Hur betedde sig egentligen Haile Selassies hund? Är det sant att fiskarna i Victoriasjön blivit feta på lik? Dessa frågor, och fler, ställs i ”Kapuscinski Non-Fiction” av den polske reportern och Ryszard Kapuscinskis lärjunge Artur Domoslawski.
Redan innan boken kom ut kändes vittringen av skandal: först upphävde förlaget Znak kontraktet, därefter ville författarens änka stoppa utgivningen. Nu rasar alltså debatten. Somliga hyllar Domoslawski som den som vågat skriva ”hela sanningen” om en nationell storhet. Andra ifrågasätter hans objektivitet, hans motiv och hans heder.
Låt mig först säga att dessa 600 sidor säger nästan inget om författarens verkstad, litterära förebilder, estetik och metod. Domoslawski intresserar sig inte för konstnären utan för vänstermannen Kapuscinski. En reducerande vinkel men nog säljvänlig i Polen där många är besatta av att rannsaka varandras förflutna.
Likväl är det högintressant att få veta att reportern inte bara skildrade utan även deltog i gerillakriget i Angola, att han var ensam om världsnyheten att det fanns kubanska trupper i landet men behöll den för sig själv, att han som villkor för sitt resande tvangs leverera (värdelösa) rapporter till underrättelsetjänsten samt att han längre än de flesta hoppats på en kommunism med mänskligt ansikte. På köpet får man fascinerande interiörer från maktapparaten, där reportern hade att antal beundrare.
Det som skapat rubriker är påståendena om att Kapuscinski skulle ha friserat sina reportage. Domoslawski har rest i hans spår, letat vittnen och hävdar att den store reportern dramatiserade eller rent av ”fabulerade”.
Exemplen övertygar inte. Somliga faller sönder av sig själva, andra är för triviala. Kanske är det mig det är fel på, som inte bryr mig om gräset i Uganda år 1988 stod en eller två meter högt eller om Selassies knähund verkligen fick lov att förorena hovets skor. Det var inte för att bli påmind om Lulus pissvanor som jag läser om ”Kejsaren”. Boken må innehålla detaljfel och litterära konstruktioner (läsaren anar att rösterna är ihopslagna av flera) – men som en skildring av despotins mentalitet är den oöverträffad. Att läsa den som en samling nyhetstelegram är ett missförstånd.
Likväl hade Domoslawskis granskning kunnat leda till en viktig diskussion om hur litterära grepp påverkar trovärdigheten. Men han släpper frågan. Den var blott en förevändning, visar det sig.
Jag ser Domoslawski i The Guardian (2/3 -10) påstå att Kapuscinski skrivit en ögonvittnesskildring av massakern på Tlatelolcotorget 1968 utan att ha varit i Mexiko. En mördande anklagelse som The Guardian återger utan källkontroll. Men något sådant reportage av Kapuscinski existerar inte. Däremot berättar Domoslawski i sin bok att Kapuscinski sagt till honom ”någonting i stil med: ’Jag var där på den tiden’ ” när massakern kom på tal. Det var han också, men inte just den dagen. Ja, det var det hela. Skall vi verkligen tro att The Guardian råkat missförstå Domoslawski så totalt?
Kommen så långt inser jag att det är ett karaktärsmord vi bevittnar. I fortsättningen samlas belägg för att hela Ryszard Kapuscinski – från det blyga leendet till böckerna – varit en serie förställningar, ägnade att skapa myter kring författaren samt dölja att han trott på kommunismen för ivrigt och för länge. I verkligheten, förkunnar Domoslawski, var han en opportunist, därtill komplexfylld, osäker och räddhågad.
Ett verks kvalitet bestäms inte av dess höjdpunkt utan av den nivå som det inte tillåts att sjunka under. Här får vi veta att en kvinna som (kanske) varit Kapuscinskis flickvän gjort abort på 40-talet. Att han inte varit sin hustru trogen (anonyma källor). Med mera.
Ärligt utförda fadermord kan vara intressanta. Men Domoslawski bedyrar sin beundran för Kapuscinski och envisas med att kalla honom vid smeknamn. (Tänk er en Palmebiografi: ”Då sa Olle till mig …”) Varav jag drar slutsatsen att den som vill skriva ”den sanna historien” om sin fadersgestalt först bör konsultera sin analytiker.
Maciej Zaremba
Digital prenumeration
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.