Author: zaremba (Page 2 of 3)

Så blev östra Europa
Förintelsens övningsfält

Innan nazisterna i Tyskland verkställde sina planer för den slutgiltiga lösningen förstod man att det var i de upplösta staterna inom Europa som massutrotningen av judar kunde genomföras utan större motstånd. Maciej Zaremba läser historikern Timothy Snyders nya bok om Förintelsen, och ser spår som leder in i dagens Syrien.

DN 2015-11-24

Den 19 november 1618 exploderar krutlasten på skeppet Nieuw Hoorn. De få överlevande, bland dem kaptenen Willem Bontekoen, irrar i en livbåt i Indiska oceanen. De dricker sin urin, ibland lyckas de fånga en flygfisk. Galna av törst och hunger bestämmer sig matroserna för att äta upp skeppspojken. Båtsman Joost lyfter sin kniv.

Det finns flera versioner av det som sedan hände. Enligt kaptenen själv reste han sig i aktern och höll en lång predikan om det femte budet och kärleken till din nästa, varpå mannarna avstod sitt uppsåt.

Enligt en apokryf av poeten Zbigniew Herbert kan det omöjligen ha gått till på detta sätt. Mest troligt är att kaptenen sprang upp och vrålade att den som rör pojken blir utan lön och mat, och när de kommit hem till Amsterdam skall han hängas i stadens högsta galge.

”Med tanke på de skeppsbrutnas hopplösa belägenhet var hotet helt abstrakt. Men dess effekt blev ögonblicklig. Det återställde hos de av törst och hunger galna männen känslan av moralisk ordning, den klara bilden av civilisationen, vars fundament består av föda, pengar och en stolpe med tvärslå i toppen.”

Galgen som moralens fundament… Jag anar en del läsare kommer att finna Timothy Snyders senaste bok lika upprörande som denna apokryf av Zbigniew Herbert. ”Black earth. The Holocaust as history and warning” är inget vanligt bidrag till forskningen. Snyder har ett ärende. Han fruktar att Förintelsen kan komma att upprepas. Inte på samma sätt, inte på samma plats, inte mot samma offer, men under liknande villkor. Det kan upprepas eftersom vi inte lär reagera förrän det är för sent. Eftersom vi inte har förstått villkoren.

När jag läst färdigt tänker jag att om Timothy Snyder fullbordat sin bok bara ett halvår senare, skulle han ha lagt in ett avsnitt om Syrien och Irak.

Timothy Snyder börjar med upphovet. Han gör en nyläsning av ”Mein Kampf” som får mig att inse att jag, som de flesta, måste ha förträngt det mest radikala i Hitlers tankevärld. Varför hatade Hitler judar till den grad att deras utplåning var honom viktigare än Tysklands fortbestånd? De flesta lär nog svara att hos Hitler kulminerade samtliga av tidens fördomar – folkliga, rasistiska och religiösa – uppförstorade till besatthet. Men det är fel svar, eller i vart fall bara halva svaret.

Hitler ansåg att den lag som styr arternas utveckling – survival of the fittest – gällde också människor. Mänskligheten bestod av raser som egentligen var åtskilda arter (arier, asiater, svarta) inbegripna i en ändlös kamp om resurser. Så länge den mest livsdugliga arten vinner går utvecklingen framåt. Men avstannar raskriget eller om de starkaste blandar sitt blod med de mer undermåliga, urartar mänskligheten.

Det finns en Skapare i Hitlers universum, men hans avsikt med människor är densamma som med djuren. De starkaste skall befolka jorden. Det enda bud jag accepterar, skriver Hitler, är ”du skall bevara arten”. Alltså är hans mission att återföra tysken till naturtillståndet. Han må fortsätta att äta med kniv och gaffel och läsa sin Goethe. Men möter han en annan art skall han bete sig som när en babian möter en schimpans. Jorden räcker inte för alla, därför måste tyskarna förslava eller döda andra arter, ty endast så kan de sprida sin vinnande arvsmassa. Vilket är naturens lag och den enda lagen.

Så här långt känner nog läsaren tankegången och tänker att i antisemiten Hitlers hierarki hamnar förstås judarna längst ned. Det gör de inte, inskärper Snyder. Judarna hamnar utanför. Eller kanske ovanför. De är nämligen inte en ras i Hitlers ögon. Raserna ingår i naturen, men det gör inte judarna. Så vad är de? Onatur, hävdar Adolf Hitler, ett diaboliskt ämne, kanske inte ens människor, men i besittning av övermänskliga krafter. Att de överlevt utan eget land beror på att de har lyckas sätta raskampen ur spel – genom att förgifta folken med falska idéer: att raserna inte finns, att mänskligheten är en och lyder under en högre lag än djungelns.

Judarnas brott består enligt Hitler i att de har uppfunnit etiken. Således är, menar han, kristendom, liberal filosofi och parlamentarism frukter av en judisk konspiration. Men även kapitalismen, vars praktik förnekar raskampen, samt kommunismen, som predikar att proletärer är bröder. För Adolf Hitler går det en rak linje från aposteln Paulus till bolsjeviken Trotskij. De är två judar som förnekar raskampens naturlag.

Detta är långt från kristen antisemitism, som anklagar judarna för att ha förnekat Messias. För Hitler består deras brott i att ha spridit hans budskap. I hans apokalyptiska vision står ”juden” i själva verket för det vi menar med civilisation, som genom att hindra det naturliga urvalet hotar mänsklighetens framtid. Om den judiska anden inte stoppas kommer människosläkten att förfalla och dö ut, skriver Hitler. Bokstavligen: han åkallar bilden av en folktom planet. Det blir hans mission att hindra katastrofen.

Jag förstår varför Timothy Snyder ägnar ett helt kapitel åt ”Mein Kampf”. Historien hade nog tagit en annan vändning om omvärlden tog Hitler på orden. Det gjorde man inte förrän det var för sent. Man valde att se en tysk nationalist med storhetsvansinne, och med sådana hade man ju ackorderat förr. Men Hitler var ingen nationalist, inskärper Snyder. Nationalisten bryr sig om sitt folk. Hitler var en ”zoologisk anarkist” och konsekvent in i det sista. När Röda Armén intar Berlin har han ingen medkänsla med tyskarna. De har förlorat raskriget, och visat sig vara svagast. De kan lika gärna gå under. ”Framtiden tillhör helt och hållet de starkare folken i öst.”

Jag refererar så utförligt för att göra Snyders fortsatta resonemang rättvisa. Om jag skulle ta en genväg till Snyders tes, skulle den lyda: de som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand fara till Auschwitz. De skall resa längre österut, till Ponary, Bikernieki och Babij Jar. Där finns inte mycket att se, utom skog och ojämnheter i marken. Men det var på sådana platser som en miljon judar mördades innan tanken på den slutgiltiga lösningen föddes i Berlin. Dödsfabrikerna byggdes upp när man lärt vad som blir möjligt när civilisationen sopats bort och naturkrafterna tog över.

Snyder finner att symbolen Auschwitz skymmer Förintelsens historia. Så länge som vi fokuserar på detta Tysklands unika bidrag till världsarvet (lidelsefritt mördande under arbetstid, på kvällen ett varmt bad och Bach på grammofonen) – riskerar vi att se bort från det allmänmänskliga som ledde fram till Auschwitz. Men varje judes väg mot döden var kantad av många andra människors vägval. Det missvisande med Auschwitz är att det verkar inhägna den ondska som i verkligheten härjade i det fria mellan Smolensk och Paris. Miljoner människor åsåg vad som hände med judarna.

Makaber statistik: I Tyskland pågick jakten på judar i tolv år. När kriget var över var två tredjedelar av Tysklands judar döda. De som överlevde hade i regel lyckats fly landet. Men tiotusentals lyckades överleva i mörkrets hjärta, cirka 8 000 av dem i Berlin.

I Lettland pågick samma jakt i drygt tre år. Nästan ingen överlevde. Riga var för en jude, oavsett var hen kom ifrån, en dödligare plats än Berlin. Samma gällde för Litauen, Estland, Belarus och Ukraina. Ingen annanstans, inte ens i trakterna kring Auschwitz, var en judes livschanser så minimala som i dessa områden.

Det finns en standardförklaring till detta. Nämligen att befolkningen i dessa områden varit så anfäktat av antisemitism att man gärna bistod tyskarnas mordkommandon.

Det är den tesen, som nästan blivit till en sanning, som Timothy Snyder gendriver i sin bok. Inte i syfte att lätta på de baltiska och slaviska folkens skuldregister, även om han finner att den luktar unket av kolonialt idégods eller rentav ekar av nazipropaganda om de barbariska arterna där borta i öst. Nej, hans ärende är viktigare än så. När man förklarar massmorden bakom östfronten med ingrott judehat gör man sig blind för de universella mekanismer som gjorde massakrerna möjliga. Det var nämligen inte där antisemitismen var som starkast som judarna blev som mest prisgivna. Det var något annat som gjorde det som i dag är Ukraina, Belarus, Lettland, Litauen, Estland och västra Ryssland till Förintelsens försöksfält.

De baltiska staterna var enligt Snyder inte mer anfäktade av antisemitism är andra, snarare mindre. Estland tog emot judiska flyktingar, till skillnad från Danmark, som efter 1935 skickade dem tillbaka till Tyskland. Estniska anhängare till Hitler satt i Tallinns fängelser. Också Litauens diktator Antanas Smetona låste in sina nazister, vilket renderade honom epitetet ”judarnas konung” från extremhögern. ”Zoologisk nationalism och rasism” var Smetonas omdöme om Hitlers politik. Åren strax före kriget tog lilla Litauen emot 23 000 judiska flyktingar, sju gånger fler än Sverige. Och det enda försök till pogrom på judar som ägde rum i ett fritt Litauen slutade enligt Snyder utan dödsoffer, men med åtal mot anstiftarna. Fram till september 1939 framstod Litauen som en trygg plats för judar. Tre år senare var 95 procent av dem döda.

Det råder ingen tvekan om att lokalbefolkningen deltog i massakrerna. Den fråga Snyder ställer sig är varför de gjorde det. Var de verkligen radikalt olika den tidens danskar eller fransmän?

Den 4 juli 1941, bara dagar efter tyskarnas intåg i Riga, satte letten Viktors Bernhard Arājs upp anslag där han sökte frivilliga till en polisiär hjälpstyrka under tyskt befäl. Det framgick inte vad de skulle göra. Eftersom volontärerna blev för få utökades truppen med ditkommenderade lettiska polismän. Därefter for de omkring i Lettland och mördade judar. 22 000 på egen hand, cirka 28 000 som stödfolk till Einsatzgruppe A. Och de dödade flera tusen andra. Handikappade, motståndsmän, belaruser, alla som SS pekat ut. I den meningen var de typiska. Enligt Timothy Snyder finns det inget känt fall där någon som gått med på att skjuta judar vägrade att skjuta icke-judar. Eller vice versa.

Långt ifrån alla i Arājs kommando var lettiska nationalister, eller ens letter. Där fanns också ryssar och tidigare soldater i Röda Armén. Den största åldersgruppen var mellan 16 och 22 år. Arājs själv, 31 år gammal, hade inte tidigare gjort sig känd för några övertygelser. Han var först lojal mot den sovjetiska ockupanten, därefter mot den nazityska.

Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9 000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ”Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare” var inget ovanligt förslag.

Nazisternas ursprungliga plan för dessa områden var att provocera fram pogromer. Det lyckas till en början, men i långt ifrån väntad omfattning. Slaver och balter tycks inte dela Hitlers uppfattning att bolsjeviker är judar och judiska småbarn bolsjeviker. Timothy Snyder citerar en rad besvikna SS-kommendanter. Deras lösning på problemet blir att sätta upp kommandon av frivilliga och lokalpoliser. Och dessa visar sig leverera över förväntan.

Hatade de judar, dessa frivilliga? Många gjorde det. Men det var inget villkor. De kunde fås att skjuta vem som helst, visar Snyder. Det var inte i första hand lojaliteter, fördomar eller ismer som gjorde landmassan mellan Tallinn och Karpaterna till Förintelsens övningsfält. Det var tvärtom upplösningen av alla lojaliteter och mänskliga band.

Det mest nydanande (och upprörande) med Snyders bok är att den visar till vilken grad vår livhank är beroende av att det finns en stat: territorium, byråkrati, medborgarskap, löfte om kontinuitet. Så länge någonting av detta existerar, om så i en lydstat till Tredje riket, stöter barbariet på friktion. Till och med nazistaten kunde utgöra ett visst skydd för en tysk judes liv, emedan den malde långsamt och försökte hålla uppe skenet av en ordning.

Snyders förfärliga statistik över det ockuperade Europa visar att det inte var graden av lokal antisemitism som avgjorde en judes överlevnadschanser. Det var graden av statsförstörelse. Chansen att överleva steg dramatiskt där villebråden ännu var medborgare i någonting som påminde om en stat. Nazisterna ansåg sig inte fria att mörda franska judar som man hade i sitt våld förrän Frankrike tagit sin hand från dem. (Vilket statschefen Philippe Pétain gjorde.) Ungerns vildsint antisemitiska lydrike satte till slut stopp för deportationerna till Auschwitz. Det gällde dock ungerska medborgare, som Tyskland inte kunde förfoga över som man ville. Visst, det var i sista stund, när man började ana Tysklands nederlag. Men för att kunna säga ”stopp” måste det finnas ett subjekt, om så med symboliska rester av statlig legitimitet.

Det är först när allt detta lagts i spillror som man kan skjuta spädbarn inför publik.

”Första gången skakade jag på handen. Men man vänjer sig. Vid tionde gången siktade jag lugnt och sköt träffsäkert många kvinnor, barn och nyfödda. Jag tänkte att jag själv har två spädbarn hemma, som de där skulle ha behandlat på samma sätt om inte tio gånger värre. Den död de fick var en vacker och snabb död, jämfört med de helvetesplågor som tusentals och åter tusentals fått utstå i GPU:s (senare NKVD) fängelser. Spädbarnen flög i stora bågar genom luften, vi sköt dem i stycken, innan deras kroppar nådde dikena och vattnet.”

Brevet är skrivet 1941 från Mogilev, östra Belarus. Vi vet inte om det nådde fram till frun i Österrike. Men Timothy Snyder menar att sådana scener nästan bara kunde äga rum i områden där samhället förstörts två gånger. Först av Sovjet, därefter av Nazityskland. Den upprepade ödeläggelsen skapade vad Snyder kallar ”politisk resurs” för Förintelsen arkitekter.

Låt mig räkna upp vad resursen bestod av. När tyska trupper sommaren 1941 går över Molotov-Ribbentrop-gränsen rycker de in i redan lemlästade och topphuggna samhällen. Under de två åren av sovjetisering hade NKVD arkebuserat över 100 000 människor och deporterat mångdubbelt fler till Sibirien, i första hand individer som kunde tänkas bjuda motstånd mot kommunismen: politiker, statsfunktionärer, intellektuella, samt ”kapitalister” och ”kulaker”. Av Estlands elva regeringsmedlemmar blev fyra mördade och fem dog i Gulag.

På dessa områden hade tusentals fabriker, handelshus och verkstäder nyligen nationaliserats under Sovjet. Många av dessa (i Litauen över 80 procent) hade tidigare ägts av judar. Nu stod de herrelösa. Under tyskarna kunde de kanske övertas av andra, givet att de tidigare ägarna inte visade sig mera.

Den viktigaste resursen var emellertid moralisk: det gigantiska behovet av individuell och kollektiv skuldsanering. Miljoner individer, ukrainare, polacker, letter, ryssar, judar hade under dessa två år samarbetat med Sovjetmakten, av övertygelse, beräkning eller rädsla. Somliga i det tysta, som angivare och bödlar, andra som funktionärer i den nya Sovjetstaten. De nazistiska herrarnas budskap – att kommunister och deras hejdukar var judar – kunde knappast tas för sant i Tallinn eller Lwow. Men den behövde inte tas för sann för att locka till pogromer.

Etnifieringen erbjöd en enastående utväg. Genom att ge sig på judarna kunde man rentvå sig från misstanken att ha tjänat Sovjetmakten. Den bruna propagandan kom att sammanfalla med medlöparnas intresse. Så kom det sig att de flesta pogromer, som den i Jedwabne i östra Polen, anfördes av tidigare medlöpare till Sovjet – som nu pekade ut judarna för att vara det.

Antisemitismen spred död i hela det ockuperade Europa. Men dessa tre element – förintad samhällsordning, mängden av judisk egendom att röva (i det utarmade Ukraina dödades folk för sina kläders skull) samt miljoner individer med ett desperat behov att skylla sitt medlöperi på någon annan – fanns endast där Hitlers raskrig avlöste Stalins terror. Och det var där som Förintelsen skördade flest offer. Av Ungerns judar överlevde varannan. I Stalin-Hitlerlandet, från Ukraina till Estland – tre av hundra.

Detta är lektionen som Timothy Snyder vill att vi skall lära. Den som juristen och SS-kommendanten Franz Walter Stahlecker från lärde i Bikerneiki redan 1941: Att man kan få nästan vem som helst att medverka till massmord, bara man först demolerar samhället: alla institutioner, lojaliteter och auktoriteter som han skulle kunna luta sitt ”får inte” mot.

Detta var den stora skillnaden mellan männen i Stahlecksrs lokala mordkommandon 1941 och de skeppsbrutna från Nieuw Hoorn, som berättelsen började med. För de senare fanns dock ett samhälle, låt vara som en hägring av galgen i Amsterdam. För de förra fanns inte ens det. Det fanns ingenting, utom nuet och hoppet att få vakna till ännu en dag av allas krig mot alla.

Den minutiösa skildringen av förspelet till Auschwitz gör Snyders bok till en milstolpe i Förintelseforskningen. Ingen har före honom gjort denna syntes och jag undrar om någon mäktar att följa i hans spår. Historikern Snyder från Yale läser på elva språk, däribland ryska, slovakiska, ukrainska och jiddisch. Det är nog vad som krävs för att inventera motiven hos alla de som mot- eller medvilligt beredde vägen för Förintelsen.

Det som väckt mest kontroverser är Snyders varning att något liknande kan upprepas, denna gång med ännu tydligare ”ekologiska” förtecken. För åttio år sedan köpte faktiskt tyskar Hitlers globala tänkande: jordens resurser räcker inte åt alla, Tyskland måste ta Ukrainas svarta jord för att föda sitt folk.

Snyder menar att flera av ingredienserna i den nazistiska häxbrygden har fått en ny aktualitet. Populärkulturen matar oss med ekologiska undergångsscenarion. Och klimatförändringen kan faktiskt leda till lokal mat- eller vattenbrist, ekologisk panik och jakt på syndabockar. Despotiska stormakter (Ryssland och Kina) kan ha ett intresse i att skapa anarki i resursrika områden i Afrika och Mellanöstern och har inga problem med att vid behov stigmatisera folkgrupper. Och USA har inget lärt av historien, utan krossar glatt den irakiska staten i hopp om att något civiliserat skall spira ur ruinerna.

Snyder har klandrats för att spekulera utan vetenskaplig grund. Men vad har han för val? Vem ägde vetenskaplig grund för att år 1932 förutse att tyska musikälskare skulle lystra till en korpral som upptäckt att tyskar var en djurart som för att överleva måste döda andra, men framför allt judar, som påstår att tyskar är människor – som alla andra?

Det mest skrämmande med Snyders bok är dess aktualitet.

Ledarna för Daish (Islamiska staten) menar vad de säger: att för den sanna lärans skull måste vi otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse. Krossandet av den västliga civilisationen är både vägen och målet. Det är samma mål som Adolf Hitlers, om än med andra förtecken. Det finns fler likheter: våldsdyrkan, idén om judarnas diaboliska förmågor, föraktet för det kvinnliga, förbudet mot medkänslan.

Med det finns också en väsentlig skillnad. Hitler lovade tyskarna ett liv sus och dus. Det var inte Paris restauranger som skulle förintas, bara den (judiska) idén att alla hade rätt att äta där. (Eller att sätta barn till världen.)

Daish utlovar något helt annat; dess drömda kalifat är ett puritanskt böneläger. Därför är det föga troligt att särskilt många av de unga männen som mördar i dess namn gör det av övertygelse, drivna av en from längtan efter en värld utan gitarrer, öl och dans och där ingen bild och ingen kvinna riskerar avleda deras tankar från Allah.

Sådana finns, men räcker inte ens till att bemanna alla mordpatruller. Vad de övriga har för skäl? Troligen samma som männen i Viktors Arājs dödskommando i Lettland 1941. Kanske det raka valet mellan att slakta eller själv bli dödad. Alldeles säkert – att göra bot för att man nyss tjänat de otrogna. Högst sannolikt – för att inte verka vekare än den som sköt först.

Det fanns människor som kunde ha överlevt Förintelsen, om de inte råkat ut för en man med vapen som just då hade tråkigt.

Detta är nog den viktigaste av Timothy Snyders lärdomar: Enskilda människor behöver inte omfatta mordiska trossatser eller ens hata sina offer för att delta i massaker. Det räcker att alla de andra trossatserna, som kunnat hindra henne, begravts under ruinerna av samhälle och stat.

Maciej Zaremba

BOK:

Timothy Snyder

”Black earth. The Holocaust as history and warning”

The Bodley Head

Stora reportage
säger mer än romanen

Jag undrar vad som skulle hända ifall det uppdagades att ”Den gamle och havet” inte är en roman. Att Ernest Hemingway inte hittat på, bara återgett, så troget som han kunde, vad en viss fiskare berättat för honom. Storyn var bra nog som den var; inget behövde läggas till.

DN 2015-10-03

Hur skulle biblioteken reagera på att ”Den gamle och havet” avslöjades som reportage? Skulle man flytta boken från hyllan He till sakprosan, Qgbc: fiskemetoder- och redskap? Frågan är inte alls så fånig som den verkar. Enligt bibliotekslogiken hör inte sanna berättelser till skönlitteraturen.

Det är inte bara boksamlingar som har problem med den konstgjorda dikotomin mellan det sköna och det sanna, fiction och non-fiction. Det har även olika prisjuryer. Låt mig, aningen vanvördigt, antyda hur de våndas: ”Magisk berättelse… personteckningen som hos Proust, språkligt nydanande, lyckas skildra de mest subtila motsägelser i människans väsen och återge de föraktade deras värdighet… helt enastående… men ack, så synd att det som hen berättar faktiskt hänt. Då är det ju inte litteratur, som vi kommit att tolka begreppet.”

Det hade kunnat gälla Liao Yiwu, författaren till ”The corpse walker”, berättelser från kulturrevolutionens Kina, som en dag kommer att räknas till den omstörtande realismens klassiker, jämsides med Ivan Turgenievs ”En jägares dagbok”. På samma hylla lär vi finna ”Bakom det evigt vackra”, slumreportaget från Mumbai, av amerikanskan Katherine Boo.

Och med liknande sorgsna suckar skulle kanske vår Nobelkommitté anse sig nödgad att avskriva den främsta av dem alla,  de ryska katastrofernas hävdatecknare.

Det vore verkligen skada. Om det är någon sorts berättare som i vår tid av självbespegling behöver uppmuntran, så är det dessa sällsynta reportrar som förenar historikerns noggrannhet med poetens häpnad, inlevelse och språkkänsla. Inte bara därför att deras projekt är så kostsamma och hälsovådliga. De är helt oumbärliga som kunskapskällor om människans villkor. De kan nämligen berätta sådant som vi verkligen borde veta om oss själva, men som varken nyhetstexten eller romanen mäktar med.

Varför det är så skulle ta flera spalter att förklara. Jag skulle börja med Svetlana Aleksijevitjs långa intervju med en viss sovjetisk funktionär, som nämner i förbigående att han på 30-talet vistats på ett vårdhem som var specialiserat på hans arbetsskada: domningar i högerarmen till följd av för många avfyrade nackskott.

När den polska reportern Hanna Krall fick frågan varför hon inte skriver romaner svarade hon att de verkliga historier som hon samlat på sig är för otroliga för att passera som fiktion. Somliga är för grymma, andra är för vackra.

Maciej Zaremba

Kajsa Ekis Ekman
skriver in sig i narrkvoten

Bergwallkommissionens rapport om skandalen kring Thomas Quick visar på okritiskt grupptänkande och krav på lojalitet – samma mekanismer som präglat en del av reaktionerna på min artikelserie om socialtjänstens dolda ­drivkrafter.
DN 2015-06-16

Artikeln är slutrepliken i debatten om min artikelserie ”Rättvisans demoner”.  De respektive delarna heter ”Varför dog Matilda?” (19/4), ”Därför försvann Ellens pappa” (23/4), ”Så blev Olle berövad sin mamma” (29/4), ”Därför levde lögnerna om Julias pappa” (7/5) och ”Så förvandlas männen till rättvisans demoner” (13/5). Kajsa Ekis Ekman kritiserade serien i en artikel i DN den 25/5, ”Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyft­historier”. Även rättssociologen Annika Rejmer, socionomen Kaisu Akselsdotter och barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen har deltagit i debatten.

Nyligen kom tidskriften Dagens ETC med ett avslöjande. Det gällde Svenska freds- och skiljedomsföreningen, som vi trodde arbetade för nedrustning och fred.

”Vem försöker de lura?”, frågade skribenten Kajsa Ekis Ekman. Under rubriken ”Svenska freds sprider nationalism” upplyste hon att i verkligheten hetsar Svenska Freds till kapprustning, ”precis (som) militären och den svenska borgerligheten” (22/5).

Det är ”The singing sailor”, Svenska freds ironiska inlägg i försvarsdebatten, som är beviset. Nedsänkt i skärgårdens vatten hälsar han främmande ubåtar med rullande höfter, bultande hjärta samt budskapet (på ryska): ”Välkommen till Sverige. Gay sedan 1944. Svenska freds.”

Ekis Ekman förstår inte hur någon kan tro att det handlar om ett fredligt budskap. I själva verket kommunicerar den självlysande matrosen att Ryssland, som förföljer homosexuella, därför skulle vara sämre än Sverige, som inte gör det. Vilket kränker Ryssland, som framställs som intolerant. ”Alla som vet något om krig vet att de börjar med smutskastning.”

Sensmoral: att protestera mot förtrycket av homosexuella i Ryssland (om så bara genom att uppträda med naglar i regnbågens färger) är moraliskt förkastligt. Det är ”nationalism i sin renaste form”, fastslår Ekis Ekman. Så blev det äntligen sagt: i nationalism kan tydligen inte ens sverigedemokrater tävla med Svenska freds.

Jag förstår Svenska freds, som hälsar att man inte tänker bemöta kritiken. Jag gissar att fredsvännerna tänker att barmhärtig tystnad är det bästa svaret. Själv känner jag likadant. Också jag har nämligen blivit avslöjad av Ekis Ekman.

”Kan ingen läsa i det här landet längre?”, frågade hon i sin artikel i DN (25/5). Det var reportageserien ”Rättvisans demoner” det gällde. Ekis Ekman förstod inte hur ”halva Sverige” kunde låta sig luras av Zaremba till att tro att reportagen handlade om individer som misshandlats av socialtjänst och rättsväsen. När artiklarna i själva verket varit ”ett angrepp på feminism, psykologer och kvinnliga socialarbetare”. Återstoden av inlägget ägnas åt att belägga denna tes.

Tekniken är den gamla vanliga. Först tillskriver hon mig riktigt idiotiska och självmotsägande ståndpunkter, därefter häpnar hon över hur korkade och självmotsägande de visar sig vara, för att slutligen fastslå vilken ondsint människa jag är.

För ungefär sju år sedan, efter artikelserien ”Först kränkt vinner”, försökte Åsa Linderborg på Aftonbladet att artbestämma min person med samma metoder. Jag svarade den gången (DN 13/3, 2008) att den som i mina texter hittar någon enda av de dumheter som Linderborg påstod sig citera, bjuder jag på weekend på Bahamas. Samma erbjudande utsträcks till den som i ”Rättvisans demoner” hittar den tes som Ekis Ekman säger sig nedkämpa: att ”hela det svenska rättssystemet och socialtjänsten styrs av ett dolt manshat”.

Kajsa Ekis Ekman har tidigare publicerat tänkvärda saker om bland annat surrogatmödraskap. Men nu skriver hon in sig i narrkvoten, bland de skribenter vilkas utfall kan ha ett underhållningsvärde, men inte kan tas på allvar av andra än den egna twittersvansen. Hon skulle kunna testa sin status empiriskt. Varför stanna vid nationalism? Skriv att Svenska freds sprider rasism. Det går precis lika bra. Bokstäverna finns där redan. Räkna sedan hur många som bryr sig.

Problemet ligger i att en del faktiskt gör det, men passivt. Jag vet skribenter som hade velat diskutera mina reportage men tappade lusten efter Ekis Ekmans inhopp. Om det var den nivån som gällde, ville de inte vara med. Det är förståeligt. Vem vill se sina egentliga motiv avslöjade av Ekis Ekman? Det demokratiska samtalet förutsätter att vi i det längsta litar på att folk faktiskt menar vad de säger.

Därmed också sagt att när debatt blir till underhållning får grovhuggare ett oproportionellt stort inflytande. De kanske inte övertygar särskilt många. Men de skrämmer bort de reflekterande och skapar ett klimat där brännande frågor blir nästintill omöjliga att dryfta offentligt.

Här slutar min replik på Ekis Ekman. Hennes inlägg inbjuder inte till svar och för DN:s läsare behöver jag inte förklara vad jag inte skrivit. Någon annan får upplysa Ekis Ekman om att en mening kan hysa flera stilnivåer, så när Zaremba skriver att en viss mamma ”knappt saltar maten” bör det inte tolkas som att han funnit att osaltad gröt vittnar om gott moderskap.

Låt mig reda ut ett missförstånd. Jag noterar att mina kritiker har en viss förkärlek för uttrycket ”anekdotisk evidens”. De tycks tro att de fall jag redovisat (ett tiotal denna gång) är hela mitt underlag. Och då verkar det förstås inte rimligt att dra några allmänna slutsatser.

Kanske har jag mig själv att skylla. Jag kunde ha berättat med en gång att detta reportage, som det tog åtta månader att få ihop, följer samma mönster som de tidigare: om mobbning på arbetsplatser, om skolan, om olönsamma patienter och om skogen vi ärvde.

De få fall som jag använder för att gestalta problemet är valda bland många liknande. Berättar jag om en Ahmed som inte har en chans mot exfrun Britta har jag granskat också Khalids och Amins med fleras dystert lika öden. (Ganska tidsödande, då ett vårdnadsärende kan avsätta tusen sidor dokument.) Åberopar jag tre jurister, har jag intervjuat fem gånger så många. Citerar jag en socialsekreterare, har många andra liknande erfarenheter. Om en anekdot får komma med, är det bara om den fångar in ett fenomen.

Att underlaget är så omfattande (600 filer, hälsar datorn) borgar förstås inte för reporterns urskiljningsförmåga. Men av de hundratals läsarbrev att döma (var tredje ber om hjälp mot socialtjänsten, lika många män som kvinnor, en rad socionomer tipsar om hur jag borde gå vidare, ingen – utom deras fackförening – påstår att jag är helt fel ute) tillåter jag mig att dra slutsatsen att dessa reportage verkligen behövdes.

Låt mig för en sista gång återvända till rättvisans demoner. Det är ovedersägligt att nästan alla fall efter 1990 där en oskyldig dömts för ett grovt brott (23 av 26, Thomas Quick inräknad) har samma komponenter: det påstådda brottet är antingen groteskt, sexuellt eller bådadera, den utpekade är en man, det påstådda offret oftast barn. Det är just denna kombination, ingen annan, som fått svenska myndigheter att gång på gång tappa omdömet.

Jag har inte kunnat hitta några internationella jämförelser över justitiemord. Men allt tyder på att den svenska serien av rättsövergrepp är unik i sin fixering vid mansmonstret. Då finns det skäl att undra var detta spöke kommer från. Jag har tidigare antytt några förklaringar. Jag har också visat vilka tragedier som frammanandet av den demonen kan leda till i vårdnadstvister.

Sedan dess har Bergwallkommissionen blivit klar med sin granskning av Bergwall/Quickskandalen. Det är en fascinerande och bitvis dråplig läsning, som inte lämnar något tvivel om att hade rättsväsendet hållit sig till reglerna (och psykologer/psykiatriker till beprövad vetenskap) hade Thomas Quick aldrig blivit dömd.

I långa stycken rör det sig om samma sort missgrepp som Hans-Gunnar Axberger identifierade redan tio år tidigare i JK-rapporten ”Felaktigt dömda”. Nyckelordet är ”okritiskt”. Domstolar satte sin tillit till dubiösa psykologer och andra experter. De köpte utan granskning åklagarnas (emellanåt manipulerade) uppgifter. De gjorde avsteg från gängse bevisprövning och ­reagerade inte på orimligheter i åtalen.

Det är den sista punkten jag finner mest intressant ur demonologins synpunkt. Det som förenar fallet Quick med flera bland de oskyldigt dömda och en rad tragiska vårdnadsmål är att när det kommer till män och perverst våld, är åklagare, socialtjänst och domstolar beredda att acceptera de mest osannolika scenarion. Ett påstått offer för incest blir inte mindre trovärdigt om det berättar om satanister som äter spädbarn levande eller pekar ut halva grannskapet som förövare. I fallet Quick finns ingen vidrighet som framstår för grotesk för att tas för verklig.

”Flera av morden inbegriper enligt Sture Bergwalls uppgifter styckningar av offren och nedgrävningar av kroppsdelar som rimligen borde ha varit såväl psykiskt som fysiskt ansträngande, särskilt om de utfördes mitt i natten /…/ Hur han orkade med såväl sådana övergrepp som långa transportsträckor förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant vid rättegångarna.”

(Notera Bergwallkommissionens bruk av underdriften som stilmedel. ”Förefaller inte ha penetrerats särskilt noggrant” betyder på ren svenska ”de svalde det orimliga”.)

Vad var det som gjorde att så många svalde det groteska? Varför godtog domstolar intyg från dem som tror på ”förträngda minnen”, trots att de saknade vetenskapligt stöd? När utredningen skall belysa den saken åkallar man tidsandan, det vill säga 90-talets incestpanik, då böcker som tillskrev det manliga könet de mest perversa böjelser fick ett väldigt genomslag, inte minst bland myndigheter. Utredningen lyfter särskilt fram Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep” från 1994 och ”Incest och andra sexuella övergrepp. Handbok för överlevare” av Ellen Bass och Laura Davis, på svenska 1996, med stöd av Folkhälsoinstitutet.

Utredarna är noga med att inte fastslå några direkta orsakssamband. De nöjer sig med att antyda. Nämligen, att den atmosfär som gjorde Quickskandalen möjlig har samma källor som incestpaniken. En ideologi eller en trosåskådning vars profet var den unge Freud, och vars trossatser lyder: Psykisk ohälsa beror mycket ofta på sexuella övergrepp i barndomen. Dessa är följaktligen mycket vanligare än man tror – ofta helt bortträngda av offren – men kan framkallas av rätt sorts terapeut. Utredningen noterar att mytomanen Thomas Quick verkligen fyllde ut mallen. Också han kom att småningom skaffa sig falska minnen av synnerligen perversa föräldrar.

Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut att med den förklaringen til l psykisk ohälsa måste det finnas en pedofil bakom vartannat fall av ätstörningar eller bulimi, för att inte tala om tyngre diagnoser. Bass & Davis bok (”incestbibeln” i folkmun) påstår att var tredje kvinna i USA utnyttjats i barndomen. Många vet inte ens om det, men författarna räknar upp ett sextiotal tecken på att det kunde ha hänt. Som att kvinnan i vuxen ålder har svårt att uttrycka känslor, är rädd för att lyckas eller har problem i relationer.

Vilket osökt leder mig till Kaisu Akselsdotter, författare till ”Små barns signaler om sexuella övergrepp, en handbok för förskolan.” Akselsdotter, som tillhör denna trosriktning (därom vittnar hennes källor), anser sig felbehandlad (DN 8/6) eftersom jag berättat om en mamma som dödat sin dotter under påverkan av bland andra hennes bok (DN 6/5).

Låt mig påminna om kontexten: 
I verkligheten hade denna mamma inga skäl att misstänka att hennes exman förgripit sig på dottern. Men när hon studerat incestmanualerna började hon upptäcka att flickan hade symtom typiska för ett våldtaget barn. Vilket var att vänta, eftersom Kaisu Akseldotterns inventering av ”signaler” kan få vilket barn som helst att framstå som troligt offer. ”Fåglar är ofta förekommande metafor i sexuellt utnyttjade barns berättelser.”

Till slut gjorde sig denna mamma oemottaglig för förnuftet, återigen med en viss hjälp av Akselsdotter, som förklarar att om barnet är rasande på mamman så är det egentligen pappan som det vill anklaga. (Men tydligen aldrig tvärtom.)

Kvinnan dödade flickan och sig själv, för att undfly ”pedofilsamhället”. Kaisu Akselsdotter, en av dem som levererat byggstenar till paranoian, tar illa upp att bli omnämnd. Låt mig då påminna om att Akselsdotter (liksom Sven Å Christianson) klandrades redan 1995 av psykologen Astrid Holgersson för att sprida kvasivetenskap och rena myter om sexuella övergrepp (Medborgarrätt 3/95). Hur Akselsdotters checklistor gjorde personalen på förskolor till ”teckentydare” kan man läsa om i Lilian Öhrströms bok ”Sex, lögner och terapi” (Norstedts, 1996).

Man får hoppas att Bergwall­kommissionen sätter punkt för den ovärdiga debatten om Quick/Bergwalls skuld. Efter den grundliga analysen av rättvisans dikeskörningar kan ingen påstå att de fällande domarna varit korrekta. Men det betyder inte att Quickepoken är till ända. I ett PM som fogats till utredningen skriver professorn och förre chefen för Socialstyrelsen Kjell Asplund att man inte får betrakta Quickaffären som ett avslutat kapitel. Också i dag råkar oskyldiga illa ut på grund av intyg från en ”sakkunnig”, vars kompetens domstolen inte brytt sig om att granska. Det handlar inte om enstaka fall, menar Kjell Asplund, fenomenet ”förefaller vara utbrett”:

”Aktuella exempel där man i resningsprocesser tvingats ompröva tidigare expertutlåtanden gäller mål om skakvåld mot barn och incest. I vårdnadstvister förekommer utlåtanden av varierande kvalitet från läkare, psykologer och socialtjänstens personal. De som kommer med olika former av utsagor gör det ofta utan att själva tillräckligt beakta om de håller tillräcklig kvalitet eller inte.”

Vilket måste tydas som att rättssäkerheten är i fara när socialtjänsten eller någon expert på vårt psyke är inblandad. Just det som jag försökt gestalta i ”Rättvisans demoner”. Bergwallkommissionen frågar sig varför dessa experter inte inser att deras omdömen inte håller streck. Exempelvis vitsordade Psykologförbundet så sent som 2013 hållbarheten i teorin om ”förträngda minnen”, som systerorganisationer i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna befunnit tvivelaktig ett decennium tidigare.

Ett av kommissionens huvudvittnen, psykologidocent Rickard L Sjöberg, har i ett annat sammanhang (Psykologtidningen 12/4, 2012) berättat hur detta gick till. De svenska forskare som redan under 90-talet ifrågasatte denna teori blev inte bemötta med rationella argument av Psykologförbundet. De blev bemötta på det sätt som tonåringar etablerar hierarkier på skolgården. De blev stigmatiserade och utstötta.

Åt dessa fenomen, som på vardagsspråk kallas sekterism, har utredningen ägnat ett särskilt kapitel. Jag tänker avsluta med ett citat, eftersom det så väl fångar mekanismerna bakom Quickaffären, socialtjänstens agerande i de fall jag skildrat, könskrigarnas usurpering av ”feminism” samt en del sällsamma reaktioner på mina reportage. ”Grupptänkande”, står det, är en strävan efter likformighet. Gruppens medlemmar försöker nå en samsyn genom att undertrycka avvikande uppfattningar och isolera sig från fakta och synpunkter utifrån.

”Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.”

MACIEJ ZAREMBA

Rättvisans demoner

en reportageserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende.

Del 1. Varför dog Matilda?
Del 2. Därför försvann Ellens pappa.
Del 3. Så blev Olle berövad sin mamma.
Del 4. Därför levde lögnerna om Julias pappa.
Del 5. Så förvandlades männen till rättvisans demoner

1. Varför dog Matilda?


DN 2015-04-19

Matilda var bara tre år när hennes mor tog hennes liv. Tanja var sex när hon dödades av sin mamma och sin ­mormor. Vad var det som hände? Och varför? I en ny reportageserie frilägger DN:s Maciej Zaremba det ­svenska rättssystemets och socialtjänstens dolda ­drivkrafter. Han finner idéer och tanke­mönster med ­kapacitet att frammana inbillade förövare – och brott som inte har begåtts.
Det han möter är rättvisans demoner.

Tingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar.

Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.

Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter. Det står förvisso att hon lider av en ”allvarlig psykisk störning”, som dock inte är allvarligare än att hon vet vad hon gör och varför hon gör det. Hon har agerat logiskt, vittnar psykiatern, utifrån ”sina drivkrafter som inte varit helt och hållet verklighetsbaserade”. Vad var det för drivkrafter? Det framgår inte.

De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Men hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster.

Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap? Dagligen ställs domstolar inför denna fråga, och svaret blir nästan alltid detsamma. Folk som mördar i namnet av kalifatet, rasen eller någon ism, men i övrigt beter sig förnuftigt (som inte förväxlar bomben med ett äpple) anses inte galna. Alltså letar vi inte orsaker till deras dåd i hjärnans vindlingar. Det är idéerna vi håller ansvariga, de som får människan att ta sig rätten över andras liv.

”Vill du göra det, gör det nu”, berättar Anita i polisförhöret att hennes mor hade sagt. Och vidare: ”Mamma visste att jag skulle göra det med medikamenter.”

Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barnbarn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.”

Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. ”Det fanns en hel rad märkliga omständigheter som tydde på att mormodern var införstådd med vad som skulle hända”, säger hon till mig. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”.

När det enda vittnet sviker tvingas åklagaren ge upp. Och därmed får tingsrätten aldrig veta vad det var för övertygelser som dödade Matilda.

De var förvisso mycket starka. ”Jag pratar inte med en man”, säger Anita i ambulansen, när en polis försöker ställa en fråga.

Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.

Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssamtal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad.

När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. På onsdagar, när han kört de åtta milen för att träffa henne, blir Matilda nästan alltid sjuk i sista stund. Eller så har något annat kommit i vägen. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge.

Av förhören med de två kvinnorna som äger rum efter mordet framgår det att de varit mycket rädda för denna vårdnadsprocess. Och alldeles särskilt för att ”banden” skulle spelas upp. Vilka band? Vad fanns där som var så farligt?

Det fick domstolen inte veta. Av någon anledning, troligen för att åtalet redan var säkrat, avstod åklagaren från att åberopa dessa band. Det var skada. Det borde vara av intresse för målet att få reda på vad som gjorde Anita så uppjagad dagarna innan hon dödade sitt barn.

Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll. ”Ingen domare kan tvinga mig till något umgänge, det kan jag lova dig. Det är jag som bestämmer över henne.” Det finns ingen aggression i rösten. Möjligen överlägsenhet.

Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem. Att han ljuger. Det är inte han som vill ha barnet, det är hans nya kvinna som vill ha det. En man kan inte känna något för ett barn. Det är biologiskt omöjligt. ”Och du är en man!”

Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!”

Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.

Man förstår varför de två kvinnorna fruktade för vad som skulle hända om dessa band kom upp i vårdnadsmålet. Om domarna bara läste utskriften var det mindre fara. Se där, skulle någon kanske säga, Matildas mormor verkar ha förläst sig på Scummanifestet. Aningen udda åsikter, visst. Men nu är det Anita som är part i målet. Vad hennes mor tror och tycker hör inte till saken.

Men om ljudet hade spelats upp skulle ingen ha kunnat tycka att det inte hörde till saken. Det är inte en mormor som hörs på bandet. Det är en sektledare.

Kvinnorna insåg att om detta hände skulle de förlora. Inte ens de socialsekreterare som till äventyrs delade deras åsikter skulle våga stå upp för dem. Och då skulle de bli tvungna att lämna ut Matilda till en man.

Så långt vet jag ganska säkert vad de kände och tänkte. ­Res­­t­en får bli en gissning: Om Matilda fick träffa sin pappa kunde tycke uppstå. Hon skulle vilja se honom igen. Barn förstår inte sitt eget bästa. Det skulle bli en daglig tortyr, en skam och ett svek om deras dotter drogs till en mansperson. Till en ynklig spermie. (Eller, helt enkelt, en rival.) Det skulle vara värre än om Matilda aldrig funnits. Det var ju hennes odelade tillgivenhet som skulle ge en mening åt deras liv. Eller rent av åt Matildas eget liv?

Banden kom aldrig att spelas upp. Hur de kom till? På grund av samhällsklimatet. Av sitt ombud i vårdnadsmålet fick Thomas rådet att spela in alla samtal med Anita och att aldrig vara ensam med henne eller barnet. Annars skulle han få svårt att bevisa sin oskuld ifall Anita anklagade honom för att vara våldsam eller hotfull.

(Det var ett klokt råd. Här en tidsbild från Norrland. Övervakat umgänge, på scenen pappan, dottern och två socialsekreterare. Flickan halkar av gungan och slår i pannan. Bulan antecknas i journalen. Samma kväll ringer mamman: Flickan säger att pappan slagit henne! Ring polisen! Lugnt, svarar socionomen, hon halkade, vi var med. Ni har fel! Min dotter ljuger aldrig!)

Vad har detta klimat för del i Matildas död?

Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv. Det är vad hon sagt till honom.

Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De rådgör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas daghem (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?

Thomas försöker därefter få domstolen att tvinga socialtjänsten att ingripa. Det kan bli ”helt förödande att inte utreda Matildas situation”, vädjar han till tingsrätten. När Matilda har två månader kvar att leva kommer svaret. ”Behov att inhämta utredning anses saknas.” Detta beslut är inte motiverat. Av allt att döma gör domaren ingen egen bedömning av behovet. Han litar på socialnämnden.

Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan. En från Thomas som vädjar igen. En annan från en socialsekreterare som känner till hotet och undrar varför kollegerna inte gör någonting. Dessa två larm blir inte ens noterade i journalen.

Sara H var Thomas ombud i vårdnadstvisten. ”Jag kunde ha sagt till honom: ’Ta ditt barn och spring!’ Det hade en kvinna i hans situation kunnat göra”, säger Sara H. ”Men inte han. Han skulle bli brottslig. ’Egenmäktighet med barn’ kan ge fängelse. Han hade ju inte vårdnaden om Matilda, eftersom han var en man. Vet alla det, förresten? Att föräldrabalken gör skillnad på man och kvinna? Om föräldrar är ogifta och modern vill ha ensam vårdnad, får hon den automatiskt.”

”Det talas så mycket om jämställdhet”, säger Sara H. ”Men finns det ett område som verkligen inte är jämställt, är det föräldraskap. Kvinnan har ett enormt juridiskt övertag.”

Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om social­tjänsten behandlat män och kvinnor lika?

Matilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sexåriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TT-telegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyggande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn.

Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne.

Tanjas mor och mormor hyser inga tvivel om att Tanjas pappa och farfar är monster. De använder flickan som sexuell leksak, när de inte plågar henne med klädnypor, isbitar och upphettade glödlampor. Denna förvissning växer fram stegvis. Det fanns inga tecken på att modern Gunilla hyste sådana misstankar innan hon skildes från fadern Peter. I frågor om sex var hon närmast frimodig. När Tanja en gång undrade över ett konstigt föremål fick hon av mamman veta att med ett sådant kliar sig stora flickor mellan benen.

Gunilla kunde ha skäl att vara bitter. Tanja hade blivit pappas flicka, mest för att han alltid stod för det roliga, medan Gunilla fick ta hand om det praktiska. Det var nästan alltid Peter som nattade Tanja. Han propsade på det. När flickan blivit ett år upphörde makarnas sexliv. Det var som om barnet tagit Gunillas man. Och nu, ett år efter skilsmässan, känner hon att Peter håller på att ta också Tanja från henne. Det är svårt att efter veckosluten få med sig barnet tillbaka från pappan. Hon krånglar och vill stanna kvar.

Det verkar som om alltsammans utlöstes av en replik. En dag i april 1995 klagar Tanja över att hon blir retad av pojkarna på dagis. För att hon inte har en snopp. ”Svara dem att du i stället har sex läppar”, säger pappan.

Repliken måste ha gjort succé, ty flickan berättar stolt om saken för sin mamma. Som inte tycker det är roligt alls. Hon ringer till Peter: ”Hädanefter är det jag som sköter Tanjas ­sexualundervisning!”

Från den dagen börjar Gunilla erinra sig saker. Som att Peter talar vuxenspråk med barnet. Att Tanja är rädd för monster i mattan. Att hon lagt sig på pappas mage när han vilade på gräsmattan. Till slut frågar hon Peter rakt ut om han är sexuellt intresserad av dottern. Till hennes förfäran svarar han inte lugnt ”nej, det är jag inte”, utan blir i stället upprörd och anklagar henne för sjukliga fantasier.

Det är så förövare reagerar, med förnekelse. Det står i de handböcker från Rädda Barnen som Gunilla skaffat under tiden. Där framgår att mäns övergrepp mot egna barn är oerhört mycket vanligare än man trott. Att utsatta barn sänder ut signaler som man måste tyda, samt att när de talar om något sexuellt är det något de varit med om. Gunilla går med sina iakttagelser till socialtjänsten. Som omedelbart gör polis­anmälan.

Det är tidigt 1990-tal. I fem års tid har medierna fyllts av skildringar av fasansfulla övergrepp på barn. Från Expressens helikopter kunde man se polisen leta efter barnlik i skogarna kring Södertälje (efter uppgift om att satanister begravt sina offer där). En sociologiprofessor (Eva Lundgren) framträdde i alla medier med budskapet att det äger rum rituella barnamord i Sverige. Hon har själv träffat de överlevande. När ett barn berättar att det sett pedofiler äta upp sina offer är det inga fantasier, enligt Lundgren. ”Det svåra är att vi vuxna inte vågar lyssna och förstå.” (GP 28/5 1994)

Just denna höst, året 1995, är tidningarna fulla av Thomas Quick som av bland andra psykologen Sven Å Christianson nyss fått hjälp att minnas sitt sjunde mord. Gunilla skaffar Christiansons ”Traumatiska minnen”. Och när hon läst den, liksom Monica Dahlström-Lannes ”Mot dessa våra minsta” och Kaisu Akselsdotters ”Små barns signaler om sexuella övergrepp” samt fem andra böcker på samma tema är hon utom sig av skuld och ånger. Hennes dotter har i åratal sänt ut nödsignaler!

Om ett barn talar mycket om spöken, drakar, pissmyror, orm­ar och fåglar (särskilt papegojor), om det vägrar äta vissa rätter, börjar kladda med mat eller tala babyspråk, inte vill duscha, vägrar blöjbyte, onanerar, bli klängigt eller mörkrädd, skyggt eller tvärtom utagerande – är det starka tecken på att det blivit sexuellt utnyttjat. Enligt Akselsdotter. Enligt Dahlström-Lannes beror nästan alla psykiska problem hos kvinnor på sexuella övergrepp i barndomen.

Medan psykolog Christianson hjälper Thomas Quick att minnas använder Gunilla och hennes mor Ulla liknande metoder för att få Tanja att berätta vad pappa gjort. Av Gunillas dagbok framgår att Tanja så gott som dagligen får frågor om springor, snoppar och kroppsvätskor, och att utfrågarna aldrig är nöjda med svaren. När Tanja till slut förhörs av polisen berättar hon mycket riktigt om en rad märkliga övergrepp.

Polisens bekymmer är att femåringen gör det innan de ens hunnit fråga och ”utan adekvata känslouttryck”. Hon verkar varken ledsen eller rädd vid minnen av tortyren. Och så var det där med hennes framtänder. Det var en kontrollfråga. Polisen visste att de hade lossnat när mamman råkade slå till Tanja. Det hade Gunilla själv berättat. Men flickan säger att det var Kalle Olsson som slog till henne på dagis, hon kan berätta i detalj hur det gick till. När hon en stund senare får samma fråga pekar hon ut en annan gosse, med efternamn och allt. Du måste tala sanning, säger polisen. Då säger Tanja att det var hon själv som ramlade.

Arma barn, tänker polisen. Hon tror att hon måste skydda sin mamma.

När kvinnorna inser att förhöret med Tanja inte övertygat åklagaren blir de desperata. För att få fram tyngre bevis fortsätter de att fråga ut Tanja. Det är hjärtskärande att läsa deras vädjan till polisen att förhöra flickan en tredje gång. Gunilla skriver att nu minns Tanja också att farfar varit med och plågat henne och att pappa hotat döda Tanja om hon berättar om det. Dessutom har hon fått alla symtomen på sexualtrauma: kan inte sova, får raseriutbrott, tål inte att bli rörd vid, skriker att hon är värdelös, att hon inte vill leva, att hon hatar mamma.

”Din jävel! Kräk-spott-äckelmamma! Jag skall döda dig och slita dig i stycken!” kan femåringen häva ur sig. Gunilla förstår varför flickans vrede vänds mot henne. Det framgår av Kaisu Akselsdotter, sid 64, skriver hon till polisen: ”Små barn tror att mamman kan se på dem vad de vill utan att de behöver säga något. Därför tror barnet, att modern skulle ha kunnat förhindra faderns övergrepp om hon bara hade velat det. Det kan förklara varför barns vrede ofta vänts mot modern, trots att det är fadern som har utnyttjat det.”

Cirkeln håller på att slutas. Gunilla är nu sjukskriven och hennes mor har flyttat in. Kvinnorna har brutit kontakten med alla som tvivlar på Peters skuld. Någon har antytt för Gunilla att Tanja bara upprepar vad hon hört vuxna säga, men hon vet säkert att hon inte har lagt ord i munnen på sin dotter. Hon har bara frågat gång på gång, tills sanningen kom fram. I tidningarna står det att det kan krävas år av terapi innan offren vågar minnas. Men att det de då minns är sant. I sina vädjanden till polisen citerar hon Socialstyrelsen: ”Det finns inget stöd i litteraturen för att barn skulle fantisera om sexuella övergrepp.” (Tre år senare skulle myndigheten återkalla den uppgiften.)

Till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida. Åklagaren dröjer med åtalet. Barnpsykiatern vill utreda vidare. En dag läser de i tidningen att en ny lag är på väg. En förälder ska inte utan vidare kunna hindra den andre från att träffa barnet. Det beseglar deras värsta farhågor: att det är ”pedofiler och förövare i ondskans tjänst” som skriver rikets lagar.

Tre dagar innan kvinnorna dödar flickan och sig själva skickar de ett långt brev till socialnämnden. Det är helt sakligt i tonen. De genmäler mot detaljer som finns i ett intyg från Tanjas förskola. Som vore det en brevväxling som skulle fortsätta. Så kommer det, alldeles på slutet: När nu daghemspersonalen använder uttrycket ”Gunillas misstankar” har de tagit ställning. ”För förövaren – och mot offret.”

Allt tyder på att det är detta som blir droppen. När också barnavården ansluter sig till pedofilerna finns ingenstans att fly. I ett avskedsbrev skriver Tanjas mormor: ”Tanja har lidit nog. Hennes lilla kropp har åtminstone i knappt ett år fått vara ifred. Vittnespsykologen ställde insinuanta frågor /…/ i fredags fick vi beskedet från dagis. /…/ Jag var överhuvudtaget inte nämnd. Inför en sådan orättfärdighet finns det endast en väg att gå: ut från världen.”

Det kan tyckas ofint att citera ur intima avskedsbrev. Å andra sidan finns ett allmänintresse i vad som kan driva en kvinna att döda sitt barn. Det må låta förfärligt. Men det tycks som denna mamma, men hjälp av incestmanualerna, överförde sin status av sviken kvinna på sin dotter. Som samtidigt blev bestraffad för att hon som fyraåring svikit mamman och fått henne att känna sig överflödig.

Jag hade inte vågat skriva så, om det inte vore för avskedsbreven. De två kvinnorna flyttar över ansvaret för Tanjas död på henne själv. Hon fick bestämma, står det. Och när hon fick veta att mamma och mormor skulle dö, ville inte hon heller leva längre. ”Inför Tanjas önskan finns det endast en lag: kärlekens /…/ därför kallar jag det vi gör /…/ för en kärlekshandling”, skriver mormodern.

När åklagaren, en månad efter dådet, avskriver alla misstankar mot Peter, använder han inte den vanliga formeln ”emedan brott ej kan styrkas”. Det står ”eftersom han är oskyldig”. Det har inte funnits ett uns av substans i misstankarna. Likväl räckte de för att i åtta månader avskärma Tanja från hennes far och hans familj – och samtidigt lämna hennes mor och mormor ensamma med uttolkarna av signaler och förträngda minnen. Och liksom dessa frammanade de monstret.

Det är denna isolering som gjorde vansinnet möjligt. Utan den hade flickan inte kunnat förmås att ge näring åt kvinnornas paranoia. Eller så hade någon sett vad som var på gång. Ingen kan finna det helt normalt att bygga ett skyddsrum mot pedofiler mitt i en storstad. Min dystra slutsats blir följaktligen att också Tanja hade fått leva om socialtjänsten och åklagaren följt grundlagen. Det vill säga behandlat män och kvinnor lika.

Tanja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista. Samma mekanismer som beseglade deras öde fortsätter att driva människor till desperation, åstadkommer nya tragedier och korrumperar socialtjänsten. Jag skall i kommande avsnitt skildra hur det kan gå till. Men låt mig först berätta vad de har gjort med vårt rättsväsen.

I fjol slogs ett dystert rekord. En man i Västmanland förklarades oskyldig efter att ha avtjänat nio år. Året dessförinnan var också minnesvärt. Då friades en viss Thomas Quick från ett mord. För åttonde gången.

Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent. Jag skriver ”minst” eftersom Domstolsverket, som har siffror på det mesta, inte bokför oskyldigt dömda. I flera fall visade sig rättvisan oförmögen att på egen hand rätta till misstaget. Resningar har tvingats fram av undersökande journalister.

I fjol krävde förre finansministern Kjell-Olof Feldt, tillsammans med en rad jurister, en bred granskning av rättssäkerheten. Quickkommissionen borde ha fått mandat att undersöka andra fall av felaktigt dömda, menade de. Quickfallet var av allt att döma inget bisarrt undantag, snarare tecken på systemfel.

Jag tror att den haverikommission som Feldt efterlyste snart skulle ha upptäckt en rad märkliga likheter mellan Quickfallet och nästan alla de övriga. Då avser jag de elva fall som avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers ”Felaktigt dömda” (på uppdrag av JK, 2006), och sju som tillkommit efteråt. Det kan finnas fler.

I de allra flesta fallen (19 av 26) spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Jag skriver ”en sorts” eftersom hen också kan vara psykiater, kurator, mentalskötare eller en terapeut utan examen. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Dessa experter har en sak gemensamt. De kanske inte kan sägas utgöra en sekt, men definitivt ett trossamfund. De tror att minnen av trauman som framtagits under terapi måste vara äkta. De tror sig också kunna se på folk att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Deras tro är stark eftersom den blir bekräftad. När de fått fråga ut ett barn (som Tanja) eller en psykpatient (som Quick) tillräckligt länge får de nästan alltid fram minnen av fasansfulla saker.

Om min ytliga genomgång håller, betyder det att inte bara Quickaffären utan merparten av justitiemorden efter 1990 kan tillskrivas de troende psykologerna. Återstår att förstå varför domstolarna har valt att lyssna på de hänryckta.

Varje normalt bildad domare torde ha vetat att deras metoder var under skarp kritik, eller rent av utdömda som vådliga för både patienter och rättvisan redan 1994. Före den första domen mot Quick avfärdades hela paketet med ”förträngda minnen” i DN av professorn i rättspsykiatri Tomas Eriksson. När docent Rickard L Sjöberg år 2014 skriver ”inkompetens gränsande till bedrägeri” om Sven Å Christiansons metoder är det ingen ny kritik. ”Humbug”, kallades de av neurofysiologen Germund Hesslow 1996. Liknande slutsatser drogs samma år av Lena Hellblom Sjögren i Läkartidningen (nr 18/96). Ville man veta vilka mänskliga och rättsliga katastrofer terapeuterna åstadkommit i utlandet fanns en hel bok att tillgå, DN-journalisten Lilian Öhrströms ”Sex, lögner och terapi”, 1996.

Vad är det för krafter som fått rättvisan att så konsekvent negligera vetenskapen? Jag påstår inte att jag har svaret. Men jag har en farhåga.

Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum.

Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på för­övare.

Låt oss då berätta hur han ser ut, fantomförövaren. Det är snabbt gjort, för de är alla lika. Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.

Alla personer i de fall som redogörs för i texten har fingerade namn.

Begreppet ”Felaktigt dömda” och faktaunderlaget

Uttrycket ”justitiemord” har sitt ursprung i dödsstraffets tid, då ett missgrepp av rättvisan kunde kosta den åtalade livet. I modern svenska används det när en oskyldig döms för ett allvarligt brott.

Det är i den betydelsen som jag använder begreppet. Det motsvarar vad JK:s rapport från 2006 menar med ”felaktigt dömda”. I denna text brukas ”felaktigt dömd” och ”oskyldig” synonymt.

I min sammanställning ingår de elva fall av felaktigt dömda mellan 1990 och 2006 som Hans-Gunnar Axberger analyserar i JK:s rapport. Av dessa var tre dömda för våldsbrott, åtta för sexuella övergrepp på barn.

Eftersom Domstolsverket inte för statistik över oskyldigt dömda fick jag använda pressarkiven samt ansökningar till JK om skadestånd för att få en bild av antalet justitiemord efter 2006. Jag fann femton fall. Åtta av dem gäller Thomas Quick.

Av de övriga handlar tre om fäder som dömts för att ha skakat sina barn till döds, två om fäder som skulle ha förgripit sig på döttrarna (en friades redan i hovrätten), två om grova våldtäkter. Det kan finnas flera.

Endast i tre av dessa 26 domar förekom teknisk bevisning värd namnet. I de övriga fälldes de tilltalade på basis av målsägandes berättelse och/eller uttalanden av experter av olika slag. Vilka vid ny prövning visade sig vara oväder­häftiga, manipulerade eller falska.

Bakgrundsmaterialet till den här artikeln

Läsaren kan undra hur reportern kan veta vad som rörde sig i ­sinnet på människor som han inte kunnat träffa. Bakgrunds­materialet till denna artikel består, förutom intervjuer, av ett par tusen sidor dokument: förundersökningar, korre­spondens mellan de in­blandade och myndigheter eller privatpersoner, vårdnadsutredningar.

Jag har också haft tillgång till inspelningar av privata samtal.

I fallet Matilda föreligger också en omfattande Lex Sarah-rapport samt en IVO-inspektion som utmynnar i en skarp kritik av socialtjänsten. IVO konstaterar att inte bara i Matildas fall utan i 62 ­andra ärenden fanns ”bristande barnperspektiv”. Vilket annat perspektiv som tog över framgår inte av rapporten.

Från den 1 juni 2013 övergick tillsynen över socialtjänsten från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

2. Därför försvann Ellens pappa

DN 2015-04-23

En dag befinner sig Erik K mitt i en mardröm. Han grips av ­polisen, anklagad för våldtäkt på sin ­dotter Ellen. Han är ­oskyldig, men Ellen får ändå inte träffa sin pappa. Hur kunde det ­hända? I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om rättvisans demoner – och om vad som händer när social­tjänsten låter sina personliga övertygelser fälla domarna.

Någon måste ha förtalat Erik K, ty utan att ha gjort något ont greps han en morgon av polisen. De tog ifrån honom verktygen och arbetsbyxorna och låste in honom i en cell. De sade inte vad det gällde. Fyra timmar senare fick han veta.

”Förnekar våldtäkt mot barn”, står det i förhöret. Då har polisen några frågor till. Brukar han titta på porrfilm med sitt barn? Hur många snuttefiltar har Ellen? Vad har han på sig när han sover?

När han förs tillbaka till cellen ser han att man tagit bort lakanet. Tre dagar senare hämtas han till häktning. Handbojor, gröna fångkläder. Därefter blir det ensamcell. Han får inte ta emot besök, ringa eller tala med medfångar. Under en månad ser han bara vakterna, sin advokat och – genom fönstret – ett stycke gräsmatta där figurer i randiga tröjor sparkar boll.

Den tekniska undersökningen av hans hårddiskar, tvättkorgar, mattor, fotoalbum, madrasser, dotterns kläder liksom snuttefiltar ger inget stöd åt misstanken. Och när åklagaren studerat förhöret med Ellen, avslutar han fallet.

Detta förhör skulle sedermera bedömas av två experter: professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ann-Christin Cederborg på uppdrag av SVT och docenten i psykologi Bo Edvardsson på uppdrag av Eriks advokat. De fann nästan alla fel som kan begås vid barnförhör: ledande frågor, lömska glidningar, signaler att barnet bör ändra sitt svar.

”Polisen: Hur såg pappas snopp ut? Barnet: Grå. Polisen: Den var grå. Barnet: Vit. Polisen: Och vit. Barnet: Svart. Polisen: Och svart. Såg den ut på något annat sätt? Barnet: Nä. Bara svart. Polisen: Jaha. Barnet: Kan jag få måla nånting nu?”

Flickan tycks inte intresserad av ämnet. Det är polisen som leder in samtalet på snoppar och försöker få en koppling till fadern. Först en ledande fråga: Har du sett pappas snopp? När flickan svarar ja, en ledande fråga till: ”Vad gör du då, när du?” Flickan har inte sagt att hon gör något. Det är polisen som påstår det, inskärper Ann-Christin Cederborg.

I synnerhet följande konststycke förtjänar att återges. Polisen frågar om ett konkret tillfälle då några barn på dagis ”sa fula ord”. ”Polisen: Kommer du ihåg det? Barnet: Ja, ja, men då var jag inte där. Polisen: Nähä, vilka barn var det som sade fula ord? Barnet: Det var… (ohörbart) Polisen: Var det Nina som sa fula ord? Barnet: Tror det. Polisen: Jaha. Okej. Vad sade du då, då?? Barnet: Då sa jag, då sa ja nä fröken, sa jag då.”

Se där. Skam den som ger sig. Nu berättar barnet detaljer ur ett samtal som det nyss sagt att det inte varit med om.

Visserligen har flickan sagt en rad uppseendeväckande saker om vad hon gör med ”pappas snopp”. Men med dylika förhörsmetoder hade man kunnat få henne att vittna från Blåkulla. (Polisen: Har du varit på Blåkulla? Barnet: Nää…Polisen: Var det på natten? Barnet: Minns inte. Polisen: Vad gjorde du då? Och så vidare.) Man förstår att åklagaren lägger ned.

Bara tio år tidigare kunde sådant åberopas som bevis. Men vi skriver 2012, tidningarna är fulla av Quickaffären. Åklagaren skulle skämma ut sig om han kom dragande med detta förhör. För övrigt har han fått en god förklaring till varför flickan sagt på dagis att hon ”slickar på pappas snopp”.

Det kan faktiskt hända att hon varit med om något liknande, eller sett det ske. Men den ”pappan” var i så fall fem år gammal. På denna förskola (som inte finns längre) gick det ganska hett till. ”Jag skall knulla dig i röven”, kunde en fyraåring hojta. Upphovet till språkbruket visade sig vara två pojkar som idkade avancerade mamma-pappa-lekar med yngre barn. Redan innan Erik gripits hade andra föräldrar börjat undra var deras fyraåringar fått könsorden ifrån.

”En dag kom vakten in och sade att jag kunde gå. Jag var en fri man! Åkte hem till föräldrarna för att fira. Hade inte en tanke på att det var nu som det verkliga helvetet skulle börja.”

Vi sitter i hans lägenhet, en 60-talsmodul med dörrkarmar av plast. På den ena väggen en blyertsteckning av honom med dottern, på den andra en vit gestalt som förmanar: ”Don’t live faster than your guardian angel can fly.” Erik K är storvuxen och vältatuerad. På högra armen slingrande motiv, på den vänstra dotterns namn. ”Hennes mamma har en likadan.” Dörren till Ellens rum står på glänt, väggarna därinne lyser i karmosin. ”I nästan två år stod det stängt. Jag gick aldrig in där.”

Nu gråter Erik K. Andas djupt, säger jag efter en stund. Det var en advokat som lärde mig att bara säga detta. Mannens gråt är ingen vädjan, sade hon. Det vill dig ingenting, det bara är.

”Jag köper att man slår på stora trumman för en misstänkt pedofil. Jag köper till och med att jag ska vara häktad i en månad medan de utreder, för det finns riktiga svin därute. Men när åklagaren kommit fram till att allt var fel, måste de hjälpa barnet tillbaka till föräldern! Men de skiter i rättvisan. Hur kan de göra så? De vet inte hur jag är som person. De vet inte ens hur jag ser ut. De har aldrig träffat mig. Det enda de vet är att jag är en man. Och därför är jag ett svin.”

”De”, det är socialtjänsten. Närmare bestämt två socialsekreterare, som vi här kallar Maria X och Gunilla Y. Innan åklagaren hunnit avsluta förundersökningen dömde de Erik skyldig. De skrev inte ”det han misstänks för”, de skrev ”det han gjort” i sin utredning. Inget rättsligt beslut skulle få dem att ändra åsikt. ”Oavsett vad brottsutredningen visar” tänkte de avskilja barnet från pappan.

Och de lyckades nästan. Misstankarna mot Erik avskrevs efter en månad. Men det skulle dröja 617 dagar innan han fick se sin dotter.

Det mest förbryllande i detta drama är mammans roll. I det första förhöret vägrar hon att tro på Eriks skuld. De är förvisso skilda, hon kan ha ett och annat att säga om honom. Men aldrig detta. Sofie är mycket bestämd: ”Det finns inte en möjlighet att något sådant kan ha hänt”, säger hon till polisen.

Bara några dagar senare är hon som förbytt. Nu är hon beredd att tro att Ellens pappa våldtagit sin dotter. Hon minns konstiga saker som Ellen sagt. Hon kommer att kräva ensam vårdnad och förbud för Erik att träffa flickan.

I fortsättningen och i ett år framöver kommer Sofie att påstå allt värre saker om Erik och hans familj. Där finns alkoholism, övergrepp och psykiska sjukdomar. Och Erik själv är en fara för barnets hälsa och utveckling. Allt detta noteras i socialens utredning och åberopas i tingsrätten. Som, två månader efter det att åklagaren friat Erik, fråntar honom vårdnaden om dottern och beslutar om besöksförbud.

Nu går ryktena på byn. Den där Erik släpptes fri, men får inte träffa flickan. Jo, jo. Han väntar till sena kvällen för att handla, för råkar han på Sofie med Ellen i snabbköpet blir det brott mot besöksförbudet. På Facebook tillägnar någon honom låten ”Suicide solution” – ”hoppas du gör som låten säger”. Han brukar uppträda på ortens klubbar. ”Pedofil­djävel”, ropar någon i publiken.

”I mitt jobb ingår att montera saker hemma hos folk. Då är det alltid nån unge som vill testa skruvdragaren. Nu fick jag panik när ett barn kom för nära. Vad skulle föräldrarna tro? Sen blev jag arg på mig själv. Varför blir jag så här när jag inte gjort nåt? Men min chef förstod. Gå nu till doktorn, sade han, och se till att bli sjukskriven. Det blev jag. I ett år.”

Han går runt på klubbar där han brukat sjunga. ”Se här, det här blev jag anklagad för. Jag är friad av polisen, men socialen fortsätter hävda att jag våldtagit min dotter. Då vill ni inte ha mig längre? Jaså, socialen … Och då fanns det fler som kände någon som råkat ut för samma sak. Ingen klubb nobbade. Musiken blev min räddning. Där fick jag utlopp för alla känslorna.”

(Historisk parentes. I sin senaste bok beskriver P C Jersild 90-talets incestvåg som ”närmast en epidemi, med ett påstått förklaringsvärde långt bortom rim och reson”. I Maria Erikssons doktorsavhandling ”I skuggan av Pappa”, minns en socialsekreterare att under 90-talet förekom anklagelsen för incest ”i vart och varannat vårdnadsärende”. Tar man uppgiften med stor nypa salt betyder det likväl att tiotusentals svenskar – med bistånd av socialtjänsten – anklagats för de skamligaste bland brott.)

Jag tänker att när Ellen blivit stor reser hon kanske till Göteborg med ett fång blommor till Jorun Collin på ”Uppdrag granskning”, kvinnan som räddade hennes barndom. Lägg då också en ros på Hannes Råstams grav. Det var till stor del hans förtjänst att ”Uppdrag granskning” gick i gång på Eriks öde. Reportern kände vittringen av samma röta som Råstam vänt upp tidigare i ”Fallet Ulf” och ”Fallet Thomas Quick”.

I september 2013 beslutade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att granska Eriks fall. Det finns bara en förklaring till det plötsliga intresset: inspektörerna råkade se på tv.

Man kan inte påstå att IVO:s utredning gick på djupet. Man höll sig till formsaker, men det räckte. Slutsatserna blev förödande: IVO fann att socialsekreterarna inte hade någon saklig grund för att avskilja Ellen från hennes pappa. Värre än så, de tycktes inte bry sig om hur det skulle gå för flickan.

Svårt att tro, men under de tjugo månader som ärendet pågick har ingen på socialen talat med Ellen. De visste inte hur hon mådde, hur hon hade det hos mamma. Hela deras energi tycks ha gått åt att bevisa att Erik var en fara för sitt barn. För det ändamålet fyllde de sin utredning med halvsanningar, löst tyckande och rent skvaller. IVO finner att de till och med smusslade undan vittnesmål som talade för Eriks oskuld.

Ingenstans i deras utredning framgår att två personer hört av sig till socialen med alternativa förklaringar till flickans prat om snoppar. En av dem hänvisade till en vikarie på Ellens förskola, som menat att alltsammans måste komma från barnens sexlekar.

Vad IVO inte visste var att socialsekreterarna inte bara mörkade dessa uppgifter. De gick längre än så. De försökte tysta detta vittne. De ringde till chefen för detta dagis med ett budskap: Vi har hört vad som pågår på din förskola. Och nu tänker en vikarie berätta för utomstående. Borde du inte anmäla henne för brott mot tystnadsplikten?

Betrakta moraltablån. Denna chef vet varför Ellens pappa sitter häktad. Hon har känt till barnens otuktiga lekar. Några har rent av klagat för fröknarna. Hon hade en skyldighet att rapportera saken, men lät bli. Om det kommer fram nu riskerar hon klander.

Förskolechefen fattar sitt beslut. Hon avskedar vikarien och hotar med polisanmälan om kvinnan berättar om barnens sexlekar.

IVO fattade sitt beslut i mars 2014. Då visste man ännu inte omfattningen av rötan.

När tingsrätten fråntog Erik vårdnaden om dottern vägde det säkert till hans nackdel att han vägrat att medverka i utredningen om sitt barn. Inte helt normalt, kunde domarna tycka. Eller: det brukar vara de som har något att dölja som väljer att tiga. Och det gjorde knappast hans sak bättre när han påstod att han aldrig kallats att medverka. Driver han med oss? torde domarna ha tänkt. Det står ju svart på vitt i bilaga 5 till utredningen, signerad av socialsekreterarna Maria X och Gunilla Y: ”Pappa Erik har på inbjudan till utredarna valt att inte delta i utredningen.”

Givetvis valde tingsrätten att lita på socialen. Det låg nog bortom det tänkbara att socialsekreterarna skulle vilseleda domstolen. Vad skulle de ha för skäl?

Till den frågan får jag anledning att återkomma. Men nog var det starka skäl, eftersom de gjorde just detta. Under kommunens logo, i tjänsten, med namnteckning och allt. Men just för att det låg bortom det tänkbara, tog det Erik två år att bevisa.

Se och lär, mödrar och fäder, för i morgon kan det vara er tur. Justitieombudsmannen, dit Erik klagar på att han dömts ohörd, ber socialnämnden att svara på kritiken. I sitt första brev beklagar socialen att man inte kan ge något vettigt svar. Det är nämligen en sådan röra i detta ärende. I sitt andra svar (två månader senare) låter man gladare. Vi har hittat! Visst inbjöds Erik att medverka, men valde att låta bli. Det framgår av våra dokument. Fem ledamöter från lika många partier sätter sina namn under denna försäkran.

Jag antar att i nio fall av tio skulle därmed saken vara klar. Eller hur tungt väger en misstänkt pedofils ord mot fem folkvaldas? Men i detta fall nöjer sig inte JO Lilian Wiklund med bedyranden. Hon vill ha bevis. Det vanliga: brevet, datum, diarienumret.

När frågan ställs så, svarar socialnämnden att man tyvärr råkade ge fel svar också förra gången. Saken är den att inget går att lita på i Maria X:s och Gunilla Y:s papper. Det står en sak i journalen – något annat i utredningen. Märkligt … Men någon kallelse till Erik kan vi inte hitta. Vi beklagar. Så här får det förstås inte gå till …

JO-beslutet är bland de dystrare jag läst. Ombudsmannen finner att ”Erik inte vid något tillfälle kallats skriftligen till ett möte med utredarna eller att utredarna på annat sätt tydligt erbjudit honom att träffa dem”. Socialnämnden klandras för ”allvarliga brister”. JO Wiklund säger sig förstå om folk tappar förtroende för myndigheten.

För er som är ovana vid juristprosan: Hade JO skrivit ”kan inte undgå kritik” skulle det tolkas som ”det var illa”. ”Skall kritiseras” betyder ”riktigt illa”. Med ”allvarliga brister” menas ” helt oacceptabelt”. ”Mycket allvarliga brister” står för ”horribelt”. Vid ”synnerligen allvarliga brister” letar man efter numret till åklagaren.

I januari 2015 får Erik K ett brev från socialen, som ber om ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”. Han orkar inte riktigt glädjas åt upprättelsen, han har fullt upp med att ta igen den förlorade tiden med Ellen, säger han. Och hennes mamma?

”Vi umgås. För Ellens skull. Sakligt och korrekt. Jag tänker inte säga ett ont ord om henne. Är du förvånad?”

Ja, faktiskt. Hur är man korrekt med någon som nyss anklagat en för våldtäkt på sin egen dotter?

”Hon blev tvingad! Vi har inte kunnat tala om det, inte ännu. Men jag är helt säker. Hennes magkänsla sa hela tiden att jag var oskyldig. Men de hotade henne. Om hon inte ställde upp på att anklaga mig skulle de ta Ellen. Det skulle heta att hon inte förstod att skydda sitt barn. Vad skulle hon göra? Och när jag blivit frikänd hotade de att ta barnet om hon gick med på att jag skulle träffa Ellen. Då blev hon tvingad att anklaga mig för nya saker. Hon hade ingen chans.”

Allt tyder på att det var så det gick till. Det senare hotet finns rent av på pränt. Ur tingsrättens protokoll: ”Sofia har fått påtryckningar från socialtjänsten /…/ Maria X har från socialtjänstens sida klargjort att om rätten fattar beslut om kontakt mellan Erik K och Ellen, kommer de i sin tur fatta ett beslut om att omhänderta Ellen /…/ då det från deras sida inte finns några tvivel på att övergrepp har begåtts.”

Har han också förlåtit att mamman gjort honom till monster inför barnet? Det står i socialjournalen att Ellen har fått veta varför pappa inte kommer mer.

”Journalen ljuger. Socialen har aldrig talat med Ellen. Och Sofie skulle aldrig tala skit om mig inför vårt barn. Inte en chans.”

Jag hade väntat mig en bitter man. Många av hans olycksbröder skriver hätskheter om ”social­kärringar” på Flashback. Men Erik verkar mest häpen. Hur kan man ha enkönade myndigheter? Det säger sig självt att det måste urarta.

När hans elände började för tre år sedan bestod makthavarna på ”Individ & familjeomsorgen” av nitton kvinnor och en man. Några av dessa tyckte själva att könsfördelningen inte var bra för jämställdheten. Det är lätt hänt att man utan vidare tar ställning för kvinnan, förklarade en av cheferna i lokaltidningen. Men hon menade att problemet gällde inte bara i hennes kommun. Det var nationellt.

Min källa på denna socialbyrå, vi kallar hen N, säger: ”Det fanns dagar då jag undrade om jag befann mig på en myndighet eller i en tvättstuga.” Jag får absolut inte missförstå. Det handlar inte om genus. Hen menar att också en könsblandad socialbyrå skulle urarta under liknande omständigheter.

Omständigheter infann sig år 2009 i skepnad av en ny chef som införde en ny ordning. Förr gällde att man aldrig nämnde namnen på klienterna. ”Biståndsärende, Västra stan” kunde det heta, när nya fall skulle fördelas. Den nya chefen påbjöd öppenhet. Hon krävde att man skulle säga vad det gällde, med namn och allt. ”Johansson, Bygatan 13, tvåbarnsfamilj, missbruk.”

Det blev ett riktigt trendbrott, säger N. Snart blev det legitimt att diskutera Nilssons psykiska besvär och Olssons skilsmässa i kafferummet. Saker som folk hört på stan började flyta in i utredningar. ”Hör, vad jag fått veta om han Nilsson, du vet, Gunnels ärende …” De få socialsekreterare som invände mot nyordningen fick rådet att gilla läget eller byta jobb. De valde att dra sig undan. Och då blev det möjligt att säga (om en pappa i vårdnadstvist): ”Han saknar existensberättigande. Det vore bättre om han inte fanns.”

”Kan du förstå? Myndighetspersoner talade på det sättet!”

N säger att det hänt något med socialtjänsten. ”Det är känsligt att prata om det … men vi som pluggade till socionom på 70-talet hade inte så mycket egna problem. Vi var radikala, skulle frälsa världen, bryta det sociala arvet. Nu verkar många ha haft en svår uppväxt … Sådant kan säkert vara en tillgång i jobbet, om man kommit ur det. Annars är det risk att man litet för snabbt känner igen sig i en annan och tar ställning. Det privata tar över. Då går det inte längre att resonera rationellt om varför de tagit det ena eller det andra beslutet. De ’känner så’, punkt, slut.”

”Spindlar”, säger hen. ”Är man rädd för spindlar, biter inga rationella argument.” Sedan vill hen inte säga mer. Jag har lärt mig att i sådant läge skall man hålla tyst. Det går en halv minut.

”Det fanns en gruppering. De bodde i samma område, umgicks på fritiden, samåkte till jobbet. När det fördelades ärenden ropade de in allt där det fanns sex inblandat. Man undrar – hur friskt är det? Och de fick alla dessa fall! Till slut sysslade de inte med annat och pratade knappt om annat. Och de visste tydligen på förhand hur det låg till, för deras ärenden gick rasande fort.”

Intressant, säger, jag. Hette möjligen två av dessa Maria X och Gunilla Y? ”Uhm.” Och vad tyckte chefen om allt detta? ”De hade hennes fulla stöd.”

Jag sökte mig till N för att få kött på benen. Erik K:s fall är nämligen ett av flera liknande i denna kommun. Efter ett tiotal anmälningar från fäder som känt sig diskriminerade av socialtjänsten gjorde Socialstyrelsen, IVO samt Actea Consulting (på uppdrag av kommunen) var sin genomlysning av densamma. Alla tre skildrar en kommunal förvaltning stadd i anarki. Det finns ingen ”målbild”, inget fungerande ledarskap, få dokumenterade rutiner. De flesta utredningar håller inte måttet. ”Situationen är kritisk gällande förmågan att klara uppdraget”, skriver Actea sommaren 2014.

Dock var det först efter att ha talat med N som jag förstod vad konsulten menat med det mystiska ”uppdrag utanför huvudprocesserna som försökts implementerats i verksamheten”. Det tycks betyda att enskilda kan använda socialtjänsten i sin jakt på spindlar.

Ingen av dessa tre utredningar fixerar de agerandes ansvar. Våra tillsynsmyndigheter menar nämligen att i motsats till exempelvis poliser, ansvarar inte socialsekreterare för sina beslut. Ansvaret anses ligga högre upp, hos ”nämnden”.

Det är hög tid att revidera analysen. Om inte annat visar fallet Erik K på de verkliga maktförhållandena. Ingen polis, domare eller politiker har makten att – personligen – ingripa lika djupt och godtyckligt i medborgarens liv som dessa socialsekreterare gjort i Eriks. Ingen är heller lika immun mot utkrävandet av ansvar.

En polis som misshandlat en värnlös sätter sitt yrkesliv på spel. En socialfunktionär som nära nog ödelägger en familj riskerar nästan ingenting. Det är därför som Erik K tror att det som hänt hans familj kommer att hända igen. Hans lilla rest av tillit till socialstaten försvann när han upptäckte hur det gick för hans förföljare.

De blev befordrade. Den ena är numera enhetschef i grannkommunen. Och den andra… inspektör hos IVO, samma myndighet som dömt ut hanteringen av Eriks fall.

Jag frågar Inspektionen för vård och omsorg hur man resonerat vid den rekryteringen. Är det lämpligt att en person som ertappats med så grova övergrepp i sin maktutövning upphöjs till granskare av andras? Svaret från personalchefen är avväpnande. Hon hälsar att Maria X hade goda referenser. Och för det andra: Att IVO kritiserat hennes hantering av fallet Erik betyder inte att man kritiserat hennes hantering av fallet Erik.

Det är inte mitt fel om det låter fnoskigt. Men det är den exakta innebörden i personalchefens svar. Nämligen att i IVO:s ögon kan en socialsekreterare aldrig göra fel. Eftersom ”IVO tillsynar och/eller kritiserar aldrig individer – endast verksamheter.”

Robustare än så är alltså inte myndighetskulturen. Det verkar räcka med en chef som ruckar på en princip för att det skall bli fritt fram för tjänstemannen att ostraffat leva ut sina fobier i maktutövningen.

Låt oss se vad som krävdes för att väga upp rättsverkan av två socionomer på pedofilsafari. Det krävdes följande: En timmes riks-tv. En utredning av IVO. En granskning av JO. En annan av Actea. Plus fyrahundratusen i advokatkostnader. Eriks föräldrar fick pantsätta villan.

Den som hävdar att svenskar kan räkna med en rättssäker och jämlik behandling hos socialtjänsten har mycket att bevisa. Som vi skall se är Eriks öde långt ifrån unikt, inte heller det mest tragiska.

Den som tror att det är mest fäder som råkar illa ut när en socionom drar ut i könskrig kommer att få se en annan verklighet. De som råkar mest illa ut är de som är för svaga för att slåss. Eftersom de är så små.

Personerna i fallet som redogörs för i texten har fingerade namn.

Fakta. Fallet Erik K

• Materialet till artikeln består, förutom sedvanliga intervjuer, av socialtjänstens journaler samt granskningar utförda av JO (efter anmälan av Erik K), av Inspektionen för vård och omsorg (IVO, på myndighetens eget initiativ) och av Actea consulting (på kommunens uppdrag).

• Samtliga ansvariga för hanteringen av Eriks fall har fått lämna sina jobb till följd av kritiken. I ett brev till Erik K har kommunen framfört en ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”.

• Jorun Collins ­reportage om Erik K (”Processen”) sändes i SVT:s ”Uppdrag granskning” den 3 september 2013.

Ellens föräldrar har återigen gemensam vårdnad om henne.

3. Så blev Olle berövad sin mamma

Åtta år har gått sedan Åsa fick träffa sin son Olle. Med stöd från rättsväsendet har Olles pappa fått pojken att ta avstånd från sin mamma – ett skakande exempel på hur social­tjänstens förlorade integritet drabbar både kvinnor och män. Men vilka politiska beslut var det som gjorde denna tragedi möjlig? Och varför? I dag fortsätter Maciej Zaremba sitt reportage om det svenska rättsväsendets dolda drivkrafter.

Jag har inte ens en grav att gå till”, säger Åsa.

I förra artikeln (DN 23/4) skildrade jag en socialtjänst där ett par socionomer levde ut sina mansfobier i maktutövningen. Jaha, tänkte kanske någon, så detta är hans ämne: kvinnor i maktställning som förföljer män.

Nej, ämnet är större. Ämnet är Varför. Vad är det som gör att den offentliga makten kan användas för privata syften.

Man kan faktiskt se det senaste kvartsseklets rättsskandaler som utslag av privatiserad rättskipning. I fallet Thomas Quick kunde en sekt troende låna statens makt i akt och mening att få sin teori bekräftad. Och när en oskyldig svensk hamnar på kåken är det – bestickande nog – nästan alltid efter en grundlös anklagelse för sexuella övergrepp (första delen i serien). Då kan man säga att domstolen lånat sig till privat rättskipning. Att verkställa en hämndaktion av något slag. Eller kanske en agenda.

Den goda nyheten är att domare tycks ha lärt av Quick­affären och den långa serien av felaktigt dömda. Vi lär inte få se fler svenskar skickas i fängelse av en släkting enbart på den bevisningen att en psykolog intygat att anklagelserna är sanna. (Visserligen tyckte så sent som i somras tingsrätten i Göteborg att sådant räckte för att döma till tre år, men det blev uppror i juristkretsar och domen upphävdes genast av hovrätten. )

Den dåliga nyheten är att det som gäller för domstolar inte gäller för socialtjänsten. Som vi skall se har den som vill låna samhällsmakten till en privat uppgörelse rätt goda chanser att lyckas. Det är till och med troligt att allt fler räknar med den möjligheten.

Sedan 2006 har antalet vårdnadstvister ökat lavinartat. Statistiken är inte pålitlig, men det kan handla om en fördubbling på mindre än tio år. Så om ni undrar varför tingsrätten inte har tid med farbröderna som länsade lägenheten kan det bero på att tingsrätten är upptagen med att avgöra var lille Kalle skall bo eller när han skall umgås med mamma eller pappa.

Det är inte så att folk skiljer sig oftare än förr i tiden. Antalet separationer har inte ökat. Men aldrig har så många föräldrar slagits om barnen. Eller kanske bara slagits – med barnet som tillhygge? Den senare misstanken har fått regeringen att tillsätta en utredning. Kan det vara något i systemet som inbjuder till krigföring? Hur mår barn av att bli föremål för vuxnas krigande? Idel goda frågor. På hösten 2016 skall utredaren leverera svaren.

Som alltid när ett system krackelerar är orsakerna flera och sambanden dunkla. Det heter att man inte får generalisera utifrån enskilda fall. Förvisso. Å andra sidan kan ingen statistik i världen förklara rättvisans genomklappning i fallet Thomas Quick. Det är i det enskilda fallet (och nästan bara där) som man får syn på de många små sprickorna som fått ett system att brista.

Av just detta skäl är socialtjänstens maktutövning den minst bevakade. De felbehandlade träder sällan fram, av uppenbara skäl. Det är ingen skam att ha fått fel finger amputerat på akuten. Det är något helt annat att ha fått sitt moderskap underkänt av en socialnämnd. Bara de riktigt desperata väljer att gå till en tidning, och ganska sällan har de något för det. Få saker har nämligen en så avtändande verkan på en reporter som ordet ”socialutredning”. Medan det går att på en vecka få nog med fakta för att kunna påstå att läkaren ställt fel diagnos, kan det ta månader att göra troligt att socialtjänsten handlat fel. Och alldeles särskilt svårt blir det vid vårdnadstvister.

Hemma hos Olles mamma står pojkrummet orört. Fotbollsskorna slarvigt hängda på sänglampan, den blåa rullbrädan lutad mot hyllan, plastmonstren på golvet. Det är hjärtskärande. Och kusligt. Jag vet inte vad jag skall säga till Åsa, som gråter i köket. Jag säger att jag skulle bli lycklig om det fanns ett sådant rum som väntade på mig.

Åsa har inte sett sin son på åtta år. Utom på håll, två gånger på bussen och en gång på en match. De rekommenderade breven som hon skickat (med biobiljetter, födelsedagskort, hundralappar, julkort) har alla returnerats med postens skära lapp: ”Ej efterfrågad”. Hon har sparat alla, de fyller en stor låda. Jag har sett sådana lådor förr. De bidar sin tid. När jag hjälper henne att ställa den tillbaka är det försiktigt, som man gör med dynamit.

Nej, det är inte som man skulle kunna tro. Åsa har inte vanvårdat sitt barn. Hon röker inte och saltar knappt maten. En prudentlig morsa, klassförälder och med i skolrådet. Ingen har kunnat anmärka på hennes vandel. Så vad var det som hände?

Platsen är en mindre stad som vi här kallar X-köping. Olle är fyra år när hans föräldrar separerar. De har gemensam vårdnad och pojken bor veckovis hos mamma och pappa. När han blivit sex träffar hans far Sture en ny kvinna, hon flyttar in med sina barn. Åsa börjar bli orolig för sin son. Det händer att Olle kommer hem med blåmärken och nedkissade kläder. Han säger att han är rädd för sin halvbror Gustav.

När Olle för andra gången måste plåstras om på vårdcentralen skickar läkaren en orosanmälan till socialen. Doktorn misstänker att Olle far illa hos sin pappa.

Socialtjänsten väljer att inte utreda. Men de underrättar Olles pappa om anmälan. Och nu inträffar den första av många märkligheter i denna historia. Socialtjänsten får ett nytt brev från vårdcentralen. Doktorn vill ta tillbaka sin orosanmälan. Det vill säga: hon tror fortfarande att Olle far illa, men hon vill inte påstå att det är hos Sture. Läkaren förklarar inte varför hon ändrat uppfattning. Men hon gör det grundligt: anteckningen om anmälan raderas ur journalen.

Det som händer näst borde få alarmklockorna att ringa hos socialtjänsten. Olles pappa kommer in med sexåringen i släptåg. Det är en sak som pojken vill berätta, säger Sture. Och Olle berättar. Att det inte alls var hans halvbror Gustav som gav honom blåmärken. Det var han själv som ramlade. Det han sagt på vårdcentralen var inte sant. Han sade så bara för att ”göra sin mamma till lags”, antecknas i socialjournalen.

Ofattbart, men socialsekreterarna tycks inte uppfatta vad denne pappa gör med pojken. Oavsett vad som är sant eller inte om blåmärken, är det oförlåtligt att tvinga en sexåring att tala illa om sin mamma. Så vad gör de? De ber inte att få tala med Olle i enrum. De undersöker inte hur han har det hos Sture. De startar inte en barnavårdsutredning. De gör det värsta de kunde göra mot Olle. De låter Åsa veta vad han sagt.

Ville man få hans mamma ur balans fanns inget bättre sätt. Nu har hon skäl att tro att Olle inte törs berätta ifall han blir illa behandlad hos sin far. Hennes oro blir inte mindre av att han verkar allt mer besvärad av hennes frågor, svarar enstavigt eller rent av tar tillbaka vad han nyss sagt. Jag förstår honom. Olle är numera ett barn utan alternativ. Vad han än gör riskerar han att skada någon av de två han älskar mest. Det kan tänkas att Åsas frågor gör honom förtvivlad. Vad skall han svara när hon frågar om de talar illa om henne därborta? Att de säger ”den idioten” och att han låtsas att han inte hörde?

Det vedervärdiga i att vara Olle: Jag fick ett blåmärke på gympan, mamma undrar, det var i skolan mamma, Olle du måste berätta, var det Gustav, nej det var på gympan, Olle, var inte rädd, mamma måste veta…( Men jag är rädd, sluta fråga för allt jag säger blir bara elände, det är mitt fel att pappa hånar mamma, det var för att jag skvallrade, varför tror ingen på mig längre, det är för att jag är falsk, varför sade jag till pappa att det var tråkigt hos mamma… Hjälp mig!)

Ett tag var faktiskt hjälpen nära. När Olle är nio kommer han till en psykolog. Som inte behöver många minuter för att uppfatta att barnet håller på att slitas sönder av en lojalitetskonflikt. ”Pojken törs inte tala om något som är viktigt för honom.” Psykologen kan inte säga om Olle far illa hemma hos sin far, eftersom han under samma möte först bekräftar och sedan dementerar detta, skriver hon till socialtjänsten. Det blir dock inga fler besök. När Sture får veta vad Olle sagt säger han nej till fortsatt psykologkontakt.

Här börjar läsaren av socialjournalen på allvar undra vad som felas dessa barnexperter. De håller nämligen med pappan. Pojken behöver ingen psykolog.

Drygt ett år senare behöver han det akut. Olle är nu en pojke med flackande blick som blir skärrad när hans båda föräldrar dyker upp samtidigt, för han vet inte vem han borde hälsa på först. När någon myndighetsperson frågar om mamma eller pappa reagerar han med panik, som om det hängde på hans svar om han får ha dem kvar.

Så här långt i historien är socialtjänstens insats mest beklämmande, men fortfarande möjlig att förklara: inkompetens, lättja eller, som det brukar heta, ”bristande rutiner”. Det som nu händer är däremot obegripligt.

Det skall erkännas att jag länge tvivlat på denna historia. Den verkade för osannolik. Det var bara inte möjligt, tänkte jag, att en sådan serie missgrepp skulle ha passerat utan att någon rättsvårdare slog larm. Jag gissar att det var den sortens önsketänkande som gjort att det tog nästan ett decennium innan Quickaffären kunde rullas upp.

Innan jag går vidare vill jag avvärja en misstanke. Jag har sett en rad fall där mamman förtalar pappan (eller vice versa) i det uppenbara syftet att helt stöta ut den andre från föräldraskapet. Det är helt klart inte så i Åsas fall. Hon kräver inte att få pojken för sig själv. Hon påstår inte att hennes ex är farlig för barnet, inte heller saboterar hon umgänget. Hennes ängslan för hur pojken har det kan vara överdriven. Men den är inget hjärnspöke. En blodig näsa är en blodig näsa. Att Åsas oro växer sig allt starkare, tills hon nästan framstår som på gränsen till paranoid, beror till stor del på den misstro som hon upplever i mötena med socialen. Som vi skall se var inte heller denna känsla frukten av inbillning.

I juli 2006 antecknar socialsekreteraren: ”Olle rädd för att han inte ska få träffa mamma mer.” En månad senare: ”Olle vill inte träffa mamma. /…/ Han säger att han absolut inte vill det, och att han skall ta livet av sig om de vuxna bestämmer att han skall tillbaka till henne.”

Vad har hänt? Det enda vi vet säkert är att vad som än hände, hände det inte mellan mor och son. Under dessa trettio dagar såg inte Olle skymten av sin mamma, inte heller fick han tala med henne. Var gång hon ringde lade Sture på luren. Och nu är vi framme vid det mest häpnadsväckande i denna historia. Ingen av de många socialpersoner som i fortsättningen skall hantera Olles liv har ställt sig frågan varför en gosse som nyss varit så fäst vid sin mamma plötsligt råkar i panik vid tanken på att träffa henne. Så låt oss se hur det gick till när lille Olle blev förvandlad.

På våren detta år inser äntligen socialtjänsten att något måste göras. Skall man hjälpa Olle måste man förstå vad hans föräldrar gör med honom. Alltså är det meningen att de under sommaren i sex veckor var skall bo med pojken på ett ”utredningshem”. Först är det Stures tur.

Åsa säger till mig att hon borde ha anat oråd från början. ”Min mamma hade precis dött i cancer. Jag bad socialen att skjuta på utredningen ett par månader. Men de sade…(hon börjar gråta)…de sade att de hade en utredning att genomföra, ’med eller utan dödsfall’.”

När hon tre veckor senare kommer till utredningshemmet för att hämta Olle till mormors begravning möts hon av underlig stämning. Ingen av personalen beklagar hennes sorg. Men de säger att Olle inte vill åka. Och att hon måste ”lyssna in barnet”. Olle lägger sig i hennes knä och snyftar att han inte vill åka.

Åsa gör vad jag tror varje mamma skulle ha gjort i den situationen. Kom lille vän, säger hon till Olle, nu skall vi säga adjö till mormor. De åker.

Att jag berättar i detalj beror på att denna scen kommer att åberopas som bevis på att Åsa inte respekterar pojkens vilja.

När det blir Åsas tur att observeras med sin son väntar en överraskning. Man har infört ”restriktioner”. I motsats till vad som gällde för Olles pappa kan hon inte ta ett steg utan övervakare. Kvinnorna som stryker efter henne kunde vara hennes barn. När hon skall hjälpa Olle att borsta tänderna följer de med till badrummet och antecknar i sina block.

Hon lyckas behärska sig i tre dagar. På den fjärde vill Olle åka till ett bad. När Åsa plockar ihop badsakerna får hon höra att hon skall låta bli. Personalen har inte tid att följa med, och ensam får hon inte åka. Tjugoåringarna förbjuder henne. När Åsa svarar (inte helt lugnt, kantänka) att nu får det vara nog med förnedring, hon kräver att få tala med någon ansvarig, får hon beskedet att hon ska säga hej då till Olle. Hon fattar inte vad som pågår. Men redan samma dag får hon en förklaring.

Det är ett besked på hennes telefonsvarare. Socialtjänsten meddelar att av omsorg om Olles hälsa och utveckling har man beslutat att med omedelbar verkan omhänderta pojken enligt LVU. Hädanefter är det kommunen som utövar föräld­ra­makt över Olle. Och man bestämmer att han skall bo hos pappa. Skälet? Åsa utsätter sonen för ”psykisk misshandel”.

Detta beslut, som skulle förändra Olles liv, hade socialtjänsten inte rätt att fatta. Tre veckor senare upphävs det av domstol. Socialtjänsten har inte kunnat visa vad man menade med ”psykisk misshandel”. Åsa återfår med omedelbar verkan sina föräldrarättigheter. Men hon får aldrig mera se sin son.

Hon ringer – inget svar. Hon vädjar till socialtjänsten om hjälp. Enligt lagen har socialen en skyldighet att värna barnets rätt till ”en nära och god kontakt med båda föräldrarna”. Men hon får ingen hjälp. Hon går till Olles skola och ber en lärare att lägga ett kort i hans klädhylla. (Jag har sett kortet. ”Hej lilla gubben. Mamma älskar dig.”) Men hälsningen når aldrig Olle. Skolrektorn hinner före. Hon vittjar Olles hylla och skickar tillbaka kortet med beskedet att under ”rådande förhållanden” är Åsa förbjuden att kontakta Olle eller ens visa sig på skolan. För övrigt finns Olle inte där. Rektorn har beviljat honom ledigt. I fortsättningen blir Åsa inte heller kallad till föräldramöten.

Dessa beslut hade rektorn inte rätt att fatta. Åsa är vårdnadshavare, skolan får varken stänga henne ute eller ens ge pojken ledigt utan att hon tillfrågas. När rektorn förhörs av polisen (misstänkt för tjänstefel) kan hon inte säga vad hon menade med ”förhållanden”. (Låt mig på denna punkt gå historien i förväg. Rektorns skäl bestod i att Olles pappa samt en socialsekreterare bad henne om denna tjänst.) Legalt facit: rektorn får (långt senare) en erinran från Skolinspektionen. Praktiskt resultat: Under tiden blir Åsa avskuren från all kontakt med Olle.

Under dessa år upptäcker Åsa att Sverige inte har ett rättsväsen utan två. Vid tre tillfällen inskärper domstolen att Sture måste låta Olle få träffa sin mamma. Och lika många gånger visar Olles pappa rätten fingret. Att han kan göra så beror på att han fått garantier från socialtjänsten: Om han vill stöta ut mamman ur pojkens liv, kommer myndigheten inte att ingripa.

Detta är inte vad jag tror, det framgår av dokumenten. När Sture säger till socialtjänsten att han tänker trotsa domstolens beslut, får han rådet ”att göra det han anser vara bäst”. Om han ”behöver stöd i sitt agerande” står det i socialjournalen, kan han hänvisa till att socialtjänsten också tycker att Åsa utgör en fara för sitt barn.

Det blev inga möten. Från denna tid stammar det sista vittnesmålet om Olles sinnelag, som inte är upprättat av socialtjänsten eller beställt av pojkens far. Pojken vet inte var han skall fästa blicken, tittar på sin far var gång han får en fråga, säger att han inte vill se mamma för att ”mamma gör dumma saker. Men han kan inte säga vad det är för dumma saker.” Det är kontaktpersonen som vittnar. Hon drar slutsatsen att pojken säger det hans far vill att han skall säga.

Tre år senare kommer Olle säga till en psykolog att han aldrig skall förlåta mamma för att hon tvingat honom att anmäla sin egen far för misshandel.

Olle minns fel. Det finns ingen sådan anmälan. Varken av honom eller av hans mamma. Ännu senare skall han säga att hans mamma gjort hemska saker. Olle vet inte vad det var, men pappa Sture har lovat att berätta när Olle blivit myndig.

Om Stures känslor för Åsa vet jag bara vad som framgår av hans handlingar. Det är tretton år sedan de skildes och de har knappast setts sedan dess. Men han tycks fortfarande bry sig om hur Åsa mår. I höstas upptäckte han att hon hade en penningskuld till honom. En försumbar summa för Sture, som har det gott ställt. För Åsa blev det kronofogden.

Medan jag skriver detta är läget följande. Åsa har inte sett Olle på åtta år och åtta månader. I december 2006 förlorade hon vårdnaden om pojken. Tingsrätten litade fullt på socialtjänstens bedömning att Åsa utövade skadligt inflytande på sin son. De bor ett par kilometer från varandra, men hon vågar inte närma sig sonen av rädsla för vad han då kan säga. Sist hon hörde hans röst (för sex år sedan) skrek han ”ring inte hit mer”. Hon säger att hon gråtit varje dag. Det gör hon också gång på gång under mitt besök.

Åsa klandrar sig själv. Det var hennes livs misstag att den gången för drygt tio år sedan anmäla sin oro för Olle till socialtjänsten. Hade hon inte bett socialen om hjälp hade Olle haft sin mamma kvar.

Det är också Göran Lyséns slutsats. Lysén är professor emeritus i folkrätt. Han har gått igenom varenda handling i detta ärende och även lyssnat till bandinspelningar från domstol. Av detta blev han så upprörd att han i fem års tid pro bono försökt hjälpa Åsa att återfå kontakt med sonen. ”Det är svårt att inte få intrycket att socialförvaltningen /…/ bedriver en kampanj mot Åsa”, skriver han i ett rättsutlåtande.

I socialens utredningar och inlagor har han funnit en mängd halvsanningar, förtiganden och andrahandsuppgifter. Sådant kunde förklaras med slarv, om inte alla felen drog åt samma håll. Var gång en socionom drar en förhastad slutsats, återger ett rykte eller råkar lämna fel uppgift till rätten är det till nackdel för Åsa.

Låt mig ge ett exempel. Socialen intygar för rätten att bedömningen av Olles psykiska tillstånd byggde på fem veckors ”professionell samtalskontakt” med honom. Man tar för givet att det var en barnpsykolog som samtalade. Nej, det var en 26-årig student som inte genomfört barnsamtal tidigare.

Det mest uppseendeväckande är det som utelämnas. Tre månader innan Olle avskiljs från sin mamma får socialtjänsten ett brev. Det är från en diakon. För första gången sedan hans gehenna började har Olle talat i enrum med någon som han inte tror kan skada hans föräldrar. Diakonen bandar samtalet och skickar utskriften. Olle säger att han hade ljugit för socialen när han förnekade att hans halvbror slagit honom. Han sade att det var Åsa som fått honom att säga så. Men det är sant, Gustav har slagit honom. Ett fragment:

”Jag hade ljugit om mamma. Att mamma tjatar. Det har hon inte gjort. Pappa sa allt jag skulle säga, och då gjorde jag det. Han kom till skolan och tittade mig i ögonen. Då blev jag rädd. /…/ Om jag berättade det här, alltså ljuga, så skulle jag få träffa mamma och pappa en vecka var. Annars skulle jag aldrig få träffa pappa. Jag vill ha kvar båda…”

Av detta brev finns inga spår i socialtjänstens journal. Det är som om det aldrig kommit fram.

Göran Lysén säger att Åsas fall är en manifest rättsskandal. I hans utlåtande framträder en rättsordning där svansen viftar på hunden: Socialtjänstens bedömningar anammas utan granskning av domstolar. Att deras domar i sin tur kan verka lödiga, beror på att vittnesmålen till förmån för Åsa redovisas mycket sparsamt i domskälen. Om de inte råkar bli bortglömda helt och hållet. Flera av dessa beslut är därtill nästan omöjliga att överklaga, eftersom de saknar domskäl. Rätten berättar inte hur man kommit fram till sitt beslut. Hur skall man argumentera mot en motivering som består av ”Rätter finner att…”?

I en inlaga till justitiekanslern skriver Göran Lysén att myndigheterna kränkt Olles och Åsas mänskliga rättigheter: Rätten till familjeliv och den till rättvis rättegång. Till mig säger han att han aldrig sett en sådan räcka övergrepp i ett och samma ärende. Har han någon förklaring?

”Vänskapskorruption”, svarar Göran Lysén. Han tror inte att det som hänt Åsa hade kunnat inträffa i Stockholm. Men i X-köping, där alla makthavare umgås i samma kretsar, hade hon små chanser att få rättvis behandling. Inte med tanke på vilka hon hade mot sig.

Det har jag visst inte nämnt. Men Lysén säger att självklart spelade det roll att en nära släkting till Sture i ett par decennier varit ordförande i socialnämnden och ledande politiker i ett av X-köpings största partier.

”Hon hade behövt en Perry Mason”, säger Lysén. Eller i vart fall en advokat utifrån. För att bevisa att det inte funnits någon grund för att avskilja Olle från hans mamma måste man nämligen ställa till skandal i X-köping. Man måste visa att ett par socialchefer och även domare agerat rättsvidrigt, säger Göran Lysén. Jag känner väl till Brevet?

Brevet, ja. När jag läste dessa utredningar och domar var det med känslan av att någonting fattas. Beslutsfattare agerar som om de visste någonting som vi andra inte vet. Det var som att komma för sent till biografen och missa scenen där den svarta karaktären får sin svärta.

I Åsas drama består detta förspel av ett brev. Jag behöver ingen fantasi för att förstå vilken effekt det haft på alla som har läst det. Hade jag själv gjort det innan jag träffade henne hade nog denna artikel inte blivit skriven. Jag hade tänkt att det var tur för Olle att slippa leva med en psykopat. Och hade jag mot förmodan ändå farit till X-köping, skulle Åsa känna av min misstro och kanske framstå just så som hon beskrivs: en hysterika.

Brevet är skrivet av en läkare. Doktor X intygar för socialtjänsten att Åsa utgör en livsfara för sin son. Hon lider av en ”grav personlighetsstörning”, är närmast psykopat, vilket doktorn illustrerar med rad skakande scener. Läsaren får en serie bilder av en oberäknelig, härsklysten, manipulativ och våldsam kvinna. En ”ixoid personlighet”. Ett honmonster. Doktorn förordar starkt att hon berövas vårdnaden om Olle.

I elva år har detta brev legat i Åsas akt, en bruksanvisning till hennes person. Dess lömska kraft består i att det inte åberopas öppet av socialtjänsten och därför inte kan bemötas av Åsa. Varför det inte åberopas är uppenbart. Det tål inte dagens ljus. Läkaren, som sätter sin tjänstetitel under psykiatriska diagnoser är inte psykiater. Han är specialist på leverskador. Åsa har han aldrig undersökt, vare sig i huvudet eller någon annanstans. Så vem är doktor X? Även han visar sig vara en nära släkting till Sture.

I normalfallet skulle ett sådant ”intyg” arkiveras i giftskåpet och anmälas till Läkarförbundet. En läkare får inte missbruka sin tjänstetitel på det sättet. Men i Åsas fall är inget normalt. Göran Lysén har funnit att detta brev är själva nyckeln till historien. Det förklarar varför så många tar Stures parti innan de ens träffat Åsa. Doktor X:s brev sprids nämligen också utanför socialkontoret. Bevisligen till Åsas grannar. Det finns indicier för att det även blivit läst av skolpersonal och domare. X-köping är en liten värld.

Läsaren kanske minns läkaren som i början av berättelsen, utan att uppge skäl, tog tillbaka anmälan om att Olle misstänktes fara illa hos sin far. Nåväl, hon hade skäl. Jag vet inte om det var med lock eller pock, men det framgår att det var doktor X som fått henne att ta tillbaka och sudda i läkarjournalen. Det hade han själv berättat, närmast skrytsamt, i ett brev som han inte trodde skulle komma ut.

Jag kom till Åsa efter att ha läst om Olle i en vetenskaplig studie. Det som hans far gjort honom går under flera namn. Barnpsykiatern Torgny Gustavsson talar om ”förslavning”. I psykologen Lena Hellblom Sjögrens bok ”Barnets rätt till familjeliv” heter det ”föräldraalienation”: när ett barn tubbats till att helt ta avstånd från mamman eller pappan.

Vi talar om särskilt grym form av misshandel, eftersom barnet drivs att stympa sig självt. För att stå ut med att ha förnekat en förälder måste det övertyga sig självt om dennes uselhet. Vilket förklarar varför den avstötte kan bli allt mer spöklik med tiden. När Olle inte sett sin mamma på fem år säger han till en psykolog att han inte har några som helst minnen av henne som normal person. Hon har förstört hans barndom.

Att barn som råkat ut för detta löper högre risk att spåra ur i livet bör inte förvåna. De lär sig att se världen i svartvitt. Men föräldern som barnet svärtar ned är en del av barnet, omöjlig att stöta ut helt och hållet. Det blir kvar, som en föraktad del av jaget, skriver Torgny Gustafsson.

Efter att ha analyserat 25 fall liknande Olles drar Lena Hellblom Sjögren slutsatsen att allt fler barn riskerar att få dela hans öde. Det går nämligen inte att få ett barn att anamma spökbilder av en förälder så länge barnet har kontakt med bägge. Det som förenar dessa fall är att innan barnet uttalar det ödesdigra ”vill inte träffa mamma” har det inte sett henne på några månader.

Det är hur detta gått till som är det mest alarmerande med Hellblom Sjögrens studie. I flertalet fall lyckas en förälder manipulera socialtjänsten till att bistå med avskiljandet. När det långt senare framgår att anklagelsen (för våld, psykisk misshandel, sexuella övergrepp och så vidare) varit grundlös, är det redan för sent. Den utstötte föräldern har blivit en främling, om inte en demon. Och då kan det hända att en sorgsen tingsrätt kommer fram till att tonårsflickan bevisligen blivit hjärntvättad till att avsky sin frånvarande pappa, men då det inte står i rättens makt att ändra hennes sinne, återstår inget annat än att fortsätta vägra pappan umgänget med dottern.

Varför kan socialtjänsten manipuleras? Till dess sviktande integritet får jag återkomma. Här bara en antydan: de vårdnadstvister med tragisk utgång som jag själv studerat har en sak gemensam med Olles historia. Mycket tidigt i processen, innan de hunnit ta reda på mycket, tar socialsekreterarna ställning för mamman eller pappan. Att de därefter inte har tid med barnet beror på att de är upptagna med att leta fel på den förälder de valt bort. Som vore barnet en trofé att överlämnas till den förälder som vunnit deras medkänsla.

I Hellblom Sjögrens fallsamling finns åtta mödrar och sjutton fäder. Hon tror att dessa proportioner (30–70) motsvarar den sociala verkligheten. Då uppstår den självklara frågan varför det bara är misshandlade fäder som hörs i offentligheten. Jag tror att förklaringen är enkel. En förnekad moder bär på en långt större skam än en förskjuten far.

När verkligheten en dag hinner ikapp Olle kan det hända att han klandrar de folkvalda för sitt öde. Det som drabbat honom hade varit mindre troligt innan riksdagen beordrade socialtjänsten att lyssna till ”barnets vilja”. Detta inträffade 2006, märkesåret som inleder den häftiga ökningen av vårdnadstvister.

Förvisso saknades det inte varningsord. ”Iakttas inte… försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern”, skrev Johanna Schiratzki, professor i barnrätt.

Det är inte ofta som en svensk domstol tar sig ton mot de folkvalda. Men redan tre år senare hade rådmännen i Solna fått nog. Det har kommit in ett ”egendomligt språkbruk” i vårdnadstvister där en förälder hänvisar till att hen inte kan ”tvinga barnet”, att träffa den andre, står det i en dom. ”När lagstiftaren förordade att hänsyn skulle tas till barnets vilja… har det inte föresvävat att barnet skulle försättas i en situation där barnet verkligen skulle göra ett otvetydigt och avgörande val mellan sina föräldrar. Ett sådant val är omänskligt att begära av barnet. Det handlar om de viktigaste personerna i barnets liv. Dessa vill inte barnet välja emellan. Barnet vill ha bägge.”

Kloka ord. Men när de skrevs år 2009 har ”barnets vilja” redan blivit till en mindre industri. Vill en förälder få bort den andre ur sitt liv finns en rad experter, som vet hur man kan få barnet att minnas hemska saker om mamma eller pappa. Och det finns advokater som har metoder att hålla den utstötta parten på avstånd. (Jodå, jag har adresserna.)

Vi skriver 2015. Domstolarna dignar under vårdnadstvister. Troligen har aldrig förr så många barn fått slitas sönder av föräldrars krigande. Är det bara deras fel, som valt att slåss? Eller kan riksdagen sägas medvållande, som levererat vapnen?

Alla personer i fallet har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering.

Maciej Zaremba

Bakgrund. Underlaget till fallet Åsa

  • av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar, domar, korrespondens, inalles ett par tusen sidor. Därutöver: professor Göran Lyséns inlagor till JK och HD samt psykologen Lena Hellblom Sjögrens analys av fallet (se litteratur­listan). För att skydda de inblandade uppger jag inte datum eller diarienummer.

4. Därför levde lögnerna om Julias pappa

DN 2015-05-06

När två fördomar möter ­varandra kan en lögn bli till ­sanning – och följderna ­förödande. Var det detta som hände när Julia fråntogs sin pappa? I dag fortsätter ­Maciej Zarembas reportage ­”Rättvisans demoner” – om män som har fel namn

Vore det inte för allt lidande som de åstadkommer borde personer som Thomas Quick välkomnas av varje rättsordning. De begåvade mytomanerna gör faktiskt stor nytta. Man kunde säga att de provtrycker rättsstaten, så det ihåliga brister och fördomar tränger ur tapeterna.

Därför skall jag nu berätta en liten historia, lika osannolik som den om Thomas Quick men – skulle jag vilja påstå – lika lärorik. Det finns fler likheter. Även här spelar psykologer och åklagare en väsentlig roll.

När historien börjar bor Britta och Adam tillsammans och de har ett barn, Julia.

Julia är två år när Britta far i väg med henne för att hälsa på mormor, som bor i X-stad, i en annan del av Sverige. Därefter är de försvunna. Brittas mobil är död. När Adam ringer svärmodern lägger hon på luren. Det går två månader innan han får veta var de finns och vad som hänt. Det är följande:

I X-stad går Britta till polisen och säger att hon är på flykt undan Adam, som hotat att röva bort barnet från henne. Adam är kriminell, våldsam, han missbrukar sprit och spel. Britta och dottern beviljas omedelbart boende i ett kvinnohus på skyddad adress. Där kommer de att stanna i ett år. På uppmaning av socialtjänsten ansöker hon om ensam vårdnad och besöksförbud för pappan. Det beviljas inte. Men tills vidare, beslutar tingsrätten, skall Julia bo med mamman.

Märkligt nog lyckas tydligen Adam få tag på Brittas telefonnummer, eftersom han hotar henne igen, denna gång till ­livet. Han tänker döda henne och barnet och gräva ned dem på okänd plats, har han sagt. Britta har bevis. Hon spelade in samtalet.

Under polisförhör nekar Adam till att ha hotat Britta. Men åklagaren inleder förundersökning och under tiden blir Adam förbjuden att kontakta Britta. Han riskerar straff om han försöker ringa eller skickar brev.

Britta är nu så rädd för Adam att när hon skall möta honom i rätten måste hon ha två poliser vid sin sida. Trots det beslutar tingsrätten att Adam skall få träffa sin dotter då och då, men i närvaro av kontaktpersoner. Det blir få möten. Kontaktpersonerna vägrar. En skriver att hon inte tänker riskera sitt liv. En annan att hon inte står ut med att se barnet lida.

Att Julia lider kan ingen tvivla på. Fyraåringen får panikanfall bara hon hör ordet ”pappa”, tappar kontroll över tarm och blåsa, sover på Lergigan, plågas av mardrömmar, skyr andra barn och klarar sig inte en minut utan sin mor. ”Pappa slår mig”, kan flickan säga plötsligt, utan att någon frågat. Det händer att hon sedan vänder sig till mamman: ”Vad var det mer jag skulle säga?” På socialtjänsten är man förfärad över att ett trauma kan ge besvär så långt efteråt. Det har ju nästan gått två år sedan hon varit ensam med Adam. De har aldrig sett ett så skadat barn. Flickan har börjat tappa håret. Alopecia areata blir diagnosen. Vanligaste orsak: psykisk stress.

Vad beror den på? Därom behöver ingen tvivla. En psykolog intygar att Julias panikreaktioner beror på att flickan ”från start levt under psykosocialt belastande omständigheter med hot om våld, missbruk från fars sida m.m.” En psykiater skriver att om Julia skils från mamman så länge som en dag ”försämras hennes tillstånd.”

Låt mig nu göra en lång historia kort. Tre månader senare är Julias symtom borta. Nej, det var inte en terapeut som botade henne. Det hade ingen terapeut kunnat göra. Det krävdes ett mirakel.

Miraklet uppträdde i gestalt av Adams nya ombud. En advokat från Stockholm, som en gång verkat som åklagare. Hon börjar granska vartenda intyg i detta ärende. Här skriver psykologen att barnet utsatts för hot om våld. Hur vet hon det? Där säger socionomen att hon är rädd för att Adam skall döda henne. När har han sagt det?

När advokaten forskat färdigt upptäcker hon en märklig sak: Samtliga intyg om Adams farlighet (från kvinnohus, psykolog, polis, åklagare, socialtjänst) har en och samma källa: Britta. Hennes ord är hela bevisningen i detta mål, som nu pågått i två år. Ingen annan har sett eller hört Adam hotfull eller våldsam. Eggad av denna upptäckt forskar advokaten vidare. Och när hon är färdig kan hon knappt tro sina ögon. Den förföljda mamma som kvinnohuset och social­tjänsten gömt i två år (och andra myndigheter skyddat och försörjt) är en dömd bedragerska och en mytoman. Hon har inte en familj utan två. Hon har inte ett barn utan fyra, med tre olika män. Två av barnen har hon skadat till den grad att hon miste vårdnaden.

Visst händer det att ett barn under utpressning av en förälder förtalar den andre. Men i detta fall kan allt beläggas. Två år innan Britta flyr med Julia från Adam berättar hennes dotter Sandra för socialtjänsten i en annan stad varför hon inte vill se sin mamma mer. I vart fall inte på länge. Och aldrig ensam, för mamma kan bli våldsam. Elvaåringen säger: ”Hon har utnyttjat mig. Mamma som stod mig närmast, hon har knäckt mig. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller hur jag var /…/ Ljuger hon en gång till, klipper jag av för gott.”

Ovanligt vuxet uttryck, kan man tycka. Men det som Sandra varit med om är nog bland det svåraste som ett barn kan råka ut för. När hon är åtta år försvinner mamman. Någon vecka senare ringer hon. Hon ligger på sjukhus, med en dödlig sjukdom. Bara ett nytt hjärta kan rädda henne. Hon är så dålig att hon inte ens kan ta emot besök. Under månader som följer kommer hon hem ett par gånger, när hon råkar må bättre. I nästan ett års tid lever Sandra och hennes lillebror i skräck för att mamma skall dö vilken dag som helst. Deras lärare och skolkamrater gör sitt bästa för att trösta dem.

Efter ett år kommer Britta plötsligt hem, frisk och med ett spädbarn i famnen. Det här är Julia, är hon inte söt? Trodde de att hon varit sjuk? Har hon verkligen sagt det? Nåväl, det var inte så allvarligt. Skall vi åka på utflykt? Hon blir utkastad av barnens far. Därefter vill Sandra och hennes lillebror inte se mamma mera.

Socialsekreterarna hade en skyldighet att granska Brittas bakgrund innan de tillstyrkte hennes krav på skyddat boende och ensam vårdnad om Julia. För socionomerna låg hennes dubbelliv bara ett knapptryck bort. Det hade räckt med ett par telefonsamtal för att få veta att Brittas egen far och syster brutit med henne på grund av ”hennes val i livet och lögner som omgav dessa historier”. För Adam krävdes det hundratusen för advokatens detektivarbete. Och en osedvanlig tur.

Vårdnadsmålet må ha varit bland de mer bisarra i tingsrättens historia. Å ena sidan socionomer, personal från kvinnohuset och en psykolog från X-stad som, ännu ovetande om advokatens fynd, går i god för allt som Britta sagt. Självklart måste hon få ensam vårdnad. Adam är en våldsman. Å den andra sidan Adams vittnen, bland dem Brittas egna vänner, som var och en känner henne i olika skepnad. För en vän är hon en dödssjuk kvinna, för en annan offer för en sadist till man (Sandras pappa, nämligen), för en tredje rockstjärnan Robbie Williams impressario, för en fjärde en rik arvtagerska till ett av offren för attacken mot World Trade Center.

Tingsrätten finner att Julias psykiska symtom omöjligen kan ha med Adam att göra, som varit nästan helt borta ur hennes liv. Det är mamman som stressar barnet till att frukta sin frånvarande far. Britta mister vårdanden om Julia och får i fortsättningen inte träffa dottern utan övervakning.

Två veckor senare rapporterar stödfamiljen, hos vilken Adam bekantar sig med dottern, att det går över förväntan. Hon somnar utan piller, kissar inte på sig. De första dagarna lät hon ingen mansperson komma nära, ropade ”pappor är dumma, mammor är snälla”. Men det gick över.

Hur det gick sedan? När jag hälsar på hos Adam och han skickat ut flickan att leka i trädgården säger han att Julia längtar efter mamman. Sedan Britta förlorade ensamrätten tappade hon intresse för dottern. Hon har numera rätt att umgås med flickan utan övervakning, men kommer sällan till uppgjorda möten.

Här invänder någon att också en mytoman kan råka ut för våldsverkare. Tänk om hon verkligen hade skäl att fly Adam? Hade han inte ringt och hotat henne?

Som tur är blev också detta prövat. Dessvärre två år för sent. När domstolen lyssnat till det bandade samtalet framgick det att Britta ljugit för polisen. Det är inte Adam som ringer. Det är hon som gör det. Och sedan, i en timmes tid, försöker hon få honom att säga något hotfullt.

– Om du hittar mig, vad är det du skall göra då?

– Ingenting. Du vet hur snäll jag är.

Tingsrätten finner att åtalet bygger på några ord som åklagaren ryckt ur sammanhanget. Adam hotar inte, låter inte ens aggressiv, verkar närmast uppgiven. Och så det märkligaste av allt: ”Brittas tonläge och sätt att uttrycka sig …ger inte heller intryck av att hon skulle vara rädd för Adam.” Åtalet ogillas.

Således har det aldrig funnits grund för några misstankar mot Adam. Men genom att hålla dem levande i 21 månader (åklagaren gjorde sig ingen brådska med åtalet) lyckades hon hålla flickan helt avskuren från sin pappa i två år.

Jag skriver ”lyckades” för det finns inslag i åtalet som ger mig kalla kårar. Utskriften av samtalet stämmer inte med bandet. ”Ohörbart”, står det, när Adam säger ”snälla”. Inte heller repliken ”jag är inte en kriminell typ” lyckades polisen uppfatta. Och så det märkligaste: Det framgår att Britta gör klart för Adam att hon ska ha barnet för sig själv.

Det intressanta är inte att det finns föräldrar med ett patologiskt maktbehov. Det sedelärande med historien är att en mytoman med sådan läggning kan få sex myndigheter med sig, och med deras bistånd nästan skicka en oskyldig i fängelse och sin egen dotter till barnpsykiatrin.

Under processen fick kvinnojouren frågan om man kontrollerade att Britta hade skäl att söka skydd. Nej, det brukar man inte göra. Kvinnor ljuger inte om sådana saker.

Därefter tycks samma idé ha föresvävat två socialförvaltningar, polisen, åklagaren, BUP och två tingsrätter. Ett tjugotal individer kan sägas ha medverkat till den psykiska misshandeln av Julia i tron att de ömmade för hennes hälsa. Deras bidrag varierar. Några råkar byta ut ”påstås ha hotat” till ”hotat” i officiella intyg. Andra återger hörsägen som fakta, beslutar på bristande underlag eller, som åklagaren, mot bättre vetande. Ännu andra låter sig ryckas med i misstron mot Adam, och tillskriver hans agerande brottsliga motiv. Som polisen som rubricerar hans försök att ringa till dottern på julafton (ingen svarade) som ”hänsynslöst”. Det blev (sedermera nedlagt) åtal för ”ofredande”.

En uppräkning av de inblandade kan vara av sociologiskt intresse. Hos kvinnojouren: Karin, Lotta, Ann-Marie, Karin, Åsa, Nina och Gunilla. Poliser: Nina, Elisabeth och Peter. Socialsekreterare och övriga socionomer: Elisabeth, Diana, Therese, Ann-Katrin, Eva, Karin och Joanna. Psykologen Ylva. Psykiatern Gunilla. Åklagare Maria och tingsfiskal Carolina.

Namnen är fingerade men har rätt genus. Jag skriver ut dem för att ge en glimt av hur könsmaktsordningen kan te sig ur en golvläggares perspektiv som råkat få barn med en mytoman.

Jag hade inte berättat historien så utförligt om det bara handlat om ett par tondöva domare och en aningslös socialtjänst. Jag gör det för att synliggöra något strukturellt, ett fenomen som det ordats mycket om, men där debatten sällan går djupare än till fördömanden av seriefigurer och namn på chokladbollar.

Svenska myndigheter är nog över lag inte särskilt lättlurade. Men som vi vet passerar en lögn lättare om den vädjar till en fördom. Och vädjar den till två (till synes helt oförenliga) fördomar på samma gång, blir den uppenbarligen oemotståndlig.

Det som hänt i X-stad kan nog hända var som helst i Sverige. Men det händer inte vem som helst. Britta heter i verkligheten något annat. Kanske Anna-Lena. Också Adam bär ett annat namn. Något i stil med Ahmed.

Annika Rejmer är jurist, rättssociolog i Lund och expert på barnens rätt. Nyligen blev hon klar med en detaljanalys av ett hundratal utredningar som genomförts i samband med vårdnadstvister. När jag refererar Ahmeds historia för henne faller jag ur rollen. I stället för en öppen fråga serverar jag en hypotes: Varför såg inte socialtjänsten att denna Britta misshandlade sin dotter? Var det för att allas blickar var riktade mot Ahmed, som de aldrig sett, men gjorde till ett monster?

”Ja”, svarar Annika Rejmer, ”så kan det nog vara. Papporna säger det själva. Man och utlänning i vårdnadstvist, då är det kört, för att citera en av mina respondenter. Låt mig ta ett exempel: en nordafrikansk pappa som invandrar för att vara nära sitt barn, som lär sig svenska, får jobb, gör karriär, blir chef! – har inte en chans mot en psykiskt sjuk svensk mamma, om hon så varit sjukskriven i tio år. Och när han flyttar efter henne så heter det att han ’förföljer henne’ fast han bara vill ge sonen en frisk föräldrakontakt.”

I sin avhandling ”I skuggan av Pappa” noterar Maria Eriksson att när socialtjänsten stöter på infödda kvinnoplågare ­letar man orsaken till deras lyte i psykiska problem, besvärlig uppväxt eller sprit. Men är förövaren född utrikes behövs inga förklaringar. Invandrarskapet är förklaring nog, ty dessa män kommer från ”patriarkala samhällen”, och då är de tydligen alla likadana. Maria Erikssons avhandling har tolv år på nacken. Hur är det i dag?

“Enbart det faktum att Assad är medborgare i ett land utanför Europa och att han har en regelbunden kontakt med sina släktingar /…/ kan på intet sätt läggas honom till last. Det kan inte heller det faktum, att han har en annan kulturell eller religiös bakgrund än Karin.”

Det är en tingsrätt som år 2013 läxar upp social­tjänsten. I klartext: Hävdar ni att pappan tänker röva bort barnen till Tunisien får ni ha fler bevis än att han råkar vara född där. Och vidare: ”Det finns inget som gör att Karins uppgifter skall ha företräde framför de uppgifter Assad lämnat.” Tydligen behöver även detta påpekas. Liksom att ”det krävs mer än antaganden och intuitiva slutsatser när en slutlig riskbedömning görs.”.

Enligt uppgift från hans advokat grät Assad av lycka när han hämtade ut denna dom. Någon borde undersöka varför han blev så överväldigad. Det är ju självklara saker som rätten påpekar: att män, kvinnor och muslimer är lika inför lagen, att makthavare skall vara opartiska och sakliga.

Låt mig citera ur en annan färsk dom, Svea hovrätt. Domstolen säger sig förstå varför Khalid blivit så förtvivlad att han emellanåt betett sig omdömeslöst. Hans beteende kan förklaras med frustration över ”att han inte upplevt sig få bistånd från socialtjänst och andra myndigheter i samma utsträckning som Gunilla har fått i samband med parternas separation och eskalerande konflikt. Khalids frustration framstår inte som alltigenom grundlös.”

Jag intervjuar advokater. Nästan alla säger samma sak: att oddsen för en pappa från Mellanöstern att ha framgång i vårdnadstvist med svensk mamma är extremt höga. Men det är sällan som fördomarna exponeras öppet, som när en pappa av socialtjänsten tvingats bevisa sin oskuld: nämligen att han inte hindrar sin sjuåriga dotter från att leka med pojkar. (Som tur var fanns det bilder.)

Vad skall man tro? Jag tror inte att ”rasism” är ett passande ord. Men vill man belägga ”strukturell diskriminering” är vårdnadstvister ett givande fält. Dock saknar vi ännu begrepp för detta spöke som uppstår när fantombilden av Mannen smälter samman med nidbilden av Den Andre.

Fotnot: Alla personer i de fall som refereras i artikeln har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering. Materialet till artikeln består av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar och domar.

Maciej Zaremba

5. Så förvandlades männen till rättvisans demoner

DN 2015-05-13

Sedan 1990 har antalet justitiemord i Sverige ökat explosionsartat. Varför? I sista delen av sitt reportage frilägger Maciej Zaremba hur det gick till när en undermålig lagstiftning mötte en oprofessionell socialtjänst – och en del av feminismen som låtit sig kidnappas.

Under det elfte besöket säger Anna att de är dumma mot henne på dagis. Under det trettonde att en fröken petat henne i stjärten. Besök 14: ”Anna står fast vid att hon blivit utnyttjad av kvinnlig personal, men vill inte gå närmare in på detaljer.”

Nu blir terapin intensiv. I fortsättningen och i ett år framöver träffar Anna sin psykiater två gånger i veckan. Vid besök 15 ”beskriver Anna manuella övergrepp i vulva och anus”. Besök 21: Anna säger att fröknarna filmade övergreppen. Besök 22: En mansperson var också med. Besök 23: Anna blev bortförd i en svart jeep. Terapeuten antecknar: ”Det är svårt att avgöra vad i flickans berättelser som kan vara självupplevt.”

Vid besök 30 minns Anna att hon blivit våldtagen av både män och kvinnor i en skåpbil. En vecka senare pekar hon ut sina lärare (hon har nu börjat i första klass). Terapeuten antecknar: ”Det finns inget som tyder på att Anna kan ha haft tillgång till filmer med denna typ av innehåll…”

Det framgår inte av journalen vilka frågor som doktorn ställer till sexåringen eller hur terapin går till. För denna brist blir hon sedermera klandrad. Men låt oss fortsätta.

Terapeuten informerar fortlöpande flickans mamma. När Anna pekat ut närmaste grannarna (besök 30 och därefter) blir hennes föräldrar skräckslagna. De flyttar från området.

Förgäves, visar det sig. Terapin fortsätter och cirka femton besök senare berättar Anna att också hennes farmor, farfar, två farbröder, deras sambon, två vänner till mamman samt den nya gympaläraren förgripit sig på henne. Efter besök nr 55 antecknar terapeuten: ”Anna antyder att fadern kan vara förövare av övergrepp…”

Bengt säger till mig att han kanske är naiv, men att det var först när han satt i cellen som det gick upp för honom vad som pågick. Men då var det för sent. Under tiden hade Annas mamma gått med i en stödgrupp för anhöriga till offer för sexuella övergrepp, och hon tvivlade inte längre på flickans berättelser. Det gjorde inte heller socialtjänsten. ”Anna har varit utsatt för övergrepp sedan hon föddes. Gympaläraren på den nya skolan tillsammans med pappan har fortsatt med övergreppen”, står det i socialjournalen. (Av någon anledning nämns inte dagisfröknarna.)

Det tar åklagaren fyra månader och förhör med ett tjugotal personer att avskriva fallet. De sju skolkamrater som Anna såg rövas bort och bevittna sadistiska riter minns tydligen inget av saken. Åklagaren antyder för socialtjänsten att man borde undersöka vad Annas mamma gör med flickan.

Bengts lägenhet är ett minnesalbum. Få möbler, men överallt foton av Anna och hennes lillebror. Det är sex år sedan han såg dem sist. Deras mamma har trotsat alla domar om vårdnad och umgänge. Hon står fast vid sin tro att Bengt och en rad andra personer våldtagit dottern. I vart fall tänker hon inte ifrågasätta Annas minnen. Så säkert är det riktigt, som det står i den senaste domen att Anna, som nu är femton, inte vill veta av sin pappa. Det vill inte hennes lillebror heller. Också pojken har sedermera fått minnesbilder av att ha blivit våldtagen av sin far när han var två år gammal.

Domarna kan inte förstå hur modern kan låta sin dotter leva i tron att pappan är ett monster. ”För tingsrätten framstår det som att [modern] alltför okritiskt tagit emot Annas ibland helt osannolika uppgifter i stället för att ta sitt ansvar som förälder att ifrågasätta och få Anna att skilja på fantasi och verklighet.” Tingsrätten beklagar både pappans och flickans öde: ”Bengt A befinner sig i en sorts moment 22-situation där han inte fått träffa sina barn på flera år, inte tycks kunna påverka skeendet och inte heller i reell mening kan försvara sig mot de anklagelser som framför allt Anna framfört.” Men det finns inget att göra. Det ligger inte i domstolens makt att förändra Annas sinne.

Låt mig också berätta om Lars. Anledningen till att han bor på hemlig adress är att hans dotter Sonja gått hos samma terapeut som Anna. Lyckligtvis var Sonja så liten (knappt tre år) att hon inte kan minnas vad det talades om. Men på hennes mamma gjorde dessa samtal starkt intryck. Förvissad om att pappa Lars kommer att våldta Sonja igen så fort han får chansen flydde hon med barnet. Hittades av Interpol först tre år senare (i Sydamerika), hämtades av polis, dömdes till fängelse och miste vårdnaden. Att Lars och dottern har hemlig adress beror på att Lars fruktar att mamman kan göra ett nytt försök att ”rädda” Sonja.

Anna och Sonja är två av trettio barn som tagits till terapeuten av ängsliga mödrar och kommit ut med minnen av sadistiska övergrepp. Somliga har bevittnat rituella mord. Om barnet var för litet för att själv vittna kunde terapeuten tolka tecknen på våldtäkterna. Till exempel att treåringen hade tyngdpunkten på tårna snarare än på hälen. Ett antal fäder blev polisanmälda, åtminstone en av dem oskyldigt dömd (till sex års fängelse, friad i hovrätten) på terapeutens vittnesmål. Hur många barn som kommit att förskjuta sina fäder (som Anna) eller mödrar (som Sonja), har ingen undersökt.

Detta berättas eftersom terapeuten, barnpsykiatern A, har läkarlegitimationen kvar. Ännu i fjol stod hon på Socialstyrelsens lista över sakkunniga i psykiatrimål. Också hennes trosfränder, bland dem leg psykologen B, fortsätter sin verksamhet. Den sistnämnde behövde inte undersöka barnet för att intyga att det måste ha utsatts för trauman. Det räckte att tala med barnets mamma. Psykologen B försäkrar tingsrätten om att en fyraåring visst kan minnas vad som hände när den låg i vaggan. ”Man kan ha minnesbilder från så långt tillbaka som strax innan man föddes.”

Tingsrätten tillåter sig att tvivla. I klartext: man avfärdar psykologen B. Men det gör inte socialtjänsten. I själva verket är detta och liknande intyg orsaken till att Bengts barn tror att deras pappa är ett monster.

Vi skriver 2015. Det som är vidskepelse för tingsrätten är vetenskap för socialtjänsten två kvarter längre bort. Quickaffären må vara över. Men det är inte Quickepoken.

Egentligen började den före Thomas Quick. Man kan säga att den inleddes med fallet Catrine da Costa. I styckmordsrättegången 1988 fanns två inslag som skulle återkomma i lavinen av justitiemord efter 1990. Det första är den påstådda förövarens gestalt. Låt mig citera ur min första artikel (DN 19/4): ”Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.”

Det andra som förenar rättshaverierna är att i 19 fall av 26 spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Efter Quickskandalen är det föga troligt att den sortens pseudovetenskap skulle övertyga en domare. Men den fortsätter att skapa tragedier. Sedan dessa artiklar börjat publiceras har jag fått en mängd brev från förtvivlade föräldrar som – med bistånd av socialtjänst och terapeuter – gjorts till odjur inför sina barn.

Var kommer den ifrån, fantombilden av den monstruöse fadern? Jag har nu på denna resa sett honom uppstå många gånger. Det var ur mötet mellan dålig lag, vacklande socialtjänst och kidnappad feminism.

På nätet skriver bittra fäder att de i vårdnadstvister diskrimineras av kvinnor i maktställning. Det stämmer inte riktigt. Juristprofessor Johanna Schiratzki har granskat ett stort antal hovrättsdomar och funnit att en mamma inte har någon fördel av att domaren råkar vara kvinna. Rättsstaten ser ut att hålla stilen, åtminstone i hovrätterna. Annat med socialtjänsten. Den gemensamma nämnaren för havererade vårdnadsmål, säger Schiratzki, är en oprofessionell socialtjänst. ”Systemet är så skakigt att den som är tillräckligt hänsynslös kan använda det för egna syften.”

Som vi har sett kan syftet vara blygsamt, som att hämnas på exmakan. Men det kan också vara en agenda. Till exempel finns det socionomer som bedriver en egen familjepolitik.

Den officiella säger att ett barn mår bäst av att tas om hand av två föräldrar. Men det tycker tydligen inte familjerättssekreteraren Lena. Här kommer ett par unga människor med ett spädbarn. De tänker inte bo tillsammans. Besöket är en formalitet, mannen vill erkänna faderskapet. Han gör det gladeligen och tar för givet att han också skall ta hand om pojken.

Då säger socionomen att det är ”onaturligt” med gemensam vårdnad när de inte bor i samma stad. Sedan vänder hon sig till mannen, höjer rösten: ”Förklara för mig varför du skall vara vårdnadshavare! /…/ Då tar du två månader från henne i föräldraledighet, som hon kan spendera med barnet och inte lämna honom på dagis. Så ekonomiskt är det en förlust för henne att ha gemensam vårdnad!”

Det här får familjerättssekreteraren absolut inte säga. Hon bryter mot lagen. Hennes enda uppgift är att fastställa faderskapet. Men när mötet är över har den unga kvinnan kryssat i rutan ”ensam vårdnad”. Facit: Mannen tvingas stämma kvinnan för att kunna förbli pappa till sin son. (Se där, en möjlig förklaring till ökningen av vårdnadstvister.)

Hur jag kan veta så exakt vad socionomen sagt? Därför att den här pappan, som för övrigt råkar ha ett osvenskt namn, inte kände sig väl mottagen av socialtjänsten och anade oråd. Så han spelade in samtalet. Det ligger nu hos polisen. (Socionomen Lena lägger på luren när jag ber henne om en kommentar.)

Skakigheten har nog många orsaker. Ingen polis kan ingripa så djupt i en människas liv som en socialsekreterare kan göra. Dock måste en polisaspirant genomgå ett mognadstest innan hen antas till skolan. Saknar man självdistans eller bär på starka aggressioner lär man inte komma in. Märkligt nog ställs det inga sådana krav på socionomer. Snarare tvärtom. Nyligen visade socialforskaren Pia Tham att det är de yngsta och minst erfarna socialsekreterarna som anförtros de svåraste ärendena. Här tror man kanske att det bara är män som drabbas. Men när passioner får spelrum, kan det slå åt alla håll.

Att socialtjänsten är i kris kan inte ha undgått någon. Efter en rad fall av gravt misskötta barnärenden, somliga med dödlig utgång (Yara i Karlskrona, ”Matilda”, som jag skrev om i första artikeln 19/2) utreds bristerna av flera myndigheter. Men är det bara fråga om undermålig utbildning och bristande resurser, som det påstås?

Barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen tror inte det. Hennes erfarenhet är att socialtjänstemän alltför ofta låter sig styras av känslor. Att barn som misshandlas av sina föräldrar ofta hamnar under radarn beror på att ”socialtjänsten har bara två alarmsystem. Det är hot om våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn. Men blinkar en av dessa lampor, då släpper i gengäld alla spärrar. Man drabbas av tunnelseende.”

Jag är antifeminist”, säger Ronny. ”Jag är för jämställdhet.” Men Ronny, säger jag, det här har du fått om bakfoten. Det är feminismen som är för jämställdhet och antifeministerna som är emot. Läs på. Men det är för döva öron. Den enda feminism han stött på, säger Ronny, gick ut på att män kan behandlas som skit.

Att han blev behandlad på det sättet är obestridligt. Det framgår av domen som ger honom ensam vårdnad om hans son, som han inte fått se på tre år. I Ronnys fall har myndigheterna begått nästan alla övergrepp som kan begås när en inte helt frisk mamma får socialtjänsten med sig på att pappan är en pedofil. ”Jag var som en tattare i deras ögon. Dömd på förhand.” Så var det nog. Men vad har det med feminism att göra?

Då säger Ronny att jag skall läsa vad ”feminister” skriver om sådana som han. Alltså pappor som i en vårdnadstvist anklagats för övergrepp på sina barn. Jag får en lista med webbadresser. Det är en sällsam läsning. Skribenterna (oftast anonyma) buntar ihop fäder som klagar på bristande rättssäkerhet med kvinnohatare och högerextremister. Eller så heter det att barn aldrig fantiserar om sexuella övergrepp. Alltså är de utpekade skyldiga. Den som påstår något annat är en ”pedofilkramare”. (Det kan rent av heta att frikännanden av Thomas Quick var ett dråpslag mot barns och kvinnors rättigheter.)

Ingen tvekan om att folk på dessa sajter hyser fördomar mot män. Somliga är rent paranoida, förbi gränsen för diagnos. Frågan är vad som fått Ronny att i sin tur bunta ihop tokstollarna med feminism. Då säger han att han inte hört några feminister stå upp mot manshetsen.

Där har han fel. De har varit många genom åren. Ebba Witt-Brattström, Petra Östergren, Renée Frangeur, debatten om Evin Rubars ”Könskriget”… Men det är sant att feminismens röst hörs svagare när det kommer till män, barn och vårdnadstvister. I den frågan är det polarisering som gäller. Det är de mest hätska som anger tonen. Det låter nästan som ett könskrig. Hur har det blivit så?

Margareta Hydén är professor i socialt arbete och författare till den första svenska avhandlingen om våld i äktenskapet (1994). När jag berättar om Ronnys inställning blir hon beklämd, men inte helt förvånad. Hon säger att hennes studenter numera tvekar att kalla sig feminister. ”’Jag vill ha jämställdhet, men jag tycker ju inte illa om män’, kan de säga.”

Margareta Hydén känner sig medskyldig till att begreppet feminism, som hon säger ”håller på att kidnappas av extremister”. Hon borde ha protesterat högre den gången det började. Men hon kände inte för att sitta i tv-soffor och munhuggas med Eva Lundgren. Och hon trodde aldrig att en oseriös rapport skulle få ett sådant genomslag i opinionen. Eller, för den delen, rekommenderas av statliga myndigheter. Men bara något år senare fick hon bekymrade samtal från UD. Vad skulle man svara utländska journalister som undrade hur det kom sig att svenska kvinnor var de mest förtryckta i Europa?

Året var 2001. Rapporten vi talar om var ”Slagen dam” av religionsforskaren Eva Lundgren. Den var, kunde man säga, ett ideologiskt manifest uppbackat av en skruvad statistik. I korthet: det är normalt för en man att misshandla en kvinna. Män gör det eftersom de är män, inte för att de dricker, själva blivit slagna, hatar kvinnor eller har problem med psyket. Det är nämligen genom att utöva våld som en man blir till man. Bevis 1: Det bara är så. Bevis 2: Varannan svensk kvinna vittnar om att ha blivit misshandlad. Men i verkligheten är de säkert fler.

Jag förenklar lite, men detta var kontentan. Det märkliga är att så få ifrågasatte Lundgrens definition av ”manligt våld”. Det var nämligen allt från att dagligen bli slagen blodig till att någon gång ha fått en knuff i kassakön. ”Med den definitionen är det märkligt att inte alla svenskor erkände sig som offer”, säger Margareta Hydén.

Det skulle dröja åtta år innan Brå helt underkände Lundgrens slutsatser, och den nyheten gav inte rubriker. Men under lång tid fick de som ville få sina fördomar om mannens ohjälpliga våldsamhet bekräftade av vetenskapen. De kanske inte var så många, men de gjorde skillnad. Hydén tvivlar inte på att ideologin påverkade socialtjänsten.

Det mest tankeväckande med historien är Margareta Hydéns förklaring till varför hon och en rad andra feminister valde att dra sig ur debatten. För att den var så hätsk och politiserad. För att man kunde bli anklagad för att gå patriarkatets ärenden. För att slippa personliga påhopp.

I fjol kom en liten bok av Renée Tunbjer Retzlaff som fick mig att inse varför ”radikalfeminism” och ”extremfeminism” är missvisande begrepp. En ideologi som påstår att könet är bärare av moraliska egenskaper är inte en vassare upplaga av feminismen, den är dess motsats. Det var ju precis denna fördom som feminismen så framgångsrikt bekämpat. Alltså vore ”sexism” ett bättre begrepp.

Tunbjer Retzlaff (som gick med i kvinnorörelsen 1969) varnar för att feminismen håller på att invaderas av identitetspolitiken, som splittrar upp samhället efter kön, religion eller etnicitet. En sådan politik vet inte av ”gemensamt bästa”, än mindre någon inlevelse med de andra. Det är den egna gruppens intressen som skall hävdas. Då får man inte bli förvånad om det väcker aggressioner. ”Motståndarna blir männen /…/ oavsett vilka värden de enskilt företräder. I denna ’grupp’ är inte ens mannen synlig som människa.”

I mars dömdes en mamma i hovrätten för falsk tillvitelse. Mitt i en pågående vårdnadstvist anklagade hon sin exmake för att ha våldtagit barnen. Sedan gick det som det så ofta går i sådana fall: hon fick skyddad identitet och full uppbackning av socialtjänsten, han fick inte träffa sönerna på ett år och var nära att förvandlas till ännu ett fadersspöke. Som tur var för barnen hade mamman innan hon gjorde anmälan berättat i detalj för sina vänner vad hon tänkte hitta på. Hon fälldes på deras vittnesmål.

Varför jag berättar detta? För att för ett år sedan, innan jag började denna resa, hade jag sett henne som en niding. I dag framstår hon snarare som ett av offren för ett elakt spel. Någon expert gav henne detta råd, eftersom det hittills visat sig fungera. Sensmoral: det handlar inte om svartsjuka mödrar eller maktlystna fäder. Det handlar om att den makt som kan missbrukas, kommer att missbrukas.

Det kan finnas massor med dåliga skäl för ett par som separerat att bråka om barnen. Praktiska, ekonomiska, moraliska (varför blev jag lämnad?) eller bara kognitiva: Det är svårt att inse att den som gjort mig illa kan vara oumbärlig för mitt barn. Men då finns det ingen instans med makt att säga: ”Nu sitter ni ned och talar om vad som är bäst för Emma. Den som går sin väg får böta.”

Det som finns i stället är en rättsprocess som inbjuder till ömsesidigt karaktärsmord. ”Vinner” gör oftast den som lyckas få socialtjänsten att inse den andra partens uselhet. Har man rätt att bli förvånad om systemet då och då frambringar ett monster?

Alla personer i de fall som beskrivs i artikeln har fingerade namn. Även vissa sakomständigheter har ändrats för att försvåra identifiering. Materialet till fallet Anna består av rätte­gångshandlingar.

Maciej Zaremba

Litteratur:

Axberger Hans-Gunnar, Mentes Feryal, Palmgren Goohde Karin, Västberg Jens: Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt. Justitiekanslern 2006

Brott i nära relationer, Brå-rapport 2009.

Lena Celander-Jörgensen, Föräldraskap och vårdnadsansvar ur ett manligt genusperspektiv, Juridiska institutionen Stockholm, 2003.

Eriksson, Maria, I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld.  Gondolins förlag 2003.

Torgny Gustavsson, Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnads- och umgängestvister . SOU 1995:79, bilaga 15.

Lena Hellblom Sjögren, Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldra­alienation . 3V-förlaget 2013.

Lena Hellblom Sjögren:  Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål, Norstedts Juridik, 1997.

Margareta Hydén, Woman battering as marital act: The construction of a violent marriage, Scandinavian University Press, 1994.

Margareta Hydén,  Mot en förståelse av kvinnomisshandel som en social process , Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/94.

P C Jersild,  Den stökiga psykiatrin. Minnen, samtal, tankar , Fri Tanke, 2015.

Dan Josefsson,  Den livsfarliga terapin måste stoppas. Aftonbladet 16/12 2014.

Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga, Lind & Co, Stockholm 2013

Magnus Kihlbom, Relationen till föräldrarna. Grunden för barnets psykiska utveckling . I Barnets rätt till föräldrarna, Rädda Barnen 1998.

Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand, Anne-Marie Kallikoski,  Slagen dam Brottsoffermyndig­heten 2001.

Annika Rejmer, Barnets rättigheter i vårdnadstvister.  Stiftelsen Allmänna barnhuset 2015.

Joanna Schiratzki, Män i tvister om vårdnad, boende och umgänge  SOU 2014:6

Johanna Schiratzki,  Mamma och pappa inför rätta, Iustus förlag, 2008.

Anna Singer:  Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel?  2009. Juridisk Tidskrift. Stockholm, 

Anna Singer,  Samarbetsförmåga och gemensam vårdnad Juridisk tidskrift nr 1/2007.

Anna Singer,  Den utomäktenskapliga fadern – en man utan rättigheter?  W: Maarit Jänterä Jareborg, Mats Kumlien (red.)  Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle – rättshistoriskt och komparativt , Iustus förlag, 2011.

Anna Singer, Barnets bästa, Norstedts Juridik, 2012.

Anna Singer, Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel? , Juridisk Tidskrift, 2009.

Rickard L Sjöberg,  Jag ser fram emot resultatet av förbundets granskning . Psykologtidningen 12/2 2014.

Helena Söderberg, Vårdnadstvister i praktiken Juridiska institutionen, Uppsala 2013.

En utvärdering av 2006 års reform. Kommitté­direktiv 2014:84.

Renée Tunbjer Retzlaff,  Feminism uppåt väggarna – eller en rak vänster , Arx förlag 2014.

Hannes Råstam,  Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare , Ordfront, 2012.

 Mats Sjösten,  Vårdnad, boende och umgänge  Norstedts juridik 2014.

Bente och Gunnar Öberg,  Pappa, se mig!  Förlagshuset Gothia 1992.

Petra Östergren,  Den auktoritära radikalfeminismens återkomst , Respons nr 2/13.

Staden där Europa
syns som tydligast

DN 2014-05-18

Det är en vecka kvar till EU-valet. Maciej Zaremba reser till Lviv i Ukraina för att hitta sin morfars dödsplats. Men också för att träffa människor som med värdighet slåss för ett gemensamt Europa.

Morfar har ingen grav. Det sägs att han blev igenkänd och skjuten på gatan redan i november 1941. Det är vad min mamma alltid hävdat. Också jag vill hoppas att det var då. Alternativet är nämligen att han i augusti 1942 tagits till ravinen Kuliczowka utanför Krzemieniec, tvingats klä av sig naken och med piskrapp fösts till randen av en lergrop.

Nyfikna bybor som samlats på bergsluttningen kunde inte förstå hur liken av åtta tusen judar skulle få plats i den femtio meter långa och tio meter breda graven. Men om man tvingar människor att lägga sig skavfötters på de nyss skjutna och fyller utrymmet mellan deras ben med barn, får man plats med väldigt många. ”Sardinenpackung” som facktermen lyder, uppfanns av Friedrich August Jeckeln från Hornberg i Baden-Württemberg.

Jag kom till Ukraina för att lägga en sten på morfars dödsplats eftersom ingen någonsin gjort det. Izak Wilhelm Immerdauer, domare i den polska staden Tarnow, finns varken på listan över stupade polska ämbetsmän eller i rullorna över mördade judar. Han är utplånad ur de kollektiva minnena. Inte polsk nog för polacker, inte heller judisk så det räckte för att sörjas av trosbröder.

Det var inte lätt att hitta hit. Lervägen som leder till platsen där en tredjedel av stadens befolkning finns begraven är inte utmärkt på stadskartan. Av Krzemieniecs åtta tusen judar överlevde fjorton. Därför är det ingen bra idé att fotografera husfasaderna i Kremenets, som staden nu heter. Då kan det hända att gardiner dras för hastigt. Så är det på de flesta orter i denna del av Europa. De som bor i husen var inte med när dessa bytte ägare. Men de vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Jag har en annan grav att besöka här, men jag har inte namnet på den döde. Kanske har inte han heller någon gravsten. Ukrainaren som i november 1941 var polischef i Krzemieniec kunde sluta sina dagar på så många sätt. Om han gick med i partisanerna UPA kunde han dö för en polsk, tysk eller sovjetisk kula. Han kunde också tas till fånga och skickas att frysa ihjäl bortom Ural. Eller, lika sannolikt, anmäla sig frivillig till Waffen SS Galizien i hopp om att vinna ett fritt Ukraina, och stupa på östfronten. Men innan något av detta hände skaffade han en lastbil, inväntade en månfri natt och räddade två judinnor från en vidrig död. En av dem hette Liljan och kom att bli min mor.

Jag skulle kunna fråga gamla människor vad han hette, polischefen i Krzemieniec 1941. Någon minns säkert. Men jag vill inte väcka demoner till liv.

Detta kan tyckas vara ett konstigt sätt att inleda en artikel inför EU-valet. Men jag tror att Ukraina är den plats från vilken Europa syns som tydligast. Någon kanske menar att det bara är en hägring, ett förskönat Europa. Dock var det här som människor för första gången gick i döden för EU-fanan. Var det verkligen för en hägring? I så fall går vi alla en dyster tid till mötes.

Vad är den europeiska unionen bra för? Sett från Stockholm eller London ser den ut att mest handla om pengar. Är det värt att hålla Grekland under armarna, var euro ett misstag, hur länge skall vi betala för att freda Frankrike från dess bönder, har det inte blivit kostsamt med den fria rörligheten. Är det lönt att vara med i denna klubb? På den cyniska frågan har faktiskt marknaden en sorts svar.

Henley & Partners heter ett bolag som är en sorts kopplare. Det lockar stater att öppna sin famn mot betalning och bjuder ut varan till högstbjudande. I klartext: medborgarskap till salu. Länge har bara gamla pirathamnar i Västindien drivit den kommersen: Saint Kitts and Nevis, Antigua och Dominikanska republiken. Nyheten för i år är att Malta bjuder ut sig, därför vet vi vad rika ryssar och kineser är beredda att betala för enskild anslutning till EU. Tio miljoner kronor kostar det att bli medborgare i 28 stater, åtnjuta sjukvård och skydd mot godtycke, slippa muta polisen samt resa visumfritt i 69 länder, inklusive USA. Om svenska pass vore till salu skulle de bli dyrast av alla, framgår det av Henley & Partners ranking. Vi reser fritt i 173 av världens 218 länder.

Jag nämner detta bara som erinran, eftersom fiskar brukar ha svårt att minnas fördelarna med vatten. Själv tror jag inte att allt detta livsgodis, som för övrigt inte ens är inom räckhåll för Ukraina, räcker för att förklara den desperata envisheten hos människorna på Majdan. Det är förstås vanskligt att tolka sinnelaget hos ett folk. Men om man inte ens försöker riskerar man att bli åskådare till sitt eget öde.

Påskdagarna 2014 är Lviv en overklig plats. För sex veckor sedan var det revolution här. Presidenten flydde landet, liksom toppen av statsledningen. I Kiev finns en provisorisk regering som inte tycks kontrollera armén, om det nu finns någon. Ryska trupper har intagit Krim. På vägen hit var det nästan omöjligt att växla till sig valuta. (I en av bankerna i Krakow stod hryvniakursen på noll.) Enligt gängse definitioner är Ukraina en stat i upplösning, en plats där vad som helst kan hända.

Den enda påminnelsen om tillståndet är högarna av blommor framför porträtten av de dödade i Kiev. Frihetstorget är fyllt av flanörer, barn far runt i leksaksbilar. Men det är något med rytmen. Människor rör sig långsamt, nästan utstuderat. Man gör plats för varandra, vybatje, ursäkta, för all del. Inte ens de fåtaliga poliserna bär vapen, de ser ut att be om ursäkt för att de finns. Och så det där märkliga med ständig ögonkontakt, vad det än gäller, spårvagnsbiljetten eller bara ett möte på gatan. Jag har sett det förr, en enda gång, i Polen, 1981. Också den gången stod stridsvagnar vid gränsen. Fast då var de ännu sovjetiska, inte ryska.

Jag genomkorsar staden efter tecken på ryssfientlighet. De måste finnas här, allt annat vore onaturligt. Kärlek kan förbli obesvarad, hatet blir alltid ömsesidigt. Och nu har Rysslands medier i två månader framställt Ukrainas folk som våldsverkare och undermänniskor. Jag spanar in en hotfull affisch. Den maskerade gestalten gör stopptecken. Ryssar ej välkomna? Nej, ”Povstaniec nie barbar! Nie ruinuj svoi misto!” Som betyder: ”Revolutionärer är inga barbarer! Sabba inte din egen stad!”

På gatstenen hittar jag en sprejad babusjka med huggtänder. Och så, äntligen, en liten rysk flagga, placerad som en p-bot på en bil som blockerar trottoaren. Texten upplyser: ”Jag parkerar som en ockupant”.

Det är som om staden ingått en hemlig pakt med sig själv. Det finns kylskåpsmärken med Putin under hakkorset, men inga ryska flaggor med hakkors. På Stortorget tömmer sjuåriga flickor vodkaflaskor i avloppet. Mammorna håller i plakat: ”Sponsra inte ockupanten, köp inte ryska varor”. ”Det är väl inte riktig vodka?”, undrar någon häpet. Jo, det är det.

Jag blir vittne till ett rådslag hos Lviv-Boycott, som genom att dela ut små blad med namn på ryskimporterade varor fått försäljningen att gå ned till hälften. (Tråkigt för Carlsberg, som numera äger Rysslands största ölmärke ”Baltika”.) Vad skall man göra med Bank Rosija, som visar sig finansiera Los Colorados? De kallas så (efter skalbaggen, för de gul-svarta bandens skull), separatisterna i Donieck. Andryj Senkovskyj erbjuder sina pojkar. Han är teleingenjör och ledare för en av de vaktstyrkor som under revolutionen skyddade museer och konsulat. Vad sägs om att måla över bankfönstren i samma färger? ”Nej, för fan, vi är européer”, får han höra. Skadegörelse, det får ryssar stå för.

Jag kan ha missat något. Eller så finns det nattliga patruller som avlägsnar hätskheter. Men det verkar faktiskt som om den ryska aggressionen har lyckats med något storartat: att driva fram en moralisk istället för en etnisk definition av vad det vill säga att vara ukrainare. Med andra ord – att göra patrioter av nationalister.

Jag kanske uttrycker mig obegripligt. Det beror på äkta språkförbistring. I New Republic (12/5 2014) skriver historikern Anne Applebaum att Ukraina behöver mer, inte mindre av nationalism. Det är patriotism hon menar: beredskap att ta ansvar för landets väl och ve.

I svensk och brittisk text gör man sällan skillnad på patrioter och nationalister. Men i länder som upplevt liberalt-nationella resningar (som folkens vår 1848-49, eller Amerikas 1776) står orden för vitt skilda hållningar. Patriotens hängivelse kan liknas vid mannens kärlek till en kvinna. Att älska en betyder inte att man hatar alla andra. Nationalisten är mer som en fotbollssupporter. För att få upp den (rätta känslan) för sitt land, måste han nedvärdera andra folk. Hans lag är alltid bäst, hur illa det än bär sig åt. Patrioten, däremot, kan ta kritik, ty han älskar inte landet som det är, utan som det borde vara. Som en Vilhelm Moberg. Och så den viktigaste skillnaden: den nationelle tror att bara folk av samma bakgrund kan dela hans hängivelse. För patrioten är det rakt tvärtom. Det är hållningen som gör ett folk, inte var man kommer från.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå vad det var som uppstod på torget i Kiev. Popstjärnan Ruslana Lyzjytjko (som vann Eurovision 2004) ställde in konserter för att nätterna igenom med allt hesare röst sjunga Sjtje ne vmerla Ukraina på Majdan. När Ruslana blir känslosam får hon en lätt accent. Hennes modersmål är ryska. Att vi kunde följa händelserna på Maidan i realtid beror på Hromatske, oberoende webbteve, dirigerat av Mustafa Naiem, född i Kabul. Den ukrainare som ryska medier hetsar mot mest heter Igor Kolomojskyj, guvernören i Dniepropetrovsk som utfäst en belöning på varje gripen seperatist eller hans vapen. Kolomojskyj råkar vara jude. Oleksandr Turtjynov, som utnämnt honom, är däremot protestant.

Så kunde man hålla på länge. Det mest talande är minnesplatsen över de fallna på Majdan. Mihaylo Ziznievskij, belarus, Sergil Nigojan, armenier, David Kipiani, georgier, Igor Tkatjuk, ryss, Georgij Arutiunjan, armenier, Olexandr Stjerbatyuk, judisk aktivist. Till hans jordfästning kom maskerade ultranationalister från Högra Sektorn. För att ära hjälten och skjuta hedersalut – vilket noterades med viss häpnad ända till Jerusalem och New York. Kanske var det bara teater. Kanske något mer.

Jag räknar upp detta för att peka på det mest bisarra i Putins propaganda: att han vill skydda Ukrainas minoriteter (och särskilt de ryskspråkiga) mot nationalism. I själva verket är ryskan den ukrainska revolutionens lingua franca. Ingen har uttryckt det bättre än Timothy Snyder: ”Rysktalande kan säga vad de vill i Ukraina, med det kan de inte göra i Ryssland.”

Jaroslav Rusjtjysjyn, född i Lviv, talar engelska, polska, hjälplig franska, något tyska, säger han. Och ryska? ”Ni frågade om främmande språk.” På Majdan var det omväxlande ryska och ukrainska. Skärmarna på sin Harley Davidson har han smyckat med slingrande folkmotiv, men Julia Timosjenkos etniska utstyrsel inger honom avsmak.

Man kan tycka att Rusjtjysjyn har det bra, och hade därför mycket att förlora. Han är mångmiljonär, hans företag Trottola med nio fabriker och femhundra anställda dominerar exporten av damkläder. Kunderna heter sådant som Zara och Lener Cordier. I dag uppträder Rusjtjysjyn i en grafitgrå kostym som ser ut att ha kostat mera än hans hoj. Men nyligen kamperade han påbyltad på EuroMajdan i Kiev.

När dragkampen på torget började gjorde direktörerna i Lvivs företagarförening upp ett schema. Några for i omgångar för att hålla stånd på Majdan, andra bekostade transport av folk, mat och kläder. Rusjtjysjyn är dock mest stolt över blockaden i Lviv. I fem veckor stod en mänsklig mur dygnet runt kring kasernerna och lyckades hindra militären från att ta sig ut. Hans eget skift började fyra på morgonen.

Se där, svagheten med de snabba nyheterna i teve. Eller uppfattade tittaren den väloljade logistiken? Sambandscentraler, videoövervakning av polisens rörelser, utrustning … De plagg som på teve såg ut som skottsäkra västar visar sig komma från leverantören till Zara. ”Vi sydde upp dem i all hast, tunna stållister i vadderat tyg. Skyddade inte mot eldvapen, förstås. Men höjde självkänslan”.

Ukrainas mest brännande problem är korruptionen, säger Rusjtjysjyn. Till och med universitetsexamen är till salu. (Jag minns affischen: ”Den som ger mutor har Majdanoffrens blod på sina händer”.) Rusjtjysjyn berättar att hans arbetare ogillar att företaget betalar alla skatter. Om han fuskade, som så många andra, skulle de få mera i plånboken. Men han är optimist. ”När allt färre handlar off-line (i butiker, alltså) kommer de oseriösa firmorna att slås ut.” Jag ber honom kommentera talesättet ”EU tog ställning. Putin tog Krim.” Visst, säger han, tyska hamburgare väger tyngre än internationella avtal. Men de milda sanktionerna har också haft verkan. ”Utan dem hade det redan varit krig.” Jag frågar vad som oroar honom mest. ”Krim. Vi har förlorat land. Det är risk för en dolkstötslegend”.

Det är alltså inte Putin som skrämmer honom mest, det är att hans landsmän skall få ännu en anledning att betrakta sig som offer för främlingars komplotter och att leta skyldiga till sina olyckor. Man kan bara hoppas att det är sant att han överväger att bilda ett politiskt parti. Hans svar sätter fingret på Ukrainas ömmaste problem: Att det finns så många demoner som kan släppas loss. Mot bakgrund av historien är det faktiskt häpnadsväckande att det högerextrema Svoboda har mindre stöd i Ukraina än Åkessons parti har i Sverige. Inget annat land i Europa, utom Ryssland, hyser så mycket ont minne att exploatera.

Denna berättelse började vid en massgrav och sådana finns det flera här än någon annanstans. Från trettiotalet till 1945 var Ukraina det dödligaste området i världen. Det var här som de röda och de bruna massmördarna avlöste varandra.1930 började Stalin likvidera människor med högre utbildning för att en gång för alla ta död på idén om ett självständigt Ukraina. 80 procent av de bildade och utbildade gick under. Svälten 1932-33, numera betraktad som ett planerat folkmord, skördade mellan 3 och 4 miljoner offer. Notera detta ”mellan”. En osäkerhetsmarginal på en miljon. Därefter världskriget och Förintelsen. Det var här de bodde, och i Polen, merparten av Europas judar, efter att 1791 blivit bannlysta i Ryssland. Sex miljoner dog här under kriget, av dem 1,5 miljoner ­judar. Låt mig också nämna det extremt grymma partisankriget mot krigsslutet (ukrainare mot polacker, ryssar och tyskar) samt 25 år av Stalins terrorvälde. Ännu pågår utforskningen av massgravarna vid NKVD-fängelset i Bykovnia utanför Kiev. Man tror att de döljer 100 000 lik. Nej, inte krigsoffer. Döda efter förhör.

Jag talar om demoner, eftersom minnet av allt detta finns i det fördolda. Tyskar har haft snart sjuttio år på sig att försonas med andra och med sig själva. I Ukraina har det tills nyligen inte ens varit lovligt att tala om historien. Om den nu ens fanns. Enligt den sovjetiska uppslagsboken över Ukraina (tryckt på 80-talet) har Förintelsen tydligen inte ägt rum, av det enkla skälet att det aldrig funnits några judar i Ukraina. Ordet nämns inte.

Mitt i Lviv, symboliskt placerad intill katedralen, står monumentet över denna politik. En gigantisk radiomast vars enda uppgift varit att utsända brus. Bokstavligen. Jag minns ­ljudet från min barndom, det var som tusen kaffekvarnar, som dränkte utsändningar från Väst.

Och när det blev möjligt att tala, 1991, blev det bara för plågsamt. Här farfar frihetskämpen som dock mördade judar. Där morfar, först torterad, sedan angivare. Man vet tillräckligt för att inte vilja veta mer.

Den ukrainske historiken Jaroslav Hrycak skrev år 2009 att EU var en förening av nationer som erkänt sitt medansvar för Förintelsen. Varken mer eller mindre. Marknaden och allt det andra var bara bihang. Det är också min idé om varför EU kom till. Men Hrycak trodde inte att hans landsmän skulle ta det steget utan mycket starka påtryckningar utifrån. (Naturligtvis inte. Tyskar fick man tvinga. Fransmän och polacker började sin rannsakan först efter böcker utgivna i utlandet.)

Det är oerhört svårt för ett folk som misshandlats av historien, och vävt sin identitet kring det egna martyrskapet att erkänna att man också varit förövare. Fenomenet kan studeras dagligdags. Man hinner inte avsluta den sakligaste mening (om polsk judepogrom, arabisk slavhandel, afrikanskt kvinnoförakt, israelisk ockupation) förrän polacken/araben/afrikanen/israelen går i försvar. Identiteten gör motstånd, den vill vara entydig. I Europa är det endast tyskar som slutat med sådant, (och svenskar, som sällan ser sig som offer.)

Det heter att en våg av högerextremism sveper över Europa. Det är en dålig metafor. Det vore klokare att tala om smitta, eftersom den drabbar så ojämnt, så man kan undra om några har svagare immunförsvar än andra. Varför anfäktas Ungern, Österrike och Frankrike, men inte Portugal och Spanien? Gängse sociologi ger ingen upplysning, i de senare länderna är arbetslösheten dubbelt så hög som i de förra.

Inte heller invandringen duger som förklaring. Ty i så fall skulle Sverige, som sedan 60-talet tagit emot flest främlingar per capita, leda missnöjesligan. I själva verket är det tvärtom, visar statsvetaren Marie Demker i en nyutkommen bok. Ju fler främlingar som kommer hit, desto färre svenskar ser dem som ett problem. Vilket antyder att Jimmie Åkessons parti kanske lever på flera sorters missnöjen.

Det finns förvisso i ett Europa, där både liberaler och socialister slåss om medelklassen många som känner bitterhet över att bli akterseglade av en globalisering man inte begriper, befunna överflödiga, sedda ned på för att man inte hängt med i diskursen om genus och etnicitet, underbetalda för att man råkar arbeta med sjuka eller barn, svikna av en skola som inte håller vad den lovat. Eller, som fallet är i forna Östeuropa, offrade på de ofrånkomliga reformernas altare.

Allt detta är begripligt. Det man vill förstå är varför benägen­heten att följa charlataner och leta syndabockar är så ojämnt fördelad. Jag menar att det har med historien att göra. Med det som varit, men ännu mer vad efterkommande gjort av det som varit. Det finns psykoanalytiskt sinnade forskare som menar att nationer fungerar som personer. Om de inte klarar av att se sanningen om sig själva, och försonas med den, vilket är en svår process, kommer de att styras av krafter de inte begriper. Alltsammans börjar med att erkänna det onda man gjort andra.

Kunde det tänkas att Le Pens framgångar har något samband med att fransmän vill tro att deras land stod på den goda sidan under kriget och att antisemitismen var en tysk uppfinning? Eller inte kan försonas med att engelskan blivit världsspråket, Tyskland en stormakt? Häromveckan ­påpekade Katrine Kielos i lätt ton att man i Österrike kommit fram till att Hitler egentligen var tysk. Men hon menade förstås allvar. Vore jag freudianskt sinnad skulle jag säga att österrikare röst­ar på FPÖ för att övertyga sig själva om att idéer som hans har de aldrig stött på tidigare.

Chefen för Förintelsemuseet i Auschwitz, Piotr Cywinski, berättar att var tredje av SS-männen i lägret var från Österrike och att dessa hörde till de mest sadistiska. Kanske för att de behövde bevisa att de dög. ”Är det inte märkligt”, säger Cywinski. ”Vi har en miljon utländska besökare. Flest britter, amerikaner, israeler, tyskar förstås. Men nästan inga österrikare.” Nej, och knappt några ryssar heller. 6 600, närmare bestämt, jämfört med 20 000 svenskar.

I Lviv kan man se Putin avbildad med Hitlermustach. Tveksam jämförelse, Hitler var dock besatt av bisarra idéer, Putin är nog bara besatt av makten. Den otäcka likheten finns på ett annat plan: Det ryska samhället av 2014 har bara för mycket gemensamt med tyskarnas sinnelag 1935. Vapendyrkan, föraktet för det svaga och det feminina (då judar, nu ”Gayropa”) och ett skriande behov av revansch. Tyskland hade förlorat världskriget, Ryssland efter murens fall förlorade både imperiet och freden. Det måste finnas någon som bär skulden till att det enorma landet är en ekonomisk dvärg, akterseglat av asiater som man vant sig att förakta.

Väcker man varken sympati eller ens respekt återstår att injaga fruktan. Jag är rädd att den är äkta, ryssars uppslutning bakom sin ledare. Och tragisk, i ordets djupaste betydelse. Av alla Europas folk är ryssar de som vet minst om hur fascism blivit till. De skulle inte känna igen den, inte ens i spegeln. De fick inte vara med på den långa historielektionen, efterkrigs­tidens. Det hette att den inte angick dem. Att så få av dem besöker Auschwitz kan faktiskt bero på att de inte vet att det finns.

Jag vet inte om jag med detta lyckats förklara vad EU är bra för. Det kan hända att Vladimir Putin kommer att göra det bättre.

 Maciej Zaremba

Fakta:

Lviv, tidigare Lwów, (Lejonstaden), grundades av den rusiske fursten Daniel 1250. Från 1390-talet till 1772 var staden polsk, därefter tillhörde den Österrike-Ungern, återigen Polen 1918, Sovjetunionen efter 1945. Sedan 1991 huvudstad i västra Ukraina. Fram till 1939 bebodd huvudsakligen av polacker, judar, ukrainare, armenier.

Hemstad för bland andra författarna Sholem Alejchem, Martin Buber, Leopold von Sacher-Masoch, Joseph Roth, Zbigniew Herbert, ekonomen Ludwig von Mises och Simon Wiesentahl.

Med livet som insats


DN 2014.03.06

Om Herodotos, född 485 före Kristus, var världens förste reporter är Ryszard Kapuściński förmodligen den mest vittbereste. I femtio år har han rest mellan revolutioner, krigsherrar och krokodiler med den gamle greken i kappsäcken.
 

Det är fint att utöva ett yrke som har anor. Är det väldigt gammalt kan man tro att det är omistligt. Ingår kanske i mänsklighetens survival kit, samman med skomakare, bagare och poliser. Men kanske inte fritidspedagoger.

Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår.

Om det allra första reportaget och om historiens lagar handlar Ryszard Kapuscinskis “På resa med Herodotos”. I femtio år har Kapuscinski med oöverträffad medkänsla och klarsyn skildrat Afrikas frigörelse och söndring (ett tjugotal revolutioner och lika många krig), kejsarnas hov, schahernas fall och det sovjetiska imperiets undergång. I den här boken, som lika gärna kunnat heta “Självporträtt med en Mästare” försöker han bland annat förstå varför han gjort allt detta. Varför han tillbringat halva livet på bussar, i öknen, på skabbiga hotell i olidlig hetta och ändlös väntan på transport, varför han riskerat att rånas och misshandlats av berusade soldater, ådragit sig malaria för att sedan plågas i dagar över en enda boksida.

Salman Rushdie antydde i en recension av “Ebenholts” (på svenska år 2000) att någon som utsätter sig för sådana risker inte kan vara riktigt klok. En annan jämförde Kapuscinski med en skrivande Indiana Jones. (Man ser hur han med piskan röjer sin väg genom informationsdjungeln.) Ingen bild kan vara felaktigare. Om Kapuscinskis självporträtt påminner om någon hjälte är det snarare detektiv Claude Lebel i Frederick Forsyths roman “Schakalen”. Också de mest misstrogna anförtrodde honom sina hemligheter, påstår Forsyth, eftersom denne mästerpolis verkade så “hjälplös, osäker och förbigången av livet”. Året är 1957, polacken Kapuscinski är för första gången i Rom och tappar bort sig: “Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, litet förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.” Och genast skyndar människor till undsättning och han får rent av hjälp att köpa nya kläder, för att inte skrämma romarna med sin dubbelknäppta cheviotkostym la Warszawapakten.

Hur kan en sådan person hamna bland krigsherrar och krokodiler? Varför reste Herodotos, kontrar Kapuscinski. Liksom han genomkorsade greken hela den kända världen, som var mycket större på den tiden, då det tog tre månader från Babylon till Aten.

Nej, Kapuscinski söker inte faran. Men liksom femåringen kan han bara inte låta bli att klättra över staketet. Redan som ung reporter på 50-talet var han ohjälpligt besatt av gränser, bekänner han, och i synnerhet av själva överskridandet: “Vad kände man? & 2026; det måste vara ett ögonblick av stor spänning och sinnesrörelse.” Han bönar om att bli skickad till närmaste gräns, den mot Tjeckoslovakien: “Överskrida och genast återvända, det skulle räcka mer än väl för mig.” Det går en erotisk darrning genom texten var gång Kapuscinski skall förklara varför han ständigt måste över till andra sidan. Hur var det där? “Säkert annorlunda. Men vad betydde annorlunda ? Hur såg det ut? & 2026; kanske liknade det ingenting som jag kände till och var därmed obegripligt, omöjligt att föreställa sig?”

Begäret alltså, snarare än kallelse eller annat aktat motiv. Om Kapuscinskis reportage gjort världen litet bättre, vilket man kan tro, så var det nog för att han inte trodde sig om så ädla drivkrafter. Om hans ödmjukhet inför andra kulturer känns mer genuin än hos många ideologier, så är det av samma lystna skäl. Respekteras inte det annorlunda kommer det inte att släppa till! Gång på gång återkommer han till att man som reporter inget får veta om man gör sig förmer än de andra. Man måste dela bussar och härbärgen med dem man skriver om, i värsta fall också dricksvattnet. Helst skall man försöka tänka samma tankar. Samt, om man vågar, hysa liknande känslor.

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nil dalen! “Han återkommer ständigt till sin stora passion besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet & 2026; som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar.”

Detta är Kapuscinskis första stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen.

Vid andra omläsningen tänker jag att dessa historier bildar en serie liknelser, som i evangelierna. Som om Kapuscinski vid fyllda sjuttio känt för att sammanfatta, men är orolig för att läsas bokstavligt. Han misstror orden för att “sätta ut falska vägskyltar, leda in i bakhåll, inleda i frestelser”, som det står i diktsamlingen “Prawa natury” (Naturlagarna) som kom ut i år. I stället har han skapat ett collage, vars budskap överlämnas åt läsarens intelligens och medkänsla att uttolka.

Här skär till exempel den unge persern Zopyros av sig näsan och öronen, ty han står inte ut med att de belägrade babylonierna hånar hans folk från murkrönen. Kapu scinski upplyser hastigt att sådant kunde vara meningsfullt på den tiden: “En människa vars värdighet kränkts, som blivit förnedrad och förödmjukad av någon annan, kan frigöra sig från den svidande skamkänslan bara genom en självdestruktiv handling.” Man lägger ifrån sig boken och tänker att den tiden kanske inte är så avlägsen.

Tjugofem sekel har passerat, nu står han själv på en gata i Lisala i anarkins Kongo och ser två svarta gendarmer närma sig. De brukar slå ihjäl folk när lusten faller på. Vi är inte helt ensamma på gatan, upplyser Kapuscinski, här finns även ett tungt stycke världshistoria: Stamberättelser om kung Leopolds bödlar, som högg av händer och fötter på gendarmernas förfäder och ett löfte om att hämndens dag skall komma. “Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”

Vedergällningen i synnerhet den som drabbar blint, kollektivt och efter generationer är ett barbariskt vanvett. Att säga annat vore dårskap. Men lika dåraktigt, hör jag Kapuscinski viska, är att blunda för att minnet av (eller myten om) gamla oförrätter är den kanske starkaste kraften i historien, ofta mäktigare än livet självt. Den som vill göra historia måste tänka förnuftigt, men den som vill förstå den bör räkna med andarna. “Om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?” Först med den insikten kan vi till fullo uppskatta Herodotos vishet.

Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: “egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig.” Eller: “Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet”. Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det

Herodotos, skriver Kapuscinski, skiljer på myt och verklighet “utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi.”

Jag har läst Kapuscinskis mästerstycke, som liksom Gombrowicz prosa kan växla tvärt mellan bokmål och talspråk, ömsom i polskt original och i Anders Bodegårds översättning. Vid omläsningen kunde jag inte alltid minnas på vilket språk jag läst sist. Vad bättre kan man säga om en översättning.

MACIEJ ZAREMBA

Ryszard Kapuscinski
På resa med Herodotos.
Albert Bonniers förlag.

När en döende patient
blev “bra tv”

Tre artiklar och debatt.            

DN  2013-11-25.

I dag inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien “Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

 Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. “Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. “Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var “Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300 000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett “jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.

I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle “i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte visat upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, “så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.

Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. “Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. “Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som “Knäppa Klipp”, “Bitch” eller “Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättigheter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vårdetiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till “produkter” och sjukhus till “producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka “försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 70 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.

Maciej Zaremba

När medborgaren förlorade rätten
att dö i fred

DN 2014-01-12 

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv’” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.

Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var? 

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Domarna vid Uppsala tingsrätt reagerade på kritiken den 16.01.14

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/insinuant-av-maciej-zaremba/

Domarna missar min välmening  

DN 2014-01-17

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1).

Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet. Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Fotnot: Den 26 november 2014 ändrades tingsrättens dom av Svea Hovrätt. Ur pressmeddelandet:

Svea hovrätt finner att Landstinget i Uppsala län (Landstinget) är skadeståndsskyldigt till anhöriga till filmad patient. Hovrätten förpliktar Landstinget att betala skadestånd med 20 000 kronor vardera till de anhöriga till den patient som filmades vid en TV-inspelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att Landstingets anställda vid inspelningen röjt sekretessbelagda uppgifter och därmed gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt. Hovrätten konstaterar att anhöriga genom brottet kränkts på ett sådant sätt att de har rätt till skadestånd av Landstinget, som är ansvarigt för sina anställda. Tingsrätten avslog de anhörigas begäran om skadestånd på den grunden att de som lämnat de sekretessbelagda uppgifterna omfattades av bestämmelserna om meddelarfrihet i Yttrandefrihetsgrundlagen och att det därför saknades möjlighet att ingripa mot uppgiftslämnandet.

Hovrätten gör en annan bedömning. Hovrätten konstaterar att TV-inspelningen skett med Landstingets samtycke och under dess ansvar och kontroll. Det faktiska ansvaret är spritt i organisationen. Det grundläggande ansvaret för att sekretessbelagda uppgifter röjts vid inspelningen ligger enligt hovrätten i hög grad på arbetsgivaren, dvs. Landstinget. Röjandet av de sekretessbelagda uppgifterna får i den belysningen sägas ha skett på ett sätt som är att jämställa med att det skett på Landstingets vägnar. Under dessa förhållanden anser hovrätten att bestämmelserna om meddelarfrihet inte hindrar att arbetsgivaren, Landstinget, blir skadeståndsskyldig.

Hela domen: http://www.svea.se/Domstolar/sveahovratt/Pressmeddelanden/Svea%20hovr%C3%A4tts%20dom%20T%20803-14.pdf

När en döende patient i Uppsala blev “bra tv”

Landstinget i Uppsala ansåg sig ha rätt att släppa in underhållningsteve på akutmottagningen. Här följer tre artiklar om rättsprocessen som följde.

DN  2013-11-25.

I dag inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien “Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

 Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. “Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. “Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var “Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300 000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett “jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.

I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle “i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte visat upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, “så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.

Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. “Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. “Landstinget hävdar…” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som “Knäppa Klipp”, “Bitch” eller “Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättigheter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vårdetiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till “produkter” och sjukhus till “producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka “försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 70 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.

Maciej Zaremba

När medborgaren förlorade rätten att dö i fred

DN 2014-01-12 

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, skriver Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en döende patient blev ‘bra tv”.

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958-12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur (”När en döende patient blev ‘bra tv’” 25/11 2013). Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV○3.

Mål T 1958-12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sätt? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tvbolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande …” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-under-hållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista dagar blev tv-un-derhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårdssekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var? 

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhusmarodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Domarna vid Uppsala tingsrätt reagerade på kritiken den 16.01.14

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/insinuant-av-maciej-zaremba/

Domarna missar min välmening  

DN 2014-01-17

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1).

Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet. Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.

Maciej Zaremba

Fotnot: Den 26 november 2014 ändrades tingsrättens dom av Svea Hovrätt. Ur pressmeddelandet:

Svea hovrätt finner att Landstinget i Uppsala län (Landstinget) är skadeståndsskyldigt till anhöriga till filmad patient. Hovrätten förpliktar Landstinget att betala skadestånd med 20 000 kronor vardera till de anhöriga till den patient som filmades vid en TV-inspelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att Landstingets anställda vid inspelningen röjt sekretessbelagda uppgifter och därmed gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt. Hovrätten konstaterar att anhöriga genom brottet kränkts på ett sådant sätt att de har rätt till skadestånd av Landstinget, som är ansvarigt för sina anställda. Tingsrätten avslog de anhörigas begäran om skadestånd på den grunden att de som lämnat de sekretessbelagda uppgifterna omfattades av bestämmelserna om meddelarfrihet i Yttrandefrihetsgrundlagen och att det därför saknades möjlighet att ingripa mot uppgiftslämnandet.

Hovrätten gör en annan bedömning. Hovrätten konstaterar att TV-inspelningen skett med Landstingets samtycke och under dess ansvar och kontroll. Det faktiska ansvaret är spritt i organisationen. Det grundläggande ansvaret för att sekretessbelagda uppgifter röjts vid inspelningen ligger enligt hovrätten i hög grad på arbetsgivaren, dvs. Landstinget. Röjandet av de sekretessbelagda uppgifterna får i den belysningen sägas ha skett på ett sätt som är att jämställa med att det skett på Landstingets vägnar. Under dessa förhållanden anser hovrätten att bestämmelserna om meddelarfrihet inte hindrar att arbetsgivaren, Landstinget, blir skadeståndsskyldig.

Hela domen: http://www.svea.se/Domstolar/sveahovratt/Pressmeddelanden/Svea%20hovr%C3%A4tts%20dom%20T%20803-14.pdf

Den olönsamma patienten

Hela artikelserien, med kommentarer av statsvetare och läkare, finns utgiven på Weylers förlag under titeln ”Patientens pris”. http://www.weylerforlag.se/bocker/patientens-pris/

Artikelserien finns även på polska i boken ”Polski Hydraulik”, Agora 2013

1. Vad var det som dödade herr B? 

DN 17.02.2013

Diagnosen var cancer. Men det var inte tumören som tog hans liv.

Dödshjälp!, står det med stora bokstäver i sjukjournalens marginal.

Herr Gustav B, låt mig kalla honom så, avled på våren 2008. Diagnosen var cancer. Men det var inte tumören som tog hans liv. Det var något helt annat, som vi ännu saknar begrepp för.

Låt oss börja från slutet. En tid efter hans död tar fru B fram det sista fotot av sin man, taget på sjukhuset. ”Plötsligt blir jag iskall. Varför hänger det bara en påse från sänggaveln? Var är den and­ra? Fick han ingen näring?”

Hon ringer till sjukhuset, vill ha journalen uppläst. Bilden ljög inte. Under den sista veckan av sitt liv fick hennes man ingen näring. Fru B vet att så gör man med döende. ”Men till mig sade man att han var på bättringsvägen!”

I sin anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anklagar hon sjukhuset för ”dold aktiv dödshjälp”. Och när hon skriver till mig är det på inrådan av en professor i medicinsk etik. Han menar att jag borde undersöka vad det var som Gustav B dog av.

Jag ber två högt kvalificerade läkare att oberoende av varandra granska sjukjournalen. De förstår varför fru B anmälde sjukhuset. Hon hade skäl att tro att läkarna förde henne bakom ljuset. Inte nog med att hon har fått motstridiga besked. Läkarnas beteende måste ha gett egendomliga signaler. Medan några finner att patienten är förlorad och endast skall ha smärtstillande, sprutar andra honom med penicillin. ”Fullständigt ofattbart”, säger min konsult, ”här planerar en doktor rehabilitering för en patient som överläkaren funnit döende och som i en vecka varit utan näring! Och varför står inte beslutet att stänga av näringen någonstans? Och varför sätter man i gång med återupplivning när det står ”0 HLR” i journalen, vilket betyder ’allt hopp är ute, låt människan dö i fred’? Det måste ha varit oerhört förvirrande för anhöriga.”

Mina läkarkonsulter är dock eniga: Det var inte dödshjälp. Att stänga av näringen var ett korrekt beslut. Patienten var faktiskt bortom räddning när det skedde.

När en saktmodig medborgare misstänker ett svenskt sjukhus för dödshjälp, då har det gått långt. Fru B är högutbildad, sjukvårdskunnig och inte utan självdistans. Hon slår inte bakut vid beskedet att hennes anklagelse saknar grund. Hon blir lättad. Fru B vill ju inte tro att man i Sverige tar livet av patienter. Men kan jag förstå varför hon reagerade så?

Det kan jag, dessvärre. När en av mina konsulter läst färdigt journalen var hon mörk i synen. ”Jag antar att redan innan detta hände hade fru B förlorat sitt förtroende för sjukhuset. Det hade jag också gjort.”

Det är vad detta reportage handlar om. Fru B:s förlorade tillit.

Hon verkar inte ensam om den. Skall man tro statistiken har det blivit farligare att vistas på sjukhus. Sedan år 2005 har anmälningar enligt lex Maria (där sjukvården själv anmäler felsteg) nästan fördubblats. Det skulle kunna tolkas optimistiskt, som att man blivit frejdigare med att medge misstag. Men samtidigt ökar klagomålen från patienter och anhöriga. I skrivande stund väntar 5.500 ärenden i kö hos Socialstyrelsen.

Att misstron vuxit syns med blotta ögat. ”Fotografering förbjuden” står det numera vid entrén till vartannat sjukhus. Ännu för tio år sedan blev ingen barnmorska nervös när en nybliven fader lyfte en kamera. Hon tog för givet att det var miraklet som han ville fånga. Numera kan hon inte vara säker. Kanske är det hennes handlag som skall dokumenteras, för den händelse någonting går fel. Det händer allt oftare att anhöriga fotograferar pillerburkar och inställningar på droppet. Vilket är den verkliga bakgrunden till fotoförbudet: vårdfolket står inte ut med så oblyga demonstrationer av misstro. Man får förstå dem. Ingen yrkesgrupp skulle finna sig i något liknande. Så vad har Sveriges läkare och sköterskor gjort för ont för att förtjäna detta?

Låt oss återvända till fru B och hennes förlorade tillit. Först visar sig sjukvården från sin allra bästa sida. Gustav B är ingen ungdom längre, hans cancer sitter illa till, han har skrumplever och dåliga blodvärden. Det är fara värt att han avlider under kniven, menar narkosläkarna – och avråder från operation. Denna avrådan är samtidigt en dödsdom. Avlägsnas inte tumören har Gustav B ett år kvar att leva.

Ack, ja. Man kan inte annat än älska kirurger. Hur många av oss har inte deras tävlingslusta att tacka för sitt liv? Det går nästan att höra i journalen hur det lät. ”Jasså narkosvänner. Högriskpatient, säger ni. Intressant… jag opererar.”

Min läkarkonsult får något saligt över anletsdragen när hon granskar operationsjournalen. Som läste hon ett partitur av Bach. Och så, och där, åh, såå elegant… Och efteråt: ”Okomplicerat vårdförlopp på IVA. Pat har överstått ingreppet väl trots stor preoperativ risk”, jublar journalskrivaren.

Men därmed är Gustav B:s goda lycka slut. Få dagar efter den lyckade operationen börjar han hemsökas av demoner. Sliter av slangarna, försöker fly. På intensiven har man inte kompetens för sådant, alltså ber man psykiatrin om hjälp. En psykdoktor anländer, föreslår mera lugnande preparat och neuroleptika (Haldol) och går sin väg. Men B blir inte lugnare, tvärtom. Nytt psykbesök, nya preparat. Nu blir Gustav B helt oregerlig, han river i operationssåret, tror att syrrorna vill smitta honom med hiv, han sparkas, slåss och bits. Det krävs tre personer för att hålla honom kvar i sängen.

Det här kan inte intensiven klara, man vädjar om ett extravak från psykiatrin. Men får ett rakt ”nej”, därifrån. Patienten verkar inte särskilt farlig, hälsar en psykdoktor. (Hur vet han det, som aldrig sett herr B?) Så kommer det sig att en bukkirurg tvingas fatta ett psykiatribeslut: att utfärda vårdintyg enligt LPT, Lagen om psykiatriskt tvångsvård. Mannen är en fara för sig själv och andra, antecknas i journalen. Nu måste väl ändå psykiatrin skicka folk? Ställa diagnos? Föreslå medicinering?

Det tar fyra dagar innan en psykiater, från kliniken 300 meter längre bort, visar ett intresse för patienten, som slåss så fort drogerna slutar verka. Han ställer diagnosen ”psykos”. Men då protesterar herr B:s hustru. Han har aldrig varit psykotisk. Hon misstänker att det är den stora mängden psykofarmaka som gjort mannen tokig. (Hon tror sig veta ett och annat om drogverkan, har själv arbetat inom psykiatrin.) Fru B önskar att man snarast går igenom makens mediciner. Javisst, svarar psykiatern, det skall vi göra.

Det går en dag, två, fem… B måste övervakas dygnet runt, blir oregerlig så fort han vaknar. Då kommer psykdoktorer, olika varje gång, och ger honom en spruta. B börjar få svårt att andas. När en vecka gått är fru B:s nerver slut. Hon travar över till psykiatrin, griper tag i överläkaren och drar med honom till makens sjukläger. Nu vill hon veta vad det är för blandning han får i sig. Javisst, det har doktorn lovat ett vecka tidigare. Och då, 20 dagar efter det att herr B blivit tokig, samkör psykiatern hans medicinering. Och upptäcker att ”den enda orsaken till patientens konfusion kan vara Catapresan…” Det blir en ny diagnos: ”läkemedelsbetingad förvirring.” Och mycket riktigt, efter några dagar är B:s psykos som bortblåst. Men då är det för sent.

”Ödesdigert”, säger mina konsulter om psykia­trins bidrag till vården av B. Lungorna tog skada av medicineringen, han är utmattad, får inflammationer, blodproppar, flera komplikationer, till slut en hjärnblödning.

Innan vi går vidare, två ögonblicksbilder, för märkliga för att förbigås. Fru B sätter upp stora lappar över makens säng, för att visa onsdagens läkarskift vad tisdagens bestämt. ”Ingen Catapresan! Ingen Haldol!” Annars är risk att B får i sig fel mediciner.

Och så den andra bilden. Redan på sin förvirrings andra natt höll Gustav B på att dö. ”Tappade luftvägarna” står det i journalen. Jag skickar denna sida till en narkosspecialist, anonymt, men med uppgifter om B:s ålder, vikt och tillstånd i övrigt. Hans kommentar: ” Det ser ut som om man försöker hjälpa mannen över stupet. Dog han?”

Nej, men nästan. Han slutade andas efter en cocktail av sex olika droger (Ketogan, Catapresan, Haldol, Lergigan, Heminevrin, Propofol), som en läkare på språng, som varken sett herr B tidigare eller därefter, pumpade i Gustav B för att få honom lugn.

Här en utvikning, inte oväsentlig. Hur skall den tillrusande jouren få reda på det viktigaste om patienten? Det är akut utryckning, mitt i natten, knappast läge att i lugn och ro studera journalen. Man kunde ringa Gustavs läkare, men vem är det? Det är nya namn på varje journalsida, ingen framstår som mer insatt än en annan.

Fru B vill numera varken ställa denne doktor eller någon annan läkare till svars. Eller rättare sagt: hon kan det inte. Det är just detta – upplösningen av ansvaret – som gör henne mest förfärad. Hon tror att hennes man hade fått leva om det funnits någon enda läkare på sjukhuset som sett honom som sin patient. Men han var ingens, knappt ens en patient, bara en samling åkommor som skulle åtgärdas var och en för sig. Hon har en bild för detta: ”In kommer människan, hon kastas upp i luften och kommer ned som konfetti.”

När jag frågar klinikchefen vem som bär ansvaret för vården av patienten Gustav B svarar han emellertid direkt: ”Jag gör det ensam. Ingen annan.” Det är bara att ta av sig hatten.

Men hans svar är lika nobelt som det är orimligt. Fru B trodde att så många som fyrtio läkare tog hand om hennes man. Jag räknade. Det var åttiotvå läkare som under Gustavs hundratretton dagar på sjukhuset medverkade till hans vård och sjutton av dem, psykiatrikerna, gjorde det motvilligt. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon.

Man tycker att den uppgiften vore nog för att tillsätta en haverikommission. Det tycker också Patientnämnden. Men både HSAN och Socialstyrelsen avfärdar fru B:s begäran om utredning. ”Överspelat”, skriver man finkänsligt, varmed menas att rent juridiskt är det för sent att pricka någon läkare. Det är det speciella med granskarna av sjukvården. När de letar skyldiga gäller det att identifiera någon vitrock eller grönblus som missat ett provsvar eller förväxlat sprutor. Men när felet består i en struktur som gör det omöjligt med patientansvar, finner de ingenting att grans­ka. Det är som om haverikommissionen skulle bestämma på förhand att alla flygolyckor beror på piloterna.

Låt oss slå fast att vad herr B än dog av, var det inte brist på pengar. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård, här finns också fler läkare per patient än i Frankrike, Tyskland eller USA. Men på vägen mellan skattebetalaren och sjuksalen drabbas resurserna av ett märkligt svinn.

Varför har svenskar extremt svårt att nå fram till doktorn? På OECD-listan över patienters läkarmöten ligger Sverige på 33:e plats, mellan Mexiko och Chile. En fransman träffar läkare i genomsnitt 6,9 gånger om året, en estländare 6,3, en svensk 2,9 gånger. Det kan förstås hända att fransmän, polacker och tyskar springer till doktorn i onödan. Men de kommer fram. Varför svenskar inte gör det kan bero på att våra läkare verkar upptagna med annat. En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Så vad gör Sveriges 33.000 läkare när de inte läker?

De spelar sudoku. Det vill säga: Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer. Sodukoliknelsen är inte min. Den är myntad av professor Hans-Göran Tiselius i Läkar­tidningen.

Varför var psykiatrikerna så kallsinniga till kollegers vädjan att ta hand om Gustav B? Jag skriver till flera av dem men får inget svar. Kanske beror det på att det de hade kunnat svara vill ingen som svurit läkareden höra sig själv säga:

”Hade denne Gustav ringt och beställt tid hos oss, skulle det gå bra. Produkt 29A07, styckepris 787 kronor, nybesök dessutom, det ger extra bonus för vårdgarantin! Också om han råkade bli knäpp i hemmet skulle det gå för sig. Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod. Då får vi inte debitera. Så denne Gustav B var olönsam. En ren förlustaffär.”

Nu undrar väl läsaren om jag hittar på. Olönsam? Finns det räntabla patienter? Sjukdomar som går plus? Hur kan en patient i den offentliga vården vara mindre lönsam än en annan?

En mycket bra fråga. Låt mig svara så här. Nej, i den verkliga verkligheten finns inga lönsamma patienter. Alla är förstås omkostnader. Men herr B dog i den virtuella verkligheten, där sjukvården spelar sudoku. Eller kanske Monopol.

Somliga minns kanske känslan av overklighet när uttrycket ”produktiviteten ökar på dagis” dök upp i medierna. Det var i början av 90-talet. Svenska politiker var bland de första i världen att omfamna den nya läran, New public management, kläckt i USA och Storbritannien. Den kan sammanfattas i två trossatser. Den första säger att om man låter medborgare fritt välja sjukhus, vårdcentral och skola, så kommer vi att få mer valuta för skattekronorna och ett nöjdare folk.

Så här långt är det inget konstigt. På många håll i världen har patienter i århundraden valt sin doktor utan att bli produkter på kuppen. Det är den andra trossatsen som är en revolution. Den säger att sjukhus och skolor (men även and­ra offentliga verksamheter), kommer bli ännu effektivare om de uppför sig som om de vore entreprenörer på en marknad. När de lägger kejsarsnitt eller griper en langare skall det beskrivas i termer av ”produkter”, prissättas och debiteras en ”beställare”.

Det var inte många länder som entusiastiskt anammade New public management förutom Sverige: Nya Zeeland, Storbritannien, Kanada, Holland, Norge och Australien. Men som nästan alltid när en ny trend når Sverige, slår den igenom som en annan väckelse. Inom kort och utan någon vidare diskussion blev ”mål och resultatstyrning” och ”lean production” (inspirerat av Toyota) rättesnöre för var och varannan förvaltning. Också sjukvården drogs med. Det kunde man kanske förstå. Sjukvården hade i decennier försmäktat under byråkratiska pyramider där det krävdes sju äskanden och tog lika många månader att få en ny dator till mottagningen. Företagsmodellen bar på ett löfte om frigörelse och autonomi. Nu skulle man äntligen få sköta sig själv. Det var i vart fall vad många trodde.

Här måste jag be läsaren om tålamod. Om en flodhäst fick ihop det med giraffen skulle resultatet vara lika svårbeskrivligt som detta något som uppstår när offentligt finansierade sjukhus och vårdcentraler leker företag.

Jag skriver ”leker” eftersom på denna marknad nästan allt utom patienter är på låtsas. Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

Det mest imaginära är ”produkterna”. Inte ens en bilverkstad kan standardisera sina priser, då ingen vet hur hårt en bult kan rosta fast. Men sjukvården skall låtsas att behandlingen av psykoser, njursvikt och reumatism kan brytas ned i delmoment med var sitt styckepris.

Det enda som är på blodigt allvar är kampen om resurserna. Tjänar inte vårdcentralen nog med låtsaspengar får man säga upp verkliga läkare, avvisa patienter eller slå igen. Se upp, här kommer det mest bisarra: huggsexan på vårdens låtsasmarknad är dömd till att bli mer destruktiv än konkurrensen på den verkliga marknaden. En sådan kan ju svälla; två bilhandlare på samma gata kan samsas om en växande kundskara. Men det kan inte två vårdcentraler: Omsättningen på deras ”marknad” är fixerad på förhand. Vad den ena vinner, tas från den andra.

”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall”, säger en doktor. ”Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipelskleros och pnuemoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.”

Så kom det sig att redan 1993 (långt före privatiseringar av sjukhus) började man tala om ”olönsamma patienter”. I en enkät svarade var tredje läkare att dessa olönsamma utreddes och behandlades mindre än vad som vore önskvärt från medicinsk synpunkt. (DN 10.12.94) Det var naturligtvis inte meningen. Meningen var att göra vården effektivare.

Låt oss då se hur det kan gå till. Förr i tiden, när Karlsson äntligen nådde fram till doktorn, kunde han ta upp alla sina plågor: den onda ryggen, andnöden och blemman bakom örat. Det kanske tog tre kvart. Numera kan det gå snabbare att nå fram, men i gengäld får Karlsson höra: ”En sak i taget.” Han får en läkartid tid för blemman, en annan för andnöden, en tredje för ryggen. Karlsson knotar kanske, det blir dyrt med resor och varför skall han behöva ta ledigt tre gånger?

Därför att ”beställaren” (landstinget i Stockholm) anser att läkarnas produktivitet mäts i antalet besök. Om de är långa eller korta spelar ingen roll. Alla ersätts som om de varade i cirka en kvart. Således blir det mest kostnadseffektivt för vårdcentralen att dela upp Karlsson i tre produkter à 485 kronor styck.

Doktor N, chef för en privat vårdcentral i Stockholm, gör inte så. Men hon vet andra husläkare som skulle kalla Karlsson en fjärde gång, bara för att berätta att blemman var ofarlig. Hon ringer i stället – och går miste om ytterligare 485 kronor. (Det finns ingen priskod för telefonkontakt.) Och skriver hon recept, räcker de i ett år, fast det mest lönsamma är att skriva på tre månader. Varje recept ger 80 kronor.

Doktor N röstade borgerligt, säger hon, hon ville bli sin egen, stod inte ut med att ha politiker till chefer. Men hon kunde inte föreställa sig att liberala politiker skulle införa planekonomi i sjukvården. Hon finner prislistan vanvettig:

”Här kommer Gun-Britt med rullator, hon är åttiofem. Det tar fem minuter innan hon lyckas sätta sig på britsen. När hon har klätt av sig har min kvart gått och jag har inte ens börjat undersöka. Då tar hon fram en lapp med åtta frågor som hon förberett i ett halvår … Vad är det för vårdkvalitet när jag blir stressad av att människan är gammal?”

Det är inte lönt att tala med doktor N om landstingets incitament. Hon har inte studerat i tio år, väser hon, för att någon kamrer skall tala om för henne vilka patienter som hon bör prioritera. Men om hon tar sig tid med Gunbritt och det råkar sitta ”en sån där bortskämd åttiotalist” i väntrummet, som kanske skall på dyksemester och är orolig för vax i öronen, blir hon bestraffad om hon låter honom vänta.

Ja, faktiskt. Regelboken 7:5: Patienter som fått vänta mer än 30 min har rätt att bli undersökta gratis. Som på McDonald’s.

”Sjukvården lider under ultraliberalism och stalinism samtidigt”, säger överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska. Han undrar om det är så de har det i Kina. Läkare skall konkurrera med varandra om resurserna, samtidigt som planekonomer vill bestämma i detalj vad doktorerna skall göra. Vill jag förstå vad han menar bör jag studera landstingets regelböcker.

Menar du verkligen alla?” Ja, varför inte? Jag vill få överblick. Då svarar landstingets vänliga presstjänst att det kommer ta sin tid att mejla över 2.500 dokument. Så många är de, ungefär, avtalen som prissätter läkarnas arbete – bara i Stockholm. Då ber jag om adressen där jag kan studera dem på plats. Ett sådant rum finns inte, får jag höra. Prislistorna är bokstavligen virtuella. De ändras så ofta att det vore slöseri med papper att sätta dem på pränt.

Begrunda paradoxen med New public management. På den verkliga marknaden, utsatt för svängande valutakurser och annat volatilt, inser handlarna vitsen med att skona våra nerver. De konkurrerar rentav med trygghet. Teknikmagasin och biltemor tar risken med att trycka kataloger där samma pris gäller från nyår till jul. På statens och landstingens låtsasmarknader gäller det omvända. SJ ser till att jäkta de stressade kunderna litet extra: man auktionerar ut biljetter. Och också landstingen tycks se en poäng i att hålla vårdfolket i osäkerhet.

Det heter att priserna justeras för att hela tiden göra vården bättre. Politikerna hjälper läkarna att prioritera. Jag studerar prislistor, intervjuar läkare. Nobelpriset till den ekonom som lyckas hitta en idé om människovården i denna djungel av interndebiteringar, ”leverantörsuppföljningsmodeller” (ja, det heter så), piskor och morötter. I nästa artikel skall jag belysa några av dem i detalj. Här bara ett smakprov:

Stockholms landsting (”beställaren”) anser sig uppmuntra ”vård inom rimlig tid”. För det ändamålet bestraffas husläkarna med vite om de inte lyfter luren inom 1,5 minut. (Somliga fick anställa extra personal för att möta kravet. ”Man kan inte avbryta patientbesöket varje gång det ringer.”) Men om läkarna ligger i veckor på akuta provsvar har landstinget inga synpunkter på saken.

Detta är inte ett hypotetiskt exempel, det är horribel verklighet. Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter. Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår. Hur många som avled under tiden förtäljer inte statistiken.

Dessa omständigheter påverkade dock inte ”produktiviteten” negativt eftersom i motsats till telefonsvarandet finns inte ”dödliga väntetider inom cancervården” bland landstingens mått på vårdens kvalitet. Följaktligen riskerade inte heller någon vårdgivare viten eller andra obehag.

Den norske sociologen Rune Slagstad kallar New public management ”en revolution”. Det är nog rätt ord. För första gången i historien tar sig lekmän rätten att tala om för läkarna vilken patient som är viktigare än en annan, hur doktorn skall bruka sin tid och – faktiskt – vilka diagnoser som är mest välkomna.

Herr Gustav B:s öde, som fick inleda detta reportage, antyder vad denna omvälvning får för konsekvenser. Fortsättning följer.

Maciej Zaremba


2. Hur mycket bonus ger ett benbrott?

DN 2013-02-20

Vissa sjukdomar är mer lönsamma än andra när den svenska vården leker affär. I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om sjukvårdens stora systemskifte – från läkekonst till bokföring.

 Ryssar undviker att ta bilen i december. Då kan en oputsad bakruta ge skyhöga böter. Som dock kan bytas ut mot en rundlig gåva till konstapeln. Det är polisen som skramlar till julklapparna.

I december 2010 var det extra vådligt att köra bil också i Göteborg. Då var alla med rätt att bära polisbrickan ute på gatorna. Trafikpolisen låg nämligen efter med böterna. 35 000 skulle det vara, för att uppfylla årets produktionsmål. Man får anta att ett antal hustrumisshandlare fick härja fritt den kvällen. ”Bedrövligt”, tyckte konstaplarna. Men det var inte de som bestämde.

Också för svårt sjuka svenskar kan december vara en farlig månad. För det kan hända att ortopedkirurgerna inte tar de mest behövande först. De kanske ligger efter produktionsplanen och har fått order från klinikledningen att prioritera de enklaste fallen, som kan avverkas i större kvantiteter. Eller kanske tvärtom: De har redan uppfyllt planen och får inte betalt för fler ingrepp. Ber därför patienten att återkomma efter nyår.

I Ryssland stavas förklaringen till decembernojan korruption. I Sverige stavas det New public management, som går ut på att också sjukvården och polisarbetet består av ”produkter”, som kan prissättas på samma sätt som varor.

Det kan tyckas märkligt att så helt olika fenomen kan få så lika effekter. Men vid närmare påseende är det inte märkligt alls.

I september kunde man i Läkartidningen läsa ett öppet brev till Filippa Reinfeldt. Doktor Nina Akerman tackade för musmattan och broschyrerna som Filippa skickat, kastade gåvorna i papperskorgen och slutade som läkare. Det fick vara nog med förnedring, stod det i hennes artikel.

Akerman var inte ensam. I uppropet ”Låt patienten bestämma och vården vårda” protesterade 1 300 läkare mot samma fenomen. Som denna gång gick ut på att läkarna skulle använda besökstiden till att samla uppgifter om svenskarnas livsstil. Får man in en misshandlad kvinna skall man först fråga om hon har margarin eller smör på mackorna, äter nog med frukt, motionerar 30 minuter varje dag samt om alkoholintaget överstiger 168 gram per vecka. Svaren skall (med personnummer) levereras till landstinget. Nej, läkarna är inte tvungna. Men vid utebliven rapport bestraffas mottagningen ekonomiskt. (Denna ordning gäller redan hos flera landsting.)

I läkarnas upprop stod det att besökstiden är till för patientens skull, inte för att tillfredsställa statens nyfikenhet. ”Patienter söker för att de behöver hjälp, inte för att bli kartlagda.” Det stod vidare att ovidkommande frågor förstör det sköra samspelet med patienten samt att svenskar lär tappa förtroende för läkare som snokar i deras liv. Det kan tyckas vara självklarheter. Det märkliga är att det behöver sägas, och med sådant eftertryck, efter sex år med en regering som påstår sig vara liberal.

Jag antar att om något parti föreslagit ett register över svenskar som missköter sin matsmältning skulle det bli upprörd debatt och en fråga för lagrådet. Tillåter grundlagen sådana register? Men som synes kan samma reform införas i lönndom, gömd i en lista över sjukvårdens ”prestationsersättningar”. Det hade inte varit möjligt tjugo år tidigare. Men det blev alltså möjligt när våra politiker bestämde att sjukvården skall leka affär, definierade läkarens arbete som en rad ”produkter” och började styra med hjälp av prislistor.

Det är det nya med New public management. Att också integriteten – polisens, lärarens, läkarens – kan bli föremål för prissättning och köpslagan.

Det är det som Nina Akerman syftade på när hon skrev ”förnedring”, och det är också vad läkaruppropet djupast handlar om. De ”prestationsersättningar” som numera styr vården uppfattas av läkare som godtyckliga och korrumperande. ”De går emot mina professionella bedömningar”, skriver läkaren Saskia Bengtsson. ”De försöker tvinga mig till åtgärder som jag ofta upplever som medicinskt felaktiga och kontraproduktiva. De stjäl resurser från det viktiga och får mig att prioritera bagateller.”

Låt oss se vad det kan betyda i praktiken. Men först en nyhet: Den enkla frågan – hur betalas sjukvården i Sverige? – har numera inget svar. Den franska sjukvårdens ersättningssystem kan förklaras på en timme. I Sverige skulle det krävas en genomgång av tiotusentals prislistor och avtal, olika för varje landsting och för vårdenheterna inom landstingen. Skillnaderna kan gälla praktiskt taget allt. Hur en viss operation betalas, hur olika diagnoser värderas, vad läkarna förväntas rapportera, vilka ”kvaliteter” som ger bonus, till och med vilka läkemedel som det är mest lönsamt att skriva ut. Men även helt grundläggande saker, som vad som menas med ”läkarbesök”.

Inte ens en sådan utredning skulle dock ge klarhet, eftersom det förekommer hemliga avtal. (Socialstyrelsen kan inte upplysa om hur öppenvården i Kronobergs län betalas, eftersom själva prislistan visar sig vara en kommersiell produkt, omfattad av affärssekretessen.) Och för övrigt skulle en sådan utredning vara föråldrad dagen den blev klar eftersom ”menyerna”, som prislistorna kallas, ändras år från år.

 Uppräkningar är trist läsning. Dessvärre kan det inte hjälpas här. Stora omvälvningar sker ofta i smått – och i detta drama bor djävulen sannerligen i detaljerna. Jag frågar Saskia Bengtsson varför det är så förargligt med de cirka 180 000 kronor som landstinget lovar hennes vårdcentral för dokumenterade ”läkemedelsgenomgångar” med äldre patienter. Det är väl bra att folk inte får i sig för mycket mediciner?

Här är hennes svar:

”Här kommer fru Märta, 80. Jag har 30 minuter på mig att läsa in mig på sjukhistorien och vad som hänt sen vi sist träffades, titta över labprover som lämnats inför besöket, prata med patienten, undersöka henne, utföra eventuell behandling, ordinera ytterligare prover och telefontid för provsvar, gå igenom läkemedlen med henne, skriva recept och eventuella remisser eller intyg, dokumentera besöket och lägga in en preliminärbokning för nästa besök.

Kanske har hon bara hypertoni och kärlkramp, men hon kan lika gärna vara diabetiker med svårreglerat blodsocker, hjärtsvikt, förmaksflimmer, Waran, KOL, vaxpropp, knäartros och ’jag har ett födelsemärke här på armen som blivit större’ och ’i förrgår vaknade jag och hela rummet snurrade och sen mådde jag illa och nu är det som ett tryck här ovanför naveln som strålar ut mot sidan – kan det vara njurarna?’ och ’min son ska skilja sig och jag tycker så synd om barnbarnen och jag kan inte sova på nätterna’. Trettio minuter, som sagt. Om jag dessutom skall dokumentera att jag gått igenom läkemedlen, får jag ingen tid till själva genomgången.”

Hon visar mig dokumentationsmallen. Den består av 14 moment.

Det som gör doktor Bengtsson extra upprörd är att dokumentationen är ett spel för gallerierna. ”Jag kan ju faktiskt bara skriva in åtgärdskoden XV012 utan att ha gjort någonting och kvittera ut belöningen. Det är omöjligt att kontrollera. Skulle vilja vara en fluga på väggen när vårdvalsenheten kontaktar 80-åriga Märta ett halvår efter besöket och frågar vad doktorn och hon egentligen pratade om.”

De mest välkända av prislistorna är ”Vårdgarantin” och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid (se faktaruta).

”Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!” Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ”Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackare som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.”

Menar doktor Wohlin att han sorterar bland patienter? ”Aldrig i livet. Men det hjälper inte att jag önskar återbesök inom 2–3 månader om någon chef högre upp kräver ett schema utan återbesökstider. I stället bokas nybesök, som ger klirr i kassan. Så de redan sjuka blir sjukare under tiden och till slut så dåliga att de tvingas till akutmottagningen. Där har du en del av förklaringen till de senaste årens överbelastade akutmottagningar, tror jag.”

”Populism” är det mildaste bland omdömen Wohlin öser över den reformen. Han är inte minst bedrövad å professionens vägnar.

 Martin Wohlin har goda skäl. Det framgår av Socialstyrelsens granskning att tusentals allvarligt sjuka har fått stå tillbaka för de lukrativa nybesöken, somliga med bagatellartade åkommor. Bara i Örebro har till följd av ”vårdgarantin” 14 000 kroniker fått vänta längre på behandling än vad som var medicinskt acceptabelt. I Västernorrland har 13 personer fått permanenta synskador på grund av försenade kontroller. Två förlorade synen helt och hållet.

Om dessa vanvårdade vill stämma ”vårdgivaren” för brott mot lagen (”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”), mot vilka skall de föra talan? Mot läkarna, som handlat mot bättre vetande – eller mot politikerna, som tubbat dem till detta?

Jag ber socialminister Göran Hägglund besvara denna fråga. Han säger först att han är stolt över att kömiljarden kapat väntetiderna: ”Det är hälften så många människor i köerna mot förr i tiden, och de väntar ungefär hälften så lång tid.” De bieffekter som man nu rapporterar bygger på mycket små underlag, säger socialministern. Men han är beredd att se över systemet, om det skulle visa sig att det tränger undan kroniskt sjuka. Göran Hägglund vill betona att innan han sjösatte kömiljarden fick Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka om det fanns en sådan risk. Svaret var nej.

(Göran Hägglund måste minnas fel. Socialstyrelsen har aldrig gjort en konsekvensanalys inför ”kömiljarden”, än mindre utfärdat frisedel. I den rapport han syftar på finns varken begreppet kömiljard eller ens idén att locka sjukhusen med pengar. Utredningen utvärderar ”vårdgarantin”, innehåller mängder med exempel på hur den missgynnar kroniker och äldre, varpå man drar slutsatsen att det saknas data för att dra säkra slutsatser.)

Jag upprepar min fråga: Är den som skapar ett incitament ansvarig för de oönskade bieffekterna? ”I någon mening ja, naturligtvis”, svarar Göran Hägglund. Men han understryker att det är landstingens ansvar att se till att lagen följs. Men landstingen, säger jag, utfärdar bara ett nytt incitament: enskilda sjukhus och vårdcentraler får del av pengarna om de uppfyller målen. Så vem skall de synskadade i Sundsvall stämma? ”Vårdgivaren, sannolikt en viss ögonklinik, som inte har följt regelverket.”

Kan verkligen en makthavare som utfäster ett incitament svära sig fri från de oönskade konsekvenserna? Men vilka argument skulle det vara? Att han inget visste om människans natur?

År 2007 hände något märkligt med Londons ambulanser. Sträckor som de tidigare klarade på en kvart kunde nu ta två timmar. Eller så fick en patient med brutet ben sitta i ambulansen i flera timmar innan han blev insläppt på akuten. Och efter varje leverans tog ambulanspersonalen god tid på sig innan de stod redo för nästa utryckning. Vid 14 700 tillfällen (under ett år) tog det över en timme. Orsaken? Ett regeringsbeslut att bestraffa akutmottagningar där det tog mer än fyra timmar från inskrivning till behandlig. Då såg sjukhusen till att inte släppa in patienter förrän man var säker på att kunna klara gränsen.

Flera svenska landsting har infört samma mål. Ortopeden Karin Bernhoff: ”Dagligen ser jag effekterna av detta system. Hur man skyfflar läkare till akuten för att hjälpa folk med stickor i fingrarna medan människor med bruten höft får vänta i dygn på sin operation. Det ena ger vite, inte det andra. Varför kan jag aldrig få en operationssal till mina riktigt sjuka som riskerar liggsår, blodproppar och lungfunktionsnedsättning om de väntar? Men jag tvingas schemalägga en extra jourlinje på akuten för att en 80-talist med tennisarmbåge inte vill gå till sin vårdcentral utan ska träffa en ortopedspecialist inom 4 timmar! Jag har ingen chans att som läkare göra någon vettig prioritering. Jag ser att det är helt galet men vad ska jag göra?”

”Jag tvingas”, säger doktor Bernhoff. Av vem? Sorteringen av patienterna sker diskret och tekniskt, utan att någon skall behöva känna sig direkt ansvarig. Ofta är läkare och sköterskor inte ens tillfrågade. Någon administratör högre upp ser till att operationssalen redan på morgonen är inbokad för de fall som är bäst för statistiken.

Somliga prislistor borde en åklagare granska med en gång. Vad sägs om 7 527 kronor i ”prestationsersättning” som landstinget i Halland betalar för varje dement åldring som läkarna förmått att lämna informerat samtycke till att få sina journaler och persondata införda i ett centralregister. Somliga läkare har vägrat denna handel. Andra har varit desto flitigare.

Andra prislistor korrumperar mer indirekt. Om en psykolog efter fyra möten inser att patienten behöver en annan sorts hjälp (vilket inte är ovanligt), är det enda försvarbara att avbryta. Så säger kårens etiska regler. Samma sak gäller om patienten säger: ”tack, men jag tror inte du kan hjälpa mig”. Men så går det inte längre till i staden N. Nu är det mest sannolika att patienten övertalas att fortsätta. Förklaringen finns i en osannolik prislista som landstinget påtvingat sina psykologer. Pågår behandlingen kortare tid än sex möten, får de bara betalt för ett.

En av mina källor, en psykolog som vägrat finna sig i detta, har dåligt samvete. Mot sina kolleger, säger han. Visst, han har räddat sin heder. Men gör de andra likadant, går deras mottagning i konkurs. Han känner sig … osolidarisk.

Hade det varit radio skulle jag här lägga in en paus. Och kanske en nocturne av Chopin.

 Dags för en muntration. Sedan 2011 gäller i Norrbotten att om en läkare inte bara råder Nilsson att röra på sig litet mer utan även skriver ned det på ett papper, får vårdcentralen 750 kronor extra. Det kallas FaR, Fysisk aktivitet på Recept. Politikerna sporrar läkarna att befordra sund livsföring.

Säg inte att prislistor inte får effekt. År 2010 skrevs i Norrbotten 600 sådana ”recept”. Två år senare var de närmare 8 000. Kostnad: Sex miljoner kronor, som får tas från andra verksamheter.

”Vad tycker du att jag skall göra”, säger en psykiater i södra Sverige, ”lyda den idiotiska prislistan och svika patienterna eller fibbla med bokföringen så att vi får råd att fortsätta? Vilket jag än väljer blir jag korrumperad.” Hennes klinik har utvecklat en modell för patienter med psykos, där man drar in närstående i terapin. En stor succé, de får till och med ett pris. Men så ändrar landstinget plötsligt i prislistan. Nu får mottagningen noll ersättning för kontakter med anhöriga, men desto mer för andra möten. Från dag till annan är deras modell borta från menyn.

Prislistorna lockar till antingen felbehandlingar, fusk eller bådadera, säger distriktsläkare Bengt Järhult. Han berättar att i många landsting får vårdenheter bonus om de lyckas hålla blodsockerhalter hos sina diabetiker under en viss gräns (HBA1C-provet visar det). ”Följer läkaren ekonomistyrningen, att nå dessa så kallade kvalitetsmål, riskerar han att ta livet av några patienter”, säger Järhult. ”Den låga parametern är framtagen för en genomsnittlig yngre diabetiker. Tillämpas den på gamla kan de hamna i för lågt blodsocker, få hjärnskador eller dö. Politiker och administratörer begriper inte konsekvenserna av sin ekonomiska detaljstyrning av läkares medicinska verksamhet.”

Järhult berättar att han ertappar sig själv med att leta allt tyngre diagnoser. Om Nilsson söker för förkylning och tidigare har behandlats för kräfta är det frestande att skriva ”Tillstånd efter cancer” bland bidiagnoserna. Helt ovidkommande för just det vårdtillfället – men gynnsamt för ersättningen.

”Jag kommer ju inte att registrera ett korrekt uppmätt värde på 131 mmHg systoliskt blodtryck om bara 129 mmHg eller därunder ger vårdenheten ekonomisk belöning”, skriver Bertil Hagström i Dagens Medicin. ”För mig och den enskilde patienten är detta egalt, men kanske inte för vårdenheten, som ofta brottas med budgetunderskott. Jag kan ge exempel på en mångfald av liknande manipulativa registreringsfiffel med samma syfte. Jag har till exempel aldrig skrivit så många diagnoser på varje enskilt patientärende som under den sista tiden, allt på order från ’ovan’, med syftet att få mer pengar till vårdcentralen.”

Citatet belyser varför så många läkare föraktar de flesta av dessa prislistor. Strider de inte mot vetenskapen eller mot etiken eller inbjuder till manipulation, förmedlar de en bild av svenska läkare som så inkompetenta att de måste tubbas till rätt behandling med piskor och morötter. Det finns vårdcentraler där läkare försetts med inplastade checklistor att bära i fickan. Där står de frågor som det är lönsamt att ställa till patienten. Om vad de brer på mackorna, till exempel. Svaren må vara irrelevanta för vården, men inte för ersättningen. (På andra ställen har man rationaliserat saken: redan i väntrummet får patienten själv fylla i ett formulär.)

Behöver jag berätta vad vårdens låtsasmarknad gör med sjukvårdsstatistiken? År 2007 varnade överläkare Gunnar Akner för att den håller på att göra flera av de medicinska registren värdelösa. Det som hamnar i dem nu för tiden är inte de mest relevanta uppgifterna, utan de diagnoser och åtgärder som doktorerna får betalt för. Bokföringen, inte läkekonsten, styr inflödet till vetenskapliga databaser.

Kanske behövs en skruvad liknelse för att klargöra vad det innebär. Det är som om den främsta källan till en biografi över Olof Palme bestod av hans sparade kvitton.

Gunnar Akner visste inte hur rätt han hade. Redan fem år senare kan inte forskare tolka tabellerna över svenskars sjuklighet utan tillgång till prislistorna. Vad kan förklara epidemin av depressioner som år 2011 drabbade två vårdmottagningar i Ljungby men skonade den i Lagan, två mil därifrån, samt alla andra i omnejden? Det kan förstås inte uteslutas att det var något särskilt med stämningen i Ljungby just det året. Men kanske var det bara några läkare som var snabbare än kollegerna med upptäckten att enligt den nyaste prislistan kunde bidiagnosen ”depression” högst avsevärt höja ersättningen för såväl ryggskott som astma.

Hälsoforskare lär få problem också på annat håll. Det gäller exempelvis att veta exakt när ett visst landsting slutade betala per diagnos. Barnläkaren Håkan Westerlund berättar: ”En kväll när chefen räknade ihop min ersättning undrade hon om föräldern till ett visst barn varit orolig. Jag sa att det brukar föräldrar vara. Hon frågade då om jag inte hade försökt ta hand om den oron. Jag sade att det brukar man göra. Anledningen till denna omsorg var att ett besök för öroninfektion gav 400 kronor, men om det samtidigt fanns oro med i bilden så kunde man sätta en psykiatrisk diagnos och fick då 800.”

När eftervärlden skall förstå varför så många barn i Sveriges 2010-tal bokfördes som avvikande lär prestationsersättningar vara till viss hjälp. Jag läser i landstingets avtal att psykiatrin i sydvästra Stockholm årligen skall misstänka 300 fall av adhd/Aspergers syndrom. Utreder man färre blir det avdrag i anslagen. Södertälje kommer undan med 140 fall. Men i norra Stockholm skall de bli 500. Vad jag kan se är bokstavsdiagnosen den enda där politikerna försäkrat sig om en säker leverans. Det finns inga budgetkrav på depressioner, psykoser eller bulimi.

 Jag skrev i den förra artikeln att det är omöjligt att se någon idé om vården i dessa prislistor. Men det går att se ett mönster. Jag kör en privat simulering på ett urval av landstingens regelböcker för primärvården. Ut faller följande rekommendation:

Etablera dig bland välmående övre medelklass. Undvik områden med invandrare och äldre. Fråga aldrig en patient varför hon verkar sorgsen, det kan förlänga besöket. Men fråga alla hur många gånger per vecka de äter (fet) fisk. Det ger bonus. Se till att överföra dina sjukaste patienter till äldreomsorgen, då slipper du utgifter för provtagningar och remisser. Anställ en expert som vet hur man bäst fyller i landstingens formulär. Det ger extra bonus. Tveka aldrig att låta en astmatiker vänta på kontroll, om du kan fylla tiden med lätta förkylningar. Anställ nybakade doktorer till lägsta pris; läkarnas kvalitet har ingen inverkan på dina prestationspoäng. Introducera ”drive-in” för ospecificerad trötthet på måndagsmorgonen och sponsra en populär bloggare att vittna om hur mysigt det var att bli palperad av de sammetsögda doktorerna på din central. Har jag glömt något?

Jovisst, trappan! I Dagens Medicin överväger två ortopeder att bygga en spiraltrappa till mottagningen. Den skulle hindra de mest ledbrutna från att komma till, varmed vårdkvaliteten genast skulle höjas, liksom intäkterna.

Ovanstående recept är ingen satir, dessvärre. En vårdcentral som följde dessa råd skulle både tjäna bra och framstå som föredömlig – ur kvalitetssynpunkt.

Det skall erkännas att er reporter in i det sista misstrodde sina egna rön. Ortopederna här ovan tar väl i? Det är väl inte möjligt att sjukvårdens prestationssystem skulle innehålla hundratals krav på tider, mängder och volymer – men nästan inga alls på vårdens kvalitet? Men så läser jag ännu en vårdchef uttala sig i medierna. Hans psykiatriska personal ”producerar” för litet klagar han. Vad är då måttet på tillverkningen? Nyktra alkoholister? Nej, det är antalet ”pinnar”, det vill säga hur många patientmöten som personalen avverkar per dag.

Som en sista utväg kontaktar jag experten. Anders Ivarsson Westerberg är nybliven föreståndare för Förvaltningsakademin (Centrum för högre förvaltningsutbildning och forskning vid Södertörns högskola). Han vann berömmelse redan 2004 med ”Papperspolisen”, som analyserade effekterna av New public management på polisarbetet. Där framgick bland annat att om ett polisdistrikt ville höja ”produktiviteten” (och anslagen) var det en dålig idé att spana i en månad för att spränga ortens knarkdepå. Man fick fler ”pinnar” genom att en morgon plocka in fem välkända pundare för rutinkontroll. Alltid fann man några gram. Tillslag som tillslag.

Nu utforskar Ivarsson Westerberg sjukvårdens styrprocesser. Rädda mig, säger jag, säg till mig att jag missat någonting, för jag kan inte tro det jag hör och läser. Nu har jag plöjt psykiatrins prislistor och kvalitetskriterier. Är det verkligen så att en mottagning där patienter går och dränker sig efter tionde besöket uppvisar högre ”produktivitet” än där patienter återfår livslusten efter fem besök?

”Ja”, svarar Anders Ivarsson Westerberg, ”det är precis så det fungerar.”

 Det mesta av debatten kring sjukvården handlar om privata företag som skor sig på skattemedel. Vilket borde förhindras, förstår man. Men knappt någon har noterat att det betalsystem som politiker av alla kulörer påtvingat den offentliga vården bygger på samma sorts vinsttänkande som de fördömer hos den privata. Om så alla riskkapitalister drivits ut från vården skulle nästan ingenting förändras. Patienter som försummats av omsorg om aktiekursen skulle fortsätta att försummas – av omsorg om vårdenhetens imaginära ”produktivitet”. Dock med den bisarra skillnaden att nu skulle inte ens någon kupongklippare tjäna på eländet.

Maciej Zaremba

Fakta: Kömiljard och vårdgaranti

Vårdgarantin är en förordning (2010:349) som kan sammanfattas med siffrorna 0-7-90-90. Landstingen skall se till att patienten får kontakt med husläkaren samma dag, får tid inom 7 dagar, inte behöver vänta längre än 90 dagar på besök hos specialist och därefter högst 90 dagar på operation eller behandling. Klarar inte landstinget tiderna skall medborgaren erbjudas vård hos en annan vårdgivare.

Staten fördelar en miljard kronor årligen mellan de landsting som lyckas uppnå följande: minst 70 procent specialistbesök och samma andel behandlingar/operationer inom 60 dagar från remiss.

I nästa steg betingar landstingen sina sjukhus och vårdcentraler. I regel genom ett procentpåslag på budgeten för de enheter som uppfyller målen. Och i tredje steg försöker de lokala cheferna att korta väntetiderna för nybesöken. Det är nämligen bara nybesök som omfattas av betinget. Alltså uppstår ett incitament att prioritera nybesök och enkla fall på bekostnad av den övriga vården.

Källor:

Stefan Holgersson: Yrke: Polis. 2005

Anders Ivarsson Westerberg: Papperspolisen. Den ökade administrationen i moderna organisationer. Handelshögskolan 2004

Nina Akerman: Husläkare ¬tackar för musmatta men tänker gå vid 62. Läkartidningen 5.07.2011

”Låt patienten bestämma och vården vårda.” Norrbottensuppropet, http://lab2x.mediahuset.se

Saskia Bengtsson: Prestationsersättningar i primärvården. Läkartidningen 31.01.12

”Scandal of patients left for hours outside A&E” The Observer 17.02.08

”Vårdgaranti för vissa”, P1, 25.05 2012

”Demensregister” P1 5.7.12

”Uppföljning av den nationella vårdgarantin”, Socialstyrelsen 2008.

Bertil Hagström: Snälla politiker: Sluta att förstöra kvalitetsregistren. Dagens Medicin 12.4.2012

Gunnar Akner: Stort behov av generalistorienterad analysstödjande hälsoinformation. Läkartidningen 22.08.2007

Olof Nilsson och Olle Svensson: Ett anspråkslöst förslag för ortopedin. Dagens Medicin 45/2007.

Henrik Berggren: Fastna inte i ideologistrid. Axess nr 1/2013


3. På vilken prislista står din njursvikt?

DN 2013-02-15

Två män har samma skada. En av dem får leva, en får dö. Varför? I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om de perversa incitament som styr svensk sjukvård.

Det är oklart hur länge A varit under vatten. I femton minuter, påstod vittnen. Läkarna fick i gång hjärtat, men inte andningen. När man efter fem dagar i respirator lät honom vakna ur narkosen reagerade han varken på smärta eller på tilltal. Det var illa. Också röntgenbilderna antydde att hjärnan slagits ut. A sövdes ned igen, allt medan läkarna försökte hantera hans infektioner. Men då han väcktes nästa gång, på den åttonde dagen, rörde han på armarna och verkade förstå vad folk sade. A:s konvalescens blev lång. Men numera är han nästan helt återställd.

Samma vecka körde ambulansen en annan drunknad till ett annat sjukhus i samma stad. Också B var medvetslös, röntgenbilderna visade liknande hjärnskada. B avled efter sex dagar, av urinförgiftning. Redan på tredje dagen fann läkarna det lönlöst med livsuppehållande åtgärder, så när B njurar sviktade avstod man från dialys. Anhöriga fick veta att han var bortom räddning, i bästa fall dömd till ett liv ”som en grönsak”.

Det skall sägas att både A och B var män under fyrtio, båda i gott fysiskt skick när olyckan hände. Även i övrigt var omständigheterna mycket lika. Möjligen hade B:s hjärna litet bättre odds. Den hade inte varit utan syre lika länge.

Det skall också sägas att det är mycket svårt att redan efter tre dagar avgöra graden av hjärnskador. I regel tar det veckor och upprepade undersökningar innan en neurolog kan säga säkert att patienten är dömd att vegetera. Men i B:s fall fattades det beslutet efter tre dagar och utan neurologisk expertis. Varför?

B:s anhöriga, varav en är läkare till yrket, har krävt ett svar på denna fråga. De hävdade att vården av B avbrutits i förtid. Anmälde läkarna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och när nämnden avvisat saken överklagade de i domstol. Jag hittar inget svar i den tjocka akten. Men jag hittar egendomligheter.

Den ende neurolog som undersöker B (dag tre) förordar fortsatt intensivvård och vill ha B flyttad till särskild neuro-IVA. Där finns dock ingen plats. Men redan nästa dag ringer B:s läkare till en annan neurolog, vi kallar honom X. Denne har varken sett B eller läst journalen. Men efter att ha lyssnat säger han ”prognosis pessima”, på svenska ”han klarar sig knappast”. Hur han resonerar kan man inte veta. X har inte gjort någon anteckning av samtalet, som han inte uppfattade som konsultation. Men dessa två ord avgör saken. B:s läkare anser sig ha fått en ny specialistbedömning av patienten, och samma dag beslutar man att avstå från dialysen, det vill säga att låta honom dö.

Den andra omständigheten som gör läsaren nervös är att länsrätten misslyckas med att få ett oberoende sakkunnigutlåtande om detta beslut. Tre läkare tillfrågas i tur och ordning, alla avböjer. I målet finns i stället tre yttranden av utländska specialister, ingivna av B:s anhöriga. De finner, oberoende av varandra, att vården av B avbrutits i förtid. Tre dagar är för kort tid att avgöra graden av hjärnskada i ett fall som B:s.

Samma slutsats drar en av domarna i länsrätten, vars majoritet friat läkarna: ”Intensivvårdsbehandlingen av (B) har avbrutits på ett för tidigt stadium. Mer tid och flera undersökningar hade behövts. De anmälda läkarna har inte haft tillräckligt underlag för att kunna ställa en säker prognos eller diagnos som bör krävas innan ett beslut om att begränsa vårdinsatser fattas.”

Hade detta inträffat för tjugo år sedan hade vi sagt att det var slumpen som gjorde skillnad mellan liv och död. Alla riskerar att någon gång hamna i händerna på en mindre kunnig eller en extra stressad doktor. Men i dag finns mer obehagliga möjligheter. Som att B riskerade att bli en mycket olönsam patient.

Ingen kan veta om denna insikt ringde i huvudet på hans läkare. Men bara det faktum att frågan kan ställas – och inte kan avfärdas utan vidare – är en förändring av historiska dimensioner. För tjugo år sedan hade inte en klinikchef ekonomiska incitament att ge upp patienten i förtid. Men det har han i dag.

Här undrar förstås läsaren hur B kunde bli olönsam, när nu A tydligen inte var det. Rent medicinskt var ju dessa patienter identiska? Ja, i det närmaste. Vårdade för samma skattepengar? Givetvis. Men läsarens undran vittnar om ett föråldrat synsätt. Enligt New public management, den ideologi som numer organiserar svensk sjukvård, vårdar inte sjukhusen. De producerar. Förvisso har inte ordet ”vård” fallit ur omloppet, läkare och sköterskor anser fortfarande att de vårdar. Men när deras arbete skall ersättas är det i termer av produkter på en fiktiv marknad, enligt prislistor som landstingen bestämmer.

Nu råkade det bli så att som produkter hamnade patienterna A och B i olika prisklasser. Patienten B skulle bli en minuspost redan efter ett par veckor på sjukhuset. Och han riskerade att bli där länge: för olycksbrodern A tog det nästan tre månader att komma ut på egna ben. Men hans läkare behövde inte bli nervösa. Kliniken fick betalt vad det faktiskt kostat.

Låter det absurt? Då låter det som det skall låta. Det tog mig en månad att reda ut hur denna prissättning gått till. Jag gissar att de flesta inte vet vad förkortningen DRG står för. Själv hade jag inte en aning, innan jag började rota i B:s avkortade vårdtid. Redan detta – att vi inte vet – är en nyhet av dignitet. För det betyder att historiska beslut, sådana som lossar grundbultarna i samhället, kan fattas utan insyn, utan tillstymmelse till debatt och utan att politikerna inser vad de gör. Räck upp handen, du medborgare som av ditt ombud i landstinget blivit tillfrågad om din åsikt om DRG-systemet.

Det kommer från Amerika och står för ”Diagnosrelaterade grupper”. Numer är de flesta svenskars livsöden prissatta enligt DRG. Råkar vi inte genast ut för DRG 381P (abort) blir vår entré på vårdens marknad en DRG 3730. Det är förlossning, en populär produkt. Därefter och till frånfället lär vi bokföras i några av de cirka 580 prisgrupper: från 002A, ”Annan kranitomi med trauma” till 570 ”Inplant/byte nervsimulator”. Och dessemellan: 421, virusinfektion, 032 hjärnskakning, 427A ångestsyndrom.

DRG är ett helt nytt och revolutionerande sätt att ersätta sjukhusen för vad de gör. Väldigt länge hade de en budget och ett upptagningsområde. Räckte pengarna inte till ropade de på mera. Det var inte bra. Köerna blev långa och det verkade nästan som om somliga kom till för att stärka sjukhusens äskanden. Då började man ersätta sjukhusen per ingrepp. I det läget blev ingreppen många, somliga kanske onödiga.

DRG är den senaste lösningen på problemet. Upphovet är en amerikansk elektroingenjör, Robert B Fetter. Det är 70-tal, Fetter, som är tidsstudieman inom industrin blir nyfiken på varför vårdtiderna vid samma diagnos kan vara så olika. Han samlar alla kända diagnoser, som är flera tusen, och grupperar dem till några hundra efter en genomsnittlig tids- och resursåtgång. Nu kan man jämföra sjukhusens effektivitet. Så intressant! Varför skuttar hjärtpatienter ut från hospitalet X efter fem dagar, men ligger kvar på Y dubbelt så länge?

Det var inte Fetters mening att hans jämförelser skulle leda till ett ackordssystem inom sjukvården. Men när Ronald Reagan sökte efter ett nytt sätt att finansiera Medicare föll hans blick på Fetters rön. Dennes rapport, publicerad 1980, blev politik redan tre år senare. Därefter har DRG gjort en svindlande karriär. Sedan 90-talet har det – helt eller delvis – introducerats i ett stort antal länder. Principen är oerhört enkel eftersom den är industriell.

Det finns ingen anledning till varför bromsbyte på en Volvo skall ta längre tid i Luleå än i Lund. Visst är några bromsar fastrostade, men det är de i så fall både i Luleå och i Lund. Är bara verkstaden stor nog, har den samma andel besvärliga bromsok. Så det jämnar ut sig.

DRG förutsätter att samma gäller för förlossningar, hjärtinfarkter, diabetes, psykoser och allt annat vi kan drabbas av. Alltså tar vi den genomsnittliga kostnaden för varje grupp av diagnoser och sätter den som ett pris. Hädanefter skall inte sjukhusen få betalt för vad de faktiskt lagt ned av tid och resurser på sina patienter. De får betalt per rubrik, ett schablonbelopp. Stroke, DRG 14A – 1,5579 poäng. Nyfödd under 1000 gram – DRG 386 N – 13,8234 poäng. Och så vidare, över 500 olika koder, där poängen multipliceras med ett konstant belopp.

I praktiken är det litet mera komplicerat. Man räknar också med bidiagnoser, vissa åtgärder, ibland med kön och ålder. En patient med cancer och njursvikt ger något högre poäng än bara cancer. Men det är huvuddiagnosen som styr ersättningen. När patienten skrivs ut omvandlas diagnoserna till DRG-koder, matas in i datorn som i samma ögonblick spottar ut poängen.

Problemet med systemet är att det är helt verklighetsfrämmande. Parallellen med bilverkstan håller inte, eftersom inget bromsbyte tar hundra gånger längre tid än ett annat. Men det är just vad som gäller för sjukvården, där en liten grupp (5 procent) svårt sjuka patienter står för en femtedel av alla kostnader. Om DRG tillämpades konsekvent skulle en större tågolycka driva omkringliggande sjukhus i konkurs.

Lösningen på problemet kallas ”konstnadsytterfall”. Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor. Men blir han kvar längre än sjutton dagar, upphör DRG att gälla. Han blir ett ”konstnadsytterfall” och sjukhuset får betalt vad det faktiskt kostar. Denna magiska gräns, uttryck i vårddagar eller i pengar, har fixerats för varje diagnos. Men – hör och häpna – inte för varje patient. Och därmed är vi tillbaka hos B.

När nu politiker önskar att sjukvården leker marknad, får man inte bli häpen över att sjukhusen gör det. På en marknad tar man risker. Här prövar ett visst sjukhus sin lycka i poker. Man säger till landstinget: ”Ge oss en egen prislista, utan extra ersättning för ’konstnadsytterfallen’. I stället vill vi få mer betalt för vissa diagnoser.” Och de får det! Vilket innebär att sjukhuset får högre standardpeng än andra för varje fall av lungödem, men inte ett öre extra om patienten blir liggande i månader.

När jag berättar om detta avtal för DRG-experten Olafr Steinum blir han häpen. ”Hur kunde ett landsting acceptera något sådant? Det ser ju ut som om sjukhuset spekulerar i att slippa komplicerade fall!”

Ja, så kan man säga. Och det var just på ett sådant sjukhus som patient B råkat hamna. Om han så vårdats i tre månader (vilket blev fallet med A) skulle sjukhuset bara få betalt för fjorton dagar.

Varför jag inte nämner vilket sjukhus det var? Därför att jag inte kan veta hur läkarna eller deras chefer resonerat i just detta fall. Men om de böjde sitt omdöme efter en sjuk prislista, är det de som skapat listan som skall rannsakas samtidigt. Och det är vi det, som väljer våra landsting.

Det var som fan”, säger kirurgen, medan han syr ihop bröstkorgen. ”Han överlevde. Det här blir dyrt för vår klinik.”

Detta är givetvis ett skämt, tillägger min källa på Karolinska. Självfallet. Det fina med kirurghumorn är emellertid att den inte ryggar för sådant vi helst vill slippa höra. Som att i DRG-systemet ger den patient mest utdelning som lämnar sjukhuset dagen efter han kom in. Och det spelar ingen roll om han tar trappan eller rullas till bårhuset. Prislistan tar ingen hänsyn till resultatet. Död eller levande, räddad från blodförgiftning eller med fel ben amputerat ersätts lika. Bara det går fort.

Låter det för absurt för att vara sant? Låt mig då tillägga att när våra hälsomyndigheter jämför sjukhusen ur ”produktivitetssynpunkt”, är det DRG, det vill säga tids- och resursåtgången per diagnos, som är det enda eller i vart fall det främsta måttet. Så rent teoretiskt skulle den klinik där alla strokepatienter avled redan första natten visa sig ha producerat mest vård för pengarna. Jag vill be läsaren att hålla kvar den bilden.

När DRG började introduceras i Sverige radade flera insiktsfulla läkare, bland dem kirurgen Åke Andrén-Sandberg, upp riskerna med systemet. Här ett urval:

1. Man anpassar diagnosen efter prislistan. Det rasslar litet i luftvägarna, nog är det infektion, men ”pneumoni” ger högre poäng.

2. Man anpassar åtgärden efter prislistan. Kejsarsnitt ger tre gånger mer betalt än normal förlossning.

3. DRG ger betalt per ”vårdtillfälle”. Skriver man ut patienten i förtid, kommer han tillbaka, ett nytt vårdtillfälle.

4. Sluten vård ger mer betalt än den öppna vården. Man lägger in folk för små ingrepp som förr fixades på vårdcentralen.

5. Onödig vård ger också betalt, men att hålla folk friska genom goda råd gör det inte.

6. Att beställa prover belastar vårt konto. Bäst att ransonera.

7. Att remittera till annat sjukhus belastar också vårt konto.

8. Cancervården är en förlustaffär.

9. Gamla människor med många åkommor kräver en sorts omsorg som inte finns på DRG-menyn.

10. Att göra rätt ger inte högre ersättning än att göra fel. Snarare tvärtom. (Måste en misslyckad operation göras om blir det ett nytt ”vårdtillfälle” och nya friska pengar.)

11. Korta vårdtider ger hög inkomst, oavsett utgång.

Detta skrevs 1994 – märk väl – av en tillskyndare av DRG-modellen. Den gode Andrén-Sandberg trodde att läkarnas etik skulle motstå dessa frestelser, alltmedan prislistorna gjorde sjukvården mera effektiv. Men när han skrev detta var ”resultatstyrning” och New public management bara i sin linda. Knappt tjugo år senare kan vi säga att hans lista borde ha varit mycket längre och att han – jag är den förste att beklaga – gjorde sig för höga tankar om sin yrkeskår. Eller kanske förutsåg han inte, lika lite som vi andra, hur snabbt läkaretiken kan erodera när den inte utmanas öppet utan med små, nästan omärkliga påtryckningar och lockelser. Det är möjligen den viktigaste lärdomen av historien.

År 2002 blev kirurgipatienterna i Halland något sjukare än året innan. Patienterna själva märkte ingenting av detta. Inte heller deras läkare noterade försämringen. Men den märktes i sjukhusens redovisning. Sjuklingar som året innan vårdades för en diagnos hade nu två. Vårdförlopp som året innan varit enkla blev nu komplicerade. Detta meddelas som en god nyhet i Läkartidningen under rubriken ”Välutbildade läkarsekreterare lönar sig”.

Det som hände var att läkarsekreterarna gått kurs i ”aktiv DRG-kodning”. Det är numera en hel vetenskap att överföra sjukjournalen till DRG-språket, så det är nog bra att folk utbildas i den saken. Men i artikeln står det att fördelen med ”utbildade aktiva kodare” är att de hittar fler och lämpligare diagnoser, varmed de flesta vårdtillfällen framstår som litet tyngre – och lönsammare för sjukhuset. Allt inom lagens ramar, givetvis. Emellertid, upplyser författarna till rapporten, är det mycket svårt att fixera skillnaden mellan legal och illegal diagnosglidning.

Och dessvärre har de rätt i sak. Vill sjukhuset förbättra sin ekonomi, eller sin plats på rankningslistorna, är en ”aktiv kodare” en bättre investering än fler sjuksköterskor.

Här verkar läkarna på en lungklinik inte kunna skilja astma från bronkit. De skriver ”J988: Andra sjukdomar i andningsorgan” på nästan allt som kippar efter andan. Några år senare drabbas en annan klinik av samma oförmåga. Nu är det ” J 229: Icke specificerad nedre luftvägsinfektion” på det mesta. Osäkra doktorer, en farlig klinik? Inte alls. Tittar man i journalerna framgår det att de visste och behandlade adekvat: det står ”bronkit” eller ”lunginflammation”. Det var bara när de skulle koda DRG som de plötsligt blev osäkra. Kanske därför att ”bronkit” gav det året 0,68 DRG-poäng, pneumoni 1,13, men den ospecificerade infektionen var full hand: hela 1,86 poäng.

Påstår jag att sjukhusen fuskar? Några gör det. Rapporterar slutenvård och operation när de bara rispat litet i patienten på mottagningen. Skriver kanske ”cancer” som bidiagnos på en patient med kräfta som sökt för lunginflammation. Vaddå, han har ju cancer… Eller skall vi säga att de spelar med i elakt spel? Blir de ekonomiskt bestraffade för att de tar hand om döende på ett värdigt sätt, framstår det kanske som mindre tvingande att följa reglerna till punkt och pricka. ”Begär inte av läkare att de skall respektera en prislista som belönar felbehandlingar och sätter de mest sjuka på undantag”, säger en klinikchef.

När DRG började införas i Sverige fanns det röster som menade att det kunde accepteras endast på villkoret att prislistan hölls hemlig för vårdpersonalen. Annars fanns risken att de började se patienter som tillgångar respektive minusposter. Fortfarande vet långtifrån alla läkare hur DRG fungerar – och är de rädda om sin heder vill de inte veta. Men det blir allt svårare att hålla sig okunnig. På landstingets interna hemsida kan den som önskar öva sig i prisspelet. Man ser direkt efter hur många dagar en viss patient börjar generera underskott.

Andra går längre. På det sjukhus som hade hand om patienten B håller ledningen regelrätta DRG-kurser för doktorerna. När jag undrar varför, DRG har ju ingen medicinsk relevans, svarar direktören: ”Man skall ju veta hur ens lönesystem är uppbyggt.”

Också socialministern Göran Hägglund anser att ”för att åstadkomma bästa möjliga resultat” bör vårdpersonalen veta hur DRG fungerer. Så det är nyttigt för vårdpersonalen att se prislappen på varje diagnos? ”Jag tycker att det är bra att man vet hur vården ersätts. Men det betyder inte annat än att vården skall följa de principer och prioriteringar som gäller för övrigt”, svarar Göran Hägglund.

För ordningens skull skall tilläggas att det var motvilligt som Göran Hägglund svarade på mina DRG-frågor. Han har ”ingen aning om hur det praktiseras i detalj”, säger han, inte heller om hur många eller vilka landsting som tillämpar systemet (se faktaruta). Det är också en nyhet för honom att DRG-ersättningar inte gör skillnad på vård och vanvård. Men allt detta ligger utanför statens ansvar, menar Göran Hägglund. ”Själva utförandet av vården ligger i allt väsentligt på landstingsnivå.” Därför vet han inte heller om det gjorts någon konsekvensanalys innan DRG-systemet infördes i Sverige.

Låt oss då ta några konkreta exempel på vad som kan inträffa när läkaren gjorts medveten om ersättningssystemet. Som redan nämnts har inte bara svenska landsting (dock icke alla) infört denna modell. I Tyskland, där det började användas 2003, sänkte DRG den genomsnittliga sjukhusvistelsen från 9,7 till 7,8 dagar – och berikade tyskan med ett nytt uttryck.

”Blutige Entlassung”, upplyser en doktor i Koblenz, betyder att man skriver ut en nyopererad ett par dagar för tidigt, i hopp att hemsjukvården sköter om hans sår. Och kommer den blodigt utskrivne tillbaka med ambulans får kliniken bokföra ett nytt vårdtillfälle och nya DRG-poäng – för samma diagnos.

I en artikel i Die Zeit under rubriken ”Nog med tystnadsplikt” vittnar doktorer om hur systemet med styckepris förändrar deras läkargärning. Låt mig referera:

Ambulansläkaren: Hon undviker numera att berätta hela sanningen om vad för slags patient som är på väg. Om jourhavande sköterska får höra att det är en 85-åring med misstänkt stroke, som dessutom bor på ett vårdhem, kan det visa sig att inget sjukhus i staden har en säng ledig.

Avdelningsläkaren: Han blir uppringd av dam på ekonomiavdelningen som ifrågasätter att en viss patient får antibiotika i tablettform. Ge honom intravenöst, säger ekonomen, det ger högre ersättning. Och för övrigt borde mannen skrivas ut. Han har redan kostat mera än sjukhuset får betalt.

Onkologen: En fyrtioårig kvinna håller på att dö i cancer. Hon har metastaser i ryggrad och i lever, bara ett par veckor kvar att leva. Han vill avbryta strålbehandlingen. Den gör ingen nytta längre, men är ytterst plågsam för den sjuka. Då får han order från sin överläkare att fortsätta stråla, med argumentet att kliniken förlorar pengar om behandlingen pågår kortare tid än planerat. ”Hon var för svag för att värja sig … Hon litade på oss …s å vi strålade. ”Wir haben dieser Frau ihre letzten Wochen versaut.” ”Vi har förpestat hennes sista tid.”

Kirurgen: Drabbas man av pancreascancer finns det bara en chans till räddning: Whipples operation, där man tar bort magsäck, gallblåsa, bukspottkörtel och den översta delen av tunntarmen. Ett oerhört påfrestande ingrepp. Men om det lyckas kan patienten leva i månader och år. Problemet är att det lyckas mycket sällan på gamla människor. De får i regel infektioner och dör av blodförgiftning och organsvikt. Därför har man hittills satt en gräns vid 70 år. Nu är den gränsen borta, man opererar 80-åringar. Jag vet ingen i den åldern som repat sig efter ingreppet, de dör under svåra plågor. Det är inte människovärdigt att utsätta patienterna för ett sådant lidande. Men det finns ett incitament att göra det: Operationen och eftervården ger mycket höga DRG-poäng.

I reportaget citeras en schweizisk ekonomiprofessor, Mathias Binswangers, omdöme om DRG-systemet: Det inför meningslös konkurrens på ett område som inte är en marknad. Det skapar perversa incitament, leder till absurda resultat och förstör vårdpersonalens motivation.

Låt mig ge ett exempel på det perversa. Never events är ett begrepp för oacceptabla missgrepp inom vården, sådant som aldrig bör inträffa. Som att ge fel blodgrupp, glömma en operationsduk i buken, amputera fel ben, eller smitta patienten med HIV. När nu poängen med DRG-marknaden sägs vara att sporra sjukvården till högre kvalitet, undrar man förstås hur systemet värderar missgreppen. Vi vet hur de värderas på den vanliga marknaden: Bilverkstan kan inte räkna med betalning om bilen som de lagat inte startar.

Det visar sig att på vårdens låtsasmarknad gäller det omvända. Missgrepp belönas. Det är förstås inte meningen, men en logisk följd av styckepriset per diagnos och vårdtillfälle. Om en hjärtpatient halkar på otorkat golv och bryter benet, måste iväg till ortopeden för att gipsas och sedan återvänder till hjärtkliniken, är han enligt DRG-systemet ett nytt ”vårdtillfälle”, varför hjärtkliniken får betalt för honom en gång till. Samma gäller de flesta andra andra vårdskador. De genererar nya DRG-poäng.

”I princip blir vi belönade för feloperationer och vi tjänar gott om pengar på att påföra patienter infektioner”, stod det 2011 i den danska utgåvan av Dagens Medicin. Det var Per Okkels, direktör för Danske Regioner, som citerades under rubriken ”Skrot DRG-systemet”. Okkels trodde förvisso inte att sjukhus spekulerade i vårdskador. Men han fann det helt orimligt med ett prissystem som lockade till sådant – och som redan visat sig tubba läkarna till oetiska prioriteringar och fiffel med bokföringen. Då har bland andra danska reumatologer ertappats med att systematiskt kalla patienter till onödiga besök. ”Vi är tvungna att tänka kreativt … om vi skall få ekonomin att gå ihop”, förklarade överläkaren Claus Rasmussen i Hjørring.

”DRG har korrumperat oss”, sade Per Okkels.

Maciej Zaremba

P.S. Det visade sig att Per Okkels talade för många. Efter socialdemokratins valseger 2011 kallades han till departementet med uppdrag att reformera ersättningssystemet. Utredning pågår.

Ersättning enligt DRG.

DRG-poängen för de cirka 580 diagnosgrupperna inom slutenvården och 380 inom öppenvård/dagkirurgi bygger på vad vården för varje diagnos kostar i genomsnitt. Systemet innehåller inga kvalitetskriterier. Onödiga eller misslyckade operationer ersätts som alla andra. Endast i tre fall minskar ersättningen ifall patienten avlider inom 2–3 dagar: hjärtinfarkt, svåra brännskador och för tidig födsel.

”Grupperingslogiken” i DRG förändras från år till år, samma sak gäller ersättning per poäng, som är en förhandlingsfråga mellan landstigen och sjukhusen.

Av Sveriges 21 landsting tillämpar elva DRG som ersättningssystem inom slutenvården. Det är Stockholm, Uppsala, Sörmland, Kronoberg, Skåne, Halland, Västra Götaland, Västmanland, Gävleborg, Västernorrland och Norrbotten. Inom övriga landsting gäller traditionell budgetfinansiering, DRG används bara som en uppföljningsmodell eller ett sätt att ersätta vård landsting emellan.

På frågan varför man inte använder DRG som ersättningssystem svarar landstinget i Värmland att man inte anser DRG ”kvalitetssäkrat”. I Östergötland blir svaret att DRG kan motverka effektivitet. Det kan kan leda till överproduktion av vård, göra det ”olönsamt” att introducera nya metoder eller att flytta behandlingar från slutenvård till öppenvård (som ger lägre DRG-poäng för samma diagos). Också i Västerbotten avstod man medvetet från prestationsersättningar, som anses kunna leda till överproduktion av vård.

Källor

Åke Andrén-Sandberg: Diagnosrelaterade grupper. Liber utbildning 1994

”Välutbildade läkarsekreterare lönar sig” Läkartidningen 16.05.2005..

”Gesundheitsreform. Das Ende der Schweigepflicht“ Die Zeit nr 21/2012.

Mathias Binswanger. ”Sinnlose Wettbewerbe – Warum wir immer mehr Unsinn produzieren” (Meningslösa tävlingar. Varför producerar vi mer och mer nonsens.) Herder, Freiburg, 2010.

Læger: Giv os et system, som ikke indbyder til snyd. Dagens Medicin 20.04. 2012

”Rygpatienter indkaldes seks gange for at sikre hospitalets økonomi.” Dagens Medicin 20.09.2009

”Nu vill regionerna stoppe DRG-cirkus”. Dagens Medicin 9.05.2011

”Skrot DRG-systemet”, Dagens Medicin, 15.04.2011

4. Hur mycket oro tål en människa?

DN 2013-03-03

Svensk cancervård är en av Europas långsammaste. Patienter i Sverige får vänta längre än i till exempel Ungern, Tjeckien och Danmark på besked om den där knölen i bröstet. Den fjärde delen i Maciej Zarembas reportage om vårdens destruktiva systemskifte.

När en kvinna får beskedet att knölen hon känt i bröstet inte är cancer blir rummet alldeles stilla och hon börjar gråta. Så stor är anspänningen, uppbyggd under veckor av väntan, berättar Ingrid Tegrup, bröstkirurg i Skåne.

Detta inträffar ungefär sex tusen gånger varje år. Hur många års samlad ångest blir det? Det finns ingen statistik över ”väntetider för besked vid misstänkt bröstcancer”. Aningen förvånande, kan man tycka, eftersom landstingen – inte sällan under hot om vite – avkräver sjukvården en mängd rapporter om mindre brännande problem, exempelvis andelen bananskal i pappersåtervinningen (”miljöavvikelserapport”, Region Skåne).

Emellertid finner ett landsting år 2009 att 47 dagars väntan är alldeles för länge. Man utser därför tvenne ”förbättringsledare” och skickar dem på en kurs i ”Lean Six Sigma”, där de för 49 000 kronor per person erövrar ”Black Belt” i förbättring. Vidare identifieras förbättringens aktörer: Kompetensförsörjare, processägare, processansvariga och processledare. Processkartor upprättas, liksom styrgrupper och referensgrupper, inalles 30 personer.

Efter ett stort antal workshops, möten, intervjuer, ”processförbättringssamtal” och studier av journaler lyckas man ett år senare (tyvärr var inte alla möten välbesökta) identifiera cirka hundra hinder för en effektivare process och undanröja några av dem. Som ett sista led, läser vi i landstingets slutrapport, ”utbildades processägare, processansvarige och processledarna i att arbeta med ständiga förbättringar så att brösttumörprocessen blir en levande process som ständigt analyseras och utvecklas”.

Och faktiskt gav det resultat. Tiden fram till diagnos kortades från 47 till 38 dagar.

Hur skulle det vara om landstinget i stället frågat någon sakkunnig, en bröstsköterska till exempel, eller en kirurg, hur fort det kunde gå att ställa en diagnos, givet man gjorde allting rätt?

Det är en retorisk fråga. Om en kvinna i Malmö år 2008 kände en knöl i bröstet kunde hon stiga in på One-stop Breast Clinic och få besked samma kväll. Det tar inte längre tid än två timmar att upptäcka bröstcancer eller befria patienten från ångest. Det enda som krävs är att en kirurg, en cytolog, en röntgenläkare och dennes apparat finns på plats samtidigt när patienten kommer.

Detta berättas för att belysa själva kärnan i New public management: förvissningen om att en administratör som gått tre kurser i ”flexibelt ledarskap” eller något med ”lean” i namnet, och därför kallar sig ”strateg”, kan effektivisera vilken verksamhet som helst – över huvudet på dem som skall göra jobbet. Som läsaren redan anat hade ingen av förbättrarna med svart bälte någon erfarenhet av cancerdiagnostiken.

När One-stop Breast Clinic öppnade sin kvällsmottagning 2004 blev det anstormning från hela Skåne. Men det sägs att personalen stortrivdes. Det var länge sedan som specialisterna hade tillfälle att lära av varandra. Också samhällsekonomin andades ut. Inga förlorade arbetstimmar, ingen remisshantering. Samt – omöjligt att värdesätta – miljoner timmar av besparad kvinnoångest. Kliniken översköljdes med utmärkelser; också de på landstinget var lyriska: ”Den öppna bröstmottagningen … erbjuder en första klassens resa genom sjukvården”, yttrade sjukvårdsdirektören.

Resan blev kort. Redan år 2009 stängdes mottagningen, mot personalens protester. Region Skåne ville ha högre ”kostnadseffektivitet”, läser jag i beslutet. För det ändamålet skulle all mammografi samlas i en och samma enhet. Vilket skulle medföra ”ökade möjligheter att utifrån ett helhetsperspektiv öka samordningen och skapa ett mer processinriktat arbetssätt med tydlig ansvarsfördelning och gemensamma indikationer och riktlinjer”.

Jag antar att många känner igen språket. Och det blev ansvarsfördelat: mammografi för sig, kirurger i en annan organisation, cytologer i en tredje, med var sin prislista. Då blev det inte längre möjligt att ha tre specialister i ett rum samtidigt med patienten. Så numera är nivån av kvinnoångest återställd i Skåne. Man strävar dock efter att det inte skall ta längre tid än 21 dagar till diagnos.

Det mest intressanta med detta beslut är att det egentligen inte finns. Ingenstans står det ”vi stänger”, ingen politiker behöver ta åt sig. Man har ju bara justerat i upphandlingar och prislistor. Följaktligen innehåller beslutet inga överväganden om vad tidig upptäckt kan innebära för överlevnaden i bröstcancer. Detta noteras, inte utan häpnad, av forskarna i tankesmedjan Leading Health Care, som granskat historien.

Om varje svensk kvinna som känner en knuta i bröstet tvingas vänta i tre veckor på diagnos gör det fyra hundra år av ångest varje år. Något att tänka på när man ser sig om på bussen. Tio små mottagningar som den i Skåne skulle korta denna plåga till ett par decennier. Så varför är det så omöjligt i ett land där nästan alla politiker bekänner sig till feminismen?

Anders Fagerlund ställer sig samma fråga. När han var sjukhuschef på Åland lyckades han korta väntetiden från en månad till två dagar. Inget märkvärdigt, menar han. Det gick på ett par veckor att ändra i rutinerna. Men när han föreslog en liknande reform i Uppsala visade sig saken omöjlig.

Varför? Fagerlund har funderat åtskilligt på den saken och i februari 2011 skrev han en artikel med kollegerna Johan Sundström och Martin Wohlin. Svenska läkare månar inte längre om patienterna, kunde man läsa. Så vad gör de? ”De leker affär.” Prislistorna som styr sjukvården och den konstgjorda konkurrensen motverkar samarbetet kring patienten, hävdade författarna.

Anders Fagerlund är ansvarig för Lex Maria-utredningar på Akademiska sjukhuset i Uppsala, Martin Wohlin är specialist på akutmedicin och universitetslektor. Jag ber doktorerna att granska min artikel om herr B:s öde (DN 17/2). Var det dumt av mig att påstå att landstingets prislistor borde finnas med bland dödsorsakerna?

”Nej, det är inte dumt”, svarar Martin Wohlin. ”Det är så det fungerar. Varsågod, ett typexempel: Nilsson får svårt att andas, går till husläkaren som misstänker hjärtsvikt. Nilsson får remiss till arbetsprov. Väntetiden är tre månader. Och så kommer han till mig och gör arbetsprovet. Jag ser direkt att det är hjärtat, han skall ha medicin med en gång och det måste göras ultraljud för att se om det är klaffar eller något annat. Vi har ultraljud här bakom väggen, så det hade vi kunnat göra samma dag. Men det får jag inte! Skriver jag ut medicin belastar det vår budget, samma sak med ultraljud. Så nu skickar jag bara ett svar till vårdcentralen. Där har de mycket att göra, men ett par veckor senare har de läst det, kallar Nilsson till besök, remitterar till ultraljud förstås, väntetid tre månader, sedan nytt svar till vårdcentralen… Det tar ett halvår innan han får den behandling han behöver.”

”Om han lever då”, säger Fagerlund.

”Det här”, fortsätter Wohlin, ”är New public management i ett nötskal. Man har delat upp sjukvården i låtsasföretag där varje företag skall förtjäna sin peng. Då gör man det som ger mest betalt och ser till att utgifterna för dyra remisser och läkemedel belastar någon annan. Jodå, läkare får faktiskt sådana order uppifrån. Patienterna bollas mellan kliniker där var och en gör ett minimum av provtagningar och undersökningar. Att ta ansvar för patienten är direkt olönsamt och därför inte tillåtet.”

Han berättar om äldre multisjuka som är så olönsamma att ingen vill ta hand om dem, därför blir de aldrig färdigbehandlade, utan slussas omkring på nätterna mellan tillfälliga vårdplatser i duschrum, från avdelning till avdelning och från sjukhus till sjukhus. ”Men inte för att få vård, lindring och tröst – utan för att minimera kostnader.”

”New public management är ett begrepp utan lukt eller smak. I fel sammanhang är det giftigt som arsenik, men med långsammare verkan”, skriver distriktsläkaren Christer Pettersson i Växjö.

Mycket träffande. Kan någon säga hur det gick till när svensk cancervård hamnade bland Europas makligaste? I Danmark gäller att en kvinna med en knöl i bröstet skall få besked inom fem dagar. I Skåne är det stolta målet tre veckor, i Västmanland en månad.

Bröstcancer är inget undantag. De svenska väntetiderna vid livshotande sjukdom framstår som bisarra i internationell jämförelse. I Holland, Danmark, Tyskland, Belgien och sju andra länder i Europa är det en cancerpatient av tio som tvingas vänta längre än tre veckor på behandling. I Sverige gäller det omvända. Knappast någon får behandling inom tre veckor. Den normala väntetiden (median) för de flesta cancerformer är dubbelt så lång. Vi tänker oss kanske inte Ungern, Tjeckien eller Portugal som väldfärdsstater, men också där slipper den cancersjuke våndas lika länge som i Sverige.

Det verkar finnas fler förklaringar till denna skillnad, varav en ligger i öppen dager: Vi må ha den bästa utrustningen och världsledande onkologer, men när det kommer till vårdplatser är Sverige ett u-land. Man måste gå utanför Europa för att hitta ett land med lika få sjukbäddar. Och det är ingen liten skillnad. Låt mig räkna upp de EU-länder som har mer än dubbelt så många sjukhussängar per invånare som Sverige: Tyskland, Österrike, Tjeckien, Ungern, Polen, Frankrike, Belgien, Slovakien och Finland. OECD-genomsnittet är 4,9. Sverige, med sina 2,8 sängar per tusen invånare, ligger i botten av den listan, plats 33 av 40, strax före Turkiet och Kina.

Alltså är det bara följdriktigt att en svensk akutmottagning i influensatider ser ut som en italiensk efter en jordbävning. Vem har bestämt att det skall vara så? Hade något parti år 2000 hotat att krympa sjukhusvården till Sydafrikas nivå, skulle det få lämna riksdagen. Men tretton år senare är vi där, utan att medborgarna till¬frågats om saken.

Detta är den andra paradoxen med New public management. Den är inte ”public” alls, i meningen ”offentlig”. När sjukvården börjar styras av prislistor abdikerar politiken från ansvaret: vården upphör att vara ett nationellt projekt. Därför är det förspilld möda att ställa Göran Hägglund till ansvar för scenerna på akuten. Det är varken ministern eller riksdagen som avgör antalet sjukhusplatser.

”Makten är en hjälm som bärs av ingen”, skriver poeten. Jag misstänker att det kunde vara landstingen som Tomas Tranströmer hade i åtanke. De anonyma politikerna i Region Skåne stängde liksom i förbigående, kanske sig själv ovetande, Sveriges snabbaste bröstmottagning. Just så ansvarsfritt går det till på vårdens låtsasmarknad.

Det finns inget subjekt bakom Sveriges unika decimering av vårdplatser. Det som finns är tusentalet anonyma politiker, av vilka få hållit ett torgmöte, som klubbat prislistor vars effekter de saknade kompetens att överskåda, som i sin tur tubbade sjukhuschefer, av vilka allt färre nånsin lyssnat på ett hjärta, att stänga en avdelning eller två. Konsekvenserna? Dem får sköterskor och läkare klä skott för. Avlider någon ”satellitpatient” (landstingets språkbruk) på sin väg mellan fullsatta kliniker, kommer Filippa Reinfeldt säga att sjukvården inte håller avtalet. Eller att läkarna prioriterat fel. Det är den tredje, och den mest perfida paradoxen med New public management: den tar läkaretiken som gisslan.

Jag antar att namnet Mats Eriksson inte är bekant. Det borde det vara. Denne lokalpolitiker från Träslöv, vald till landstinget i Halland med 10 830 röster, har numer större makt över sjukvården än socialministern. ”Jag skulle vilja köra det i botten först”, yttrade Eriksson i fjol i Almedalen, under en debatt med läkare om överbeläggningar på sjukhusen. Därmed ville han säga att det inte blir fler sjukbäddar i Sverige förrän han, Eriksson (och kollegerna i ”Sveriges Kommuner och landstings sjukvårdsdelegation”), uttömt alla anda möjligheter att snabba på svenskarnas väg genom vården.

När jag intervjuar Göran Hägglund beklagar sig ministern över att journalister kommer till honom med frågor som de borde ställa till SKL. Det är ju landstingen som styr och ställer inom vården, staten kan bara påverka på marginalen, genom lagstiftning, tillsyn samt litet budgetmedel. ”När jag påpekar detta säger dina kolleger att ingen vet vilka som är landstingspolitiker, därför kommer vi till dig.”

Begår jag samma misstag? Eller är det en sund reflex att söka ansvar där det kan utkrävas? Göran Hägglund kan förlora valet, men hur väljer man bort Sveriges Kommuner och landsting? Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som ”en ideell förening”, är den stängd för medborgerlig insyn, men utövar ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn. (Hur det kunnat bli så är ett annat reportage.)

Ibland är det först i spåren av en tragedi som en sjuk struktur blir synlig. Norsk polis gjorde nästan allting fel den 22 juli 2011. Granskningskommissionen finner att hade polisen reagerat adekvat, haft en fungerande operationscentral, inte slarvat bort information eller tagit omvägar, hade man kunnat stoppa Breivik 25 minuter tidigare. Ordföranden Alexandra Bech Gjørv sade inte mera.

Man får förstå att norrmän satte i halsen när det uppdagades att polischefen i Oslo vid slutet av det året fick bonus för ”goda resultat och måluppfyllelse”. Bisarrt, men följdriktigt. Den norska polisens ”resultat” mättes nämligen med samma kriterier som mäter ”produktiviteten” på svenska vårdcentraler och sjukhus: mängder, volymer och flöden. Och då politiet gjort många fartkontroller och lyckats snabba upp processflöden här och där, kunde måluppfyllelsen inte bli annat än god.

När 22-julikommissionen letar orsaker till misslyckandet hittar man – New public management. Den norska polisen har prioriterat de mätbara mål (ett hundratal) som gav ”pinnar”, och då ”beredskap inför terroristangrepp” inte lät sig fångas i sådana kriterier, hamnade det långt ned på agendan. Med kommissionens egna ord: ”… politiet har utviklet mål på de områdene som er enklest å måle – ikke nødvendigvis på de områdene der klare mål og forventninger er viktigst.”

Detta är inte helt rättvist mot norsk polis. Det var ju inte konstaplarna som introducerade New public management. Initiativet kom, liksom i Sverige, från politiker. I själva verket protesterade flera polischefer tidigt mot mätsystemet. Avfärdades dock som bakåtsträvare.

I den i övrigt nedslående rapporten finns dock en god nyhet. Sjukvården agerade enastående den ödesdigra dagen. Utan att det kom några order tömde läkarna sjukhusen för att ge plats åt sårade, gängse flaskhalsar avskaffade sig själva, lediga sköterskor och läkare skyndade självmant till Utøya, ingen skrev någon ”avvikelserapport”, men alla drog kabel om det behövdes.

Professor Torleiv Ole Rognum, ansvarig för rättsmedicinen på Utøya, har en förklaring: ”Lyckligtvis var de flesta sjukvårdsbyråkraterna på semester den 22 juli.” Alltså improviserade vårdfolket utifrån sin professionella instinkt. Rognum menar att det hade tagit flera år för vårdstrategerna att planera fram den krisorganisation som uppstod på ett par timmar runt Utøya.

New public management, NPM, skulle göra den offentliga sektorn mera brukarvänlig. Men nu heter det i Morgenbladet att det ”har resultert i et dysfunksjonelt byråkrati, preget av irrasjonell målstyring, dokumentasjonshysteri, detaljfiksering, malplassert markedsøkonomisk språkbruk og mistenkeliggjøring av fagfolk”.

I Aftenposten skriver Torgeir Bruun Wyller, professor i geriatik: ” I stedet for å kombinere offentlig solidaritet med privat handlingskompetanse, har NPM gitt oss offentlige foretak som forener grådighet av verste privatkapitalistiske sort med byråkrati som en sovjetisk betongfabrikk. Resultatet er åpenbart: Flukt av flinke fagfolk og ressurssterke pasienter over til private tilbud, og utarming av et offentlig finansiert helsevesen for alle.”

Efter läkarnas omdömen kom ekonomernas. I december i fjol ägnade Dagens Næringsliv en hel bilaga åt en granskning av hur DRG (styckepris per diagnos, samma som i Sverige, se DN 25/2) korrumperat sjukhusen. Här i telegramstil:

Sex hundra vårdanställda arbetar numera på heltid med att koda epikriser till DRG-systemet. En ensam läkarsekreterare i Ullevål lyckas höja klinikens intäkter med åtta miljoner. Ett sjukhus i Arendal kodar systematiskt enkla ingrepp som komplicerade operationer. (DRG-konsulten hade utlovats tio procent på vinsten.) Ett sjukhus i Telemark ertappas med 750 falska diagnoskodningar. Helsedirektoratet finner att två av tre öron/näsa/hals-kliniker systematiskt sätter dyrare diagnoser, varför patienter riskerar felbehandling nästa gång de uppsöker sjukhuset. Fyra sjukhus visar sig ha specialdesignade dataprogram som räknar ut den mest lukrativa mixen av diagnoser. Lærdalsjukhuset: en vårddirektör beordrar sina läkare att sluta ta emot patienter från det egna fylket. Det är lönsammare att behandla vårdsökande från and¬ra kommuner. (Också i Sverige är ”utomlänspatienter” en bättre affär.)

En granskning av 310 000 journaler visar att patienter med lättare åkommor prioriteras på bekostnad av multisjuka. Andra effekter: det har blivit färre smarta ”titthålsoperationer” i öppenvården, eftersom inlagda patienter ger bättre betalt.

”Det aller meste som går gal vei i helsevesenet, kan spores til stykkpriserne. De belønar det motsatte av hva leger skal drive med”, säger Olaug Lian, medicinsociolog i Tromsø, till Dagens Næringsliv.

Liksom andra frälsningsläror härskar New public management genom språket. Den kidnappar värdeorden. Målstyrning. Vart skall man styra om inte mot målet? Vad vill man uppnå om inte resultat? Vem är emot kvalitet, som dessutom blivit säkrad?

Går man tillbaka i historien kan man förstå varför det tog skruv. Det fanns för 25 år sedan gott om offentliga verksamheter där man gick hem klockan tre, blev befordrad per automatik och betraktade medborgaren som ett störningsmoment. Visst har ”målstyrning” gjort en hel del nytta. ”Nej, det duger inte att ni rapporterar timmarna i plogbilen, målet är att få bort snön, förstår ni. Så hädanefter betalar vi per lass.” På den nivån fungerar det utmärkt, eftersom kvantiteten (ton bortforslad snö) samtidigt är kvalitet (säkra gator). Även vissa medicinska ingrepp kan rationaliseras på det sättet, som operationer av gråstarr och höftleder, vilka med fördel kan utföras på löpande band. Men så fort det kommer till omvårdnad blir det problem.

En managementkonsult skriver till mig att han blev ombedd av en kommun i Bohuslän att kartlägga ”hemtjänstprocessen”. Denna process, säger han, ser i verkligheten ut som så: ”1. Åk hem till X. 2. Gör en bedömning av hur du bäst hjälper X (om möjligt, stäm av med X) 3. Hjälp X 4. Rapportera vad du gjort.”

Kommunen i fråga var tydligen beredd att betala en halv miljon för att få detta utstofferat till fikonspråk. Men managementkonsulten hade inte hjärta att ta uppdraget, säger han. Det hade varit ren bondfångeri, särskilt som det som avgör kvaliteten i hemtjänsten – personalens kompetens och attityd – inte låter sig mätas med processmått.

Ett väl enkelt exempel, kan tyckas, men det fångar kärnan i problemet med New public management. Mät- och styrmetoder från industrin kan inte fånga kvaliteter som inte låter sig uttryckas som mängder. Varken en väl genomförd förlossning, mordutredning eller en mattelektion i årskurs nio kan beskrivas med kvantitativa mått. Människor är olika, det finns flera sätt att uppnå samma mål, det finns kvaliteter (erfarenhet, omdöme, pedagogisk förmåga, klinisk blick, inlevelse, mod att handla, förstånd att låta bli) som kan vara helt avgörande för framgången, men som varken kan standardiseras, mätas eller snabbas på.

I en äldreomsorg någonstans i Sverige överväger man att förbjuda vårdarna att prata med de gamla, läser jag i VD-tidningen. Arbetet blir effektivare och mätbart om folk bara gör vad de blir tillsagda. Kommunen har anlitat en konsult i ”Lean production”, framgår av artikeln. En överläkare på Karolinska, som också stött på fenomenet, skriver att jag måste berätta vad Lean innebär. Nämligen ”en ständig rationalisering”: Att allt oavlåtligen skall kunna göras ännu snabbare och effektivare. ”Det stämmer säkert på biltillverkningen. Men nu skall det tillämpas på vården av döende. Det är kriminellt.”

Jag tror att Toyotadirektörerna i Japan skulle bli förfärade om de läste detta. Deras koncept (döpt till Lean av forskare i Boston) var aldrig avsett för vården. Och för övrigt byggde det på att människor arbetar effektivast om man respekterar deras yrkeskompetens och ger dem frihet att göra sitt bästa. Men när Lean-filosofin skulle överföras till västvärlden tömdes den i många fall på sin moraliska kärna, läser jag i en rapport från det statliga Innovationsrådet. Inte sällan blev det bara mantran och bantningskurer kvar.

I dag råder Vilda Västern på Lean-marknaden, framgår det av rapporten. Så när du får höra att din verksamhet skall förbättras medelst något med ”lean” i namnet, ta dig i akt. Det kan vara ett seriöst projekt, som vill frigöra ditt initiativ och göra ”kunden” lyckligare. Men det kan lika gärna vara en charlatan, resande i härskartekniker, som arbetsgivaren anlitat. År 2008 lyftes brittiska skatteverket fram som ett lysande exempel på lyckad lean-reform. Två år senare rankades verkets medarbetare bland ”de mest olyckliga av alla offentliganställda”.

Denna rapport från Innovationsrådet borde läsas av alla som försmäktar under ”de resande idéerna” Lean och New public management. Där framgår bland annat att när dessa två möts, kan i värsta fall det mesta haverera.

Det tycks saknas belägg för att New Public management gjort vården effektivare. Troligen äts vinsterna av kortade ”processer” upp av biverkningarna, som när halvvårdade patienter belägrar akuten. Däremot vet vi ganska väl vad ideologin gör med professionerna.

Eftersom de som numer detaljstyr läkarnas arbete inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av konferenser. Överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska räknar ut att han tillbringar fjorton av veckans timmar i sammanträden och på resor mellan dessa. Det hade räckt med fyra, säger Heimbürger. Och så är det alla rapporter och enkäter.

Det han berättar stämmer väl med forskningsrön: En svensk sjukhusläkare ägnar numera 31 procent av sin tid åt patienterna, betydligt mera åt administration: rapporter, debiteringar, dubbla och överlastade journaler, uppföljningar och enkäter som politikerna kräver, för att förstå hur de skall göra vården ännu effektivare. (Varför är Riksrevisionen förhindrad att granska landstingen? Medborgaren skulle vilja veta om det är rätt bruk av skattemedel att låta kirurger agera sekreterare åt ekonomikontoren.)

Martin Wohlin i Uppsala säger att New public management håller på att ”avprogrammera” sjukvårdsprofessionen. Läkare och sköterskor som studerat för att ta ansvar för hela människan skall nu läras att utföra punktinsatser och strunta i resten.

Det finns ett fult ord för detta: avprofessionalisering. Det är när yrkeskårer som (förutom kompetensen) också förvaltat ett särskilt ansvar – läkare, domare, sköterskor, poliser, professorer, lärare – fråntas rätten att definiera vad som är kvalitet på deras område. Då börjar poliser räkna ”pinnar” och högskolor mäta ”produktivitet” i antalet godkända tentor, helt oavsett vad dessa handlar om eller om de ingår i en examen.

Avprofessionalisering kan faktiskt mätas. Under arton år (1992–2010) rasade andelen läkare som ansåg att de hade en fullt kompetent chef från 70 till 49 procent. Samma utförslöpa gäller på andra områden: andelen läkare som har inflytande på sitt arbete, som fortbildar sig, som känner stöd från cheferna. Statistiken gör det lättare att förstå varför prislistorna och andra dubiösa incitament kunnat få ett sådant genomslag: Nästan var tredje läkare lyder numera under en chef som saknar läkarexamen.

”Den svenska sjukvården styrs i allt högre grad genom arrangemang och mekanismer som ingen tagit ställning till”, skriver professorn i företagsekonomi Hans Hasselbladh. Hans kollega inom ämnet arbetsvetenskap Eva Bejerot ser läkarprofessionen befinna sig i ”fritt fall”. Det är dessvärre en riktig diagnos. Men vi bör inse vad det innebär: I ett sådant landskap kan vården systematiskt diskriminera de mest hjälpbehövande – utan att någon behöver stå till svars för saken.

Jag mäktar inte med att sammanfatta det överväldigande gensvaret på dessa reportage. Nästan alla som reagerat har egna erfarenheter av vad ”målstyrning” och prislistor gjort med sjukvården. (Tack alla för er tid och för förtroendet.) Jag tror att följande omdöme av William Brochs-Haukedal, norsk professor i ledningskunskap, är representativt för opinionen:

”New public management /…/ är ett opersonligt och auktoritärt system av budgetar, rutiner och mål som tar ifrån de anställda motivation och arbetsglädje. /…/ De har tvingats avstå från att engagera sig i sina kunder, klienter, patienter och elever. NPM har inga parametrar för alla möten mellan människor som ger mening i vardagen. Att engagera sig räknas inte. Det blir bara extra slitsamt. Då försvinner också den inre motivationen. /…/ Förfrämligandet av de anställda i offentlig sektor måste stoppas. Avveckla NPM och inför ledningsformer som främjar de anställdas engagemang i stället.” (Ukeavisen Ledelse nr 28/2009).

Kanske kommer statsministern säga att också sjukvården, liksom försvaret, är ”ett särintresse”. Men jag tror inte att svenskarna är redo för idén att vi bor i en butik. Sverige är faktiskt fortfarande en gemenskap, ett samhälle. Och kanhända är de stressade människorna på sjukhusen dess starkaste länk. Efter sin sorgliga insats på Utøya krävde norska polisfacket full övertidsersättning. Norska läkare och sjuksköterskor, som självmant avbröt semestrar för att rusa till sjukhusen, ville inte ha betalt.

Maciej Zaremba

Källor

Tid eller pengar? Exempel från cancervården – bröstcancerprocessen. LHC Report nr 1/2011

Anders Fagerlund, Johan Sundström, Martin Wohlin: Amerikanisera inte sjukvården. SvD 20/2 2011

Christer Pettersson: New Public Management och beslutsfattarnas tankestil. Läkartidningen 8.05.2012

Väntetider i cancervården. Socialstyrelsen 2012

Health at a Glance 2011. OECD

Euro Health Consumer Index 2012 report

Ingrid Tollgerdt-Andersson, Gun Britt Ivansson: Hälso- och sjukvård i Europa. Landstinget Kronoberg 2012.

”Jag skulle vilja köra det i botten först”. Sjukhusläkaren 5/7 2012

Ikke snakk om New Public Management. Morgenbladet 25/10 2012

Torgeir Bruun Wylle: Tåkelegging. Aftenposten 27/9 2012

Daniel G.R.Butenshøn ”Bivirkningen.”, Dagens Næringsliv, 29/12 2012

Prioriteringspraksis før og etter sykehusreformen. Program för helseøkonomi i Bergen. Nr 05/07

Miki Agerberg: Svårt att befria läkarna från administrationsbördan. Läkartidningen 13/11 2012.

Shirin Ahlbäck Öberg, Sten Widmalm: Professionalism nedvärderas i den marknadsstyrda staten. DN Debatt 26/10 2012

Gunnar Rundgren: Checklistor skapar inte rätt vård. SvD 21/1 2013

Lean och systemsyn i stat och kommun. Innovationsrådet 2012

Lean kan bli en arbetsmiljöfälla. VD-tidningen 2/11 2012

Lean and mean in the civil service: the case of processing in HMRC. Public Money & Management, 31:2.

Eva Bejerot, Hans Hasselbladh, Rolf Å Gustafsson: Bortom New Public Management. Halmstad 2008

Eva Bejerot, Gunnar Aronsson, Hans Hasselbladh, Susanne Bejerot:

Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande. Läkartidningen 29/11 2011

Nå er det nok. Ukeavisen Ledelse nr 28/2009.

5. Förlåt dem, ty de visste inte
vad de gjorde


DN 2013-04-24

De riksdagsledamöter som gjorde vården till marknad insåg inte vart det skulle leda. Än i dag är frågan om systemet som korrumperar läkaretiken politiskt hemlös. Maciej Zaremba avslutar i dag DN:s uppmärksammade artikelserie om vården. ”Hjälp oss, medborgare! Gör någonting! Vi håller på att korrumperas.”

Thyra Frank valde att fuska. Istället för att utarbeta den ”arbejdsplatsvurdering” som kommunen krävde, kopierade hon hela pärmen från ett annat vårdhem.

Thyra Frank själv ansåg inte att hon fuskade. Hon prioriterade. ”Mens vi skal bruge tid på att skrive om kvalitet på en computer, så falder den ude i afdelningen, fordi vi ikke er der”, har hon sagt. Det skulle ta henne tre månader att besvara kvalitetsgranskarnas alla frågor. Att skriva av tog bara ett par timmar. En ren kvalitetsvinst för äldrevården.

Sjuksköterskan Thyra Frank behövde inte frukta efterräkningar. Inte nog med att danskarna gav henne rätt. Hon blev en folkhjälte på kuppen. Korades år 2008 till Årets Kvinna och Årets ledare, dubbades rentav av monarken rill Riddare av Dannebrogen. Också den svenska drottningen har vallfärdat till vårdhemmet Lotte Köpenhamn, där de gamla tar sig en snaps till maten och far på utflykter till Karibien.

Det är nog ingen överdrift att säga att det var Thyra Frank som gav den danska vantrivseln med ”mål- och resultatstyrningen” ett ansikte. På hennes lilla vårdhem (23 platser) tog det en heltidstjänst att redovisa att och hur vårdarna uppfyllt ”målen”.

Fortsättningen är som en saga av HC Andersen. ”Tillgiv os – vi vidste ikke hvad vi gjorde” stod det över en hel sida i Politiken den 27 mars 2007. Något liknande hade inte Danmark upplevt tidigare. Visst har det hänt att makthavare gjort avbön. Men oftast var det under trycket från ett mediedrev, för att få slut på plågan. Här var det tvärtom. De åtta herrar som bad Danmark om förlåtelse önskade inte frid och glömska – de ville ha debatt.

Om jag får lov att sammanfatta på fri hand, blir det så här:

Förlåt oss, ni som fuskar med uppföljningar och rapporter. Förlåt livsmedelsinspektörer, som i december ränner från korvkiosk till korvkiosk för att uppfylla kvoten av tillsyn, och ni poliser som skickas ut att patrullera de lugnaste gator för att få ihop nog med ”utetid”.  Förlåt oss läkare som kallar patienter till onödiga besök. Vi ville verkligen ingenting av detta. Men vi borde ha förstått vad det var för slags krafter som vi släppte loss.

Författarna till artikeln var ambitiösa tjänstemän på finansen, som vid 90-talets början lyckades övertyga politikerna om att den offentliga sektorn skulle må bäst av att efterlikna marknaden. Istället för en fast budget och ett regelverk (lönegrader, meritkrav, öronmärkta pengar) skulle folk få stor frihet att agera, bara de uppfyllde ”målen” och visade ”resultat”.

Tjugo år senare är New Public Management och målstyrning närmast skällsord i Danmark. Det står för prislistor som belönar felbehandlingar och för exemplariska vårdhem som måste fibbla med rapporter för att få tid för vården. New public management anses ha skapat en ”tystnadens kultur”. Man larmar inte gärna om missgrepp när ens lön och anställning hänger på att ”resultatenheten” hävdar sig i konkurrensen. Därför blir vårdskandaler så mycket värre nu för tiden, skriver sociologen Rasmus Willig. Missförhållanden får pågå längre innan de upptäcks.

Om det var frihet och effektivitet som var meningen, varför blev det planekonomi och korruption? Därför – så tolkar jag artikeln – att arkitekterna bakom ”mål och resultat” hade bland mycket annat förbisett en enkel sanning. Nämligen att när man ger amatörer makten att peka ut mål som professionella skall uppfylla, kan de peka ut hur många mål som helst, även om alla går i vägen för varandra. I talarstolen har nämligen den som hävdar att äldreboenden skall stå i första ledet i kampen för klimatet och för jämställdheten, för källsorteringen och för världsfreden, liksom för städvänliga utrymmen, nykterhet och folkhälsa (fyll i efter behag) alltid en fördel framför den som säger att detta är förvisso fina saker, men kan inte fås samtidigt som man vårdar gamla på en ganska mager budget.

När man styr med ord blir allt prioriterat, för att citera statsvetaren Daniel Tarschys. Mycket riktigt. När tjänstemän skall översätta önsketänkande till något som kan redovisas, skapar de mängder med kriterier som har följande gemensamt:

1.De försöker fånga kvaliteter med hjälp av kvantiteter (antalet patientbesök, vårddagar per diagnos, andelen ”nöjda kunder”, och andelen etanol i vårdcentralens bilar. 2. De stämmer ofta illa med professionens idé om kvalitet. 3. De kräver gräsligt med pappersarbete. 4. De lockar till irrationella och oetiska val. 5. De är lätta att manipulera. 6. De blir också manipulerade, ofta med gott samvete, av ovan nämnda skäl. Vilket väcker rop på mer kontroll, flera uppföljningar och granskande myndigheter.

 Detta är New public managements näst sista paradox: en styrmodell som utlovade mera frihet, decentralisering och eget ansvar ändade i motsatsen. Skall man tro personalenkäter har anställda i stat och kommun aldrig känt sig så misstrodda och övervakade som nu. Också statsvetarna har noterat saken och myntat ett nytt begrepp. Vi lever numera i ”granskningssamhället”.

Enligt professor Töres Theorell är det inte någon hälsosam miljö. En stor europeisk undersökning har nyligen visat att professionella som underkastas ständig granskning av dilettanter lär få problem med hjärtat. Inte undra på. Det måste ta på kärlen att blir instruerad – på ett barnspråk utstyrt i abstraktioner –  om vad ens arbete går ut på och hur det skall göras.

Det språk som härskar i mål- och resultatsamhället vore värt ett eget reportage. ”Förr i tiden ägnades våra möten åt att diskutera patienter och behandlingar. Nu handlar det nästan bara om siffror och koder”, berättare en läkare. Hur det kan låta? Var så god, här ett exempel ur den dagliga dialogen mellan läkare och deras uppdragsgivare i landstinget:

”Våra diabetespatienter registreras som teambesök när patienten träffar hela teamet. Huvuddiagnosen är E10 eller E11 med fjärdeposition 7, 8 eller 9. Vi använder åtgärdskoden GB002 (Information och utbildning UNS) för ’skolor’. Teambesöken grupperas till DRG 836P ’Läkarbesök i team vid endokrina…’ oavsett om vi använt KVÅ-koden GB002 eller inte. Varför påverkar inte åtgärden GB002 DRG-grupperingen?”

Ja, varför?

Stockholms läns landsting har publicerat en ”termlista” till vårdanställdas upplysning. Där finns 2255 begrepp vars betydelse – efter utredning och analys – fastställts för gemensamt bruk. Jag är inte kompetent att avgöra hur användbar termlistan är för vården. Men som ett självporträtt av New Public management är den omistlig. Här ett urval:

60. Aktör: roll som innehas av fysisk person och som är delaktig i aktivitet i vård- och omsorgsprocessen. 131. Ansvar: det ansvar som gäller för en viss typ av katalogkomponent samt vilka typer av aktörer som har detta ansvar. 107. Arbetslös: person som saknar yrkesarbete. 529. Efternamn: namn som anger släkt- eller familjetillhörighet. 580. Ensamboende: en som bor ensam. 636. FIPS: Krypteringstandard som klarar 256 bitars nyckel. 652. Fritidssysselsättning: det som patienten normalt ägnar sin fritid åt. 857. Hyllmeter: En meter handlingar ställda bredvid varandra på hyllor (jfr löpmeter). 879. Hälsoproblem: ett hälsotillstånd som av någon kompetens bedömts motivera åtgärder eller insatser riktade mot hälsoproblemet. 996. Invånare: användare som inte tillhör kategorien, eller uppträder i rollen medarbetare. 1375. Organ: alla tjänster har ett antal möjliga egenskaper som det är möjligt att tala om. Organ är ett sådant exempel på tjänsteegenskap (organ är en specialisering av Tjänsteegenskap). 1416. Patient: patienten är utgångspunkten för en önskad beställning respektive beställning. 1443: Person: kan ibland annat ta rollen som utförare respektive beställare. En utförare respektive beställare är alltid en viss person. 1532 Problem: okänd underliggande orsak till en eller fler incidenter. 1837. Språk: det vi använder när vi talar och skriver.

När nu landstingets språkavdelning även ägnat möda åt att skapa samförstånd  kring begreppet telefonnummer (Position 1946: ”sifferföljd som man slår för att komma i förbindelse med viss abonnents telefon”) söker man nyfiket efter hur ”läkaretik” definieras. Förgäves. Ordet finns inte med på listan.

Då kan det vara på sin plats med en påminnelse. En ung läkare skriver:

”Redan på min första praktik fick jag lära mig vilka diagnoser som var “bäst” att sätta, och att det var viktigt att få med så många som möjligt./ …/ På vårdcentralen ombes patienter som kommer in med små barn med halsfluss gå ut och registrera sig en andra gång om de även vill ha antibiotika till syskonet (så att de får betalt för båda). Så måste det vara, annars går vårdcentralen i konkurs. Inga patienter får medicin vid första besöket, alla får en återbesökstid om två veckor. /…/ Jag skäms. Jag vill inte göra så här. Jag vill inte jobba så här. Men jag känner mig maktlös, jag vet inte ens vilket parti jag ska rösta på om jag vill att det här ska sluta.”

För 30 år sedan kunde inte en husläkare hotas med avsked om han vägrade fuska med bokföringen: anteckna ”sjukbesök med tolk” när ingen tolk närvarade. På den tiden fick ingen doktor antydningar om att förtidigt födda som inte dog var en förlustaffär (se barnläkaren Hugo Lagercrantz vittnesmål i DN 6.03.13). Då var det inte heller det möjligt att krympa anslagen till högskolan för att den underkände undermåliga uppsatser. Eller, för den delen, att förbjuda forskare att tala med media, med mindre de först ”förankrat” vad de tänker säga hos högskolans ledning (Högskolan i Gävle).

Var det så här våra politiker ville ha det?Knappast. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg skriver att riksdagens ledamöter inte förstod vad de gjorde när de på eftermiddagen den 9 juni 1988 godkände kompletteringspropositionen 1987/88:150. De ändrade nämligen i Sveriges statsskick. Det var ingen liten sak att ersätta lagstyrning med kontrakt och statlig tillsyn med prislistor och viten. Det var emellertid vad finansministern Kjell Olof Feldt, liksom i förbigående, föreslog i bilaga 1, sidorna 73-74, punkt 6.3 ”Mål och resultatorienterad styrning”.

Av allt att döma lästes dessa sidor inte särskilt noga. Ingen riksdagsman hade en synpunkt på reformen. I finansutskottet hade den rubricerats som en ”övrig fråga” och passerade utan att ens omnämnas i kammaren.

Att de folkvalda inte förstod vad de gjorde betyder inte att de inte visste vad de ville. De ville effektivitet. Det var 80-tal, usla statsfinanser och bubblande missnöje. Svenskar har börjat tröttna på att stå i kö till doktorn, dagis, sponken, bygglov och frimärken. Den offentliga sektorn slukade allt mera skattepengar, men användes de rätt? Tjugo förlossningar per barnmorska och månad, var det mycket eller litet? Ingen visste. Det saknades vettiga instrument att mäta effektiviteten på BB. Men de fanns på marknaden: varor till rätt pris, nöjda kunder och livskraftiga företag. I brist på annat framstod New Public Management, idén att stat och kommun blir effektivare genom att efterlikna näringslivet, som en både kundvänlig och cool lösning på problemet. 

En expert på Riksantikvarieämbetet minns systemskiftet som vore det igår. Han trodde först att kollegan blivit galen. De hade som vanligt under lunchen diskuterat hur man bäst bevarar gamla stenar. Men nu låg det en räkning i internposten. Samtalet var ”konsultation”, x antal kronor att betalas inom trettio dagar.  Nej, kollegan i ämbetet hade inte blivit tokig. Men han var numera ”en resultatenhet”.

Att svensk borgerlighet var positiv till New public management kan man till nöds förstå. Det märkliga är att vänstern så motståndslöst anammade pristänket för vården av människor och fornminnen. Axiomet bakom NPM, påminner den estniske statsvetaren Wolfgang Drechsler, är ju att egennyttan är människans enda drivkraft. Varför insåg inte socialdemokratin att prislappar på diagnoser och patienter skulle dra undan den etiska grunden för solidariteten? Eller rentav för socialdemokratin som ett alternativ?

Forskarna har litet olika svar på denna fråga. Ekonomiprofessorn Hans Hasselbladh vid Handels pekar på socialdemokratins teknokratiska tradition. I den genomrationella blicken på samhället finns ingenting som hindrar att man uppfattar också vård och skola som en sorts tillverkning. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg tolkar 1988-års tysta samförstånd som en sorts allians: borgerligheten tror att marknaden skall bota välfärdens ineffektivitet; vänstern ser samma marknad som en rättvisereform. Nu skall man äntligen jämställa de ”svårstyrda eliterna” med andra löntagare. Det är läkare, lärare och akademiker som åsyftas. De anser sig förvalta ett exklusivt uppdrag och tar sig rentav rätten att frondera mot fattade beslut. ”Det här kan vi inte ta på vårt ansvar” brukar det heta. Det skall bli ett annat ljud i skällan, och demokratin skall bli mera demokratisk, när också professioner blivit producenter.

Detta är möjligen en starkt förkortad, men inte en osann skildring av tidsandan. Marknadsentusiasm från höger fick understöd av Jantelag och populism från vänster. Och åtminstone på en punkt har vänstern haft framgång. Det är numera föga troligt att en svensk lärare anser sig tillhöra en elit av något slag. Om skoleleverna är tacksamma för framsteget är en annan fråga.

”New Public Management har slagit sönder verksamheter i hela världen, till störst skada för dem som har störst behov”, skriver statsvetaren Wolfgang Drechsler. I grannlandet Norge pågår ett fullskaligt uppror mot mål- och resultatmodellen: Helsetjensteaksjonen, initierad av läkare, sköterskor och och anhöriga, kräver ett slut på marknadsstyrning och förbud mot köp-och säljsystemen inom vården. Också i Danmark har NPM blivit en politisk fråga. I Sverige däremot, där NPM fått minst lika omfattande konsekvenser, är det knappt ens ett begrepp i offentligheten. Forskare har visserligen larmat, liksom de mest berörda inom skolorna, sjukvården och polisen. Men varför är det så extremt svårt för den politiska klassen att ens uppfatta vad det handlar om?

Det heter att ideologierna är i kris i hela Europa. Kanske har krisen gått djupare här än i grannländerna? Ideologier är förvisso ensidiga tankebyggen: en är för rättvisan, en annan för friheten, den tredje för traditionen. Själv vill jag slippa se någon av dem genomförd tillfullo. Men just för att de är ensidigt fixerade vid vissa värden, är de omistliga som seismografer vid vändpunkter i historien.

I den pragmatiska kapplöpningen mot mitten som pågår i Sverige förefaller ideologi mest som belastning. Socialdemokratin vill inte minnas vad det var som en gång i tiden gjort partiet till en frihetsrörelse. Efter sju år i opposition ser man fortfarande samhället från den underbara maktepokens perspektiv: som en maskin man kan manipulera, om inte med påbud, så med prislistor. Å andra sidan en borgerlighet, berusad av framgången, som tycks ha glömt att om man låter marknaden invadera värdestyrda verksamheter – som vården, skolan, konsten, universitetet – upphör man att vara liberal. 

Så kan en av tidens stora frågor bli politiskt hemlös.

Kanske är det bäst att vara övertydlig. Den svenska sjukvårdens kris låter sig inte fångas i motsatsparen vinst mot icke vinst, offentligt mot privat. Möjligheten att ta ut vinst av skattefinansierad verksamhet kan, men behöver inte korrumpera. Låt oss inte glömma att det var autonomin och kvaliteten, inte profiten, som lockade många av de skolor och husläkare som valde att göra sig fria. Nu har dessa idédrivna svårt att hävda sig mot företag där vinsten ensam är drivkraften. Ett glasklart exempel på illojal konkurrens, förstås. En liberal därför har alla skäl att utestänga anonyma ägare och rena kupongklippare från skolor och sjukhus.

Så här långt är det enkelt och begripligt och gör sig i debattprogram.  Det är betydligt svårare är mobilisera mot en sjuka som varken stämmer in i gängse konfliktscheman, kan beskrivas på tre minuter, eller ens har ett namn.

Låt mig förtydliga med ännu en effekt av New public management. Under en övning i etik på Karolinska fick en grupp unga läkare i uppgift att leka klinikchefer. De har fått order uppifrån att stänga en avdelning. Det är uppror bland personalen, som hävdar att patienter får betala priset. Hur skall de nu agera?

Kirurgprofessorn som ledde övningen blev bedrövad över resultatet. De unga medicinarna gick utan vidare in i arbetsgivarrollen, hävdade att neddragningen rentav skulle göra vården bättre och drog sig inte för att förlöjliga de kollegor som påstått motsatsen. Det var bara en i gruppen som tvekade att försvara beslutet. Hans första lojalitet var nog mot patienterna, menade han, inte mot landstinget. 

Jag tror inte att scenen ovan bara har anekdotiskt bevisvärde. Etikläraren själv, professorn Åke Andrén-Sandberg, har sagt till Läkartidningen att han blev skrämd över de unga läkarnas lojalitet uppåt. Han hade räknat med en mera kritisk hållning. ”Det är ett problem att läkare inte vågar yttra sig om ledningen. Mina nuvarande kolleger är mycket räddare än för 25–30 år sedan. Folk är mer rädda om sin karriär. När jag började var man mer beredd att säga upp sig och flytta.”

Jag ser en och annan landstingsman- och kvinna le belåtet när de läser detta. Från det inskränkta arbetsgivarperspektivet är det förstås angenämt med lättskrämda läkare. Men i den frågan är dessa folkvalda inte representativa för svenskar i gemen. Dessa förväntar sig tvärtom att läkarens lojalitet mot patienten står över andra bud. Ja, faktiskt alla, lagens inbegripna. Ingen berömmer läkarkåren för att man på 40-talet verkställde steriliseringar av ”mindervärdigt människomaterial”. Den laglydnaden drog tvärtom skam över professionen.

Det finns ett upplysande sakfel i detta reportage. Upplysande, eftersom bara en enda av tusentalet läsare som kommenterat artiklarna såg felet. Jag skrev (18.02.13) att ”ingen som svurit läkareden” vill höra sig själv säga att en viss patient är ”olönsam”. Uppenbarligen tog läsarna för givet att svenska läkare, liksom danska eller tyska, svurit att inte göra skillnad på  patienter. Denna förväntan är ett faktum som läkaren får leva med. Den väger tyngre än den faktiska omständigheten att ingen svensk läkare svurit någon läkared (såvida han inte fått diplomet utomlands).

Detta var alltså mitt sakfel. Sist en läkare här avlade en ed var 1887. Och det var inte till patienten han svor sin lojalitet. Det var till staten. Sverige har en avvikande historia på denna punkt.

Man kan förstås diskutera om högstämda försäkringar gör någon skillnad. Svenska Läkarförbundets etiska regler skiljer sig inte nämnvärt från de franska. Å andra sidan återstår det att förklara varför förvandlingen av patienter till ”produkter” tycks ha gått längre Sverige än i mera efterblivna länder, som valt att hålla på ålderdomliga ritualer. Eller, för den delen, varför våra läkare anlägger en så lågmäld ton när påpekar att de trots allt är läkare, inte expediter i en butik.

Maciej Zaremba

P.S.

Jag har i fyra reportage skildrat vad prislistorna och huggsexor mellan vårdens ”resultatenheter” fått för följder. Jag drog en rad slutsatser. Att vårdpersonalen tubbas till oetiska prioriteringar, att de äldsta patienterna, som oftast är de sjukaste, hamnar på undantag, att människor som vigt sitt liv åt att hjälpa nästan måste öva sig i likgiltighet för att överleva i systemet. Att detta är ett oförlåtligt slöseri med engagemang, pengar, dyrköpt skicklighet och moraliskt kapital.

Jag efterlyste ett politiskt ansvar. Det visade sig dock att även politiken lagts ut på entreprenad. Socialdepartementet lät en ekonom utan politiskt ansvar att gå i svaromål. Roger Molin meddelade (DN-debatt 7.04.13) att inget av de missförhållanden som jag belyst har  kommit till hans kännedom, vilket bevisade att de inte fanns.

Jag har ingen anledning att misstro Roger Molins uppriktighet på denna punkt. Hans brist på insikt om sjukvårdens verklighet bär det självupplevdas prägel. Det är den sista paradoxen med New public management: när rapporteringen om verksamhetens kvalitet kopplas till belöningar, får makthavarna i systemet idel glädjebud.

Man kan som reporter aldrig vara säker på att människor man mött är representativa för det man söker skildra. Det är lätt att falla offer för kedjeeffekter, som när likasinnade hänvisar till varandra. Men de spontana reaktionerna på artikelserien är något annat: de är oberoende av varandra och skrämmande enstämmiga. Långt över tusentalet vittnesmål från alla led av vårdkedjan, från barnmorskan till överläkaren till medicinstudenten. Materialet hade räckt till ett par vitböcker. Men innebörden är densamma:

”Hjälp oss medborgare! Gör någonting! Vi håller på att korrumperas.”

D.S.

P.P.S.

Läkareden, som den avlägges i Finland:

Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Då jag rekommenderar undersökningar och behandlingar skall jag objektivt bedöma hur de gagnar patienten och vilka nackdelar de eventuellt medför.

Jag skall fortlöpande upprätthålla min yrkesskicklighet och granska kvaliteten av mitt arbete.

Jag skall högakta mina kolleger och bistå dem i vården av deras patienter, då de ber om det. Jag skall uppmuntra mina patienter att vid behov rådfråga även en annan läkare.

Jag skall respektera min patients vilja. Det som meddelas mig i förtroende i samband med vården av patienterna skall jag hemlighålla. Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.

Det danska läkarlöftet

Efter at have aflagt offentlig prøve på mine i de medicinsk-kirurgiske fag erhvervede kundskaber, aflægger jeg herved det løfte, til hvis opfyldelse jeg end ydermere ved håndsrækning har forpligtet mig, at jeg ved mine forretninger som praktiserende læge stedse skal lade det være mig magtpåliggende, efter bedste skønnende at anvende mine kundskaber med flid og omhu til samfundets og mine medmenneskers gavn, at jeg stedse vil bære lige samvittighedsfuld omsorg for den fattige som for den rige uden persons anseelse, at jeg ikke ubeføjet vil åbenbare, hvad jeg i min egenskab af læge har erfaret, at jeg vil søge mine kundskaber fremdeles udvidede og i øvrigt gøre mig bekendt med og nøje efterleve de mig og mit fag vedkommende anordninger og bestemmelser.

Litteratur:

Tilgiv os – vi vidste ikke, hvad vi gjorde. Jes Gjørup, Henrik ­Hjortdal m fl. Politiken 27.03.07.

Rasmus Willig: Dødsstødet til new public management. Politiken 22.09. 2012.

Poul Albret: New public management på retræte. Mandag morgen 9.03.10.

Vad staten vill: mål och ambitioner i svensk politik. Red Daniel Tarschys och Maria Lemne. Gidlunds 2013.

Daniel Tarschys: Mål utan mening? Om ordstyrning i landet där allt är prioriterat. I ”Förvaltningens byggstenar” red Marja Lenne. Statskontorets småskrifter 2006:1.

Kommunikationspolicy för Högskolan i Gävle. 16.11.2012 Dnr 2012/1383.

Töres Theorell, Robert A Karasek: Ökad kontroll gör arbets­tagare sjukare. SvD 18.02.2013.

Shirin Ahlbäck Öberg, Per-Ola Öberg: Kunskap och politik: mellan kunskapsnonschalans och expertdelegation. I ”Kunskapen och makten” red Per Molander. Atlantis 2012.

Hans Hasselbladh: Sjukvårdens nya styrning – vad står på spel? I Bortom New public management. Halmstad 2008.

Shirin Ahlbäck Öberg. Framväxten av granskningssamhället: En fråga i författningspolitisk skugga. Statsvetenskaplig Tidskrift (5/2010), 501–514.

Wolfgang Drechsler: The Rise and Demise of the New public management. Post-autistic economics review. Issue no. 33, 14.00.05Ta faget tilbake! 14.03.13.

Gjør opprør mot kontrollregimet. Morgenbladet 22.03.13.

ST-läkare på kurs valde vara lojala med ledningen. Läkartidningen 18.12.2007.

Lisa Öberg: Varför svär inte svenska läkare ed? Läkartidningen 37/2001.

Debatten om Quick-affären

med Göran Lambertz och Christer van der Kwast hösten 2012

Domarna abdikerade från sin uppgift

DN 2012-09-10.

Orsaken till rättsskandalen Quick finns inte i lagböckerna. Den finns i de lagfarnas huvuden, skriver Maciej Zaremba.

Låt mig inleda denna betraktelse över Quickaffären med en trivial iakttagelse. Om framlidne Hannes Råstam ertappats med en bråkdel av de missgrepp och manipulationer som myndighetspersoner begått ostraffat i fallet Thomas Quick, hade han varit slut som journalist och bortom förlåtelse. Det säger något om den grävande journalistikens villkor. Men vad säger det om vårt rättsväsen?

Quickfallet är ingen rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Många menar att han som justitieråd borde ha hållit tand för tunga i denna affär. Jag är av en annan uppfattning. Lambertz inlägg har alltid ett högt förklaringsvärde, också när han ser ut att motsäga sig själv. Ja, kanske i synnerhet då.

Varför är Quickaffären ingen rättsskandal enligt Göran Lambertz? Många har tolkat hans inlägg som att han fastnat i övertygelsen att Quick begått åtminstone några av de brott han sedermera friats från. Det kan verka så, men det är inte vad han skriver. Jag tror att Göran Lambertz försöker få oss att förstå att i vår rättskultur kan ett domslut som i sak är helt åt helvete (fäller en oskyldig) samtidigt vara oklanderligt ur domarens synpunkt.

Jag är inte säker på att han också önskar att vi skall acceptera detta. Men jag vet att han talar för många domare. Och genast får han medhåll (på Newsmill) av en nämnde­man vid Stockholms tingsrätt. Också denne har lusläst dessa domar och liksom Lambertz inte funnit några fel i domarkonsten. Inga beklagliga avsteg från någon regel eller rättsprincip. Feldömt förstås, man fällde av allt att döma en oskyldig. Men helt korrekt i övrigt. Nämndemannen menar att de som fällde Quick ”kan sova gott om natten”.

Jag fruktar att Göran Lambertz och denne nämndeman har rätt på denna punkt. Dessa sex tingsrätter bar sig inte påtagligt sämre åt än en genomsnittlig svensk domstol. Och troligen sover rådmännen också gott om natten. Det är det som är kärnan i rättsskandalen Quick: att åklagarens alla manipulationer troligen hade passerat vid varannan svensk tingsrätt. Men knappast vid särskilt många tyska eller brittiska.

Orsakerna till denna skillnad hittar man inte i lagböckerna. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.

De domslut som jag själv genom åren kommit att ifrågasätta (i DN, i Moderna Tider och i Juridisk tidskrift) uppvisade alla samma mönster som domarna mot Quick. Om ett skeende framstod som obegripligt, ett motiv osannolikt, ett sammanhang dubiöst, gjorde domarna ingenting för att försöka skingra dimmorna. Som om det inte varit deras ansvar. Så lyckades tingsrätten i Kodemålet (1995) bortse från det faktum att mördarna var nazister och i fallet Vojakkala (2009) att förövaren samtidigt var ett offer för rasistiska trakasserier. I bägge fallen stod dessa omständigheter i öppen dag, men eftersom åklagaren re- spektive försvaret inte gjorde någon stor sak av dem, valde domstolen att blunda för just de omständigheter som kastade ett förklarande ljus över det till synes obegripliga som skedde.

Man kunde säga att dessa domare reducerade rättegången till en match mellan åklagaren och försvaret, men tog själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerade från uppgiften att självständigt döma i målet. De nöjde sig med att poängsätta parternas arbete. Sju – tre till åklagarsidan, det gör skyldig.

Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag. Att de spelade falskt? Det var tydligen inte domstolens problem.

Den ovan citerade nämndemannen sammanfattar pingisdoktrinen mycket väl: ”Det är inte domstolens uppgift att utröna sanningen”, vill han mena. Det är endast att bedöma om det som åklagaren påstår är styrkt bortom rimligt tvivel.

Så låt oss se vad det innebär i praktiken. Sanningen i Quickaffären – det har vi snart åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna. Menar verkligen jur kand och nämndeman Magnusson i Stockholms tingsrätt att det ligger utanför domstolens uppdrag att kontrollera åklagarens uppgifter?

Det är precis vad han menar. Han tror rent av att han har lagen på sin sida. Han håller det för både osannolikt och orimligt att någon domstol ”i ett västerländskt land” på egen hand skulle ifrågasätta – eller ens granska – åklagarens uppgifter när nu försvaret inte gjorde det. Så när nu sex domstolar blivit förda bakom ljuset har de själva ingen skuld i saken.

Jag är rädd att varannan av våra domare skulle skriva under. I så fall har vi redan halva förklaringen till hur Quickskandalen blev möjlig. Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…” Vilket uttolkas på följande sätt:

”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.

Det är nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som håller i pennan. Sammanhanget är spöklikt. Det är rapporten ”Felaktigt dömda” från 2006, föranledd av elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff friats efter resning. Likheterna med Quickmålen är bara alltför många. Rapportens slutsatser mynnar ut i en förödande kritik av domstolarna, som inte levt upp till sitt ansvar: låtit sig duperas av väckelseterapeuter som producerade minnen av övergrepp vilka bedömdes väga upp avsaknaden av teknisk bevisning, inte reagerade på uppenbara motsägelser i åtalen, accepterade ”spekulativa bedömningsgrunder”. Hela utredningen var en plädering mot reduceringen av dömandet till teknik och för juridiken som humanistiskt konsthantverk. Här fanns det ingen plats för skruvade ursäkter. Det som var uppenbart feldömt kunde inte vara juridiskt korrekt.

Det var på justitiekanslern Göran Lambertz uppdrag som Axberger lett arbetet med denna utredning. Den väckte mycket ont blod i domarskrået och skaffade Lambertz ett regemente av pålitliga fiender. Så här frankt har ingen kollega kritiserat dem tidigare. Jag skrev den gången att det var en historisk utredning, ett traditionsbrott: ”Man får säga att Göran Lambertz valt omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel.” (DN 13/1 2007)

Fem år senare, när hans ställs inför ett liknande haveri, reagerar han precis tvärtom. Nu tycks Göran Lambertz redo att låta sig hudflängas för rättsstatens skamfilade sak. Inkonsekvent verkar det och obegripligt, men knappast opportunt. Jag minns en filosof som menat att verklig integritet inte kan upprätthållas utan en smula arrogans: olusten inför flocken. Men har man otur tar arrogansen över vid helt fel tillfälle.

Kanske är det så. Dumt av mig att spekulera. Bättre då att säga att även denna gång, när Lambertz av okänd anledning valt att helhjärtat försvara en ohållbar ståndpunkt, bidrar han till att skapa klarhet. Han demonstrerar hur orimligt man måste resonera om man vill fria de domstolar som fällde Thomas Quick.

Maciej Zaremba

Göran Lambertz svarade på denna artikel den 18/9.  Nästföljande text är replik på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av denna text, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se


DN 2012-09-28

Maciej Zaremba: Lambertz vill hålla ifrån sig rättsväsendets systemfel

I sin replik på min artikel ”Domarna abdikerade från sin uppgift” (10/9) vidhåller Göran Lambertz sin uppfattning att ifall Quick-affären alls är en skandal av något slag, så är det journalisterna, inte rättsväsendet som skall skämmas (18/9). Svårt att svara på, då Göran Lambertz inte förklarar närmare vad han menar med detta. Men han ställer en direkt fråga, och den skall jag svara på.

I min artikel klandrade jag de sex tingsrätterna som funnit Bergwall/Quick skyldig till åtta mord för att de aldrig synade hållbarheten i åklagarens bevisning. Hade de gjort det, vilket rättegångsbalken kräver, hade de nog upptäckt att åklagaren spelade falskt.

Hur vet Zaremba att åklagaren spelade falskt, frågar Göran Lambertz.

Så här, till exempel. Året är 1994. Quick, som ännu heter Bergwall, har erkänt att han mördat och styckat en pojke som försvunnit från Piteå 1976. För att försöka styrka Bergwalls erkännande frågar därför polisen hur pojken var klädd.

Kavaj, minns Bergwall/Quick. Det är helt fel, pojken hade en skinnjacka. Här måste förhörsledaren Seppo Penttinen ha sett besviken ut, ty snart börjar Bergwall mumla att han nog ”förväxlat” plaggen. Låt mig återge vad som sedan hände:

Förhörsledaren: ”Mmm. Vad förväxlar du med i så fall då? Alltså om-om alternativet inte är en kavaj vad kan det vara i stället då tycker du? Har du någon association eller nåt sånt där som… nåt annat klädesplagg?”

Bergwall: ”Ja-aa.”

Förhörsledaren: ”Vad är det för nånting i så fall?”

/Tystnad längre stund/.

Förhörsledaren: ”Om vi tar det bara som en association. ”

Bergwall: ”Nja, då blir det ju…”

Förhörsledaren: ”Mmm. ”

Bergwall: ”Kavaj…associerar lite grann – ohörbart -.”

Förhörsledaren: ”Mmm. Alternativet då om det inte är kavaj, det är ju jacka menar du? Kan du säga någon färg på den?”

Det är inte första gången det händer. Gång på gång lägger åklagaren och förhörsledaren ord i munnen på Bergwall. Det kan handla om de påstådda offrens klädesplagg, om tillhyggen och verktyg han skulle ha använt, om vägen till brottsplatsen, till och med namn på påstådda medhjälpare som han så småningom pekar ut. När Bergwall har svårt att minnas vad man kommit fram till skriver han ned det på ”en fusklapp” (framgår det av förhöret den 9/5 1994).

Falskspelets andra steg tas i rättssalen när samme förhörsledare vittnar att uppgifterna (om jackan, till exempel) ”lämnades helt spontant”, att Bergwall/Quick omöjligen kunnat få dem från någon annan samt att det som han säger i domstolen stämmer mycket väl med vad han sagt under förhören.

Och vad skall man kalla den omständigheten att åklagaren bokstavligen gömt undan tretton pärmar med vittnesförhör som jävade Bergwalls/Quicks berättelser? De begravdes så djupt att varken tingsrätterna som fällde eller justitiekanslern Lambertz som år 2006 granskade domsluten hade en aning om att dessa förhör ens ägt rum. De var inte diarieförda, inte omnämnda i någon förundersökning, inte arkiverade med det övriga materialet. De återfanns 2009 i Seppo Penttinens ägo, som först förnekade för poliskollegerna att de fanns. Hur rättstjänarna visste att det var hos Penttinen som de skulle leta? Det fick de veta av journalisten Hannes Råstam.

Jag kallar det att spela falskt.

Åklagarna Bengt Landahl och Christian Augustsson (som begärt resning i fallet Zelmanovitz respektive fallet turistparet i Appojaure) kallar det att lämna felaktiga uppgifter till rätten. Dessa rättstjänare skriver på ämbetsmålet, som inte känner till orden ”vilseleda” eller ”manipulation”. Menar man ”helt skandalöst” skriver man ”högst anmärkningsvärt”. Alltså läser vi att de ledande frågorna ”kan uppfattas som att det funnits en avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som varit mer anpassade för ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp”. Slutsats: Rätten har ”bibringats en felaktig uppfattning”.

”Att spela falskt” har som bekant två betydelser. Också den musikaliska gäller för fallet Quick. Vi vet nämligen inte om psykiatrikerna på Säter, förhörsledaren och åklagaren hade för avsikt att vilseleda domstolarna, eller om de bara råkade vara dilettanter som inte mäktade spela annat än falskt. Men om en handfull inkompetenta individer kan snurra upp sex tingsrätter plus justitiekanslern, måste det vara något fel på rättsväsendets gehör.

Det var vad jag antydde i min artikel. Att Quickaffären avtäcker ett systemfel: Våra domstolar tar inte ansvar för brottsutredningens kvalitet.

Tänk tanken att utan en enda individs insatser, utan Hannes Råstams maniska grävande, hade rättsväsendet inte förmått sig till att låta ompröva Quick-domarna – och ni inser allvaret i situationen. Jag får intrycket att det är just denna insikt som Göran Lambertz många inlägg går ut på att hålla ifrån sig.

Maciej Zaremba

Också åklagare Christer van der Kwast reagerade på min analys. Nästföljande texter är repliker på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av dessa, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se

Trovärdiga svar kräver öppna intervjufrågor

DN 2012-10-11.

Det gynnar sanningen om Quick-affären att Christer van der Kwast träder fram i DN. Vi får insyn i Quick-utredarnas sällsamma tankevärld.

Som att när det den misstänkte säger något ohörbart är det tillåtet att uppfatta mumlet som det åklagaren helst vill höra. I det här fallet ”jacka”.

Vore van der Kwast journalistelev skulle han bli kuggad på intervjutekniken. Grundregeln: vill man få trovärdiga svar måste man ställa öppna frågor: ”Hur var han klädd?”, och inte ”var hans skjorta prickig?” Svarar någon ”öh … fan.öh … tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?”

Den rätta reaktionen är att säga: ”jag hör inte vad du säger. Tala högre.”

Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det.

Christer van der Kwast menar att mitt exempel är inadekvat; domstolen brydde sig inte om huruvida Quick visste någonting om pojkens klädsel. Det är fel. På sidorna 6 och 10 i domen åberopas att Quick mindes hur jackan såg ut.

Samma domare svalde åklagarens försäkran om att Quick kunnat peka ut fyndplatsen. Det hade de knappast gjort om de läst Penttinens förhör. Exempel: Det fanns en T-korsning på vägen dit. När Penttinen (14.6.94) frågar Quick åt vilket håll han svängde svarar denne ”vänster” och är bestämd på den punkten. Det är fel svar. Då frågar Penttinen om det kunde vara höger. Quick må vara psykiskt störd, men han är inte dum. ”Ja, mitt minne är ju att det är höger”.

Om van der Kwast vill ursäkta också det konstgreppet skall han inte replikera här. Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis.

Också historien med de tretton pärmarna blir belyst. Ja, de har varit undangömda av Kwast/Penttinen i fjorton långa år. Och man förstår varför. Där fanns förhören med Quicks sex syskon, som gav en helt annan bild av sin brors uppväxt än den som van der Kwast presenterat inför sex tingsrätter. Hade de kommit till domstolars kännedom riskerade hela berättelsen om seriemördaren, som iscensätter minnen av monster till föräldrar, att krackelera.

van der Kwasts ämbetsutövning i Quick-fallet är dessvärre preskriberad. Men den moraliska skulden inför personer som han skadat är det inte. Det kunde han tänka på nästa gång han fattar pennan.

Maciej Zaremba

Källa: Resningsansökan i fallet Z­elmanovits, den 4.06.12, Dnr ÅM 2009/6578.


DN 2012-10-23.

 van der Kwast har kört fast i diket

För varje nytt inlägg från Christer van der Kwast står det klarare varför rättvisan kört i diket i Quickaffären. Denne åklagare är så övertygad om sin sak att han knappt uppfattar vad de säger som inte delar hans uppfattning.

Således har det undgått van der Kwast att min replik inte vädrade ”förutfattade meningar” om hans utredning. Den refererade resultatet av den (jämte Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”) mest omfattande granskningen av hans åklagargärning: chefsåklagaren Bengt Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits. Där får vi bland annat veta att åklagarsidan inte gett domstolen en korrekt bild av vad Quick/Bergwall berättat i förhören.

Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”… åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Låt mig sluta där. Det känns inte helt fel att låta åklagarsidan få sista ordet.

Maciej Zaremba

Läs Bengt Landahls hela resningsansökan på aklagare.se

Tidigare inlägg i Quickdebatten publicerades på DN Kultur: 10/9, 18/9, 28/9, 11/10 och 15/10. Läs dem på dn.se

« Older posts Newer posts »

© 2020 maciej zaremba

Theme by Anders NorenUp ↑