Author: zaremba (Page 2 of 24)

Låt inte tyrannen spela på din ångest

December 10, 2020 / zaremba

DN 2020-12-10

Timothy Snyders bok om krisen i den amerikanska sjukvården är ett personligt och stundom rasande manifest. Människor som lider är de mest mottagliga för demagogi. Maciej Zaremba läser ett nyskapande bidrag till den politiska filosofin.

Timothy Snyder
”Frihet och solidaritet. Om hälsa som en mänsklig rättighet”
Övers. Öyvind Vågen
Mondial

Låt er inte avskräckas av den svenska titeln. Timothy Snyders lilla bok är ingen akademisk uppsats. Den är ett manifest: personlig, passionerad, stundom rasande. Originalets titel fångar dessa kvaliteter: ”Our malady. Lessons in liberty from a hospital diary”. ”Vår sjuka” är det amerikanska sjukvårdsystemet och dess politiska följder.

Kritiska böcker om USA:s kommersiella sjukvård kunde fylla ett mindre bibliotek, så ingen kan skylla på bristande insikter. Som att en nyfödd har större chanser att fylla år i Sarajevo än i Sacramento. Och råkar mamman vara svart är också Kazakstan (och sjuttio andra länder) en tryggare plats att födas på. Och medan världens dyraste sjukvård blir allt dyrare, lever amerikaner allt kortare. Missbruk av mediciner skördar numera flera liv än trafikolyckor.

Det är nog bara på Wall Street detta kan tas med ro. Tjugo procent av sjukvårdsutgifterna är företagens vinster.

Snyders förklaring till varför hans landsmän finner sig i detta är inte ny. Det är baksidan av ”sin egen lyckas smed”, den amerikanska idén om frihet, som skambelägger beroendet – och särskilt det av staten. Den gör det bara alltför lätt att framställa solidariskt finansierad sjukvård som förmynderi.

Det nya är Snyders insikter om hur denna frihetslängtan kan bana väg för tyranniet. För knappt ett år sedan svävade han mellan liv och död på ett amerikanskt sjukhus. Tre läkarmisstag på raken gav honom blodförgiftning. När han kommit ut ur skuggorna var han förändrad. Inte så att han varit ovetande om hur illa det stod till. Men först nu fick han känna vad det gör med människan. Om jag får spetsa till det: Först på sjukhuset blev Timothy Snyder från Dayton, Ohio, amerikan på riktigt. Och förstod bättre varför så många av hans landsmän tyr sig till Donald Trump.

Man kan se hans manifest som en efterskrift till ”Om tyranni” (2017), där han i katekesform samlat lärdomar av sina studier av kommunismen och nazismen. Att den nu läses världen över måste bero på att hans råd är användbara mot all smygande underkastelse: i USA:s senat, på svenska vårdcentraler och i Facebookbubblor. ”Var aktsam om språket. Undvik ord och fraser som ligger i var mans mun.” ”Håll yrkesetiken högt”. ”Skilj dig från mängden.” ”Lyd inte i förväg.”

Om man kunde sammanfatta ”Our malady” till en förmaning skulle den lyda: ”Låt inte tyrannen spela på din ångest. Kräv sjukvård åt alla.”

Man tänker inte på amerikaner som ett ängsligt folk. Men på sjukhuset drabbades Snyder av en existentiell rädsla han inte känt tidigare. Och när han kom ut var det i tillstånd av obegripligt raseri, en vrede utan föremål. Det var inte dödens närhet – det var övergivenheten. Förutom hans närmaste verkade ingen angelägen om hans livhank. Han hade en god försäkring, men det hjälpte föga. Han insåg att man ville skriva ut honom så fort det gick. Läkarna var inte oskickliga, men de gjorde inte sitt bästa, förstod han av journalen. I denna beskrevs inte sjukdomens faktiska förlopp. Där stod mest sådant som kunde faktureras, varför missgrepp följde på missgrepp. Det var alltså inte patienten som var föremålet för sjukvårdens omsorger. Det var aktieägarna. Patienten var bara medlet.

Och läkarna? Snyder skriver om en omyndigförklarad profession, som dock dagligen tvingas låtsas för patienten att det är de som rår över besluten.

Timothy Snyder kan inte säga varför folk i Ohio hade så ont året 2016. Om det var av för hårt arbete, ledsnad, eller för att de inte hade råd med sjukgymnast. Men de var så många att det året dog sju hundra av dem av en överdos av värktabletter, och ytterligare två tusen av heroin eller fentanyl, som de skaffade när recepten på Oxikodon tagit slut.

Ohio och Pennsylvania utgjorde epicentrum i den nationella opioid-epidemi som skördade 42.000 döda det året. Snyder skriver att om man velat förutse Trumps seger den gången, skulle man inventera de valkretsar där epidemin härjade som värst. I nästan samtliga flyttade de som tidigare röstat på Obama helt oväntat sina röster till Donald Trump. Vilket avgjorde valet.

Visst låter det absurt. Trump hade inte någon bättre sjukvård att erbjuda. Nej, skriver Snyder, men han tillhandahöll måltavlor för den vrede som inte förstår sin källa; den som Snyder upptäckt hos sig själv. Människor som lider men förblir ohjälpta är de mest mottagliga för demagogi. De är inte fria, skriver Snyder, har inte kraft att tänka, att se samband, att känna empati. Och just därför är det knappast troligt att Trumps republikaner vill reformera sjukvårdssystemet. De är beroende av ”smärtans politik”, den som sår ångest och skördar fiendskap.

Av samma skäl landar Snyder i slutsatsen att rätten till hälsa (läs: allmän sjukförsäkring) är lika oumbärlig för demokratin som yttrandefrihet och oberoende domstolar. Detta är onekligen ett nyskapande bidrag till politisk filosofi. Men för att ens kräva denna rätt måste amerikaner ompröva sin idé om frihet – och även den om manlighet. De måste inse att deras stolthet manipuleras för att hålla dem ofria. De måste hitta en ny balans mellan solitude och solidarity.

Hur översätta solitude till svenska? Vi har inget positivt ord för den avskildhet som följer på att vara sin egen herre, oberoende av andras välvilja och omdömen. Översättaren Öyvind Vågen tvingas avvända ensamhet, självständighet och självtillräcklighet om vartannat. Ja, vad ska han göra. Men den amerikanska frihetens lyskraft (och elände) ligger just i att dessa tre legerats av historien. Solitude ljuder av både stolthet och framsteg, en i våra dagar sällsynt kombination. I inget annat land har så många satsat allt på att gå sin egen väg, inte sällan till gagn för mänskligheten. Solidaritet? Det verkar vara något socialistiskt, för den som inte är karl nog att resa sig på nio. Eller för dessa veklingar som längtar efter att uppgå i massan.

Timothy Snyder är själv ett barn av detta. Man skulle uthärda smärta, tiga, inte be om hjälp, lärde han av sin beundrade farfar, jordbrukare i Ohio. Hans morfar dog på traktorn. Själv tror han inte att han blivit den han är utan sin uppväxt i mellanvästern. (Hans väldiga lärdom, inkluderande nio språk, skaffades under ständiga migränanfall.) Snyder är den siste att håna detta ideal. Han ser dess frihetliga dygder, han fylls av ömhet när han lyssnar till Lucinda Williams ”Car wheels on a gravel road”. Desto mer trovärdig blir han när han nu hävdar att de håller på att förvandlas till lyten.

Amerikanska män, skriver han, rör sig från att förneka smärtan, till att förneka att de har ett problem med smärtstillande läkemedel. De glider från att klara allt på egen hand och inte ta pillret, till att ge upp allting och bara ta pillret. De fylls av för mycket vrede och för litet medkänsla, av för mycket solitude och för litet solidaritet. Men tänk på vad ni gör. Ni som tror er fria – ni står i skuld till solidariteten. Någon har uppoffrat sig för er när ni var små. Självständigheten är bara ett lån. Den ska betalas tillbaka – som solidaritet.

Det är vackert och det är enkelt. En och annan finsmakare rynkar kanske på näsan åt Snyders retoriska omtagningar och emellanåt predikande tonfall. Men det må vara. ”Our malady” är inte skriven för dem. Den vill in mellan pappmuggarna på McDonald’s.

Maciej Zaremba

P.S. Dessvärre lär översättaren Öyvind Vågen haft lite väl bråttom. Snyders spänstiga prosa förslappas här och var av onödiga tillägg, otympliga fraser och slarvigt ordval. ”Abnormal” betyder väl ”abnormt”, inte ”avvikande”. Varför utstoffera ”det är lögn” med ”ren och skär”? Garnera ”återkommande” med ”ständigt”? Inte heller redaktören tycks ha varit på sin vakt. Vad är ”en saklig värld”? (factual world). ”Professionella yrkesmänniskor”?

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Varför fick de äldre dö utan läkarvård?

October 13, 2020 / zaremba

DN 2020-10-13

Varför har så många äldre stockholmare tillåtits dö utan läkarvård under coronapandemin? Hur kunde en ljusskygg order från regionen räcka för att sopa undan både yrkesetiken och lagen? Maciej Zaremba hittar svaren i ett sekretessmarkerat dokument – och i ett system där de som bestämmer inte vet vad de gör.

Artikeln har klandrats av Mediernas etiknämnd. Se beslutet här:

Dagens Nyheter klandras för utpekande av Christoffer Bernsköld

Claes Hildebrand är vid liv eftersom hans son Bengt tvingat personalen på Stockholms sjukhem att skicka pappan till sjukhus. När Claes blev sjuk i covid-19 fick han endast mediciner som skulle lindra hans bortgång. På en geriatrisk avdelning hämtade han sig snabbt. Det var inte mycket han behövde för att tillfriskna: dropp, blodförtunnande läkemedel och syrgas.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har fått 350 anmälningar som berör vårdens hantering av covid-19. I över hundra av dem anklagas vårdarna för att ha vägrat de äldsta behandling. De anhöriga som stod på sig kunde få höra att det fanns ”skarpa direktiv” från Region Stockholm att inte skicka några äldre med covid-19 till sjukhus.

Vilka direktiv? Vad exakt står i dem? På Ivo, som sedan i maj granskar dödligheten på äldreboenden, vet man inte riktigt. Enhetschefen Anna-Karin Nyqvist svarar att det i pandemins början i vissa regioner (Stockholm och Västra Götaland) förekommit ”lokala instruktioner”, som man på Ivo hoppas aldrig blivit verkställda. Nej, hon vet inga detaljer. Ivo har inte begärt att få se dem.

Nu har jag studerat dessa instruktioner från Region Stockholm och ett vet jag säkert: Vill man förstå varför pandemin dödat, eller – rättare sagt – tillåtits döda så många gamla stockholmare finns en del av svaret i dessa dokument.

Men först en lektion i landstingets – som nu kallas Region Stockholm – seder och bruk. När jag ber att få se regionens prioriteringar under pandemin kan registrator inte hitta dem i diariet. Hänvisar till presstjänsten, som hänvisar till ett dokument från maj. Jag påpekar att pandemin började i mars. Så, efter fyra dagar, kommer fem sidor. Men där framgår det inte vem som fattade beslutet eller till vilka det riktas. Vad mera är, jag borde aldrig ha fått ut det. ”Sekretess” står det efter diarienummer HSN 2020-0505. Presstjänsten har tydligen slarvat. Sekretess på vilken grund? Jo, om folk får veta hur regionen prioriterar bland de sjuka så kan det hindra ”möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser”. Det är innebörden i Offentlighets- och sekretesslagens 18:13, som man hänvisar till.

Jag skriver till presstjänsten att den hemligstämpeln inte kan vara laglig. Jag tänker klaga hos domstol. Och nu går det plötsligt undan

Jag skriver till presstjänsten att den hemligstämpeln inte kan vara laglig. Jag tänker klaga hos domstol. Och nu går det plötsligt undan. Inom ett dygn beslutar regionens jurister att häva sekretessen för ”Styrande regelverk för patientflöden mellan vårdgivare i region Stockholm och kommunal vårdverksamhet under pågående smittspridning av covid-19”.

Det har gått nio dagar sedan jag bad att få se dem. Då vet jag ännu inte att redan i maj hade kollegorna på Eskilstuna-Kuriren fått tag i ett exemplar. Men deras djuplodande och envetna publiceringar fick föga genklang i riksmedierna. Var det för att man ännu inte insåg konsekvenserna?

Under ”Vägledning vid medicinsk prioritering” i ”Styrande regelverket” framgår: Äldre patienter bör helst inte skickas till sjukhus. ”I möjligaste mån omhänderta medicinska komplikationer på plats.” Har människan dessutom problem med minnet och lätt blir trött under dagen, ska det inte heller tas några prover. ”Medicinska beslut fattas på klinisk bedömning; labbutredning och röntgen används endast i undantagsfall.” Och har patienten redan tidigare haft svårt att gå i trappor, behövt hjälp med att laga mat eller med hygienen och dessutom brukat glömma vad man nyss sagt, är akutvård utesluten, utom ”vid behov av akut kirurgisk åtgärd”. Det vill säga om den sjuke bryter något.

Det är inte heller nödvändigt med läkarbesök: ”Överväg om andra möjligheter än fysiska besök finns ex telefonkontakter…”

Jag ber två läkare (och läkarutbildare) att läsa dokumentet. De är överens. ”Det är fritt fram för den som fattar beslutet att inte göra något för patienten.” ”Det framgår klart att inte alla patienter ska få den vård som sjukhusen kan erbjuda.”

Jag hade inte utan vidare kunnat dra den slutsatsen. Man måste vara aningen vårdutbildad för att fatta vad som menas. Regionen skriver på kodspråk. Det står inte ”skicka inte en lätt dement som dessutom har svårt att gå i trappor till sjukhus”. Man skriver ”för patienter med CFS 6–8 vård på akutsjukhus vid behov av akut kirurgisk åtgärd.” Först när man letar upp den listan framgår att en CFS 6 är en kategori pensionärer som ”behöver hjälp med alla utomhusaktiviteter och hushållsarbete. Inomhus har de ofta problem med trappor, behöver hjälp med att tvätta sig…”

Och nu blir det begripligt varför personalen på många äldreboenden, och de läkare som till äventyrs besökte sådana, fann det bäst att bereda de smittade till döden

Och nu blir det begripligt varför personalen på många äldreboenden, och de läkare som till äventyrs besökte sådana, fann det bäst att bereda de smittade till döden, trots att det fanns sängar på sjukhus. De lydde makthavarna i Region Stockholm. Om de därvid lydde lagen är en annan fråga. Patientlagens 1 kap 6 §: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

”Clinical frailty scale”, ”klinisk skörhetsskala” togs fram år 2007 av kanadensiska forskare. Man undersökte sambandet mellan äldres vitalitet och deras förmåga att klara påfrestningar av sjukdom. Skalan går från 1 till 9, där ettan står för de piggaste för sin ålder. Vi tränar regelbundet och kan ha bättre kondis än mången lattepappa. Vid fyran lider vi av en kronisk sjukdom eller flera, vid åttan bör vi hälsa influensan som befrielse. Någonstans mitt på skalan börjar problem med minnet. En CFS-5 kan behöva hjälp med att betala sina räkningar.

Enligt geriatrikern Gunnar Akner var syftet att skatta patienternas grad av skörhet vällovligt. Man ville hjälpa de sköra att bli litet starkare. Äldre multisjuka patienter är ofta undernärda, passiviserade och inte sällan drogade. Med ätligare mat, litet träning och optimering av medicinlistan kan de ta ett steg tillbaka på den trappa i vars ände väntar det som väntar alla. Men snart visade det sig att CFS kunde användas också som statistiskt underlag: för att planera vårdbehovet, uppskatta den återstående livslängden och bedöma nyttan av medicinsk behandling.

Detta är ganska okontroversiellt, så länge CFS inte används för att klumpa ihop patienter i kategorier eller ersätta en läkarundersökning. Den är inte avsedd för handläggning av individer. Skalan är ju inte medicinsk. Också timvikarien på hemmet kan anteckna att Lisa är glömsk, inte kan lyfta tungt och helst ligger på soffan. Men det säger mycket litet om hur just Lisa kommer klara influensan. Men enligt ”Styrande regelverk” är Lisa inte längre individen Lisa utan en CFS-5, som det är onödigt att vårda på sjukhus. Det står förvisso att CFS-skalan skall tjäna ”som vägledning” samt att ”en individuell bedömning ska alltid göras”, åtminstone så länge den covidsjuke går i trappor. Men det står inte att den ska göras av en läkare. Eller att hen behöver undersöka patienten först.

Efter dessa riktlinjer i mars minskade läkarbesöken på äldreboenden i Stockholm med 25 procent. På många av dem har man inte sett en doktor sedan pandemin började. Ett okänt antal patienter ordinerades palliativ vård utan läkarundersökning, vilket i regel är lagbrott. Kan Region Stockholm hävda att man blivit missförstådd? Det tror jag inte. Skriver man ”omhänderta medicinska komplikationer på plats” med vetskap om att på platsen finns varken syrgas eller läkare, kanske inte ens dropp eller saturationsmätare, ger man inte personalen annat val än att lindra på den sista resan.

Jans son får närmast hota personalen på äldreboendet innan de går med på att koppla in dropp och injicera blodförtunnande medicin

Om det är som jag tror så gjorde DN:s Anna Gustafsson och Lisa Röstlund en insats som kan hålla en reporter i tron på yrkets mening i många år framöver. Den 19 maj har de sin tionde artikel om äldre patienter som vägras vård i Stockholm. Nu handlar det om Jan, 81 år gammal, som en doktor från Familjeläkarna i Saltsjöbaden AB per telefon befinner bortom räddning och ordinerar morfin. Jans son får närmast hota personalen på äldreboendet innan de går med på att koppla in dropp och injicera blodförtunnande medicin. Mer behövs inte för att patienten skulle få livet tillbaka. I samma artikel säger två läkare att behandlingen av äldre i Region Stockholm kan tolkas som dödshjälp.

DN-reportrarna ställer den högst ansvarige till svars. Men enhetschefen Christoffer Bernsköld ”känner sig trygg” med att läkarna vet vad de gör.

Det är en isande replik. (Eller bara enfaldig? Jag återkommer till den frågan.) Läkaren som avskrev Jan utan att ha träffat honom gjorde nämligen vad regionen anmodat honom att göra. Patienten Jan Andersson är troligen en CFS-5, den kategorin som Christoffer Bernsköld i praktiken uteslutit från ”högre vårdnivå”.

Bernsköld är en av de fyra som står under beslutet om ”Styrande regelverk” från den 20 mars. De övriga är chefsläkaren Johan Bratt samt avdelningscheferna Anna Ingmanson och Maria Andersson.

Tre dagar efter detta DN-reportage är dessa regelverk sekretessmärkta i regionens diarium. I de nya, från den 22 maj, talas det inte längre om ”prioritering”. Borta är befallningen att tillämpa CFS-skalan liksom uppdelningen av patienter i kategorier. CFS-skalan kan användas, som vägledning, men endast av en läkare som dessutom ”har tillräcklig kunskap och erfarenhet av verktyget”. Nu står det inte längre att sköra äldre ska stanna där de är. Men det rekommenderas att de skickas till geriatriken hellre än till akuten.

Till synes små skillnader, men livsavgörande.

Jag ska inte spekulera i hur många liv och anfrätta samveten som Region Stockholms regelverk har kostat. Jag kan bara hoppas att coronakommissionen under Mats Melin inte väjer för den frågan. Men redan nu vet vi säkert: att det räcker med en ljusskygg order från regionen för att en del läkare, sjuksköterskor och andra skall glömma både yrkesetiken och troligen också lagen.

Vad är det som ger denna politiska nivå mellan kommun och riksdag en så demoraliserande kraft?

Jag anar att coronakommissionen får samma problem som er reporter: Nu vet vi vad som hänt. Men vem är ansvarig? Kommissionen lär behöva språkexperter för att få fram andemeningen i regionens budskap.

När det framgått att en rad läkare telefonledes avskrivit äldre covidsjuka från medicinsk behandling svarar enhetschefen Christoffer Bernsköld i DN: ”Distansbesök ska hålla samma höga kvalitet som ett fysiskt mottagningsbesök.”

Analysera denna mening. Vad är det den säger? Ytligt sett är den bara idiotisk, på samma sätt som ”tv ska vara lika verkligt som teater”. Man kan inte ge order till fysikens lagar. Men det finns ett budskap. Säger man ”ska hålla”, har man också sagt ”kan hålla”. Ansvariga hos de aktiebolag som står för läkarvården på äldreboenden har fått grönt ljus att ransonera besöken.

Med jämna mellanrum väcks frågan om landstingen, numera regioner, inte gör mera skada än nytta. Vad gör de, som inte kan göras bättre av andra? Vore det inte mer rationellt med statliga sjukhus och vårdcentraler styrda av kommuner i samverkan? Eller på något annat sätt? Är det alls vettigt med politisk detaljstyrning av sjukvården? Kan det för övrigt vara rationellt med 20 furstendömen med varsitt parlament, datasystem för sjukjournaler och varsin byråkrati som producerar tonvis med direktiv men saknar engångshandskar när det gäller? (Bara hos lilla Region Västmanland fann utredaren Göran Stiernstedt 3 strategier, 20 policyer, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner (SOU 2016:2). Är dessa regioner främst ett särintresse för de politiker och tjänstemän som har sin försörjning däri? Det kunde förklara varför de gång på gång låter vaktslående om reviret gå före andra hänsyn, folkhälsan inbegripen.

Varför har många äldreboenden varit så illa rustade för en pandemi, med skrala hygienrutiner, ingen syrgas, inte ens de enklaste saturationsmätare i skåpet? Därför att det inte får finnas en medicinskt ansvarig läkare på dessa anstalter.

Om det låter absurt är det som det ska låta

Om det låter absurt är det som det ska låta. Så här gick det till: I samband med Ädelreformen 1992 (ja, den kallas så) när kommuner fick ansvaret för vården av de äldsta, föreslogs det att de också skulle få bedriva primärvård. De flesta remissinstanser, med LO i spetsen, tillstyrkte. Läkarförbundet tyckte förvisso inte om idén. Men dåvarande landstingsförbundet gick i taket. På inga villkor skulle de släppa ifrån sig monopolet att anställa läkare. Och man lyckades få partivännerna i regeringen att köra över utredningen. Och som en extra fjäder i landstingshatten blev kommunerna i lag förbjudna att anställa en doktor.

”Det är ett av de största sveken mot äldre personer i modern tid”, säger geriatrikern Gunnar Akner. ”Ingen skulle flytta till ett särskilt boende om det inte vore av medicinska skäl – men just där får det inte finnas läkare som ansvarar för patienter och deltar i uppläggningen av verksamheten.”

Senast var det Amanda Sokolnicki som i denna tidning (3/5) ställde frågan om meningen med regionerna. Och fick samma svar man alltid får. Enligt Anders Knape, ordförande i SKR, är den regionala nivån en ”oslagbar” kraft när det gäller att företräda folkviljan, fatta beslut nära dem det gäller samt inte minst, att utkräva ansvar.

Låt oss testa denna hypotes.

Jag ringer upp representanten för folkviljan, hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink. Jag frågar hur hon resonerade när regionen beslöt att patienter med CFS 5-9 skulle uteslutas från akutvård. Hur skulle hon beskriva denna grupp av patienter?

”Det kan inte jag göra. Det är en medicinsk fråga.” Vet hon vad CFS-skalan går ut på? ”Inte i detalj.” Har man i nämnden diskuterat lämpligheten att använda CFS-skalan vid prioriteringar? ”Nej.” Har hon läst detta beslut? Då svarar Anna Starbrink att det föredragits för nämnden. Sedan ändrar hon sig, hon har läst det, ”absolut”. Men inte haft anledning att överpröva det. Politiker ska inte lägga sig i medicinska bedömningar.

Jag läser högt för henne: ”Vissa patientkategorier ska under covid-19-pandemin inte styras till akutsjukhusen.” Det är väl ett politiskt beslut? Vilka kategorier menas? Anna Starbrink låter förvånad. ”Jag tycker att beskrivningen är konstig… det borde stå vissa individer… det ska ju alltid göras en individuell bedömning…”

Men nu står det kategorier. Nej, jag tror inte att Anna Starbrink läst dessa livsavgörande beslut. Eller så har hon läst dem utan att förstå.

Jag tror inte att Anna Starbrink läst dessa livsavgörande beslut. Eller så har hon läst dem utan att förstå

Det brukar heta att oppositionen är demokratins livsnerv. Den garanterar att makten blir granskad och missgreppen hejdade i tid. Jag ställer samma frågor till S-ledaren i regionen, Talla Alkurdi. Nej, hon kan inte säga vad CFS-skalan går ut på. Hon har inte läst ”Styrande regelverket”. Hon minns att det föredragits för nämnden under punkten ”Information” och att ingen haft invändningar. Tyvärr går det inte att läsa vad som sades. Den punkten brukar inte protokollföras.

Så långt folkviljan, kraften och ansvaret.

Vid slutet av intervjun med Anna Starbrink undrar jag oartigt hur hon skulle kunna överpröva ”Styrande regelverket” när hon inte insåg deras innebörd. Hon vet ju inte riktigt vad CFS-skalan är för något.

Regionalrådet svarar att man inte kan begära att förtroendevalda ska vara experter på det som de styr över. Men att hon litar på att hennes tjänstemän besitter den kunskap som krävs.

Låt oss testa också denna hypotes.

Christoffer Bernsköld är ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. För närakuter, hemvård och äldreboenden. Han utfärdar bindande riktlinjer, ”styr och samordnar” och ska även utveckla de anställdas ”kunskap och engagemang”.

Han står också bakom de ”Styrande regelverk” som den 20 mars i praktiken kollektivt uteslöt ”de sköra” patienterna från sjukhusvård. Men pressad av DN-reportrarna (19/5) lät han förstå att det var läkarna som ensamma var ansvariga för sådana beslut.

Jag frågar Christoffer Bernsköld vad han visste när han anmodade personalen på särskilda boenden att inte skicka de sköraste patienterna till sjukhus. Så det fanns resurser att vårda dem på plats? Saturationsmätare, syrgas?

”Jag har ingen bild av vilken utrustning som finns på särskilda boenden”, svarar enhetschefen. Den frågan borde jag ställa till läkarbolagen som regionen anlitat. Men det finns också mobila enheter från ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) som kan rycka ut med syrgas och annat.

Jag frågar om de räckte till. Hur många är de, för de cirka 300 äldreboenden?

”Jag vet inte exakt hur många.” Men på ett ungefär? Han söker i datorn, ”Nej där står det inte… jag får återkomma.” (Det gör han senare med beskedet att han inte har svaret. Det är många bolag inblandade, det framgår inte hur mycket folk de har. Men det står i avtalen att det ska vara ”adekvat bemanning”.)

Jag frågar varför han inte ingrep när läkarbolagen som regionen anlitat började ransonera besöken på äldreboenden. Han har rentav sagt till DN att det inte spelade någon roll för vården om läkaren var där eller inte.

Då svarar Bernsköld att man i Region Stockholm beslutat ”att digitala besök ska ersätta fysiska besök. Så att de till form och innehåll ska ha samma kvalitet. Sen är det ändå annorlunda, så klart.”.

Lugn, stockholmare. Enhetschef Bernsköld har uttryckt sig slarvigt. Inte ens Region Stockholm tror att en doktor på skärmen går lika bra som en i rummet

Har man verkligen sagt det? ”Ja, jag tror att det heter Digifysisk vårdgaranti.” (Jag slår upp den. Lugn, stockholmare. Enhetschef Bernsköld har uttryckt sig slarvigt. Inte ens Region Stockholm tror att en doktor på skärmen går lika bra som en i rummet. ”Digifysisk vårdgaranti” säger bara att alla vårdcentraler ska erbjuda digitala besök och att de ska ersättas som fysiska.)

Såg han inget problem med att läkarna började fatta beslut på distans?

”Vi såg ingen anledning att säga att det var fundamentalt fel”, säger Bernsköld, ”Läkarna följde bara rekommendationer.” Han minns inte ordalydelsen, men visst avrådde också Socialstyrelsen från fysiska besök på äldreboenden? (Inte riktigt, man avrådde från onödiga fysiska besök.)

Jag frågar hur det går till att bestämma vilken patient som inte är kvalificerad för ”en högre vårdnivå”.

”Det blir upp till den läkare som finns, som gör sin kliniska bedömning.”

Jag får en bisarr misstanke. Vad menar han med ”klinisk”? Kan han definiera det begreppet?

”Nää, inte så här på rak arm”, svarar Bernsköld. Men också kliniska undersökningar kan utföras på distans, säger han. En del nätläkare gör det.

Verkligen? Kan han säga vilka? Då hänvisar enhetschefen till en skrift från Socialstyrelsen: ”Digitala vårdtjänster. Övergripande principer för vård och behandling.” Där står dock inget om ”klinisk undersökning på distans”. Det vore en sensation om det gjorde det, själva uttrycket är en paradox. ”Klinisk” är på läkarspråket motsatsen till ”distans”. Från grekiskans kliniko’s, ”hörande till sjukbädden”, på engelska bedside. Det är att sitta där, lyssna på människan, hennes hjärta och lungor, ta enkla prover, känna, klämma, knacka, lukta.

Chefen för sjukvården på äldreboenden lär ha missuppfattat vad ”klinisk” betyder. Därmed blir det begripligare varför han inte reagerade när läkare började avskriva patienter som de inte undersökt.

Jag tror att Christoffer Bernsköld gör så gott han kan – inom ramen för sin kompetens. Han har ingen vårdutbildning. Ingen annan heller, förutom studentexamen och enstaka kurser. När han blev chef för Allmänmedicin och en budget på 2,5 miljarder hade han inte heller någon erfarenhet som statlig eller kommunal tjänsteman.

Så här gick det till:

Året 2017 utlystes tjänsten ”Enhetschef Allmänmedicin och geriatrik”. Högskoleexamen var ett krav, erfarenhet av sjukvården en välkommen merit. 18 personer sökte. Deras ansökningar är utgallrade. Men jag har hjälpligt kunnat spåra alla utom två.

Av dessa sexton tycks elva varit medicinare eller haft annan vårdutbildning på högskolenivå. Av de övriga fem hade fyra högskoleexamen. Den siste hade ingetdera. I en normal förvaltning skulle hans ansökan returneras oläst. Men han fick alltså jobbet: Christoffer Bernsköld, 34, yrkespolitiker, just då arbetslös. Hans meriter: länsordförande i SSU och senare ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland, nyvald ledamot av SAP:s styrelse.

Jag drar upp detta för att belysa vad regionen är för något. Nämligen ett område där en politiker utan fackkunskaper smärtfritt kan konverteras till chef för en extremt kunskapsberoende organisation och expertansvarig för stockholmares liv och hälsa.

Coronakommissionen får ett formidabelt problem med att fixera ansvaret för dödligheten på Stockholms äldreboenden. Finns det hos inkompetenta regionchefer eller snarare hos dem som tillsatt dessa på trots mot alla regler? Eller finns det hos politiker, som inte iddes läsa dessas ”styrande regelverk”? Kan det avkrävas de aktiebolag som sköter vården av äldreboenden där en läkare har hand om 270 olika patienter? Nej, kommer bolagen att svara, denna ordning är godkänd av din egen folkvalda Anna Starbrink. Men visste hon vad hon gjorde? Eller kommer hon att säga att hon inte är expert på avtal heller, men givetvis litar på sina tjänstemän? Som vid närmare granskning visar sig ha fått jobbet på andra meriter än förtjänst och skicklighet.

Kanske är vi alla ansvariga, medborgarna, som tolererar denna ordning.

Maciej Zaremba

Förtydligande: I en tidigare version av artikeln pekas Kronoberg ut som en av regionerna som skickat direktiv om att äldre inte ska vårdas på sjukhus. Informationen, som DN fick av IVO, var felaktig enligt region Kronoberg.

I ett mejlsvar till DN 15/10 skriver Ivo: ”IVO har bett om ursäkt för felaktigt utlämnat arbetsmaterial och den skada det ev innebar för Kronoberg. Men vår granskning av vård och behandling på särskilda boende för äldre är inte avslutad därför kan vi heller inte förekomma den.”

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

”De hänvisar inte till det dokument jag har skrivit om”

DN 2020-10-18

Maciej Zaremba svarar på Björn Erikssons och Johan Bratts kritik av hans artikel.

Det här är ingen normal replik eftersom genmälet som jag svarar på inte är normalt.

Det sägs att när en bluff är tillräckligt vågad blir det svårt att tro att det är bluff. Vår moralkänsla går i försvar. Så här fräckt kan ingen luras, tänker vi.

Jo, de kan det – just för att det går hem. Ingen vet det bättre än Donald Trump.

Jag har genom året fått uthärda en del mindre snygga debattfinter. Men det var från privatpersoner. Jag kunde aldrig tro att det fräckaste av alla skulle komma från en myndighet.

I genmälet påstår chefläkare Johan Bratt och direktör Björn Eriksson att det mesta i min artikel är fel. Regionen har inte på förhand sorterat patienter i behandlingsvärdiga och andra, alla fick rätt till en individuell bedömning. Inte nog med det, Zaremba har påstått att regionen har hemlighållit dessa ”regelverk” när de i själva verket varit öppna för alla och envar. ”Maciej Zaremba har objektivt fel.” Var så god, se själv. ”Dokumentet finns här för alla som vill läsa.” Så bifogar de länken.

Och den som klickar kan verkligen undra var jag fått allt ifrån. Här står ju inget om att patienter som har svårt att gå i trappor inte ska skickas till sjukhus. Inte heller att de ska delas upp i kategorier. Här betonas vikten av läkarbedömning. Och bevisligen är dokumentet inte undangömt. Så han hittar alltså på?

Om jag inte kunnat replikera på Bratts och Erikssons genmäle kunde jag bli bränd som journalist. Bara mycket skeptiska läsare skulle lägga märke till datumet i dokumentets huvud. ”Kolla här, Zaremba skrev om regionens regelverk från den 20 mars. Men de här är daterade den 22 maj.”

Just så enkelt är det, och så fräckt. Regionens genmäle hänvisar inte till det dokument som jag skrivit om – och som styrde sjukvården när pandemin härjade som värst. Det hänvisar till en reviderad version, där de mest anstötliga skrivningarna tagits bort. Och det ursprungliga ”regelverket” går inte att finna på regionens webbplats.

Jag vill inte tro att direktör Björn Eriksson och chefläkare Johan Bratt är kapabla till sådant falskspel. Men de borde byta ut regionens pr-byrå. Eller åtminstone läsa vad de skriver under.

Maciej Zaremba svarar: ”Ordet ’ljusskyggt’
är för svagt, vi talar om en mörkläggning”

DN 2020-10-20

Den självklara frågan är varför ett dokument som styrde över stockholmarnas rätt till vård – och som hundratals chefer fått redan i mars – inte blev allmänt känt förrän i maj, skriver Maciej Zaremba i sitt svar till Johan Bratt och Björn Eriksson.

I min artikel drog jag en dyster slutsats. ”…det räcker med en ljusskygg order från regionen för att en del läkare, sjuksköterskor och andra skall glömma både yrkesetiken och troligen också lagen. Vad är det som ger denna politiska nivå mellan kommun och riksdag en så demoraliserande kraft?”

Den frågan vill de ansvariga i Region Stockholm inte ens beröra i sina genmälen. Om det begåtts några fel på äldreboendena så var det inte deras ansvar utan kommunernas, menade de (18/10). De vill i stället fokusera på ordet ”ljusskygg”. Kan de bevisa att jag valt fel ord – måste jag ha fel också i övrigt. Det är taktiken som är upphovet till denna pseudodebatt.

Med denna formulering kan Eriksson och Bratt få ett mörklagt dokument att framstå som offentligt

Det gick inte så bra med bevisföringen i deras första inlägg. Länken som de påstod ledde till regionens regelverk från mars visade sig leda till ett dokument från maj. De ber inte om ursäkt för bluffen. De framhärdar: ”Dessa riktlinjer har alla varit publicerade på en öppen webbplats för att vem som helst ska kunna ha tillgång till dessa. Vid varje givet tillfälle har det aktuella dokumentet varit publicerat där.”

Det är listigt skrivet. Med denna formulering kan Eriksson och Bratt få ett mörklagt dokument att framstå som offentligt. ”Styrande regelverk” från den 20 mars var ju åtkomliga medan de gällde, ”det givna tillfället”, till slutet av maj. Sedan gömdes de undan. Medborgaren kan inte längre se vilka order som gällde när dödligheten på äldreboenden var som högst. De var inte offentliga när jag sökte dem i augusti och de finns inte nu heller på regionens webbsidor. Det kan förstås inte uteslutas att de finns i någon skrubb som inte ens DN:s datasnillen kunde hitta vägen till. Men för medborgaren är de oåtkomliga. ”Ljusskyggt” var nog för svagt. Vi talar om mörkläggning.

DN:s faktaredaktör Hugo Ewald har gått igenom historiken på regionens webbplats. Första gången dessa regelverk ens omnämns är två månader efter att de utfärdats, den 20 maj. Länken leder till en reviderad version.

Men kan man säga att de var offentliga medan de gällde, mellan mars och maj? ”Tillgängliga för allmänheten”? Kanske. För den som fått följande vägledning:

Gå in på regionens webbsida. Klicka på ”Verksamhet”. Välj inte ”Nyheter” på nästa sida, välj ”Hälsa och vård”. Undvik att gå in på ”Om coronaviruset”. Försök inte med ”Kunskapsstyrning i vården”. Scrolla förbi ”Hälsa och vård – i dag och i morgon”, liksom färgbilderna på regionledningen. Allra längst ned, utan ikon, står det under ”Information och tjänster för vårdgivare” med liten stil: ”Till vårdgivarguiden”. När du är där tryck på ”Vården under covid-19-pandemin”. I rutan ”A till Ö om covid 19” välj ”S”, om du vet att det är ”styrande regelverk” det heter.

Om du är för sent ute, efter den 22 maj, kan du inte längre läsa reglerna från mars. Gå i stället till regionens diarium. Sök ”Styrande regelverk för patientflöden”, för nu vet du i alla fall att det är så de heter. Du får noll träffar. Försök med ”regelverk”. 400 träffar. Försök med bara ”styrande regelverk”. Framme! Du får rubriker på tio dokument under HSN 2020-0505. Alla dessvärre sekretessbelagda. (Av vem? Av Johan Bratt, densamme som härintill försäkrar: ”Dessa riktlinjer har alla varit publicerade på en öppen webbplats för att vem som helst ska kunna ha tillgång till dessa.”)

Ge inte upp, medborgare. Du kanske inte visste att regionen gärna sätter ”sekretess” på sådant som bör vara offentligt. Skriv till registratorn att du tänker överklaga hemligstämpeln i domstol. Och se, redan dagen därpå finner regionens jurister att handlingarna kan lämnas ut.

Det är vad region Stockholm menar med ”tillgänglig för alla”.

Den självklara fråga som uppstår är varför ett dokument som styrde över stockholmarnas rätt till vård – och som hundratals chefer fått i mars – inte blev allmänt känt förrän i maj, och då genom Eskilstuna-Kuriren. En läkare säger: ”Min första tanke när jag läste: vilket liv det blir om massmedia får se det här! Det kan ju tolkas som att funktionshindrade med covid-19 inte ska vårdas på sjukhus.”

Själv tolkade han det inte så. Nej, han larmade inte. Han hade annat att göra i mars månad 2020. Och han tyckte inte att det var läge att förvärra paniken. En annan doktor säger: ”Vi såg med en gång att vi måste ignorera dessa order. Vi skulle bedöma patienter som vi alltid gjort.”

Hur många som tolkade det på annat sätt får vi kanske veta när Ivo och Coronakommissionen är klara med sin granskning. Till dess får Björn Eriksson och Johan Bratt gärna tro att de saknar allt ansvar för att somliga av de äldsta och sjukaste nekades sjukhusvård.

Maciej Zaremba

P.S. Sekretessen för HSN 2020-0505 upphävdes av regionen på min begäran den 10 september.

För Migrationsverket finns inte pandemin

July 1, 2020 / zaremba

DN 2020-07-01

Coronapandemin tvingar myndigheterna att omtolka de vanliga regelverken. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till krisen. Maciej Zaremba ser en byråkrati som korrumperar sina representanter.

Det händer att jag testar nya bekantskaper. ”Vad säger du, när det står Hundar förbjudna – får man gå in med en tiger?” Och om hen svarar att står det ”hundar” så menas hundar och inget annat, avstår jag från vidare umgänge. Det händer litet oftare än man kunde tro. Ofta är det jurister som svarar på det viset. Då brukar det heta att en regel måste vara entydig, annars blir folk förvirrade. Börjar man tolka avsikten med en bestämmelse, kan man hamna i rent godtycke. Det är bara bokstavstolkningen som garanterar rättvisa och rätt.

Jag tänker att det måste vara deras sinnelag som producerat de sällsamma skyltarna: ”Stopp. Färja. Gäller ej vid ombordkörning.” Eller: ”Varning. Svag is. Gäller vintertid.” Jag har för mig att dessa människor kan bli farliga i skarpt läge. Tillmäter man inte andra ett omdöme kan det vara för att man saknar det själv.

Nu har mitt privata testande blivit överspelat. Covid-19 testar allt och alla: samhällsskick, regeringar, nationella myter och myndighetskulturer. Och mitt i eländet kan en svensk bli trevligt överraskad. Myndigheter som gällt för hopplösa paragrafryttare upptäcker plötsligt att en regel måste tolkas mot sin mening innan den tillämpas.

Boverket skriver till landets byggnadsnämnder: vänta med straffavgifter. Tänk på att folk i dessa dagar kanske inte hinner med era förelägganden. Transportstyrelsen hälsar (med EU i ryggen) att jag kan vänta ett halvår med att besiktiga bilen. Kriminalvården låter fången ringa gratis för att mildra plågan av besöksförbudet. Till och med parkeringsdetaljen, som till vardags inte tvekar att lappa bilar med en livlös bakom ratten (det står ju inte i handboken vad man borde göra i stället), drabbas av insikten att den som ligger sjuk kanske inte kan flytta kärran för städnatten.

Skatteverket hälsar att om du inte hinner deklarera till den 4 maj, så går det bra en månad senare. Fast det står entydigt i lagen att deklarationen skall lämnas i maj. Jag ringer myndigheten för att höra hur man resonerat. ”Vi försöker omtolka utrymmet i befintliga lagar med hänsyn till pandemin. Skatteverket är en självständig myndighet. Vi ber inte regeringen om lov att få läsa en paragraf på nytt sätt” svarar Eva Mårtensson på rättsenheten. Hon ber mig notera att verket inte flyttat fram deklarationsdagen, för det har man inte makt att göra. ”Men vi tar inte ut någon förseningsavgift om folk lämnar en månad senare.”

Men det är ju samma sak? ”Så kan man också se det. Men det hade verket rätt att göra.”

Jag får veta att man på Skatteverket vridit och vänt på paragrafer för att befria folk från förmånsskatter som blev absurda i rådande läge. Skatt på luncher som folk skänkt till vårdanställda, på fri parkering på jobbet… När det visade sig ogörligt som lagen var skriven, lät man regeringen förstå att något borde göras. Och det gjordes också, illa kvickt.

Jag hoppas att det redan startats ett forskningsprojekt om ”Myndigheter under pandemin”. Hur många har, som Skatteverket, sökt lagens mening bakom dess bokstav? En sådan granskning borde inte stanna vid enskilda beslut utan undersöka myndighetskulturer. Sådant som aldrig syns i handlingsplaner. Det som sitter i tapeterna – men kan göra hela skillnaden mellan rätt och orätt, eller, i värsta fall, mellan liv och död. Tsunamin, remember?

Varför tog det månader innan SKR (tidigare Sveriges Kommuner och Landsting) iddes verkställa regeringens beslut om testning i full skala? Var det pandemin som stod i fokus? Eller var det instinkten att värna sitt revir?

Man kunde börja undersökningen med extremfallet.

”All prövning av ansökningar om uppehållstillstånd utgår från lagar som Migrationsverket måste följa. De lagarna tar inte hänsyn till några extraordinära händelser” läser man på myndighetens hemsida.

Vad jag har kunnat se är Migrationsverket ensamt bland myndigheter om detta raka besked. Jag anar hur det gick till: ”Står det något om covid-19 i utlänningslagen? Inget om pandemier heller? Tänkte väl det. Då så. Då fortsätter vi som vanligt.”

Och här är konsekvenserna: fru B och hennes man har flytt undan en asiatisk diktatur. Av skäl (som det trotsar logiken att förklara) har Migrationsverket gett mannen uppehållstillstånd men beslutat att avvisa hustrun. Nu har emellertid fru B en chans att återförenas med sin make. Hon har fått arbete i Sverige och därmed ett tvåårigt uppehållstillstånd. På ett villkor: om hon inte börjar på jobbet inom fyra månader, återkallas tillståndet. Så står det i lagen: tillståndet skall återkallas om ”utlänningen inte inom fyra månader från tillståndets första giltighetsdag påbörjat arbetet.”

Det var i mars månad, det gick inga plan till Sverige från där hon befann sig. Nu är det juni, fortfarande inga plan. Fyra månader har snart gått, fru B har små chanser att hinna fram i tid. Hennes man tar ledigt från arbetet och lämnar landet för att försöka sy ihop en resrutt åt frun, om den så får leda över halva Asien. Fru B:s svenska arbetsgivare kontaktar myndigheten och ber om en förlängning av fristen. Men får till svar att står det fyra månader så är det fyra månader. Lag är till att följas. Att pandemin gjort det omöjligt att leva upp till regeln är inte verkets problem. Kommer hon för sent, förlorar hon tillståndet. Hon kan söka på nytt förstås. Men måste lämna Sverige först.

Fru B är inte ensam om sitt öde. I dessa dagar återkallar verket mängder av tillstånd enkom av det skälet att personen inte kunnat ta sig hit i tid. Hur många? Det kan myndigheten inte svara på. ”Ärenden registreras inte på den detaljnivån.”

Det finns ett begrepp för det: illojal maktutövning. Syftet med regeln om fyra månader var ju inte att bestraffa arbetsgivare och anställda för problem som de inte rår över. Det var att kunna återkalla tillstånd som beviljats på falska grunder, framgår av propositionen (2013/14:227). På Migrationsverket säger enhetschefen Daniel Grynfarb att man är medveten om detta, men anser sig inte kunna göra några undantag, så som lagen är skriven. Men då har verket förstås upplyst regeringen om problemet? Han vet inte. Kanske. Jag kollar. Justitiedepartementet har inte noterat en sådan upplysning.

Varför jag skriver detta? För att bilden av herr B, som överger sin arbetsplats (där han aldrig varit så behövd som nu) och irrar runt i världen för att tillfredsställa en robotaktig myndighetskultur är ganska svåruthärdlig. Men också för att jag vet vad som händer folk som tvingas verkställa absurda beslut. En del blir ledsna, utbrända och slutar. Resten vänjer sig. Och när de vanhandlat makten länge nog, känner nog en och annan att det ju knappast blir värre om de låter sina egna känslor påverka besluten. Och kanske även annat än känslor.

Så går det till när myndigheter korrumperas.

Låt mig avsluta med en god nyhet. Enligt Medieakademins förtroendebarometer ligger Skatteverket i toppen av listan, Migrationsverket i botten. Det är i vart fall inget fel på svenskarnas omdöme.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

I coronakrisens Sverige visar lasten sin dygdiga sida

March 29, 2020 / zaremba

DN 2020-03-29

Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder på klacken, förtalade fenomen avslöjar plötsligt okända företräden. Vi borde häpna över hur vi i Sverige möter krisen med öppenhet och inte förbud.

Dessa intressanta baksidor av allting

Häromveckan skrev Anne Applebaum (”Coronaviruset har synat den amerikanska bluffen”, The Atlantic) att epidemier avtäcker underliggande sanningar om de samhällen de drabbar. Hon syftade på amerikaner, som nu vaknat till ett USA som är allt annat än mäktigt – eller ens särskilt västerländskt. De mekanismer som försenat en adekvat respons på epidemin är enligt Applebaum desamma i Washington som i Peking: en kultur med lismande hovmän som förtiger nyheter som kejsaren inte vill höra.

Ett är säkert: när farsoten är över lär flera nationer upptäcka att de inte känt sig själva. För några blir det en dyster insikt, för andra kanske glädjande. Pandemin drabbar inte bara människor, den angriper nationella myter. Somliga dygder vänder plötsligt på klacken och förevisar sina fula baksidor. Och omvänt, förtalade fenomen avslöjar okända företräden.

Landet som skänkt världen mänskliga rättigheter går nu längst av alla i Europa i inskränkning av desamma. Utegångsförbud, militär på gatorna, hot i luften. Det verkar dessvärre av nöden, eftersom så många fransmän struntar i regeringens påbud. Det sägs att ystra ungdomar har gått ännu längre, upproriskt delat på ölpavor under stridsropet ”Corona, corona!” Som om viruset trots allt är bättre än den dumma makten.

Jag läser om Edmund Burkes ”Reflektioner om franska revolutionen” från 1790, den moderna konservatismens första manifest. Tiden har sprungit ifrån många av hans teser. Men just den som jag en gång avfärdade som mest obsolet får i dessa dagar ett nytt förklaringsvärde.

Edmund Burke är inte okritisk mot hur bourbonerna styrt landet. Inte heller avvisar han tanken att en usel monark kan avsättas. Men i Paris krossar man inte bara monarkin och kyrkan. Man krossar själva idén att det alls kan finnas en legitim makt. I Burkes ögon förstörs därmed själva grunden för tilliten. Hädanefter kommer fransmännen att misstro alla regeringar, vilket lär tvinga deras härskare att bli despoter. Ty så måste det gå när makten berövats all den upphöjdhet och auktoritet som kommer från traditionen, enligt Burke.

Säg gärna emot honom, för nog är det en obehaglig tanke att liberté, égalité, fraternité skulle göra fransmännen mindre lyhörda för nationens bästa än mer trögtänkta folk.

Också somliga nordiska traditioner visar oanade sidor. Den norska regeringen har förbjudit medborgarna att ta sig till sina fritidshus. I Hols kommun väster om Oslo har man för säkerhets skull slutat att preparera skidspåren, så att ingen stadsbo ska kunna ta sig dit genom bergen.

Egendomligt, kan man tycka, för vad bättre kan man göra än att stänga in sig i hytten sin? Begripligt blir det först som ett utslag av identitetspolitik. Jag vet inget annat land där folk på landsbygden är så infantilt stolta över att deras vagga inte stått i Oslo eller något annat syndens näste. Det är tydligen bara i glesbygden som man är riktigt sund och norsk, och styrker sin självkänsla med att Oslo är på gränsen till utländskt, källa till osunda tankar, seder – och nu förstås också smitta.

Den officiella förklaringen till hytteförbudet är att sjukvården i de små kommunerna inte skulle klara anstormningen av smittade Oslobor. Men kan verkligen sjukvården i Hols kommun vara så mycket uslare än i Duved? Nej, den rimligare förklaringen tycks vara att Erna Solbergs regering inte ville göra sina kärnväljare besvikna när dessa fick en sådan chans att visa stadsbor fingret. I sanning imponerande statsmanskap. De utestängda stugägarna lär sent glömma den solidariteten.

Varför har vi Sverige sluppit från den sortens söndrande utspel och krafttag för syns skull? Om jag avläser läget rätt är Sverige och Finland mest återhållsamma med förbud i Europa – och än så länge med goda resultat. Här märks ingen panik, här plundras inte mataffärer som i London, ingen lokalpolitiker lockas att hetsa mot de sjuka i grannsocknen, och smittan ökar inte snabbare än i länder med undantagstillstånd. Det är bara somliga krönikörer och ledarskribenter som tycker att mera panik vore på sin plats. Men det kanske följer av plikten att producera en kritisk åsikt i veckan.

Vi borde faktiskt bli lite häpna över oss själva. Lever vi inte i ”förbuds-Sverige”, där makten, särskilt den socialdemokratiska, tar varje chans att leda oss vid nosen?

Jag har rätt många gånger beklagat den originella svenska ordningen med till synes självständiga myndigheter. De flesta svenskar inser nog inte hur ovanligt det är. ”Ministerstyre” är obegripligt klander i Frankrike och de flesta andra länder. En minister ska ju styra! Men hos oss får hen bara utse den högste chefen för Skolverket (plus hundra andra myndigheter) och kan därefter endast påverka verksamheten genom lag. Absolut inte ingripa i enskilda ärenden. Heter det.

Denna mycket gamla ordning, som går tillbaka till Axel Oxenstierna, (här nickar Edmund Burke) har haft det goda med sig att det försvårat korruptionen av staten. Det dåliga var – och är – att det ger enastående möjlighet att undvika ansvar och styra genom informella kanaler. Ministern kan alltid skylla på myndigheten, som sägs ha den egentliga makten, och myndigheten svarar att den bara har tillämpat lagen. ”Det är inte vi”, säger ministern ”som utvisar den döende kvinnan till Afghanistan”, vänd er till Migrationsverket. Vem är egentligen ansvarig för att Transportstyrelsen häromåret skickat hemligstämplad försvarsinformation till Serbien? Ingen kan säga.

Jag vidhåller att denna ordning är djupt problematisk. Men i dessa dagar visar lasten plötsligt sin dygdiga sida. Som kanske enda landet i Europa har Sveriges regering bundit sig vid masten, det vill säga frånhänt sig möjligheten till allsköns utspel. Det är inte en minister som talar om för oss vad som gäller, det är en ämbetsman i ylletröja.

Som kritisk intellektuell borde jag kanske protestera. Låt inte experterna avgöra vår framtid! Är det inte fri åsiktsbildning som borde vara grunden för viktiga beslut?

Det tar emot att inse att jag inte har det valet. Att det finns lägen där man är utlämnad och inte kan annat. Anders Tegnell och hans kollegor kan ha fel, när de säger att det i dag vore kontraproduktivt att stänga grundskolor och gränser. Men i motsats till politiker har de inget att vinna. I motsats till oss skribenter kan de inte ens räkna med en kändisblogg med följande annonsintäkter från Klarna eller annat ockerföretag. Får de fel blir de kölhalade av opinionen, får de rätt kommer det heta att de bara gjorde sitt jobb. Och jag känner ingen med insikter i epidemiologin som är tunga nog att jäva deras omdömen.

Jag tvingas passa och hoppas på det bästa. Men mitt i eländet kan jag njuta av att leva i ett land som vet att vårda det bästa det har: Den ömsesidiga tilliten.

Maciej Zaremba

Det finns inget stopp för den polska hatspiralen

January 16, 2019 / zaremba

DN 2019-01-16

Mordet på den liberale borgmästaren Paweł Adamowicz i Gdansk är ytterligare ett tragiskt uttryck för det politiska sönderfallet i Polen. Maciej Zaremba konstaterar att det är lätt att släppa loss demoner, men att det inte går att kalla dem tillbaka.

När det polska regeringsplanet störtade utanför Smolensk i april 2010 skrev jag under natten en artikel som jag kanske borde ångra. Jag såg bilderna av forna bittra fiender som bad varandra om förlåtelse och jag tänkte att en katastrof av sådana dimensioner bara kan ena det splittrade landet. ”Min slaviska själ viskar till mig att den här sorgen inte kommer övergå i bitterhet eller vrede. Kanske därför att den är så stor att den måste delas.”

Jag kunde inte ha mer fel. Det tog inte många dagar innan populistledaren Jarosław Kaczyński började exploatera katastrofen för att så misstro och hat. Det kom att heta att olyckan var ett attentat, genomförd av Polens liberaler och Vladimir Putin i förening. Därmed var tonen satt för politiken. Kaczyńskis politiska motståndare hade inte bara fel idéer, de var onda människor, landsförrädare och av genetiskt sämre sort. Det är för att de vill sitt land illa som de försvarar rätten till abort och tolererar homosexualitet. Och tänker släppa in muslimer.

Det fungerade. Fem år senare vann Kaczynskis parti PiS valet på denna retorik plus löften om dramatiskt höjda bidrag och pensioner. Efter tre år av PiS styre är Polen ett land med lägst tillit i Europa och där många familjer inte längre kan dela ett söndagsbord.

Sorgen som drabbar Polen nu lär de inte heller kunna dela.

I söndags mördades den liberale borgmästaren i Gdańsk Paweł Adamowicz under en välgörenhetsgala. Inramningen kunde inte bli mer symbolisk. Stiftelsen WOŚP, som i tjugosex år genom auktioner och konserter samlat pengar till utrustning för sjukvården är det i särklass mest omtyckta medborgarinitiativet. Årets insamling inbringade motsvarande en kvarts miljard kronor. Det var när Paweł Adamowicz skulle tacka sina landsmän för deras empati som han fick en kniv i hjärtat.

Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien.

Knivmannen skrek i mikrofonen att Adamowicz måste dö eftersom det var hans parti som satte honom i fängelse fem år tidigare. Stefan W, som mördaren heter, blev den gången dömd för en rad väpnade rån, som han också erkände. Allt tyder på att 27-åringen inte är frisk i huvudet. Innan han börjat råna banker vårdades han av psykiatrin. En ensam vettvilling?

Kanske vettvilling, men ensam om det?

Få andra politiker har blivit mer smutskastade av Polens statstelevision och nationalistmedia än Paweł Adamowicz. Han var sinnebilden för allt som nationalistregeringen avskyr: prideparader, sexualundervisning i skolan, viljan att ta emot flyktingar och beredskap att kritiskt omvärdera historien. Han har dessutom haft fräckheten att vinna tre borgmästarval på denna politik. I juni 2017 blev han (tillsammans med tio andra borgmästare) dödförklarad av extremistorganisationen Młodzież Wszechpolska (Allpolsk Ungdom). Dokumentet sprids på nätet, med bild på Adamowicz. ”Dödsbevis” står det. ”Utfärdare: Den polska nationen.” ”Dödsorsaken: liberalism, multikulturalism, dumhet.” Ja, det står också att dödförklaringen är ”politisk”. Men dokumentet, med Polens vapen, ser ut som dödsattest.

Hur reagerade det officiella Polen? För två veckor sedan tog den forne ledaren för Allpolsk Ungdom plats i regeringen. Adam Andruszkiewicz blir som minister ansvarig för digitalisering och sociala medier. Och en vecka tidigare beslutade åklagaren att ”dödförklaringen” av Adamowicz varken uttryckte hot eller missaktning, utan var ”uttryck för politiska åsikter” samt ”missnöje med borgmästarens initiativ”, vilket omfattas av yttrandefriheten.

Säkert av en slump råkade Jarosław Kaczyńskis stats-tv i torsdags sända ett hetsinslag också mot WOŚP, stiftelsen på vars gala Adamowicz blev mördad tre dagar senare. I ett slags dockteater fick man se hur de insamlade pengarna hamnar i fickan på en vidrigt vanställd, men igenkännbar oppositionspolitiker. Bara en tia blir kvar till de behövande. En märklig sedel, när man tittar närmare. Den har en Davidstjärna i vänstra nederkanten.

Dagen efter mordet gav Polens president Andrzej Duda och även Jarosław Kaczyński uttryck för bestörtning och sorg. De kanske menar det. Men det är för sent. De blir inte trodda ens om de gråter. Däri ligger Polens tragedi.

Om några veckor kommer kanske en åklagare säga att man inte funnit kopplingar mellan knivmannen och högerpolitiker. Det kan vara sant. Men varannan polack kommer att misstro beskedet, eftersom åklagarna numera är underställda nationalistpartiet.

När misstron nått en viss nivå finns ingen väg tillbaka. Den gripne var inte ens förhörd när landets ledande oppositionstidning slog fast att dådet var ett politiskt attentat. Och Adamowicz kropp hade knappt hunnit kallna när Kaczyńskis tv började peka ut offrets partivänner som ansvariga för mördarens sinnelag. Var det inte deras ilskna ord om PiS som gjorde folk våldsbenägna? Det måste sägas att den nedrigheten, som indirekt gjorde offret vållande till sin egen död, till och med fick ett par högerskribenter att ropa ”skam”. Men de är för sent ute.

Nej, denna tragedi inte lär sätta stopp för den polska hatspiralen. Jarosław Kaczyński kommer att fortsätta med sin söndringspolitik, den enda han behärskar. Man kan släppa loss demoner, men det går inte att kalla dem tillbaka. Återstår att försöka rida på dem.

Jag fick grundligt fel för nio år sedan. Jag kan bara hoppas att jag får det också nu.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

”Vi måste härifrån. Jag är judinna”

March 3, 2018 / zaremba

DN 2018-03-03
Texten är ett utdrag ur Maciej Zarembas bok ”Huset med de två tornen”, som utkommer på Weyler förlag i augusti 2018.

De borde ha gått omfamnade genom Auschwitz. Men de går var för sig som två främlingar. Inför berget av avklippt kvinnohår får han gråta ensam.

Under hela denna resa, när hon ska visa sin son Krakow och saltgruvan i Wieliczka, är det mer än vanligt fel på mig. Råkar jag säga något är det enfaldigt eller malplacerat. Men nu har det blivit värre. Redan på morgonen, när vi ska ta tåget, blir hon oåtkomlig. När vi passerar under skylten Arbeit macht frei vill jag inte vara hennes son.

Vi hade kunnat gå omfamnade genom Auschwitz och det mesta hade blivit annorlunda. Om jag inte hade varit så förbannat väluppfostrad. Om det kom en röst från ovan: Gör det! Skrik till henne, mitt bland högar med barnskor, glasögon, stoft och aska, över huvuden på chockerade skolgrupper: ”Varför gör du så mot mig! Jag är här, med dig, i Auschwitz! Jag är din son!”

Å mamma … Du hade svimmat, jag hade tömt brandhinken över dig och när du kvicknat till skulle du inte längre vara rädd för mig. Jag skulle ha fått veta varför du inte har några kusiner och att ditt namn är Lila. Du skulle älska mig så som man älskar en befriare.

Det händer inte. I fem år till lyckas hon hålla sina barn ovetande om att de har ett öde. I fem år till kan han i dagdrömmarna öva sin ridderlighet genom att behandla judar och zigenare som nästan jämlikar. Och när han inte kommer in på universitetet låter hon sonen tro att han nog inte klarat av inträdesprovet.

Jag försöker få syn på honom denna marsdag 1968 då allting förändras. Om tre dagar ska han fylla sjutton. Världen består av kvinnlighet, Rolling Stones och franska filmer. Sprinterkarriären är uppgiven vid 37,2 på trehundra meter. Han drömmer om att bli regissör av den franska sorten, bildmässig, men ändå djup. Som Truffaut. Han är förälskad i Jeanne Moreau, Brigitte Bardot är för banal. Helst vill han se tänkande ut och beställer ett par glasögon utan bågar. ”Och styrkan?”, undrar optikern. ”Fönsterglas, för syns skull”. Hon skrattar. Det är det enda han är bra på, förutom kort distans. Att få kvinnor att skratta. Han vet nog inte vad han ska göra med sitt liv.

Jag kan inte begripa hur han hamnar här. Han känner inga studenter, han bor inte ens i Warszawa. Varje dag pendlar han till skolan från ett nervsjukhus i skogen där hans mor är chef. Djungeltelegrafen måste ha nått till gymnasiet, men vad fick han veta? ”Pjäsen av Mickiewicz stoppad, universitetet, manifestation?”. Det är bara han som lämnar lektionen. Det är första gången han skolkar från skolan. Jag vet inte vad han tänker. En blotta i minnet.

Studentupproret 8 mars 1968. Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

Krakowskie Przedmieście, hjärtat av Warszawa. När han kommer fram strömmar studenter ut genom det vita valvet. De bär tentamensböcker över huvudet. ”Frige våra kamrater”, ropar de. Han vet inte vem som fängslats. Jag ser hur han försöker ansluta sig till tåget och blir avvisad. Han är inte student. Sedan kommer bussarna och resten är historia.

En flicka faller omkull, två är över henne. Det dova ljudet av batong mot kropp. Han har aldrig sett någon slå en kvinna. Han vill rusa fram men benen lyder inte. Någon skriker ”Gestapo”, han skriker också, männen med batongerna rusar mot dem och nu lyder benen.

Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande. En slår efter en flicka som springer bort med händerna om huvudet. Två släpar en student mot skåpbilen, den tredje springer efter och slår allt han orkar mot den gripnes axlar. Han har aldrig sett någon slå med ett sådant raseri.

Jag minns inte hur jag tar mig hem. Jag är rödögd av tårgasen, jag skriker ord som mamma aldrig hört mig säga. Jag gråter. Jag vill döda. Det är inte bara flickan och förlamningen. Det är något värre, en vedervärdig känsla av tomhet. Som om jag med tårgasen andats in någonting som fräter upp mig inifrån.

Jag har efter detta varit med om ett och annat. Men inget så omskakande eller svårt att klä i ord. Femtio år senare klagar polska historiker över denna stumhet. De skulle vilja veta vad den dagen gjorde med oss, eftersom den 8 mars 1968 kom att bli en sådan vändpunkt. De flesta som var där säger att det var en chock, att den ändrade deras liv, men de kan inte sätta ord på vad det var som brast.

Utanför Warszawas universitet. ”Männen som slår ser ut som vilka som helst, de har rock och hatt. Batongerna tog de fram ur innerfickor och portföljer. De jagar efter människor som söker skydd i portar och i Heliga Korsets kyrka. De bankar på liggande.”

Jag ska försöka. Våra jämnåriga i Paris blev inte märkta för livet av litet misshandel, hur kunde vi bli det? Vi vet ju var vi lever. När jag börjar skolan går pappa ännu med cyankalium insytt i rockkragen. Han är psykiater och vet för mycket om andras hemligheter. Det är bara tolv år sedan som man slutade med nackskott och med att dra ut naglar på folk. Nu heter det att terrorn varit ett misstag, avvikelse från den rätta linjen. Det kanske den var. Men säkert är att den inte behövs längre. I vår del av världen har historien tagit slut. Bara galningar hoppas ännu på att slippa ut ur Sovjets grepp.

Har någon generation fått växa upp i ett tryggare samhälle? Man måste kanske ha levt med det för att förstå hur mycket frid det finns i hopplösheten. Ingen behöver hysa oro för framtiden, för det finns ingen tid där framme som skulle kunna vara annorlunda. Vi lever i ett land utan tågolyckor, våldtäktsmän, räntekriser, självmördare och epidemier. Inte ens stormar och vårfloder gör någon skada. De få dråparna blir genast fast och vi slipper detaljer från deras illdåd. Man vet vilket år man får råd med teve och vad som kommer ur den, ty historien står lika stilla som priserna.

Jag går igenom gymnasiet utan att ha fått en fråga om Lenin. Läraren rev av Sovjets historia med blicken fäst i lampan. Vi behöver inte längre tro på kommunismen. Den som saknar karriärambitioner behöver inte ens låtsas. Det räcker att inte skylta med misstron – och minnas att det bultar ett broderligt hjärta i varje sovjetisk stridsvagn.

Året 1968 frågar kamrat Brezjnev sin polske ståthållare Gomułka:

– Ni har visst haft problem med ett antisovjetiskt teaterstycke av… vad heter han?

– Adam Mickiewicz.

– Åtgärder?

– Pjäsen är stoppad.

– Bra. Regissören?

– Yrkesförbud.

– Utmärkt. Och författaren?

– Han … är död.

– Det var väl kanske att ta i.

Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt.

Samtalet kunde nästan ha ägt rum. Galghumorn fixerar våldsnivån med vetenskaplig exakthet. När alla är medvetna om det utsiktslösa med motstånd räcker ett minimum av tvång för att upprätthålla friden. Och när det utövas är det diskret, kontrollerat, lidelsefritt och i väl avvägda doser. Aldrig ser man folkmilisen släpa iväg med någon. Den som blir ombedd att följa med gör det utan knot.

Bara så kan jag förstå den existentiella chocken. Det vi ser vid universitetet är allt annat än kontrollerat. Männen med batongerna har blodsprängda ögon och stinker av hembränt. De slår mot alla som ser ut att ha läst en bok. Det är obegripligt, meningslöst, overkligt. I Paris är det polis som försvarar en stat. I Warszawa är det staten som släpper loss en mobb.

Tänk att ni är på Dramaten. Plötsligt öppnas dörrarna och vaktmästarna rusar in. Med batonger och järnrör går de lös på folk på första bänk. Den övriga publiken låtsas bläddra i sina program. Fasa utan mening – som plötsligt gäller som normaltillståndet. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.

Han läser inte tidningar, men han hör. Det var främmande element som störde ordningen vid universitetet. Han är inte en främmande. Han är tio gånger mer polack än slöddret med batongerna. Deras förfäder tjänade som fotpall åt Timur Lenk när bröderna Bielawski i klanen Zaremba red ut mot Tyska Orden. Det är sionister och deras agenter som försöker skada Polen. Han är inte sionist. Han vill gärna bli, bara någon säger hur man gör.

Vad gör han på denna anstalt? Fem hundra unga kvinnor pluggar bokföring och affärskorrespondens – på ryska. ”Med tillfredställelse har vi mottagit Eder order på tusen ton rödbetor.” De kan inte annat än ty sig till varandra, en handfull unga män i detta hav av sekreterarämnen. De andra undrar vad han gör här. Tänker du bli kontorist? Själva har de bara lämnats till förvaring av sina mödrar, så att de inte gör barn på stan eller annat dumt i väntan på avresan. Men vad gör han här, som inte är judisk?

Han hälsar på i våningar som tömts på möbler och där man bara väntar på biljetten. Han följer med på fester där älskande tar farväl för livet. Ingen säger det, man säger ”jag kommer efter dig till Danmark” eller ”vi ses snart igen”. Men det är vita lögner. De som reser kan inte återvända. ”Gäller för alla länder utom Polen” står det i deras pass. Och de som stannar kvar kan inte resa ut. En flicka som knappt är lovlig frågar om han vill ta hennes oskuld. Hon har uppfunnit ett eget ord för saken. Rozdziewiczyć. Hon vill bli avjungfruad. När han dröjer med beskedet vänder hon sig till en annan. Det är bråttom, hon reser snart, och det måste ske på polska.

De träffas i halvtomma våningar, dansar, sjunger. De dricker inte, de blir rusiga på varandra och på språket, på ordens klanger, dolda meningar och lömska samband. De uppfinner halsbrytande språkspel. En utomstående kunde ta dem för svagsinta, som ser menande på varandra när någon sagt ”haklapp”.

Ett år senare kommer han att inse förtvivlan i dessa språkorgier. De dansade som den som imorgon ska få benet amputerat. De anade att aldrig mer ska deras ord komma så nära sinnet och att inget av exilens alla aldrig ska göra mera ont.

Men nu är han bara lycklig. Han blir förälskad i två flickor och en yngling, troligen samtidigt. Han lär sig nya ord. Mezuza. Menora. En riktig Mensch. Han blir vänligen rättad: det heter inte kyrkogård där man begraver judar, det heter kirkut. Han vågar berätta hur han blev utkastad från Samson, Warszawas enda judiska restaurang, för att han bjöd upp en flicka när de började spela. Han kunde inte låta bli, benen drog iväg. Skandal! Man dansar inte till heliga sånger! Vad de spelade? ”Havah, nagile havah …Skratta inte, hur kunde jag veta?” ”Det är inte dig vi skrattar åt, utan det absurda. Det är en glädjedans, och du som goj förstod det. Men de stackars gamla judarna har redan glömt”.

Han är en goj, en av de andra. Ingen gör stor sak av det, ändå gör det ont. De har DET, som han själv bara upplevt på spårvagnens trappsteg, och de har det hela tiden. Ingen av dem är religiös, de driver fräckt med det judiska, så vad är det som gör dem till judar? Han skulle vilja fråga, men han gör det inte. Att fråga är att vara utanför.

Så kommer den förfärliga dagen då någon säger ”antisemiter” och syftar på polacker. ”Jag är polack! Är det mig du menar? ”

Det blir ett uppträde. Hans hjärta är rent när han säger att han aldrig – inte hemma, inte i skolan, inte ens på gatan – har stött på elakt tal om judar. Inte förrän nu. Men det är ju partiet, Sovjets marionetter, inte ”polacker” för guds skull!

Hans hjärta är nästan rent. Han var kanske sju när han hörde ordet ”jude” första gången. Det måste ha varit i något otäckt sammanhang, för när han kommer hem frågar han mamma hur judar ser ut. Egendomligt att detta minne bevarats så väl. Solen faller in från vänster, pojken ser henne i profil. Hon svarar snabbt utan att lyfta blicken. ”Som jag.” Vilket han tolkar som avspisning: ”Som alla andra, din dumbom. Ser du inte att jag läser.”

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo.

Sedan kommer Bilden. Det kan ha varit i en bok eller på ett museum. Risig ungskog, höst eller tidig vår. Beväpnade tyskar bevakar en grupp kvinnor. Kvinnorna är nakna, kurar, försöker skyla sig. Några är bedövande vackra, som mamma. Någon har ett barn i famnen. Det framgår att de ska skjutas.

Sedan dess handlar mina vakendrömmar om att meja ned SS-män, spränga tågrälsen till Auschwitz och avrätta folk som anger judar till Gestapo. En mörk gränd, ”hallå där, min herre”, och när han vänder sig om sätter jag skottet i pannan. Det är inte så ridderligt, men det är nödvändigt. Jag tror att alla känner så. Jag kan inte tänka mig att någon efter det som hänt kan hysa agg mot judar. Jag gör mig bilder av hur de få som återvänt från dödsriket tas om hand av grannarna som under tiden vaktat deras hem. Hur man tillsammans sörjer de förlorade. Polacker är ett ädelt folk och särskilt tappra blir vi när vi sätts på prov. På husväggarna i Warszawa sitter stentavlor över landsmän som lidit martyrdöden. Vår villighet att om så krävs offra livet för friheten och rättvisan överträffas bara av vår unika tolerans. Det var ju därför som så många judar bosatte sig i Polen!

”Och pogromerna?”, säger någon.

”Men det var ju i Ryssland!”

De blir tysta. Ser de på varandra? Sorgset? Säger någon ”ja, där ser man”, eller är det minnet som fyllt in repliken? De är på väg bort. Det är ohyggligt. Försöker han säga något eller är det hon som börjar tala?

Detta minne är så trasigt. Det sägs att Jurij Kasparov kan återskapa flera tusen schackpartier. Han minns inte hur pjäserna stod. Men han minns kraftfälten, hur det kändes drag för drag. Och då måste pjäserna ha stått så.

”Maciejku”, säger flickan som ville att han skulle ta hennes oskuld. ”Lilla Maciej.” Hon talar som till ett barn. ”Maciejku, lyssna och avbryt inte.” Hon har inte fyllt femton, nu låter hon gammal.

”Maciejku, i ditt toleranta Polen fick judar sitta i särskilda bänkar vid universitetet. Nej, det visste du inte. Och inte heller att vi kunde nekas att studera. Numerus clausus, säger det dig något? Pogromen i Kielce? Dina vidsynta polacker mördade fyrtio överlevande från dödslägren. Det var efter ett rykte om att judar rövat ett polskt barn för att tappa det på blod. För alla vet ju att det är så vi gör. Säg inte att du aldrig hört det.”

Han vill skrika – nej, faktiskt aldrig! men han gör det inte. Obegripligt, varför gör han inte motstånd? Något går i kras, han låter det ske. Kanske är det redan samma dag, kanske något senare, som han ser ”Juden raus!” klottrat på en husvägg. I trapphuset har någon ristat in en galge som det hänger en Davidsstjärna i. Den har funnits där länge.

Kamrater, vi är nära! Om femton år – vad säger jag – om tio år kommer vi att fullborda kommunismen! Då hörs en röst från bakre rader: Ha, ha, mig skrämmer de inte. Jag har cancer.

Så roligt har de i Prag 1968. I Warszawa skulle talaren inte låta lika hotfull. Polska kommunister säger att de bara bygger socialismen. De tycker att det låter bättre och har tydligen fått klartecken från Moskva. Men det hjälper föga. Ingen säger ”socialist” om männen i de svarta Volgabilarna. Pappa säger ”bolsjeviker”, de flesta säger ”partiet” eller bara ”de”. I skolan heter det ”rädisor” – röda utanpå, vita inuti. Han vet att det funnits socialister, men det var före kriget då det också fanns termosar som höll tätt. Allting var bättre före kriget, till och med kommunismen. ”Han är förkrigskommunist”, säger man, och menar ”en hederlig karl”.

Jag försöker återskapa atmosfären för att förstå varför han som nu är jag inte blir bestört när Partiet börjar hetsa mot judar. Först inser han inte att det är judar som menas. Han vet inte vad ”sionister” är för några. Ingen kan hålla räkning på fienderna till det ledande systemet. Är det inte CIA-imperialister (som släpper skadebaggar över åkrarna, vilket förklarar bristen på potatis), så är det tyska revanschister som lurar vid gränsen, understödda av fascister, rasister, kapitalister och kolonialister samt deras inhemska hejdukar: trotskister, revisionister, anarkosyndikalister, tomister, voluntarister, symbolister, reformister, formalister, frimurare och borgerliga idealister.

”Nu glömde de cyklisterna”, muttrar folk på gatan. Och när han till slut inser att med ”sionist” menas ”jude” uppfattar han inte skandalen. I hans ögon kan inte Polens kommunister förråda sin ideologi, eftersom de ingen har. De är bara ett pack medlöpare. De gamla kommunisterna, som Stalin låtit skjuta, de trodde på sin utopi. De nya tror inte på någonting. Och eftersom ingen heller tror på vad de säger spelar det mindre roll om det just nu är ”judar” som får skulden för att ingenting fungerar. Alla vet ändå att det är systemet.

Så tror jag att han tänker. Kanske är han rentav litet stolt över sin klarsyn. Han rycker på axlarna. Han har inga illusioner. Han är okunnig om historien och hör inte tjutet från demoner som släpps ut.

December 1968. Morgon, grå himmel. Blöta snöflingor fastnar på fönsterrutan. Denna höst flyttar vi igen, från nervsjukhuset i skogen till ett nybyggt betongblock i utkanten av Warszawa. Jag har nu ett eget rum, tre gånger tre meter. Det första jag gör är att täcka mjölkglaset i dörren med ett slingermönster i gult, blått, rött och gredelin, färgerna från omslaget till Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

Först nu, efter femtio år, kan jag leva mig in i mammas ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Någonting har hänt med mamma. Hon frågar inte ens om jag pluggar för ett nytt inträdesprov till universitetet. Det gör jag inte. Jag fotograferar och på nätterna gör jag om badrummet till mörkrum. Jag har sett ”Blow-up” av Antonioni. Om man förstorar en bild väldigt mycket kan man upptäcka sådant som människor velat dölja. Fönstret är igenklistrat med grovkorniga bilder av lövverk och folkhopar på hållplatser. Jag har inte råd med torkmaskin, men någon har berättat att man kan torka positiv på glas. Det kan man kanske, men de lossnar aldrig. Jag står med ett rakblad i handen när mamma kommer in. Hon ber mig sitta ned. Hon har något att berätta.

Wyjeżdżamy. Jestem Żydówką.

På polska blir det bara tre ord. ”Vi måste härifrån. Jag är judinna.”

Det går en sekund och jag hör mig säga: ”Visst mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Han som svarar henne är inte jag. Det hade varit vackert om livets viktigaste kärlekshandling varit en akt av vilja. Men insikten ”jag har en sekund på mig, sedan blir det för sent” är ingen tanke, bara en ryckning någonstans i kroppen. Jag är helt oberedd på det hon säger. Men mina nerver är det inte.

Där står hon ännu i mitt minne, det tänds ett ljus i hennes ögon, det flyter ut över ansiktet, sköljer bort det allt det hårda. Hon är där, den vackraste kvinnan. Och jag vet inte varifrån jag får det, men jag säger: ”En sak bara, mamma. Du borde ha berättat detta i omvänd ordning.”

Först nu, när femtio år har gått, kan jag leva mig in i hennes ångest när hon öppnar dörren till mitt rum. Hon kan inte veta vad jag tror om judar. Ämnet finns inte i vår familj. Men hon vet hur fäst jag är vid våra riddaranor. Säkert tror hon också att jag slutat älska henne. Jag vill inte att hon rör vid mig. Det är såret som hon gav mig när hon trodde sig rädda fjortonåringen från en förförerska som inte vill läka. Det är hennes missnöje med allt jag säger och gör. Det kan gå dagar utan att vi talar med varandra. Jag hälsar inte på när hon ligger på sjukhuset. Jag anklagar henne för att vara hänsynslös mot pappa. Hur kunde hon flytta med sönerna till Warszawa mot hans vilja?

Vad tänker hon mer innan hon öppnar dörren? Att jag länge haft samma flickvän. Att hon kan vara med barn. Att om tre månader blir jag myndig och bestämmer själv.

Det som jag inte vet: att hennes ångest nu är inne på sin sjunde månad. I mars begär partiet att hon avskedar fyra personer som påstås ha judiskt påbrå. När hon inte lyder kräver man att hon skickar in sin levnadsbeskrivning. När hon vägrar också detta får hon höra att det kan vara farligt att gå ensam genom sjukhusparken. Sedan punkterar någon bränsleledningen i hennes tjänstebil. (En vaken mekaniker upptäcker det i tid.) Hon får aldrig veta vad som står i de flygblad som någon sprider på sjukhuset. ”Läs inte fru direktör, det är för vidrigt” säger R. Han är förkrigskommunist och illa berörd.

Jag vet inget om detta när jag säger ”Visst, mamma lilla. Vi måste härifrån.”

Hon lägger ödet i min hand.

Först långt senare inser jag det bisarra i att det blir jag som får berätta för småbröderna att mamma är judinna och att vi måste lämna landet. Hon gör det inte själv. Hon ber mig om det – och då är allt förlåtet. Mamma litar på mig, hon älskar mig, jag måste skydda henne. Hon ska inte behöva tolka deras miner.

Jag vet redan vad det kallas, jag har ju läst franska. Men när jag gör det inser jag inte att det är det som händer: en rite de passage.

När jag långt senare träffar på jämnåriga som fått veta om sin judiskhet och lämnat Polen samma år vittnar de om förvirring, skamkänslor och förtvivlan över att bli utstötta. Mitt enda känslominne är det av en upphöjelse. Judisk dessutom! Till mitt gamla adelskap lades ett mycket äldre, med anor från kung David och hjältarna av Masada. Så kan det bara bli när hela ens kunskap om det judiska kommer från Joseph Flavius.

Att jag skulle sakna Polen? Gråtpilarna? Dofterna? Det susande språket? Det visste jag inte då. Det lilla Polen som var mitt, människorna som jag älskat, de tio vännerna, har nästan alla redan rest.

När sorgen kom, femton år senare, var den desperat och barnslig. Vreden som kommer nu lär inte brinna ut.

Kamrat Gomułkas folk ser till att landets sista judar aldrig glömmer sin sista tid i Polen. Det är inte klart om det finns en plan eller om man lutar sig mot traditionen. Men det sprids rykten om att de som emigrerar krävs på betalning för sina studier och att man i tullen kan bli fråntagen diplom och studieintyg. Säkert är att man måste ha tillstånd för varenda sak som man vill ta med sig, ned till sista socka, penna och servett. Föremål äldre än trettio år får i princip inte lämna landet.

Efter tre besök hos myndigheter kommer mamma hem darrande. För första gången hör jag henne säga ”jag klarar det inte”. För att finansiera vår exodus har hon lånat pengar av en släkting i utlandet. När hon på banken får höra att hon inte får ta ut dem, hon är inte polska längre, börjar hon skrika, förolämpar tjänstemannen, socialismen och troligen även Polen. Hon vet inte vad hon kan ta sig till nästa gång. Hon vill kasta in granater i partipalatset.

En särskild finess: när man fått tillstånd att lämna landet måste man vara ute inom sextio dagar. Ingen kan säga vad som händer om man inte hinner skaffa alla papper. Att sälja allt man äger är ingen lösning, det är förbjudet att ta med kontanter. Kan de beslagta handbagaget? Klockan? Vigselringarna?

Det börjar bli bråttom. Någonstans får vi låna nya pengar. De ligger i en låda, ofattbara femtiotusen złoty, nästan två årslöner. Det är nu min budget. Jag ska ordna alla tillstånd och jag ser fram emot det. Jag ska å mammas vägnar göra en sorti så som man lämnar en trist föreställning. Ingen ska få nöjet att se mig berörd.

Den första dagen går åt att skaffa rekvisita. Ett paket Gilette till rakhyveln. En limpa Benson & Hedges. Visserligen smaklöst med guldförpackning, men aromen säger ”jag är inte här”. En attachéväska av svart galon som kan tas för skinn. Jag gör upp med en taxichaffis om en veckotaxa. Hämtning varje morgon klockan nio, första kurs till Hotel Europejski, sedan får man se. Vilken känsla att beställa utan att se på priserna. ”L’oeuf à la coque à la viennoise, ananasjuice, en croissant med smör. Svart kaffe, men först litet senare, om jag får be. ”Visst, min herre, det ska bli.”

Det är slöseri, men det är nödvändigt. Frukosten på hotellet sätter tonen för resten av dagen. Hos Skolstyrelsen ska jag få en stämpel som intygar att skolbetyget är äkta. Hos Skolöverstyrelsen krävs en ny stämpel som intygar att den förra är trovärdig. Och så en tredje, som går i god för de två tidigare. Tre olika myndigheter, tre väntrum, tre stämpelavgifter. Samma procedur för mammas diplom, och en till för att få översättningen till engelska vitsordad, bestyrkt samt vidimerad. Stämplarna är så stora att de inte får plats på dokumenten som måste förlängas; en funktionär limmar på ett nytt blad, en stämpel för att försegla skarven, en ny avgift.

Den som väntar är i underläge. Jag väntar inte. Jag har bara råkat slå mig ned med min bok i just detta väntrum. Därinne är det nästan alltid samma sceneri. Bruna träpaneler, ett skrivbord, te i glas, en sekreterare, nej, avdelningschefen är på sammanträde, kom imorgon, nej förresten, han blir borta hela veckan, kom på måndag. Hon tittar upp för att avnjuta effekten. Men det hon får är en uttråkad min, samma som retat gallfeber på mina lärare, nu spetsad med ett grin som säger: ”Jag vet det och du vet att det är sista gången som ni jävlas med mig. Om en månad är jag fri. Och ni är kvar i dyngan.”

För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen.

En gång är jag nära att falla ur rollen. Målningar av mammas morbror Emil får inte lämna landet. De tillhör kulturarvet, upplyser tjänstemannen hos riksantikvarien. Jag har på tungan att om antikvarien rotar i massgravarna hittar han mera kulturarv. Emil Schinagel blev mördad av tyskar, men angiven av polacker. Så kanske också hans guldplomber är Polens egendom?

Var det Skoldepartementet? En yppig falsk blondin med mycket kol runt ögonen som stelnar till när hon får höra vad det gäller. ”Var vänlig lämna pappren här och vänta utanför.” Efter en kvart kommer hon ut, svart i blicken, ser inte på de andra väntande, går fram till mig. Hon andas häftigt, som efter ett uppträde. ”Var så god, det är klart. Må Gud barmhärtig förlåta dessa svin.” Jag vill säga något, men ser på henne att jag ska låta bli. Jag bugar och går ut utan att se mig om.

Ibland får de landsflyktiga frågan hur de minns landet som de lämnat. För mig är det alltid hon. En falsk blondin med svettfläckar i armhålorna och rinnande smink. Hon är mitt Polen. Inte gråtpilarna, inte ens Chopin. Jag ser henne ibland. Häromåret satt hon i en kassa. Jag var den ende som förstod att det var hon. Centralstationen i Warszawa, en underjordisk labyrint av trappor och kulvertar. En lång biljettkö. Ett gammalt par, med vita käppar båda två, de håller i varandra. När de väl är framme hör jag kassörskan säga att de stått i fel kö. Den rätta luckan är en trappa ned, sedan andra kulverten vänster, en halv trappa upp, höger, vänster och rakt fram. De går sin väg. Jag står och väntar på mitt möte. Efter en halvtimma är paret tillbaka. De famlar sig fram till luckan. ”Var snäll och säg det igen, en trappa ned, andra kulverten vänster och sedan?” Hon börjar förklara. Det är rusningstid, kön är nu helt ny och irriterad. Sedan hörs en smäll. ”Stängt” står det plötsligt på den enda kassan till Warszawas pendeltåg. Kassörskan stiger ut ur båset, högröd i ansiktet, tar de två blinda under armarna och försvinner ut i tunnlarna.

Maciej Zaremba

Studentupproret 8 mars 1968

Kommunistpartiets beslut att stoppa föreställningen av nationalskalden Adam Mickiewicz pjäs ”Förfäderna” från 1832 ledde till studentprotester i flera städer. Demonstranterna som krävde yttrandefrihet slogs ner av polis och ”frivilliga partiaktivister”. I ett tal den 19 mars anklagade partiledaren Gomulka ”studenter med judisk bakgrund” och ”sionister” för att sabotera socialismen. De utgjorde en ”femtekolonn”. Till följd av den antisemitiska kampanjen förlorade tusentals polacker sina arbeten eller hindrades från att studera. Åren 1968–70 flydde cirka 13.000 polacker av judisk börd från Polen.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Det är upp till oss att bevara tilliten

April 8, 2017 / zaremba

Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

DN 2017-04-08

Jag cyklar mot folkströmmen på Skeppsbron och undrar hur det kan vara möjligt att känna någonting som liknar glädje i en stund som denna. Från Hötorget hörs polissirener. Det är människor överallt, fler än någonsin. Tänk att vi är så många i denna stolta stad… På Klarabergsviadukten, full av strandade resenärer får jag en känsla av andakt. Människor rör sig målmedvetet men varligare än de brukar. Staden har saktat in. Som om det blivit opassande eller kanske vådligt med all sorts brådska, snabba rörelser och förhastat tal.

Jag tänker att den här atmosfären, bara en timme efter attentatet, är mera värd än alla kloka ord som kommer att framföras. Den säger någonting om Sverige som terrorister inte kan begripa. Och därför, tänker jag, är de dömda att förlora. Det gör man nästan alltid, i schack liksom i krig, när man inte förstår motståndaren.

Det har sagt många gånger med tål att upprepas: i motsats till 70-talets terrorister, som IRA eller Svarta september (nu gör ni som vi säger, annars blir det värre) har islamisterna inga krav. De har bara en idé: att genom oss andra göra livet så olidligt för Europas muslimer, att de själva griper till jihad. I denna kalkyl ger varje terrordåd utdelning i en brinnande moské, vilket framföder nya jihadister och nya muslimhatare, och så vidare, tills Europa förvandlats till ett Syrien.

Häromveckan kom en rapport som borde ha stått på förstasidorna. Den berättar att fransmän är mindre rädda för muslimer i dag än de var före massakrerna på Charlie Hebdo, Bataclan och strandpromenaden i Nice. Det är forskningsinstitutet Commission nationale consultative des droits de l’homme (CNCDH) som med sofistikerade intervjumetoder mäter nivåer av tolerans respektive rädsla för främlingar och rasism.

Enligt rapporten är det i dag 20 procent färre än 2013 som tycker att invandrarna är för många och slöjan ett samhällsproblem. Antalet hot och attacker mot muslimer har halverats under förra året, låt vara från en hög nivå. Acceptansen för muslimer har stigit med 10 procent sedan 2014. Allt fler – hela 80 procent av de intervjuade – svarar att de är ”fransmän som andra”. Förändringen är mest markant bland de unga.

Med tanke på de fasor som Frankrike genomlidit är det häpnadsväckande resultat, på gränsen till otroligt. Eller är det ett utslag av trots? Det verkar som att också en del xenofober genomskådat islamisternas upplägg och vägrar spela sin tilldelta roll i västerlandets undergång.

Vilket kan betyda att attentaten faktiskt börjar få motsatt effekt.

Jag skrev att islamister inte förstår sin motståndare. Det jag menade är att de inte begriper sig på Europa. Det finns inte i deras värld att ett samhälle där så många frågor lämnats obesvarade samtidigt skulle kunna vara starkt. Att människor som inte tror på helvetet kan bete sig som om det fanns, misstro heliga befallningar men ändå hålla något heligt, fördöma islamismen men samsas med muslimer.

Det mest hoppingivande i den franska undersökningen (som pågått sedan 1990) är att det inte tycks finnas något automatiskt samband mellan terrordåd och främlingsrädsla. Efter attacken mot World Trade Center ökade rentav toleransen vis à vis muslimer. Däremot spelar det stor roll hur politiker, medier och andra auktoriteter hanterar det som händer, samt hur man talar om invandrare och mångfald. Om jag läser rätt menar forskarna att Marine le Pen utgör en större fara för den franska samhällsfreden än självmordsbombarna.

Ibland säger en tweet mera än ett helt partiprogram. ”Äntligen” twittrade Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Bryggargatan i december 2010. Det är det som skiljer den inre kärnan hos Sverigedemokraterna och Front national från andra partier och från de flesta av deras egna väljare. Deras affärsidé stavas fruktan.

Det är bara den sortens patrioter som känner hoppet stiga när deras landsmän dör på gatorna.

Nu är det sanningens minut för Åkesson och hans bekännare. Det är tid att välja sida. Vill de bevara Sverige svenskt – öppet, oförskräckt och tolerant? Det landet som i fredags visade upp sig för sig självt? Eller kommer de att bistå frihetens fiender med att underblåsa hat och fruktan?

Det tog århundraden av relativ jämlikhet och lagstyre att bygga upp den enastående tillit människor emellan som gjort Norden till en så fri, fredlig och välmående del av världen. Det kan gå mycket fort att riva ned den. Det är upp till oss. Terrorister kan ta liv och spränga byggnader. Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

Maciej Zaremba

Maciej Zaremba om Europarlamentets reprimand mot Jasenko Selimovic

December 14, 2016 / zaremba

DN 2016-12-14

Låt mig vara övertydlig. Den här artikeln tar inte ställning till frågan om Liberalernas EU-parlamentariker Jasenko Selimovic har trakasserat sina medarbetare i Bryssel. Den tar ställning till bevisen i den process i vars ände han befunnits skyldig. Om inte annat uppges kommer alla uppgifter från dokument: mejl, protokoll, bandinspelningar.

Jag skriver inte för att vittna om Selimovics vandel, eftersom jag inte är närmare bekant med honom. Jag skriver av ren självbevarelsedrift, på det att det skall finnas någon som larmar den dagen jag själv – eller kanske du – döms i en Kafkaliknande process. Det finns ett andra skäl. Visst är vi i Sverige fria från fördomar av alla slag. Ändå händer det att anklagelser för brutalitet och häftigt lynne fäster lite lättare vid individer med mörk skäggväxt och oskrymtat tal.

Det skall genast sägas att atmosfären på Liberalernas kansli i Bryssel inte varit god. När Jasenko Selimovic tillträdde i oktober 2015 fick han ärva Marit Paulsens personal. Uppenbarligen fick några av dem problem med hans arbetstempo och han själv med deras arbetssätt. Sådant händer när en chef byts ut. Men nu håller jag mig till det han klandrats för.

Anklagelseakten mot Selimovic är på över trettio sidor. Det är tre personer som anmäler, jag kallar dem A, B och C.

En del av kritiken handlar om att Selimovic stressat dessa tre med motstridiga order och orimlig arbetsbörda samt klandrat dem för fel som de inte begått. De flesta anklagelserna är allmänt hållna: ”kränkte min integritet”, ”trakasserade mig”, ”pikade mig”, ”ifrågasatte min kompetens inför kollegor”. Det framgår inte vilka ord som fälldes. Några är mer konkreta: ”såg argt på mig och greppade min arm”, skriver B. Men fyra händelser skildras med stor realism, med exakta citat och skildringar av tonfall. Det är ingen gissning att just dessa scener har gjort störst intryck på den kommitté som förordade att Selimovic skulle fällas. Det är en elak, hånfull och brutal person vi ser.

Anmälaren B skildrar ett möte den 4 december 2015: ”Jag trodde att vi skulle gå igenom ärendena. Då fick jag svaret: ’… du … är totalt oförmögen att göra ett ordentligt jobb. Jag har inget förtroende för dig och du är den mest inkompetenta person som jag någonsin jobbat med. Jag undrar om du är så dålig eller om det är någon annan som dig order’ /…/ Så fortsatte Selimovic: ’Jag skall bli riktigt snäll mot dig, du behöver inte gå förrän vid slutet av januari.’ Han sade att han inte hade något bruk av mina tjänster (utelämnat). Jag var totalt chockad och lämnade hans kontor med tårar i ögonen. Jag har aldrig under mina 30 år varit med om något så förnedrande och kränkande.”

De övriga tre scenerna utspelar sig den 15 mars samt den 4 och den 6 april. Det är C som vittnar. Under dessa möten får hen papper kastat på sig, bli kallad ”idiot” och ”korkad” (idiot, stupid) av en rasande (furious) Selimovic som bland annat skriker att han ”inte tänkte sänka sig så lågt som att förklara för en simpel sekreterare vad den skall göra”.

Det är för att dessa vittnesmål är så detaljerade som de gör trovärdigt intryck. De ”bär det självupplevdas prägel”, som domare brukar skriva. Den råhet som Selimovic demonstrerar i dessa scener gör de mer diffusa anklagelserna sannolika. En person som kallar folk idioter är förstås i stånd att kränka dem även på annat sätt.

Skälet till denna artikel är att jag lyssnat på inspelningar från dessa fyra möten. Tvivelsutan är det de samtal som åberopas. Det är rätt tidpunkter och samma ämnen som avhandlas. Inspelningarna är kompletta, börjar när vederbörande stiger in och slutar när hen lämnat rummet.

Inget av det som de anställda B och C har påstått i sina anmälningar finns på dessa band. Inga skällsord, inga personomdömen. Inga repliker som ens påminner om de citerade elakheterna ovan. Inga skrik.

En bedömning av tonfall är subjektivt förstås. I mitt öra är Selimovic i samtalet med B genomgående lågmäld, hovsam – och besvärad. Han hoppas att hen inte upplevt någon misstro från hans sida: ”Jag tycker att vi båda varit öppna mot varandra… med att försöka få det att fungera.” B svarar: ”Absolut, absolut!” Selimovic säger att han skall försöka underlätta B:s sista tid på jobbet. B säger sig uppskatta det, och verkar mena vad hen säger. De skils i avmätt samförstånd.

Samtalen med C har en annan karaktär: Selimovic vill att C skall ta ett större ansvar. Talar mest själv, ger instruktioner om hur han vill ha e-posten hanterad, berättar i detalj vad C skall göra och vad hen måste låta bli. Man märker otålighet, men inga höjda röster eller föremål som kastas. Under de över 90 minuterna hittar jag en sarkasm. När C värjer sig mot nya uppgifter säger Selimovic: ”Du måste kunna göra det. Gör dig inte mer inkompetent än du är.” I övrigt är grundstämningen ”kom igen, jag vet att det här kan du göra mycket bättre”. Likväl förstår man att för C kan inte dessa samtal ha varit så behagliga. Får man så många instruktioner känns det att chefen är missnöjd med ens insats.

När man läser vittnesmål som är så fjärran från det som faktiskt hänt tänker man först att vittnena hittar på. Inte nödvändigtvis. Lögnen kan vara omedveten. B blev förstås ledsen av att höra att hen inte motsvarat förväntningarna. När B fyra månader senare återger samtalet verkar hen lägga ord i munnen på Selimovic som motsvarar hur det kändes. Det är ett välkänt psykologiskt fenomen. Han sade kanske ”du medger själv att det inte fungerar”, B:s känsla minns: ”Du är totalt inkompetent.” Jag antar att om en advokat frågat B och C: ”Sade han verkligen så, skrek han? Tänk på att ni vittnar under ed”, skulle de ta tillbaka. Men i den här processen blir inget vittne utfrågat av försvaret. Det är just det som är problemet.

Dessa två vittnesmål är de mest belastande för Selimovic, och de är alltså falska. Jag kan inte veta vad som ligger bakom de övriga. Men erfarenheten säger att om målsäganden lämnar tjugo uppgifter – varav de få som kan kontrolleras visar sig vara fel – bör man betrakta de övriga med stor försiktighet.

Selimovic lämnade in dessa inspelningar till EU-parlamentets talman Martin Schulz. Men de påverkade inte Schulz beslut. Av allt att döma blev de inte ens uppspelade och avhörda. Schulz skriver i sitt beslut att ljudbanden saknar bevisvärde, eftersom B och C inte visste att samtalen spelats in. Och för övrigt kunde ju Selimovic ha kränkt dem vid andra tillfällen. Det kanske han kunde. Men det är just dessa tillfällen, inte några andra, som åberopas som grövsta exempel på trakasserier. Ingen normal domstol skulle avfärda en bevisuppgift som väcker så starkt tvivel på vittnes trovärdighet.

Varför har inte Selimovic gått ut offentligt med detta material? Han svarar att sedan han blivit fälld lär ingen tro ifall han själv hävdar att han varken har skrikit eller förolämpat någon.

Det är tillåtet att spela in samtal som man själv deltar i. Men det verkar inte helt normalt att banda alla möten med sin personal. Varför gjorde han det?

Selimovics förklaring bekräftas av hans jurist. Denne berättar att kring årsskiftet upptäckte Selimovic oklarheter på kansliets konto. Juristens råd blev att medan han utreder saken skulle Selimovic dokumentera alla samtal. Skulle det framgå oegentligheter, skulle ingen kunna påstå att han känt till dem utan att reagera.

Av dessa dokument framgår att Selimovic under hela våren försöker få den anställde A att redogöra för ekonomin. Det framgår också att han inte har framgång. Ett typiskt mejl, det fjärde i ordningen, den 2 mars: ”Jag bad dig … att ta fram historiska bankutdrag som visar vilka transaktioner som har genomförts… Jag avslutade mailet med att klargöra att det vore bra om det kunde göras snart. Sedan de två veckor som har gått sedan dess har ingenting hänt i detta ärende.”

En vecka senare tar Selimovic kontakt med EU-parlamentets jurister. Han undrar vad han kan göra åt en anställd som obstruerar. Finns det disciplinära åtgärder? Samma dag som Selimovic skall diskutera saken med parlamentets personalchef Herwig Kaiser (21/3) sjukskriver sig A. Kort därefter blir också C och ytterligare en person på kansliet sjukskrivna.

Redan i februari hade Aftonbladet en artikel om att Jasenko Selimovic trakasserar personalen. Det var A som uttalade sig. Nu är det april, tidningen söker upp Selimovic med frågor om de sjukskrivna. Innan han svarar ringer Selimovic till Liberalernas presschef i Stockholm. Vad tycker hon att han skall säga? Han kan inte förtiga att han i månader utrett oklarheter kring kansliets konto.

Presschefen ger honom rådet att göra sig oanträffbar för medierna. Selimovic svarar att när saken kommer ut lär han framstå som den som dolde något. Den rollen tänker han inte acceptera. Han anklagar ingen, säger han, men han måste få klarhet. När samtalet avslutas har han gjort klart att nästa gång han får frågor om arbetsklimatet på Brysselkontoret kommer han att nämna oklarheter kring ekonomin.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång.

Dagen därpå, den 15 april, anmäler den anställde A Jasenko Selimovic för trakasserier. Någon dag senare anklagas han för samma sak av C och B (som slutat på kansliet drygt två månader tidigare).

Allt som jag hittills berättat var känt för Martin Schulz när han den 22 november fann Selimovic skyldig till trakasserier. Eller, rättare sagt: allt har lämnats in som motbevisning. Om det blivit granskat är en annan fråga. EU-parlamentets rättskultur visar sig ligga mycket långt från den svenska.

När Selimovic frågas ut inför Rådgivande kommittén vill han veta vilka beteenden han anklagas för. Han får ett ospecificerat besked: ”psykiska trakasserier”. Han får svara på allmänna frågor om sitt sätt mot personalen. Han erbjuds att kalla vittnen. Selimovic svarar att för att kalla vittnen måste han först få veta vilka situationer de skall vittna om.

Det är hela processen, två möten på sammanlagt en timme och femton minuter, enligt Selimovic. Fyra månader senare får han veta att kommittén förordar att han skall fällas för mobbning av A, B och C. Han har skrikit åt dem, framfört grundlösa anklagelser, sagt upp dem på ett brutalt sätt samt använt ”hotfullt kroppsspråk”. Om Selimovic har något att invända innan talmannen Martin Schulz fattar sitt beslut, skall han göra det före den 19 oktober.

Återigen kräver Selimovic att få veta vilka konkreta handlingar han anklagas för. Det går ju inte att försvara sig mot att man varit elak i största allmänhet. Selimovic inskärper att det han misstänks för är kriminellt i Sverige och i en rad andra länder. En disciplinär ”reprimand” av EU-parlamentet har därför verkan av en straffdom – och kan äventyra hans framtid. Selimovic åberopar Europakonventionen: Den som anklagas för ett brott har rätt till muntlig förhandling, rätt att förhöra vittnen, att se alla handlingar och få tid att förbereda sitt försvar.

Först nu, den 9 november – fem månader efter anmälan och fem dagar innan hans svarstid går ut – får Selimovic veta vilka handlingar han anklagas för. Det vill säga – några av dem. Han får bara se delar av akten, i censurerat skick. ”Utelämnat” står det på en rad ställen. Han får inte ta med sig akten eller ta kopior. Hans svar skall vara inne den 15 november.

Dessa villkor innebär att han har fyra dagar på sig att först skriva av trettio tätskrivna sidor, gissa vad som döljer sig bakom censurerade avsnitt, skaffa motbevisning och formulera sin inlaga.

Det är faktiskt obegripligt. En stat som uppställde sådana hinder för försvaret skulle inte släppas in i EU. Jag har ingen bättre förklaring än att EU-parlamentet inte visste vad den gjorde när man (år 2014) skrev reglerna för hur mobbning skall beivras. Det framgår av ”Internal rules on harassment” att hela processen skall vara hemlig samt att den misstänkte i vissa fall kan fällas utan att få veta vem som klandrat honom och för vad (kap 5 art 12).

Selimovics försvarsskrift är på 21 sidor plus bilagor. Åtta inspelade samtal, somliga timslånga. Hur lång tid skulle en domstol behöva för att granska materialet – med inspelningar på ett språk man inte förstår? (Att få dem översatta och utskrivna under fyra dagar var förstås ogörligt.)

Fem arbetsdagar senare, den 22 november, fälls Selimovic för att ha trakasserat personalen. Hela hans motbevisning avvisas. Inspelningarna avfärdas med argument som jag citerade tidigare. Hans belägg för att en anställd obstruerat granskningen av ekonomin avfärdas med att även om så skett, så har Marit Paulsen (som varit chef för denne ett år tidigare) fullt förtroende sin personal. Ja, så står det faktiskt.

Låt mig antyda vad en så regellös justis kan brukas till. I akten finns två brev från utomstående. Ett anonymt, från någon som berättar hur Selimovic sex år tidigare trakasserat medarbetare. Det åberopas som tungt vägande i beslutet. Det andra brevet (undertecknat) vittnar om Selimovics goda chefskap under samma tid. Det omnämns inte. Här kan man invända att lovorden kan vara skrivna på beställning. Givetvis. Men det kan också det anonyma klandret vara. Liberalerna är inte ett unikt parti, helt fritt från maktkamp och ränker.

Exempelvis upplyste anonyma källor (DN 22/11) om att också Selimovics politikerkollegor Fredrick Federley och Cecilia Wikström hade skäl att frukta honom. Hade de det? Till mig säger Federley att han och Wikström faktiskt fick höra från Rådgivande kommittén att de borde ”tänka på sin säkerhet”. Men de fick inte veta varför. Själv har Federley aldrig upplevt Selimovic som hotfull.

Cecilia Wikström: ”Ja, vi har fått det rådet. Jag valde att nonchalera det fullständigt. Jag vill säga att jag inte för en sekund känt mig hotad eller orolig eller rädd eller något annat.” Men kommittén antydde att hon borde vara det? ”Det får stå för kommittén.”

Avslutningsvis: Mobbning på arbetsplatsen är ett vidrigt fenomen, som jag ägnat en artikelserie (”Mobbarna och rättvisan”, 2010). Reportagen var skrivna från offrens perspektiv och efterlyste hårdare sanktioner, efter rannsakan och dom. Men hemliga processer, som den i Bryssel, med politiker som domare och rättsregler upphävda, är något helt annat: det är en inbjudan att föra politik med Donald Trumps metoder.

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång. Detta är alltså mitt ärende: att återföra hanteringen av detta fall till svensk standard.

Maciej Zaremba

Fakta. Detta har hänt

30 september 2015 ersätter Jasenko Selimovic Marit Paulsen i EU-parlamentet.

18 februari i år anklagas Selimovic i Aftonbladet av en anställd för trakasserier.

I mitten av mars upplyser Selimovic EU-parlamentets personalchef om att han misstänker att en av hans anställda obstruerar hans granskning av kansliets ekonomi.

I början av april sjukskrivs tre anställda på kansliet.

15–17 april anmäls Selimovic för trakasserier. Han blir underrättad om anmälan 28 april.

24 maj och 14 juni hörs Selimovic av Advisory committee (Rådgivande kommittén) som hanterar klagomål om trakasserier inom Europaparlamentet. Kommittén lämnar sin rekommendation till EU-parlamentets talman (Martin Schulz), som ensam fattar beslutet.

5 oktober rekommenderar kommittén att Selimovic skall fällas.

11 oktober begär Selimovic insyn i anklagelseakten.

25 oktober beslutar Martin Schulz att Selimovic bara får se delar av akten. Selimovic överklagar beslutet.

9 november avslår Schulz Selimovic överklagan.

15 november lämnar Selimovic in sin försvarsskrift.

22 november finner EU-parlamentets Martin Schulz att Jasenko Selimovic har trakasserat tre anställda och skall tilldelas en reprimand.

1 december lämnar Selimovic in en formell begäran till EU-parlamentets personaldirektör att granska den ekonomiska redovisningen hos Liberalernas kansli.

6 december överklagar Selimovic reprimandbeslutet. Till överklagan fogas ett utlåtande från en svensk professor i rättsvetenskap som menar att hanteringen av Selimovics fall inte lever upp till EU:s rättsprinciper. Enligt EU-parlamentets regler måste överklagandet hanteras inom en månad. Fattas inget nytt beslut före den 7 januari 2017 blir reprimanden automatiskt annullerad.

Liberalernas etiska kommitté har tidigare meddelat (AB 24/11) att man avvaktar utgången av överklagandet innan man fattar beslut om egen utredning.

En Kafka-process i Bryssel. Om Jasenko Selimovic

December 14, 2016 / zaremba

DN 2016-12-14

Om inte annat uppges kommer alla uppgifter från dokument: mejl, protokoll, bandinspelningar.

Anklagelseakten mot Selimovic är på över trettio sidor. Det är tre personer som anmäler, jag kallar dem A, B och C.

Varför har inte Selimovic gått ut offentligt med detta material? Han svarar att sedan han blivit fälld lär ingen tro ifall han själv hävdar att han varken har skrikit eller förolämpat någon.

Det är tillåtet att spela in samtal som man själv deltar i. Men det verkar inte helt normalt att banda alla möten med sin personal. Varför gjorde han det?

Om Jasenko Selimovic blivit rannsakad i Sverige skulle allt jag nu berättat bli offentligt. Vi skulle få höra hur det låter på ljudbanden. Sådana är reglerna för svensk rättegång.

Maciej Zaremba

Fakta. Detta har hänt

30 september 2015 ersätter Jasenko Selimovic Marit Paulsen i EU-parlamentet.

18 februari i år anklagas Selimovic i Aftonbladet av en anställd för trakasserier.

I mitten av mars upplyser Selimovic EU-parlamentets personalchef om att han misstänker att en av hans anställda obstruerar hans granskning av kansliets ekonomi.

I början av april sjukskrivs tre anställda på kansliet.

15–17 april anmäls Selimovic för trakasserier. Han blir underrättad om anmälan 28 april.

5 oktober rekommenderar kommittén att Selimovic skall fällas.

11 oktober begär Selimovic insyn i anklagelseakten.

25 oktober beslutar Martin Schulz att Selimovic bara får se delar av akten. Selimovic överklagar beslutet.

9 november avslår Schulz Selimovic överklagan.

15 november lämnar Selimovic in sin försvarsskrift.

22 november finner EU-parlamentets Martin Schulz att Jasenko Selimovic har trakasserat tre anställda och skall tilldelas en reprimand.

1 december lämnar Selimovic in en formell begäran till EU-parlamentets personaldirektör att granska den ekonomiska redovisningen hos Liberalernas kansli.

Liberalernas etiska kommitté har tidigare meddelat (AB 24/11) att man avvaktar utgången av överklagandet innan man fattar beslut om egen utredning.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

I Trumps nya värld är det mest förbjudna tillåtet

November 12, 2016 / zaremba

Donald Trumps valseger visar att demokratins fundament är bräckligare än vi trott. Populister över hela världen kommer att lära sig läxan. Därför är det dags att återta frågorna.
DN 2016-11-12

Nu hoppas man världen över att Donald Trump inte kommer att infria sina vallöften: muren mot Mexiko, massdeportationer, legalisering av tortyr, handelskrig mot Kina. Det är alltså det optimistiska scenariot: att USA:s kommande president skall visa sig vara en större lögnare än man hittills trott.

Jag har svårt att dela den optimismen. De som blivit lugnade av Trumps försoningstal borde läsa vad Jaroslaw Kaczynski sade efter sin seger i det polska valet. Det var nästan samma ord: låt oss nu bli vänner och samarbeta för nationens bästa. Två månader senare, så fort de fått makten, gick hans parti Lag och rättvisa (PIS) till angrepp mot rättsväsendet och gjorde stats-tv till partiorgan. Ett år senare är Polen inte längre en rättsstat.

Nej, det är inte rationellt att ta Donald Trump på orden nu heller. Ingen lär veta vad för slags president han kommer att bli. Kanhända vet han inte själv. Man kan bara gissa, frukta eller hoppas. Med en labil Trump vid rodret, hans parti i krig med sig själv, EU i kramp och ett revanschlystet Ryssland har mängden tänkbara scenarion ökat med kvadraten.

Om två år kan USA vara en förlamad före detta stormakt i handelskrig mot Kina och Europa i ekonomisk kris. Eller så kan Trump vara avsatt efter impeachment och åtal. (Inte helt otänkbart mot bakgrund av hans bristande impulskontroll.) Båda scenarierna tycks lika sannolika, liksom en rad andra, riktigt mörka, som en ny rysk aggression i Ukraina.

Att sia om framtiden har blivit att skriva i vatten. Låt mig i stället säga något om vad som redan hänt. Också det är dystert.

Hittills har europeiska populister tillämpat de små stegens strategi. De utgick ifrån att demokratins värden var så starkt förankrade att de inte kunde utmanas direkt. Alltså måste man tills vidare spela på den liberala demokratins villkor. Marine Le Pen kände sig tvungen att rensa ut sin far partigrundaren, Jimmie Åkesson fann det klokast att tysta ned de mest frispråkiga. Det gäller att framstå som sansad, tala fint och inte i provocera i onödan.

Vad Trump nu visat är att demokratins konsensus är mycket bräckligare än de trott. Att man kan skjuta rakt på en av demokratins grundpelare utan att framstå som antidemokrat. Snarare tvärtom. Själva fräckheten i angreppet vittnar om ärlighet och får populisten att framstå som folkets sanna vän. Han säger bara vad många tänker, men hindras av eliten och pk-maffian att uttrycka.

Vad är demokrati? Jag är rädd att om man frågade på gatan skulle många svara att det är motsatsen till diktatur. Allmän rösträtt och majoritetsstyre. Kanske skulle några lägga till yttrandefrihet. Men bara en minoritet skulle spontant säga att demokrati är folkvälde begränsat av lag och oavsättliga domare – och även sådant som vi aldrig röstat om, människans fri- och rättigheter. Och troligen skulle bara några få säga som det är: att folkvälde utan rättsstat är inget annat än den starkares rätt.

”Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan.”

Häromveckan fann The high court i London att enligt lagen måste parlamentet få godkänna villkoren för Brexit. Dagen efter var det lynchstämning i tabloiderna. Det stod ”Enemies of the people” under bilderna på de tre domarna i The Daily Mail. (Med åtföljande dödshot på Facebook.) Resonemanget: domare är inte demokratiskt valda, de är eliten som sätter sig upp mot folkets vilja. ”Who do you think you are?” skrek rubriken i The Sun.

Man tycker att ett så brutalt angrepp på statsskicket skulle fördömas med full kraft. Men justitieministern Elizabeth Truss stod inte upp för domarna. Först efter tre dagar kom ett blekt uttalande om domares självständighet.

Det är det som är det nya. Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan. Det blev inte heller ramaskri när en rad franska borgmästare sade sig redo att trotsa högsta domstolen som olagligförklarade burkiniförbudet. De folkvalda hänvisade till opinionsundersökningar, enligt vilka de flesta ogillar detta plagg.

Donald Trump är den förste president som bli vald efter att ha antytt att ifall han förlorar kan han tänkas ta makten på ett annat sätt. Det var inte första gången. ”Det kan behövas kravaller om vi skall tillbaka till den tid då Amerika var stort”, sade han 2014.

Det är nog symtomatiskt att Trumps mest alarmerande attack på systemet hamnade i medieskuggan. Kanske var nyheten inte lika klickvänlig som kandidatens sexism. I juni angrep Trump domaren Gonzalo P Curiel vars beslut gick honom emot. Curiel var jävig, hävdade Trump, eftersom han var född i Mexiko (vilket Curiel inte var). Och då Trump lovat att bygga muren måste ju mexikaner hata honom.

Därefter hotade Trump att som president dra Gonzalo P Curiel inför rätta.

Att hota en domare är nog bland det mest förbjudna för en amerikansk politiker. ”Oförlåtligt” kommenterade den gången republikanen och förre talmannen Newt Gingrich. Nåväl, inte mer oförlåtligt än att Newt Gingrich skrivande stund är redo att ta plats i Trumps regering.

I en artikel inför valet varnade Anne Applebaum för att USA med Trump vid makten kan ta samma väg som Polen, där Kaczynskis parti – under parollen ingen makt får stå i vägen för folkviljan – håller på att invadera rättsstaten. Det kan visa sig svårt att rösta bort en regering som kan använda rättsväsendet till att skandalisera sina motståndare. Hade Barack Obama haft en chans? frågar Applebaum, om det inte varit Trump utan FBI som anklagat honom för att ljuga om var han var född? Sådant är nämligen läget i Polen, efter ett års PIS-styre. Rykten och konspirationsteorier sprids i statens majestät.

Hur kunde de annars så frihetsälskande polackerna låta det ske? Ja, ser ni, de förstod inte att mellan valdagarna är det rättsstaten och institutionerna som gör demokrati. Och för övrigt: domare och ämbetsmän – visst låter det elitistiskt?

Så kan demokratins ena ben fås att sparka bort det andra. Jag är rädd att Europas populister redan lärt den läxan. Vi lär få höra flera rop på folkomröstningar i rättighetsfrågor och se politiker vika sig för opinioner, verkliga eller virtuella. Tyvärr är det inte bara de folkvaldas fel utan en brist i demokratisk fostran. Litet för länge har litet för många tagit för mycket för givet.

Populister har mera att lära av Trump. Till exempel att televisionens (och publikens) neurotiska fixering vid ”här och nu” ger dem ett övertag. I realtid och med ängslig debattledare är det i regel lögnaren som vinner. Blir man ertappad med en osanning kan man lika gärna svara att det har man aldrig sagt och sedan dra till med en annan lögn.

Folket mot eliterna… Varifrån hämtar vreden sin energi? Statsvetaren Marie Demker har funnit att det bara finns en sak som förenar anhängarna till Europas populister, och det är inte en idé eller ens ett gemensamt hatobjekt. Det är låg utbildning. En vanlig feltolkning är att de därför skulle vara lättare att manipulera. Det är inte alls säkert. Däremot är det säkert att i det postindustriella samhället ser deras framtid mycket dyster ut. I synnerhet om de råkar vara män.

För 40 år sedan togs 60 procent av alla högskoleexamina i USA av män. I dag är proportionerna omvända. Männen är i minoritet bland de högre bildade. Det kan rentav vara så att ett svart flickebarn numera har bättre framtidsutsikter än en vit gosse. Varför är det så? I boken ”The demise of guys” berättar psykologen Philip Zimbardo att amerikanska pojkar har allt svårare att klara skolan och inte minst – att närma sig flickor. De är rädda för att bli avvisade. En befogad rädsla, eftersom pojkarna är osociala. Det blir man om man tillbringar (i genomsnitt) ofattbara 44 timmar i veckan med att spela dataspel eller se på porr, men bara trettio minuter (i veckan) i samtal med sin far. Om man nu har någon.

Varför är datorspelen (liksom porren) svårt vanebildande för pojkar men inte för flickor? Bara delvis därför att de skänker en känsla av kontroll och garanterar framsteg. Huvudorsaken tycks vara biologisk. Den manliga hjärnan njuter mycket intensivare än den kvinnliga när den lyckats pricka en virtuell boll i en virtuell tavla. För att inte tala om mer laddade illusioner. Än större blir skillnaden när det kommer till pornografin.

I sisådär två miljoner år har mannens biologi skänkt honom fördelar mot kvinnan. Länge nog för att skapa visa vanor. Och så helt plötsligt, kring 1980, var det slut. Fördelen började vändas till ett handikapp. Och det var här det hände, i västvärlden, ungefär samtidigt som våra industrier började dra till Asien. Kanske är också den historien en fotnot till fenomenet Donald Trump.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra. På det området har de sociala medierna uppvisat anslående antisocialt potential. Men de förstärker bara något som redan finns. Eller snarare saknas.

Det är nog en illusion att en nationell gemenskap lever av sig själv. När allting förändras så snabbt som det gjort måste gamla frågor besvaras på nytt. Vad är det som håller oss samman? Vilka traditioner vill vi vårda och vilka är en black om foten? Vad borde vi tro på gemensamt och vad är upp till var och en. Vad kan man kräva av invandraren och vad kan hen begära av oss. Samt inte minst – vad för slags solidaritet är vi skyldiga varandra. Och varför? Att vårda en gemenskap är inget som kan fixas av en kommitté. Det kräver politiker som kan appellera till både känsla, samvete och minne och som tänker längre än till nästa val.

Den kanske mest skrämmande lärdomen av Trumps seger är att ett stabilt samhälle på kort tid kan splittras i djupt fientliga läger. Hur lätt det blivit att demonisera andra.

Det verkar som om denna konservativa insikt nästan sopats bort av den liberala yran efter murens fall. Eller har den sortens politiker avskrivits som mossiga. (Med ett lysande undantag, Angela Merkel, förstås.) Men då varken naturen eller människan tål vakuum fylldes den övergivna spelplatsen av politiker med mycket bestämda idéer om detta med nationell gemenskap. I regel är det fantombild av en svunnen guldålder (ofta 30-talet) då landet var suveränt, allting var renare, gränserna tätare och alla visste sin plats.

Allt fler politiker tycks tro att man kan desarmera dessa krafter genom att ge efter för deras krav. Men det är fel väg. Det är frågorna som man måste återta.

Maciej Zaremba

Author: zaremba (Page 2 of 24)

Låt inte tyrannen spela på din ångest

Varför fick de äldre dö utan läkarvård?

För Migrationsverket finns inte pandemin

I coronakrisens Sverige visar lasten sin dygdiga sida

Det finns inget stopp för den polska hatspiralen

”Vi måste härifrån. Jag är judinna”

Det är upp till oss att bevara tilliten

Maciej Zaremba om Europarlamentets reprimand mot Jasenko Selimovic

En Kafka-process i Bryssel. Om Jasenko Selimovic

I Trumps nya värld är det mest förbjudna tillåtet

Archives

Categories