukraina. Ingen annanstans, inte ens i trakterna kring Auschwitz, var en judes livschanser så minimala som i dessa områden.
Det finns en standardförklaring till detta. Nämligen att befolkningen i dessa områden varit så anfäktat av antisemitism att man gärna bistod tyskarnas mordkommandon.
Det är den tesen, som nästan blivit till en sanning, som Timothy Snyder gendriver i sin bok. Inte i syfte att lätta på de baltiska och slaviska folkens skuldregister, även om han finner att den luktar unket av kolonialt idégods eller rentav ekar av nazipropaganda om de barbariska arterna där borta i öst. Nej, hans ärende är viktigare än så. När man förklarar massmorden bakom östfronten med ingrott judehat gör man sig blind för de universella mekanismer som gjorde massakrerna möjliga. Det var nämligen inte där antisemitismen var som starkast som judarna blev som mest prisgivna. Det var något annat som gjorde det som i dag är Ukraina, Belarus, Lettland, Litauen, Estland och västra Ryssland till Förintelsens försöksfält.
De baltiska staterna var enligt Snyder inte mer anfäktade av antisemitism är andra, snarare mindre. Estland tog emot judiska flyktingar, till skillnad från Danmark, som efter 1935 skickade dem tillbaka till Tyskland. Estniska anhängare till Hitler satt i Tallinns fängelser. Också Litauens diktator Antanas Smetona låste in sina nazister, vilket renderade honom epitetet ”judarnas konung” från extremhögern. ”Zoologisk nationalism och rasism” var Smetonas omdöme om Hitlers politik. Åren strax före kriget tog lilla Litauen emot 23 000 judiska flyktingar, sju gånger fler än Sverige. Och det enda försök till pogrom på judar som ägde rum i ett fritt Litauen slutade enligt Snyder utan dödsoffer, men med åtal mot anstiftarna. Fram till september 1939 framstod Litauen som en trygg plats för judar. Tre år senare var 95 procent av dem döda.
Det råder ingen tvekan om att lokalbefolkningen deltog i massakrerna. Den fråga Snyder ställer sig är varför de gjorde det. Var de verkligen radikalt olika den tidens danskar eller fransmän?
Den 4 juli 1941, bara dagar efter tyskarnas intåg i Riga, satte letten Viktors Bernhard Arājs upp anslag där han sökte frivilliga till en polisiär hjälpstyrka under tyskt befäl. Det framgick inte vad de skulle göra. Eftersom volontärerna blev för få utökades truppen med ditkommenderade lettiska polismän. Därefter for de omkring i Lettland och mördade judar. 22 000 på egen hand, cirka 28 000 som stödfolk till Einsatzgruppe A. Och de dödade flera tusen andra. Handikappade, motståndsmän, belaruser, alla som SS pekat ut. I den meningen var de typiska. Enligt Timothy Snyder finns det inget känt fall där någon som gått med på att skjuta judar vägrade att skjuta icke-judar. Eller vice versa.
Långt ifrån alla i Arājs kommando var lettiska nationalister, eller ens letter. Där fanns också ryssar och tidigare soldater i Röda Armén. Den största åldersgruppen var mellan 16 och 22 år. Arājs själv, 31 år gammal, hade inte tidigare gjort sig känd för några övertygelser. Han var först lojal mot den sovjetiska ockupanten, därefter mot den nazityska.
Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9 000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.
Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ”Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare” var inget ovanligt förslag.
Nazisternas ursprungliga plan för dessa områden var att provocera fram pogromer. Det lyckas till en början, men i långt ifrån väntad omfattning. Slaver och balter tycks inte dela Hitlers uppfattning att bolsjeviker är judar och judiska småbarn bolsjeviker. Timothy Snyder citerar en rad besvikna SS-kommendanter. Deras lösning på problemet blir att sätta upp kommandon av frivilliga och lokalpoliser. Och dessa visar sig leverera över förväntan.
Hatade de judar, dessa frivilliga? Många gjorde det. Men det var inget villkor. De kunde fås att skjuta vem som helst, visar Snyder. Det var inte i första hand lojaliteter, fördomar eller ismer som gjorde landmassan mellan Tallinn och Karpaterna till Förintelsens övningsfält. Det var tvärtom upplösningen av alla lojaliteter och mänskliga band.
Det mest nydanande (och upprörande) med Snyders bok är att den visar till vilken grad vår livhank är beroende av att det finns en stat: territorium, byråkrati, medborgarskap, löfte om kontinuitet. Så länge någonting av detta existerar, om så i en lydstat till Tredje riket, stöter barbariet på friktion. Till och med nazistaten kunde utgöra ett visst skydd för en tysk judes liv, emedan den malde långsamt och försökte hålla uppe skenet av en ordning.
Snyders förfärliga statistik över det ockuperade Europa visar att det inte var graden av lokal antisemitism som avgjorde en judes överlevnadschanser. Det var graden av statsförstörelse. Chansen att överleva steg dramatiskt där villebråden ännu var medborgare i någonting som påminde om en stat. Nazisterna ansåg sig inte fria att mörda franska judar som man hade i sitt våld förrän Frankrike tagit sin hand från dem. (Vilket statschefen Philippe Pétain gjorde.) Ungerns vildsint antisemitiska lydrike satte till slut stopp för deportationerna till Auschwitz. Det gällde dock ungerska medborgare, som Tyskland inte kunde förfoga över som man ville. Visst, det var i sista stund, när man började ana Tysklands nederlag. Men för att kunna säga ”stopp” måste det finnas ett subjekt, om så med symboliska rester av statlig legitimitet.
Det är först när allt detta lagts i spillror som man kan skjuta spädbarn inför publik.
”Första gången skakade jag på handen. Men man vänjer sig. Vid tionde gången siktade jag lugnt och sköt träffsäkert många kvinnor, barn och nyfödda. Jag tänkte att jag själv har två spädbarn hemma, som de där skulle ha behandlat på samma sätt om inte tio gånger värre. Den död de fick var en vacker och snabb död, jämfört med de helvetesplågor som tusentals och åter tusentals fått utstå i GPU:s (senare NKVD) fängelser. Spädbarnen flög i stora bågar genom luften, vi sköt dem i stycken, innan deras kroppar nådde dikena och vattnet.”
Brevet är skrivet 1941 från Mogilev, östra Belarus. Vi vet inte om det nådde fram till frun i Österrike. Men Timothy Snyder menar att sådana scener nästan bara kunde äga rum i områden där samhället förstörts två gånger. Först av Sovjet, därefter av Nazityskland. Den upprepade ödeläggelsen skapade vad Snyder kallar ”politisk resurs” för Förintelsen arkitekter.
Låt mig räkna upp vad resursen bestod av. När tyska trupper sommaren 1941 går över Molotov-Ribbentrop-gränsen rycker de in i redan lemlästade och topphuggna samhällen. Under de två åren av sovjetisering hade NKVD arkebuserat över 100 000 människor och deporterat mångdubbelt fler till Sibirien, i första hand individer som kunde tänkas bjuda motstånd mot kommunismen: politiker, statsfunktionärer, intellektuella, samt ”kapitalister” och ”kulaker”. Av Estlands elva regeringsmedlemmar blev fyra mördade och fem dog i Gulag.
På dessa områden hade tusentals fabriker, handelshus och verkstäder nyligen nationaliserats under Sovjet. Många av dessa (i Litauen över 80 procent) hade tidigare ägts av judar. Nu stod de herrelösa. Under tyskarna kunde de kanske övertas av andra, givet att de tidigare ägarna inte visade sig mera.
Den viktigaste resursen var emellertid moralisk: det gigantiska behovet av individuell och kollektiv skuldsanering. Miljoner individer, ukrainare, polacker, letter, ryssar, judar hade under dessa två år samarbetat med Sovjetmakten, av övertygelse, beräkning eller rädsla. Somliga i det tysta, som angivare och bödlar, andra som funktionärer i den nya Sovjetstaten. De nazistiska herrarnas budskap – att kommunister och deras hejdukar var judar – kunde knappast tas för sant i Tallinn eller Lwow. Men den behövde inte tas för sann för att locka till pogromer.
Etnifieringen erbjöd en enastående utväg. Genom att ge sig på judarna kunde man rentvå sig från misstanken att ha tjänat Sovjetmakten. Den bruna propagandan kom att sammanfalla med medlöparnas intresse. Så kom det sig att de flesta pogromer, som den i Jedwabne i östra Polen, anfördes av tidigare medlöpare till Sovjet – som nu pekade ut judarna för att vara det.
Antisemitismen spred död i hela det ockuperade Europa. Men dessa tre element – förintad samhällsordning, mängden av judisk egendom att röva (i det utarmade Ukraina dödades folk för sina kläders skull) samt miljoner individer med ett desperat behov att skylla sitt medlöperi på någon annan – fanns endast där Hitlers raskrig avlöste Stalins terror. Och det var där som Förintelsen skördade flest offer. Av Ungerns judar överlevde varannan. I Stalin-Hitlerlandet, från Ukraina till Estland – tre av hundra.
Detta är lektionen som Timothy Snyder vill att vi skall lära. Den som juristen och SS-kommendanten Franz Walter Stahlecker från lärde i Bikerneiki redan 1941: Att man kan få nästan vem som helst att medverka till massmord, bara man först demolerar samhället: alla institutioner, lojaliteter och auktoriteter som han skulle kunna luta sitt ”får inte” mot.
Detta var den stora skillnaden mellan männen i Stahlecksrs lokala mordkommandon 1941 och de skeppsbrutna från Nieuw Hoorn, som berättelsen började med. För de senare fanns dock ett samhälle, låt vara som en hägring av galgen i Amsterdam. För de förra fanns inte ens det. Det fanns ingenting, utom nuet och hoppet att få vakna till ännu en dag av allas krig mot alla.
Den minutiösa skildringen av förspelet till Auschwitz gör Snyders bok till en milstolpe i Förintelseforskningen. Ingen har före honom gjort denna syntes och jag undrar om någon mäktar att följa i hans spår. Historikern Snyder från Yale läser på elva språk, däribland ryska, slovakiska, ukrainska och jiddisch. Det är nog vad som krävs för att inventera motiven hos alla de som mot- eller medvilligt beredde vägen för Förintelsen.
Det som väckt mest kontroverser är Snyders varning att något liknande kan upprepas, denna gång med ännu tydligare ”ekologiska” förtecken. För åttio år sedan köpte faktiskt tyskar Hitlers globala tänkande: jordens resurser räcker inte åt alla, Tyskland måste ta Ukrainas svarta jord för att föda sitt folk.
Snyder menar att flera av ingredienserna i den nazistiska häxbrygden har fått en ny aktualitet. Populärkulturen matar oss med ekologiska undergångsscenarion. Och klimatförändringen kan faktiskt leda till lokal mat- eller vattenbrist, ekologisk panik och jakt på syndabockar. Despotiska stormakter (Ryssland och Kina) kan ha ett intresse i att skapa anarki i resursrika områden i Afrika och Mellanöstern och har inga problem med att vid behov stigmatisera folkgrupper. Och USA har inget lärt av historien, utan krossar glatt den irakiska staten i hopp om att något civiliserat skall spira ur ruinerna.
Snyder har klandrats för att spekulera utan vetenskaplig grund. Men vad har han för val? Vem ägde vetenskaplig grund för att år 1932 förutse att tyska musikälskare skulle lystra till en korpral som upptäckt att tyskar var en djurart som för att överleva måste döda andra, men framför allt judar, som påstår att tyskar är människor – som alla andra?
Det mest skrämmande med Snyders bok är dess aktualitet.
Ledarna för Daish (Islamiska staten) menar vad de säger: att för den sanna lärans skull måste vi otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse. Krossandet av den västliga civilisationen är både vägen och målet. Det är samma mål som Adolf Hitlers, om än med andra förtecken. Det finns fler likheter: våldsdyrkan, idén om judarnas diaboliska förmågor, föraktet för det kvinnliga, förbudet mot medkänslan.
Med det finns också en väsentlig skillnad. Hitler lovade tyskarna ett liv sus och dus. Det var inte Paris restauranger som skulle förintas, bara den (judiska) idén att alla hade rätt att äta där. (Eller att sätta barn till världen.)
Daish utlovar något helt annat; dess drömda kalifat är ett puritanskt böneläger. Därför är det föga troligt att särskilt många av de unga männen som mördar i dess namn gör det av övertygelse, drivna av en from längtan efter en värld utan gitarrer, öl och dans och där ingen bild och ingen kvinna riskerar avleda deras tankar från Allah.
Sådana finns, men räcker inte ens till att bemanna alla mordpatruller. Vad de övriga har för skäl? Troligen samma som männen i Viktors Arājs dödskommando i Lettland 1941. Kanske det raka valet mellan att slakta eller själv bli dödad. Alldeles säkert – att göra bot för att man nyss tjänat de otrogna. Högst sannolikt – för att inte verka vekare än den som sköt först.
Det fanns människor som kunde ha överlevt Förintelsen, om de inte råkat ut för en man med vapen som just då hade tråkigt.
Detta är nog den viktigaste av Timothy Snyders lärdomar: Enskilda människor behöver inte omfatta mordiska trossatser eller ens hata sina offer för att delta i massaker. Det räcker att alla de andra trossatserna, som kunnat hindra henne, begravts under ruinerna av samhälle och stat.
Maciej Zaremba
BOK:
Timothy Snyder
”Black earth. The Holocaust as history and warning”
The Bodley Head