DN 2013-09-25. 

Polisens romska register. Maciej Zaremba om DN:s avslöjande
“Zigenaren” har länge varit en projektionsyta för allt som svensken inte vill vara. Maciej Zaremba ser registreringen som en del av en struktur som inte längre går att förneka.


Det finns reportage som i ett slag ändrar villkoren för debatten. Niklas Orrenius avslöjande har den kvaliteten. Det återställer proportionerna: det är inte namn på glass som är det största problemet för etniska minoriteter. Och det fritar kidnappade ord. Som “strukturell rasism”. Ett oumbärligt begrepp, om man vill förstå vad som gjorde polisens romregister möjliga. Men som har blivit nästan omöjligt att använda sedan det annekterats av ideologer och teckentolkare.

Tänk om all denna energi som gått åt att spåra misstänkt bildspråk i tecknad film och på kinapuffar använts till att analysera domskäl i mål mot romer och avslag på asylansökan.

Eller, för den delen, vad som går för sig i svenska fikarum. Där finns det strukturer att granska, vill jag lova. Nedsättande omdömen om judar eller svarta lär inte passera oemotsagda. Men säger en sköterska “Jag är så trött på alla zigenare som dräller på avdelningen”, är det föga risk att någon reagerar. (Byt ut “zigenare” mot “negrer” så förstår ni vad jag menar.)

Det är det strukturella i fördomarna mot romer: de sitter i tapeterna, uppfattas inte som fördomar. Eller värre, uppfattas som en närmast rituell bekännelse till den skötsamma svenskheten. Zigenaren som ett negativ, en projektionsskärm för allt det vi inte vill vara: rastlös, oärlig, lättsinnig, arbetsskygg, slösaktig, kaxig, fåfäng, utmanande klädd, känslosam, smutsig, oansvarig, snuskigt släktkär, lojal mot de sina men inte mot samhället.

Man får förstå om de skånska poliser som byggt upp registret känner sig svikna av sin överhet. Så har vi tänkt och talat så länge man kan minnas, och nu är det plötsligt fel? Rent av brottsligt?

I oktober 2009 landade en anmälan på justitiekanslerns bord. Klaganden krävde en utredning av polisens, åklagarens och domstolars behandling av en romsk familj i Tornedalsbyn Vojakkala (som jag händelsevis uppmärksammat i DN 18/9 2009). Anmälaren hade gått igenom tusen sidor akter och han fann ett mönster. När någon ur familjen misstänks för ett brott griper polisen alla: män, kvinnor och en sjuttioårig fader. När de skall dömas tar domarna för givet att de alla är av samma usla skrot och korn: vad en begått antas också hans fränder ligga bakom.

Anmälaren gör gällande att oskyldiga blivit dömda och att det är fördomar mot romer som är den troliga förklaringen. Han ber JK om “en bred, djup och allsidig granskning”.

JK vidtar ingen åtgärd. Då vänder sig anmälaren till JO i stället. Samma besked där. Det som anförts ger “inte tillräcklig anledning till åt-gärd”.

Det var nog inte våra högsta rättsvårdares mening att sända en signal: “Utredningar om huruvida polisen särbehandlar romer har låg prioritet.” Men det var vad de faktiskt gjorde, och med kraft. Anmälaren som de avfärdade var nämligen inte vem som helst. Anledningen till att han kunde hänvisa till polisens interna dokument var att han själv är hög polis: Gunno Gunnmo, tidigare ordförande i polisfacket och länspolischef.

Det skall mycket till för att en polis skall klandra kolleger i kåren. Redan detta vore skäl nog att ta Gunnmos begäran på stort allvar. Därtill var han vid tiden för anmälan vice ordförande för regeringens delegation för romska frågor. Om en person i den positionen och med djup inblick i poliskulturen inte blir tagen på allvar när han larmar om diskriminering av romer – vem blir då tagen på allvar?

Jag kan inte veta hur de tänkte på ämbetena. Men jag noterar en egendomlighet. I sina svar till Gunno Gunnmo censurerar både JK och JO (kanske omedvetet?) det som är den springande punkten i hans anmälan. Nämligen detta: “Det är angeläget att bryta igenom de vallar av stereotypa föreställningar om romer och andra uttryck för antiziganism som synes vara ett genomgående tema i de ärenden som rör familjen …”

Av de höga rättsvårdarnas svar framgår inte ens att det är en rad missgrepp mot romer som han vill ha utredda. Ordet “rom” nämns inte, inte heller “antiziganism”. Läsaren fås att tro att först JK och sedan JO på grund av beklaglig resursbrist tvingats avstå från ännu en detaljgranskning av ordinära oegentligheter.

Också detta är en sorts signal. Oavsiktlig, av allt att döma. Och just därför så intressant.

“Jag inser att en granskning av de ärenden jag här redovisat allvarligt kan skada många människors tilltro till polis, åklagare och domstolar. Samtidigt måste man i en rättsstat vara beredd att betala ett högt pris för att ställa tillrätta om fel begåtts”, anförde länspolismästaren Gunno Gunnmo år 2009.

Rättsstaten var den gången inte beredd att betala priset. Nu kommer en ny räkning, med ränta.

Maciej Zaremba