Category: recension

Så blev östra Europa
Förintelsens övningsfält

Innan nazisterna i Tyskland verkställde sina planer för den slutgiltiga lösningen förstod man att det var i de upplösta staterna inom Europa som massutrotningen av judar kunde genomföras utan större motstånd. Maciej Zaremba läser historikern Timothy Snyders nya bok om Förintelsen, och ser spår som leder in i dagens Syrien.

DN 2015-11-24

Den 19 november 1618 exploderar krutlasten på skeppet Nieuw Hoorn. De få överlevande, bland dem kaptenen Willem Bontekoen, irrar i en livbåt i Indiska oceanen. De dricker sin urin, ibland lyckas de fånga en flygfisk. Galna av törst och hunger bestämmer sig matroserna för att äta upp skeppspojken. Båtsman Joost lyfter sin kniv.

Det finns flera versioner av det som sedan hände. Enligt kaptenen själv reste han sig i aktern och höll en lång predikan om det femte budet och kärleken till din nästa, varpå mannarna avstod sitt uppsåt.

Enligt en apokryf av poeten Zbigniew Herbert kan det omöjligen ha gått till på detta sätt. Mest troligt är att kaptenen sprang upp och vrålade att den som rör pojken blir utan lön och mat, och när de kommit hem till Amsterdam skall han hängas i stadens högsta galge.

”Med tanke på de skeppsbrutnas hopplösa belägenhet var hotet helt abstrakt. Men dess effekt blev ögonblicklig. Det återställde hos de av törst och hunger galna männen känslan av moralisk ordning, den klara bilden av civilisationen, vars fundament består av föda, pengar och en stolpe med tvärslå i toppen.”

Galgen som moralens fundament… Jag anar en del läsare kommer att finna Timothy Snyders senaste bok lika upprörande som denna apokryf av Zbigniew Herbert. ”Black earth. The Holocaust as history and warning” är inget vanligt bidrag till forskningen. Snyder har ett ärende. Han fruktar att Förintelsen kan komma att upprepas. Inte på samma sätt, inte på samma plats, inte mot samma offer, men under liknande villkor. Det kan upprepas eftersom vi inte lär reagera förrän det är för sent. Eftersom vi inte har förstått villkoren.

När jag läst färdigt tänker jag att om Timothy Snyder fullbordat sin bok bara ett halvår senare, skulle han ha lagt in ett avsnitt om Syrien och Irak.

Timothy Snyder börjar med upphovet. Han gör en nyläsning av ”Mein Kampf” som får mig att inse att jag, som de flesta, måste ha förträngt det mest radikala i Hitlers tankevärld. Varför hatade Hitler judar till den grad att deras utplåning var honom viktigare än Tysklands fortbestånd? De flesta lär nog svara att hos Hitler kulminerade samtliga av tidens fördomar – folkliga, rasistiska och religiösa – uppförstorade till besatthet. Men det är fel svar, eller i vart fall bara halva svaret.

Hitler ansåg att den lag som styr arternas utveckling – survival of the fittest – gällde också människor. Mänskligheten bestod av raser som egentligen var åtskilda arter (arier, asiater, svarta) inbegripna i en ändlös kamp om resurser. Så länge den mest livsdugliga arten vinner går utvecklingen framåt. Men avstannar raskriget eller om de starkaste blandar sitt blod med de mer undermåliga, urartar mänskligheten.

Det finns en Skapare i Hitlers universum, men hans avsikt med människor är densamma som med djuren. De starkaste skall befolka jorden. Det enda bud jag accepterar, skriver Hitler, är ”du skall bevara arten”. Alltså är hans mission att återföra tysken till naturtillståndet. Han må fortsätta att äta med kniv och gaffel och läsa sin Goethe. Men möter han en annan art skall han bete sig som när en babian möter en schimpans. Jorden räcker inte för alla, därför måste tyskarna förslava eller döda andra arter, ty endast så kan de sprida sin vinnande arvsmassa. Vilket är naturens lag och den enda lagen.

Så här långt känner nog läsaren tankegången och tänker att i antisemiten Hitlers hierarki hamnar förstås judarna längst ned. Det gör de inte, inskärper Snyder. Judarna hamnar utanför. Eller kanske ovanför. De är nämligen inte en ras i Hitlers ögon. Raserna ingår i naturen, men det gör inte judarna. Så vad är de? Onatur, hävdar Adolf Hitler, ett diaboliskt ämne, kanske inte ens människor, men i besittning av övermänskliga krafter. Att de överlevt utan eget land beror på att de har lyckas sätta raskampen ur spel – genom att förgifta folken med falska idéer: att raserna inte finns, att mänskligheten är en och lyder under en högre lag än djungelns.

Judarnas brott består enligt Hitler i att de har uppfunnit etiken. Således är, menar han, kristendom, liberal filosofi och parlamentarism frukter av en judisk konspiration. Men även kapitalismen, vars praktik förnekar raskampen, samt kommunismen, som predikar att proletärer är bröder. För Adolf Hitler går det en rak linje från aposteln Paulus till bolsjeviken Trotskij. De är två judar som förnekar raskampens naturlag.

Detta är långt från kristen antisemitism, som anklagar judarna för att ha förnekat Messias. För Hitler består deras brott i att ha spridit hans budskap. I hans apokalyptiska vision står ”juden” i själva verket för det vi menar med civilisation, som genom att hindra det naturliga urvalet hotar mänsklighetens framtid. Om den judiska anden inte stoppas kommer människosläkten att förfalla och dö ut, skriver Hitler. Bokstavligen: han åkallar bilden av en folktom planet. Det blir hans mission att hindra katastrofen.

Jag förstår varför Timothy Snyder ägnar ett helt kapitel åt ”Mein Kampf”. Historien hade nog tagit en annan vändning om omvärlden tog Hitler på orden. Det gjorde man inte förrän det var för sent. Man valde att se en tysk nationalist med storhetsvansinne, och med sådana hade man ju ackorderat förr. Men Hitler var ingen nationalist, inskärper Snyder. Nationalisten bryr sig om sitt folk. Hitler var en ”zoologisk anarkist” och konsekvent in i det sista. När Röda Armén intar Berlin har han ingen medkänsla med tyskarna. De har förlorat raskriget, och visat sig vara svagast. De kan lika gärna gå under. ”Framtiden tillhör helt och hållet de starkare folken i öst.”

Jag refererar så utförligt för att göra Snyders fortsatta resonemang rättvisa. Om jag skulle ta en genväg till Snyders tes, skulle den lyda: de som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand fara till Auschwitz. De skall resa längre österut, till Ponary, Bikernieki och Babij Jar. Där finns inte mycket att se, utom skog och ojämnheter i marken. Men det var på sådana platser som en miljon judar mördades innan tanken på den slutgiltiga lösningen föddes i Berlin. Dödsfabrikerna byggdes upp när man lärt vad som blir möjligt när civilisationen sopats bort och naturkrafterna tog över.

Snyder finner att symbolen Auschwitz skymmer Förintelsens historia. Så länge som vi fokuserar på detta Tysklands unika bidrag till världsarvet (lidelsefritt mördande under arbetstid, på kvällen ett varmt bad och Bach på grammofonen) – riskerar vi att se bort från det allmänmänskliga som ledde fram till Auschwitz. Men varje judes väg mot döden var kantad av många andra människors vägval. Det missvisande med Auschwitz är att det verkar inhägna den ondska som i verkligheten härjade i det fria mellan Smolensk och Paris. Miljoner människor åsåg vad som hände med judarna.

Makaber statistik: I Tyskland pågick jakten på judar i tolv år. När kriget var över var två tredjedelar av Tysklands judar döda. De som överlevde hade i regel lyckats fly landet. Men tiotusentals lyckades överleva i mörkrets hjärta, cirka 8 000 av dem i Berlin.

I Lettland pågick samma jakt i drygt tre år. Nästan ingen överlevde. Riga var för en jude, oavsett var hen kom ifrån, en dödligare plats än Berlin. Samma gällde för Litauen, Estland, Belarus och Ukraina. Ingen annanstans, inte ens i trakterna kring Auschwitz, var en judes livschanser så minimala som i dessa områden.

Det finns en standardförklaring till detta. Nämligen att befolkningen i dessa områden varit så anfäktat av antisemitism att man gärna bistod tyskarnas mordkommandon.

Det är den tesen, som nästan blivit till en sanning, som Timothy Snyder gendriver i sin bok. Inte i syfte att lätta på de baltiska och slaviska folkens skuldregister, även om han finner att den luktar unket av kolonialt idégods eller rentav ekar av nazipropaganda om de barbariska arterna där borta i öst. Nej, hans ärende är viktigare än så. När man förklarar massmorden bakom östfronten med ingrott judehat gör man sig blind för de universella mekanismer som gjorde massakrerna möjliga. Det var nämligen inte där antisemitismen var som starkast som judarna blev som mest prisgivna. Det var något annat som gjorde det som i dag är Ukraina, Belarus, Lettland, Litauen, Estland och västra Ryssland till Förintelsens försöksfält.

De baltiska staterna var enligt Snyder inte mer anfäktade av antisemitism är andra, snarare mindre. Estland tog emot judiska flyktingar, till skillnad från Danmark, som efter 1935 skickade dem tillbaka till Tyskland. Estniska anhängare till Hitler satt i Tallinns fängelser. Också Litauens diktator Antanas Smetona låste in sina nazister, vilket renderade honom epitetet ”judarnas konung” från extremhögern. ”Zoologisk nationalism och rasism” var Smetonas omdöme om Hitlers politik. Åren strax före kriget tog lilla Litauen emot 23 000 judiska flyktingar, sju gånger fler än Sverige. Och det enda försök till pogrom på judar som ägde rum i ett fritt Litauen slutade enligt Snyder utan dödsoffer, men med åtal mot anstiftarna. Fram till september 1939 framstod Litauen som en trygg plats för judar. Tre år senare var 95 procent av dem döda.

Det råder ingen tvekan om att lokalbefolkningen deltog i massakrerna. Den fråga Snyder ställer sig är varför de gjorde det. Var de verkligen radikalt olika den tidens danskar eller fransmän?

Den 4 juli 1941, bara dagar efter tyskarnas intåg i Riga, satte letten Viktors Bernhard Arājs upp anslag där han sökte frivilliga till en polisiär hjälpstyrka under tyskt befäl. Det framgick inte vad de skulle göra. Eftersom volontärerna blev för få utökades truppen med ditkommenderade lettiska polismän. Därefter for de omkring i Lettland och mördade judar. 22 000 på egen hand, cirka 28 000 som stödfolk till Einsatzgruppe A. Och de dödade flera tusen andra. Handikappade, motståndsmän, belaruser, alla som SS pekat ut. I den meningen var de typiska. Enligt Timothy Snyder finns det inget känt fall där någon som gått med på att skjuta judar vägrade att skjuta icke-judar. Eller vice versa.

Långt ifrån alla i Arājs kommando var lettiska nationalister, eller ens letter. Där fanns också ryssar och tidigare soldater i Röda Armén. Den största åldersgruppen var mellan 16 och 22 år. Arājs själv, 31 år gammal, hade inte tidigare gjort sig känd för några övertygelser. Han var först lojal mot den sovjetiska ockupanten, därefter mot den nazityska.

Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9 000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ”Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare” var inget ovanligt förslag.

Nazisternas ursprungliga plan för dessa områden var att provocera fram pogromer. Det lyckas till en början, men i långt ifrån väntad omfattning. Slaver och balter tycks inte dela Hitlers uppfattning att bolsjeviker är judar och judiska småbarn bolsjeviker. Timothy Snyder citerar en rad besvikna SS-kommendanter. Deras lösning på problemet blir att sätta upp kommandon av frivilliga och lokalpoliser. Och dessa visar sig leverera över förväntan.

Hatade de judar, dessa frivilliga? Många gjorde det. Men det var inget villkor. De kunde fås att skjuta vem som helst, visar Snyder. Det var inte i första hand lojaliteter, fördomar eller ismer som gjorde landmassan mellan Tallinn och Karpaterna till Förintelsens övningsfält. Det var tvärtom upplösningen av alla lojaliteter och mänskliga band.

Det mest nydanande (och upprörande) med Snyders bok är att den visar till vilken grad vår livhank är beroende av att det finns en stat: territorium, byråkrati, medborgarskap, löfte om kontinuitet. Så länge någonting av detta existerar, om så i en lydstat till Tredje riket, stöter barbariet på friktion. Till och med nazistaten kunde utgöra ett visst skydd för en tysk judes liv, emedan den malde långsamt och försökte hålla uppe skenet av en ordning.

Snyders förfärliga statistik över det ockuperade Europa visar att det inte var graden av lokal antisemitism som avgjorde en judes överlevnadschanser. Det var graden av statsförstörelse. Chansen att överleva steg dramatiskt där villebråden ännu var medborgare i någonting som påminde om en stat. Nazisterna ansåg sig inte fria att mörda franska judar som man hade i sitt våld förrän Frankrike tagit sin hand från dem. (Vilket statschefen Philippe Pétain gjorde.) Ungerns vildsint antisemitiska lydrike satte till slut stopp för deportationerna till Auschwitz. Det gällde dock ungerska medborgare, som Tyskland inte kunde förfoga över som man ville. Visst, det var i sista stund, när man började ana Tysklands nederlag. Men för att kunna säga ”stopp” måste det finnas ett subjekt, om så med symboliska rester av statlig legitimitet.

Det är först när allt detta lagts i spillror som man kan skjuta spädbarn inför publik.

”Första gången skakade jag på handen. Men man vänjer sig. Vid tionde gången siktade jag lugnt och sköt träffsäkert många kvinnor, barn och nyfödda. Jag tänkte att jag själv har två spädbarn hemma, som de där skulle ha behandlat på samma sätt om inte tio gånger värre. Den död de fick var en vacker och snabb död, jämfört med de helvetesplågor som tusentals och åter tusentals fått utstå i GPU:s (senare NKVD) fängelser. Spädbarnen flög i stora bågar genom luften, vi sköt dem i stycken, innan deras kroppar nådde dikena och vattnet.”

Brevet är skrivet 1941 från Mogilev, östra Belarus. Vi vet inte om det nådde fram till frun i Österrike. Men Timothy Snyder menar att sådana scener nästan bara kunde äga rum i områden där samhället förstörts två gånger. Först av Sovjet, därefter av Nazityskland. Den upprepade ödeläggelsen skapade vad Snyder kallar ”politisk resurs” för Förintelsen arkitekter.

Låt mig räkna upp vad resursen bestod av. När tyska trupper sommaren 1941 går över Molotov-Ribbentrop-gränsen rycker de in i redan lemlästade och topphuggna samhällen. Under de två åren av sovjetisering hade NKVD arkebuserat över 100 000 människor och deporterat mångdubbelt fler till Sibirien, i första hand individer som kunde tänkas bjuda motstånd mot kommunismen: politiker, statsfunktionärer, intellektuella, samt ”kapitalister” och ”kulaker”. Av Estlands elva regeringsmedlemmar blev fyra mördade och fem dog i Gulag.

På dessa områden hade tusentals fabriker, handelshus och verkstäder nyligen nationaliserats under Sovjet. Många av dessa (i Litauen över 80 procent) hade tidigare ägts av judar. Nu stod de herrelösa. Under tyskarna kunde de kanske övertas av andra, givet att de tidigare ägarna inte visade sig mera.

Den viktigaste resursen var emellertid moralisk: det gigantiska behovet av individuell och kollektiv skuldsanering. Miljoner individer, ukrainare, polacker, letter, ryssar, judar hade under dessa två år samarbetat med Sovjetmakten, av övertygelse, beräkning eller rädsla. Somliga i det tysta, som angivare och bödlar, andra som funktionärer i den nya Sovjetstaten. De nazistiska herrarnas budskap – att kommunister och deras hejdukar var judar – kunde knappast tas för sant i Tallinn eller Lwow. Men den behövde inte tas för sann för att locka till pogromer.

Etnifieringen erbjöd en enastående utväg. Genom att ge sig på judarna kunde man rentvå sig från misstanken att ha tjänat Sovjetmakten. Den bruna propagandan kom att sammanfalla med medlöparnas intresse. Så kom det sig att de flesta pogromer, som den i Jedwabne i östra Polen, anfördes av tidigare medlöpare till Sovjet – som nu pekade ut judarna för att vara det.

Antisemitismen spred död i hela det ockuperade Europa. Men dessa tre element – förintad samhällsordning, mängden av judisk egendom att röva (i det utarmade Ukraina dödades folk för sina kläders skull) samt miljoner individer med ett desperat behov att skylla sitt medlöperi på någon annan – fanns endast där Hitlers raskrig avlöste Stalins terror. Och det var där som Förintelsen skördade flest offer. Av Ungerns judar överlevde varannan. I Stalin-Hitlerlandet, från Ukraina till Estland – tre av hundra.

Detta är lektionen som Timothy Snyder vill att vi skall lära. Den som juristen och SS-kommendanten Franz Walter Stahlecker från lärde i Bikerneiki redan 1941: Att man kan få nästan vem som helst att medverka till massmord, bara man först demolerar samhället: alla institutioner, lojaliteter och auktoriteter som han skulle kunna luta sitt ”får inte” mot.

Detta var den stora skillnaden mellan männen i Stahlecksrs lokala mordkommandon 1941 och de skeppsbrutna från Nieuw Hoorn, som berättelsen började med. För de senare fanns dock ett samhälle, låt vara som en hägring av galgen i Amsterdam. För de förra fanns inte ens det. Det fanns ingenting, utom nuet och hoppet att få vakna till ännu en dag av allas krig mot alla.

Den minutiösa skildringen av förspelet till Auschwitz gör Snyders bok till en milstolpe i Förintelseforskningen. Ingen har före honom gjort denna syntes och jag undrar om någon mäktar att följa i hans spår. Historikern Snyder från Yale läser på elva språk, däribland ryska, slovakiska, ukrainska och jiddisch. Det är nog vad som krävs för att inventera motiven hos alla de som mot- eller medvilligt beredde vägen för Förintelsen.

Det som väckt mest kontroverser är Snyders varning att något liknande kan upprepas, denna gång med ännu tydligare ”ekologiska” förtecken. För åttio år sedan köpte faktiskt tyskar Hitlers globala tänkande: jordens resurser räcker inte åt alla, Tyskland måste ta Ukrainas svarta jord för att föda sitt folk.

Snyder menar att flera av ingredienserna i den nazistiska häxbrygden har fått en ny aktualitet. Populärkulturen matar oss med ekologiska undergångsscenarion. Och klimatförändringen kan faktiskt leda till lokal mat- eller vattenbrist, ekologisk panik och jakt på syndabockar. Despotiska stormakter (Ryssland och Kina) kan ha ett intresse i att skapa anarki i resursrika områden i Afrika och Mellanöstern och har inga problem med att vid behov stigmatisera folkgrupper. Och USA har inget lärt av historien, utan krossar glatt den irakiska staten i hopp om att något civiliserat skall spira ur ruinerna.

Snyder har klandrats för att spekulera utan vetenskaplig grund. Men vad har han för val? Vem ägde vetenskaplig grund för att år 1932 förutse att tyska musikälskare skulle lystra till en korpral som upptäckt att tyskar var en djurart som för att överleva måste döda andra, men framför allt judar, som påstår att tyskar är människor – som alla andra?

Det mest skrämmande med Snyders bok är dess aktualitet.

Ledarna för Daish (Islamiska staten) menar vad de säger: att för den sanna lärans skull måste vi otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse. Krossandet av den västliga civilisationen är både vägen och målet. Det är samma mål som Adolf Hitlers, om än med andra förtecken. Det finns fler likheter: våldsdyrkan, idén om judarnas diaboliska förmågor, föraktet för det kvinnliga, förbudet mot medkänslan.

Med det finns också en väsentlig skillnad. Hitler lovade tyskarna ett liv sus och dus. Det var inte Paris restauranger som skulle förintas, bara den (judiska) idén att alla hade rätt att äta där. (Eller att sätta barn till världen.)

Daish utlovar något helt annat; dess drömda kalifat är ett puritanskt böneläger. Därför är det föga troligt att särskilt många av de unga männen som mördar i dess namn gör det av övertygelse, drivna av en from längtan efter en värld utan gitarrer, öl och dans och där ingen bild och ingen kvinna riskerar avleda deras tankar från Allah.

Sådana finns, men räcker inte ens till att bemanna alla mordpatruller. Vad de övriga har för skäl? Troligen samma som männen i Viktors Arājs dödskommando i Lettland 1941. Kanske det raka valet mellan att slakta eller själv bli dödad. Alldeles säkert – att göra bot för att man nyss tjänat de otrogna. Högst sannolikt – för att inte verka vekare än den som sköt först.

Det fanns människor som kunde ha överlevt Förintelsen, om de inte råkat ut för en man med vapen som just då hade tråkigt.

Detta är nog den viktigaste av Timothy Snyders lärdomar: Enskilda människor behöver inte omfatta mordiska trossatser eller ens hata sina offer för att delta i massaker. Det räcker att alla de andra trossatserna, som kunnat hindra henne, begravts under ruinerna av samhälle och stat.

Maciej Zaremba

BOK:

Timothy Snyder

”Black earth. The Holocaust as history and warning”

The Bodley Head

Med livet som insats


DN 2014.03.06

Om Herodotos, född 485 före Kristus, var världens förste reporter är Ryszard Kapuściński förmodligen den mest vittbereste. I femtio år har han rest mellan revolutioner, krigsherrar och krokodiler med den gamle greken i kappsäcken.
 

Det är fint att utöva ett yrke som har anor. Är det väldigt gammalt kan man tro att det är omistligt. Ingår kanske i mänsklighetens survival kit, samman med skomakare, bagare och poliser. Men kanske inte fritidspedagoger.

Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår.

Om det allra första reportaget och om historiens lagar handlar Ryszard Kapuscinskis “På resa med Herodotos”. I femtio år har Kapuscinski med oöverträffad medkänsla och klarsyn skildrat Afrikas frigörelse och söndring (ett tjugotal revolutioner och lika många krig), kejsarnas hov, schahernas fall och det sovjetiska imperiets undergång. I den här boken, som lika gärna kunnat heta “Självporträtt med en Mästare” försöker han bland annat förstå varför han gjort allt detta. Varför han tillbringat halva livet på bussar, i öknen, på skabbiga hotell i olidlig hetta och ändlös väntan på transport, varför han riskerat att rånas och misshandlats av berusade soldater, ådragit sig malaria för att sedan plågas i dagar över en enda boksida.

Salman Rushdie antydde i en recension av “Ebenholts” (på svenska år 2000) att någon som utsätter sig för sådana risker inte kan vara riktigt klok. En annan jämförde Kapuscinski med en skrivande Indiana Jones. (Man ser hur han med piskan röjer sin väg genom informationsdjungeln.) Ingen bild kan vara felaktigare. Om Kapuscinskis självporträtt påminner om någon hjälte är det snarare detektiv Claude Lebel i Frederick Forsyths roman “Schakalen”. Också de mest misstrogna anförtrodde honom sina hemligheter, påstår Forsyth, eftersom denne mästerpolis verkade så “hjälplös, osäker och förbigången av livet”. Året är 1957, polacken Kapuscinski är för första gången i Rom och tappar bort sig: “Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, litet förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.” Och genast skyndar människor till undsättning och han får rent av hjälp att köpa nya kläder, för att inte skrämma romarna med sin dubbelknäppta cheviotkostym la Warszawapakten.

Hur kan en sådan person hamna bland krigsherrar och krokodiler? Varför reste Herodotos, kontrar Kapuscinski. Liksom han genomkorsade greken hela den kända världen, som var mycket större på den tiden, då det tog tre månader från Babylon till Aten.

Nej, Kapuscinski söker inte faran. Men liksom femåringen kan han bara inte låta bli att klättra över staketet. Redan som ung reporter på 50-talet var han ohjälpligt besatt av gränser, bekänner han, och i synnerhet av själva överskridandet: “Vad kände man? & 2026; det måste vara ett ögonblick av stor spänning och sinnesrörelse.” Han bönar om att bli skickad till närmaste gräns, den mot Tjeckoslovakien: “Överskrida och genast återvända, det skulle räcka mer än väl för mig.” Det går en erotisk darrning genom texten var gång Kapuscinski skall förklara varför han ständigt måste över till andra sidan. Hur var det där? “Säkert annorlunda. Men vad betydde annorlunda ? Hur såg det ut? & 2026; kanske liknade det ingenting som jag kände till och var därmed obegripligt, omöjligt att föreställa sig?”

Begäret alltså, snarare än kallelse eller annat aktat motiv. Om Kapuscinskis reportage gjort världen litet bättre, vilket man kan tro, så var det nog för att han inte trodde sig om så ädla drivkrafter. Om hans ödmjukhet inför andra kulturer känns mer genuin än hos många ideologier, så är det av samma lystna skäl. Respekteras inte det annorlunda kommer det inte att släppa till! Gång på gång återkommer han till att man som reporter inget får veta om man gör sig förmer än de andra. Man måste dela bussar och härbärgen med dem man skriver om, i värsta fall också dricksvattnet. Helst skall man försöka tänka samma tankar. Samt, om man vågar, hysa liknande känslor.

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nil dalen! “Han återkommer ständigt till sin stora passion besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & 2026; som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar.”

Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen.

Vid andra omläsningen tänker jag att dessa historier bildar en serie liknelser, som i evangelierna. Som om Kapuscinski vid fyllda sjuttio känt för att sammanfatta, men är orolig för att läsas bokstavligt. Han misstror orden för att “sätta ut falska vägskyltar, leda in i bakhåll, inleda i frestelser”, som det står i diktsamlingen “Prawa natury” (Naturlagarna) som kom ut i år. I stället har han skapat ett collage, vars budskap överlämnas åt läsarens intelligens och medkänsla att uttolka.

Här skär till exempel den unge persern Zopyros av sig näsan och öronen, ty han står inte ut med att de belägrade babylonierna hånar hans folk från murkrönen. Kapu scinski upplyser hastigt att sådant kunde vara meningsfullt på den tiden: “En människa vars värdighet kränkts, som blivit förnedrad och förödmjukad av någon annan, kan frigöra sig från den svidande skamkänslan bara genom en självdestruktiv handling.” Man lägger ifrån sig boken och tänker att den tiden kanske inte är så avlägsen.

Tjugofem sekel har passerat, nu står han själv på en gata i Lisala i anarkins Kongo och ser två svarta gendarmer närma sig. De brukar slå ihjäl folk när lusten faller på. Vi är inte helt ensamma på gatan, upplyser Kapuscinski, här finns även ett tungt stycke världshistoria: Stamberättelser om kung Leopolds bödlar, som högg av händer och fötter på gendarmernas förfäder och ett löfte om att hämndens dag skall komma. “Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”

Vedergällningen i synnerhet den som drabbar blint, kollektivt och efter generationer är ett barbariskt vanvett. Att säga annat vore dårskap. Men lika dåraktigt, hör jag Kapuscinski viska, är att blunda för att minnet av (eller myten om) gamla oförrätter är den kanske starkaste kraften i historien, ofta mäktigare än livet självt. Den som vill göra historia måste tänka förnuftigt, men den som vill förstå den bör räkna med andarna. “Om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?” Först med den insikten kan vi till fullo uppskatta Herodotos vishet.

Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: “egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig.” Eller: “Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet”. Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det

Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet “utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi.”

Jag har läst Kapuscinskis mästerstycke, som liksom Gombrowicz prosa kan växla tvärt mellan bokmål och talspråk, ömsom i polskt original och i Anders Bodegårds översättning. Vid omläsningen kunde jag inte alltid minnas på vilket språk jag läst sist. Vad bättre kan man säga om en översättning.

MACIEJ ZAREMBA

Ryszard Kapuscinski
På resa med Herodotos.
Albert Bonniers förlag.

Slappt karaktärsmord på Kapuscisnski

 

Hur betedde sig egentligen Haile Selassies hund? Är det sant att fiskarna i Victoriasjön blivit feta på lik? Dessa frågor, och fler, ställs i ”Kapuscinski Non-Fiction” av den polske reportern och Ryszard Kapuscinskis lärjunge Artur Domoslawski.

Redan innan boken kom ut kändes vittringen av skandal: först upphävde förlaget Znak kontraktet, därefter ville författarens änka stoppa utgivningen. Nu rasar alltså debatten. Somliga hyllar Domoslawski som den som vågat skriva ”hela sanningen” om en nationell storhet. Andra ifrågasätter hans objektivitet, hans motiv och hans heder.

Låt mig först säga att dessa 600 sidor säger nästan inget om författarens verkstad, litterära förebilder, estetik och metod. Domoslawski intresserar sig inte för konstnären utan för vänstermannen Kapuscinski. En reducerande vinkel men nog säljvänlig i Polen där många är besatta av att rannsaka varandras förflutna.

Likväl är det högintressant att få veta att reportern inte bara skildrade utan även deltog i gerillakriget i Angola, att han var ensam om världsnyheten att det fanns kubanska trupper i landet men behöll den för sig själv, att han som villkor för sitt resande tvangs leverera (värdelösa) rapporter till underrättelsetjänsten samt att han längre än de flesta hoppats på en kommunism med mänskligt ansikte. På köpet får man fascinerande interiörer från maktapparaten, där reportern hade att antal beundrare.

Det som skapat rubriker är påståendena om att Kapuscinski skulle ha friserat sina reportage. Domoslawski har rest i hans spår, letat vittnen och hävdar att den store reportern dramatiserade eller rent av ”fabulerade”.

Exemplen övertygar inte. Somliga faller sönder av sig själva, andra är för triviala. Kanske är det mig det är fel på, som inte bryr mig om gräset i Uganda år 1988 stod en eller två meter högt eller om Selassies knähund verkligen fick lov att förorena hovets skor. Det var inte för att bli påmind om Lulus pissvanor som jag läser om ”Kejsaren”. Boken må innehålla detaljfel och litterära konstruktioner (läsaren anar att rösterna är ihopslagna av flera) – men som en skildring av despotins mentalitet är den oöverträffad. Att läsa den som en samling nyhetstelegram är ett missförstånd.

Likväl hade Domoslawskis granskning kunnat leda till en viktig diskussion om hur litterära grepp påverkar trovärdigheten. Men han släpper frågan. Den var blott en förevändning, visar det sig.

Jag ser Domoslawski i The Guardian (2/3 -10) påstå att Kapuscinski skrivit en ögonvittnesskildring av massakern på Tlatelolcotorget 1968 utan att ha varit i Mexiko. En mördande anklagelse som The Guardian återger utan källkontroll. Men något sådant reportage av Kapuscinski existerar inte. Däremot berättar Domoslawski i sin bok att Kapuscinski sagt till honom ”någonting i stil med: ’Jag var där på den tiden’ ” när massakern kom på tal. Det var han också, men inte just den dagen. Ja, det var det hela. Skall vi verkligen tro att The Guardian råkat missförstå Domoslawski så totalt?

Kommen så långt inser jag att det är ett karaktärsmord vi bevittnar. I fortsättningen samlas belägg för att hela Ryszard Kapuscinski – från det blyga leendet till böckerna – varit en serie förställningar, ägnade att skapa myter kring författaren samt dölja att han trott på kommunismen för ivrigt och för länge. I verkligheten, förkunnar Domoslawski, var han en opportunist, därtill komplexfylld, osäker och räddhågad.

Ett verks kvalitet bestäms inte av dess höjdpunkt utan av den nivå som det inte tillåts att sjunka under. Här får vi veta att en kvinna som (kanske) varit Kapuscinskis flickvän gjort abort på 40-talet. Att han inte varit sin hustru trogen (anonyma källor). Med mera.

Ärligt utförda fadermord kan vara intressanta. Men Domoslawski bedyrar sin beundran för Kapuscinski och envisas med att kalla honom vid smeknamn. (Tänk er en Palmebiografi: ”Då sa Olle till mig …”) Varav jag drar slutsatsen att den som vill skriva ”den sanna historien” om sin fadersgestalt först bör konsultera sin analytiker.

Maciej Zaremba

Digital prenumeration

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

”Här är allt så perfekt. 23 politiska samtidsreportage”

 

Förr i tiden blev man inte sko­makare eller smed utan ett mästar­prov. Jag gissar att skråäldsten inte nöjde sig med att testa kandidatens handgrepp. De lade nog ett element av det omöjliga i uppgiften, på det att endast virtuoser fick passera nålsögat. ”Gör en damsko av svinläder så att den känns som kalvskinn”, kantänka. Resultaten beundrar vi numera på hantverksmuseer. Dräkter som tycks sakna sömmar, stolar som ser ut att sväva i luften.

Hur skulle ett mästarprov för reportaget se ut? Kanske så här: Följ med Birgitta och Lasse från Vinslöv, när de för tionde gången uppsöker en undergörare i hopp om att bota Birgittas multipel skleros. Skildra deras möten med mirakelpastorn, vars beröring sägs hela också cancer, bara man skänker rundligt och tror på Jesus. Beskriv massmötet i Växjö och räkna upp de enkla knepen med vars hjälp domptören får de hoppfulla i extas. Få med Birgittas reaktion när hon inte bli botad, liksom Lasses, som menar att hon kanske inte trodde starkt nog.

Med andra ord: Du får ingre­dienserna till en freakshow av det slag som nu fyller programtablåerna. Men du skall åstadkomma motsatsen. När du är färdig skall ingen läsare tro att han är smartare eller ens annorlunda än denna Birgitta. Han skall fyllas av medkänsla och respekt.

Reportaget, som med råge uppfyllde dessa krav, stod i Sydsvenskan år 2004. Skall man ro sådant i hamn räcker inte ens den sällsynta förmågan att förena inlevelse med distans. Ett malplacerat ord och läsarens förtroende blåser bort. Så nu har jag sagt att Niklas Orrenius, som reportern heter, äger en stilkänsla utöver det vanliga.

Berättelsen om Birgitta och Lasse ingår i hans debutbok, ”Här är allt så perfekt”, som består av ett tjugo­tal reportage publicerade i Sydsvenska Dagbladet mellan 2002 och 2008. Sällan har jag lärt mig så mycket nytt om Sverige på 170 glesa sidor. Om muslimska extremister i Rosengård och om de svenska i Sölvesborg, om den djupare sanningen bakom Gnosjö­andan, det problematiska bruket av ordet ”homofob”, hyckleriet bakom svensk vapenhandel eller om hur löst yttrandefriheten sitter i Sverige.

Orrenius reportage är vanskliga att sammanfatta. Det är rikedomen, detaljer och synvinklar som talar i hans texter. Den färdiga mosaiken får läsaren lägga själv. Orrenius föredrar att visa hellre än att beskriva. I förordet jämför Martin Jönsson hans teknik med dokumentärfilmarens. Själv associerar jag till teatern. Sofistikerade scenväxlingar och perspektivskiften, symboliska repliker som ger karaktär åt rollfigurerna. Det ser enkelt ut, det flyter så ledigt, men bakom anar man kompositörens mödor, skillnaden mellan hantverk och konst.

Reportaget ”Sparkad för sina åsikter” om Sverigedemokraten som lär vara en oförvitlig lärare men som ingen törs anställa av fruktan för mediedrev (”jag är feg”, upplyser en skolchef, och får det att låta som självberöm) är en uppvisning i journalistisk redbarhet. Under reportagets gång demonstrerar Orrenius hur olika stilgrepp kan få denne lärare att framstå som ett offer eller som en fara för demokratin. Men vilket är han? Orrenius tar inte ställning, men lägger fram alla argumenten. Det är lysande pedagogik.

Men mot somliga läsare hjälpte inte detta. Han har sällan fått så hatiska reaktioner som efter denna artikel, berättar Orrenius i ett post scriptum. Inte från extremister. Från folk som trodde sig vara anhängare av mångfald och pluralism, men som inte begrep hur man kunde åberopa grundlagen (åsiktsfrihet) till skydd för någon vars åsikter gick på tvärs mot deras.

Om jag skulle våga mig på att identifiera röda trådar i Orrenius reportage skulle de vara två. För det första en intellektuell lust att punktera schabloner. För det and­ra en oro för en demokrati där tilltagande extremism (kristen, muslimsk, xenofobisk) bemöts med mobbning i stället för med demokratiska principer. Som om våra partier och institutioner förlorat förmågan att resonera om sina egna värden. Jag är rädd att Orrenius oro är mer än befogad.

Det påstås att papperstidningen gjort sitt, att det är nätet och teve som gäller, att ingen vill betala vad det kostar att borra djupt och berätta väl. Men det som är sanning i Boston lär vara lögn i Malmö. Sydsvenskan har uppenbarligen uppmuntrat sin reporter till dessa krävande, dyra och utsökt skrivna stycken. Som visar sig vara bland det mest lästa i tidningen. Jag är inte förvånad. Dessa reportage har alla de kvaliteter som man efter en kväll framför en teveskärm hungrar efter: angelägenhet, förståelsedjup och ett vuxet tilltal. Tänka sig, kvalitet säljer. I alla fall i Skåne.

Till slut en dyster undran. Hur kan det komma sig att dessa reportage inte fått den riksuppmärksamhet de förtjänar? Inte ens när Orrenius gjorde ett scoop – avslöjade att Göran Perssons regering släppt alla principer och tillät vapenleveranser till krigföringen i Irak – blev det så mycket som ett knyst i andra medier.

Redaktioner är av hävd ovilliga att återge vad som stått hos konkurrenten. Det anses skada den egna prestigen. I ett land utan rikstidningar får den snålheten särskilt elaka biverkningar: inskränkta regionalperspektiv, med Mälardalen som den kanske mest navelskådande provinsen.

Det finns fler skäl att överge den attityden. I den nya världen konkurrerar de flesta morgontidningar inte längre med varandra, de konkurrerar med tevekanalerna om läsarnas tid och annonsörernas pengar. (DN och SvD når kanske en procent av skåningarna.) Alltså har man inget att förlora på att sprida varandras bästa alster. Det är rent slöseri med resurser att Sydsvenskans satsning på reportage av Orrenius kaliber inte kommer fler än skåningar till godo.

Maciej Zaremba

 

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare.

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå … pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

Maciej Zaremba

 

© 2024 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑