Category: flyktingar (Page 1 of 2)

DN 2020-07-01

Coronapandemin tvingar myndigheterna att omtolka de vanliga regelverken. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till krisen. Maciej Zaremba ser en byråkrati som korrumperar sina representanter.

Det händer att jag testar nya bekantskaper. ”Vad säger du, när det står Hundar förbjudna – får man gå in med en tiger?” Och om hen svarar att står det ”hundar” så menas hundar och inget annat, avstår jag från vidare umgänge. Det händer litet oftare än man kunde tro. Ofta är det jurister som svarar på det viset. Då brukar det heta att en regel måste vara entydig, annars blir folk förvirrade. Börjar man tolka avsikten med en bestämmelse, kan man hamna i rent godtycke. Det är bara bokstavstolkningen som garanterar rättvisa och rätt.

Jag tänker att det måste vara deras sinnelag som producerat de sällsamma skyltarna: ”Stopp. Färja. Gäller ej vid ombordkörning.” Eller: ”Varning. Svag is. Gäller vintertid.” Jag har för mig att dessa människor kan bli farliga i skarpt läge. Tillmäter man inte andra ett omdöme kan det vara för att man saknar det själv.

Nu har mitt privata testande blivit överspelat. Covid-19 testar allt och alla: samhällsskick, regeringar, nationella myter och myndighetskulturer. Och mitt i eländet kan en svensk bli trevligt överraskad. Myndigheter som gällt för hopplösa paragrafryttare upptäcker plötsligt att en regel måste tolkas mot sin mening innan den tillämpas.

Boverket skriver till landets byggnadsnämnder: vänta med straffavgifter. Tänk på att folk i dessa dagar kanske inte hinner med era förelägganden. Transportstyrelsen hälsar (med EU i ryggen) att jag kan vänta ett halvår med att besiktiga bilen. Kriminalvården låter fången ringa gratis för att mildra plågan av besöksförbudet. Till och med parkeringsdetaljen, som till vardags inte tvekar att lappa bilar med en livlös bakom ratten (det står ju inte i handboken vad man borde göra i stället), drabbas av insikten att den som ligger sjuk kanske inte kan flytta kärran för städnatten.

Skatteverket hälsar att om du inte hinner deklarera till den 4 maj, så går det bra en månad senare. Fast det står entydigt i lagen att deklarationen skall lämnas i maj. Jag ringer myndigheten för att höra hur man resonerat. ”Vi försöker omtolka utrymmet i befintliga lagar med hänsyn till pandemin. Skatteverket är en självständig myndighet. Vi ber inte regeringen om lov att få läsa en paragraf på nytt sätt” svarar Eva Mårtensson på rättsenheten. Hon ber mig notera att verket inte flyttat fram deklarationsdagen, för det har man inte makt att göra. ”Men vi tar inte ut någon förseningsavgift om folk lämnar en månad senare.”

Men det är ju samma sak? ”Så kan man också se det. Men det hade verket rätt att göra.”

Jag får veta att man på Skatteverket vridit och vänt på paragrafer för att befria folk från förmånsskatter som blev absurda i rådande läge. Skatt på luncher som folk skänkt till vårdanställda, på fri parkering på jobbet… När det visade sig ogörligt som lagen var skriven, lät man regeringen förstå att något borde göras. Och det gjordes också, illa kvickt.

Jag hoppas att det redan startats ett forskningsprojekt om ”Myndigheter under pandemin”. Hur många har, som Skatteverket, sökt lagens mening bakom dess bokstav? En sådan granskning borde inte stanna vid enskilda beslut utan undersöka myndighetskulturer. Sådant som aldrig syns i handlingsplaner. Det som sitter i tapeterna – men kan göra hela skillnaden mellan rätt och orätt, eller, i värsta fall, mellan liv och död. Tsunamin, remember?

Varför tog det månader innan SKR (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting) iddes verkställa regeringens beslut om testning i full skala? Var det pandemin som stod i fokus? Eller var det instinkten att värna sitt revir?

Man kunde börja undersökningen med extremfallet.

”All prövning av ansökningar om uppehållstillstånd utgår från lagar som Migrationsverket måste följa. De lagarna tar inte hänsyn till några extraordinära händelser” läser man på myndighetens hemsida.

Vad jag har kunnat se är Migrationsverket ensamt bland myndigheter om detta raka besked. Jag anar hur det gick till: ”Står det något om covid-19 i utlänningslagen? Inget om pandemier heller? Tänkte väl det. Då så. Då fortsätter vi som vanligt.”

Och här är konsekvenserna: fru B och hennes man har flytt undan en asiatisk diktatur. Av skäl (som det trotsar logiken att förklara) har Migrationsverket gett mannen uppehållstillstånd men beslutat att avvisa hustrun. Nu har emellertid fru B en chans att återförenas med sin make. Hon har fått arbete i Sverige och därmed ett tvåårigt uppehållstillstånd. På ett villkor: om hon inte börjar på jobbet inom fyra månader, återkallas tillståndet. Så står det i lagen: tillståndet skall återkallas om ”utlänningen inte inom fyra månader från tillståndets första giltighetsdag påbörjat arbetet.”

Det var i mars månad, det gick inga plan till Sverige från där hon befann sig. Nu är det juni, fortfarande inga plan. Fyra månader har snart gått, fru B har små chanser att hinna fram i tid. Hennes man tar ledigt från arbetet och lämnar landet för att försöka sy ihop en resrutt åt frun, om den så får leda över halva Asien. Fru B:s svenska arbetsgivare kontaktar myndigheten och ber om en förlängning av fristen. Men får till svar att står det fyra månader så är det fyra månader. Lag är till att följas. Att pandemin gjort det omöjligt att leva upp till regeln är inte verkets problem. Kommer hon för sent, förlorar hon tillståndet. Hon kan söka på nytt förstås. Men måste lämna Sverige först.

Fru B är inte ensam om sitt öde. I dessa dagar återkallar verket mängder av tillstånd enkom av det skälet att personen inte kunnat ta sig hit i tid. Hur många? Det kan myndigheten inte svara på. ”Ärenden registreras inte på den detaljnivån.”

Det finns ett begrepp för det: illojal maktutövning. Syftet med regeln om fyra månader var ju inte att bestraffa arbetsgivare och anställda för problem som de inte rår över. Det var att kunna återkalla tillstånd som beviljats på falska grunder, framgår av propositionen (2013/14:227).  På Migrationsverket säger enhetschefen Daniel Grynfarb att man är medveten om detta, men anser sig inte kunna göra några undantag, så som lagen är skriven. Men då har verket förstås upplyst regeringen om problemet? Han vet inte. Kanske. Jag kollar. Justitiedepartementet har inte noterat en sådan upplysning.

Varför jag skriver detta? För att bilden av herr B, som överger sin arbetsplats (där han aldrig varit så behövd som nu) och irrar runt i världen för att tillfredsställa en robotaktig myndighetskultur är ganska svåruthärdlig. Men också för att jag vet vad som händer folk som tvingas verkställa absurda beslut. En del blir ledsna, utbrända och slutar. Resten vänjer sig. Och när de vanhandlat makten länge nog, känner nog en och annan att det ju knappast blir värre om de låter sina egna känslor påverka besluten. Och kanske även annat än känslor.

Så går det till när myndigheter korrumperas.

Låt mig avsluta med en god nyhet. Enligt Medieakademins förtroendebarometer ligger Skatteverket i toppen av listan, Migrationsverket i botten. Det är i vart fall inget fel på svenskarnas omdöme.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2008-12-04 

Moderaterna vill att asylsökande skall skriftligt lova att efterleva svenska skyldigheter, rättigheter och värderingar. Sviker de löftet skall de mista bidraget, föreslår partisekreteraren Per Schlingmann.

I söndagens DN undrade Ola Larsmo vilka värderingar som garanterat var svenska. Låt mig fortsätta där han slutat. Hade moderaterna sagt demokratiska värderingar , eller åtminstone europeiska hade jag förstått vad de hade på hjärtat. Men begreppet svenska värderingar hyser två orimligheter. För det första att dessa värderingar skulle skilja sig väsentligt från de brittiska eller finska. För det andra att svenskar är så helnöjda med sina attityder att de utan vidare vill truga hela paketet på nykomlingarna.

Går det att hitta en värdering som är så exklusivt svensk att den inte samtidigt är norsk? Efter mycket letande hittade jag en. Den demonstreras bäst genom ett hypotetiskt exempel:

När Pekka och Abdul vandrar i skogen hör de rop på hjälp och ser en man i färd med att tvinga ned en kvinna. De kastar sig över honom, varvid blodvite uppstår. Därefter blir de åtalade för misshandel. Abdul och Pekka förstår ingenting. De brukade inte mer våld än nöden krävde, säger de, och de var ju tvungna att undsätta kvinnan.

Det var ni inte alls , måste åklagaren svara. Här är Sverige, inte Marocko. Här har vi ingen skyldighet att bistå en nödställd. Missade ni den läxan på integrationen? Men han slog ju kvinnan , ropar Pekka. Ja, men han slog inte dig.

Brottsbalken är den enda lagboken i Europa som inte kräver att folk hjälper varandra i nöd. Senast i november åkte trettio bilister ifrån ett blödande trafikoffer på E … Visst blev det upprörda rubriker. Men i Finland kunde det bli åtal. Liksom i Marocko.

Alltså kan vi tala om en värdering som är svensk , men som jag knappast tror att moderaterna vill lära ut. Så vad menar de med svenska värderingar ? Bara det som är gott och anständigt? Men då talar vi inte politik längre, vi talar självsmicker.

Jag skriver inte för att avfärda själva idén om medborgarkontrakt utan för att skämma ut ett populistiskt utspel. Symbolpolitik , fnyser en moderat riksdagsman, en eftergift åt sverigedemokraterna. Nej, han vill inte bli citerad med namn.

Att sitta still i båten… Se där, en annan intressant norm. Svensk värdering? Bör vara med i kontraktet? Diskussionen lär fortsätta.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2008-06-03

Jag noterar att Lasse Granestrand vägrar att ta ordet rättssäkerhet i sin mun. Följaktligen kan han varken bemöta Gellert Tamas eller min kritik utan upprepar, för femte gången, hur många skyddssökande som Sverige tar emot. Tydligen menar han att varken för dem som får skydd i Sverige eller för Sverige spelar det någon roll om skyddet ges på lagens grund eller av den sortens välvilliga godtycke som kan kallar generositet. Det som spelar roll är antalet beviljade uppehållstillstånd. Och det var just antalet – och dess konsekvenser för landet – som han ville diskutera i sin artikel.

Både Gellert Tamas och jag har försökt förklara för Granestrand att invandring och asylhantering är två skilda saker. Den förra är en politisk och demografisk fråga, den senare handlar om tillämpning av en lag som Sverige åtagit sig att följa. Blandar man ihop dessa två ting och inbillar folk att asyllagen kan (eller rent av bör) användas för att reglera inflödet av utlänningar, förvirrar man i rättsfrågan och göder en populistisk debatt.

Det finns många sätt att reglera biltrafiken i landet. Men vi skall inte inbillas att det låter sig göras genom att Vägverket sätter i gång att på fri hand ransonera körkorten. Vill man påverka mängden bilister på det sättet får man först be riksdagen att ändra körkortslagen. Tyvärr underblåser Granestrand villfarelsen att asyllagen (i motsats till alla andra tillstånds-lagar) är en gummilag, vars tillämpning kan manipuleras alltefter migrationspolitiska önskemål. Jag menar att sådana resonemang riskerar att urholka själva asylrätten.

Till sist: Jag vet inte om det var omdömet eller språkkänslan som svek Lasse Granestrand när han (i förra artikeln) introducerade begreppet drömflykting. Han återkommer till sin idé: (Zaremba) drömmer fortfarande om den perfekta flyktingen…

Jag anar vad ett drömslott kan vara, liksom en drömsemester. Men hur är mina drömmars flyktingström?

Märkliga bilder han gör sig, Granestrand, av folk som inte tycker som han.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2008-05-29 

Bedriver Sverige en generös flyktingpolitik? Frågan är fel ställd. Ett land som undertecknat flyktingpolikien avhänder sig rätten att bestämma hur många flyktingar man ska ta emot. Generös kan man vara på julafton, skriver Maciej Zaremba. Inte när man tillämpar lag.

Tidigare artiklar i debatten: Maciej Zaremba 11/5, Tobias Billström och Maciej Zaremba 15/5, Henry Ascher 20/5, Lasse Granestrand 23/5

Vi vill alla vara goda, på den goda sidan, inleder Lasse Granestrand sitt inlägg om invandringen, asylrätten och de papperslösa.

Det är ingen oskyldig mening. Med dess hjälp vill Granestrand förklara vad debatten (om de papperslösas rätt till vård, bland annat) egentligen handlar om. I Granestrands dramaturgi är det nämligen flyktingvänner som larmar om vårdetiken (Zaremba) eller kritiserar Migrationsverket (Gellert Tamas) alltmedan de blundar för den komplexa verkligheten. Mot oss står invandringsskeptiker, som tydligen inte blundar. Vad Granestrand själv står för är inte lätt att veta. Han argumenterar inte öppet. I stället räknar han upp fakta. Som att hela tretton procent av befolkningen består av utrikesfödda.

Tänk, så mycket man kan få sagt med rätt val av adjektiv. Att vara skeptisk är en rationell hållning. Att vara vän till något är bara en känsla. Man förstår att de som oroas av invandringen är förnuftigare än de som kräver likabehandling inom vården eller värnar asylrätten. De senares, flyktingvännernas motiv fastslog Granestrand redan på första raden: de vill gärna känna sig goda. Man tackar för diagnosen.

Visst finns det människor som moraliserar för självrättfärdighetens skull. (Själv vet jag en som förfasar sig över Ovidius, född år 43 f Kr, för att denne diktade om att förföra flickebarn.)

Men att beskriva flyktingdebatten i sådana termer är mer än reducerande. Det är nihilistiskt och därför av ringa förståelsevärde. Hur skall Granestrand förklara att Läkarförbundet, Vårdförbundet och de flesta landstingen vägrar lyda den lag om icke-vård till papperslösa som han själv finner oproblematisk? Enligt hans schema måste de alla ha missförstått lagen, därtill tappat både förnuftet och ansvaret och blivit blåögda flyktingvänner.

Det har de inte blivit. De värnar sin yrkesetik. Men i Granestrands analys finns ingen plats för männi-skor eller organisationer som agerar utifrån principer, eftersom de faktiskt tror på dem. Det är det som är problemet med hans artikel. Allt kokas ned till frågan om man vill ha fler eller kanske färre utlänningar i landet. Och det låter nästan på Granestrand (som på Tobias Billström) att vi alla – inklusive läkarna och journalisterna – borde ta vår del av ansvaret för migrationspolitiken.

Lasse Granestrand skriver att jag (liksom Gellert Tamas) suggererar fram bilden av Sverige som ett ogeneröst land, vilket inte är sant. Det är rent nonsens. Jag uttalar mig inte om Sverige i så svepande ordalag eller om asylhanteringen i termer av generositet.

Låt mig dröja en stund vid detta begrepp, eftersom det verkar inringa själva kärnan i problemet och även förklarar xenofobernas framgångar. Asyllagen lämnar lika lite utrymme åt generositet som lagen om bygglov eller körkortsprovet. Uppfyller man flyktingkriterier skall man få tillståndet. Punkt. Vid lätt osäkerhet hellre fria än fälla, precis som i brottmål. Det betyder att ett land som undertecknat flyktingkonventionen i princip avhänder sig rätten att bestämma hur många flyktingar man skall ta emot. Man förbinder sig att ta emot minst så många som uppfyller kriterier. Lika litet som Vägverket får sätta ett tak för antalet utfärdade körkort får Migrationsverket planera antalet konventionsflyktingar.

Man får inte – men man försöker ändå. Det är då det blir problem. Vad skulle vi säga om Vägverket började mumla att bara var tredje lapp som man utfärdar är ett riktigt körkort, medan de övriga gavs bort för att myndigheten tyckte synd om bilägaren? Jag misstänker att vi snart skulle börja misstro alla bilister. Det är precis den effekten på flyktingar som Migrationsverkets lyckats åstadkomma genom att manipulera asylbegreppet. I akt och mening att skaffa sig kontroll över inflödet beviljar man bara asyl åt en del av dem som faktiskt uppfyller kriterierna (klarar provet). De övriga, som också gör det, får stanna av humanitära skäl, heter det.

Straffet för denna dumsluga man-över är den förargade opinio-nen, som inte kan förstå varför myndigheten släpper in så många utan flyktingskäl. För så förefaller det, semantiskt sett. Lasse Granestrand verkar helt medveten om detta problem. Så varför avfärdar han kritiken mot att hanteringen i alla fall är generös? Generös kan man vara på julafton, inte när man tillämpar lag. Då heter det godtycklig.

Tack och lov verkar migrationsdomstolarna vara på väg att reducera godtycket. Men jag tror att om Migrationsverket varit mindre generöst och mer rättssäkert genom åren, hade vi kanske haft lika många flyktingar i landet, men säkert färre sverigedemokrater.

Om Granestrand själv tycker att Sverige inte klarar av att hantera så många utsocknes, eller om han menar att vi av omsorg om demokratin måste blidka den växande skara som tycker så (jag vet inte vilket), kan han väl säga det rent ut. Det är legitima åsikter, så jag kommer inte att kalla honom saker. Men jag tror inte att den metod Lasse Granestrand valt tjänar hans syfte. Om man inte önskar att få sina motiv ifrågasatta bör man börja med att inte misstänkliggöra andras.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 2008-05-15

Migrationsministern har inte förstått det principiella i min kritik. Jag ifrågasatte inte hans ambition att motverka ett skuggsamhälle av rättslösa migranter. Det var hans metod som jag fann oacceptabel.

Det finns flera sätt att komma till rätta med gömda flyktingar och tillståndslösa arbetare. Ett sätt kan vara att legalisera tillvaron för en del av dem. Ett annat att se till att de verkligen lämnar landet. Det senare verkar vara Billströms recept.

Då får han väl låta polisen och hemvärnet finkamma landet. (Börja gärna i Djursholm där de städar.)

Ingen bra lösning, men inget brott mot FN-konventionen. Inte heller lär polisens yrkesetik lida skada. Det är först när Billström vill få med sjukvården på den aktionen som det blir ramaskri: från FN, från vårdpersonalen (och från moderata landstingspolitiker, som skriver till mig att de av principiella skäl inte kan lyda en lag som sorterar patienter).

Den synpunkten tycks Tobias Billström inte förstå. Jag vet inte om det är populism eller aningslöshet som leder hans penna när han frågar varför de som inte lyder lagen skall ha samma rättigheter som laglydiga. Vet han inte att på två områden (sjukvård och rättsväsen) är blind likabehandling själva villkoret för att människosynen inte skall ruttna? Eller menar han att den som fuskar med skatten förverkar sin rätt till schyst rättegång?

Exemplet är inte mitt, utan FN-rapportören Paul Hunts, som försökte lära regeringen den principiella skillnaden mellan rätten till bostadsbidrag och rätten till hälsa och rättvisa. Om de senare villkoras korrumperas demokratin.

En del läsare tror att min artikel blev skriven av medfödd sympati för utlänningar. Men den var mest skriven av omsorg om läkarens och sköterskans yrkesheder samt om vår egen framtid. Alla har intresse i att värna läkaretiken mot försöken att sortera de sjuka. I dag de papperslösa, i morgon de arbetslösa.

Maciej Zaremba

PS. Tobias Billström skriver att hans lag garanterar omedelbar vård för papperslösa, men glömmer att berätta att de måste betala fullt pris. Inte mycket till garanti för den som saknar de 150 000 som det kostar att operera bröstcancer.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN  2008-05-15

I sin artikel i söndagens DN missar Maciej Zaremba det viktigaste; nämligen att regeringen just nu diskuterar utvidgad rätt till vård för gömda och papperslösa, vilket är mer än vad tidigare regeringar förmått. Zaremba vet förmodligen detta, men utelämnar fakta. Det är beklagligt.

Lagförslaget om vård för asylsökande, som varit föremål för debatt, formaliserar de avtal mellan staten och Sveriges Kommuner och landsting som i dag reglerar vården för just asylsökande, alltså inte gömda och papperslösa. Det behövs en lagreglering av denna vård, bland annat eftersom avtalen löper ut vid halvårsskiftet och Sverige annars riskerar att stämmas av EU-kommissionen. Därför har regeringen valt att snabbehandla frågan och ta diskussionen om utvidgad rätt till vård i ett separat spår under socialminister Göran Hägglunds ansvar.

Det är helt fel att hävda att den nya lagen förbjuder vård för gömda eller papperslösa. De kommer att ha samma rätt till akut och omedelbar vård som de har i dag. Lagen förändrar inte vårdens omfattning.

Varför måste frågan om vårdens omfattning då ens diskuteras?

Helt enkelt därför att det inte är en svartvit fråga. Det är inte så enkelt som att säga att alla, oavsett om de har rätt att vistas i Sverige eller inte, ska ha samma rättigheter. Den som kommer som asylsökande men får avslag på sin asylansökan efter en rättssäker prövning ska återvända till hemlandet. Den som aldrig ens varit intresserad av att söka asyl, utan kommer för att arbeta svart, har inte följt de lagar och regler som gäller för alla andra i Sverige. Ska de då ha samma rättigheter som de som följer lagar och regler och betalar skatt? Ska vi bygga upp ett skuggsamhälle, där de som egentligen inte har rätt att vara här kan leva i någon form av permanent limbo där de själva dessutom riskerar att fara illa, exploateras och utnyttjas? En ny lagstiftning måste balansera humanitet för människor i behov av vård med strävan att inte skapa ett sådant skuggsamhälle.

Det är viktigt att föra dessa principiella resonemang. Det är dessutom en ansvarsfull regerings plikt att göra det. Zaremba har dock valt att ignorera denna aspekt.

Jag tycker själv att det är rimligt att ge vård även till papperslösa barn och mödravård. Hur en sådan utvidgning kan ske bör bli föremål för den utredning som nu förbereds på socialdepartementet. Barn ska inte bli lidande för de beslut föräldrarna fattar.

Tobias Billström (m)

Migrationsminister